En upplevelse man sent ska glömma

Resan hem från Göteborg  gick fort.

Jag satt hela vägen och försökte ta in det jag upplevt, testade att sätta det i perspektiv och innan jag visste ordet av var jag redan hemma i Höllviken.

Det Angelica Augustsson gjorde går egentligen inte att göra. Man kan helt enkelt inte vinna en världscupdeltävling som debutant, särskilt inte på en häst som heller inte gått så stora klasser. Men Angelica Augustsson tänkte inte så, hon tänkte att hon minst skulle komma bland de tio bästa. Det avslöjade hon efteråt.

Det är så Angelica fungerar och det är det som gjorde att hennes tidiga tränare Lars Parmler uppmuntrade henne att åka till Tyskland. Där, hos Dietmar Gugler, har hon utvecklats så mycket på drygt fyra år att hon nu kan utmana de etablerade ryttarna. Och vinna världscupen.

Angelica  är vad svensk hoppsport behöver. En ny, frisk fläkt, en ny ung ryttare som blir idol, en ny Malin Baryard helt enkelt. Vi ska i sammanhanget inte glömma att Douglas Lindelöw också gjorde en felfri grundomgång, i denna sin andra världscupstart, och att även Daniel Zetterman red med beröm godkänt och endast hade ett enda nedslag med Glory Days.

Det var det där jag tänkte på, hur den unga generationen nästan med rekordfart och respektlöst slagit sig fram, och hur roligt det är. Jag kan bara hålla med Göteborgstävlingarnas ledare Tomas Torgersen när han sa att detta var den bästa sport som uppvisats i tävlingarnas 35-åriga historia.

Idag är Angelica tillbaka i vardagen hemma i Frankfurt. Hon ska inte tävla på någon större bana förrän första veckorna i april, i Arezzo. Jag tror det är perfekt, så får hon tid att smälta allt som hände i Göteborg, och hinna få lite perspektiv på det hela. Vi som ”bara” var där behöver också tid att ta in alla intryck, hur är det då inte med Angelica själv?

Hindren hann inte bäras bort i Göteborg innan nästa stora hästevenemang i Sverige startade: bruksproven på Flyinge. Så det är bara att sätta sig i bilen och för att se hur framtidens bästa avels- och sporthästar ser ut.

I startgroparna sista dagen

Sista dagen på stora tävlingar är alltid den viktigaste. Det är då finaler ska avgöras och i Göteborg handlade det om både final för ungdomarna och för seniorerna i kampen om världscuppoängen i hoppning.

Ändå känns söndagen som dagen för uppbrott, dags att lämna och åka hem. Känslan var påtaglig på förmiddagen nere i huvudhotellets lobby. Kön var lång till disken, där stod ryttare, utställare, hästägare och allsköns folk med rumsnyckeln i högsta hugg och kappsäckarna i långa rader vid fötterna. Som tur var är personalen på det här hotellet van, så det gick snabbt.

Smart nog hade arrangörerna av tävlingarna dessutom lagt finalen i Young Riders Krafft Cup som förstanummer på söndagsmorgonen och det gav tid för övriga att checka ut.

Amanda Landeblad vann ungdomsfinalen på vindsnabba och hetsiga Anna Nicole. Det var en välförtjänt seger, Amanda vann även försöket. Vi skåningar hade hoppats att försökstrean Eleonor Bellander från Helsingborg skulle ta revansch, Men det gick inte. Eleonor var visserligen betydligt snabbare än Amanda men det var hon på bekostnad av en (ganska onödig) rivning. Eleonor hann i alla fall imponera på omgivningen med sin fina ridning, en grundförutsättning för att lyckas när hon så småningom kommer ut bland seniorerna.

Att tävlingarna i Göteborg är något alldeles extra finns det ett väldigt speciellt bevis för: På läktaren, alltid på exakt samma stol, sitter en gammal dam. Hon har suttit där varenda år, hon har sett varenda föreställning, varenda klass och alla shownummer, ända sedan starten 1977.

Damen är idag 91 år och på lördagen uppmärksammades hon av arrangörerna och förärades en seriebiljett till nästa års tävlingar.

Kittlande framtid för Patrik

Det finns hopp för svensk dressyr, trots allt.

Det stavas Patrik Kittel. Tvåa i världscupen i Göteborg och bättre än någonsin är det nu han som får föra den stolta, men lite stukade, svenska dressyrtraditionen vidare efter Brink-eran.

I Scandinavium saknades visserligen Minna Telde (gravid) och Tinne Vilhelmson-Silfvén (tävlar i USA) men Patrik är just nu bäst i alla fall av de svenske. Liksom många andra svenska ryttare insåg Patrik att ska man komma någon vart bör man förlägga sin verksamhet i Tyskland. På hoppsidan har vi ju Rolf-Göran Bengtsson och nu senast Angelica Augustsson och även Patrik har utvecklats enormt tillsammans med sin häst Scandic. Han tackar holländaren Shef Jansen (Anky van Grunsvens man) för stödet och träningen men det handlar också om Patriks målmedvetenhet, och förmåga att ta till sig träning.

I Göteborg var alltså Patrik tvåa, både i Grand Prixen och i den världscuppoänggivande küren och därmed befäste han med all säkerhet en finalplats eftersom endast en tävling återstår. Han slog för andra dagen i rad världsstjärnan Isabell Werth från Tyskland och det är en merit i sig. 81,025 var en strålande poängsiffra för Patrik.

Som vanligt lockade dressyren storpublik. Det var fullsatt till sista plats på lördagskvällen, trots konkurrens av melodifestivalen på TV. Om två år blir det världscupfinal i hoppning i Göteborg – låt oss hoppas att även dressyravgörandet läggs här.

Förbundet glider vidare på räkmacka

Två fullsatta föreställningar gjorde lördagen till en fest i Scandinavium.

Helt uppenbart blev ryttarna inspirerade för det var underbart roliga och spännande hoppklasser. Och inte blev det sämre av att svenskar var med och slogs om segrarna.

Bakom kulisserna hade vi vår traditionella träff med Svenska Ridsportförbundet där förra årets verksamhetsberättelse presenterades. I år gjordes detta, ackompanjerad av räksmörgås i kategorin kingsize,  utan ordförande Bo Helander eftersom han var på semester i Indien, men det gick bra ändå efter ett lugnt år. Lite minus i kassan efter VM, men det är många nya projekt på gång.

Det som jag funderade över var siffrorna för antalet medlemmar inom svensk ridsport. 170 000 finns registrerade, färre än tidigare, men det är väldigt många fler som håller på med hästar. Jag kan bara gå till mig själv, jag är väldigt aktiv, men tävlar inte längre och tillhör därmed ingen klubb. Alltså finns jag inte registrerad någonstans.

Jag är som sagt inte ensam. Vi är många som skulle vilja ha någon förening för sådana som vi, en gemenskap, någonstans dit vi kan vända oss. Kanske en intresseklubb, ansluten till ridsportförbundet.

Travet, och nu även galoppen, har stor succé med sina hästar i Rixallsvenskan, där man för några hundralappar kan bli delägare i en häst. Ridsporten är på väg att ta upp idén och har redan samarbete med företaget som administrerar det hela. Förmodligen blir konceptet något annorlunda eftersom resultat för ridhästar kommer långsammare. Men helt klart är det rätt väg att gå i en hästgren som skriker efter nya hästägare.

Apropå trav och galopp, så har ATG förlängt sitt sponsoravtal med ridsporten. Det blir några nyheter som kommer att presenteras framöver. ATG ska bli ridsportens ”officiella hästvän” som man lite kryptiskt nämner det.

Ständigt denna Ulla…

Jag hade precis lyssnat på hoppningens samling där framtiden diskuterades och programmet för hur barn och ungdomar ska matchas, när jag gick in och tittade på den pågående Grand Prix-dressyren inne i arenan.

Där satt Ulla Håkanson och framförde ett fullt konkurrenskraftigt program med Richelle. Ulla är 73 år. Visserligen hade hoppkapten Sylve Söderstrand en halvtimme innan pratat om hur fantastisk ridsporten är eftersom man kan hålla på så högt upp i åldern, men Ulla måste ändå tillhöra undantagen. Jag försökte få reda på om det någonsin tidigare funnits någon 73-åring som tävlat på internationell nivå, men ingen har kunnat svara. Hur som helst är Ulla fantastisk, fortfarande smidig i sadeln och, framför allt, oerhört tekniskt kunnig.

Även om Ulla själv var lite tveksam när OS nästa år kom på tal, så vet man aldrig med henne. Hon är fantastisk på att gneta på, envis som få – och därmed målmedveten.

– Vi får se hur långt det bär, sa hon om sin häst Richelle.

Fyra hästar har hon i stallet, och hon rider alla själv. Helst utomhus. Det fick henne att skaka på huvudet åt alla konkurrenthästar som upphetsade fladdrade omkring i arenan vid prisutdelningen. Och då ska vi komma ihåg att nästan ingen av pristagarna satt på sin tävlingshäst utan på en extrahäst de tagit med, bara för att ha till prisutdelningarna.

– Så är det, det är ett faktum att ryttarna tar med en extrahäst för ändamålet, bekräftade förbundskapten Bo Jenå.

Man kanske ska införa ett obligatorium med natural horsemanship för dressyrfolket..?

Nu ska svensk hoppning bli stilren

För något år sedan pågick en het debatt om prispengars vara eller inte vara i ponnysporten.

Resultatet blev att pengapriserna försvann med motiveringen att barn inte ska tävla om pengar. Motståndarna skriade om att sporten, på elitnivå, skulle försvinna.

Det blev inte så och nu kommer nygamle förbundskaptenen Sylve Söderstrand och hans stab med nya inspirerande upplägg för ponnybarnen. Eftersom ryttarens sits definitivt är grundförutsättningen för framgång blir det stilbedömning på SM, från och med i höst.

– Det ska handla om en effektiv, ändamånsenlig ridstil, inte om vita handskar och pärlörhängen, säger Sylve.

Nytt blir också tävlingar för barn, ungdomar mellan tolv och fjorton år som vuxit ur sina ponnyer och vill tävla stor häst. Konceptet finns redan i de stora ridsportländerna och har visat sig viktigt för barnens utveckling.

Allt detta ingår i hoppledningens ambition att skapa en helhet, ett övergripande ansvar för hela hoppsporten, från ponny till seniorelit. Alla vet att det är oerhört svårt att nå hela vägen och att bara en ryttare per år, eller till och med vartannat år, lyckas ta sig hela vägen. Nu skapas i alla fall förutsättningar för att ungdomarna redan från början kommer in i systemet. Sedan handlar det förstås också om att ha bra hästar, både att få tag på dem och att kunna utveckla dem.

Fredagen inleddes i just ungdomarnas tecken på Scandinavium med finalen i Morgondagens Vinnare, en tävling för juniorerna. Karl-Jakob Ingvarsson från Varberg vann med Cafino. Karl-Jakob är just en av de ungdomar som gått vägen från ponny och matchats klokt och liksom sin fjärdeplacerade bror Karl-Philip räknas som ett stort löfte.

Efter Morgondagens Vinnare var det dags för en 1,40-hoppning på tid och här tog norrmannen Geir Gulliksen sin andra meetingseger. Gulliksen må vara effektiv men knappast ett föredöme stilmässigt för ungdomarna…

Annars rullar det på i Göteborg. De första jag stötte på när jag lämnade hotellrummet i morse på väg till frukosten var familjen Baryard-Johnsson. Minstingen Ed sprang in i en hiss och det var nära att dörrarna han sluta sig bakom honom. Pappa Henrik fick grepp om barnets nacke i sista stund, så det hela slutade lyckligt.

Mamma Malin var inte lika snabb några timmar senare när hon hoppade gamla Tamina i en tidshoppning. Det blev ett nedslag och därmed ingen placering, men det skulle vara kul om Malin fick till det med stoet som i Scandinavium gör sin absolut sista tävling.

Ingen kan straffa Super-Roffe

Just nu verkar det som om ingen kan slå Rolf-Göran Bengtsson.

Har han beslutat sig för att vinna en klass, då gör han det.

Inte nog med att han vann en 1,40-hoppning med Kiara la Silla, Göteborg Horse Shows första klass på torsdagseftermiddagen. På kvällen slog han till och vann nästan 100 000 kronor i 1,50-hoppningen som också var ett Grand Prix-kval.

– Jag ville vinna den här klassen. Det var ju tredje gången i rad med Casall la Silla, förklarade han.

Det tempo han lade upp i omhoppningen såg nästan omöjligt ut. Men kloke hingsten Casall sög sig mot hindren och hade fullständig koll på var han hade hovarna. Oavsett om han kom nära hindren eller fick hoppa av långt.

Segermarginalen blev nästan två sekunder – och då ska vi minnas att bland de tolv konkurrenterna fanns många erkänt snabba ryttare. Men till och med fransmannen Simon Delestre fick ge sig och nöja sig med andraplatsen.

Svante Johansson var näst bäste svensk på en sjätteplats med Caramell.

Första dagens tävlingar blev alltså rejält skånskpräglade och sådant känns ju alltid bra. Nästan lika bra var det med den obligatoriska räksmörgåsen på hotellet efteråt. Den hör till, den ska ätas första kvällen vid Scandinaviumtävlingarna, gärna ackompanjerad med ett glas vitt vin. Så har det alltid varit och så får det gärna förbli.

Nu är det igång i Göteborg

Så var det då dags för Göteborgs Horse Show igen.

För mig är det 34:e gången, med andra ord har jag varit på plats varenda år, utan avbrott.

I år började Scandinaviumäventyret tidigt eftersom jag mockade och satte fram mat till hästarna innan jag körde. En och annan blomma fick också lite vatten, och katten fick mat. Körningen gick snabbt, på fina, torra vägar, så jag hann i tid för att se Rolf-Göran Bengtsson vinna första internationella klassen med Göran Linell-uppfödda Kiara la Silla.

Det är sig likt i och runt arenan, med ungefär samma huvudfunktionärer som varit med de senaste decennierna. Samma med kollegorna, lite grå- och tunnhårigare, men samma glada gäng. Vi har följts åt länge, och överallt i hela världen, undantaget Afrika. Vi tar liksom upp tråden där vi släppte den när vi skiljdes åt senast. Många av oss har blivit väldigt goda vänner, också på det mera personliga planet.

Bakom kulisserna har en del förändrats. Vi i media har flyttats runt, från de tidiga årens minimala utrymme under arenans tak, till stor, ekande hall som blev stekhet så fort solen kom fram, till ett källarutrymme med en matta som gjorde allt statiskt elektriskt – till nuvarande utrymme med gott om plats, högt i tak och superservice. Tänk er bara: i år har vi fått en egen massös. Vissa arrangörer vet precis vad man vill ha…

Framridningen var tidigare i direkt anslutning till gången som leder in i arenan men där är numera uppstallningen för de internationella hästarna.

Sedan några år värmer ryttarna upp sina hästar i Frölunda hockeys träningshall. Gott om plats, till skillnad mot förr, och en tummelplats för ryttare, hästägare, tränare, hästskötare, hästhandlare och kaffeförsäljare. Ibland är det roligare att tillbringa tiden där, i stället för att följa någon klass på läktaren. Det är här man kan knyta kontakter och få nyheter, med andra ord, det är där det händer.

Årets Scandinaviumtävlingar är i gång – och det är lika roligt som alltid.

När förnuftet får vika för pengarna

För en vecka sedan kom ett pressmeddelande från Sven Holmberg. Han deklarerade att han lämnade alla sina uppdrag för det internationella ridsportförbundet, FEI. Och det med omedelbar verkan.

Sven var vice ordförande och han var ordförande i hoppkommittén, tunga poster som borde betyda stort inflytande.

Men just inflytande var vad Sven saknade. Han kände sig motarbetad, i klartext överkörd.

Sven hade hamnat i bakvattnet i det stora politiska maktspelet, sådant spel som många av de stora idrottsorganisationerna, typ Uefa, Fifa och IOK, alla är drabbade av. Det handlade om frågor som Sven drivit och som han sedan förlorat, om ryggdunkningar, överenskommelser bakom ryggar och om löften om fördelar i belöning för rätt röstning.

Problemet med Sven är att han är alldeles för helyllet svensk, alldeles för ärlig. Han trodde på allvar att han på ett rättskaffens sätt skulle kunna konkurrera med sittande ordförande prinsessan Haya om posten vid valet i höstas.

Sven blev utklassad när det väl kom till omröstning. Han var chanslös med sina tankar om demokrati och en mera lättmanövrerad och transparant rörelse.  Hayas 20 miljoner dollar körde över all ideologi.

Sven försökte jobba vidare inom organisationen, trots sitt nederlag, men det höll alltså bara några månader. Sedan gav han upp och återvände hem till Säffle.

Historien är väldigt trist, men tyvärr inte ovanlig. I en värld där sporten är i högsta grad kommersialiserad är det svårt att värja sig, idealen får vika för ekonomiska intressen och påtryckningar. Det är inte särskilt långt till beskrivningen korruption. När Haya valdes om glömdes såväl hennes vid flera tillfällen klumpiga ageranden som hennes makes fällande dopningsdom bort. 20 miljoner dollar var orsak nog att välja om henne som ordförande.

En göteborgsk horseshow med dimensioner

Helena Lundbäck ägnar sig åt dans och i stället får kusinen Viveca Lundbäck rida i Scandinavium nästa vecka.

Utlandsbaserade Rolf-Göran Bengtsson, Henrik von Eckermann och Erika Lickhammer kommer hem och tävlar.

Herr och fru Fredricson, Peder och Lisen, har båda fått biljett.

Och så kommer Göteborgspubliken att få se ett brödrapar, Daniel och Alexander Zetterman.

Tillsammans med Douglas Lindelöw (som ju var Göteborgsklar sedan tidigare) och Angelica Augustsson utgör Zetterman-pojkarna vår framtid i hoppsporten. Det ska bli oerhört roligt att se dem mot världseliten i Scandinavium. Zettermans har varit med tidigare men nu är de ett år äldre och mera erfarna och jag är övertygad att det kommer att märkas.

Så här ser hela den svenska startlistan ut: Angelica Augustsson, Malin Baryard-Johnsson, Rolf-Göran Bengtsson, Lisen Bratt Fredricson, Peder Fredricson, Linda Heed, Svante Johansson, Erika Lickhammer, Douglas Lindelöw, Viveca Lundbäck, Henrik von Eckermann, Alexander Zetterman, Daniel Zetterman och Jannike West.

Till det kommer alla de som ska rida Young Riders-finalen och Morgondagens vinnare. Hur stor betydelse klasserna för de yngre har finns många bevis för. Svante Johansson vann den första Young Rider-finalen, Helena Lundbäck har också gjort det och Angelica Augustsson har segrat i Morgondagens vinnare.

En tävling som Göteborg Horse Show har många dimensioner. Dels det jag beskrivit ovan, att det är ett ypperligt tillfälle för kommande ryttare att vara med i ett stort sammanhang. Dels för några av de seniorryttare som mest är med för att rida kringklasserna, som alltså inte får vara med i världscupen. För dessa betyder deltagandet ofta ett stort lyft. Det kan förresten gälla för hästarna också. Lisen Bratt Fredricson red ju OS i Sydney men har varit borta från de stora scenerna några år och i stället fött barn. Liusen har nu i Matrix en riktig framtidshäst och hon vill satsa igen. Kul.

En tredje dimension på tävlingarna är kampen om poängen i världscupklassen, och pengarna i Grand Prixen. Det blir alltid uppgörelser för storfräsarna. Den här gången blir det mest spännande i världscupen att Malin Baryard-Johnsson behöver ta några poäng för att säkra en finalplats. Hon var ju trea i helgen i Vigo, med Tornesch, och tog många poäng men ett par till skulle göra planeringen lättare för henne.

Jag är övertygad om att hon lyckas i Göteborg, för liksom andra idrottare har ryttarna lättare att prestera på topp med en stor och entusiastisk publik i ryggen. Det vittnar de själva om, gång på gång.

Och apropå hemmaplan, nu är det klart att det blir EM i fälttävlan i Malmö 2013. FEI, det internationella förbundet, har tagit sitt beslut. Som jag ser det handlade det mest om formaliteter, Malmö har hela tiden kunnat visa upp en stabil organisation, och har internationelle delegaten Guiseppe della Chiesa i ryggen. Jag hade blivit mer förvånad om Malmö i-n-t-e fått EM.

FEI:s viceordförande Sven Holmberg var också ordförande i hoppkommittén. ”Var” skriver jag, för han avgick nyligen eftersom han tycker det är omöjligt att jobba med en organisation där mycket avgörs i korridorerna. Holmberg kandiderade i höstas till ordförandeskapet i FEI men fick storstryk av sittande prinsessan Haya. När jag träffade Sven i Kentucky under ryttar-VM, före valet, sa han att han skulle avsäga sig alla sina FEI-uppdrag om han inte blev ordförande. Det är visst det han håller på med nu.

Våraningarna i förra veckan är bortblåsta, bokstavligt talat. Den hårda, obarmhärtiga vinden och en massa minusgrader gör vardagen minst sagt jobbig. Hästarna är alldeles förtvivlade ute i hagarna och vill in efter bara någon timme, trots att de är ordentligt påpälsade. Enda positiva är att det inte är någon snö och vinden och kylan gör att den vattendränkta naturen frystorkar.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×