Hästarna ropar inte förgäves

Ämnet ”Hästarnas rop på hjälp” i bloggen nyligen engagerade verkligen.

Jag har fått massor av reaktioner från folk som berättar om felaktigt handhavande av hästar, baserat på okunskap.

Det handlar om allt från hästar som tvingas ha alltför tjocka täcken till felaktig utfodring och rena misshandeln.

Det man osökt tänker på efter att ha hört alla historierna är (förutom den förfärande okunskapen om hästen) är folks brist på civilkurage. Varför vågar så få säga ifrån? Är man rädd för obehaget?

Jag har i alla fall lovat mig själv att från och med nu inte stå tyst och titta på när någon häst far illa. Jag hoppas få många efterföljare.

Kan med belåtenhet konstatera att också Flyinge uppmärksammat den brist på hästkunskap som råder. Alla kan av olika anledningar inte gå hippologutbildningar, så nu ska Flyinge starta utbildning på distans. Alltså teoriläsning hemma, och sedan några praktikveckor på Flyinge. Jättebra.

Påsken är här och med den en allt mer framskriden vår. Gräset är snart klippfärdigt och hästarna söker girigt varenda grönt grässtrå de kan komma över. Ännu tränar vi inomhus men kanske kan det bli utomhuspremiär inom kort.

Jag gläds åt unghästarna som båda hoppar strålande. Också den gamle har tänt till rejält och är överlycklig när han får hoppa. Det ska han få, till och med på tävling efter påsk.

Äntligen fullträff för Rolf-Göran

Äntligen fick han till det, Rolf-Göran Bengtsson.

På Casall la Silla vann han världscuptävlingen i holländska ‘sHertogenbosch.

Det har varit stolpe ut i nästan varenda tävling i vinter och det ska många strykningar till för att han från sin 24:e plats i sammanställningen ska ta sig in bland de 18 som får rida i finalen i Geneve.

Men i alla fall, i allra sista kvaltävlingen visade R-G B sin styrka. Ut som 16:e och sista man i omhoppningen hade han allt i sina händer. Och vann.

Även om R-G B missar finalen blir det ändå svenskt i Geneve. Svante Johansson red dubbelt felfri och tog exakt de poäng han behövde och knep en finalplats. Det trots att hans bästa häst Sant Amour åter är skadad och i stället red orutinerade Caramell KS (ännu en fantastisk Cardento-avkomma)

I höst väntar VM. Det kan bli hur roligt som helst.

Hästarnas rop på hjälp

Hästar är i grunden väldigt snälla djur. Och tur är väl det, annars vore det omöjligt för människan att kontrollera 5-600 kilo häst. De springer fort och länge, de hoppar högt, ”krumelurar” på dressyrbanan, de drar vagnar, de lunkar omkring med små barn och ovana ridskoleelever och de ger sig in i folkmassorna vid kravaller, bara för att vi människor vill att de ska göra det.

Hästar är fantastiska djur –men deras vilja att vara till lags ställer höga krav på den som hanterar dem.

Förr i tiden var djuren en naturlig del av tillvaron. De fanns nära och kunskapen följde med uppväxten. Idag bor de flesta människor i stan, hästar har blivit något exotiskt. Jag får ofta exempel på hur lite folk vet om hästar och hur de fungerar under mina ridturer hemma i Höllviken. Bara en sådan sak att hästar är individer och reagerar på olika sätt i olika situationer verkar förvånande på många.

När folk skaffar sig hästar vet de i alltför många fall väldigt lite om det djur de nu ska ta hand om. Kanske är det dottern som börjat på ridskola och som nu tjatat till sig en ponny. Eller så är det drömmen att ha en egen häst som äntligen gått i uppfyllelse.

Det finns kunskap att söka, genom instruktörer och tränare, i böcker och även genom olika förbund. Men ett stort problem är att massor av gammal hästkunskap håller på att gå förlorad. Trots att möjlighet till utbildning finns på många ställen, inte minst på Flyinge, är kunskapsbristen stor, och stammen av erfarna hästkarlar/kvinnor minskar.  Det gör också att mycket kan bli fel, och det är alltid hästen som drabbas.

Som jag skrev i början vill hästar göra rätt. Visst kan hästar vara envisa och bära sig illa åt, men problemen brukar kunna rättas till efter lite tillrättavisning med skänkel eller spö, eller med hjälp av någon kunnig person.

Men det finns hästar som inte vill ge sig. De brukar kallas istadiga och dumma. De kan bli farliga både för sig själva och för omgivningen, och inte sällan åker de på rejält med stryk. Detta är det värsta, för enligt min uppfattning är det sällan hästens egentliga val att bära sig dumt åt. I stället är det ett rop på hjälp.

Exempel: Jag har en god vän som en gång hade en häst som plötsligt bockade våldsamt när den blev riden och den vägrade till slut att lämna gården. Det visade sig att den hade ont i ryggen, på grund av sammanväxta tornutskott, så kallade kissing spines

Ett  annat exempel: En häst började till synes omotiverat vägra på hinder, trots att den normalt älskade att hoppa. En veterinärundersökning gav besked att den drabbats av kotledsinflammation.

Exemplen kunde göras hur många som helst, och slutledningen är densamma i varje fall: folk måste lära sig att lyssna mer på hästarna och höra deras rop på hjälp. 

För hästarnas skull.

Ringar på vattnet med Kyra

Hade tänkt åka till Helsingborg och se Kyra Kyrklunds clinic i söndags, men det kom en del i vägen. Inte minst fotboll i Trelleborg.

Jag har sett många av Kyras clinics genom åren och de är alltid väldigt väl värda besök. Kyra har en fantastisk förmåga att underhålla och fånga åhörarna, och dessutom  förmedla kunskap.

Jag fick noggranna rapporter om hur Helsingborgsclinicen var och det var idel lovord om hur Kyra löste  allehanda problem hos olika dressyr- (och även en hopp-) hästar i varierande åldrar. Det satt en hel del tränare på de fullsatta läktarna så jag är övertygad om att det är många elever som får ta del av Kyras idéer så att säga i andra hand.

Idag var jag och besökte Lisen och Peder Fredricson i Vitaby ute på Österlen. Trots årstiden var där som vanligt bedövande vackert och ännu härligare var det att stå med utsikt mot Hanöbukten och lyssna när tranorna trumpetade sin ankomst högt uppe i luften. Nu är det vår, på riktigt.

Lisen och Peder har skapat en fantastisk anläggning och det nyaste är en jättestor utomhusbana. Planerna är storslagna och redan i juni ska det bli nationell hopptävling här. Målet är en internationell tävling och det är ett mål som definitivt kan uppfyllas.  Peder och Lisen kan och vet vad de vill, Simrishamns kommun är positiv och traktens näringsliv är ordentligt med på noterna.

Hemma måste man nästan använda munskydd när man borstar hästarna. Vinterpälsen dröser av i stora tussar, till glädje för kajorna som är snabba att ta tillvara denna extra fina stoppning till sina bobyggen.  Till och med den gamle börjar se hygglig ut i hårremmen. Jag klippte honom i höstas men pälsen växte snabbt ut igen, så han har mest påmint om en raggig ponny den senaste tiden.

Pigga är de i alla fall, allihop, och älskar travturerna på mjuka grusvägar. Det enda ställe som fortfarande inte är bra att rida på är stranden men å andra sidan tycker jag inte det gör så mycket. Stranden är nämligen, enligt hästtycke, en utmärkt plats att hitta på hyss på.

Soligt humör i regnet

Det var typiskt att första vårregnet skulle komma precis när premiäromgången av Ridsportallsvenskan skulle avgöras.

Nu gick visserligen tävlingen inomhus, hos Dagstorps RF, men det var inte roligt för alla aktiva att behöva gå runt i regnet mellan starterna.

Inte desto mindre, det var väldigt gott humör hos alla i Dagstorp. Självklart mest hos helsingborgarna som för tredje året i rad vann den är premiäromgången. Men också hos Malmö Civila Ryttarförenings glada gäng, lett av tränare Kris Kringstad, mamma till Lina och Julia, som båda red i laget, tillsammans med Julia Holmgren och Emelie Nordström.

Det var inte så många år sedan det var ganska tomt på skånska ungdomar i elitskiktet, men nu är de här. Ni kanske minns SM förra helgen, när Skåne dominerade och tog sju av nio medaljer.

Ridsportallsvenskan bekräftade dessutom än en gång att standarden i hoppning är väldigt hög här nere. Juniorer och ungdomsryttare hoppar på 1,20-höjd, seniorerna på 1,30. Det innebär definitivt inga svårigheter och det syntes tydligt i resultatlistorna med fem av de åtta lagen till omhoppning efter noll fel. De tre lag som missade hade fyra(!) fel vardera.

Jag tror att alla håller med mig när jag säger att äntligen är snön borta. I alla fall är den det här nere i det sydvästra hörnet av Skåne. Inga broddar på hästarna mer och en klar njutning att få trava på mjuka grusvägar. I sådant läge kan man faktiskt stå ut med att det regnar.

Lördagen började, som vanligt, med att vi hopptränade våra hästar. Sexåringen fick anstränga sig i trånga serier och det gjorde hon väldigt bra. Femåringen går från klarhet till klarhet och jag undrar om inte han trots allt blir den bästa av de två. Karro ser lika glad ut varje gång hon hoppar honom.

Skånsk storpott vid SM

Skåne regerar!

Sju av nio SM-medaljer i hoppning gick de skånska ryttarna. Inklusive alla tre gulden.

Och inte nog med det, det var de unga som höll sig framme. Självklart var det så i junior- och young rider-klasserna, men seniorvinnaren Douglas Lindelöw från Hörby är bara 19 år.

För några år sedan var det tunt med skåningar i ungdomsklasserna. Nu har systrarna Holmén, Mimmie Faijermo, Sanna Olsson och många fler återtagit det skånska kommandot.  Och då ska vi lägga på minnet att starka kort som Nicole Holmén inte var med eftersom hennes Aernst inte återhämtat sig efter en operation, och att även Petronella Andersson för tillfället var hästlös.

Kan för övrigt berätta att Nicole Holmén snart är tillbaka på banan. Storasyster Stephanie tänker nämligen låna ut sin Iceface till henne.

Johan Spetz såg belåten ut efter ungdomsklasserna och det hade han all anledning att vara, trots att konkurrensen på den europeiska ungdomssidan ökar i takt med att de östra länderna av vår kontinent satsar allt hårdare.

SM-tävlingarna i Helsingborg är över och man kan sammanfatta de fyra tävlingsdagarna som en jättesuccé. Bra sport, mycket bra banbyggnad, oklanderligt arrangemang och massor av publik. Helsingborgs stad vill ha fler stortävlingar vid ridanläggningen på Filborna. Med Thomas Hammar och hans nya stab finns alla möjligheter att önskemålen blir uppfyllda.

Själv hann jag med att på förmiddagen åka med sexåringen till Trelleborg. Hon hoppade en unghästklass, första starten sedan i maj, och hon gjorde det bra. Elektrisk så det sprakade på framridningen, men inne på banan skötte hon sig bättre än någonsin.

Femåringen hann jag inte med, Karro åkte själv med honom till Skabersjö. Han gjorde sin bästa runda hittills i livet, fick jag höra. Typiskt, när jag inte fick se det.

Boomen som kom för tidigt

Satt och funderade lite på läktaren i Helsingborg under ungdomarnas evighetslånga SM-kval på lördagen. Och undrade varför inte fler anläggningar håller lika hög klass som den ute på Filbornaområdet i Helsingborg.

Svaret är nog det enkla, att den stora ridhusboomen kom för ungefär tio år sedan. Alla byggde ridhus, såväl privatpersoner som föreningar och ridskolor. Det handlade om ändamånsenlighet, helt enkelt att ha en bra träningsanläggning som inte var väderberoende.

Resultatet blev att de flesta ridhusen är oisolerade plåtskjul med sarg, och i bästa fall med en smal ståläktare på ena långsidan. Många fick möjlighet att träna sina hästar med regelbundenhet och det har självklart inneburit en utveckling i sporten.

Men knappast för tävlingarna. 

Hade ridhusboomen kommit nu hade det säkert varit ett annat tänk. Det har nästan blivit en arenabyggeshysteri där varenda fotbolls-, ishockey-, bandy- och handbollsförening ska ha nya arenor och trycker på hur viktigt det är för verksamheten. Ridsporten har släpat efter. I Skåne, där ridsporten är som störst, finns det ett ridhus runt varje hörn. Bara hemma i trakterna i Höllviken finns sju stycken.

Men bara tre av alla skånska anläggningar håller måtten för stora tävlingar, typ SM. Det är Bökeberg, Flyinge och Helsingborgs Fältrittklubb. Med dagens värderingar, och vidare syn, kunde fler av anläggningarna gjorts mera ändamålsenliga, om man tänkt lite, jobbat lite mer mot kommunerna, och inte haft så bråttom. Idag kräver publiken bekvämlighet, och det krävs även bekvämlighet för sponsorer. Det ska finnas restauranger och service i form av bra ljudanläggning och resultattavlor.

Med bättre anläggningar kunde ridsporten fått betydligt större publik, inte bara de närmast sörjande, som ofta är fallet. Bevis på att folk vill se bra hoppning och dressyr, på bra tävlingsplatser, är SM-tävlingarna i Helsingborg. Det var mycket folk redan på fredagen, under lördagens kvalhoppningarna var läktarna fyllda.

Så skulle det vara oftare.

Det gör ont att leva på häst

Det är nog bara de som själva håller på dagligen med hästar, professionellt eller som hobby, som vet hur slitigt det är.

Värst är det naturligtvis för dem som lever på sin hästverksamhet. Drivkraften för de flesta är glädjen att få arbeta med levande djur, i det här fallet hästar, som kan ge så mycket tillbaka. Men kostar.

Även om hästar i grunden är snälla djur händer det olyckor. Det är inte ofta det sker, men när det gör det blir skadorna gärna rätt allvarliga. Och för det mesta kommer olyckorna i de mest odramatiska situationerna. Rolf-Göran Bengtsson skadade sig ordentligt veckorna efter OS 2008 när en häst oförklarligt snubblade till och föll hemma på ridbanan. Royne Zettermans bästa häst Isaac slarvade med benen över en låg bom och rumplade så Royne fick en rejäl törn. För att bara ta några exempel.

Erika Lickhammer åkte för drygt två år sedan i backen rejält och bröt två ryggkotor. Konvalescensen var lång och smärtsam, men hon fick hjälp av en duktig fysioterapeut i Belgien (hon bor i Holland, nära den belgiska gränsen). Men den rejäla vila hon egentligen behövde fanns det inte tid till. Så när hon, egentligen ganska odramatiskt, ramlade av igen den 7 januari i år var ryggkotorna fortfarande så känsliga att hon tvingades avstå ridning igen. Nu är hon i Helsingborg för att rida SM. Hade läkarna fått välja hade de avrått och ordinerat lång vila, nu har de valt en medelväg och sagt att Erika ska lyssna på sin kropp.

Det gör Erika, mer nu än förr, men säg den ryttare som kan hålla sig på marken tillräckligt länge. Hästar och tävlingar är en livsstil, det finns inte utrymme för tillräcklig vila. Jag vet inte om man ska beundra dessa ryttare som halvt skadeskjutna ständigt tar sig upp i sadeln igen eller om man ska tycka att de är dumdristiga.

Men, vis av egen handling, måste jag nog beundra dem.

SM-tävlingarna i Helsingborg har sakta rullat igång. Eller ja, så sakta går det inte, startfälten är jättestora i kringklasserna och tävlingsledningen hos Helsingborgs Fältrittklubb kör på snabbt. Hemmaklubbens Niklas Arvidsson tog för övrigt uppmaningen att skynda riktigt på allvar och var snabbast av alla i öppningsklassen. Han vinner rätt många klasser, Niklas. Kanske också SM:et? Han har för övrigt redan ett SM-guld, från 2003 med Cagliostro, så han vet hur det går till.

Många berömmer arrangemanget i Helsingborg och den fina anläggningen. Sedan tre månader tillbaka är Thomas Hammar verksamhetschef och han har fått i uppdrag att göra ännu större tävlingar där. Kommunen har satsat stora pengar i anläggningen men inte varit riktigt nöjd med frekvensen av stora evenemang. Nu verkar det vara på väg att bli något, anläggningen ute vid Filborna håller måttet internationellt, det bekräftade Erika Lickhammer för en belåten Hammar.

SM-kval lördag (start ungefär klockan 12) för juniorer, sedan young riders och sist seniorer. Finaler söndag, start klockan 13,00.

Plats för folk och fä i form

Knappt har bruksprovshästarna lämnat Flyinge förrän det är dags för nästa skånska storarrangemang.

Det är inne-SM i hoppning i Helsingborg i helgen.

Inomhus-SM är inte den nationella mästerskapshoppning som rankas högst. Det är många av våra elitryttare som avstår, eller kommer med andra- och tredjehästen.

Må så vara, men för de ryttare som vill upp, de som nosar på landslaget, är det en väldigt viktig tävling. Vår nye förbundskapten Gösta Asker kommer att sitta på läktaren och han har ju deklarerat att gamla meriter inte alltid gäller, det kommer att finnas plats för folk och fä i form.

En jättebra exempel på att ett lyckat inne-SM kan ge mer är förra årets vinnare Viveca Lundbäck (kusin till Helena). Viveca och hennes fina Cardento-sto Canthara vann – och fick vara med på Scandinavium. Nu blev det lite för tufft för nykomlingarna i den internationella hetluften, men ändå, de fick prova på det.

På fredag börjar det, på söndag är det finaler.

På hemmafronten inte mycket nytt. Isen och den stenhårda marken ger sig inte. Var är våren?

Den svenska hästen är borta

Bruksproven på Flyinge är avklarade och en samling mycket trötta unghingstar åker hem för en tids vila.

I vanlig ordning ägnade jag mina besök vid proven åt hopphingstarna. Jag har inte sett alla, det ska jag villigt erkänna, men de bästa, de som gick vidare till fas 2, de var riktigt bra. Även om några av dem var svenskfödda var det långt, långt till gammalt svenskt blod i härstamningar. Idag har alla hingstar blod från Holland och Tyskland (och någon enstaka från Frankrike) och det är självklart helt rätt. Frukten av det långsiktiga arbete som gjorts nere på kontinenten för att få fram bra sporthästar kan skördas här hemma, och det är så klart oerhört välgörande.

Det har gått mot en europeisk avel, så var exakt ett föl såg dagens ljus första gången spelar numera ingen större roll egentligen. Alla jobbar ju mot samma mål: att få fram bra sporthästar.

Lite alarmerande dock att ingen treåring klarade sig, de tre hingstar som fick betäckningstillstånd för kommande säsong är alla dressyrinriktade. Låt oss hoppas att kullen ändå innehåller några bra hoppare och att de visar sig som fyraåringar i stället.

Lördagen var testryttarnas dag. Henrik Lannér har varit med förr och gjorde ett bra jobb. Mest nyfiken var jag på engelsktyskan Helena Weinberg Stormanns. Jag blev lite betänkt när hon satt upp på första hästen för hon såg knappast ut som någon idrottstyp. Men hon behövde bara galoppera runt lite och styra hästen mot de första sprången förrän jag omedelbart ändrade uppfattning. Må vara att hon kanske hade lite svårt att komma i ridbyxorna men maken till bra ridning får man leta efter. Helena var både smidig och följsam, hon hade otrolig balans och fantastisk känsla för hästarna.

Det var en upplevelse att följa hennes ridning på de elva hästarna hon testade. Det är Maria Gretzer som engagerat Helena och Maria träffade helt rätt med sitt val.

Bruksproven gjorde att jag missade min egen femårings hoppträning på förmiddagen. Karro fick klara det själv och det gjorde hon strålande. Fick en lyrisk telefonrapport och förbannade att jag inte fick se träningen. Nästa söndag är det dags för säsongsdebut, då får vi se om alla bitar fallit på plats, så som vi hoppas.

Christel Behrmann

Namn: Christel Behrmann

Bor: Räng Sand

Har: Fem hästar, en hund och en katt

Yrke: Journalist

Bloggar om: Hästar och ridsport.


×