En långväga skönhetsupplevelse

Bor man i Skåne brukar man inte behöva åka många mil om man vill tävla.

Jag och mina hästar har alltid hållit oss på en radie på max fem-sex mil, men i helgen gjorde vi ett undantag och körde till Österlen, närmare bestämt Grevlunda utanför S:t Olof. Det är drygt åtta mil, minst, hemifrån, och en hel del körning på mindre vägar, men det var värt besväret.

Bara att köra in under boklövsvalvet i höjd med Kronovalls vinslott var en upplevelse. Solen som silades genom det nu ganska mörkgröna lövverket, ner på försiktig, skir grönska var nästan poetiskt.

På Grevlunda gård var det lika vackert, med Hanöbukten (och sikt nästan ända till Åhus) i bakgrunden, äppelodlingarna och näktergalen som en ljudfond. Att det sedan var synnerligen trevligt på tävlingsplatsen förmörkade knappast upplevelsen. Då gick det också att fördra med sexåringen som uppenbarligen inte uppskattade omgivningen i lika hög grad som vi.

Men så är det med djur, man vet inte alltid riktigt var man har dem, så vi tar nya tag i Dagstorp nästa helg.

Grevlunda gård tillhör Peder och Lisen Bratt Fredricson. Här har de förädlat ett gammalt ställe och byggt ridhus och en mycket bra utebana i harmoni med landskapet. Ambitionen var att hålla stora tävlingar, helst internationella, men så har det inte blivit. Anledningen är att både Lisen och Peder tävlar så mycket själva.

Peder har sin VM-häst Arctic Aurora Borealis och flera andra topphästar och han har flera mycket bra unghästar på gång. Under tävlingarna såg jag honom på bland andra Flip’s Little Sparrow, en son (e Cardento) till Butterfly Flip. Femåringen är fortfarande väldigt gänglig – men som den kan hoppa. Helt klart en framtida mästerskapshäst.

Sedan Lisen sålde sin OS-hoppare Casanova (Sydney 2000) för många sköna miljoner har hon inte haft någon riktigt bra häst. Hon trappade ner några år och födde två söner, men nu är hon på gång på allvar igen. Hästen heter Matrix och har redan väckt uppmärksamhet internationellt. Det ska bli väldigt roligt att följa Lisen och Matrix och dessutom är Lisen som person välkommen tillbaka i hetluften. Lisen är nämligen en smart tjej med många bra åsikter som definitivt kan föra sporten framåt.

Svenskhopp och vattengalopp

Kanske har svensk hoppsport börjat kliva ur den djupa svacka den befunnit sig i en tid.

Kanske kan vi börja ha förväntningar inför EM i Madrid i september, och OS nästa år.

Den svenska lagsegern i Lissabon nyligen var ett mycket gott besked. Vi ska visserligen komma ihåg att det handlade om andradivisionens lagtävlan, Sverige ramlade ju ur superligan i fjor. Men ändå, Lisen Bratt Fredricson och Matrix börjar ta de steg upp som alla hoppas på, och hon är bara en av många nya med förväntad potential. Douglas Lindelöw och bröderna Zetterman vet vi ju sedan tidigare att de satsar, Douglas numera omgärdad av ett riktigt team, och stöttad av entusiastiska sponsorer.

Och så har vi ju Rolf-Göran Bengtsson. Hans seger (hans första) i Champions Tour med Casall la Silla var tung och bekräftade han storhet. Jag brukar säga, att om ridsporten varit lika stor och mediauppmärksammad som fotbollen, så hade Rolf-Göran betraktats som vår största idrottsman just nu och Zlatan kunde slängt sig i väggen. Det är inte en slump att Rolf-Görans medryttare anser att han är den absolut bästa i världen.

I dressyren har Patrik Kittel imponerat och slagit nya poängrekord med sin Scandic och i fälttävlan var Niklas Lindbäcks femteplats i Badminton med Mister Pooh högklassig. Det innebär att vi har åtminstone en toppryttare i samtliga tre olympiska grenar.

Det kan bli kul på mästerskapen framöver.

Facktidningen Ridsport skriver i sitt senaste nummer om hästslakt och uppmanar svenskar att äta hästkött. I en enkät framgår att få, om någon, hästmänniska äter hästkött.

Jag tycker det är synd, det är klart att man ska äta hästkött. För visst är det bättre att vi äter upp våra hästar själva än att de tvingas genomlida de förfärliga transporterna ner till, främst, Italien. Dessutom är köttet gott.

Risken att man ska få sin favorithäst på tallriken är väldigt liten. De flesta sporthästarna antas nämligen ha medicineras och går mer eller mindre automatiskt till destruktion.

I helgen har den riktiga sommarkänslan infunnit sig. Vi lastade för första gången i år in hästarna i transporten och åkte ner till Skanör för att rida ut längs reveln och galoppera. För den som inte känner till det kan jag berätta att det handlar om den sandremsa som sticker ut i havet norr om Skanör och som erbjuder helt jämn sandbotten i kilometer efter kilometer, ofta med bara någon decimeter djupt vatten. Här får man rida året runt och vi har alltid varit väldigt noga med att inte störa badgäster och hålla oss exakt där man får rida.

Det var sex- och sjuåringen som fick följa med och ingen av dem hade varit där nere förut. Man rider ner i havet vid sjömärket och där är det lite sankt innan man kommer ut i det riktigt vattnet. Det brukar vara problem med ovana hästar och jag kan berätta att det tog oss en kvart att övertyga våra hästar att gå i. Men väl i vattnet var det fantastiskt och jag tror hästarna njöt lika mycket av galoppen som vi, trots att vattnet just den här gången var i djupaste laget.

Det är sådant jag kallar livskvalitet.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×