Jerringpriset – en manifestation

Det verkar som att idrotts-Sverige än en gång fått ett abrupt uppvaknande.

Ridsporten vässade klorna när det åter var dags för Jerringprisomröstning och den har, till mångas förvåning (och andras förargelse) visat hur stor den är. Och hur många som är engagerade; Peder ledde Jerringprisomröstningen från start till mål. 2012 sattes nytt röstningsrekord i prisets historia. Då var Rolf-Göran en av kandidaterna, och han vann ju. I fjor var siffrorna betydligt lägre, intresset från allmänheten att rösta var lågt.

Nu, 2017, blev det i stället nytt rekord, nästan 800 000 röster noterades. Och bland kandidaterna fanns åter en ryttare…

Jag tycker att dessa siffror är talande nog.

Till det hela kan läggas att Peder fick en tredjedel av alla röster!

Ridsportsintresset i det här landet har negligerats oerhört länge i medierna. Jag har haft turen att arbeta på en tidning som alltid förstått vikten av att även bevaka ridsporten, på Skånska Dagbladets sportsidor har ridsporten värderats precis lika med andra sporten. Men Skånskan är ett undantag. Inte ens siffror svart på vitt har fått ”övriga” Sverige att förstå hur stor ridsporten är. Bakom siffrorna att ridsporten är landets näst största sport finns en verklighet. Det tränas, värvas och tävlas överallt, året om, inte enbart i Falsterbo, på Friends och Scandinavium. Engagemanget och intresset är gigantiskt.

Det är verklighet att startlistorna på väldigt många regionala och nationella hopptävlingar är fullbelagda knappa minuten efter att anmälan öppnats. Det är verklighet att det slits, mockas, rids, köps, säljs, utbildas och trivs överallt, i oerhört mycket högre grad än folk tycks förstå. Och inte har de en chans att få veta det heller eftersom det inte skrivs om det, undantaget i facktidningarna.

Det är därför många utanför hästvärlden står förvånade när en ryttare röstas fram till Jerringpriset. Men det finns inga ”röstningskuppar”, var och en som lagt en eller många röster på Peder har gjort det för att de älskar ridsporten och uppskattar Peders fantastiska OS-prestation. Men också för att understryka att de finns, att ridsporten är STOR.

Det har varit vattentäta skott mellan ridsporten och övriga idrotter. Nu är det dags att riva dessa skott – en gång för alla.

VM blir modernt

Efter att ha sett alla VM-hoppningar sedan 1990 (det vill säga sju stycken) har jag kunnat göra min egen uppfattning av dessa väldigt speciella mästerskapsfinaler. VM har ju avgjorts enligt modellen att de fyra bästa bytte hästar, så att alla fyra red alla hästarna.

Jag måste erkänna att det har varit väldigt spektakulärt, och väldigt intressant. Som 1990 i Stockholm när John Whitaker var finalist med sagohästen Milton (blev silver till slut) och vi nu fick se andra ryttare (Eric Navet, Hubert Bourdy och Greg Best) på ryggen på den fantastiska hästen. Lika spännande, men på annat sätt, var det ju 2002 i Jerez när Helena Lundbäck var med. I Aachen 2006 var Meredith Michaels-Beerbaums Shutterfly  så het och uppjagad att det nästan inte gick att sadla honom mellan ritterna.

Men det var också denna final som blev en start på diskussionerna om formen för VM-finalerna. Dessa moderna och skickliga ryttare på de mycket välutbildade och ytterst kapabla hästarna gjorde inga fel. Ett enda ynka nedslag blev det (Edwina Alexander med Shutterfly), vilket innebar att Jos Lansink, Meredith Michaels Beerbaum och Beezie Madden fick göra upp i en speciell omhoppning (Lansink vann). Med andra ord hoppade hästarna först grundomgången i finalen, sedan gick de fyra rundor med fyra ryttare – och sedan en omhoppning på tid. Detta efter att ha gjort minst fyra krävande rundor tidigare i veckan, på sin väg mot finalen.

Internationella förbundet, FEI, har tittat på VM-final-konceptet och insett att formatet är förlegat. Det främjar ingen att tvinga hästarna att hoppa orimligt många rundor. Så den VM-final vi såg i Caen 2014 (med Rolf-Göran Bengtsson bland de fyra) var den sista med hästbyten. Beslutet togs vid en kongress i veckan och det är bara att applådera.

Applåder är också flera av våra skånska unga ryttare värda. 12-åriga Beata Hermelin från Sjöbo exempelvis. Hon vann Baltic Cup, inklusive childrens-Grand Prixen, med Titanic VDL. Eftersom hon även ingick i guldlaget med sin B-ponny Moflos Zorro blev hon bästa ekipage i tävlingen som gick i Vilhelmsborg i Danmark.

Bra gick det också för Janelle Larsson från Helsingborg. Hon var femma i juniorernas Grand Prix.

Jag satt och tittade på webbsändningen från den stora Grand Prixen i Paris på söndagseftermiddagen. Rolf-Göran Bengtsson (Clarimo Ask) och Peder Fredricson (Zaloubet) var svenska representanter men ingen av dem lyckades. Clarimo Ask rev, till synes onödigt, och Zaloubet blev så skrämd av det ovanliga plankhindret att han först helt enkelt vägrade hoppa. Peder övertygade honom i andra försöket, men då var det kört. Lite synd för de många fel han fick (tidsfelen tickade in) motsvarade inte insatsen, eftersom han i övrigt hoppade strålande.

Apropå Fredricson så kan vi glädjas åt att det åter blir tävlingar på Grevlunda i sommar.

Även om dagarna går fort känns sommaren avlägsen. Pälsen växer på mina hästar, även på tolvåringen och den gamle, som ju är klippta. Årets sista tävling är avverkad och nu blir det mest ”underhållsridning”. Ska bli ett dubbelt dressyrpass nästa helg men sedan är det vaccinering och allmän genomgång som blir prio ett. Jag ställer inte av hästarna helt, det är som att be om kolikanfall. Jag upplever dessutom att hästarna gillar mycket bättre att få gå dagliga turer än att enbart stå och hänga i en tråkig hage.

Hästarnas egna pensionärsjour

Hoppningen har fått en ny kategori, en som kan komma att visa sig få stor betydelse för den framtida hoppsporten.

Det är children-klasser, det vill säga klasser för barn mellan tolv och fjorton år på stor häst.

Utomlands har barn hoppat på stor häst i egna klasser i ganska många år, och om jag inte missminner mig var det tidigt relativt stort i mindre ridsportländer, och så klart i USA.

I Sverige började man för några år sedan, med bara ett fåtal startande. Det tog ett tag innan childrensklasserna etablerade sig, men nu verkar det som om det tagit fart ordentligt. Det är möjligt att införande av riksmästerskap (childrensklasser får inte kallas svenska mästerskap) och intåget vid Falsterbo Horse Show och nu senast Elmia, som bidragit.

beata-hermelin En gammal rutinerad häst som trivs med sin nya karriär, 16-årige Titanic VDL, som vann riksmästerskapet både inne och ute i år med Beata Hermelin, till mamma Magdas glädje.

Jag ser enbart fördelar med att ge barn chansen att tävla stor häst. Det förbereder dem väldigt bra inför junioråldern, och de kan hela tiden rida och tävla sina ponnyer parallellt, vilket också många gör. Det innebär också att träningen breddas och fördjupas eftersom stor häst ofta kräver mer ridning.

I de flesta fall är children-hoppningen också en fördel för hästarna. Det är en hel del gamla duktiga tävlingshästar som på så sätt får fortsätta sin karriär, men nu på en betydligt lägre nivå, där det känns enkelt för den (children hoppar max 1,20-hinder). Hästar som varit med i hoppcirkusen i större delen av livet, har blivit ridna på bästa sätt och ständigt stått i centrum och blivit ompysslade, de brukar vantrivas om de ska bli pensionärer och bara gå i en hage. Främst är det valackerna det handlar om, de bra stona går i avel (liksom så klart hingstarna), och valackerna vill fortsatt vara med, så länge de kan och är fräscha. Det kan vara ren och skär lycka för en gammal rutinerad häst att få ta hand om ett barn, hoppa en bana utan större ansträngning och till och med få vara med på prisutdelning. Gamla hästar vet exakt när de gjort något bra.

Det gäller dock att vara försiktig när man säljer eller lånar ut en gammal tävlingshäst. Den får inte hamna i en miljö där det brister i ridning och kunskap. Det kan få vilken, välvilligt inställd, gammal kämpe som helst att helt tappa sugen. Det ska ingen häst behöva utsättas för.

Mästerligt, Rolf-Göran!

Seger i den avslutande Grand Prixen i Doha, seger  i totalen i årets Global Champions Tour. Rolf-Göran Bengtsson var så suverän som bara han kan vara när han sopade mattan med hoppningens världselit inför shejkerna i Qatar och inför världens tv-kameror. Iskall, rutinerad, koncentrerad, målmedveten och ytterst noga i exakt alla moment under de tre rundorna på de maxade banorna. Mästerligt!

RGB Mästaren, Rolf-Göran Bengtsson.

Han log från öra till öra – och det hade han flera miljoner anledningar till. För det handlade inte bara om seger i touren och final-GP:n, det stod åtskilliga miljoner på spel. Över 14 i den totala prispotten och även om fördelningen av potten inte var offentlig direkt efter klassen, så kan man gissa att stora delar går till totalsegraren.

Rolf-Görans seger måste betraktas som en stycke svensk idrottshistoria. Global Champions Tour, GCT, har vuxit så mycket att den kan jämföras med golfens mastersturneringar och tennisens Grand Slam.

Hela RGB:s karriär kan för övrigt skrivas in i böckerna om svensk idrottshistoria. Det är inte många som har EM-guld, OS-silver (gånger två), VM-final, tiofaldig världsettarankning och seger i sportens största turnering.

RGB har tagit alla sina segrar i GCT med Casall Ask. Hästen är 17 år! Också här beskriver ordet mästerligt prestationerna. Casall Ask är en fantastisk hoppare och han har matchats oerhört förståndigt av RGB. Full koncentration på GCT, trots tryck från omgivningen på både OS-starter och deltagande i landslaget. Hingsten var otroligt fräsch i finalen i Doha, som om den vore minst fem år yngre.

Frågan är om Casall Ask ska fortsätta tävla nästa år. Jag vill inget hellre än se honom på tävlingsbanorna. Men visst vore fantastiskt om segern i GCT var i hans sista start, att han får sluta på topp!

Elmia är en tävling i tiden

Sverige har fått en ny stortävling. Elmia Scandinavian Horse Show heter den och finns i Jönköping. Jag var nyfiken och gjorde en dagsutflykt dit på torsdagen för att hämta mina egna intryck av den nya tävlingsplatsen.

Initiativtagare är främst Lisen Bratt-Fredricson, Jana Wannius och Sylve Söderstrand. Det är rutinerade hästmänniskor som varit med i branschen länge: Lisen som entreprenör och två gånger olympisk ryttare, Jana som mångfaldig svensk mästare och mannen bakom Falsterbo Horse Show, Sylve Söderstrand, också som ryttare och därefter framgångsrik förbundskapten.

Det diskuterades en hel den förut, innan Breeders i år stängde för utlandsfödda hästar, att flytta hela det evenemanget till Elmia. Men arrangerande Swede Horse ville bli kvar på Flyinge (och det blev ju oerhört lyckat i år). I stället började idéefröet gro, främst hos Lisen, att göra något nytt, att åter göra det stora Elmiaområdet vid Vätterns sydspets till ett hästcentrum. Idéerna tog form – Elmiatävlingen har blivit en kombination av unghästsammandrag och elittävling.

Både hoppning och dressyr får plats i de stora hallarna, med var sin stor tävlingsbana och var sin framridningsbana. Jag inledde mitt besök med att titta på dressyren. Det var fyraåringarna som tävlade, ungefär samma samling som deltog i Breeders. Jag såg mest framridningen (och det var inte hela tiden någon uppbygglig syn, men det är en diskussion som pågår på andra håll och som vi kan ta en annan gång).

Elitryttarna har i alla fall fått en ny tävling och det är en hel del som hörsammat inbjudan. Hela 34 ekipage red Intermediaire II på fredagen och till Grand Prixen är 21 ekipage anmälda. Det visar ju på en stor elitbredd och det är positivt att så många passar på att visa upp sig på en arena av Elmias karaktär.

Elithoppningarna är i stort sett en kopia på de som tidigare hölls på Flyinge, det vill säga VW-Grand Prix i mitten av veckan och fortsatta tävlingar med ny Grand Prix på söndagen. Det finns två skillnader från förr: VW-Grand Prix-dagarna låg tisdag-onsdag och är nu framflyttade en dag, och VW-GP är inte längre någon serie. Varför det inte är någon serie längre har med något förbundsbeslut att göra, med en motivering som jag fortfarande inte har någon klarhet i. Det fick så konstiga konsekvenser att Sofia Kroon, som vann deltävlingen i Billdal, inte fick vara med i finalen eftersom man nu måste gå efter rankningslistan för att göra inbjudningarna.

peder2 Peder och hans Zaloubet –bäst igen.

Orsaken till att en så stor klass, med hela 200 000 kronor till vinnaren, går mitt i veckan är att det är enda chansen att få hit våra allra bästa ryttare (som ju tävlar världscupen och Global Champions League på helgerna). Därmed har Rolf-Göran Bengtsson ridit samtliga fem deltävlingar. Än har han inte lyckats vinna, även om det var ytterst nära den här gången. Han red samma häst som han vann den femstjärniga Grand Prixen på i Falsterbo, Clarimo Ask. Men, liksom i OS i Rio, fick RGB se sig passerad av Peder Fredricson.

RGB och Peder gjorde upp i en åtta ekipage stor omhoppning och stal showen fullständigt. Alla var övertygade om att RGB skulle vinna när han med Clarimo Ask galopperade i mål efter en runda som såg helt oslagbar ut. Men Peder Fredricson klurade ut var han skulle kunna ta tiondelarna – och han gjorde det, med Zaloubet.

Peders ridning har utvecklats på det mest otroliga sätt det här året. Han får varenda häst att prestera på toppnivå och det kommer inte att dröja länge innan han får svåra Flip’s Little Sparrow att gå felfritt i världscupen också. Nu ska han, och RGB, främst till Doha för finalen i Global Champions Tour, och då får han verkligen tillfälle att åter visa världen hur bra han är. Synd bara att han inte kan rida sin OS-silverhäst All In. Skönt ändå att höra rapporter från kirurg Palle på Jägersrokliniken att tarmoperationen av hästen gick som planerat och att All In ska kunna vara tillbaka på tävlingsplatserna framåt våren.

Elmiatävlingarna fick med den rafflande VW-Grand Prixen en högklassig start. RGB:s lite annorlunda clinic kvällen innan lockade fullsatta läktare och rapporterna säger att det blir mycket publik också resten av helgen. Elmia erbjuder en tillgänglig tävling där det är nära till stallarna för de aktiva, det är luftigt och ljust för mässbesökarna och det är lätt att träffas. Det var inte så svårt att snabbt konstatera att ”alla” var där, och ”alla” lär komma igen. För fortsättning blir det, Elmia Scandinavian Horse Show har skrivit treårskontrakt med Elmia. Och kanske blir det ännu bättre, för funderingar finns att höja hoppningens status till internationell.

Apropå internationella ryttare, så var Henrik von Eckermann en av deltagarna i VW-Grand Prixen. Han red sin OS-häst Yajamila men fick ett oturligt nedslag. Henrik var ändå rätt nöjd och tyckte att tävlingen låg bra i tiden för hans häst. Henrik är ju sedan några månader sin egen och han sa att han trivs väldigt bra med situationen. Han har flyttat 20 mil söderut i Tyskland, till Aachenområdet och har där nära till massor av tävlingar.

En annan Henrik har ju varit i rampljuset här hemma den senaste tiden, nämligen Ankarcrona. Han ska ju i sin nya roll som förbundskapten dra ner på sitt eget tävlande, men han var med på Elmia och imponerade med att komma trea bakom Peder och RGB. Det är så man bevisar att man vet vad man talar om.

Alla gillar Henrik

Det har varit fantastiskt att se alla gratulationer som regnade över Henrik Ankacrona sedan det i går torsdag blev officiellt att det är han som tar över det svenska hopplandslaget.

För en gångs skull verkar hopp-Sverige stå enat och belåtet kring Svenska Ridsportförbundets beslut.

Jag har stämt in i hyllningskören eftersom jag alltid tyckt Henrik är en bra människa med gedigna kunskaper och begåvad med ett brett register. Huruvida detta register innehåller ledarskap vet jag inte, det återstår att se. Men Henrik är som sagt en klok man som säkert kommer att låta förnuft segra över principer.

Kul också att förbundskaptenen är skånsk. Det accentuerar ju i ännu högre grad att ridsportens tyngdpunkt är i Skåne.

Hur mycket man än gillar sin skånska plats på jorden, så hindrar det inte att man just nu skulle kunna tänka sig att vara på andra breddgrader. De i Florida exempelvis. Där har tävlingssäsongen så smått börjat igen och där, liksom på andra platser på den nordamerikanska kontinenten, röner svenskfödda hästar fortsatt stora framgångar. Häromdagen var Ohlala åter högt placerad i en penningstinn hoppning och titt som tätt vinner Shane Sweetnam med Cyklon och Kobolt. Och det finns fler.

Det regn vi inte fick i somras och tidigare i höst verkar komma nu. Det är riktigt ruskigt, men det går att överleva. Det finns så mycket att se fram emot. Nu närmast premiären av Elmia Horse Show, som har lagt upp programmet på ungefär samma sätt som det låg på Flyinge. VW-Grand Prix-finalen på torsdag och resterande elittävlingar fredag till söndag. Skillnaden är att Elmia har massor av unghästklasser, och dessutom seminarier. Men så ger också lokalerna på Elmia fler möjligheter till kringaktiviteter än de på Flyinge.

Konsten att matcha rätt

De senaste två veckorna har det känts som om jag varit mer på Flyinge än hemma. Först elithoppningarna vid Flyinge Indoor och sedan Breeders Trophy nästan direkt efter.

Elittävlingarna blev väldigt bra – och extra intressanta eftersom Peder Fredricson comebackade sin OS-silverhäst All In. Kommande helg ska hästen gå världscup i Oslo. Peder är inte riktigt säker på hästens form eftersom den var toppad till OS så det återstår att se hur hästen agerar på de stora banorna i säsongens världscuppremiär. Helsingfors är värd veckan efter men dit skulle Peder inte åka, sa han.

Peder var en av många på läktarna under Breedersfinalerna i söndags, och han fick se hur stallets hästar, under stalljockey Stephanie Holmén, tog väldigt fina placeringar i de olika ålderkategorierna.

Breeders, med enbart svenskfödda hästar i år, är ett maraton innan det så småningom är dags för finalerna, dressyren på lördagen, hoppningen på söndagen. Men det är ett konstant intressant maraton med den ena fina hästen efter den andra inne på banan.

Breeders var som sagt enbart öppet för svenskfödda hästar (och importerade godkända hingstar). Men importerna behöver inte klaga på bristen på tillfällen att visa sig på stortävlingar. Det finns massor av evenemang, Scandinavian Open i Falsterbo, Champions of the Youngsters i Skövde, nya Elmia, Friends för dressyrhästarna och nu även Scandinavium i februari för hopphästarna.

Det krävs kloka ryttare/hästägare, för med så många lockande arrangemang gäller det att göra en vettig säsongsplanering. Vi vill ju inte att de unga kvalitetshästarna bränns. Under åren har vi sett alltför många unghäststjärnor helt försvinna. Jag brukar hänvisa till vinnarna av femårsklassen i Falsterbo. Det är inte många av segrarna där som setts på de stora tävlingsbanorna.

Även om hösten officiellt enligt SMHI inte kommit till oss i den sydvästra delen av Skåne än, så känns det sannerligen höstligt. Hästarna har satt päls och ser ut som nallebjörnar (utom två och ett halvtåringen som är korthårigt, sommarlikt blank). Så småningom lär klippmaskinen åka fram, åtminstone till de vuxna hästarna. Men jag tänkte jag skulle vänta ett tag och låta pälsarna växa färdigt, vilket samtidigt innebär att hästarna kan stå utan täcken inomhus. Det lär bli täckesläge tillräckligt ändå framöver och jag får väl borsta lite extra om hästarna blivit svettiga.

Apropå täcken, så såg jag en debatt på sociala medier om bensnörens vara eller icke vara. Jag blev lite förvånad för jag har aldrig reflekterat över att de skulle kunna innebära någon fara för hästarna. Jag har aldrig haft någon som skadat sig på dem, tvärt om har jag tyckt att dessa tunna gjordar mellan bakbenen är utmärkta att hålla täckena på plats i våra ystra skånska vindar. Nu läste jag i kommentatorsfälten att 90 procent av skribenterna var negativa till dessa gjordar och alltid klippte bort dem.

Rätt fästa tror jag inte det är någon fara. Jag behåller mina.

En solig helvetesvecka

Solen har skinit, det har mest varit vindstilla och det har varit barfotapromenader i vattenbrynet på hundrundorna i Falsterbo – ändå har det varit en riktigt rälig vecka.

Allt beror på min femåriga häst som på måndagen genomgick titthålsoperationer i benen. Bortskrapade fasta kanyler, avbitna bandage och överpigg i boxen (naturligtvis beordrad boxvila) är bara lite av allt hon ställt till med. Som hästmänniska kan man ju inte låta bli att verkligen bry sig, så det har varit dåligt med sömn och så mycket oro att jag inte ens orkade mobilisera kraft nog att åka på tävling med tolvåringen i fredags.

En vecka till i boxen ska femåringen stå. Tacksamt nog ska hon inte sprutas med mer medicin så kanyldilemmat är över, men det känns förfärligt att behöva tvinga en egentligen glad och sprallig unghäst att stå inne 24 timmar om dygnet i ytterligare sju dagar.

Trösten är att de andra hästar mår så mycket bättre. Tog hem femåringens lillasyster från betet i helgen och hon ser både jättefin ut och verkade belåten med att vara tillbaka.

Min äldsta häst, 23 år gammal, fick akupressur häromdagen av en bekant som ville ”låna” honom som projekthäst. Akupressur är akupunktur utan nålar och jag var väl lite skeptisk till det hela. Men han svarade på behandlingen med alla de gester hästar gör när de tycker något är skönt. Två dagar efter reds han. Det var en ny häst. Han rörde sig som i fornstora dagar, travade stubbåkrar med spetsade öron, mjuk och smidig rygg, och var piggare än någonsin. Så det är väl dags att tänka om när det gäller (åtminstone vissa) alternativbehandlingar.

Trots det fina vädret har inomhussäsongen dragit igång. I Helsingborg hoppades det på nationell nivå hela helgen och det var en hel del elitryttare som passade på att testa formen inför Flyinge Indoor nästa vecka. Shane Carey, Alexander Zetterman, Niklas Arvidsson, Anna Persson, Olof Smith var bara några av dem som fyllde de digra startfälten. Flyinge Indoor är för övrigt så populärt att startlistorna var fulla redan tio minuter efter att anmälningen öppnats. Arrangörerna har därför utökat tävlingarna med en dag, med klasser redan på torsdag. Kul.

I Barcelona har det i helgen varit final i Nations Cup. Där hade man nog gärna flyttat in, för när tröstfinalen skulle ridas på lördagen (där Sverige var med), så regnade det så häftigt att banan stod helt under vatten och flera av gäststallarna mest såg ut som floder. Hoppningen sköts fram till söndagsförmiddagen men det hjälpte inte att banan torkat, svenskarna rev så många hinder att det bara blev en sjundeplats av de tio startande lagen.

Största svenskframgångarna i helgen: Tinne Vilhelmson-Silfvén två gånger tvåa i dressyr i Central Park i New York och Sofia Sjöborg bronsmedaljör i junior-EM i fälttävlan med Mighty Dwight.

Mästerskap med guldglans

Jag håller helt med nyblivne skånska mästaren Shane Carey: fler ekipage borde ha ställt upp i Skånska Mästerskapen.

21 startande i seniorklassen, det är skrattretande lite när det handlar om ett mästerskap i ett distrikt där det finns 1,40-ekipage i varje buske.

Det går heller inte att skylla på att det inte fanns något att rida om. Själva titeln förstås, det ligger en hel del prestige att vara dokumenterat bäst i Skåne. Men också prispengarna. Shane Carey red in 29 ooo kronor – det gör man knappt ens på utlandstävlingar, om det inte är fråga om riktigt stora klasser. Dessutom banbyggnad, bana och alla andra fina förhållanden som bjuds hos Vellinge Hästsportklubb.

Gudglans Tre skånska medaljörer: Guldet till Shane Carey (i mitten), silvret till hustru Linnea och bronset till Mathieu Boissonneau.

Men det är kanske som Shane Carey sa, dagens ryttare skräms bort av gräsunderlaget. Idag är många otroligt bortskämda och vill bara tävla på fibersand. Gräsälskarna är få, men både Shane, hans hustru Linnea och Niklas Arvidsson är stora förespråkare för gräs. Det kan man förstå när de fått rida i Vellinge, för trots att det ösregnade höll underlaget perfekt. Bra broddar på, så fick hästarna fäste.

Distriktsmästerskap i övriga landet går mestadels över 1,30-hinder. I Skåne, där man dessutom har två kval med resultaträkning enligt EM- och VM-modell, är det 1,35- och 1,40-hoppning som gäller. Men kanske borde man öka svårigheten ytterligare. Lägg på fem centimeter – då kanske det dessutom blir mer attraktivt för ryttarna.

Årets mästerskap bjöd på väldigt god sport (vilket även gällde ponny, juniorer och young riders). Det gjorde inte så mycket att Vellingetävlingarna (som vanligt) drabbades av regn. Skånska Mästerskapen var en höjdare, som dessutom fick en internationell touch, både vad avsåg prispengar och banbyggnad. Jonas Holmbergs banor prisades av alla, inte minst bedömning C-banan i första kvalet.

Angenäm augusti

Augusti har bjudit på mycket välbehag, både väder- och hästmässigt.

Slutet av månaden har varit härligt varm (om dock för torr tills regnet kom i helgen) och det har bland annat inneburit att besöken på först Hovdala och sedan Skyrup blev trevliga upplevelser.

Hovdala International Horse Trials innebar fälttävlan på internationell nivå. Folk i trakterna runt Hässleholm tyckte uppenbart att Anna Wemlerths och Mattias Gårdlunds tilltag att ordna internationell fälttävlan med terrängritt i backarna runt slottet var trevligt. De kom nämligen strömmande både lördag och söndag och de trivdes. Anna Wemlerth räknade in drygt 5 000 människor på lördagen och det var inte färre på söndagen. Nyfikenhet, bra tävlingar och naturligtvis bra väder bidrog så klart.

Också ryttarna var väldigt positiva. Nu var startfälten i de internationella klasserna visserligen väldigt små men det utländska inslaget förgyllde, liksom att det också handlade om SM-titlar under tävlingarna. Lovorden var väldigt många av de tävlande, glädjen att få en ny, fin tävling i Sverige var påtagligt stor.

Det är ändå alltid svårt att få de bästa ryttarna till en ny tävling, och de nyss avslutade olympiska spelen bidrog också att utlänningarna, eller utlandsbaserade svenskar, inte var så många. Dessutom kom propositionen ut väldigt sent. Speciellt fälttävlansryttare vill kunna planera sin säsong redan i januari och då är det inte lätt att få till det när det plötsligt kommer en ny tävling i kalendern.

Men till nästa år ska FEI ha hunnit få in tävlingen i sin kalender i tid, samtidigt som förhoppningsvis ryktet om Hovdalas förträfflighet har spridit sig, inte minst ner till Tyskland.

Wemlerth och Gårdlund drabbades en vecka senare av nytt manfall. Då handlade det om elithoppningar på Skyrup CC. Antalet anmälda ekipage var väldigt litet, beroende på att det veckan innan ridits SM i Sundbyholm, och att det samtidigt pågick Champions of the Youngsters i Skövde. Vid dessa unghästtävlingar deltog som vanligt många av våra elitryttare med framtidens sporthästar.

Meed så få anmälda tog Anna Wemlerth först bort 1,50-klasserna men eftersom en dryg handfull ryttare ville hoppa på dessa höjder infördes de på nytt i programmet. Och trots få starter blev det väldigt roliga och spännande klasser – med Peter Eriksson som glad vinnare med sin Al Cendo i den avslutande Grand Prixen på söndagen.

Nästa år storsatsar Wemlerth på Skyrup igen, med tävlingar flera veckor i rad, och med fälttävlan på Hovdala senare på sommaren.

Mellan tripperna upp till norra Skåne for jag tvärs över landskapet på andra hållet och var med och firade Peder Fredricson när han kom hem till Grevlunda med OS-silvret runt halsen. Hela ridhuset var fullt av gratulanter, Peder såg tagen ut, alla var strålande glada och bjudmaten tog slut på ett nafs. Det kunde inte vara bättre, individuellt silver på ett OS är stort, alla var där och många har senare berättat att det var fantastiskt roligt att få vara med och fira Peder.

Kommande helg vänds alla skånska blickar mot Vellinge. Det är Skånska Mästerskapen, och här nere handlar det inte om något vanligt distriktsmästerskap. Skånska Mästerskapen är uppbyggda på samma sätt som andra mästerskap, med första kval  (för seniorerna) i bedömning C (tidshoppning där nedslag innebär straffsekunder). Sedan ytterligare en kvalklass på söndagsförmiddagen innan det är dags för final.

Också ponnyryttare (även i lag), juniorer och young riders rider om mästerskapstitlarna. Det är Vellinge Hästsportförening som åter står för värdskapet – och initiativet. Det är en ytterst rolig tävling, och det är massor av prestige inblandat. Vilket inte minst bevisas av att förra årets segrare, skånskfransosen Mathieu Boissonneau återkommer för att försvara titeln på Glria Gaynor.

×