Landslaget utan RGB

Förbundskaptenen i hoppning, Henrik Ankarcrona, har offentliggjort 2018 års landslag.

Det såg ut som vanligt i A-truppen – med ett undantag. För första gången sedan 90-talet finns inte Rolf-Göran Bengtsson med.

OS-silvermedaljören, EM-guldmedaljören, VM-finalisten, Jerringpristagaren och vinnaren av Global Champions Tour 2017 platsar inte i det blågula representationslaget längre.

Med det är ju precis som talesättet säger: ingen ryttare är bättre än hans/hennes bästa häst. Och sedan Casall pensionerades i somras och Clarimo skadades, har RGB ingen häst som kan gå Nations Cup, världscupen eller de stora femstjärniga tävlingarna. Han jobbar med en massa nya hästar och hoppas på bland andra Oak Grove’s Carlyle, Yajamila och Crunch men det tar sin tid att skola in hästarna så de blir klara för det riktigt svåra. och så ska de ju dessutom ha tillräckligt med vilja och kapacitet.

Det där med att risken är stor att en ryttare ”försvinner” när de bästa hästarna av en eller annan anledning lämnar stallet var något Douglas Lindelöw också var rädd för när Casello såldes till Ludger Beerbaum. Men Douglas ”togs om hand” av Tove Håkansson som köpte Zacramento, med de stora mästerskapen som mål. Douglas slapp ”försvinna”. EM-silver med laget i somras och åtskilliga framgångsrika hoppningar i världscupen har det blivit. Och samtidigt kan Douglas i ganska lugn och ro förvalta och utveckla den kader av unga hästar han berikat stallet med.

Måste också passa på att understryka att Douglas skapat framgångar med       Zacramento betydligt tidigare än vad som var förväntat – och dessutom utvecklat hästen till ytterligare en nivå.

I helgen var det nationella hopptävlingar på Flyinge och det innebar lekstuga för Peter Eriksson. Tre segrar tog han, två med Lady Gaga och en med Al Cendo. I 1,35-klassen på söndagen fick han stryk av segrande Douglas L (på Citti) och även av Henrik Lannér. För den som kan sin historia var det lite nostalgi. Peter och Henrik ingick i det svenska laget i OS i Barcelona 1992 och Peter kunde nu berätta om att de båda var mycket tajta och hängde ihop en hel del.

Peter blev för övrigt smått historisk vid de heta spelen i Barcelona. Med Moritz blev han den andre ryttaren någonsin att rida dubbelt felfritt i laghoppningen. ”Att det sedan kom några till efter mig spelade inte så stor roll” påpekade han.

Peter har inte ridit mästerskap på några år nu men nationellt hävdar han sig minst sagt bra. Han har tillgång till fem fina hästar och kolla in hans facit för november: tio ridna klasser har gett åtta segrar, en tredje- och en sjätteplats!

En gång mästare, alltid mästare.

Apropå landslag, så kan vi konstatera att Stephanie Holmén och Fredrik Jönsson tagits upp i B-truppen. Välförtjänt!

Flytta Ribban till nya Jägersro

Jag har följt tidningsskriverierna den senaste tiden om att Jägersro trav- och galoppbana ska rivas och marken säljas.

Det är tydligen verklighet nu och det ska byggas en massa bostäder där i stället. Området är gigantiskt så det lär bli plats för många lägenheter och affärsområden.

En ny trav- och galoppanläggning ska byggas ute på det som vi kallar Husiefältet och travet ska få sin 1400-metersbana. Hur galoppbanan kommer att se ut har det inte ordats om. Det har tidigare diskuterats att galoppen skulle få sin egen anläggning men jag tycker det är bättre att travet och galoppen fortsätter att samarbeta så att banan utnyttjas mycket.

Det ligger helt i tiden att lämna den koloss som nuvarande Jägersro är. Vanliga tävlingsdagar är det ekande tomt, det krävs massor av folk på publikplats för att stämningen ska bli någorlunda hög. Det är bara på stordagarna festkänslan infinner sig. Jag ser fram emot ett modernare, mera tajt ställe för kapplöpning, med läktare som inte är gigantiska men som innehåller det som krävs av moderniteter och restauranger.

Rivningen av Jägersro måste också innebära att Malmö Civila Ryttarförening äntligen får nytt. Och kanske följer Polisrytteriet med då.

Flera travbanor i Sverige, bland annat Sundbyholm och Åby har sedan några år ridsportanläggningar på innerplan. Jag tycker det är ett optimalt sätt att använda de fasciliteter som redan finns och jag hoppas att nya Jägersro också kommer att öppna för ridsporten.

Varför inte flytta dit den bana som idag finns på Ribersborg. Visst, Ribersborg är en unik tävlingsplats men det är också många problem med klagande grannar, diskussioner kring vattenförsörjningen, förvarning av hindermaterial, elen kommer från dieseldrivna kraftverk och så vidare. Jag har tidigare skrivit att jag anser att Ribersborgsbanan bör användas från maj till september, allt annat är slöseri med en fin anläggning. Problemet kan lösas med att helt enkelt flytta alltihop till nya Jägersro.

Elmia en början på ny tradition

En gång är ingen gång. Två gånger är början på en tradition.

Elmia Horse Show arrangerades för första gången i fjor och det blev idel beröm från alla håll. I år var det alltså dags för andra tävlingen och lovorden haglade igen. Lisen Bratt Fredricson, Sylve Söderstrand och Jana Wannius har gett svensk ridsport ett evenemang den behöver.

Hoppningen är huvudämnet, med en Grand Prix där det är 250 000 kronor till vinnaren (och där pengarna hamnade ”inom familjen” eftersom Lisens make Peder vann, för andra året). Hoppningen är utskriven som nationell elit och det innebär att den är öppen även för några internationella ryttare. Därmed fick vi se en amerikan, en fransyska och en irländska, alla från Ashford Farm i Belgien, det vill säga samma ställe som Angelica Augustsson arbetade vid förut. Rolf-Göran Bengtssons tyska hustru Evi Bengtsson kunde också vara med, liksom norska Victora Gullikesen och Bruce Goodin som ju rider för Nya Zeeland (fast det räknas knappast eftersom han i decennier bott i Sverige och Danmark).

En stor del av svenska eliten fanns också på plats. Det var inte illa att få dit både Rolf-Göran Bengtsson och Henrik von Eckermann, och så klart vår Europamästare Peder Fredricson på guldhästen All In, som gjorde comeback efter EM. Och vilken comeback – Allan var så otroligt fin i Grand Prixen, så det lär bli en hel del världscupframgångar när det nu kommande helg är dags för första deltävlingen för honom (i Lyon).

Men det var inte bara eliten bland ryttarna som tävlade. Också de bästa fyra-, fem-, sex, och sjuåringarna, liksom lovande ungdomsryttare var med. Konceptet är väldigt bra eftersom det blir en tummelplats för framtidens sporthästar och något för ryttarna att kvala till och se fram emot under hösten.

Dressyren hade sin Grand Prix, med inte lika starka startfält, men ändå, och även här fick de unga lovande hästarna sina utrymmen.

Islandshästarna fick sin programtid och extra reklam när de tävlade och sedan några av elitryttarna provade på. Jag såg det inte själv men alla inblandade var nöjda och ansåg att tävlandet och showandet på Elmia var mycket positivt.

Lördagskvällen ägnades åt auktion på 30 speciellt utvalda treåriga hopphästar och även den blev en succé med ett topppris på en halv miljon för en dotter till en helsyster till Click and Cash, såld av Lene Nissen-Lemke och Stall Lagerfeldt.

Elmia Horse Show har kommit för att stanna. Den är välorganiserad och ytterst nödvändig för svensk ridsport. Häst-Sverige behövde ett stort meeting på höstkanten, ett meeting med kvalitet och bra prispengar. Flyinge har Breeders Trophy i början av oktober och jag tycker att detta meeting för enbart svenskuppfödda hästar ska stanna på Flyinge (röster har ju höjts för att även Breeders borde flyttas till Elmia).

Flyinge, som tidigare hade finalen VW-Grand Prix, har nu sin egen Grand Prix, i slutet av september. Vi behöver många, stora tävlingar, Flyinge och Elmia kompletterar varandra. Det är bara att hoppas att ledartrion orkar med Elmia-arrangemanget varje år.

Nästa stora uppgift för svenska hoppryttare (som inte är utomlands och tävlar) är inomhus-SM i Billdal i Göteborgstrakten nästa helg.

Här hemma är det lugnt. Inte särskilt lerigt i hagarna, trots allt regn. Det är nu man är glad för att vi har sandjord. Tvååringen är hemma från lösdrift och bete. Hon var helt ohanterad men har nu blivit ett riktigt kramdjur som älskar att bli borstad och är nyfiken på allt.

Treåringen har fått hoppa under ryttare för första gången och gjorde det enkelt med duktiga Karro på ryggen. Men oj, så trött hon blev (treåringen, inte Karro), så det räckte med fem-sex språng. Det ska bli väldigt spännande att följa ”bebisarna” och arbeta med deras utveckling.

 

Kaos och klass

Den senaste tiden har jag varit ute på lite mindre, det vill säga, mest regionala, tävlingar med sexåringen. Att bevista sådana hopptävlingar är alltid en upplevelse.

Riktigt trevligt var det veckan innan Flyinge Indoor när det var inbjudet till lättare klasser mitt i veckan. Ordning och reda och väldigt trevliga, ambitiösa och duktiga funktionärer gjorde det till en trevlig upplevelse.

Då var det värre några veckor senare när vi kom till en plats där framridningsmöjligheterna utomhus var nästan obefintliga (trots bra väder) och alldeles för många samtidigt fick vara på framridningen. Det är en sak om ryttarna kan kontrollera sina hästar men så var inte fallet inför den klass jag bevittnade.

Alla vill ge sin häst tillräcklig tid inför en hoppning och hoppa fram ett antal språng, Ändå måste antalet ekipage på framridningen, särskilt i lättare klasser och klasser för unghästar, begränsas. Det höll på att bli riktigt farligt några gånger.

Flyinge Indoor, elithoppningen, blev en riktig höjdare, trots att det inte längre finns någon VW-Grand Prix-final att rida. Tävlingen började på onsdagen och finalen i Grand Prix gick på lördagen, för de ekipage som kvalat in. Kvaliteten var blandad, men de bästa var riktigt bra. Och allra bäst, Stephanie Holmén. Hon är en gudabenådad ryttare och det samförstånd och den kommunikation hon fått med ganska svåra Flip’s Little Sparrow är smått unik. Hon vann GP i Polen, och nu alltså igen i Flyinge. Nu väntar kringklasserna i Helsingfors och det ska bli oerhört spännande att se vad de två kan göra i GP:n i tuff internationell konkurrens.

Apropå Helsingfors, så är det ju världscup där (som Steffi inte får rida). Men premiären på årets säsong går redan nu i helgen i Oslo. SvT kommer att sända, så nu är vinterns söndagseftermiddagar räddade.

Här hemma börjar det bli fullt i stallet. Tvååringen har fått komma hem från bete och lösdrift och starta vuxenlivet. Hon är väldigt blyg men det är så roligt att se hur hon dag för dag blir allt frimodigare och förstår att borstning och benlyftande inte är så konstigt. Trettonåringen har fått paus för att vila en lite ansträngd kota, den gamle är piggare än någonsin och treåringen gör allt fler framsteg med ryttare på ryggen. Snart dags för att prova lite hoppning med ryttare. Det ska bli sååå spännande.

Är skånska ryttare gräsallergiker?

 

 Det var festligt värre när Skånska Mästerskapen avgjordes i Vellinge och vinnaren Mathieu Boissonneau på Gloria Gaynor blev rikligen belönad.

Ridsporttävlingar på nationell och regional nivå (och även elit ibland) är ofta evenemang som lockar enbart de som på något vis är inblandade i hästar och/eller ryttare.

Här i Skåne ser jag två undantag, när det gäller hopptävlingar: Grevlunda och Vellinge. Till dessa båda tävlingarna kommer massor av ”vanligt” folk. Grevlunda i början av sommaren var en riktig folkfest i strålande sol och så fullt med folk att man var tvungen att öppna ytterligare en hage för att få plats med besökarnas bilar.

När Vellinge Hästsportförening arrangerar Skånska Mästerskapen lockar det också rejält med folk, särskilt som när det, som i helgen, blev väldigt fint väder. Köerna till serveringen var långa, barn och hundar lekte, folk trivdes och applåderade prestationerna inne på banan. Extra festligt blev det på söndagseftermiddagen när finalerna avgjordes. I strålande solsken belönades medaljörerna med gehäng (både häst och ryttare), det var snygga vinnartäcken och medaljörerna fick gå upp på prispall för att ta emot sina medaljer och premier. Ett litet mästerskap kanske, men väl så roligt och avgjort efter riktigt mästerskapskoncept med två kvalklasser och final.

Det är synd att inte fler kom till start i mästerskapet. Okej, i år krockade det med Norrköping som höll viktiga unghästtävlingar, men även utan denna kollision hade startfältet nog inte varit så stora. Problemet är underlaget. Det är som vinnaren Mathieu Boissonneau sa, ”folk verkar vara allergiska mot gräsbanor”.

Det är väldigt konstigt, internationellt finns massor av gräsbanor och dem kan ryttarna rida på. St Gallen, Hamburg, Hickstead, Dublin, Falsterbo, La Baule är bara några av alla internationella banor med gräsunderlag. Jag kan hålla med om att gräsbanan i Vellinge inte håller samma kvalitet som de banor som är nämnda ovan, och Vellinges Jonas Holmberg är fullt medveten om det. Men så dålig att man inte kan rida ett festligt distriktsmästerskap, dessutom med hela 20 000 kronor till vinnaren, det är inte banan i Vellinge.

Fem år i rad har Vellinge HSF bjudit in till Skånska Mästerskapen, men årets upplaga kan bli de sista. Jonas Holmberg och hans mycket ambitiösa funktionärsstab önskar inget annat än att kunna fortsätta. Ska det bli möjligt måste gräsbanan läggas om. En annan möjlighet är att ta bort gräset och lägga fibersand i stället, med det vill helst inte Vellingefolket. I deras ögon är det allra bästa alternativet att fixa till gräsbanan och anlägga en fibersandsbana på marken intill. ”Vi hoppas på hjälp från kommunen”, säger Jonas Holmberg och understryker hur stor ridsporten är i såväl Vellinge som i hela Sverige.

Fortsättning lär följa.

Ridsporten är inte bara stor i Sverige, den är också bra. Det har vi fått uppleva den här sensommaren med massor av medaljer i alla discipliner. I helgen blev det dessutom svensk Grand Prix-seger internationellt, genom Stephanie Holmén (uppväxt i Vellinge kommun!) som tog sin första GP-vinst, med Flip’s Little Sparrow i Polen. Dessutom vann hon en stor klass med Sibon.

Tillbaka till vardagen med ett leende

Vilket fantastiskt EM vi fick uppleva i Göteborg förra veckan. Och med Peder Fredricsons individuella hoppguld som en otrolig avslutning.

Mina egna omdömen om Göteborg-EM har varit enbart positiva. Jag har sedan hemkomsten läst vad många andra tyckt, både officiella personer och ”vanligt” folk och alla har varit lika glada, belåtna och upprymda.

För egen del betyder ett mästerskap massor av jobb. Fjorton-femton-timmarspass är inte ovanliga, men det gör inget. Det är väldigt inspirerande, särskilt när det går bra för di svenska, och det gjorde det sannerligen den här gången. Två paradressyrmedaljer, brons för dressyrlaget, silver för hoppgänget och så Peders guld.

Tar man med distansryttarnas lagbrons veckorna före och fälttävlans lagbrons så kan man konstatera att svensk ridsport aldrig tidigare varit så framgångsrik. Och att Sverige som enda land i år tagit medalj i alla de tre olympiska grenarna.

Peder kommer att firas på torget i Simrishamn på lördag. Det lär bli massor av folk där och det är Peder verkligen värd. Han har gjort en otrolig prestation, inte bara rent idrottsligt utan också på det personligt mentala planet.

Väl hemma från EM var det skönt att få ta itu med vardagliga sysslor. Först gällde det för mig att hämta hem alla utplacerade djur. Äntligen tillbaka i sadeln fanns det många stubbåkrar kvar att rida på. Det är bara det att vädret plötsligen bestämt sig för att augusti faktiskt är en sommarmånad. Det har varit otroligt varmt, nästan vindstilla och soligt. Det låter fantastiskt skönt, med luftfuktigheten på 85 procent har gjort att såväl djur som människa flämtar och svettas.

Men jag ska inte klaga, nu när sommaren äntligen gjort en snabbvisit hos oss.

Till helgen väntar ett nytt mästerskap: Skånska Mästerskapen, för ponny, juniorer, young riders och seniorer hos Vellinge HSK. Det ska bli kul.

Pausfunderingar

Peder Fredricsons bror Jens tyckte att Peders första EM-finalrundan var superfin och helt enligt plan. ”Peder red optimalt”, sa Jens.

Men visst höll vi andra lite extra när Peder och All In kämpade sig genom trekombinationen. Det kändes som att All In kastade över hjärtat och sedan hoppade efter.

Mycket nerver i finalen. Det var flera av ryttarna i toppen som gjorde misstag som vi inte är vana vid att se. Men Cian O’Connor håller huvudet kallt. Han blir Peders värste konkurrent.

Framtiden är nära

 Karin Martinsen och Irma Karlsson, framtidens ryttare som visade klass på Ullevi.

 

Det gick bra för Irma Karlsson och Karin Martinsen i U25-hoppningarna i samband med EM-tävlingarna i Göteborg.

De vann parhoppningen på lördagen och sedan var de tvåa och trea i finalen på söndagsförmiddagen, bakom segraren Richard Howley från Irland.

Regerande svenska mästaren Irma från Hörby var hur nöjd som helst.

– Det har varit fantastiskt roligt att få rida här, på hemmaplan, på Ullevi och inför den här publiken, sa hon.

– Min häst Ida van de Bisschof är bara nio år men hon är så smart och så ambitiös och gör alltid sitt bästa. Jag älskar att rida henne.

Andraplacerade Karin Martinsen från Varberg var lika lyrisk.

– Man lär sig så mycket bara att få vara med här. Det är så inspirerande och gör att det blir ännu roligare att åka hem och fortsätta jobba med hästarna och försöka utvecklas en bit till, sa hon.

Segrande irländaren Richard Howley är en produkt av hårt irländskt arbete. Landet har en stor och stark ponnykultur men har genom åren förlorat massor av lovande ungdomar när dessa dels skulle gå över till stor häst, dels gå vidare i sin civila utbildning. Därför har man inrättat en akademi där ungdomar kan rida och studera parallellt och samtidigt fått lära sig hur man bedriver en affärsmässig hästverksamhet.

Ungdomshoppningarna, och körningens precisionskörning på Heden, blev bra underhållning och nervlugnare i väntan på eftermiddagens hoppfinaler. Spänningen dallrar i luften i Göteborg och alla ställer sig samma fråga: Kan Peder Fredricson prestera två felfria rundor till? Håller det hela vägen?

Om några timmar vet vi.

Lugn lördagsladdning för Peder

Det var sagt att inget fick störa Peder Fredricson på lördagen, vilodag för hopphästarna och dagen före finalen.

Men när hästbesiktningen var klar kom Peder ändå och pratade. Fullständigt avslappnad men ändå fokuserad berättade han om hur kvällen efter lagsilvret varit och hur han tillbringat lördagen.

Firandet med lagkamraterna var mer eller mindre obligatoriskt men Peder hade tagit det lugnt. Så när han steg upp på morgonen var han fräsch och fortsatt fullt fokuserad på kommande uppgifter. Han kollade sin häst All In, tittade på filminspelningar av sin medaljritt (och konstaterade att det såg bra ut), ägnade några timmar till möten och red sedan All In i en och en halv timme.

– Egentligen är det ganska skönt att vara sysselsatt. Då går dagen fortare.

Lite massage för både honom själv och All In blev det också, och på kvällen middag med goda vänner.

– Det är skönt att lämna tävlingsområdet ibland, tyckte han.

Även om Peder själv inte bryr sig om vad hans jagande konkurrenter gör är han medveten om deras styrka.

– Det är väldigt bra hästar och ryttare bakom. Och jag vet att det kommer att hända mycket.

– Det känns kul, man vet att det här är på riktigt.

Själv behöver han ”bara” rida två felfria rundor, inom tiden, för att ta hem guldet.

Även Henrik von Eckermann kommer att rida finalen. Däremot avstår Douglas Lindelöw. Han låg på 27:e plats men kom in bland de 25 finalisterna på några återbud. Men Douglas valde förståndigt nog att tacka nej till platsen.

Lördagen i Göteborg ägnades åpt Grand Prix kür-dressyren som som väntat slutade i dubbel tysk triumf, Isabell Werth och Sönke Rothenberger, med danskaCathrine Dufour på bronsplats. Therese Nilshagens personliga rekord, 80,411 med Dante Weltino var strålande och utan miss i galoppombytena i varje steg hade det blivit ännu bättre.

Nere på stan körde fyrspannen både snabbt och vackert och folk strömmade ut till Heden och Slottsskogen. Det var en formidabel folkfest och kuskarna njöt. Det är inte så ofta de får glada tillrop under de ganska trista distanssträckorna som i normala fall körs i anonymitet ute i skogen. Nu vinkade såväl kuskar som groomar glatt tillbaka där de körde på tränga gator, runt Operahuset och på Avenyn, innan det var dags att ta sig an de rätt leriga hindren i Slottsskogen.

Bästa svenskar efter dressyr och maraton är skåningarna Fredrik Persson och Axel Olin på tolfte respektive trettonde plats medan Johan Dengg är 16:e. Lagmässigt innebär det en femteplats, med Frankrike på fjärde, klart inom räckhåll.

Full fart på dressyren

Det är full fart på svensk dressyr nu.

Alla mungipor upp, alla vågar satsa lite extra och alla mår bra. Lagbronset i onsdags betyder mycket, det har samtliga svenska ryttare intygat. Alla har lossat på bromsarna och vågat satsa fullt ut. Och förbundskapten Bo Jenå vågar lova mer. ”Det är världsklass”, sa han när Therese Nilshagen tagit ledningen med Dante Weltino

Det bådar gott inför VM i USA nästa år.

Mindre muntert är det i det irländska hopplaget inför kvällens avgörande i lagtävlingen. Laget har bara tre ekipage kvar, sedan unge Bertram Allen strukit sig efter två katastrofala rundor med Hector van d’Abdijhoeve. I går ramlade han ju till och med av.

Fredagen vid Göteborgs-EM är intensiv med fyrspannens dressyrtest borta på Heden och dressyrens Grand Prix Special på Ullevi hela eftermiddagen. Och i kväll blir det sent innan hoppningen är avgjord. Inte för att någon kommer att somna, det lär bli rena lagbitaren, där ingen har råd med minsta misstag.

Christel Behrmann
Namn: Christel Behrmann
Bor: Räng Sand
Har: Fem hästar, en hund och en katt
Yrke: Journalist
Bloggar om: Hästar och ridsport.
×