Inställt och fruset men glimrande

Snön fortsätter att ställa till problem för hästfolket. Varenda människa jag pratar med sliter med spannar och bär vatten eftersom vattenkoppar och -ledningar frusit.

På så sätt har jag tur, i mitt stall fungerar det – ännu, men med tanke på att det förmodas bli många köldgrader framöver, så ska jag inte ropa hej.

I snökaoset i lördags var vi dessutom tvungna att ställa in hoppträningen. Hur roligt det än är med träningarna, och hur nödvändiga de än är, så är det inte värt att ge sig ut med hästtransport i snöstorm. Det blev ingen ridning alls, faktiskt. Men det blev det idag söndag och det var helt fantastiskt. Hur mycket jag än ogillar snö i Skåne så kunde jag inte låta bli av att njuta av det underbart vackra landskapet och traven på snöbelagda vägar. Det var visserligen inte juldagsmorgon, med det glimmade.

Söndagen blev dessutom en märkesdag: Två- och ett halvtåringen hade ryttare på sig för första gången. Som vanligt var det Karro som fick ”ta smällen”, men unghästen (e Empire) skötte sig otroligt bra. Han är väl förberedd, min dotter har jobbat en hel del med honom, och nu tyckte han bara det var intressant att det hände något nytt. Ett enda rejält bocksprång där i ridhuset blev det, när han skulle galoppera första gången, men i övrigt sprang han på jättefint.

Kanske har ni som jag sett en del från de internationella tävlingarna på Olympia i London, och Rolf-Göran Bengtsson, Malin Baryard-Johnssons och Peder Fredricsons fina ritter. Eurosport har sänt mycket, vilket ju är väldigt trevligt. Men kan man inte byta ut referenten? När jag var i Lexington för ryttar-VM hörde jag massor av klagomål på denne från dem som satt hemma och fäöljde tävlingarna på TV. Efter några timmars Olympiatittande förstår jag dem…

Jag blir fortfarande imponerad

Inte ens en häst ur form kan stoppa Rolf-Göran Bengtsson.

När bästa hästen Casall la Silla inte kändes hundraprocentig vid de stora Top-Ten-tävlingarna i Geneve, då plockade Rolf-Göran Bengtsson fram Quintero la Silla. Och tog en tredjeplats i världscupen.

Den mörkbrune hingsten kan hoppa hur stort som helst. Att han ännu inte tagit klivet förbi Casall la Silla och Ninja la Silla i den bengtssonska stallet beror på att han inte har den allra bästa frambenstekniken, något han ofta kompenserar med att, i stället för att dra in hovarna, hoppar lite högre. Det sättet att ta sig över hinder gör bland annat att det blir svårt att rida fort i omhoppningar och att det när tempot ökar lätt faller en bom.

Men Rolf-Göran hade  inte mycket val, det fick bli  Quintero la Silla i världscupklassen. Och när Rolf-Göran har beslutat sig, blir det bra. Det syntes redan i grundomgången att här skulle det bli världscuppoäng. Banan i Geneve var tekniskt mycket svår, men Rolf-Göran red som den världsryttare han är och lotsade Quintero la Silla igenom felfritt. Det visade också att den bedömning Rolf-Göran gjort av hingsten form efter fjärdeplatsen i torsdagens Grand Prix och segern i fredagens 1,50-klass var rätt.

Bara sju av hans konkurrenter lyckades rida felfritt och sedan i omhoppningen gjorde Rolf-Göran åter vad som gick. Att han inte skulle kunna slå fransmannen Kevin Staut eller kanadensaren som slog honom i OS, Eric Lamaze på otrolige Hickstead, fanns inget att säga om, tredjeplatsen var inget mindre än en liten bragd.

Det blev 15 ny sköna världscuppoäng och med de 49 han nu har är han i praktiken klar för finalen och därmed är också vintersäsongens mål redan uppnått.

Jag har följt Rolf-Göran i många år – och jag blir fortfarande imponerad av hans skicklighet.

Världscupen, även de i fyrspannskörning och dressyr, är alltså i full gång och det är internationellt som tävlingar pågår. Här hemma är det ganska mycket stiltje och tur är väl det. Med den väderlek vi haft de senaste veckorna är det inte särskilt lämpligt att ge sig ut på vägarna med hästtransport. Själv har jag insett det omöjliga att ens få ut trailern från gården. Med lördagens töväder och sedan frosten på söndagen har det nästan bli omöjligt att rida över huvud taget. Jag har turen att ha ett ridhus tio minuters skrittväg hemifrån och dit kan vi ta oss. Så även om det känns som att ridningen går på sparlåga, så går det att hålla igång lite.

Det ska bli skönt när/om vi får en normal skånsk vinter med två-tre plusgrader och fukt i luften. Jag trodde aldrig jag skulle längta efter leran.

Vintrigt Flyinge går mot ny vår

Det kändes en aning förvirrat att besöka årets Flyingeuppvisning.

Det var nämligen väldigt mycket som saknades av det traditionella, i stället var det minishettisar, vallhundar, gymkhana och voltige som fyllde stora delar av de dryga två timmarnas uppvisning. Visst bjöd Bo Jenå och hans elever som vanligt på en snygg kadrilj, och visst släpptes fölen, Susanne Gielen red dressyr och Bo Jenå visade häst både a la Celle och på lång tygel, men det märktes att Flyinge inte har mycket eget på elitnivå just nu. Och särskilt inte när Peter Eriksson gick sjukskriven efter sparken han fick i ansiktet förra veckan.

Peter fanns för övrigt på läktaren och såg väldigt frisk ut, tills han öppnade munnen och visade förödelsen där inne. Men han var vid gott mod, och ännu bättre kanske humöret blir så småningom. Det är nämligen nya hästar på väg till Flyinge, via hästägarkonsortium, så Peter åter kan få dugliga tävlingshästar i sitt stall. Sugen är han i alla fall på att satsa igen.

Marianne Lilja Wittbom är en ambitiös (och omtyckt) chef för Flyinge och hon har raketstartat med sitt jobb att åter sätta Flyinge på hästkartan. Den nya inriktningen på ungdomar är vällovlig, dagens unga vet nog knappt vad Flyinge är. Jag tycker att införandet av ponny-, junior- och ungdomstävlingar på anläggningen är rätt väg att gå.

Kan man dessutom få in fler attraktiva hingstar i rörelsen kan det bli riktig fart.

Det var vackert på Flyinge i helgen med all snö som ackompanjerade julmarknaden, men ärligt talat tycker jag det börjar bli lite väl jobbigt med allt det vita. Några härliga travturer på snövägar har det i alla fall blivit i helgen, och det kan väl förlåta en del.

Ridsporten är en profil fattigare

I måndags gick en ryttar- och tränarnestor inom svensk ridsport ur tiden. Anders Lindgren slutade sina dagar, 85 år gammal.

Anders tillhörde dressyreliten fram till 70-talet (var ned i OS-laget 1972) men det var som tränare han blev riktigt stor. Åtskilliga är de toppryttare som tackar Anders för sina framgångar, bland dem Kyra Kyrklund, men också massor av hoppryttare, bland andra Jens Fredricson.

Själv har jag personliga minnen av Anders. Strax innan han flyttade till USA för att göra tränarkarriär där (som ledde till att han blev invald i ridsportens Hall of Fame) undervisade han på Malmö Ridklubb där jag då höll till. Anders var fantastisk att rida för, men också en härlig människa.

I mitt yrkesutövande åkte jag vid ett tillfälle hem till Anders i Katslösa och det blev ingen vanlig intervju, utan ett härligt samtal och intressant diskussion om hästar, ridning och livet. Han hade många tankar och ett hav av referenser och erfarenhet att ösa ur.

De senaste åren hade Anders problem med hälsan och var rullstolsburen. Men glimten i ögat och skärpan fanns där alltid.

FEI har presenterat nya rankinglistor och vi kan konstatera att Rolf-Göran Bengtsson behåller den femteplats han legat på de senaste månaderna. Blir inte ett dugg förvånad om han klättrar ännu högre i vinter, så fin form som både han och hästarna har nu.

Snön fortsätter att förarga. I dag torsdag har det kommit så mycket att det blir svårt att få ut hästarna i hagen. Det ligger över en halvmeter snö där.

I helgen är det de traditionella Flyingedagarna, samtidigt som det är nationell dressyrtävling i Lund. Tänkte bege mig till båda ställena – om jag får ut bilen ur snömassorna.

Hemska, härliga snöväder

En kompis till mig sa häromdan, att snö, det är till 98 procent besvär och två procent glädje.

Jag håller fullständigt med. De flesta man pratar med tycker att snö är fantastiskt och att den lyser upp och visst är det så. Men de här personerna håller inte på med hästar och har ingen aning om hur besvärligt det blir när snön vräker ner.

Och om hur farligt det kan vara när hästarna halkar, både för dem och för den som sitter på.

Med snö blir allting jobbigare och mera tungarbetat, så egentligen borde man stalla in hästarna och inte ta fram sadeln förrän snön töat bort.

Men så var det de där två procenten. Med ordentligt broddat och kunskap om hur underlaget ser ut undertill är det helt fantastiskt att galoppera fram i kall, lös snö. Eller att trava vägar där snön packats till ett underbart sviktande underlag.

Så det blir nog ridning i alla fall – och kanske bevis på att en skåning trots allt kan hantera och njuta av snö.

Årets Globentävlingar blev inte någon lika stor succé för Rolf-Göran Bengtsson som i fjor, då han vann två bilar. Men beundran för Rolf-Göran var större än någonsin. Det uttrycktes på många olika sätt, av såväl landslagskollegor som -ledning. Alla talade om Rolf-Görans betydelse för svensk hoppning, både hans personliga framgångar och hans generösa sätt att hjälpa alla med träningsdetaljer och tips.

Även om stockholmarna inte fick se honom vinna, så har han haft en jättebra höst ute på de stora arenorna på kontinenten. Redan har han ridit ihop fler världscuppoäng än han gjorde på hela förra säsongen. Jag hade ett långt snack med honom på Globen och han var både på ett strålande humör och väldigt nöjd med hur hans hästar hoppat hittills. Och han gjorde ingen hemlighet av att säsongsmålet är världscupfinalen.

Jag ska förresten avslöja hemligheterna bakom namnen på Rolf-Görans hästar. Nästan alla har ju stuterinamnet La Silla, exempelvis Ninja la Silla och Kiara la Silla. Men vissa av hans hästar har dessutom prefixet LS i namnet, exempelvis Caruso LS La Silla.

Douglas Lindelöw från Hörby har jag skrivit mycket om på Skånskans sportsidor och kunnat följa länge. I år har han fått sitt riktiga genombrott, först SM-guldet i Helsingborg, sedan young rider-EM-guldet, GP-seger i Kiel och nu andraplatsen i GP:n på Globen, för att bara nämna några av hans bedrifter. Douglas fick också pris under ryttargalan som föregick Globentävlingarna. Douglas undvecklas hela tiden och, om bara hans hästar håller, skulle det inte förvåna mig om han kommer med i snacket till EM nästa år.

Mera skånskt: Tomas Eriksson vann fyrspannsvärldscupen i Globen. En liten tröst för VM-debaklet i höstas. Han slog bland andra världsmästaren Boyd Exell när han vann för andra året i rad. Snyggt jobbat, och säkert en uppmuntrande nyhet för broder Peter som satt kvar hemma i Skåne med sitt söndersparkade ansikte.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×