Kraven ökar på Breeders

Det är hårda tider. Travfolket fick känna av det nyligen vid Kriterieauktionen och i lördags blev priserna lägre än väntat när några av landets bästa treåriga hopphästar gick under klubban på Flyinge.

Auktionsförrättare Royne Zetterman tvingades jobba hårt för att få igång budgivningen och till slut betalades ändå ganska bra för några av hästarna. Allra bäst för Ypsilon, en son till Flyinges sto Diana som Peter Eriksson var tvåa i Breeders sexårsklass med. 290 000 kronor fick Highlight AB betala. Samma köpare fick även Ariano för 200 000 kronor och Cartoush för 145 000 kronor. Även utländska köpare var alerta, exempelvis holländska Stall Hendrix som fyndade Lucky Prince för 70 000 kronor.

En riktig kvalitetsauktion är bra för svenska uppfödare och den behövs, så det är bara att hoppas att Pia Levin, Royne, Lisen Bratt Fredricson och de andra som arrangerar den orkar fortsätta. Det kommer bättre tider, när folk kan komma till auktionen med lite tjockare plånböcker än i år.

Breedersmeetinget var välarrangerat men det finns trots allt vissa brister fortfarande. Framridningen exempelvis. Både för dressyr- och hopphästarna handlar det om att värma upp utomhus och det är synnerligen vanskligt i oktober månad. Det regnade en del och det gjorde hoppningens flisbana blöt – och allmänt otrevligt för både folk och fä.

Som jag ser det finns två lösningar på problemet. Antingen sätter man upp tält över framridningsbanorna. Eller så delar man upp hoppningen och dressyren, så att man har ena grenen ena halva veckan, den andra den andra delen av veckan. På så sätt frigör man Crafoordhallen för framridning. På köpet blir också förhållandena för åskådarna av dressyren mycket drägligare. Det måste vara betydligt skönare att sitta och titta på dressyr i den uppvärmda ridhallen än i iskalla Crafoordhallen.

Efter att ha tittat på framtidens sporthästar (mest hopparna) kan man konstatera att det faktiskt finns en och annan guldklimp. Sexåringarna fick en synnerligen tuff inledning med en bana som många hisnade över när de såg. Ändå var det 25 hästar som klarade den felfritt.

De som inte kom igenom hade antingen inte där att göra, eller så var de för dåligt förberedda. Svante Johansson, vinnaren, och med massor av internationella erfarenheter, påpekade att de svenska kvalen är för lätta, att hästarna måste ut på nationella tävlingar för att härdas. Jag håller med, det duger inte att bara klara några 1,30-hoppningar någonstans ute på bygden och sedan tro att den unga hästen ska kunna hävda sig i Breeders.

Med andra ord bör det krävas kval på nationell nivå för att berättiga till start, och jag tror att dessa krav kan vara på gång. I så fall gagnar det definitivt utvecklingen av hästarna, och stimulerar till bättre utbildning av våra unga sporthästar.

Ungt och fräscht på Flyinge

Svensk Avels- och Sportchampionat håller på som bäst på Flyinge. Hästfolk från hela landet finns samlat, och alla de bästa unghästarna.

I år får även sjuåringarna vara ned i en speciell final.

Det är fantastiskt att se hur stort intresset är för framtidens hästar. Redan tidigt på morgonen har det varit fullt på läktarna, både i stora ridhallen där hoppningen går, och i nya ridhuset som är vikt för dressyren.

Till och med denna gråmulna lördagsmorgon satt folk bänkade när fyraårsfinalen för hopphästarna  avgjordes. Det var en samling väldigt fina fyraåringar som visades upp, men de tre i topp, Bella, Bellodie och Turmalin stod lite i särklass. Det kunde varit en fjärde, men Maria Ingvarsson glömde ta av bakskydden på Bodilia och eftersom fyraåringar inte får gå med baksjydd blev hon diskad. Nu ju unghästtävlingar inget slutmål, hästen har ju framtiden för sig, men visst var det retfullt.

Vinnande fyraåringen Bella reds av Karin Martinsen, en ryttare som var ganska ny för mig. Det var en synnerligen trevlig bekantskap. Ja, Karin själv var lite blyg, men är man bara 15 år så är det inte så konstigt. Men just det faktum att hon fortfarande är grundskoleelev och tämligen ny i gamet kändes fräscht. Karin är en helt vanlig tjej, med vanliga, jobbande föräldrar utan några stora ekonomiska resurser. Hon började rida som treåring och har gjort sig en karriär på ponny innan hon nu helt gått över till häst.

Hennes pappa Gunnar är hennes största supporter. Han stod i ridhushörnan under prisutdelningen och sken, och nästan hoppade av glädje,.

– Det här är så fantastiskt roligt, Karin är en utpräglad tävlingsryttare. Jag stöttar henne till hundra procent, vi ska ha jättekul med hästarna framöver, sa han.

Med stöd av hästägare med bra hästar kommer vi nog att få se mer av Karin farmöver, och hon har sett till att skaffa sig de bästa tränarna i Svante Johansson och Anna Emanuelsson.

Breeders-meetinget (som evenemanget på Flyinge kallas i vardagligt tal) flyter alltså på och det fungerar. Lite felande smådetaljer fanns ändå som folk hakade upp sig på. Bland annat att den muntliga bedömningen från domarna Helena Persson, Leif Nilsson och Björn Carlsson var svår att uppfatta i publiksorlet. Men med lite undervisning i mikrofonteknik kan lätt avhjälpa det problemet.

Det är också ofattbart att inte avelsföreningen kan få rätt i pappren. Det gäller i allra högsta grad alla de hingstar som blivit kastrerade men som fortfarande står som hingst i listorna. Jag har själv drabbats. Jag anmälde redan för tre år sedan att min nu femåriga häst blivit valack, och jag har dessutom ringt och påpekat detta faktum, ändå står han fortfarande som hingst. Vi lever i dataåldern, men det är ibland svårt att tro.

Douglas i sporrsträck mot framtiden

Nu har han slagit till igen, Douglas Lindelöw.

I helgen vann han Grand Prix i tyska Kiel och även om många internationella ryttare var och tävlade vid världscuppremiären i Oslo var startfältet tillräckligt imponerande.

När vi var i Kentucky för VM nyligen diskuterade vi kollegor en hel del, särskilt som det var tydligt att det svenska hopplandslaget är för tunt. Två bra ekipage räcker inte om man är ute efter medalj. Glädjande nog kunde vi konstatera att det finns en hel del ryttare med rätt uppbackning och support på gång. Alexander Zetterman, så klart, med som reserv på VM (men som till vår stora förvåning åkte hem innan tävlingen ens börjat), hans storebror Daniel och Douglas Lindelöw.

Douglas har i pappa Lennart och mamma Agnetha två ryttare som båda vunnit SM och som har internationell erfarenhet. Med andra ord vet de vad som krävs för att nå toppen. Douglas är inte färdig för de stora seniormästerskapen än (fast han vann ungdoms-EM i år) men av det jag sett så matchas Douglas och hans hästar på ett väldigt bra sätt. Douglas har varit ute på de mindre Grand Prixerna nere på kontinenten och vunnit. Nu testar han allt tuffare tävlingar och uppenbarligen är både han och Talina redo för detta.

Det kan bära hela vägen och nästa sommar blir ett utmärkt tillfälle för honom att etablera sig i landslaget. Sverige ramlade ju ur superligan, vilket i sig är trist, men kanske inte så allvarligt som många menar. I en division lägre kan unga ryttare som Douglas på ett vettigt sätt slussas in i landslaget.

Att det också innebär mindre slit på de andra ryttarnas allra bästa hästar är också positivt. Visserligen får Sverige bara två ryttarplatser på de riktigt stora tävlingarna, men under VM fick vi bevis svart på vitt att man kan ta medaljer även utan erfarenheter från superligan.

Det har gått en vecka sedan jag kom hem från Kentucky och mesta tiden har gått åt att försöka bemästra en kraftig förkylning. Men nu är det bara att ta nya tag, Svenskt Avels- och Sportchampionat (eller Breeders som det kallas i var mans mun) startar på Flyinge under tisdagen.

Så missa inte att läsa om Breeders, såväl i papperstidningen som på skanskan.se och bloggen.

Tillbaka i hästvardagen

Så var man då hemma i vardagen igen efter resan till ryttar-VM i Kentucky. Det känns faktiskt ganska skönt och det var nästan så jag längtade till gödselgrepen efter drygt två veckors hamburgsätande och ganska mycket stillastittande framför datorn. Men jag hade med mig mycket härligt i minnet, både i upplevda tävlingsprestationer och i omgivningen i USA.

Lite chockartat var det att landa på Kastrup. Där var 3 grader, en temperaturskillnad på 26 grader i jämförelse med hur det var när jag lämnade Lexington.

Om resan till USA var strulig gick det desto smidigare hem, trots två mellanlandningar med flygplansbyten. Den lilla flygplatsen i Lexington är oerhört charmig och all personal vänlig och tillmötesgående. Jag fick till och med igenom några kilos övervikt i väskan utan krångel.

Planet till första mellanlandningen i Detroit  innehöll nästran enbart hästfolk. Bland annat hela det svenska voltigelaget. Jag hade en belgisk veterinär, vid namn Stein, bredvid mig och det blev massa snack och roliga kommentarer. Jag gratulerade honom till det belgiska hoppguldet och då frågade han mig om jag visste varför de belgiska hästarna var så bra. Jag svarade att det visste jag inte, och då förklarade han, gravallvarlig, att jo, varje år samlade belgarna in alla sina hästar i en muromgärdad hage. De hästar som inte hoppade över muren åt man upp. Och varje år höjde man muren. Lite groteskt skämt, kan man tycka, men det sätt han sa det på, så blev det rätt kul. När Stein sedan sa att han brukar kallas den galne veterinären var det lättare att förstå varför just han kom med sådana skämt.

När jag efter många timmars resa, och sex förlorade timmar på grund av tidsskillnaden, landade på Kastrup var det tisdagsförmiddag. Trots tröttheten ville jag inte lägga mig, det är ju bättre att försöka komma ikapp tiden direkt. Så jag körde till Karro och hämtade unghästarna. Där blev det fika, och äntligen, ordentligt kaffe.

Underbart att få hälsa på hästarna igen, både unghästarna och de äldre som var kvar hemma och som min dotter haft hand om. Och katten, hon gav mig ett välkomnande som var minst sagt intensivt.

Till helgen väntar nya äventyr. Jag ska hämta hem tvååringen. Han är nykastrerad och det är väl det. Han tror nämligen han är kung eftersom han varit ledare i den lilla unghästflocken på lösdriften han bott på sedan han avvandes som sexmånaders föl. Han har brukat ha för vana att styra och ställa bland kompisarna. Får väl hoppas att de äldre hästarna här hemma sätter honom på plats. I alla fall ska han få börja skolan nu, förskolan, och lära att uppföra sig.

Glorian på sned på VM-svenskarna

Vi for från barnhörnan i ena delen av Kentucky Horse Park till gubblekiset i den andra.

Det hjälpte inte, det blev varken medalj för voltigetjejerna eller fyrspannskuskarna.

Och inte hjälpte det att solen sken och värmen dallrade, i detta VM hängde molnen över svenskgänget mest hela tiden.

Inte ens när medaljen hängde framför näsan som en morot framför en åsna nådde svenskarna fram. Han hade bara behövt hålla fokus i tre ynka hinder, så hade Tomas Eriksson blivit svensk VM-hjälte, med lagbrons och kanske egen medalj på fickan.

Kanske var det problemet med stången på vagnen under uppvärmningen som störde, men det förnekade Tomas sportsligt. Faktum kvarstod dock, att plötsligt smällde stången av och febrilt svetsningsarbete vidtog. Bulten som splittrats kom på plats och eftersom hela tävlingen blivit fördröjd när tidtagningen inte fungerade hann Tomas bli klar i god tid.

Tomas brutna fot och vagnsproblem blev symptomatiskt med hela den svenska VM-insatsen. Under 16 dagars tävlande gick det på kryckor, ständigt var det något som gick snett. Bommar som föll, hästar som sprang vid sidan om hindren,  som skyggade för tv-kameror eller levererade caprioler när de absolut inte skulle göra det.

Vi som var här kan ändå glädja oss åt att ha fått upplevt ett väldigt bra ryttar-VM med stor sport, fantastiskt väder (för det mesta) och ett mycket bra arrangemang. Det som först var lite stelt i organisationen blev så småningom smidigt, inte minst de viktiga shuttlarna inom området. Sista veckan var det bara att stoppa vilken golfbil som helst och hoppa på, de amerikanska volontärerna var hur glada som helst att hjälpa till.

Vi upplevde också en härlig öppenhet och nyfikenhet hos amerikanarna, en attityd som fick oss alla på gott humör. Nu packar vi väskorna och åker hem, med många glada upplevelser i bagaget, trots allt.

Vilken värdig VM-vinnare

Vi undrar fortfarande vad Rolf-Göran Bengtsson kunde ha gjort i VM-finalen.

Men nu blev det som det blev och vi fick njuta av en hoppfinal som höll väldigt hög klass. Faktiskt bättre än vi trodde på förhand, främst från den 28-årige saudiaraben Abdullah al Sharbatly. Hans ridning på egna Seldana di Campalto i första finalomgången gav visserligen åtta fel, men den lite egensinniga märren skyggade för strålkastarskuggorna i trekombinationen. Efter det radade al Sharbatly upp felfria rundor och hela stadion fick glädjefnatt. Al Sharbatly var nämligen oerhört populär bland publiken, amerikanarna älskar uppkomlingar och överraskningar och nu fick de sitt lystmäte.

Efter finalen pratade jag med de svenska ryttarna Peder Fredricson och Helena Lundbäck som bevittnat dramatiken. Båda tyckte att Philippe le Jeune var en mycket värdig vinnare och jag är den första att hålla med. Maken till hästkarl och maken till mjuk ridning får man leta efter. Det som hela tiden sken igenom var le Jeunes kärlek till hästen och på presskonferensen efteråt bekräftade han den. Efter varje runda på de olika hästarna tog han sig tid att klappa och smeka hästarna, tacka för fin prestation. Han försökte heller inte tvinga på hästarna sin ridstil, utan kände efter hur hästen ville ha det och red på dess vis.

Philippe le Jeune gav finalen ett nytt perspektiv, den sanna hästkarlens omsorg om djuret, något som kändes oerhört fint i perspektiv till den krassa miljonhästarsrullningen.

En värdig världsmästare.

Knivdådet som upprör i Kentucky

Ryttar-VM drabbades av sin första (och förhoppningsvis enda) skandal på lördagen.

Regerande världsmästaren, holländaren IJsbrad Chardon, fick sin maratonvagn, värd en kvarts miljon kronor, sönderskuren med kniv.

Det var när hans son skulle ta fram vagnen inför maratonprovet som det upptäcktes. Det var bara 20 minuter till start och panik utbröt i det holländska laget. Generalsekreterare och sportchef Maarten van der Heijden tog snabb kontakt med ground jury för att försöka skjuta på Chardons starttid. Först blev det nej, men till slut gav juryn med sig.

Direkt vid upptäckten larmades polisen och full undersökning inleddes.

– Vi har en öppen undersökning och vi försökte säkra fingeravtryck så fort vi kunde, sa polisintendent David Jude vid Kentucky State Police.

– Nu ska vi kolla filmerna från övervakningskamerorna och se om det kan ge något.

Uppenbarligen hade någon tagit sig in på området under natten och gett sig på Chardons vagn med kniv. Groomarnas säten var sönderskurna, dragstången likaså, och oljan till bromssystemet hade läckt ut ur de saboterade slangarna. Efter febrilt arbete kunde hantverkare nöjaktigt laga vagnen och Chardon kunde som sista startande köra ut.

– Men det var ovisst om det skulle hålla. Särskilt bromssystemet, sa Chardon.

Det hindrade honom dock inte, Chardon körde bra, och gick in på andra plats i tävlingen.

Frågetecken kring säkerheten sattes omedelbart sedan dådet blev känt, särskilt som hästarna stod uppstallade bara 50 meter från där vagnarna förvarades.  Chardons fru Pauline var väldigt upprörd över risken att någon häst skulle skadas. Men David Jude intygade att man inte lämnat något åt slumpen när det gäller säkerheten. Kentuckypolisen har arbetat med World Equestrian Games i två år.

– Det konstiga är att vi inte hittat några spår, ingen åverkan på några staket någonstans, sa Jude.

Naturligt hade varit att anta att någon av konkurrenterna velat förstöra för Chardon, men sådana tankar ville inte Chardon kännas vid.

– Tvärt om, vi hjälps åt och hade det krisat hade jag fått låna Boyd Exells vagn, sa Chardon.

Det var förresten också i övrigt en het dag i Kentucky. Eller rättare sagt i Lexington.

Och då pratar jag inte enbart om den 30 gradiga värmen utan om fyra stora evenemang på samma gång.  I Kentucky Horse Park var det fyrspannens maratonkörning, på galoppbanan Keeneland var det dag två av ett stort tredagarsmeeting, stadens heta universitetslag i amerikansk fotboll hade stormatch och mitt i stan pågick en stor fest med underhållning och musik.

Det är möjligt att arrangemangen tog ut varandra (stan har trots allt bara 370 000 invånare) för det var betydligt glesare i publikleden på maratonkörningen än vid fälttävlans terrängprov. Men de som tagit sig ut i Kentucky Horse Park var värda en tapperhetsmedalj för det var otroligt hett. Kan berätta att det var trängsel där träden kunde erbjuda någon skugga.

Så mycket skugga finns det nu inte, naturen här lider. Det har inte kommit något regn att tala om sedan i början av juli. De droppar som ramlade ner förra veckan gjorde inte mycket nytta, träd och buskar tappar sina bland i förtid och allt är brunbränt. Hur vackert det kunde varit om det varit normalt väder får man en aning om när man ser det läckert gröna gräset på den slingan som vattnats för fälttävlans terrängprov.

Visste ni förresten att voltigen har sin egen ”kiss and cry”-hörna, på riktigt konståkningsvis? I alla fall så finns det en sådan här. Amerikanarna gillar det där med känsloyttringar.

Motion på amerikanskt vis

Lämmeltåget gick mot Kentucky Horse Park denna krispiga lördagsmorgonen där solen började värma och ge en föraning om de dryga 30 grader som väntades under dagen.

Det var inte riktigt lika tätt i leden som terrängdagen, men ändå gott om folk, som var ute för att se fyrspannens maratonprov. Några hade det som mål i alla fall, andra verkade mest ta det som en trevlig utflykt utan att ha en aning om vad de skulle få bevittna. Särskilt inte de damer som tagit på sig högklackat…

Bandesignern Richard Nicoll hade helt klart för sig vad som gällde när han häromdagen förklarade för mig hur han tänkt när han byggde hindren. ”Det ska vara vackert, spektakulärt och spännande. Vi ska bjuda på stor show och presentera vår sport för världen”.

För oss på plats är det skönt att kunna koncentrera tankarna på fyrspannskörning. Det gör det lättare att komma över besvikelsen efter Rolf-Göran Bengtssons snöpliga finalmiss på fredagskvällen. Det ligger ändå där och gnager, han var ju så nära, och han hade blivit sanslöst svårslagen om han varit med.

Men nu är det som det är och vi får försöka njuta av den final som ska ridas i kväll, lokal tid. Jag kommer självklart att rapportera om hur det gick här på bloggen.

Redan när jag bevakade OS i Atlanta 1996 blev jag varse hur ogärna amerikanarna promenerar. Igår fick jag en ny påminnelse när jag efter tävlingarna (det var ganska sent) valde att promenera mellan mediacentrat och parkeringsplatsen där vår hotellshuttle avgår ifrån. Det är en promenad genom parken på ungefär tolv minuter. Fem gånger stannade golfbilar och ville ge mig lift och varje gång måste jag på det bestämdaste övertyga de hjälpsamma amerikanarna om att jag verkligen ville gå. De tyckte nog jag var lite konstig.

Oviljan att röra sig ner än nödvändigt i det här landet syns inte bara på folks kroppsstatus, bristen på hundar verkar också stor. Har man hund måste man ju ut och gå med den. Precis bredvid vårt hotell i Richmond ligger en smådjursklinik och i morse, efter fjorton dagar här, såg jag första hunden. Det är den enda hund jag överhuvudtaget sett här, om man undantar den som sprang i skogskanten i mörkret när vi var på väg från restaurangen på vingården vi besökte i torsdags kväll. Den gav vi förresten snabbt rasnamnet Kentucky Poodle.

Även om amerikanarna är ovilliga att röra sig fysiskt är de bra att ta sig runt. Med bil. När jag kom tillbaka till Richmond sent efter semifinalhoppningen var jag hungrig, men alla hamburgerrestaurangerna hade stängt. Så det fick bli ett besök på Waffle House. Där var det fullt med folk. Medan jag stod och väntade på min cheeseburger vankade det in en familj av det mera udda slaget, bestående av två systrar av det rejält fullvuxna slaget och en pappa som bara hjälpligt kunde ta sig fram. Systrarna hade var sitt barn, varav ett som var knappt ett år gammalt. Det fanns säkert någon vettig anledning till varför de besökte ett Waffle House klockan tolv på natten men det såg inte så roligt ut. Rejäl omsättning är det i alla fall på alla snabbmatställena, av tillströmningen av bilar att döma.

Det är som förgjort för Bengtsson

Luften gick ur totalt. Det var ju så nära, så nära för Rolf-Göran Bengtsson.

Men det är ju bara som förgjort att en ryttare som allmänt räknas som en av de skickligaste i världen inte ska nå en VM-final.

Han gjorde allt rätt, Ninja la Silla var fräsch som en nyponros. Det fanns inte minsta spår i hans kropp som visade att han gått tre tuffa hoppningar bara dagarna innan det var dags igen.

I den första semifinalen, på en extremt svår bana, så besvärlig att till och med världsnamn som Meredith Michaels-Beerbaum, VM-finalist senast, måste ge upp, den lekte sig Ninja la Silla igenom. Det låg bara en enda hoppning mellan Rolf-Göran och en hägrande VM-final. Dessutom en hoppning som ”bara” bestod av höga hinder, inga speciella tekniska svårigheter.

I takt med att konkurrenterna red felfritt steg hoppet. Det här skulle väl Ninja klara. Hela det stora svenskgänget på Kentucky Horse Park höll andan, det låg en elektrisk stämning i luften.

Och så blev det kortslutning på alltsammans, bara för denna enda bom ramlade ner.

Jag tycker synd om Rolf-Göran. Med perspektiv är en sjätteplats i VM bra, men det kunde varit ännu bättre. Det kunde varit Rolf-Göran i en het och spännande final, med hästbyten och allt. Han kunde heller inte låta bli att påtala hur fräsch hans häst var när han berättade hur Ninja lekfullt bockat på prisutdelningen efter semifinalen. Underförstått därmed att Ninja mycket väl hade orkat med en final.

Ninja gick felfritt i tre av fem hoppningar, rev bara i första och sista. Bara en enda häst hoppade alla fem rundorna utan fel, Seldana di Campalto, saudin Abdullah al Sharbatlys häst. Nu är den i final och det ska bli intressant hur den uppför sig med andra ryttare. Ännu roligare ska det bli att se hur konkurrenterna ska bemästra kanadensaren Eric Lamaze häst Hickstead. Den är otroligt het och svår. Phiulippe le Jeune, Rodrigo Pessoa, Eric Lamaze och Abdullah al Sharbatly i VM-final. Det är en blandad skara där Rodrigo är den naturlige favoriten. Men fråpgan är om inte Rolf-Görans tips kan slå in, att Eric Lamaze lägger ett VM-guld till sitt OS-guld.

Förresten så blev det ingen omridning för handikappryttarna. Banan visade sig ju för lång, vilket en blind ryttare upptäckt när hans kür inte stämde och lade in protest. Men enligt reglerna skulle tydligen en eventuell protest lämnas in en halvtimme före tävlingens början. Hur skulle den förfördelade ryttaren kunnat se det?

Några skandalösa meter för mycket

En liten skandal har seglat upp under VM-tävlingarna. Det har nämligen visat sig att arrangörerna mätt handikappdressyrens bana fel. Den var fyra meter längre än den skulle ha varit.

Ingen märkte något under alla de inledande dagarna. Inte förrän det på fredagen var dags för kür och en blind ryttare skulle rida. Han fick inte sitt program att stämma och begärde kontrollmätning av banan. Det var då misstaget upptäcktes.

Konsekvensen blir att de ryttare i denna grad 3-klass får rida om. Hur många som väljer det får vi se i morgon men jag kan tänka mig att en hel del passar på tillfället att förbättra sin prestation.

Värmen stod och dallrade i Kentucky Horse Park och det svettades rejält bland besökarna. Ändå var det väldigt många som sökt sig ut för att uppleva ryttar-VM och det var smockat på marknadsområdet. Fick höra att utställarna ändå är missnöjda, en del så till den grad att de funderar på att stämma arrangörerna för mästerskapen eftersom inte så många åskådare som utlovats besökt spelen.

Det kan i alla fall inte gälla dem som säljer stövlar och hattar, inte heller de som har de officiella produkterna för här var det slut på de mest populära kläderna efter bara några dagar.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×