När olyckan är framme…

Det spelar ingen roll hur erfaren man är som ryttare. Olyckan kan vara framme ändå.

Peter Eriksson blev illa sparkad i ansiktet i går, torsdag. Han skulle bara leda sin tävlingshäst Camiell-Flamingo några minuter. Peter valde att göra det i gamla, lilla ridhuset på Flyinge, eftersom det är lugnt där. Dessutom hade han hjälm på huvudet. Alla försiktighetsåtgärder var alltså vidtagna.

Ändå hände det, Camiell-Flamingo var pigg efter fem dagars boxvila, brallade till, slog bakut, och träffade Peter i ansiktet.

Det kunde tagit slut där, men som Peter själv påpekar, så hade han tur. Fyra tänder gick, en käke fick en fraktur och huden trasades sönder. Men Peter kom undan med det, och det handlade som sagt om tur. Och kanske att hjälmen fanns på.

Peter har ridit fem OS, han har varit landslagsryttare sedan 1981 och det han inte kan om hästar och ridning är väl knappast värt att veta. Det visar att en olycka med häst kan hända vem som helst. Nyligen fick vi de tråkiga beskeden om dödsfall i samband med ridning, en 17-åring och en elvaåring, och även i dessa fall rörde det sig enligt uppgift om just olyckor. Men det hände.

Det är fruktansvärt tragiskt när olyckor inträffar. De händer inte så ofta, riskprocenten måste vara väldigt liten med tanke på hur många hästar som hanteras varje dag och hur många det är som rider. Problemet är, att när det verkligen händer något, så blir skadorna stora, och till och med leder till dödsfall. Hästar är stora djur, de är 500-600 kilo muskler, och det innebär stora krafter.

Man tar naturligtvis till alla säkerhetsåtgärder och många är verkligen försiktiga och tänker till en gång extra. På ridskolor är man verkligt noggranna, på de flesta håll, och på tävlingar har säkerhetstänkandet blivit allt bättre. Utbildning är naturligtvis ett måste, det kan förhindra onödiga olyckor. Även utrustningen har genomgått en kraftig modernisering, hjälmarna är ordentligt utprovade och säkerhetsväst ett måste för många.

Men det är ändå ingen garanti.

En snöresa värd besväret

Satte mig i bilen och körde hela vägen upp till Stockholm på torsdagen. Det var snöigt och besvärligt, och därmed blev det knappt om tid och ingen chans till vare sig fika- eller toapaus.

Men det var värt vedermödorna, för tidspressen bestod i att jag ville hinna i tid till mötet med nygamle förbundskaptenen Sylve Söderstrand. Jag känner naturligtvis Sylve sedan hans förra period i ledningen men nu var det en gladare och lugnare Sylve jag mötte.

Jag har skrivit det förr och ni har nog förstått att jag gillar att han återkommit i ledningen för svensk hoppning. Sylve är sällsynt välorganiserad som person (vilket han själv medgav) och han är oerhört rak. Varifrån han fått denna syn på tillvaron berättade han när jag frågade vilken ledarperson han har som förebild. Då sa han att det var hans mamma Gunvor som betytt mycket för honom, och han berättade om hur de kunde vara 15-20 personer runt middagsbordet hemma på Gotland, när mamma tog sig an en massa barn som hade det svårt. Det var socialt engagemang, och detta, att bry sig, och att vara rak, har Sylve tagit med sig ut i vuxenlivet.

De äldre ryttarna vet var de har Sylve, jag tror att det är de yngre som kommer att ha mest glädje av att få ledas av en person som han. De kommer att få lära sig mycket, inte minst om livsåskådning och socialt ansvar.

Sylves återintåg i svensk hoppning har också betydelse för eventuell olympisk start. Även SOK har ju börjat dra in på medlen och det var ett tag tveksamt och Sverige skulle få skicka lag till London (om det nu kvalar). Men efter att ha suttit i möte med SOK-ansvariga i veckan blev det tummen upp. SOK gillar fälttävlan och den grenen har fått grönt ljus, och nu ser det ut som om Sylve förvandlat det gula för hoppningen till grönt.

Det ser till och med ut som om Sylve skulle få loss lite extra träningspengar. Sylve vill nämligen skippa de så kallade precampen inför mästerskapen och i stället införa ett två veckors tränings/tävlingsläger i slutet av april i italienska Arezzo.

Det ska bli spännande att följa Sylves arbete nästa år.

Det ljusnar i vintermörkret

De stora ridsportinstutitionerna i Sverige ser ut att ha vaknat till liv.

På Strömsholm letar man med ljus och lykta efter en ny vd och under tiden upprätthåller Ljunghusen-bon Jan-Ove Hallgren befattningen, stöttad av Marcus Lundholm, tidigare på Flyinge. Jens Fredricson har tillkommit som lärare och bara det är en inspiration i sig. För oss här nere i Skåne är förlusten av Jens tråkig och personligen kommer jag att sakna honom ute på tävlingarna, men på Strömsholm kommer han att tillföra mycket med sin entusiasm och aldrig sinande inspiration.

När nu Strömsholm verkar vakna får vi hoppas att Flyinge också kommer ur sin Törnrosasömn med Marianne Lilja Wittbom i spetsen. Som jag skrivit tidigare, ser det faktiskt ut som att det kommer att hända saker och att Flyinge verkligen blir det centrum för hästverksamhet som det ska vara. Flyinge behövs och bör ta stor plats i häst-Sverige.

I takt med att vinterpälsarna växer på hästarna faller kvällsmörkret allt tidigare och det känns lite som om allt går i ide. Det börjar bli tunt på tävlingsfronten även om Sydslätten har ett meeting nu i helgen i Anderslöv och att det nästa vecka är dags för Globentävlingarna.

I mitt eget stall glädjer jag mig över att tvååringen växer i sig allt mer och faktiskt inte verkar sakna kompisarna på lösdriften som han tillbringade sina första två år tillsammans med. Hans sexåriga syster blir allt bättre, och hans femårige storebror tävlar på. Femåringen har tävlat en del i höst och blir allt kaxigare men efter starter i Anderslöv blir det lite vintervila. I alla fall från hoppning.

Varför ville ingen titta på eliten?

Det var ödsligt tomt på läktarna vid Flyinge Grand Prix i helgen och man kan sannerligen undra varför när det nu bjöds elithoppning på hög nivå med flera av våra landslagsryttare i startlistorna.

En förklaring kan vara att den helg som just gått var en av de mest idrottsintensiva vi haft på många år. I Malmö mötte MFF Mjällby i en sedan länge utsåld guldmatch, i Helsingborg försökte Helsingborgs IF göra sitt för att snuva MFF på det allsvenska guldet. På Jägersrogaloppen var det storlopp med suveräne derbysegraren Moe Green.

Ändå tror jag inte att fotbollen påverkat publiksiffrorna på Flyinge för enligt min erfarenhet är hästfolk mera sällan intresserade av annan idrott. Nej, det handlar nog helt enkelt om att folk helt enkelt inte gitte gå dit (trots gratis inträde). Ridning på elitni8vå lockar mindre än unghästtävlingar, ett faktum som står klart om man jämför publiktillströmningen med det nyligen avslutade Breeders-meetinget.

Kanske blir det bättre när ponnyerna nästa år drar in på Flyinge. Det är nämligen den nya given, ponnytävlingar på Flyinge, och det tror jag är bra. Det kommer att vara hög nivå på tävlingarna, förhoppningsvis Baltic Cup, och sedan, 2012, sannolikt Nordiska Mästerskapen.

Vi som verkligen satt på läktarna på Flyinge i helgen fick se en väldigt rolig lagtävling där lagens ponnyryttare var de mest spektakulära. De här ungarna kan verkligen sätta fart, det var inte många halvhalter där inte.

Jag tyckte dock det var lite synd att när nu så många högklassiga ponnyer var på plats, så handlade det om att flå runt i högsta hastighet. Jag hade velat se mer av ordentlig ridning med grundomgång och eventuell omhoppning. Så att man verkligen kunde njuta av kvaliteterna. Jag blev tröstad av Ann-Catrin ”Ankan” Karlsson, som intygade att det kommer att bli riktig tävling framöver. Det här var bara en början, en sorts introduktion.

Flyinge letar efter sin tappade identitet och kombinerar man utbildning och seminverksamhet med många tävlingsarrangemang (inklusive ponny) så tror jag man inte behöver leta så länge.

Mitt mellan all Flyingehoppning och guldmatcher har jag försökt hinna med mina egna hästar. Tvååringen har börjat förskolan och vandrar nu snällt omkring med sadel på ryggen. Min dotter har också gjort ett första tömkörningsförsök och det föll väl ut. Bara han förstår vad det är han ska göra, stå ställer han gärna upp.

Sexåringen har fått börja hoppa igen efter lång vila. Jag har under tre månader byggt upp henne med grundridning på marken och hon har uppenbarligen tagit till sig detta. Nog för att hon är fantastisk fin för mig att rida, men roligast var att se när Karro nu kom upp och hoppade henne. Allt som var svårt för sexåringen tidigare gör hon nu lekande lätt.

Femåringen tävlar på och blir allt kaxigare. Just nu är det mycket ”kan själv” och då faller gärna en bom. Han ska få göra ytterligare en tävling nu i höst, sedan ska han få vintervila och tid att smälta allt som hänt under året.

Dämpad entusiasm bland hopparna

Det var kallt, blött och tunt med folk när Flyinge Grand Prix inleddes på fredagen.

Men det gjorde inte så mycket, prestationerna inne på banan i stora ridhallen gladde. Stora delar av den svenska ryttareliten är samlad, kryddad med några danskar och en holländare, och det är på söndag det ska bli hett och tätt, när finalerna avgörs.

Med tanke på att Sylve Söderstrand på nytt blivit svensk förbundskapten för hoppningen var jag självklart nyfiken på att höra vad ryttarna tyckte. Både Svante Johansson och Peder Fredricson var positiva och sa att ”det här blir nog bra”. Båda var lite dämpade i sin entusiasm men det var inte så konstigt, Sylve kommer knappast till något dukat bord. Det finns massor att ta itu med, allra främst att hitta och ta fram bra hästar till ryttarna. Det lär inte bli guldmedaljer på några veckor, men eftersom Sylve är kunnig och insatt känner alla att han är den rätte att föra svensk hoppning framåt. Och att Sylve kommer att kunna samarbeta tillsammans med rikstränaren Hans Horn.

Utan att ha gett någon programförklaring ännu har Sylve antytt att han tänker ta ett ordentligt tag om hoppningen, ända från ponnyleden till senioreliten. Han får hjälp, Ann-Catrin ”Ankan” Carlsson presenterade igår om en ny lagtävling, som ska ridas på lördagen i Flyinge. Den heter Pro & Future Cup och består av lag med tre ryttare: ett ponnyekipage, em ungdomsryttare och en senior. Hela sju lag har anammat utmaningen. ” Ett fantastiskt tillfälle att få med ponnyekipage på stora seniortävlingar”, tyckte Ankan.

Bara att hålla med, sådana initiativ har diskuterats i många år utan att det egentligen hänt något.

Hoppningen rids strax före lördagens 1,50-hoppning. Missa inte tillfället att gå och titta.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×