Det kan löna sig att satsa ungt

Svenske hoppförbundskaptenen Gösta Asker gör som fotbollens Erik Hamrén: satsar ungt.

Och, liksom i fotbollslandskampen i lördags mot Bosnien (4-2-seger), lönar det sig.

Daniel Zetterman debuterade i superligan i Rom och var felfri i första omgången. Hans lillebror Alexander har tidigare gjort bra ifrån sig i ligan. Båda behövs, nytt blod, genom ungdomar som satsar seriöst och har rätt uppbackning, är en nödvändighet. Ridsporten skiljer sig visserligen från exempelvis fotbollen i sin fysiska utövning. Inom ridningen är lång rutin en tillgång, i fotbollen krävs framför allt bra fysik, men i ingen av sporterna kan man nå framgång utan talang.

Ungdomarna måste få chansen och det känns helt rätt när de nu får det. Och de kan sannerligen behövas, de ”gamla” rävarna har haft det svårt i inledningen av superligan. Två gånger åttondeplats är inte särskilt upplyftande. I tredje omgången ställer dock Rolf-Göran Bengtsson upp för laget (och Svante Johansson återkommer) och då kanske det blir ett lyft. Man kan knappast säga att R-G B tillhör ungdomsskiktet, men, som Erik Hamrén påpekar, det är mixen mellan ungt och rutinerat som är den bästa.

Glädjande, apropå bröderna Zetterman, är att de nu lämnat Sverige för att utvecklas i Tyskland, med allt vad det betyder av ökad konkurrens och större utbud av tävlingar.

Jag tillbringade söndagen på tävling av betydligt mindre dignitet än de som går på de stora arenorna nere på kontinenten. Femåringen och den gamle fick hoppa i Trelleborg. Femåringen var kaxig till tusen, men slutfacit blev bra. Den gamle däremot gillade inte alls underlaget, så det blev inga rosetter. Trelleborgs Ryttarförening bjöd på en mycket trevlig tävling, trots vädret, men banbyggnaden kunde knappast belönas med några guldstjärnor.

Så till veckans undran: vad är det för vår när man ska behöva ta på vinterjackan i slutet av maj?

Holmberg är en för snäll Sven

Det hade regnat så hela tävlingsplatsen stod under vatten på fredagen.

Men av det syntes inget på lördagen. Folket i Vinslövs Ryttarförening gjorde ett fantastiskt bra jobb och kunde bjuda ryttarna på ett väldigt bra underlag.

Jag for de många milen hemifrån till Vinslöv för att uppleva tävlingarna. Ärligt talat så låter inte en färd till lilla Vinslöv där borta i Göingeskogarna särskilt upphetsande. Men liksom vid tidigare besök var det hur trevligt som helst. Folket är otroligt trevligt och de ansvariga tycks ha tänkt på det mesta. Här fanns hopptorn och barnpassning (väldigt välkommet för de många ryttare som har sina småbarn med sig), massor av serveringar (till synnerligen moderata priser) och oerhört genomtänkt logistik som medförde att de vilda tävlingshästarna hölls väl avskiljda från publiken.

Vinslövsfolket fick sin belöning genom att tävlingarna var välbesökta och även högre makter var välvilligt inställda och bjöd på flödande solsken.

På internationell nivå är det så att Sven Holmberg, tidigare bland annat ledare för svensk dressyr, och numera vice ordförande i internationella förbundet FEI, kandiderar till ordförandeposten i just FEI. Sittande ordförande, prinsessan Haya har ju varit mycket omstridd, inte minst när hon på eget bevåg efter OS avsatte hela dressyrkommittén. Det tveksamma tillvägagångssättet när det skulle röstas om nya dopningsregler vid stämman i Köpenhamn i höstas är heller knappast något hon ska skriva in i sitt cv.

Sven Holmberg är en rättskaffens man, men jag tror det är ytterst tveksamt att Holmberg är rätt man för posten att leda världens ridsport. De senaste tre ordförandena har alla varit av kungligt blod och med mycket pengar bakom sig. Sven har varken det ena eller det andra och måste därför kompensera dessa ”brister” med fasthet och oerhört hårda nypor. Jag tror inte Sven kan klämma till tillräckligt hårt.

Dessutom är det nog så att prinsessan Haya vill sitta kvar och därmed kommer hon, och hennes man shejken, att se till att hon får tillräckligt många röster. Inte minst från de många mindre nationerna.

Pricklös och svettig sommarkänsla

Jag hörde visserligen om de skyfall som kom på fredagen i Skåne. Men nere hos oss var det torreväder, och stekande sol.

Med andra ord var det uteväder, och hästarna fick gå nere på sitt bete för första gången i år,. Det var ljuvligt att se deras lycka. Visserligen har de fått gå på gräs tidigare, men tillbaka i de hagar de förknippar med gott att äta, sol och lugn såg de synnerligen belåtna ut. Ett och annat bocksprång, en rusch nerför den lilla backen passade perfekt in i bilden.

Några dagar tidigare hade jag gått nere i betet och checkat staketet. Hagarna ligger precis nere vid havet och väder och vind brukar tära hårt på stolpar och elrep. I synnerhet denna vinter med all dess snö. Det är så klart rätt svettigt att gå där och slå ner stolpar med släggan, men samtidigt är det kärt jobb.

Dock något tungt, i år var det första gången någonsin som jag gick där nere och jobbade utan att ha sällskap av en hund. Jag saknade att se hur min ”prickis” rusade i kaninbacken och med tungan som en slips kolla alla hålen.

Icke desto mindre, det är en viss tillfredsställelse att efter några timmars jobb se staketet stå där fixat och färdigt. Och när sedan stängselapparaten behagar fungera är det bara att släppa ner hästarna.

Flyinge har i år haft sina tre tisdagar med unghästtävlingar och som föregående år fungerade det perfekt. Vi var där bara sista tisdagen och båda skötte sig bra, förutom att både fem- och sexåringen vid första anblicken av vattenmattan, fylld med vatten, blev synnerligen förskräckt. Solen blänkte i vattnet och femåringen tvärstannade flera meter innan hindret. I andra försöket hoppade han dock, och det var ett skönt besked, att han kommit en bit på väg i sin utbildning.

Hålla inne – eller ute

Även om det den här iskalla våren  är lite svårt att föreställa sig, så är det snart sommar och därmed tid för många hästars betesgång.

Det innebär jobb med att slå ner nya stolpar där det behövs förbättringar, eller kanske runt ny mark. Det är tufft arbete, men rätt härligt ändå att gå i växande gräs som doftar så gott, med vetskapen att en härlig tid ligger framför oss.

Stängslen är ju till för att hålla våra djur inne i hagen. Men stängsel kan i andra sammanhang också vara till för att hålla djur ute. Tyvärr fungerar det inte alltid. Jag fick härom dagen höra om problemen man har vid träningsbanorna på Jägersro. Bakom tävlingsanläggningern, ut mot Husie och Kvarnby ligger träningsbanorna. Flera av slingorna, inte minst den nya cushion-track-banan för galopphästarna, går igenom buskage. I dessa buskage bor rådjur.

Rådjuren är inte ett dugg rädda för hästekipagen. Hästarna däremot är synnerligen rädda för rådjuren. Det har fått till följd att det skett flera incidenter. Jag kan förstå att det inte är så trevligt att komma ridande på en häst i god fart, i galoppsadel med korta stigläder, och plötsligt ha ett rådjur framför sig.

Flera tränare har tagit upp problemet med Jägersroledningen men rådjuren finns kvar. På något sätt måste det gå att lösa, antingen genom att flytta rådjuren till närbelägna skogar, eller helt enkelt skjuta av dem. Det kanske låter lite drastiskt att behöva skjuta djuren, men av vad jag hört är riskerna för en rejäl olycka vid eventuella kollisioner stora.

Jag var själv inte närvarande vid världscupfinalen i hoppning nyligen i Geneve, men hörde att det var ett himla rabalder kring diskningen av amerikanen McLain Wards häst. Överkänslighet på en punkt på ena framhoven medförde ju diskning av hästen, trots att den låg i ledningen i världscupfinalen. Den amerikanska kolonien var upprörd, för att använda ett milt uttryck, men jag måste säga att jag tycker man gjorde helt rätt. FEI, det internationella ridsportförbundet, arbetar hårt för att förbättra sitt rykte och vara klarare och rakare i dopningsfall och vid oegentligheter. Eftersom Wards häst var lika känslig vid varje undersökning i Geneve diskades den från tävlingen, ett givet utslag när man nu jobbar efter devisen Fair sport.

Hemma är allt väl med hästarna. Unghästarna fick hoppträna på torsdagen. Femåringen har blivit kaxig och fick därmed sin första lektion i att lyda. Efter det hoppade han strålande. Sexåringen har insett att det är trevligare att hoppa om man inte gör så stor affär av allt, och dessutom använder ryggen. Så när nu bitarna föll på plats hoppade hon bättre än hon någonsin gjort. Ska bli kul att se vilken effekt träningen har gjort, test på tisdag på unghästtävling på Flyinge.

Trots allt sevärt i Stävie

Hoppryttarna har länge efterlyst tävlingstillfällen av lite högre dignitet.

De vill, på hemmaplan kunna tävla både sina rutinerade hästar och sina unghästar under bra förhållanden, det vill säga på bra underlag och med varierat hindermaterial.

Henriksdals Spring Tour de senaste veckorna var väldigt välkommet och antalet starter stort. Helt berättigat, som jag tidigare skrivit var tävlingarna så bra som tävlingar någonsin kan vara.

I helgen arrangerade Stävie Ryttarförening sina traditionella nationella tävlingar. Och nu uteblev ryttarna.

Det fanns ett par anledningar. Danskarna höll sig hemma eftersom de hade egen stortävling. En hel del svenska ryttare var dels där, dels på andra tävlingar nere på kontinenten. Vädret var heller inte särskilt tävlingsmässigt; regn, kyla och halv storm på fredagen var inget som lockade att ta ut hästarna till en tävlingsplats som är så väder- (läs: vind-) känslig som Stävie. En annan negativ faktor var framridningen, Stävie har fått kritik för den i många år.

Ändå är det något märkligt att så relativt få startade. Tävlingsbanan och hindermaterialet var utmärkt, regnet snarare förbättrade gräsunderlaget, speciellt under lördagen och söndagen, och banbyggaren Bo Bak Andersen var densamme som på Henriksdal. Men kanske är det så att Stävie som tävlingsplats mist en del av den glans den hade för några år sedan när det var riktigt fest.

Sportsligt sett gav i alla fall Stävie det glada beskedet till landslagsryttare Peder Fredricson att hans bästa häst Arctic Aurora Borealis mår prima. Det visade skimmeln när han efter en snabb omhoppning vann 1,45-hoppningen på lördagen.

Det var också roligt att se Peter Eriksson i farten igen. Hans framträdanden på tävlingsbanorna har varit förhållandevis få de senaste månaderna och det är alltid en njutning att studera Peter.

Förresten, så berättade 1,50-vinnaren i Stävie, Lisen Bratt Fredricson att hon och maken Peder på måndagen skulle få besök av landshövding Göran Thunhammar med följe. Lisen och Peder planerar ju stor tävling på sina marker i Vitaby, och den tävlingen kan bli ett inslag i ett projekt som ska marknadsföra området kring Kivik. Det händer för litet i den delen av Skåne och nu vill regionledningen sätta fart. En jättebra idé, och för Lisen och Peder kan det innebär att det inte bara blir tävling, de kan utöka arrangemanget med vernissage, eller konstutställning, och ställa ut sina egna alster. Både Peder och Lisen är ju duktiga konstnärer. Vore inte helt fel om Region Skåne kunde bidra lite ekonomiskt.

Apropå helgens tävlingar kan man också konstatera att skotten mellan olika grenar ser ut att  bli allt mer vattentäta. Samtidigt som hoppeliten samlades i Stävie red nämligen många av de bästa dressyrryttarna i Dagstorp, bara några mil bort. En sådan krock borde kunnat undvikas och ser ut som ännu en planeringsmiss i tävlingskalendern.

Mina egna hästar mår bra. Unghästarna slapp tävla i ovädret i fredags i Stävie och fick i stället hoppträna, inomhus, i lördags. Det gjorde de alldeles utmärkt. Femåringen imponerar (åtminstone på mig) varenda gång och sexåringen har lugnat ner sig så till den grad att hon till och med börjar få tid att använda ryggen i sprången.

Och så fick den gamle också hoppa lite och det var så roligt, så roligt.

Inga kval för Henriksdal

Det har varit två fantastiskt trevliga tävlingsmeetings hos Ragnar Bengtsson och Paula Törnqvist på Henriksdal utanför Veberöd. Att vädret stundtals bjöd på iskalla vindar och lite regn hade ingen betydelse, det var solsken i sinnena och strålglans på arrangemanget.

Som jag uppfattade det saknades inget. Utmärkt banunderlag, två fantastiska hinderparker (nyinköpta), bra banbyggnad av Fredrik Malm (lilla banan) och Bo Bakk Andersen (stora banan) och finess i varje detalj höjde nivån ännu ett snäpp jämfört med premiäråret i fjor. Bara en sådan liten sak som att det var rent och nykrattat på hela hästtransportparkeringen när man kom på morgonen kändes ytterst seriöst.

En sak som man kanske ändå kan fundera över till kommande år är propositionerna. Klasserna var öppna och det innebar att startfältet i den avslutande 1,45-Grand Prixen blev alldeles för stort. Minst en tredjedel av de nästan 70 startande borde inte varit med. Man kan självklart vädja till ryttarna att idka lite självrannsakan men ett kval är nog ingen dum idé till nästa år. Då slipper man uppleva att ett tjugotal ekipage diskvalificeras eller blir uteslutna. Skaderisken är också stor när ryttare ger sig på alltför tuffa uppgifter som de inte är färdiga för eller kapabla till.

I en tidigare blogg kritiserade jag tävlingskrocken mellan Henriksdal Spring Tour och Ridsportallsvenskan.  Krockar är dock ingen specifik svensk föresteelse: nästa helg är det dels säsongspremiär för superligan (i La Baule), dels Global Champions Tour och derby i Hamburg. Rolf-Göran Bengtsson kommer att rida i Hamburg, medan laget i La Baule troligen kommer att bestå av Malin Baryard-Johnsson, Helena Lundbäck, Svante Johansson och Jens Fredricson.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×