När Libyen laddade i Falsterbo

Till alldeles nyligen har västvärlden inte brytt sig så mycket om Libyens inre angelägenheter. Så länge det finns olja att köpa har man blundat för Khaddafis-regimens alla nycker och förtryck av folket. Med alla problem som finns och behöver lösas i det nordafrikanska landet känns det nästan löjligt att tänka på det i ridsportsammanhang.

Ändå kan jag inte låta bli, även om Libyen knappast kan sälla sig till samlingen betydande ridsportnationer. Jag minns nämligen en Falsterbo Horse Show av det något annorlunda slaget. Jag är inte helt säker på årtalet, men troligen var det i början av 90-talet, kanske tidigare. Tävlingsledare Jana Wannius berättade på presskonferensen före tävlingarna att han bjudit in det libyska landslaget att medverka i Falsterbo. Kommer inte ihåg om det var för att libyerna skulle få en chans att kvala till OS, men det saknar egentligen betydelse varför de var där.

Wannius med anhang, inklusive  Vellinges kommunalråd Göran Holm om jag minns rätt, var nerbjudna till Libyen och där upprättades kontakterna. Så, till Falsterbo kom en samling hopphästar, ryttare och ett helt regemente medhjhälpare. Det sas att ryttarna var söner till Khaddafi och att de tävlade under andra namn. Hur det var med det vet jag inte och det spelar egentligen ingen roll. Rida kunde de i alla fall inte.

Framridningen gick till på rena ridskolenivån. Alla var iklädda gröna ridjackor med ett stort porträtt på Khaddafi på vänstra sidan bröstet och allt var strängt övervakat av säkerhetsfolk.

Ryttarna red på led, i avdelning, och gjorde bara som deras instruktör sa. Ingen av dem hade någon större förmåga att påverka hästarna så hästarna lunkade bara snällt fram i svansen på varandra. Det ”värsta” var bara att med sina oljepengar hade libyerna kunnat köpa något av det bästa i hästväg vi kunde skåda på den tiden. Och de stackars djuren gjorde verkligen vad de kunde inne på hoppbanan. Det var minst sagt hisnande framträdande libyerna stod för, men utan hjälp gav en och annan av hästarna upp, och det var förståeligt.

Libyerna hade dessutom med sig en grupp ryttare och (arab?)hästar för ett pausinslag. I full fart galopperade de på banan med tofsar och schabrak flygande i vinden. Lagom när de sprängde fram precis framför huvudläktaren avlossade de gevärsskott som smällde så sälarna på Måkläppen måste fått skrämselhicka.

Efter Falsterboframträdandet kan jag inte påminna mig att ha sett så många libyer på tävlingsbanor världen runt. Det är bra, vi vill inte se ekipage utan utbildning och kunskap och som tagits fram enbart via många pengar. Men libyerna, och alla andra små ridsportstater, är mer än välkomna när det blivit ordning såväl i respektive hemland som på ridningen.

Vem bryr sig om allsvenskan?

Ridsportallsvenskan har haft premiär.

Hurra –… eller..?

Nja, det var knappast några klang och jubelföreställningar. Inte ens i södra gruppen, trots att sex av de åtta lagen gick till omhoppning och bjöd på en tuff fajt.

Här nere är det inte lätt att bygga banor som är tillräckligt svåra för natt bli avgörande, inte när hindren inte får vara mer än 130 centimeter höga. Fredrik Malm i Dagstorp gjorde vad han kunde, men, som sagt nollorna var legio.

Idén med en laghoppning är bra, och det går inte att förneka att finalen på Strömsholm i juni brukar blir spännande och underhållande. Det faktum att juniorer och ungdomar tävlar i samma lag som seniorer har också en tanke och den har nog slussat in en och annan ungdom till de högre skikten genom åren.

Ändå är Ridsportallsvenskan inte bra. Det känns som att inte många bryr sig inför starten på våren. Jag gjorde en rundringning till lagledarna i södra gruppen och det var få som, ännu bara någon vecka före premiären, visste vilka som skulle rida i lagen. Det var så mycket annat som kom före i ryttarnas prioritering.

Ett bra sätt till förnyelse kunde vara att lägga allsvenskan i anslutning till någon av de större tävlingarna. Dock inte som den speciella lagtävling som avgjordes under SM-meetinget i Helsingborg, där första start gjordes sent på lördagskvällen. Snarare kunde man lägga allsvenskestarterna som en klass i klassen. Det skulle samtidigt göra en ofta gigantisk 1,30-klass betydligt mera intressant.

Det var med bestörtning jag fick beskedet att Janne Svanlund gått bort. Janne var en mycket god vän och kollega, alltid lika glad och skojfrisk. Vi träffades för bara en månad sedan i Göteborg och det var som vanligt kramar och gott kamratskap. Janne var pigg och kry och såg ut som hälsan själv.

Nu är han borta och det är svårt att förstå. Det gick fort, alltför fort, och jag saknar min gode vän. Mycket.

Yster hästlek på allvar i vårsolen

Jag har tjatat om den uteblivna våren många gånger här på Ridsportbloggen, men nu, äntligen, verkar den vara här. Precis i tid till vårdagjämningen, faktiskt.

Finns det ett bättre sätt att uppleva årets första dag med sol och temperatur över tio grader än tillsammans med hästar? Fälttävlans hästar, dessutom?

Fick nämligen reda på att delar av  fälttävlanslandslaget hade årets första terängträning på Ted Velanders fina bana i Revingetrakten. Så jag lastade prickhunden i bilen och körde dit. Det var ljuvligt, att stå där i solen, prata lite med förbundskapten Gunilla Fredriksson och tränare Janne Jönsson och njuta av att se de ystra hästarna.

För ystra var de verkligen när de nu för första gången i år fick hoppa terränghinder och sträcka lite på benen. Allra livligast var Niklas Jonssons First Lady. Hon svävade i traven som den värsta dressyrhäst och galoppen skulle vilken hopphäst som helst drömt om. First Lady var ju bästa svenska häst på VM (25:a) och det lyste klass om henne när hon nu lekande lätt, utan minsta fel, löste alla uppgifter hon ställdes inför.

I måndag var jag på den allsvenska fotbollens upptaktsträff inför säsongen och där fick jag bland annat informationen att fotbollförbundet spenderar 60 miljoner kronor på utvecklingsarbete och tränarutbildning. Det är ofattbara summor för den som håller på med ridsport, men inte minst fälttävlansfolket upplever ändå en positiv situation. SOK, Svenska Olympiska Kommittén, stöttar nämligen fälttävlan helhjärtat och med extra pengar. Dessa pengar har i vinter används till exempelvis träningar. Inte bara allmänna, utan också riktade. Så har Dag Albert i England fått hjälp med dressyren, och Niklas Jonsson med banhoppningen.

SOK-pengarna har också gjort att fälttävlanslandslaget kunnat göra en unik satsning på tränare. Faktum är nämligen att de tre olika grenarna leds av före detta förbundskaptener: Elisabet Lundholm för dressyren, Jan Jönsson för terrängen och Maria Gretzer för hoppningen. Detta är så unikt att ett stort fälttävlansland som Nya Zeeland har tagit efter. Det har engagerat Kyra Kyrklund för sin dressyrträning och de har en erfaren hoppryttare på gång för hoppträningen.

Apropå sol och vår så börjar de svenska hoppryttarna styra söderut för den stora samlingen i italienska Arezzo. Hoppas det blir bra men vad jag har hört så har det störtregnat i Italien den senaste tiden.

Mina egna hästar njuter i solen i sina hagar. Fullblodsstoet lade sig ner och sov middag i solgasset och både den gamle och treåringen har fått gå nakna. Naturligtvis rullade sig båda så fort de kom ut, omsorgsfullt, men det är bara att stå ut med jobbet att skrubba dem rena från all lera. Munskydd är nog att rekommendera mot all lera och löst hår.

Hoppgrus till låns en lösning?

Det blev ett himla liv efter SM-tävlingarna i Helsingborg och allt handlade om banunderlaget.

Daniel Zetterman, en av många ryttare som valde att inte ställa upp i SM förklarade sin synpunkt och berättade att han och de andra landslagsryttarna fått löften om att underlaget i Helsingborgs ridhus skulle förbättrats/gjorts om, inför mästerskapshelgen. Han ansåg att det inte gjorts tillräckligt.

Hur det var med löftena vet jag inte, däremot  att arrangörerna jobbat en hel del med det befintliga underlaget, och att det uppenbarligen inte var tillräckligt och att de fått en del klagomål. Det erkände tävlingsledare Tomas Hammar när tävlingarna var avslutade i söndags kväll.

Tomas Hammar var den förste att medge att diskussionen var bra och att han och hans klubb tog till sig av kritiken. Det är bra, och nödvändigt, för, som ryttarna säger, blir det inte bättre på svenska banor kommer de inte till tävlingarna.

Ett förslag framfördes, nämligen att det underlag som används vid Göteborg Horse Show ska utnyttjas bättre. Det ligger på hög hela året och används endast en futtig helg. Klubbarna kunde få låna det och lägga det i sina ridhus, efter samma principer som man lägger det ovanpå isen i Scandinavium.

Det är en bra tanke, men det finns massor av praktiska detaljer att lösa innan det kan bli verklighet.

I skrivande stund öser ett iskallt regn ner och det blåser tufft. Fullblodsstoet frös så hon darrade när jag tog in henne, trots dubbla täcken och haghö att mumsa på. Alla hästarna var leriga upp till knäna så det blev ett fasligt duschande. Allra värst för den gamle som av någon anledning valt att rulla sig i leran.

Mitten av mars och fortfarande inte vår. Några stackars snödroppar har stuckit upp i trädgården men de ser ut att frysa lika mycket som fullblodsstoet. Det är lätt att misströsta, men enligt väderprognosen ska våren komma nästa vecka. Jag tror det när jag ser det.

Mycket gnäll för ingenting

De är duktiga på att arrangera tävlingar, folket i Helsingborgs Fältrittklubb.

Hoppningens mästerskap klarades av i helgen, dressyren och ponnyerna gör upp i höst.

Tomas Hammar är verksamhetschef hos HFRK, han var även tävlingsansvarig för SM. Det innebar att han var ansvarig för det mesta, även att fixa sponsorer. Det hade han gjort alldeles förbaskat bra. Det var gott om företagsnamn på reklamskyltar, hinder och som klassnamn. Det allra viktigaste var att han lyckats engagera en bilfirma, och därmed kunde dela ut en bil i förstapris till senior-SM-segraren Viveca Lundbäck. Lokal representant för bilfirman var på plats och han var så nöjd att han säkert rekommenderar cheferna på huvudkontoret att förlänga sponsorskontraktet med HFRK.

Det är så det ska skötas. Bättre prispengar och priser har länge varit ett önskemål bland ryttarna och i Helsingborg fick de det. Synd då att inte fler av landslagsryttarna var med i SM. Många skyllde på att banunderlaget var för dåligt och Tomas Hammar kunde till viss del hålla med om att det hans klubb kunde erbjuda inte var optimalt.

Jag tycker att det är för mycket gnäll. Danske stjärnan Tomas Velin skickade över sin pappa för att kolla hur det såg ut och fick beskedet att det var okej, så både Tomas och hans syster Charlotte tog sina hästar med över sundet och var med och tävlade. Niklas Arvidsson tog sina kollegor i örat och sa att hästarna måste kunna bemästra alla underlag. Om de alltid går på något som är perfekt så klarar de inte om de kommer på en tävling där det är mindre bra. Här kan man ju reflektera över hur det är utomhus, hur gör ryttarna om de vid en viktig tävling förväntas rida på en stenhård, alternativ sumpig, gräsbana.

Jag såg ingen häst inne på tävlingsbanan i Helsingborg som hade problem med underlaget. På framridningen var det inte lika bra, det vet jag, men jag hörde ingen som klagade på att de inte kunnat rida fram ordentligt.

Kul för Viveca Lundbäck att få ta sitt tredje SM-guld, med Canthara, och dessutom vinna karriärens första bil. Viveca är en ganska tystlåten och lite blyg tjej, helt annorlunda än sprattliga kusinen Helena Lundbäck. Viveca har inte lika många hästar att välja bland som Helena men vårdar sin Canthara mycket snyggt. Det vita stoet har dragits med en del skador men Viveca har haft tålamod.

Viveca i all ära, men jublet i Helsingborg hade säkert blivit högre om Douglas Lindelöw försvarat sitt guld från i fjor.Douglas är en härlig kille, med glimten i ögat, och han imponerade stort på holländske världsmästaren och OS-guldmedaljören Piet Raymakers, när denne såg Douglas hoppa på lördagen. ”En riktig vinnare med god balans och känsla för hästarna” sa Raymakers.

Som om vi inte redan visste.

Våren tycks äntligen ha kommit men för egen del är det inte så roligt. Hagarna är nämligen så djupa av all vätan att hästarna inte vill vara där. Jag hoppas det rinner undan när tjälen släpper helt, för som det är nu är det sannerligen inte trevligt.

Svenskfött kan ge hopp

Det har gått några dagar sedan årets bruksprov för hingstarna avslutats med stor  galafest i Lund, och det har funnits tid till liten fundering. Den enda godkända fyraåringen i hoppning, Centaurus, var svenskfödd, något som är väldigt glädjande. Individen Centaurus ansågs bättre än många av importerna och det visar att svensk avel, tack vare mycket importer och allt bättre ston, är på rätt väg.

Återstår att se om stoägarna är intresserade av Centaurus. Uppfödare/ägare/utbildare/visare Olof Smith i Hörby, berättade att han fått förfrågningar redan från uppfödare men jag misstänker ändå att Centaurus konkurrenskraft i jämförelse med allt utländskt toppblod som finns tillgängligt  blir begränsad. Hans pappa är visserligen Careful som redan gett många trevliga avkommor, och i andraled har han Caracas med bevisad nedärvning i hoppning. Men sedan kommer Rote Boldt, en hingst som är synonym med gammaldags svensk hästuppfödning. Jag är väldigt nyfiken på vad stoägarna tycker om det.

Det kan dock bli väldigt bra. Jag kan dra en parallell med fullblodshingsten Nicke. Han vann allt på de skandinaviska banorna och korades till Årets Häst, men i aveln var det inte många som använde honom eftersom han hade ett blod som ansågs inte räcka till. Det hela accentuerades av att han egentligen var den ende i syskonskaran som nådde de verkliga höjderna. Förvåningen var stor när de få som använde Nicke i aveln fick jättebra hästar. Det är fullt möjligt att historien kan upprepa sig med Centaurus, särskilt som Centaurus har toppblod tidigt i härstamningen.

Jag skulle ändå tro att Centaurus har sin starkaste och längsta karriärmöjlighet som sporthäst, för han imponerade stort på bruksprovsnämnden och testryttarna, och det gjorde han även på mig när jag såg honom första gången på en Pay and Jump på Flyinge några veckor före bruksprovet. Olof Smith antydde att det finns intressenter som vill köpa hingsten och jag fick intrycket att Olof mycket väl kan tänka sig att sälja. Det kan jag förstå, när man för en gångs skull har möjlighet att tjäna lite pengar på en häst…

Nu är det dags att vända blickarna mot Helsingborg och inomhus-SM i hoppning. Det ska bli roligt att se, även om SM kanske inte har högsta status numera. Flera av toppryttarna, som Rolf-Göran Bengtsson och Angelica Augustsson fattas och jag tror inte heller att Malin Baryard-Johnsson kommer. Men det blir garanterat ett bra arrangemang, det är det alltid i Helsingborg.

Mina egna hästar får väl ta det lite lugnt under SM-dagarna eftersom jag inte lär hinna rida dem. Men löshoppa treåringen ska hinnas med och det ska bli hur roligt som helst. Nu har han dessutom fått skor på framfötterna, så han börjar se riktigt vuxen ut.

Börjar ni också ana vår? Lärkorna drillar intensivt, talgoxarna sjunger och vintergäcken blommar. Härligt, det finns hopp även om isen ligger tungt i Kämpingebukten.

De tuffaste grabbarna finns på Flyinge

Gallringen är hård – men så måste det vara.

Jag besökte Flyinge där bruksproven pågår för de hingstar som tänkt sig (eller rättare sagt dess ägare) en framtid inom aveln.

Det är alltid roligt att se vad aveln lyckats få fram och visst blir man imponerad, både av hingstarnas oftast moderna utseende och av hur långt de kommit i sin utbildning. Jag kan bara jämföra med hur det var förr, när svenska hingstar endast bedömdes på utseende och ett intetsägande uthållighetsprov.

Det är som sagt andra tider nu och idag blir ingen hingst godkänd, hur vacker den än är, om den inte har extraordinära gångarter eller hoppförmåga.

När jag var i Göteborg förra veckan fick jag en pratstund med dressyrens grand old lady Ulla Håkanson. Hon gillade de många importhästarna som  numera finns i Sverige, men beklagade samtidigt att den gamla svenska stammen inte tas till vara.

Jag kan inte riktigt hålla med Ulla, den svenska dressyrhästen hade sin guldtid men blev rejält omsprungen av främst tyskar och holländare. Den svenska hopphästen har, med få undantag, varit utkonkurrterad i modern tid. Till nu, tack vare det fräscha blod som, på de aktivas initiativ, togs in i Sverige. En titt i årets bruksprovskatalog avslöjar sanningen, där finns inte många svenska hästar, åtminstone inte i de två främsta leden. Men det är det som är modern avel. Med möjlighet att transportera sperma runt hela jorden är alla gränser utsuddade.

Gallringen i årets bruksprov är alltså välgörande hård och man kan också se utlandsägda hingstar som deltar, för att få avkommor berättigade att gå de svenska unghästtävlingarna.

Bruksproven hålls i den nya glashallen eftersom det tak på stora ridhallen som rasade för snömassornas är inte riktigt färdigreparerat. Alla jag pratade med tyckte det var okej med provisoriet, möjligen att läktarkapaciteten var lite liten, men större läktare hade varit praktiskt omöjligt att bygga.

Däremot kan man undra om det inte vore på sin plats att domarna dömde blint, det vill säga utan att veta hästarnas härstamning. Då skulle hästarna verkligen dömas förutsättningslöst.

Angelica Augustssons succé i Scandinavium sätter redan spår. Nu gör arrangörerna av inomhus-SM i hoppning i Helsingborg nästa vecka allt de kan för att få Angelica till SM.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×