Osmidig tävlingskrock

Nationell stortävling mitt i Skåne, kval inför lag-SM bara några mil därifrån – snacka om frontalkrock för elitryttarna.

Det hände den gångna helgen. Henriksdal Spring Tour hemma hos Ragnar Bengtsson och Paula Törnqvist på deras anläggning i Everlöv (Blentarp) höll sin första meetinghelg (av två) samtidigt som det i Fjälkestad norr om Kristianstad skulle avgöras vilka två lag som skulle ta finalbiljetterna till lag-SM på Strömsholm i juni.

Att tävla på båda ställen var omöjligt, så ryttarna tvingades välja. Här blev det en riktig prövning av deras lojalitet, särskilt som många ryttare har många hästägare som vill att deras hästar kommer ut. Samtidigt räknade självklart klubbarna med att deras bästa ryttare skulle ställa upp för laget.

Royne Zetterman ilsknade till rejält och fick i Fjälkestad lagryttarna att skriva på en protest till förbundet som misslyckats så totalt i fördelningen av tävlingshelgerna. Jag förstår honom, och det gjorde också ryttarna i Fjälkestad. Alla skrev på.

Man kan ju tycka det är märkligt att inte lag-SM-tävlingen kunde läggas någon annan helg. Det är ju ont om riktigt bra tävlingar i Sverige, så förbundet bör vara rädd om dem som trots allt arrangeras.

Ryttarna skriker efter tävlingarna med  internationell prägel och just en sådan har Ragnar och Paula skapat på Henriksdal. De lägger ner otrolig energi och oräkneliga arbetstimmar på sin tävling och har skapat något som är unikt. Jag pratade med åtskilliga ryttare under helgen och jag hörde inte någon som hade något att anmärka på. Uppstallning, framridning, servering, hindermaterial, underlag – allt var av superklass. Jag kan dessutom skriva under på berömmen själv eftersom två av mina unghästar var med. Jag upplevde alltså tävlingarna även från de aktivas sida.

Kan förresten berätta att Helsingborgs Fältrittklubb och Malmö Civila Ryttarförenings unga lag efter en finalrysare i Fjälkestad tog sig till SM-finalen. Tycker bara det var synd att jag inte kunde uppleva det på plats, men liksom ryttarna har en skribent svårt att vara på två platser samtidigt.

Nu ser jag fram mot kommande helg, för då är det dags för meeting 2 på Henriksdal, med ännu bättre startfält i de stora klasserna.

Stäng av fuskarna

In på ett bananskal – ut med en tiondeplats. Visst gjorde Rolf-Göran Bengtsson det jättebra i världscupfinalen i Geneve.

Det var ju så sent som i måndags han fick besked att han fick rida finalen, sedan irländskan Jessica Kürten skadad sig vid en avramling. Men eftersom R-G B inte räknat med att finalrida fanns det varken på Ninja la Sillas eller Casall la Sillas program. Så R-G B plockade in Quintero la Silla i lastbilen och reste till Schweiz. Quintero kan hoppa väldigt högt, men rättuppstående hinder är knappast hans bästa gren, och även i övrigt ska det till en väldig massa skicklighet för att få hingsten felfritt över hindren.

R-G B har den skickligheten och det gav han eftertryckligt prov på. De två nedslagen i söndagens rundor var sannerligen inte hans fel och tiondeplatsen i detta som kan betraktas som ett inomhus-VM måste anses oerhört bra efter omständigheterna.

Tysken Marcus Ehning vann och det kändes också väldigt rätt. Hans ridning under hela finalen fick det att gå rysningar av välbehag längs ryggraden.

Mindre lustigt var då omständigheterna kring MacLain Ward. Amerikanen har fuskat förut, minns de vassa platsbitarna som upptäcktes innanför hästens frambensskydd i Aachen. Nu upptäckte uppmärksamma funktionärer att hans häst Sapphire var väldigt öm/känslig på ena skenbenet. Två tester gjordes och hästen var lika känslig båda gångerna. Tack och lov diskades Ward.

Jag hoppas att FEI, internationella ridsportförbundet, gör en ordentlig utredning och kan Ward inte komma med någon trovärdig förklaring finns inget annat än att stänga av honom. På lång tid.

Mycket har jag sett inom hästvärlden, men det som hände på Jägersro på söndagen var nog något av det värsta.

Det var galoppremiär. Visserligen har det avgjorts några lunchtävlingar på Jägersrogaloppen, men nu var det äntligen ”riktig” premiär. Massor av folk (nåja, allt är ju relativt) fanns på plats, inte minst inne i restaurangen där socialdemokrater av någon anledning valt att hålla stämma.

Tre kvallopp skulle ridas innan det riktiga löpningsprogrammet kom igång. Det var i det tredje och sista av dessa kval det hände. Mitt på upploppet, mitt emot restaurangläktaren, gick båda frambenen av treåriga hästen Belle Epoque. Det blev en rejäl kullerbytta. Hästen försökte resa sig men blev stående på sina knän innan banpersonal hann fram och lade hästen på sidan. Sedan kom andra funktionärer och banveterinären kunde snabbt ge en dödande injektion.

Allt sköttes smidigt och på bästa sätt, men inte desto mindre var det någon minuts synnerligen obehaglig upplevelse att se hur den allvarligt skadade hästen försökte ta sig upp.

Olyckor händer, det är ofrånkomligt, särskilt inom de hästsporterna där farterna är höga. Men inte desto mindre, det är obehagligt att se dem.

Rolf-Göran finalhopp – trots allt

Så kom han då ändå till världscupfinalen, Rolf-Göran Bengtsson.

Det har varit en vintersäsong som, åtminstone till första hälften, inte alls blev som han hoppats. Eviga fyra fel i världscupdeltävlingarna och skadebekymmer gjorde att han mer eller mindre gav upp tanken på att kunna delta i Geneve.

Men så vann han finalen i ‘sHertogenbosch i Europagruppen med Casall la Silla och klev massor av placeringar på totallistan. Han var dock en handfull platser från de 18 som skulle få vara med i världsfinalen och det verkade inte särskilt sannolikt att det skulle bli något deltagande. Därför slog han den tävlingen ur hågen och planerade säsongen annorlunda för Ninja la Silla och Casall la Silla.

I måndags kom beskedet, en efter en hade konkurrenterna fallit ifrån och Rolf-Göran var välkommen till finalen. Sist att dra sig ur var irländskan Jesssica Kürten, som liksom övriga fått problem med hästarna.

Ett sådant tillfälle vill inte Rolf-Göran missa. Men hans bästa hästar var inte aktuella för finalhoppning, så Quintero la Silla fick hoppa(!)  in. Två sjundeplatser (2002 med Pialotta och 2006 med Mac Kinley) är Rolf-Görans bästa finalresultat hittills och trots att han mycket gärna vill lägga en WC-seger till sin långa meritlista, så lär det inte bli någon denna gången. Visserligen har Quintero massor av kapacitet, men han är storgalopperad och gör sig bäst utomhus. Det kan bli knepigt i tidshoppningen som inleder finalen över 1,50-hinder på torsdag. 

Men det är klart, lyckas Rolf-Göran hyfsat i tidshoppningen kan han och Quintero mycket väl överraska i den Grand Prix som ska ridas på fredagen och sedan i de två rundorna på söndagen. Rolf-Göran kan åstadkomma det mesta, det har han bevisat gång på gång under åren.

Vi har för övrigt ytterligare en ryttare att hålla tummarna för, nämligen Svante Johansson. Också han har dock dissat sina chanser eftersom bästahästen Saint Amour ännu inte är tillbaka efter sin sträckningsskada. Låt vara att Caramell KS hoppade strålande i ‘sHertogenbosch, men final är final.

En tredje svensk är i Geneve för att göra upp i WC-final, nämligen fyrspannskusken Thomas Eriksson.

Jag har inte hittat något om tv-tider i SvT men Eurosport brukar sända, åtminstone i efterhand. På ett eller annat sätt kommer vi nog att kunna ta del av finalhändelserna i Schweiz.

Vårliga stordåd i litet format

I går söndag fick jag ytterligare bevis för att min gamla häst lurade mig härom dagen.

Ni minns kanske, hur jag berättade hur halt han tycktes vara när jag mot hans vilja tog ut honom på ridtur en kväll förra veckan. Och att det minsann inte var något fel på honom dagen efter.

På söndagen fick han i alla fall följa med till en liten tävling i Vellinge. Jag vet hur han älskar att komma ut, hur han brukar stå och insupa miljön med spetsade öron. Men eftersom vi lägger mesta krutet på unghästarna har han fått stå till sidan när det gällt tävlandet. När jag tänkte efter, så hade han inte varit ute på en tävlingsbana sedan Skabersjö i juni i fjor.

När han nu kom ur transporten lyste det i ögonen på honom och när Karro satt upp trampade han på ytterst artbetsvilligt (och med hundraprocentigt ren gång!) På framridningen gjorde han inte ett misstag. Till saken hör att den gamle alltid är ytterst noggrann i allt han gör. Han skulle aldrig sparka i en  vägg, han står som i giv akt på gången och när han äter, och när han hoppar är det alltid med hovarna i perfekt position.

När jag nu såg honom på framridningen blev jag väldigt glad och började nästan tro att det här kunde bli bra. Och han gjorde mig inte besviken. Både han och Karro hade fantastiskt roligt inne på banan och när det efter omhoppningen visade sig att han blivit tvåa var Karros (och mitt) leende ännu bredare.

Jag tror den gamle log han också.

Lika skoj blev det inte med sexåringen, för eftersom den gamle gått till omhoppningen blev det inte tid till den ordentliga framridning hon behöver. Så det var mycket bus och bock kvar i henne när det var hennes tur att gå in på banan.

Nåja, det blir väl bättre nästa gång, och dessutom mer banutrymme. Det vankas nämligen utomhuspremiär, hos Ragnar och Paula på Henriksdal om knappt fjorton dagar.

På Henriksdal kommer en hel del av alla de svenska ryttare som varit nere i italienska Arezzo, och i belgiska Lummen, att delta. Rapporterna från båda tävlingsplatserna berättar om massor av svenska framgångar. Lisen Bratt vann exempelvis en 1,45-hoppning med sin nya stjärna Matrix och i Manerbio (också Italien) var nyblivne svenske mästaren Douglas Lindelöw trea i en 1,50-Grand Prix med Talina.

Ryttaren som vann Douglas GP heter för övrigt Armin Himmelreich. Snacka om passande namn på en vinnare…

Sol och värme hela veckan, rapporterar SMHI. Härligt, våren har verkligen kommit till Skåne. Jag har varit ute och betat med några av hästarna, inte bara för att de tycker det är så gott, utan också för att själv få känna doften av gräs som tuggas. Bönderna är i full gång, det är såmaskiner och gödningsspridning överallt, och kajorna bygger bon i taknocken.

I eftermiddags var jag på tillställning där Jägersros ordförande Claes Lundell avtackades efter 30 år i styrelsen och när jag kom ut gassade solen något helt fantastiskt. Sprang förresten på gamle storjockeyn/tränaren Sam W Friberg, piggare och alertare än någonsin. Jag vet inte hur många år han bott i Skåne, men sin genuina stockholmska har han kvar.

Liten charmig vardagshistoria

Igår kväll (onsdag) hände en sådan där charmig sak som gör det så underbart att arbeta och umgås med djur.

Förutom unghästarna har jag en 17-årig häst. Jag har fött upp honom, ridit in honom och utbildat honom.

Vi har gjort massor av saker tillsammans: bland annat tävlat på Stortorget i Malmö och varit med på polishästträning (där han för övrigt skötte sig så bra att legendariske polishästtränaren Linus Andler ville köpa honom). Jag har lärt honom att tacka genom att han ska lyfta höger framben, en konst han utvecklat till mästarnivå och använder när han tigger morötter. 

Kort och gott, vi känner varandra utan och innan.

Som sagt, nu var det kväll och min dotter kom för att rida sin häst. Hon övertalade mig att följa med, på den gamle. Han hade visserligen gått en liten runda på förmiddagen, men vädret var fint och han kunde gott skritta med på en tur.

Sagt och gjort, jag sadlade på och tränsade en något förvånad häst. Det var ju kväll och då ska man ta det lugnt och inte arbeta.

Han såg inte förtjust ut och jag fick mer eller mindre släpa ut honom ur stallet. Vi hann inte mer än runt knuten innan han försökte vända. Jag sade till honom att skärpa sig och han lunkade snällt åt det håll jag ville. Sedan började den riktiga cirkusen. Han linkade, stapplade och försökte övertyga mig att vända ner på småvägarna – hemåt.

Jag sa till dottern att det nog var bäst att vi red hem, det var nog något fel på den gamle. Han kunde ju knappt gå.

Men då jäklar, med näsan hemåt försvann alla ”krämpor”, det var minsann inget fel på hans skritt. Snacka om att ha blivit överlistad av en gammal häst.

Idag på förmiddagen sadlade jag på honom igen och red bort till ridhuset. Det var minsann inget fel på honom, han jobbade på hur bra som helst och gjorde galoppombyten på löpande band.

Det är sådana här små händelser som gör livet med hästarna extra roligt; samarbetet, viljorna och kommunikationen. Hästarna berikar livet.

Hästkunskap på distans lockar

Det finns hopp.

Ämnet på den här bloggen den senaste tiden om bristen på kunskap och utbildning i hästhantering och ridning  har väckt en del uppmärksamhet.

Särskilt har det ställts frågor kring Flyinges planerade utbildning på distans. Det är avgående ordföranden för Flyingestiftelsen, Claes Lundell, som berättade om den för mig och han lät väldigt glad när jag meddelade honom det intresse som redan finns.

Vad jag förstod så ska distansutbildningen introduceras i höst och jag föreslår att den som vill veta mer helt enkelt tar kontakt med Flyinge.

Det har varit relativ stiltje på tävlingsfronten, åtminstone i hoppning, men snart tar det fart ordentligt. De sista inomhustävlingarna för säsongen rids de närmaste veckorna, men snart är det dags för utomhuspremiär. Har jag inte helt fel för mig är det Ragnar Bengtsson och hans manskap på Henriksdal som står för säsongens första utomhusmeeting.

Henriksdal har meetings två helger i rad, och blir det som i fjor blir det högst status på det andra meetinget, det som hålls i månadsskiftet april-maj. Då kommer massor av väl förberedda ekipage. Nästa 40 ryttare från Sverige har ju varit, och är fortfarande, och tävlar i Arezzo i Italien. Ragnar själv var för övrigt där och plockade en massa placeringar.

Gräset börjar växa och vintergäcken ser redan en aning malätna ut. Har ägnat många timmar åt att rensa gräshagarna från gammal ”skit” och med lite gödning på ska det nog ta fart ordentligt med växandet.

Dagens ridning (på nyskodda hästar) blev en härlig promenad i solskenet. Det här är belöning för hårda turer i vinterväder, lärkorna sjöng så det nästan ringde i öronen.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×