Så lätt det är att riva bort sig

Det är lätt att göra misstag.

Men när en mästerskapsmedalj står på spel får man bara inte göra det.  Ändå händer det allt som oftast att nerverna spelar de aktiva, i det här fallet ryttarna, spratt.

Vi såg Albert Zoer riva första hindret i EM-finalen i hoppning för två år sedan i Windsor och på söndagen var det dags för både tyska Ingrid Klimke och svenska Sara Algotsson-Ostholt att riva bort givna medaljer.

För Ingrid Klimke har det nästan blivit legio. Hon har missat förr, senast på Ribersborg, och nu försvann ett hägrande EM-silver. Det hjälper tydligen inte att man har världens bästa härstamning med en dressyrmästarpappa i Rainer Klimke, man kan ha nervproblem ändå.

Sara Algotsson-Ostholt trodde jag skulle hålla, så bra som hon red terrängen med sin Wega. Det såg ocksåp klockrent ut, öända till sista linjen på banan. Ett felbeslut och allt gick i kras.

Skönt ändå att laget klarade sin fjärdeplats och tog den där eftertraktade OS-platsen. Nu har dressyren klarat det, och fälttävlan – återstår för hopprytttarna att göra sina kollegor sällskap till London nästa år. Det avgörs om någfra veckor i Madrid, med Rolf-Göran Bengtsson, Malin Baryard-Johnsson, Henrik von Eckermann och Angelica Augustsson i laget.

Hemma har vi, liksom så många andra, problem med hästarnas hovar. Normala somrar ramlar skorna av eftersom hovarna blir torra. Det här året är det tvärt om. Hovarna blir mjuka i vätan och hovslagarna har ett litet h-te att få sömmen att fästa. Idag tappade sjuåringen en framsko i (balanserad) ridning, rakt fram, på en grusväg.

Högtflygande SM och charmigt lokalt

Det var SM i hoppning i Skövde i helgen.

Malin Baryard-Johnsson var på plats men red inte SM-klasserna. Landslagsrepresentanter var Jens Fredricson, Lisen Bratt Fredricson och Svante Johansson. Men det var ingen av dem som vann, utan Lotta Schultz, 40, från Enköping.

Lotta har varit mästerskapsreserv några gånger men försvann från hetluften för ett tag sedan efter en rättstvist kring hennes bästa häst. Nu har hon en ny topphoppare, Larissa. Jag hade inte sett hästen tidigare men jag måste säga att jag blev väldigt imponerad av dess sätt att ta sig an 1,60-banan i SM-finalen. Lotta sa själv att hästen mycket väl kan bli klar för ett OS i London (om nu Sverige kvalar) och kapacitetsmässigt finns det ingen anledning att tvivla. Sedan är det ju så mycket mer som ska utvecklas innan en häst är redo för ett OS, men helt klart är att det svenska landslaget är ordentligt berikat med Larissas tillkomst.

Eftersom inte de allra bästa är med håller SM inte den allra högsta statusen. Men årets upplaga gav ändå mycket. Banorna gjordes nämligen rejält tuffa och därmed fick förbundskapten Sylve Söderstrand besked på vilka hästar och ryttare som är mogna för internationellt tävlande.

Jättekul förresten för Stephanie Holmén från Vellinge som äntligen tog ett guld. Hon kallade sig tidigare för ständiga tvåan, nu fick hon sitt första guld, i young rider-klassen.

Själv tillbringade jag helgen på ett betydligt mindre tävling, hos Ringsjöortens Ryttarförening utanför Höör, med två av mina hästar. Förutom att jag gladdes oerhört över att sjuåringen hittat sig själv ordentligt, så blev jag varm i hjärtat av omgivningen. Ringsjöortens RF är ingen jätteförening men tävlingarna var synnerligen trevliga med en fantastisk logistik och en vilja att göra det bästa av allt. Som när vi diskuterade det lösa och besvärliga underlaget på framhoppningen – då flyttade man snabbt och enkelt allt material till en intilliggande bana. Att sedan omgivningarna är strålande vackra och vädret (för en gångs skull) visade sig från en solig sida gjorde inte upplevelsen sämre.

Så lätt en medaljchans försvinner

Hur sårbar en ryttare är fick vi ett (tråkigt) bevis på i veckan.

Efter sin smått överlägsna seger i världscupdeltävlingen på Ribban (det var mera överlägset än vad siffrorna visade) såg en EM-medalj nästan bokad ut för Niklas Lindbäck. Hästen i toppform, Niklas i sadeln med ett fantastisk självförtroende – inget kunde gå snett.

Tills ultraljudet avslöjade sanningen.

Precis som alla andra landslagshästar fick Niklas Mister Pooh en ordentlig hälsocheck inför EM av veterinär Staffan Lidbäck. Varken Niklas eller Staffan hade någon anledning att tro att det skulle vara något fel på Mister Pooh. Men när Staffan ultraljudade hästens senor hittade han en liten, liten skada på ena benets yttre böjsena. Det var inget hästen var påverkad av, det syntes inte ens utanpå. Faktum var dock att om Mister Pooh fortsatt träna, och tävla, då skulle han kunnat få en allvarligare senskada.

Nu blev det i stället sex veckors vila – och missat EM. Skönt för hästen att den lilla förändringen på benet upptäcktes så tidigt men synnerligen tråkigt för Niklas att missa EM. Särskilt som hans andrahäst också är/varit skadad. Det är trist att våra ryttare är så sårbara, en liten skada och en klar medaljchans flyger all världens väg.

Tyvärr är det dock bara att acceptera, bra hästar växer inte på träd och de som finns hamnar inte alltid hos de bästa ryttarena. Det är så inte bara i Sverige, och inte enbart inom fälttävlan. Det är få ryttare som har mer än en häst i verklig världselit.

Jag tror att det svenska fälttävlanslaget, även utan Niklas, i EM kan placera sig som ett av de fem främsta som inte redan är klart för OS och därmed ta en plats i London. De svenska ryttarna rider med ett väldigt självförtroende, ivrigt stöttade av en alltid positiv förbundskapten Gunilla Fredriksson. Och sedan ska vi inte glömma att svensk fälttävlan nog har den mest meriterade tränartrion av alla: Maria Gretzer i hoppning, Elisabet Lundholm i dressyr och Jan Jönsson i terräng. Alla tre är före detta mästerskapsryttare och förbundskaptener i respektive gren och har lyft ryttarna enormt. De harv redan visat det i år, i Aachen.

För de som bor längre norrut i landet än Skåne är det nog svårt att förstå hur sommaren har varit här nere vid sydkusten. Det har regnat, och regnat och åter regnat. Igår tömde jag mätaren igen och då hade det, på bara några dagar, kommit ytterligare 42 mm. Det är vatten överallt, potatisen ruttnar på åkrarna och ”min” bonde vet ännu inte hur han ska kunna få ut tröskan på vissa av fälten. Risken är stor att hela den stora maskinen sjunker i dyngan om det inte blir några dagars uppehåll snart.

Vi som försökt rida i hällregnen har sett hur alla stubbåkergalopper runnit bort. Markvägarna går inte heller att använda. Så det har fått bli asfaltskritt och ridhusjobb. Nåja, sommaren är inte slut än, den kanske kommer till oss i september…

 

Ansök om ryttar-VM nu, Malmö

Göteborg vill profilera sig som evenemangsstad.

Det vill Malmö också.

Göteborg håller på att förbereda en ansökan om att få arrangera ryttar-VM 2018. Vad jag hört så vill även Stockholm vara med.

Men jag tycker att Malmö är den klart bästa svenska kandidaten. I Malmö finns redan det mesta, inte minst viljan.

Ett ryttar-VM är ett synnerligen dyrt projekt. Därför är det orimligt att bygga nya arenor och banor, särskilt om dessa  inte kan utnyttjas efter mästerskapet.

Malmö har Ribersborg. Här finns en terrängbana som med förhållandevis små justeringar håller VM-status. På denna bana kan även körningen köra sitt maraton.

Den nya grusbanan vid Ribersborg är tillräckligt stor för hoppning och dressyr. Voltigen,  reiningen och handikappdressyren behöver ridhus och sådana finns i omgivningen. Bökeberg ligger visserligen några mil bort men läktarkapaciteten är stor. Distansritten kan läggas i slinga i Malmö omnejd, varför inte vid brofästet?

Så det är klart att Malmö ska ansöka om ryttar-VM 2018!

Regnet öste ner hela natten till söndagen och fortsatte på förmiddagen och mer eller mindre dränkte Ribersborg. Men folk vadade glatt genom lera och enorma pölar, och den nya grusbanan höll hur bra som helst, så avslutningssöndagen blev bra, trots allt. Att Niklas Lindbäck vann både världscupdeltävlingen och SM gjorde det hela ännu roligare för alla (inte minst honom själv). Lovorden haglade från alla, ryttarna nästan tävlade om att få berömma tävlingen.

Vi som var där fick uppleva fälttävlan när den är som bäst. Terrängbane-designern Guiseppe della Chiesa hade gjort en perfekt avvägning mellan svårigheter och risker. Det var svårt nog för att bli avgörande, men samtidigt så säkert att ingen olycka skedde.

Tyvärr får della Chiesa inte bygga kommande års ungdoms-EM (2012) och EM (2013) eftersom han är ordförande i FEI:s fälttävlanskommitté. Men, som Pelle Magnusson sa, della Chiesa har tillfört många godbitar i Malmös framgångsrecept.

När team chase-are, män i gammaldags uniform och företagshoppare drog hem på söndagseftermiddagen var banan tom. Alla som jobbat intensivt kunde äntligen gå hem och få välförtjänt vila. Men de är snart igång igen, räkna med fler högtidsstunder på Ribersborg!

Folkvimmel kring nykaxig ridsport

I fjor regnade de bort. Men, hittills, i år har hästttävlingarna på Ribersborg varit fantasiska.

Lördagen var den stora terrängdagen och familjedagen och det verkade som om alla i Malmö med omnejd hörsammat inbjudan. Fälttävlansexpert Pelle Magnusson talade om en publik på 40 000 människor, en siffra jag tror är något överdriven, men helt sant är att det formligen kryllade av folk. Över hela det enorma området.

Det var som vanligt tjockt vid vattenhindren, men folk trängdes även vid starten, och vid målgången och stod och betraktade hur hästarna togs om hand efter den krävande terrängritten.

Vädret var som om beställt, perfekt. Nästan vindstilla, soldis och varmt (något helt annat än fjorårets eviga regn) och väldigt många passade på att ha Ribban som utflyktsmål. Givetvis var där mycket hästfolk, men en påtaglig stor andel av publiken var sådan som inte ser mycket av hästvärlden i vanliga fall. Nu kunde de, gratis, följa tävlingshästarna, uppleva mycket god sport och njuta av atmosfären. Mattias Gårdlund och hans utländska speakerkollegor gjorde det dessutom extra spännande med sina välinformerade kommentarer.

Lördagen på Ribersborg gav definitivt mersmak, ett omdöme som alla de utländska ryttarna instämde i. Engelska Lucy Wiegersma, exempelvis. Hon avstod de engelska mästerskapen hemma i Gatcombe till förmån för Ribersborg och det ångrade hon inte. ”Jämfört med Ribersborg är Gatcombe en barnlek. Det här var en en nyttig erfarenhet inför EM”, sa hon djupt imponerad.

Ett faktum som gjorde dagen extra bra var att den blev olycksfri. Sandra Gustafsson ramlade av en av sina hästar och en holländska gick omkull – det var allt av incidenter som inträffade. Spänningen hölls uppe ändå till siste ryttaren, tack vare knepiga kombinationer och snål maxtid. Precis som det ska vara.

Inget är  dock helt perfekt. Det brast en del i arrangemangets logistik, inte minst tillgången på mat för besökarna. Jag kan förstå att försäljarna inte vågade satsa alltför mycket efter den iskalla erfarenheten i fjor, när det knappt gick åt en smal med bröd. Men visst borde det finnas betydligt fler möjligheter att köpa något att stoppa i munnen.

Parkeringseländet är också något för Malmö Stad att ta tag i, en nödvändighet inte minst till EM. På något sätt måste man också fixa en förbindelse mellan tävlingarnas centrum vid nya anläggningen och terrängbanan. Men stan har två år på sig och så här långt har jag inte träffat på något annat än lyhördhet när det gäller Malmö City Horse Show.

Niklas Lindbäck är svensk fälttävlans nye kung och han stortrivs i rollen. På presskonferensen efter terrängritten fick han frågan vilken av de tre delgrenarna han är bäst på. ”Alla”, svarade han, utan att blinka. Sådan kaxighet kallas osvensk och har precis den positiva klang den ska ha. Niklas är ju duktig och han vågar sticka fram hakan och säga det. Jag tyckte mig märka samma attityd hos Jens Fredricson efter hans storslam i Skyrup förra helgen, även om han kanske inte sa det lika rättframt.

Sånt är nyttigt för vilken sport som helst, och helnyttig för ridsporten.

Malmö moget för mästerskap

Malmö är fantastiskt.

Jag är uppvuxen i staden, inte långt från Ribersborg. Jag minns Malmö på 70-talet, en gudsförgäten håla som inte riktigt visste vad den ville. Det var trist, grått och efter sex på kvällen heldött i innerstan. Det var så att man skämdes när man för någon utomstående måste tala om att man var från Malmö.

En av få positiva saker jag minns är i alla fall Ribersborg och kallbadhuset. Det var okej, på sommaren. Men jag minns också alla vintrar när man gick varv efter varv på ett iskallt snålblåsigt Limhamnsfält med hunden. Tröstlöst, trist.

Idag upplevde jag mitt Ribersborg igen, men samtidigt inte. Det var inte längre det Ribersborg jag växte upp med.  Det var ett folkliv, ett myller, en stämning och en blandning som gick lika rakt in i hjärtat som solen på huden. Malmö har lyckats med något unikt. Staden och stranden och hela området har kommit till liv, det är tillgängligt för alla. Jag såg hur badande småbarn, solande ungdomar, äldre på cyklar, hundar och hundfolk och alla hästarna blandades och trivdes.

Malmö Stad har i hela denna härlighet, mellan Västra Hamnen och Limhamn byggt en fantastisk hästarena, utan att inkräkta på badstranden. De enorma ytorna har kommit till användning, och ingen har stängs ute. (Att det är staket längs Limhamnsvägen är en ren säkerhetsåtgärd.) Terrängbanan är vacker, dess hinder smälter jättebra in i omgivningen. De nya ridbanorna på de gamla grusplanerna (som ändå ingen använde) håller internationella mått, både storleks- och kvalitetsmässigt. I år är det världscup, om två år EM i fälttävlan. Men, banne mig, om inte Malmö och Ribersborg är moget snart för något ännu större. Jag skulle mycket väl kunna se ett större mästerskap i hoppning här. Lite fler läktare och logistik, plats finns det.

Göteborg planerar att söka VM 2018. Jag tror att Malmö skulle ha bättre chans att få det.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×