En tävling med eget flyt

34:e upplagan av Göteborg Horse Show är avklarad. I skrivande stund, medan ungraren Blahá visar sin frihetsdressyr med tre hästar inne på arenan, återstår endast världscuphoppningen.

Under en paus i programmet hade jag en pratstund med Per Löjdquist, huvudansvarig för tävlingarna och mångårig chef på Volvo, främst på marknadsavdelningen. Jag träffade Per för första gången i slutet av 70-talet, när världscupen i hoppning skulle införas. Volvofolket åkte runt i Europa och studerade de största tävlingarna, för att ta intryck och lära sig hur det går till att arrangera stora internationella hästevenemang. På den tiden var det inte förbjudet med gratisresa för journalister och jag var en av dem som bjöds med. Så med Per i ledningen besökte jag tävlingar i både Dortmund och Wien.

Uppenbarligen lärde sig Per och hästfolket i Göteborg en hel del. Tävlingarna har under åren prisats och utnämnts till världens bästa och de håller klassen. I år var inget undantag. Mycket beror det givetvis på att, liksom i Falsterbo, är det samma människor som återkommer. Alla vet vad de ska göra, alla kan sitt ansvarsområde. Dessutom är det så, att nästan automatiskt utser de ansvariga sina efterträdare. Det bara blir på det viset, när barn, och ibland till och med barnbarn, växer upp med tävlingen.

Så Per Löjdquist kan i stort sett bara vandra omkring och njuta av att allt fungerar. Han har i och för sig gjort sitt innan första hästen går in på banan eftersom en av hans stora uppgifter är att skaffa sponsorer, men han är nöjd med kunna att konstatera att Göteborg Horse Show flyter på, och kommer att göra det i många, många år framöver.

Så det är bara att summera tävlingarna genom att, som vanligt, ge dem högsta betyg, glädjas över att det inte uppstod några skandaler, varken kring hästar eller människor, och att de svenska ryttarna fortsatt hävdar sig väldigt väl i den hårda konkurrensen.

I kväll kör jag hem, och jag ser fram emot att bli ackompanjerad av Radiosportens referat av femmilen i OS.

Allt är inte klyschor

Här sitter man i timmar och tittar på världens toppryttare i en stor Grand Prix och spekulerar om vem som har bäst dagsform. I startlistan finns också några enstaka namn som man inte känner till och som man anser chanslösa. Man tittar på deras ritter, mest för att se om de överlever en runda runt en tekniskt svår bana med hinder på 1,55 meter.

Då tänker man inte på att det handlar om sportens värld, och att i den kan allt hända. Ofta sagt som en klyscha, men, faktiskt sann.

Abdullah al Sharbatly från Saudiarabien är just en sådan överraskning som illustrerar verkligheten bakom klyschan. Full av självförtroende var 27-åringen den ende som klarade båda rundorna felfritt och vann följdaktligen.

Själv tyckte han inte att det var ett dugg konstigt att han var bäst. Men ska sanningen fram så ska den mesta äran ges till hans häst Goldex som ställde upp åtskilliga gånger och räddade Abdullah ur knepiga situationer.

En sådan häst är drömmen för många, men inte för Abdullah, han räknar Goldex som sin tredjehäst, en sådan han helst använder i speedklasser. Han tänker köpa två nya bra hästar som han ska ha i sin OS-satsning. Abdullah har hittills bara haft tid att rida två dagar i veckan, men nu lämnar han familjeföretaget i mat- och bilbranschen och bosätter sig i Europa för att heltidssatsa på OS i London. Det är den stad han fått sin utbildning i och som han flyttade till som sjuåring innan han återvände till Saudiarabien.

Han är väldigt trevlig, Abdullah, men jag har svårt att se att ryttare som han tillför sporten något. Han ligger väldigt nära bilden som ridsporten så gärna vill bli kvitt, att en tjock plånbok och bra hästar kan ge framgång.

För övrigt blev Grand Prixen på lördagskvällen en ganska sömnig tillställning med få felfria och en ganska odramatisk omhoppning. Fyra av de fem i avgörande rundan rev den gröna oxer som i grundrundan utgjorde b-hindret i trekombinationen.

I morgon söndag kommer det garanterat att bli hetare, för nu står det världscuppoäng på spel. En som är ute i mycket angeläget ärende är Rolf-Göran Bengtsson. Håll tummarna att han tar full pott, det behöver han.

Med knäckebröd till Kentucky

Ridsportförbundet bjöd på lunch idag, en tradition det haft det senaste åren för att kunna informera om senaste bokslut och planer för det kommande året.

Bokslutet var bra, ett litet överskott, mindre än planerat, men dock ett överskott.

Det mesta kom ändå att handla om kommande VM, med start den 25 september, i Kentucky i USA. Det är dyrt att skicka hästar tvärs över Atlanten, totalt kostar VM-äventyret 300 000 kronor per häst. Och det är inte bara kostnaden som är ett problem, de plan som fraktar hästar står stilla, i finanskrisens spår.

Det verkade dock som att förbundet, med ordförande Bo Helander i spetsen, hade koll och det samarbetas mycket med andra nationer kring problemen med flygstransporterna. Någon upprepning av ”Ryan Air”-äventyret som de svenska fälttävlanshästarna utsattes för på resan till Jerez 2002 ska det inte bli.

Mycket av VM-kostnaderna hoppas förbundet ska täckas av sponsorer. Försäkringsbolaget Agria har redan gått in med 1,3 miljoner, Leksandsknäcke sponsrar dressyren och ett annat företag ska förse ett hundra ryttare, kuskar och hästskötare med kläder. Till och med hästarna ska utrustas.

Lite kul det där med kombinationen fattigmansmaten knäckebröd och fashionabla grenen dressyr, förresten. Kan man tala om smulor till den rike mannens bord…

Det råder en optimism i förbundet och jämför man stämningen på de traditionella träffarna  i Göteborg  tidigare genom åren så är det en märkbar förändring. Tonen är betydligt mera modern och tilltalet mera öppet. Det är raka svar på frågor, och finns där inget svar, eller någon inte vill/kan ge något, så sägs det rakt ut.

Till och med den känsliga frågan om en modernisering av ryttarnas klädsel togs upp och inte ens när dressyrens frackar ventilerades sågs några munsnörpar.

Göteborg flyter mot vår

Lördag förmiddag och hela Göteborg tycks flyta bort. Det töar något helt fantastiskt och vårblommorna inne på Scandinavium  passar äntligen mer i tiden. Det finns hopp om en snöfri tillvaro trots allt.

Lördagen på Scandinavium inleddes med young riders, med uppvärmningen inför finalen i morgon i deras speciella cup. Det är mycket prestige i den hoppningen. Sedan starten 1984 har den haft vinnare som sedan tagit sig upp i landslaget: Svante Johansson, Lotta och Anna Emanuelsson, Pär-Ola Nyström, Helena Lundbäck, Lina Sjögren, Erika Lickhammer och Alexander Zetterman, för att bara nämna några. En fantastisk språngbräda, alltså.

Caroline Kamensky vann i fjor och hon var jättebra i uppvärmningen idag också, så det är mycket sannolikt att hon vinner igen med sin Tiesto. Särskilt som Caroline tagit tag i sin ridning och numera har en betydligt bättre position i sadeln.

Men det är också väldigt möjligt att vi får en skånsk vinnare. Isabell Bengtsson från Dösjöbro finns med med Donna Lutje. Pappa Peter berättade att Donna Lutje uppfört sig precis som vanligt, det vill säga hon ville inte gå in i transporten när hon skulle åka till Göteborg och var allmänt besvärlig i övrigt också.

Väl inne på banan började hon med att riva första hindret, men sedan var hon klockren. Pappa Peter var jätteglad och påpekade att det här var den bästa förstastart på ett meeting som hästen någonsin gjort.

Övriga noteringar bland de 17 startande var att tvillingarna Ingvarsson inte fick till det nu heller, inte heller Kim Krog som annars sopat banorna med Spit Fire Equus och att man i danske Thomas Hougaard såg en gframtidsryttare.  I startlistan finns också en Jenny Johansson och hon är dotter till travlegendaren Stig H.

I kväll är det digert program, med GP-hoppning och världscupdressyr. Få se om Patrik Kittel kan rida lika bra som igår och skaka holländskorna lite.

Och i hoppningen hoppas vi naturligtvis på tredje raka för Rolf-Göran Bengtsson. Två 1,50-segrar hittills, det är tungt.

Kindpussar och juniorhopp

Dressyrfolket har invaderat Scandinavium.

Det innebär bland annat att procenten prydligt klädda och friserade människor ökat. Och att antalet kindpussar blivit betydligt fler.

Det är ganska kul, särskilt som dressyrfolket sedan några år bjuder på sig själva och därmed har avdramatiserat sin gren. Publiken älskar dressyren, den drar mer än hoppningen, vilket tävlingsledare Tomas Torgersen glatt kunnat konstatera.

Annars var det roligt idag på morgonen när juniorerna gjorde upp i sin final. Det var en hel del nerver som dallrade, inte minst hos tvillingarna Karl-Jacob och Karl-Philip Ingvarsson. Den förstnämnde vann kvalhoppningen men gjorde ett par misstag och föll bort. Karl-Philip red felfritt i grundomgången men rev två gånger i omhoppningen.

Kallast var den skånska trion Emelie Nordström, Julia Kringstad-Håkansson och Tiffany Ling-Vannerus. Särskilt Emelie. Hon red otroligt säkert och ville verkligen vinna det här.

Emelie gjorde en Anja, blåslagen efter ett fall dagen innan bet hon ihop, valde att inte känna efter att det gjorde ont, och presterade på topp. Det ska bli väldigt roligt att följa Emelie, närmast vid SM i Helsingborg om två veckor.

Det flyter på i Göteborg. Bokstavligt talat utomhus. All den snö som kom på torsdagseftermiddagen rann i strömmar längs gatorna, ovanpå den gamla snön. Här kan man snacka om halka.

Förmiddagens hoppklass, den som gick efter juniorerna, bjöd inte på någon svensk seger. Bäst var Helena Lundbäck som fick till en riktigt, riktigt bra ritt med 43:an och var femma.

Men vi fick ju glädjas åt en svensk dubbel på torsdagskvällen, när Rolf-Göran Bengtsson vann med två hundradelar av en sekund till godo på Jens Fredricson. Visserligen red inte alla deltagarna för att vinna denna uppmjukningsklass för världscuphästarna, men i alla fall, någon ska ju vinna och 98 000 kronor i segerpremie satt ju inte illa.

Sprang förresten på Rolf-Görans mamma Elsa. Hon är alltid lika engagerad och pigg på att vara med på tävlingar.

I Mässan är det lika trångt som vanligt, köplusten hos hästfolket tycks inte påverkas ett dugg av det tristas finansiella läget. Det är nog lite som TT:s Christer Jönsson beskrev om hur det är när han tar spårvägen hem från Scandinavium. Vagnarna är fulla av flickor med spön och stora plastpåsar, ser nästan ut som en vandrande marknad.

Tuffa typer tar tyglarna

När jag växte upp tänkte jag inte så mycket på det. Hästarna och stallet var liksom fredad zon för oss flickor. Det var vi som regerade, vi funderade inte så mycket på att det inte fanns några pojkar på ridskolan.

Jo, där var en, Kenneth hette han, men han var mest en kille att vara avundsjuk på, för till skillnad från oss andra, så hade han egen häst. Ett fullblod till och med.

Så småningom blev förstås killar intressanta, men det var utanför stallet. Det var långa duschar och ivrig sminkning för att dölja alla spår av hästlukt.

Det konstiga i det hela var att våra stora idoler var manliga. Varifrån dessa toppryttare kom funderade man inte ens på. Lite så var det också i svenska ridsportförbundet. Man lät ridsporten bli kvinnodominerad, huvudsaken tycktes vara att sporten växte, att ridskolornas lektionstimmar fylldes.

Vad det haft för verkan ser vi idag. Ridsporten kan skryta med att den är Sveriges näst största (efter fotbollen) men det har skett på bekostnad av jämlikheten. Bara 15 procent av alla medlemmar är manliga. Överallt upplever hästintresserade killar motstånd, främst i form av mobbning, och lämnar således sporten, hittills utan några allvarliga försök till övertalning.

Även om det är sent, så har i alla fall ridsportförbundet äntligen uppmärksammat problemet på allvar och nu sätts projekt igång för att locka killarna. Det är mycket som behövs göras, inte minst en attitydförändring, såväl på skolor för att undvika mobbning, som på ridskolorna som inte kan ha samma utgångspunkt i undervisningen som för flickor. Många killar vill vara tuffa, så låt dem få vara det. Det har redan startats pojkgrupper på några ridskolor och det är en bra väg att gå.

Familjen Zettermans initiativ att bilda Zetterman Stars är också en jättebra sak. Fyra tuffa ponnygrabbar utgör ett elitlag (med Gärds som klubbadress), stöttade och tränade av Alexander, Daniel och Royne Zetterman och med dessa som förebilder. Det borde kunna inspirera vilken kille som helst.

Jag berättade i bloggen igår att jag för en gångs skull körde till Göteborg och Scandinaviumtävlingarna en dag i förväg. Det var nog tur det, snön vräkte ner över stan hela torsdagseftermiddagen. TV:s Janne Svanlund berättade att det var nätt och jämnt att hans plan kunde landa på Landvetter och det är andra kollegor soom inte ens kunnat ta sig hit än.

Första dagen nästan avklarad, återstår tre, och det kan bli mycket svenskt. Utom i dressyren, men där ser jag fram emot den holländska trekampen.

Nyfiken Asker på plats

Den nye förbundskaptenen för hoppningen, Gösta Asker, gör sin första tävling med svenskarna i Göteborg.

Inte riktigt, kanske, officiellt är det fortfarande Maria Gretzer som har ansvaret, och det är hon som tagit ut ryttarna till tävlingen. Men Gösta finns på plats, liksom nye rikstränaren Hans Horn.

Gösta berättade om sin tur genom Sverige i januari, när han gjorde hembesök hos så många landslagsryttare han hann med, det vill säga nästan alla. Han slogs då av den professionella inställningen hos ryttarna, och av att även de mest rutinerade visade vilja att lära sig mer, ta till sig nya saker, för att om möjligt bli ännu bättre.

Problemet är att Sverige har så få riktiga topphästar och att det gäller att hålla dem friska och fräscha. Möjligheten till det optimeras om man gör en vettig säsongsplanering, och just det ska man syssla med efter Scandinaviumtävlingarna.

Gösta besökte Grevagården i Skövde vid elittävlingarna förra helgen och imponerades av de svenska ungdomarna. ”Det är många bra ryttare på bra hästar. Det svenska systemet fungerar bra, och det har jag berättat för Hans Horn”.

Så Gösta och Hans tänker parkera sig på läktarna och noga studera både junior- och young riders-klasserna i Scandinavium.

I övrigt kan jag meddela att det var lugnt i arenan på torsdagsförmiddagen. En del av de internationella ryttarna mjukade upp sina hästar, andra valde att låta hästskötarna bara promenera omkring med hästarna.

I gångarna under och runt arenan rådde dock en viss anspänning. Juniorerna var ju först ut, i sitt kval till juniorfinalen. Mammorna tycktes mest nervösa, trots att deras ungdomar verkade rätt oberörda. Dagens juniorer är väldigt rutinerade och har ofta en lång karriär på ponny bakom sig.

Tog det lugnt i går kväll och laddade på hotellrummet med herrarnas skidstafett i OS. Kan Hellner och kompani spilla över bara en droppe av all sin vinnarinstinkt till de svenska ryttarna, då blir det roliga dagar i Scandinavium.

Hur kul som helst

Det är 34:e gången Scandinavium öppnar portarna för hästtävlingar och det är 34:e gången jag är på plats för att bevaka dem.

I år har jag dock ruckat lite på rutinerna och åkt upp till Göteborg dagen före tävlingarna. Dels för att slippa stressa (första klassen går redan klockan tolv i morgon) och dels för att vara med på presskonferensen som alltid är dagen innan.

Presskonferensen var som sådana brukar: lite information och sedan individuella snack med någon intressant person. Svante Johansson, förra årets världsupklassvinnare, var dagens huvudrollsinnehavare men tyvärr blev det i negativ bemärkelse. Svante själv var visserligen lika glad och positiv som vanligt, men han tvingades ändå meddela att hans bästa häst Saint Amour fanns kvar hemma i stallet i Varberg. En sträckning i ett framben efter världscupklaassen i Zürich var inte helt läkt.

Jo, i och för sig var skadan läkt, men Svante ville inte riskera något och han ville inte göra publiken besviken genom att komma med en favorithäst som inte var helt förberedd för nya stordåd.
Jag tror att den som var mest besviken var Svante själv. Han må ha en försynt framtoning, den gode Svante, men han älskar att stå i rampljuset, älskar att vara i den position han just nu befinner sig: som en av de stora, en av de givna i ett landslag.

Nu får han försöka göra sig gällande i de stora klasserna med Caramell KS i stället. Han säger själv att hästen är lika bra som Saint Amour, så kanske kan han knipa de de fem-sex poängen han behöver för att vara säker på att få rida finalen i Geneve i april.

Annars finns det faktiskt en sista chans, i ‘sHertogenbosch om några veckor.

Det var rätt roligt att promenera runt arenan, så här dagen före tävlingarna. Hästbussarna stod i rad utanför och väntade på att få komma in i det underjordiska garaget och lasta ur. I år har man gjort logistiken så att hästarna kan stanna under tak under hela sin vistelse. Med andra ord behöver de inte gå ut i snögloppet varken när de lämnar stallet eller framridningen. Sedan kan man tycka vad man vill om det, lite dagsljus och frisk luft mår alla bra av.

Man behövde inte gå många meter innan man träffade på bekanta och som vanligt var det mycket kramar och härliga återseenden. Speakern Janne Fristedt såg pigg ut, redo att som vanligt roa publiken, fast han kommer från ett Öland som haft 20 minusgrader.

Avgående sportchefen Tomas Torgersen är tävlingsledare och var lycklig över att publiktillströmningen ser ut att bli rekordstor, trots snöoväder och tågproblem. Till och med antalet utställare ute i Mässan är intakt, trots den ekonomiska krisen.

Inne på arenan låg sanden redo att ta emot allehanda hopp- och dressyrhästar, inklusive Solos Carex, som med Tinne Vilhelmson ska avtackas, och sedan pensioneras (ja, inte Tinne). När jag tittade in höll man för fullt på med veterinärinspektionen av hopphästarna. Det är roligt att se dessa topphästar ”nakna”, vissa spralliga och exalterade, andra lugna och uttråkade.

I morgon är det dags – och det ska bli hur kul som helst.

Gretzers sista gott och blandat

Maria Gretzer utförde sitt sista uppdrag som förbundskapten när hon tog ut den svenska truppen till Scandinaviumtävlingarna nästa vecka.
Jag tycker hon ska ha all heder för de val hon gjorde.

Truppen består av 14 ryttare och här finns naturligtvis de givna namnen:
Svante Johansson som har världscupsegern från i fjor att försvara och som har ridit så fantastiskt bra i sina WC-starter i år.
Rolf-Göran Bengtsson, det svenska världsesset som haft det lite motigt i just världscupklasser och jagar poäng för att nå finalen.
Helena Lundbäck, alltid lika självklar.

Men Maria har också tagit ut både Alexander och Daniel Zetterman. Och inte bara tagit ut, bröderna från Linderöd kommer också att beredas en plats bland de sju svenskar som får rida världscupen. För främst Daniel är det en fantastisk chans att inför hemmapubliken bekräfta den fina ridning som varit förklaringen till framgångarna i vinter. Glory Days (en Cardento-avkomma) är hans topphäst, en synnerligen tilltalande hoppare som Zettermans tror mycket på.
Övriga världscupryttare, förutom de ovan nämnda, blir Henrik von Eckermann och Malin Baryard.-Johnsson.

Niklas Arvidsson, Jens Fredricson, Peder Fredricson, Linda Heed, Viveca Lundbäck, Helena Persson och Malin Parmler får nöja sig med att rida klasserna utanför världscupen, men det är inte dåligt det, här finns ju högstatusklassen Grand Prix.
För Viveca Lundbäck blir det premiär i seniorsammanhang i Göteborg men hon är ingen duvunge, regerande svensk inomhusmästare står på meritlistan.

Det ska också bli yttterst roligt att återse Malin Parmler. Malin är mer eller mindre uppväxt i Scandinavium eftersom pappa Lasse och mamma Liz fanns med bland dem som initierade tävlingen i slutet av 70-talet.
Malin har inte synts så mycket i Sverige den senste tiden eftersom hon har tillbringat några år utomlands – med massor av framgångar på olika nivåer.

Det ska bli otroligt skönt att komma iväg till festen i Göteborg. Hemma är det ju fullständigt hopplöst med en vinter som aldrig tycks ta slut. Snarare tvärt om, snön envisas ju att vräka ner och än värre ska det ju bli, enligt meteorologerna. Hästarna har visserligebn vant sig, särskilt sexåringen som (broddad) helt obekymrad tar sig fram över snö och is. Fin form har hon också, i söndags gjorde hon en träningshoppning som fick Carro i sadeln att jubla.
Tvååringen trivs på lösdriften bland sina kompisar. Han är helnöjd över att få vara ute med dem igen efter månaderna med boxvila i väntan på att hans skadade bakkota skulle läkas. Det är helt underbart att se honom helt återställd och med massor av bus i ögonen.

Asker ger inga Horn i sidan

Det var med stor spänning, och ganska höga förväntningar jag åkte till Flyinge för att träffa hoppningens nye förbundskapten Gösta Asker och lika nye landslagstränaren, holländaren Hans Horn.

Jag blev inte besviken. Redan när jag gick in genom dörren till Flyinges stora ridhall kändes den positiva andan.

Nere i managen satt en del av landslagsryttarna och trimmade sina hästar. Där var Vivecka Lundbäck (regerande svensk mästare), Niclas Johnsson på sin söta Amourina, Pontus Westergren på en Robin Z-hingst, Douglas Lindelöw, Svante Johansson, Linda Heed, bland andra. På marken, som hinderpersonal stod Helena Persson, Helena Lundbäck, i restaurangen satt åter andra som hade ridit, eller väntade på ett nytt pass.
Kort sagt, nästan alla var där, och alla var förväntansfullt glada. Den nya hoppledningen, med två lika överraskande som förvånande namn har redan, trots att säsongen är i sin linda, skapat en ny anda.

Många har längtat efter en rikstränare, något landslaget inte haft sedan Henk Nooren slutade efter VM 2006. Många har också längtat efter något nytt, fräscht. Och tro det eller ej, trots att Gösta Asker är 62 år, är han just något fräscht. Han har inte haft något att göra med svensk ridsport sedan han lämnade för England 1974 och nu kommer han in med nya idéer, men modern, seriös inställning.

Nytändning, var det många som sa, och just nytändning ser det ut att bli. ”Det är resultaten som räknas” underströk Gösta när jag pratade med honom, och därmed öppnade han dörren till landslaget på vid gavel för inte minst ungdomarna.

Gösta Asker är som person väldigt tillgänglig och öppen. Han kan lyssna, men är också väldigt tydlig i sitt språk.
Hans Horn har en lite försiktigare framtoning och var väldigt lågmäld under träningarna. Alla instruktionerna gjordes i direkta samtal med ryttarna och det var väldigt uppskattat. Unge Douglas Lindelöw från Hörby, exempelvis, hade specialinbjudits och var väldigt nöjd med Horns saklighet och lugn.

2010 blir ett tufft år med massor av utmaningar för ett ganska tunt landslag. Ambitionen är i första hand att klara Sverige kvar i högsta laghoppningsligan, Super League, men det finns många andra lockande, individuella tävlingar, med stora prispengar som lockar ekipagen. Både Asker och Horn pekade dock på att det finns en del lite yngre, lovande hästar, och många duktiga ryttare, och att framtiden därmed ser ljus ut.

Säsongen har knappt ens hunnit börja, men jag måste säga att bättre start, med bättre inställning, har jag knappast upplevt. Förhoppningsvis har alla det med sig till Scandinaviumtävlingarna om fjorton dagar, och då också ger avgående förbundskapten Maria Gretzer en fin avskedpresent.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×