Konsten att förmedla en sport rätt

Med Jan Svanlund dog en mycket kunnig och duktig tv-kommentator.

Många inom ridsporten kritiserade Janne för att inte vara riktigt påläst, men det var just vad han var, Janne var väldigt kunnig och insatt. Vad folk inom sporten kanske glömde var att också den som inte är så insatt skulle kunna få behållning, och förstå, det som hände på skärmen. Och i förlängningen kanske bli så intresserade att de själva ville ge sig upp på hästryggen.

Janne förstod att förmedla budskapet. Man kan jämföra med de som kommenterar hästsport på tv nu, speciellt med den kille som har hand om Eurosports svenska sändningar. Jag råkade hamna framför sändningen från Badminton och tvingades genomlida det halvdana referat han (jag vet inte vad han heter) presenterade. Här kan man snacka om att det var dåligt påläst. Jag vet att han sitter i Stockholm och kommenterar, men man kan hitta uppgifter om de aktuella ryttarna varsomhelst på nätet, och få från arrangörerna.

Värst var när han påstod att det ibland händer olyckor, men att de sällan är särskilt allvarliga. Visste han inte att fälttävlanssporten drabbats av ett dussintal dödsolyckor och att därför företrädare för grenen, inklusive FEI, arbetar stenhårt för att göra terrängritten säkrare?

I torsdags var jag på Örestads RS och träffade elitryttare från ponny- och juniorleden. Det var ett led i det arbete Skånes Ridsportförbund inlett med de unga. Min uppgift var att berätta för ungdomarna vad det innebär att ha med media att göra, hur de ska bemöta den, hur de ska informera och så vidare. Så småningom blev samtalet fritt och då märktes en stark frustration, främst hos föräldrarna, att ridsporten får ett så litet utrymme i tidningar och etermedia. De undrade vad som kunde göras, och det är just den frågan som stötts och bötts i många år. Mina enda svar var: bli bättre – och skapa profiler.

Hur som helst är Skånes Ridsportförbunds projekt att skapa teamkänsla hos ponnyryttarna och juniorerna väldigt lovvärt. Jag tror det kan komma mycket gott ur det.

Söndagen ägnade jag åt att åka med unghästarna på tävling i Trelleborg. Trevliga funktionärer, jättefina banor och snygga hinder. Men definitivt dags att byta ut banbyggaren…

Mångfaldens förbannelse

Stävie Ryttarspåel första helgen i maj, Vellinge helgen efter, båda tävlingarna hade  få starter jämfört med tidigare år.

Det är effekten av de dubbla tvåhelgersmeeting som var först i Skyrup utanför Hässleholm och sedan på Henriksdal.

Ryttarna och landslagsledningen har i många år efterlyst bra tävlingar på hög nivå här hemma. Folket i Stävie, då med Mathias Bewersdorf i spetsen,  sedemera Anna Wemblerth i Skyrup Country Club och Ragnar Bengtsson på Henriksdal har lyssnat och bjuder numera upp till väldigt bra tävlingar med drömunderlag och bästa tänkbara förhållanden för de tävlande.

För de svenska ryttarna har det öppnat sig precis de möjligheter de önskat för att kunna förbereda sig och sina hästar inför sommarens uppgifter, utan att behöva åka hela vägen till Arezzo. Andelen uppsvenskar var betecknande stort vid de tidigaste tävlingarna, speciellt i Skyrup som ju var först.

Då är det synd att några av tävlingarna ”straffas”. Både Stävie och sedan Vellinge i mitten av maj hade väldigt tunna startfält men jag tror att det handlar om att ryttarna får lära sig. Helt enkelt vänja sig vid tanken på att det faktiskt finns fyra riktigt bra tävlingar under sex helger att matcha hästarna på. Både Stävie och Vellinge är värda fler startande.

Sverige ramlade ur superligan förra året och huserar numera i division 1. Det är kanske lika så bra det, svenskarna har knappast rosat marknaden vid de två tävlingarna de ridit hittills. I den första kom de inte ens till andra omgången, i Köpenhamn i fredags blev det en blygsam placering. Förbundskapten Sylve Söderstrand jobbar metodiskt med att bygga upp svensk hoppning igen och det är bara att hoppas att han hittar nya vägar. En tröst är att Daniel Zettermans Glory Days snart är tillbaka på tävlingsbanorna. Hästen har genomgått en mindre operation, ett överben som mejslades bort innan det började ställa till bekymmer, och ska kunna vara med i sommar, inte minst i Falsterbo.

Flyinge ur ett mindre perspektiv

Vanligtvis när jag kommer till ryttartävlingar, främst hoppning, brukar det ta ganska lång tid att gå från bilen till tävlingsbanan, även om själva vägen är kort. Det är trevligt, för det är mycket folk man pratar med och det får gärna ta sin tid.

Men när jag på lördagen parkerade bilen vid Hinderbanan på Flyinge var det som att komma till en ny värld. Här har jag varit åtskilliga gånger, både som journalist på bevakningsuppdrag och med egna hästar, men nu var det helt andra människor än vad jag är van vid runt arenan. Det var nämligen ponnytävlingar – och ponnytävlingar har jag inte bevakat på minst tio år. Jag tror det var ponnyderbyt i Dagstorp som var senaste gången.

Det mest bekanta var alla obligatoriska hundar och dyra hästtransporter, men hästarna var betydligt mindre, och ryttarna med. Det kändes lite som familjeutflykt med föräldrar, mor- och farföräldrar och massor av småsyskon, men ändå på allvar, för det handlade om många av de bättre ekipagen vi har i landet.

Det är jättekul att Flyinge öppnat portarna för ponnysporten, för framtidens ryttare. Det är bland dessa barn kommande elever till gymnasieutbildning och hippologprogram ska rekryteras. Många av föräldrarna har aldrig varit på Flyinge, de har kommit in i sporten tack vare barnens intresse och nu fick de en chans att insupa atmosfären av en 350-årig tradition. Tack vare guidade turer som gymnasisterna bjöd på fick både föräldrar och barn nu en chans att se vad Flyinge är – och vad institutionen har att erbjuda i utbildning.

Av vad jag upplevde de timmar jag besökte Flyinge så var tävlingarna väldigt lyckade och välarrangerade. Det fanns något för alla, både på tävlingssidan och för dem som kom som åskådare och/eller supporter.

Apropå Flyinge så är den ridlärare som stängdes av för att ha skickat otillbörliga SMS-meddelanden till en elev fortfarande avstängd. Jag har skrivit en hel del om saken i tidigare bloggar, som kanske ni läsare minns. Det är bara en sak som jag vill förtydliga. Jag skrev att det var dags att ridläraren fick lämna sin tjänst eftersom jag anser att han inte tillfört så mycket de senaste åren. Detta handlade inte om hans roll som lärare och tränare, där vet jag att han är mycket uppskattad. Det är på tävlingsbanorna han inte synts så mycket , det har ju knappast kryllat av Flyingeproducerade hästar i unghästchampionaten på sistone. Tillbaka till tjänst som lärare tycker jag det är tveksamt att han ska få gå, om inte det terapiprogram han genomgår är helbrägdagörande, för hans problem är ju knappast nytt. Men förhoppningsvis finns det andra sätt att ta tillvara hans erfarenheter och kunnande på.

Dags för förbundet att ta tag

Det är helt uppenbart att mina bloggar den här veckan har väckt uppmärksamhet – och lättnad. Alla har vetat om det, men ingen tycks ha tagit i det stora problem som finns med sexuella trakasserier inom hästsporten.

Men nu har problemet kommit upp till ytan. Folk har börjat tala om det och det är det allra bästa. Det är ju när en fråga ventileras och diskuteras som det kan bli förändringar och förbättringar.

Under veckan är det väldigt många som ringt eller kommit fram till mig och pratat om saken. Bland andra en av våra unga elitryttare, som uppenbarligen sett vad som pågått och värjt sig. Han påpekade att utnyttjandet av unga flickor mycket är ett problem i den lite äldre generationen, den som idag är 50+. ”De har alltid hållit på ”, som han sa. Det är möjligt att det är så, men det ursäktar inget – och det är väldigt lätt att det smittar ner i de lägre åldrarna.

Historierna är hur många som helst och platserna nästan lika talrika, och varje gång jag hör nya berättelser blir jag lika illa berörd. Problemet med utnyttjandet av hästflickor (och i förekommande fall även pojkar), nästan alla i beroendeställning, måste få ett stopp. På Flyinge, i fallet med den nu avstängde ridläraren, var det chefen som gick in och agerade på ett problem som pågått i många år men som av tidigare chefer inte tagits tillräckligt seriöst.

Åtgärder i ett enskilt fall är bra, men nu måste man ta tag i saken på högre nivå, på förbundsnivå. Ridsporten är bra på utbildning och denna bör givetvis kompletteras med upplysning om hur barn och ungdomar ska bemöta otillbörliga uppmaningar. Det finns massor med ungdomsledarkurser på regional nivå, jättebra tillfällen att pränta in meddelandet, och sedan låta det spridas som ringar på vattnet i klubbarna. Våra ungdomsgrenledare kan vara nästa nivå, och även andra ledare/tränare, inte minst på landslagsnivå.

Även om problemet med sexuella trakasserier (hälsosamt nog) är på mångas läppar upplever jag att det i övrigt är sällsynt god stämning på tävlingsplatserna. Det var genomtrevligt i Skyrup i början av april, det fortsatte under de två helgerna på Henriksdal och det är likadant den här helgen i Stävie. Stävie Ryttarförenings majtävlingar var tidigare mycket välbesökta men med tillskomsten av Skyrup och Henriksdal är startfälten betydligt magrare. Det är synd, Stävies tävlingsbana (gräs) håller hög klass sedan man gjort massor av förbättringar.

Jag var själv där med två unghästar på fredagen och de nästan studsade fram på det saftiga och spänstiga underlaget. Alternativet att få fler starter är att flytta tävlingarna en helg men enligt tävlingsledningen skulle det innebära alltför många krångligheter hos dem på förbundet som lägger ut tävlingsterminerna. Hur man än vänder sig har man rumpan bak…

Nu slår man bakut på Flyinge

De hårda nyporna jag efterlyste i mitt förra blogginlägg har redan knipit till på Flyinge.

Det var med lättnad och glädje jag hörde hur chefen sedan i höstas, Marianne Lilja Wittbom, berättade om alla åtgärder som gjorts.

Redan när problemet med de synnerligen olämpliga sms:en från en av ridlärarna till en elev blev kända för chefen vidtog hon åtgärder. Det var för ungefär tre veckor sedan och läraren blev avstängd direkt. Från all undervisning på Flyinge, även hans privata. Dessutom sattes han i ett behandlingsprogram.

Sedan dess har chefen pratat mycket med eleverna på Flyinge. De, både de manliga och de kvinnliga, har fått lufta sina erfarenheter, de har fått klart för sig var gränsen går när det gäller otillbörliga närmanden från framför allt en lärare, och att det är fullständigt självklart att säga nej och anmäla om något sådant skulle ske. Patrik Sjöbergs berättelser nyligen aktualiserade dessutom saken, berättade Marianne Lilja Wittbom och underströk hur angeläget hon tyckte det var att komma till rätta med problemen.

Många vittnar om att missförhållandena pågått många år och då kan man ju undra varför inget gjorts tidigare. Svaret är: feghet. De kvinnor som utsatts har inte haft mod att anmäla saken, kanske rädda för att förfördelas och hamna i onåd hos ridläraren. Alltså det vanliga problemet. Och utan anmälan har inget kunnat göras. Som Marianne Lilja Wittbom påpekade, det har handlat om rykten.

Hästsportvärlden är lika anfäktad som övriga föreningsvärlden när det gäller sexuella trakasserier. Jag började på ridskola som elvaåring och genom hela tonåren, på ridskolan, inom galoppen och andra ställen med hästanknytning fanns problemet, mer eller mindre påtagligt. Men det var liksom, att så var det bara, det var en del av verkligheten kring hästarna.

Det var självklart inte rätt, och det värsta är att det tagit så många år innan förhållandena kommit i dagern, och att något görs. Patrik Sjöberg var starkt kritisk till friidrotten och menade att alltför lite gjorts och det är säkert så på många andra håll. Därför är det fint att få höra Marianne Lilja Wittboms redogörelse för hur hon agerat i fallet på Flyinge. Förutom samtalen med eleverna är avstängningen av läraren det enda rätta. Han kommer dessutom att vara borta från undervisningen tills vidare och innan han eventuellt får återgå i tjänst vill Marianne ha en utvärdering av experterna av det behandlingsprogram läraren genomgår. Under tiden, och den kan bli lång, sköts hans sysslor av Jan Jönsson och Maria Gretzer.

Låt oss hoppas att händelserna på Flyinge blir en väckarklocka för andra organisationer, inom hästvärlden så klart, men även inom andra organisationer. Och att dessa är lika radikala och snabba med åtgärder som man nu varit på Flyinge.

Nu behövs hårda nypor på Flyinge

Alla vet ju om det nu. Snacket går om ridläraren på Flyinge som efter en mycket opassande sms-konversation med en elev blivit avstängd från sin tjänst.

Det är inte första gången den här ridläraren gjort sådana saker. Han har varit i klammeri av liknande anledning åtskilliga gånger. Några har uppmärksammats, andra gånger har de fått passera.

Nu måste det ändå vara dags att säga upp den här ridläraren. Han är en erkänt duktiga tränare (och rytttare) men de senaste åren har han inte tillfört särskilt mycket. Flyinges hästar har knappast rosat marknaden, särskilt inte på tävlingsbanorna. Som jag ser det har chefen Marianne Lilja Wittbom bara en väg att gå: att avskeda ridläraren. En ny ledare för hoppundervisningen skulle dessutom gynna Flyinge och dess elever, det behövs nya infallsvinklar och ny röst. Inte minst när det nu i höst ska påbörjas en efterlängtad beridarutbildning.

Ridläraren behöver hjälp, och vad jag har förstått föreslås det att han ska gå i terapi.

Vid Henriksdalstävlingarna i helgen snackades det en del om händelserna på Flyinge men de flesta verkade resignerade och menade att alla redan visste hur det var. En sådan resignation förbättrar knappast respekten för det som Flyinge ska stå för.

Tävlingarna på Henriksdal var väldigt bra med fin sport på fina villkor. Att banbyggare Bo Bakk Andersen knappast läst startlistorna innan han ritade banorna syntes klart. Finaldagen var det slut på ”leken”, här var det så svårt som det bör vara. Resultatet i finalen i stora rundan var tre blöta avramlingar i vattengraven och i övrigt massor av fel, främst för de ekipage som kanske inte hade någon rutin på internationellt ptäglade banor. Så det var signifikativt att en rutinerad ryttare som Caroline Kamensky vann, före sexfaldiga svenska mästaren Helena Persson och Emma Emanuelsson.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×