Lägg ponnypengarna i pängpott

Visserligen har den hetaste debatten väl lagt sig, men fortfarande diskuteras frågan om prispengars vara eller icke vara i ponnysporten.

Många menar att även tävlan med ponny kostar så mycket  att prispengar är ett sätt att ge föräldrar lite tillbaka.

Andra anser att det inte gör de unga ryttarna (under 18) någon skada att rida om pengar.

Dessutom är det många arrangörer som gärna vill dela ut prispengar, som ett konkurrensmedel och, ibland, som ett krav från sponsorer.

De som är emot pengapriser tycker att barn inte ska tävla om kontanter, utan ska nöja sig med hederspriser. Med andra ord att det är osunt att pengar kommer in så tidigt i barnens karriär.

Jag är av den åsikten att barn inte ska tävla om pengar. All ponnysport, på vilken nivå den än är, är ett led i utbildningen av våra presumtiva elitryttare. Det ska vara seriöst, men också kravlöst, lekfullt och trevligt. Hur det är med lekfullheten kan man ju diskutera med föräldrar som illustrerar varför det uppkommit ett negativiserande uttryck som ”ponnyföräldrar”.

Eventuella prispengar är dessutom i förhållande till kostnaderna så små att de inte täcker en bråkdel av det föräldrarna lägger ner på ponnyer, utrustning och resor.

Det kan finnas en väg att komma runt pengafrågan i ponnysporten. Uppenbarligen finns det alltså arrangörer som vill ha prispengar. Varför då inte göra som i exempelvis USA: gradera meetingen i valuta. Säg att en nationell elittävling är värd 10 000 kronor. Dela då upp den summan på klasserna, men omvandla den till poäng. Pengarna läggs i stället i en pott, förvaltad av ridsportförbundets ponnysektion. Vid årets slut summeras de inridna poängen och pengapotten fördelas i form av utbildningsbidrag.

Det finns naturligtvis många detaljer att diskutera, men det här är dock ett förslag som kan ligga till grund för fortsatt arbete.

Själv tillbringade jag söndagen, trots lockande badväder, i Everlöv. Det handlade om nationell dressyrtävling och det var en hel del som undrade om jag kört fel. Ärligt talat är det (tyvärr) inte så ofta jag besöker dressyr, men när jag väl gör det är det alltid lika trevligt. Everlövs Ryttarsällskap bjöd på ett fantastiskt välarrangerat evenemang med skön stämning och bra flyt i de stora klasserna.

Nästa vecka lär det hur som helst bli mer dressyr eftersom den är en viktig ingrediens i Falsterbo Horse Show.

Blir väl extra ridsugen då. Jag har inte suttit på en häst på två veckor eftersom alla hästarna fått semester. De går i sin hage nere vid havet och stortrivs. Det är bara den gamle som ser ut att vilja komma hem eftersom hans ”flickvän” ratat honom för femåringen.

Alla ska börja någonstans

Snart är det dags för Falsterbo Horse Show, och det märks, inte minst i min mejlbox. Mest varje dag finns där pressmeddelanden om nyheter inför årets tävlingar.

Falsterbo Horse Show är bara en av många stortävlingar jag bevittnar varje år. Internationella elitens bataljer är ständigt återkommande evenemang i mitt jobb.

Men på söndagen upplevde jag något på en helt annan nivå, den diametrala motsatsen till storfräsarnas kamp om de stora pengarna på sina miljonhästar. Jag var på klubbtävling.

Anledningen var att Carro skulle ge en fullblodshäst i hennes träning dess första upplevelse av hopptävling, och den här lilla klubbtävlingen, på stor gräsbana, var det perfekta tillfället.

Det var en riktigt idyll. Här kryllade av lektionsponnyer av alla modeller och färger. Det var flätat och borstat och putsat, säkert sedan gryningen. Nerverna dallrade, föräldrar sprang med vattenflaskor, morfädrar och farmödrar fanns placerade runt tävlingsbanan. Kaffet och godiset fanns på det lilla serveringsbordet och korvgrillen glödde. Allt var på väldigt mycket allvar för de (i flesta fall) unga ryttarna och de diskuterade ingående sina ritter över 70 eller 80 centimeters-hinder.

Kanske var ridkunnande inte det högsta hos alla. Men det spelade ingen roll, sådana här små klubbtävlingar behövs. Många ungdomar får här chansen att prova på att tävla på ett enkelt sätt. Den enda press de har är den de har på sig själva. Glädjen över den vita rosetten för felfri ritt var påfallande.

Kanske såg vi också en blivande landslagsryttare ta sina första språng på en tävlingsbana. Någonstans måste alla börja, och en liten klubbtävling en solig söndagseftermiddag är ett perfekt tillfälle.

Hur det gick för Carro och fullblodshästen? Felfritt i båda rundorna.

Apropå tävlingar, hörde att den planerade sommartävlingen i juni på Henriksdal minskats ner till pay-and-jump. Synd.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×