Fina svenskpoäng och buttiga cowboys

Strax före elva på kvällen, svensk tid, blev första delen av fälttävlansdressyren klar. Stor ledning tog tyskan Simone Deitermann mned Free Easy på 36 straffpoäng och tvåa, med 41,3 placerade sig hennes landsman Ingrid Klimke på Abraxxas.

Svenskarna är med, Linda Algotsson låg på delad åttondeplats (med brittiska Pippa Funnell) och Niklas Jonsson på tionde och Viktoria Carlerbäck på 19:e. Glädjande nog rider både Linda och Niklas för laget.

Mycket kommer att ändras när andra halvan av startfältet rider på fredagen, men ingen kan ta ifrån svenskarna deras poäng och de fina siffrorna gör att de är med och fajtas.

Reiningtävlingen är klar nu och som väntat blev det dubbelt amerikanskt i topp.

Det var ”välbyggda” män på små, ofta lika ”välbyggda”, hästar, med generell mankhöjd på under 150 centimeter. Man kan tycka vad man vill om såväl detta som tävlingsformen med sina spinns och slide stops, men underhållande är det. Som vanligt när det är en amerikansk gren. Det  var  maximal show, det var glitter, hamburgare, popcorn och en påtagligt högljudd och engagerad publik.

Presskonferens efter reiningfinalen, med nerdragna mungipor. Foto: Christel Behrmann

Efter finalen gick jag på reiningens presskonferens och hoppades på ny show av de tre medaljörerna. Men döm om min förvåning, det var tre ytterst allvarsamma herrar, två amerikaner och en kanadensare, som satt på podiet och på bästa dressyrfolksmanér pratade om fantastiska känslor och hästar som gjort allt för dem. Jag vet egentligen inte vad jag hade förväntat mig, men inte detta gravallvar i alla fall.

I morgon fredag går VM-tävlingarna in i fas två. Det började visserligen med fälttävlansdressyr redan på torsdagen och dressyren har dröjt sig kvar med grand finale på kvällen med kür och Totilas. Men hoppfolket har anlänt, hela 136 ryttare med 138 hästar från 27 nationer. Bara Ryssland saknas, för enligt ett kort pressmeddelande har ryssarna dragit sig ur. Orsak okänd och ingen kunde ge besked varför igår.

Så småningom drar också fyrspannskörning och voltige igång. Voltigen ska gå i samma arena som reiningen avgjordes. Det innebär nya, långa vägar att ta sig. Som ni kanske förstått är Kentucky Horse Park gigantisk och utsikten att behöva trava från presscentrat till den arenan lockade knappast.

Men nu har arrangörerna fixat shuttlar åt oss. På området myllrar det nämligen av golfbilar (tyvärr bensindrivna, vilket sannerligen märks) och med dessa kan vi åka. Och skulle inte det gå är det bara att haffa en cart på den lilla väg som går genom hela området. Ofta är folk mer än villiga att låta oss åka med om de bara ska samma väg. Det är roligt att prata med dessa volontärer. De kommer från hela landet, men de flesta givetvis från närliggande stater. Så man har fått sig till livs de grövsta dialekter, nästan i paritet med servitriserna ppå vårt frukostställe.

Men det är rätt kul att hälsas av ett ‘mornin’, hun’ (i översättning: good morning, honey).

Vi har i alla fall tur med vädret

Liksom igår flödar solen från en molnfri himmel i Kentucky. Och solen tar, jag såg massor av åskådare som suttit på läktaren under hela dressyren och de var rätt brända.

Här kan man verkligen säga att vi hade ju i alla fall tur med vädret. Bara några mil österut ligger nämligen en kraftigt orkanbälte. På tv gick de ut och varnade och uppmanade folk att se till att dörrar och fönster var ordentligt stängda och allt löst fastsurrat. Dessutom har det kommit enorma mängder regn, både i sydost och borta i Californien.

Frukost har varit ett problem här eftersom jag tycker det är väldigt svårt att inmundiga fet bacon, korvar, smörindränkt bröd och potatis på morgonen. Men idag ”uppfostrade” vi våra små söta servitriser på ”Big Boy” och fick toast utan smör, godtagbar äggröra och till och med färsk melon, utan tillsatt socker. Det var en lättnad, ska jag säga. Nu är det bara kaffet som skulle behöva tillföras sådär ett halvkilo bönor så att man åtminstone inte ser botten på koppen när man hällt upp. Men det är nog omöjligt och man kan ju inte få allt.

På Kentucky Horse Park pågår just nu fälttävlansdressyren, som vanligt en långrandig företeelse. Det är fortfarande beklämmande att se vissa ekipage. Där var bland annat en brasilianare på en fux med steg som inte var längre än en shetlandsponnys. Han studsade upp och ner i sadeln när han försökte göra något som på pappret skulle vara ökad trav.

Svenskarnas dressyr har dock blivit påtagligt bättre och det har Elisabet Lundholm, vår förre förbundskapten i just dressyr, sett till. Linda Algotsson var första bevis på detta när hon inledde på torsdagsmorgonen. Man kan väl knappast säga att det lyste om Stand by Me när han nu var tvungen att knata runt en dressyrbana. Han har ju gjort det förr, om man så säger, och vet vad som gäller. 20 år gammal och med många mästerskap i benen känner han till allt.  Men han gjorde det han skulle och han var mjuk och fin.

Snabb dementi på ryktena om Totilas

Ryktet att Totilas sålts till USA spred sig som en löpeld i Kentucky Horse Park.

Men när hans ryttare Edward Gal fick den direkta frågan dementerade han ryktena.

– Jag vet att det pratas, men det är inte sant. Totilas stannar i Holland, sa han.

Därmed punkt för icke-nyheten, och lättnad hos alla europeer. Däremot besvikelse hos alla dressyr-amerikaner som redan glatt sig över att få en så unik häst till sitt land. I alla fall av alla inlägg på diverse chatt-forum att döma.

Amerikanarna klarar sig förresten rätt bra utan en Totilas. Steffen Peters tog första amerikanska medaljen (brons) i dressyr på evigheter.

Steffen grät en skvätt på prisutdelningen.

– Jag var så lycklig, det här var en revansch för mig. Jag missade ju i OS i Hongkong och jag kan säga exakt på minuten hur lång tid det har gått sedan dess, sa han.

Silvret gick till Laura Bechtolsheimer. Laura är född tyska men flyttade med familjen till England när hon bara var ett år. Tyskarna hade kanske behövt Laura, nu fick de ingen individuell medalj och det har väl inte hänt i mannaminne.

Domarna har fått en del kritik under VM eftersom ekipagen under toppen bedömts extremt olika. Ungefär som i OS. Onsdagens huvuddomare, amerikanskan Mary Seefried, berättade att domarkåren var fullt medveten om problemet och att de haft ett möte efter Grand Prixen, och sedan ännu ett under lunchpausen i Grand Prix Special. Det är bara att hoppas att det verkligen leder till en mera enhetlig bedömning. Det ska ju inte handla om tycke och smak, utan om det som verkligen visas på banan.

Totilas champion – och nu blir han amerikan?

Det gick som alla förväntat sig. Totilas tog guldetTotilas på väg in på dressyrarenani VM-dressyrens Grand Prix Special.

Jag valde att följa Edward Grals framridning (i stället för att se de övriga ekipagen inne på banan). Han höll sig hela tiden på andrabanan, en bra bit från alla nyfikna ögon. Där förberedde han sin champion inför den viktiga ritten.

Inte förrän i allra sista minuten gick han över till den framridning (med två banor) som finns direkt bakom stora arenan. Han red direkt in på banan, inför fullsatta läktare, och gjorde en i det närmaste perfekt uppvisning. Tiopoängarna haglade efter passagerna och piaffarna och det var inget snack om var guldet skulle hamna.

Tvåa var i alla fall  brittiskan Laura Bechtolsheimer på danskfödda hästen Mistral Højris och trea amerikanen Steffen Peters på Ravel. Bort föll ett så normalt stadigt ekipage som tyskan Isabell Werth på Warum Nicht. Fuxen valde att byta galopp lite där han själv tyckte och det gynnade knappast poängskörden. Ännu mer problem hade holländaren Hans Peter Minderhoud vars Nadine gjorde en så utmärkt capriole att den skulle platsat på Spanska Ridskolan. Men eftersom det var piaff som gällde var det kanske inte så bra.

Nu återstår en medaljtävling för dressyren, nämligen Grand Prix Kür opå fredag kväll. Segraren är given, det ska till en mindre katastrof för att Totilas ska missa. Mera oviss är kampen om övriga medaljer.

Glädjen hos alla förmörkades dock en aning sedan guldet var i hamn. Brittiska mediaföretaget BBC gick nämligen ut med att Totilas skulle vara såld till USA. Vi får väl luska lite och komma med koirrekta uppgifter så småningom.

Fattiga, feta – och fina Kentucky

Jag såg fram emot resan till Kentucky med glädje.

Kentucky är världens häst-stat nummer ett och jag har alltid velat åka hit.

Det började också bra, det första man ser på den lilla idylliska flygplatsen är reklam för olika hästhändelser och hästprodukter, och sedan fortsätter det på samma sätt. Lokal tv har häst i fokus, landskapet består av mil efter mil av hagar omgärdade av trästaket, de stora (fullblods)stuterierna ligger som pärlband. Det är vackert, vänligt och välskött.

Ändå är Kentucky en fattig stat. I den ekonomiska finanskrisens spår är numera vart fjärde barn fattigt. Krisen märks i tv-reklamen. Allt erbjuds till halva priset, det är två till priset av ett och så vidare.

Det pågår också en valkampanj som får Sverigedemokraternas tv-reklam att framstå som en söndagsmatine.  Påhoppen är direkt osmakliga, nästan ärekränkande, och värst drabbas Jack Conway som stöttats av  representanthusets talman, demokraten  Nancy Pelosi. Men alla är duktiga på att puckla på varandra inför detta val till kongressen.

Vi som ska bo och arbeta här några veckor trivs väldigt väl, även om amerikanarna är något fyrkantiga när det gäller arrangemang. Det mesta flyter på bra, men om något krånglar är det smått omöjligt att få någon ändring eller förbättring.

Vårt hotell ligger ungefär sex mil från tävlingsplatsen. Vi har synnerligen svårt att förstå varför arrangörer alltid placerar pressen på hotell så långt från tävlingsplatsen. Det var likadant i Jerez och i Aachen, men tydligen ska det bara vara så. Vi bor därmed i Richmond, i Madison County och det tar tre kvart på motorväg, Interstate 74, med shuttlebussen. Det är rätt härligt att tänka sig att om man fortsätter vägen söderut, då kommer man till Florida!

Hotellet är enkelt, men okej. Någon restaurang finns inte, inte i omgivningen heller. Om man inte räknar fast food-ställena, för de finns det många av. De erbjuder orgier i fet, söt mat och det är väldigt svårt att förlika sig med, inte minst till frukost. Vi har hunnit testa olika ställen men över allt är det likadant. Inte undra på att amerikanarna är så överviktiga.

Lite romantiskt är det dock att gå in på dessa snabbmatställen och se hur de fungerar. Det är precis som på film. Men nu ska jag gå ut på jakt – på en fräsch yoghurt, eller kanske till och med någon frukt.

Ibland är det svårt att se

Det var Bo Jenå som påminde mig. Jag har faktiskt sett den fantastiske Totilas, innan han slog igenom.

Det var på Flyinge, när det för några år sedan arrangerades internationell dressyr där. Jag träffade Bosse på läktaren och då sa han att jag måste titta på en speciell häst, som en holländare vid namn Edward Gal red.

Jag sa att jag skulle titta, men fokus låg ändå på Anky van Grunsven som var där med bland andra Painted Black (numera såld till USA). Det var hon som var stjärnan, övriga kunde ju inte vara så märkvärdiga på denna, förhållandevis, lilla tävling på Flyinge.

Men jag såg Totilas och han imponerade. Jag måste ändå erkänna att det var svårt att där, på Flyinge, förstå att framför mig fanns den häst som lite senare skulle slå världen med häpnad.

Det är det här med perspektiv.

Idag onsdag var bara en enda svensk i elden här på VM, Minna Telde med Larina Höm. Och eftersom Larina valde att göra bocksprång i stället för piaff blev det inte mycket av det. På läktaren framför mig satt Antonia Ax:son Johnsson och hon suckade.

– Här har man lagt ner år av arbete och energi, man har åkt hela vägen över Atlanten med hästarna och så blir det så här, sa hon.

För det var ju inte bara Larina Höm som strulade, Antonias Favourit med Tinne Vilhelmson-Silfvén i sadeln valde ju att göra levader i stället för piaff och även Patrik Kittel strulade till det med Scandic.

Som Bosse Jenå sa, det gick troll i svenskinsatserna den här gången.

Apropå Bosse, så pratade jag med honom om händelsen med holländska Perzival som ju diskats sedan det blött en aning ur hästens mun. Många här menar  på att det var så extremt lite blod att Adelinde Cornelissen borde fått en andra chans. Djurplågeri är en sak, en liten olycka en annan. Det visade sig nämligen att blodet i Parzivals mun inte orsakats av bettet, det kom från tungspetsen.

– Efter en veterinärundersökning borde hon fått rida om. Men det är min åsikt, sa Jenå och många håller med honom.

Så lättvindigt går det dock inte att agera inom ridsporten. Först måste nämligen FEI kontaktas och ett beslut därifrån tar åratal. Det är för övrigt sådant som Sven Holmberg vill ändra på om han blir vald till ordförande vid höstens kongress.

Holländskt guld, trots blodspillan

Det spelade inte så stor roll att holländarnas starka kort Adelinde Cornelissen blev diskad ur dressyrtävlingen när hennes Parzival bitit sig i tungan och blödde ur munnen.

Holländarna tog lagguldet ändå. De hade ju Edward Gal och den fantastiska Totilas i laget.

Totilas, kolsvart och ytterst imponerande, dansade fram inne på dressyrbanan i sina otroliga gångarter och fick åtta poängprocent mer än närmsta konkurrent.

Så Holland vann. Och Totilas kommer att fortsätta vinna nu när den enda som kunde slå honom vid EM i fjor, Parzival, är borta.

I morgon, onsdag, är det Grand Prix Special. Det ska bli fantastiskt att få uppleva Totilas igen.

Fjärde tävlingsdagen på detta VM är snart slut. Dag fem kommer att bli ytterligare en dag där tävlingarna snurrar allt snabbare. Mer och mer folk kommer, det blir fler och fler golfbilar på de små gatorna i Kentucky Horse Park, som kör hästägare, groomar, mediafolk, funktionärer och alla andra mellan de olika arenorna och stallarna. Avstånden är stora. Kan berätta att det tar en dryg halvtimme att gå från huvudarenan till reiningen.

För bara några droppar blod

It sucks!

Adeline Cornelissen uttryckte sin besvikelse i två, väldigt, beskrivande ord.

Ett par droppar blod och hela hennes VM var förstört.

Det var ju när hon red förbi domarna på kortsidan av banan som de upptäckte att Parzivals saliv var en aning missfärgat. Genast blåstes hon ut, helt enligt reglerna.

På ett ögonblick tappade hon båda de medaljer som mner eller mindre var vikta åt henne, och det holländska laget.

Efteråt var det ingen som ville fördöma domarna, däremot började det snabbt talas om regeländringar,  när skadad är så minimal. Förslag lades fram på att undersökning av skadan ska kunna göras och om den då bedöms som liten ska ekipaget få en andra chans.

Det är farliga vägar att gå. Vem ska göra bedömningen, vem ska sätta gränser för hur allvarig en skada får vara?

Jag har varit däckad av förkylning under natten men gick ändå större delen av fälttävlans terrängbana med Janne Jönsson idag. Tufft med alla kullar och hindren är, minst sagt respektabla.

Men Jönsson (se bilden ovan där han inspekterar ett av vattenhindren tillsammans med Maria Gretzer) var trygg som vanligt. ”Passar våra hästar perfekt”, sa han med sitt sneda leende.

Mer om terrängbanan senare här på bloggen.

Så lätt kan ett VM förstöras

En kamera i huvudet förstörde det för Patrik Kittel i VM-dressyren.

Hans häst Scandic rammades av en fotografs objektiv på söndagens träning inne på huvudarenan i Lexington.

– Scandic blev jätterädd och det satt i när vi skulle tävla dagen efter, sa Patrik.

Det var ovanligt rörigt inne på arenan vid söndagsträningen. Det påverkade hästen.Det gjorde också det faktum att när det var tävling tändes strålkastarna.

– Scandic är extremt känslig för strålkastare, det har han alltid varit.

Patrik och hans hingst skulle vara ankare i det svenska laget. Nu kan det bli så illa att han blir sämst av de tre och individuellt inte ens får rida Grand Prix Special. Till den tävlingen går bara de 30 bästa efter Grand Prixen och chanserna är små för Patrik med hans 66,255 poäng.

– Synd att jag fick dåligt betalt för det jag gjorde bra, piaff och passage exempelvis. Där brukar vi får nior men domarna vågade nog inte. De var osäkra på var de hade Scandic.

Till saken hör nämligen att Scandic gjorde fem-sex rejäla missar.

– Han var extremt laddad, en följd av att han blivit lite rädd.

– Jag har haft massor av otur med alla de smådetaljer som ger helheten. Som startordningen, jag hade planerat att rida andra dagen och att alltså få en extra dag på mig. Nu blev det inte så. Synd, jag hade velat visa vad vi kan.

Han hade också velat göra om hela sin GP-ritt.

– Scandic började inte andas förrän på sista långsidan. Där var han äntligen som han skulle.

Många bortförklaring från vårt Tysklandsbaserade dressyress, alltså, men när det gäller dressyr är det, som ju Patrik påpekat, just de många små detaljerna som gör skillnaden.

Tisdag är det dags för andra halvan av startfältet att rida. Sverige har endast Tinne Vilhelmson på Favourit. Låt oss hålla tummarna för henne, och att Minna Teldes resultat också räcker till en plats i Grand Prix Specialen.

Nästan som på film

Jag blev väldigt fascinerad av filmen ”Broarna i Madison County” med Clint Eastwood och Merryl Streep.

Spelet mellan mannen och kvinnan var elektriskt och landskapsbilderna bidrog starkt till känslan.

Nu är jag i detta Madison County, något jag slarvigt nog inte var medveten om när jag åkte hit. Men så såg jag distansritten och förundrades över de takövertäckta broarna som ryttarna red över. När jag sedan såg texten Madison County på skolbussarna insåg jag att det var ju här, just bland dessa kullar som Clintan och Merryl hade sin kärleksaffär.

Det ger lite distans(!) till det hela.

Jag var med vid målgången i söndags kväll när distanshästarna anlände efter sina 16 mil. Om man bortser från att hästarna var ordentligt trötta, så var det ett fantastiskt skådespel. Shejkerna hade salonger där de underhöll folk, jättelika byggnader med barer, matsalar, tjänstefolk och allt, uppbyggda för bara en enda dags tävling. Såg förresten prinsessa Haya stå där, i jeans och jacka, prata med någon ryttare.

Vid målplatsen hade varje nation sitt tält där hästarna togs om hand. Undrar hur många liter vatten, och isbitar, det gick åt att hälla över hästarna. Så fort en häst kom i mål rusade hela serviceteamet till, drog av sadeln, hällde vatten över hästen, gav den att dricka, matade den, masserade och kollade pulsen. Spannar i nationernas färger stod i rader på den plats som blev allt lerigare och lerigare i takt med att hästarna passerade.

På måndagen vaknade jag av att det regnade. Vädret har skiftat från ökenhetta med nära 40 grader förra veckan, till runt 17 och regn. Ingen av oss hade riktigt kläder för detta, inte ens ryttarna. Dressyrens Patrik Kittel satt och huttrade i mediarestaurangen med en kopp kaffe..

Prognosen talar om förbättring och sol i morgon. Hoppas det blir så, det är ju då som Jan Jönsson tänker dra med oss journalister ut och gå hela terrängbanan.

De här dagarna är det mest dressyr som gäller. Louise Nathhorst har dykt upp, trots att hon själv inte är med och rider, fälttävlanstruppen satt på läktaren. Alla är med och stöttar de egna.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×