En mästare i aktion

Hoppas ni såg Rolf-Göran Bengtsson på tv i söndags.

Då fick ni se en mästare i aktion.

Det handlade om säsongens tredje världscupdeltävling. WC-cirkusen hade flyttat från kalla nord (Oslo och Helsingfors) till ljumma Frankrike och Lyon. Startfältet var lika imponerande som det brukar vara i de här sammanhangen, och banan svår.

Rolf-Göran gjorde en klockren grundomgång. Det såg ut som om det inte fanns några svårigheter alls när han och Casall la Silla flöt igenom banan. Omhoppningen var lika proffsig, även om man nog måste erkänna att Roffe hade lite tur på ett av räckena. Bommen dallrade en del – men blev kvar.

Men det är ju som man säger: tur är något man förtjänar, och segern synnerligen välförtjänt. 20 härliga världscuppoäng att lägga till de han hade tidigare. Normalt brukar det behövas runt 40 poäng för finalplats och dessa lär Roffe ha ridit in redan före jul. Han tänker rida samtliga världscuptävlingar den här säsongen, det var bara Helsingfors han inte ställde upp i, eftersom den tävlingen krockade med kollegan Bo Kristoffersens tävling i Odense.

Frågan är om inte Roffe och just Casall är världens bästa ekipage just nu, eller åtminstone topp tre. Man kunde ju jämföra med toppnamn som Ludger Beerbaum och Gotha och Marcus Ehning med Küchengirl. Ehnings knepiga sto ville inte alls, utan rev de tre första hindren, så Ehning valde att avbryta. Det kan ha varit så att stoet blev hetsigt av publikens jubel, men det var knappast första gången hon var med i riktigt stora sammanhang. Jag har sett henne bära sig illa åt förr på banorna.

Jag tyckte Beerbaums Gotha landade stumt efter hindren och jag fick därmed vatten på min kvarn när det gäller underlaget. Det var fibersand, ett underlag som används på i stort sett alla arenor nuförtiden. Även på många här hemma. De flesta höjer materialet till skyarna men jag är tveksam. Sanden blir väldigt stum om man vattnar för mycket, trots fibrerna. Jag har erfarit det med en av mina egna hästar och jag har sett andra hoppa tveksamt på det.

Om man däremot harvar och vattnar mera lagom blir det undebart bra. Hur fint det kan bli är Skyrup och Henriksdal bra exempel på. Där studsar hästarna fram och det är en fröjd att studera dem.

Apropå studsar, det gjorde mina hästar, av glädje idag. När jag varit och handlat foder i Håslöv såg jag att det fanns några riktigt bra åkrar att rida på längs vägen. Det var fält där man tagit upp betor, och eftersom det inte regnat på länge var det precis lagom svikt och fäste. Hästarna njöt i fulla drag över att kunna galoppera rakt fram en längre sträcka. Den gamle blev så överexalterad att det var svårt att hitta bromsen.

I helgen är det SM i dressyr i Helsingborg och för oss i media skulle det inledas det med en träff med EM-bronsmedaljören Patrik Kittel. Jag hade sett fram emot det, Patrik är en synnerligen trevlig person. Men alla, inklusive jag, som sett fram emot att få se honom paradera hem SM-guldet med Scandic får vänta till en annan gång. Patrik har nämligen problem med sina njurar och ska behandlas den här veckan. Det blir alltså inga SM-starter för honom.

Nu får vi hoppas på Cecilia Dorselius i stället, vår nya, skånska, stjärna. Det blir väl främst Tinne Vilhelmson-Silfvén hon får tampas med och det kan bli en sevärd finalduell på söndag.

Flyinge i korsgalopp mot ny framtid

Flyinge har varit som ett andra hem ända sedan slutet av 60-talet.

Jag minns Flyingedagarna, långdragna, ute på gräset bakom Kastanjegården med eviga körparader och sto-med-föl-visningar och packat med gubbar med keps på bänkarna runtomkring.

Det var ganska nergånget redan då, och ännu värre blev det på 70-talet när ingen tycktes bry sig, allra minst dåvarande ägaren staten.

Men så kom 80-talet och Ingvar Fredricson. Med sitt gåpåar-sätt och sin förmåga att entusiasmera engagerade han näringslivet och det blev  snurr på verksamheten. Byggnader rustades upp, ridhallen byggdes och avelsmaterialet moderniserades liksom seminverksamheten. Flyinge levde igen och det var alltid roligt att åka dit.

90-talet var också hyfsat, med hingstar i verksamheten som kom att betyda en hel del. Början av 2000-talet var också okej och det byggdes nya ridhus och stallar lite varstans på området.

Men nu är det deppigt igen. Förlustsiffrorna är många och stora, ATG vill inte längre skjuta till pengar till ridhästproduktion och det förstår ju var och en, att så kan det inte hålla på.

Kanske ligger det i tiden att en 350-årig tradition tvingas till förändring. Den privata delen av ridhästaveln växer allt mer och hingstsperma flygs kors och tvärs över jorden. Flyinge är ekvivalent med avel och min högsta önskan är att det bedrivs sådan där. Privata aktörer behöver definitivt inte vara av ondo och sådana kan ha mycket nytta av all den kunskap som finns inom de ljusgula väggarna.

Flyinge blir allt mer en skola och det finns uitbildning, allt ifrån gymnasium till högskola och specialistkompetens. Så ska och måste det förbli, svensk ridsport behöver utbildat folk, man håller redan på att halka efter, inte minst på unghästsidan.

Jag hoppas, av hela mitt hjärta, att Flyinge överlever. Självklart blir det förändringar, men de behöver inte vara negativa. På danska Vilhelmsborg fungerar det. Tanken att Flyinge utvecklas som ett NK, eller ett Hansacompagni låter tilltalande. Många ”småhandlare” under samma tak, och med Flyinge  som ett sammanhållande och administrativt paraply över alltihop – det skulle kunna fungera. Och bara någon mil bort, i Lund, byggs ju det gigantiska internationella forskningscentrat. Det kan nog spilla över en del grädde på Flyinge.

Det har ryktats mycket om att galoppen kan flyttas från Jägersro, om galoppen inte får ett nytt avtal med banan. Det lär vara Svensk Galopps ordförande Hans Hansson som är mest intresserad, men i så fall har han inte sin vd Gunnar Werner med sig. Jag pratade med Werner torsdag eftermiddag och han var glasklar med att galoppen ska vara kvar på Jägersro.

Galopphästar kan det bli ändå på Flyinge, om championtränare Wido Neuroth gör allvar med sina flyttambitioner. Han vill bort från Övrevoll i Oslo och söker sig mot Sverige. Han har haft gigantiska framgångar på Jägersro (inte minst i derbyt) så det vore logiskt om han flyttar alla sina hästar till Flyinge. Här finns fantastiska möjligheter till träning, och det tar bara 20 minuter att köra till Malmö. Och enligt Flyinge-vd Marianne Lilja Wittbom är Neuroth mer än välkommen.

Förändringens vindar på Flyinge blåser bort en riktig tradition: Flyingedagarna. Men det ligger också i tiden, visningarna har inte varit några direkta kioskvältare och blev sig egentligen aldrig riktigt lika sedan Kyra Kyrklund slutade.

Marianne Lilja Wittbom lovar i alla fall att årets upplaga, som smått tragikomiskt infaller med  350-årsjubileet, ska bli något alldeles extra. Jag tror henne.

Funderingar kring försvunna femåringar

Visserligen är det två veckor sedan det var Breeders på Flyinge men jag har funderat en del på fenomenet med de femåriga hästarnas öden och äventyr sedan dess. Eller snarare brist på äventyr.

Jag har pratat runt med folk om problemet, om var femåringarna tar vägen. Ytterst få av dem som är högt placerade i Scandinavian Open i Falsterbo eller i Breeders på Flyinge utvecklas till elithästar. Det är annat med sexåringarna, läser man listan på tidigare vinnare hittar man flera namn som senare har återfunnits i de internationella resultatlistorna. Ta Graal, Classic Lady och Tornesch som lysande exempel. Men de som var framgångsrika som femåringar finns inte där.

En förklaring kan vara att de bästa hästarna sålts utomlands. Det kan vara så, åtminstone innan svenska hästägare begärde oskäligt betalt för sina hästar så fort frågan ställdes på utrikiska, då gick många hästar på export.

En annan orsak kan vara att många hästar tagits för tidigt. De har helt enkelt tränats och tävlats för mycket och stannat i utvecklingen.

Kapacitetsbrist är ytterligare en anledning till bortfallet. Hästarna klarade 1,25-hoppning som femåringar, men sedan var det stopp.

Bästa förklaringen, och den jag gillar bäst, är att de allra bästa femåringarna helt enkelt inte kommer ut på tävlingsbanorna. Jag vet många elitryttare och hästutbildare som tycker att deras femåringar inte är tillräckligt utvecklade och att de hellre vill vänta. Ta holländaren Albert Voorn som exempel, han börjar inte hoppa sina unghästar med ryttare förrän de är fyra år och han understryker vikten av att ge unghästarna tid att växa, både kroppsligen och mentalt.

Jag förstår att det är lockande för uppfödarna att deras avkommor exponeras tidigt. Det är dyrt att hålla hästarna många år, särskilt om man inte kan utbilda dem själv, så då är unghästtävlingar ett bra sätt att marknadsföra produkterna. Men det är  uppenbarligen inte någon optimal väg att gå. Jag har ingen lösning på problemet, men det måste vara läge för avelsföreningar, hopphästklubb och uppfödare att påbörja en diskussion.

En lite notering angående Breeders, förresten. I sexårsfinalen fanns inte en enda Cardento-avkomma. Årgången ser ut att ha dammsugits ordentligt!

Det borde vara mer Eriksson

Flyinge bjöd på 350-årsshow mellan sjuårskvalet och treåringarnas löshoppning.

Massor av gäster hade bjudits in och det fanns särskilda biljetter att köpa till arrangemanget. Det blev bara halvfullt på läktarna och det var väldigt synd. Inte för att det var en särskilt spektakulär show, men kvaliteten var hög och den var precis lagom lång.

Körning med Maria Kahrle och Fredrik Persson, med gamle körmästaren Christer Pålsson vid mikrofonen, fälttävlan med Malin Andersson och före detta fälttävlansryttarna Piia Pantsu och Peder Fredricson, kommenterat av Jan Jönsson, dressyr med Pernilla André Hokfelt, Mattias Jansson, Ebba von Essen, EM-ryttaren Cecilia Dorselius samt Maria von Essen och med Kyra Kyrklund vid mikrofonen bjöds.

Men det som jag fastande för mest var hoppningen och då allra främst Peter Eriksson. Peter hade fått låna den sjuårige Cardento-sonen Thriller P av Lisen Bratt Fredricson (hon red själv Texas P) och han red hästen så fantastiskt bra. Peter syns knappt på tävlingsbanorna numera, helt enkelt beroende på att han inte har några hästar. Det är synd och det är ett oerhört slöseri med ryttarkapacitet. Visst är det bra att ungdomarna kommer allt mer, men Peter, 50+, har alltid något att tillföra, inte minst i ett lag. Det borde vara mer Peter Eriksson på tävlingsbanorna!

Jubileumsshowen avslutades med Livgardets Dragonmusikkår. 18 hästar, tretton fuxar, fyra skimlar och Harry (pukhästen) hade transporterats ner från Stockholm enbart för att fira Flyinge och det var det värt. Synd att inte publiken var större så fler kunnat få njuta av den beridna konsert som bjöds.

Flyinge firar alltså 350 år och dess historia är verkligen intressant, liksom den utveckling av hästuppfödning som skett, särskilt sedan 80-talet. Men Flyinge dras med stora ekonomiska svårigheter, och det har inte blivit lättare i rådande ekonomiskt besvärliga tider. Idag består verksamheten till 50 procent av utbildning, med hippologen, gymnasiet, beridar-, unghäst- och hovslagarutbildningarna. Det är självklart bra men Flyinge bör också vara vägledande och tryggheten i och för svensk sporthästuppfödning. Glädjande nog har dock många hingstar som ingår i Flyinges hingstprogram haft många ston i år, men som chefen Marianne Lilja Wittbom underströk: det är viktigt att Flyinge når ut med det som institutionen vill  i svensk hästnäring.

En guldhjältes hemkomst

Det var klar ståpälsvarning när Rolf-Göran Bengtsson gjorde entré på Flyinge igår. Folk stod upp i bänkarna när han till fots klev in i ridhuset. Alla ville hylla den första svenska Europamästaren i hoppning.

Att han dessutom kommer från just Flyingetrakten förstärkte det hela. Alla ville vara med, alla ville ta del i hyllningarna. Det fanns inte en enda sittplats ledig och på ståplatspodiet stod folk i täta led.

Vi i media hade förmånen att få träffa Rolf-Göran lite tidigare på eftermiddagen. Vi träffades uppe i chefsbostaden och vi snackade i över en timme. Ja, just snackade, Rolf-Göran var väldigt meddelsam och han berättade öppenhjärtligt om allt kring sig själv, hur han kände det när han satt där på framridningen i Madrid och travade av Ninja, hur han förstod att det skulle bli EM-medalj, och glädjen när Malin Baryard-Johnsson och Henrik von Eckermann kom rusande och sa att han tagit guld.

Han berättade om hur systemet fungerar kring hans hästar och personal, hur det blev när han var hos Jan Tops, hoppet och besvikelserna, om samarbetet med den mexikanska miljardären Alfonso Romo, mannen bakom La Silla-hästarna. Och om framtiden, ambitionerna. För han är inte nöjd än, trots EM-guld, OS-silver och en 50-årsdag som kommer allt närmare.

Det är svårt att fatta hur han orkar. 250 res/tävlingsdagar om året imponerar. Det är ett hårt liv, ett mycket annorlunda liv – men det är drivet, att vilja mer, bli bättre, som håller honom igång. Och det är det som givit honom den respekt han har idag, och den plats på världsrankningen (just nu trea) han har.

Rolf-Göran har växt även som människa, han har blivit världsvan. Vårt möte idag var beviset. Avslappnad och bekväm hade han full kontroll på situationen – och såg till och med ut att gilla det.

Clinicen blev precis så bra som alla hoppats. Rolf-Göran red några unga hästar som han aldrig sett tidigare och hittade direkt svagheterna och styrkorna hos dem. Det var synnerligen lärorikt. Jag hoppas att de som var på plats tog till sig av kunskaperna, det skulle många av de svenska unghästarna må bra av.

Den svåra konsten att ta adjö

Alltför många människor tvekar alltför länge innan de tar bort sina djur.

Jag har alltid hävdat att kan man skaffa djur måste man också kunna ta beslutet att låta dem ända sina liv i lagom tid. Man ska inte låta djuret gå för lång tid (om någon alls) och ha ont, eller magra ur, eller med något handikapp.

Lätt sagt och enkelt att stå där med pekpinnarna. Jag har varit i situationen många gånger och det har gjort lika ont i hjärtat varje gång, vare sig det gällt häst, hund eller katt.

I veckan var jag drabbad igen. Vårt fullblodssto, mamma till tre av hästarna, hade trampat in tåkappan på en lös sko, rakt in i sulan. Hon var väldigt halt de första två dagarna men vi medicinerade henne och hon blev bättre. Snart var hon ohalt när hon skrittade rakt fram och glädjen, glansen och humöret återvände. Men vi beslöt ändå att det var dags. Hon var i mycket gott hull och fint musklad och älskade att komma ut på ridturer.

Men benen var slut, hur mycket hon själv än ville, så hade hon ont i såväl framkotor som bakknän. Det var dags och hovskadan hjälpte oss att  det slutgiltiga beslutet.

Det var fruktansvärt tungt när slaktbilen svängde upp mot stallet, att sedan leda ut henne för allra sista gången, och sedan stå där och hålla i grimskaftet när hon föll. Det hela gick väldigt fint och lugnt till. Men det gjorde ont i själ och hjärta. Samtidigt kändes det bra, hästen fick sluta sina dagar i gott skick (förutom hoven) och hon fick en sista skön sommar tillsammans med sin livskamrat, ”den gamle”.

Risken är att jag måste gå igenom hela processen en gång till inom en inte alltför avlägsen framtid. Den gamle har problem med sina tänder (trots att han bara är 18 år). Just nu äter han bra och är pigg värre, men när han börjar få problem, då måste det få vara dags.

Nästa vecka kan jag, åtminstone tillfälligt, lägga bekymren med den gamle åt sidan och sätta mycket fokus på yngre hästar. Det är Breeders på Flyinge, eller mera korrekt Svenskt Avels- och Sportchampionat. Det ska bli trevligt, det händer massor och i stort sett allt hästfolk av betydelse kommer att vara på plats.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×