Kaos och klass

Den senaste tiden har jag varit ute på lite mindre, det vill säga, mest regionala, tävlingar med sexåringen. Att bevista sådana hopptävlingar är alltid en upplevelse.

Riktigt trevligt var det veckan innan Flyinge Indoor när det var inbjudet till lättare klasser mitt i veckan. Ordning och reda och väldigt trevliga, ambitiösa och duktiga funktionärer gjorde det till en trevlig upplevelse.

Då var det värre några veckor senare när vi kom till en plats där framridningsmöjligheterna utomhus var nästan obefintliga (trots bra väder) och alldeles för många samtidigt fick vara på framridningen. Det är en sak om ryttarna kan kontrollera sina hästar men så var inte fallet inför den klass jag bevittnade.

Alla vill ge sin häst tillräcklig tid inför en hoppning och hoppa fram ett antal språng, Ändå måste antalet ekipage på framridningen, särskilt i lättare klasser och klasser för unghästar, begränsas. Det höll på att bli riktigt farligt några gånger.

Flyinge Indoor, elithoppningen, blev en riktig höjdare, trots att det inte längre finns någon VW-Grand Prix-final att rida. Tävlingen började på onsdagen och finalen i Grand Prix gick på lördagen, för de ekipage som kvalat in. Kvaliteten var blandad, men de bästa var riktigt bra. Och allra bäst, Stephanie Holmén. Hon är en gudabenådad ryttare och det samförstånd och den kommunikation hon fått med ganska svåra Flip’s Little Sparrow är smått unik. Hon vann GP i Polen, och nu alltså igen i Flyinge. Nu väntar kringklasserna i Helsingfors och det ska bli oerhört spännande att se vad de två kan göra i GP:n i tuff internationell konkurrens.

Apropå Helsingfors, så är det ju världscup där (som Steffi inte får rida). Men premiären på årets säsong går redan nu i helgen i Oslo. SvT kommer att sända, så nu är vinterns söndagseftermiddagar räddade.

Här hemma börjar det bli fullt i stallet. Tvååringen har fått komma hem från bete och lösdrift och starta vuxenlivet. Hon är väldigt blyg men det är så roligt att se hur hon dag för dag blir allt frimodigare och förstår att borstning och benlyftande inte är så konstigt. Trettonåringen har fått paus för att vila en lite ansträngd kota, den gamle är piggare än någonsin och treåringen gör allt fler framsteg med ryttare på ryggen. Snart dags för att prova lite hoppning med ryttare. Det ska bli sååå spännande.

Är skånska ryttare gräsallergiker?

 

 Det var festligt värre när Skånska Mästerskapen avgjordes i Vellinge och vinnaren Mathieu Boissonneau på Gloria Gaynor blev rikligen belönad.

Ridsporttävlingar på nationell och regional nivå (och även elit ibland) är ofta evenemang som lockar enbart de som på något vis är inblandade i hästar och/eller ryttare.

Här i Skåne ser jag två undantag, när det gäller hopptävlingar: Grevlunda och Vellinge. Till dessa båda tävlingarna kommer massor av ”vanligt” folk. Grevlunda i början av sommaren var en riktig folkfest i strålande sol och så fullt med folk att man var tvungen att öppna ytterligare en hage för att få plats med besökarnas bilar.

När Vellinge Hästsportförening arrangerar Skånska Mästerskapen lockar det också rejält med folk, särskilt som när det, som i helgen, blev väldigt fint väder. Köerna till serveringen var långa, barn och hundar lekte, folk trivdes och applåderade prestationerna inne på banan. Extra festligt blev det på söndagseftermiddagen när finalerna avgjordes. I strålande solsken belönades medaljörerna med gehäng (både häst och ryttare), det var snygga vinnartäcken och medaljörerna fick gå upp på prispall för att ta emot sina medaljer och premier. Ett litet mästerskap kanske, men väl så roligt och avgjort efter riktigt mästerskapskoncept med två kvalklasser och final.

Det är synd att inte fler kom till start i mästerskapet. Okej, i år krockade det med Norrköping som höll viktiga unghästtävlingar, men även utan denna kollision hade startfältet nog inte varit så stora. Problemet är underlaget. Det är som vinnaren Mathieu Boissonneau sa, ”folk verkar vara allergiska mot gräsbanor”.

Det är väldigt konstigt, internationellt finns massor av gräsbanor och dem kan ryttarna rida på. St Gallen, Hamburg, Hickstead, Dublin, Falsterbo, La Baule är bara några av alla internationella banor med gräsunderlag. Jag kan hålla med om att gräsbanan i Vellinge inte håller samma kvalitet som de banor som är nämnda ovan, och Vellinges Jonas Holmberg är fullt medveten om det. Men så dålig att man inte kan rida ett festligt distriktsmästerskap, dessutom med hela 20 000 kronor till vinnaren, det är inte banan i Vellinge.

Fem år i rad har Vellinge HSF bjudit in till Skånska Mästerskapen, men årets upplaga kan bli de sista. Jonas Holmberg och hans mycket ambitiösa funktionärsstab önskar inget annat än att kunna fortsätta. Ska det bli möjligt måste gräsbanan läggas om. En annan möjlighet är att ta bort gräset och lägga fibersand i stället, med det vill helst inte Vellingefolket. I deras ögon är det allra bästa alternativet att fixa till gräsbanan och anlägga en fibersandsbana på marken intill. ”Vi hoppas på hjälp från kommunen”, säger Jonas Holmberg och understryker hur stor ridsporten är i såväl Vellinge som i hela Sverige.

Fortsättning lär följa.

Ridsporten är inte bara stor i Sverige, den är också bra. Det har vi fått uppleva den här sensommaren med massor av medaljer i alla discipliner. I helgen blev det dessutom svensk Grand Prix-seger internationellt, genom Stephanie Holmén (uppväxt i Vellinge kommun!) som tog sin första GP-vinst, med Flip’s Little Sparrow i Polen. Dessutom vann hon en stor klass med Sibon.

Tillbaka till vardagen med ett leende

Vilket fantastiskt EM vi fick uppleva i Göteborg förra veckan. Och med Peder Fredricsons individuella hoppguld som en otrolig avslutning.

Mina egna omdömen om Göteborg-EM har varit enbart positiva. Jag har sedan hemkomsten läst vad många andra tyckt, både officiella personer och ”vanligt” folk och alla har varit lika glada, belåtna och upprymda.

För egen del betyder ett mästerskap massor av jobb. Fjorton-femton-timmarspass är inte ovanliga, men det gör inget. Det är väldigt inspirerande, särskilt när det går bra för di svenska, och det gjorde det sannerligen den här gången. Två paradressyrmedaljer, brons för dressyrlaget, silver för hoppgänget och så Peders guld.

Tar man med distansryttarnas lagbrons veckorna före och fälttävlans lagbrons så kan man konstatera att svensk ridsport aldrig tidigare varit så framgångsrik. Och att Sverige som enda land i år tagit medalj i alla de tre olympiska grenarna.

Peder kommer att firas på torget i Simrishamn på lördag. Det lär bli massor av folk där och det är Peder verkligen värd. Han har gjort en otrolig prestation, inte bara rent idrottsligt utan också på det personligt mentala planet.

Väl hemma från EM var det skönt att få ta itu med vardagliga sysslor. Först gällde det för mig att hämta hem alla utplacerade djur. Äntligen tillbaka i sadeln fanns det många stubbåkrar kvar att rida på. Det är bara det att vädret plötsligen bestämt sig för att augusti faktiskt är en sommarmånad. Det har varit otroligt varmt, nästan vindstilla och soligt. Det låter fantastiskt skönt, med luftfuktigheten på 85 procent har gjort att såväl djur som människa flämtar och svettas.

Men jag ska inte klaga, nu när sommaren äntligen gjort en snabbvisit hos oss.

Till helgen väntar ett nytt mästerskap: Skånska Mästerskapen, för ponny, juniorer, young riders och seniorer hos Vellinge HSK. Det ska bli kul.

Pausfunderingar

Peder Fredricsons bror Jens tyckte att Peders första EM-finalrundan var superfin och helt enligt plan. ”Peder red optimalt”, sa Jens.

Men visst höll vi andra lite extra när Peder och All In kämpade sig genom trekombinationen. Det kändes som att All In kastade över hjärtat och sedan hoppade efter.

Mycket nerver i finalen. Det var flera av ryttarna i toppen som gjorde misstag som vi inte är vana vid att se. Men Cian O’Connor håller huvudet kallt. Han blir Peders värste konkurrent.

Framtiden är nära

 Karin Martinsen och Irma Karlsson, framtidens ryttare som visade klass på Ullevi.

 

Det gick bra för Irma Karlsson och Karin Martinsen i U25-hoppningarna i samband med EM-tävlingarna i Göteborg.

De vann parhoppningen på lördagen och sedan var de tvåa och trea i finalen på söndagsförmiddagen, bakom segraren Richard Howley från Irland.

Regerande svenska mästaren Irma från Hörby var hur nöjd som helst.

– Det har varit fantastiskt roligt att få rida här, på hemmaplan, på Ullevi och inför den här publiken, sa hon.

– Min häst Ida van de Bisschof är bara nio år men hon är så smart och så ambitiös och gör alltid sitt bästa. Jag älskar att rida henne.

Andraplacerade Karin Martinsen från Varberg var lika lyrisk.

– Man lär sig så mycket bara att få vara med här. Det är så inspirerande och gör att det blir ännu roligare att åka hem och fortsätta jobba med hästarna och försöka utvecklas en bit till, sa hon.

Segrande irländaren Richard Howley är en produkt av hårt irländskt arbete. Landet har en stor och stark ponnykultur men har genom åren förlorat massor av lovande ungdomar när dessa dels skulle gå över till stor häst, dels gå vidare i sin civila utbildning. Därför har man inrättat en akademi där ungdomar kan rida och studera parallellt och samtidigt fått lära sig hur man bedriver en affärsmässig hästverksamhet.

Ungdomshoppningarna, och körningens precisionskörning på Heden, blev bra underhållning och nervlugnare i väntan på eftermiddagens hoppfinaler. Spänningen dallrar i luften i Göteborg och alla ställer sig samma fråga: Kan Peder Fredricson prestera två felfria rundor till? Håller det hela vägen?

Om några timmar vet vi.

Lugn lördagsladdning för Peder

Det var sagt att inget fick störa Peder Fredricson på lördagen, vilodag för hopphästarna och dagen före finalen.

Men när hästbesiktningen var klar kom Peder ändå och pratade. Fullständigt avslappnad men ändå fokuserad berättade han om hur kvällen efter lagsilvret varit och hur han tillbringat lördagen.

Firandet med lagkamraterna var mer eller mindre obligatoriskt men Peder hade tagit det lugnt. Så när han steg upp på morgonen var han fräsch och fortsatt fullt fokuserad på kommande uppgifter. Han kollade sin häst All In, tittade på filminspelningar av sin medaljritt (och konstaterade att det såg bra ut), ägnade några timmar till möten och red sedan All In i en och en halv timme.

– Egentligen är det ganska skönt att vara sysselsatt. Då går dagen fortare.

Lite massage för både honom själv och All In blev det också, och på kvällen middag med goda vänner.

– Det är skönt att lämna tävlingsområdet ibland, tyckte han.

Även om Peder själv inte bryr sig om vad hans jagande konkurrenter gör är han medveten om deras styrka.

– Det är väldigt bra hästar och ryttare bakom. Och jag vet att det kommer att hända mycket.

– Det känns kul, man vet att det här är på riktigt.

Själv behöver han ”bara” rida två felfria rundor, inom tiden, för att ta hem guldet.

Även Henrik von Eckermann kommer att rida finalen. Däremot avstår Douglas Lindelöw. Han låg på 27:e plats men kom in bland de 25 finalisterna på några återbud. Men Douglas valde förståndigt nog att tacka nej till platsen.

Lördagen i Göteborg ägnades åpt Grand Prix kür-dressyren som som väntat slutade i dubbel tysk triumf, Isabell Werth och Sönke Rothenberger, med danskaCathrine Dufour på bronsplats. Therese Nilshagens personliga rekord, 80,411 med Dante Weltino var strålande och utan miss i galoppombytena i varje steg hade det blivit ännu bättre.

Nere på stan körde fyrspannen både snabbt och vackert och folk strömmade ut till Heden och Slottsskogen. Det var en formidabel folkfest och kuskarna njöt. Det är inte så ofta de får glada tillrop under de ganska trista distanssträckorna som i normala fall körs i anonymitet ute i skogen. Nu vinkade såväl kuskar som groomar glatt tillbaka där de körde på tränga gator, runt Operahuset och på Avenyn, innan det var dags att ta sig an de rätt leriga hindren i Slottsskogen.

Bästa svenskar efter dressyr och maraton är skåningarna Fredrik Persson och Axel Olin på tolfte respektive trettonde plats medan Johan Dengg är 16:e. Lagmässigt innebär det en femteplats, med Frankrike på fjärde, klart inom räckhåll.

Full fart på dressyren

Det är full fart på svensk dressyr nu.

Alla mungipor upp, alla vågar satsa lite extra och alla mår bra. Lagbronset i onsdags betyder mycket, det har samtliga svenska ryttare intygat. Alla har lossat på bromsarna och vågat satsa fullt ut. Och förbundskapten Bo Jenå vågar lova mer. ”Det är världsklass”, sa han när Therese Nilshagen tagit ledningen med Dante Weltino

Det bådar gott inför VM i USA nästa år.

Mindre muntert är det i det irländska hopplaget inför kvällens avgörande i lagtävlingen. Laget har bara tre ekipage kvar, sedan unge Bertram Allen strukit sig efter två katastrofala rundor med Hector van d’Abdijhoeve. I går ramlade han ju till och med av.

Fredagen vid Göteborgs-EM är intensiv med fyrspannens dressyrtest borta på Heden och dressyrens Grand Prix Special på Ullevi hela eftermiddagen. Och i kväll blir det sent innan hoppningen är avgjord. Inte för att någon kommer att somna, det lär bli rena lagbitaren, där ingen har råd med minsta misstag.

Sverige – ett jagat lag

Upplösningen av lagtävlingen här på EM kommer att bli raffinerad i morgon kväll.

Det har väl knappast undgått någon att Sverige leder, men som förbundskapten Henrik Ankarcrona påpekade, de andra (lagen) kommer att ge dem en match. Schweiz, Irland och Belgien ligger mindre än ett nedslag bakom. Jag sätter upp ett extra långt varningsfinger för belgarna. De var de enda som gick med nollresultat i torsdagens omgång. Sverige hade ett fel, Henrik von Eckermanns tidsfel.

Alla svenskarna rider väldigt bra. Men Peder Fredricson har nått en egen nivå. Det är en njutning att se honom på banan, så skicklig och balanserad. Också All In, eller Allan som han nu blivit med alla, börjar närma sig den nivå där folk börjar ta till spirituella uttryck för att ge honom en beskrivning.

Det var någon som tyckte att han såg ut som ett troll i ponnyformat. ”Ett snällt troll i så fall”, kontrade Peder.

Bakom Peder i den individuella resultatlistan ligger Malin Baryard-Johnsson på 16:e plats och Douglas Lindelöw är 21:a. Henrik von Eckermann klev upp runt 30 placeringar till 33:e plats med Mary Lou efter sin ettfelsrunda.

I går kväll tog ryttarna båten ut till en restaurang och käkade ihop. Det var inte planerat någon gemensam middag i kväll, men det blev det ändå. ”Vi vill hålla ihop gänget”, förklarade förbundskapten Henrik Ankarcrona, som i övrigt är otroligt nöjd med sina ryttare men, klokt nog, håller en väldigt lugn profil.

I morgon fredag får man ha lite split vision. Fyrspannens dressyr går på Heden, och samtidigt avgörs dressyrens Grand Prix Special på Ullevi, med alla fyra svenskarna i startlistan. Hoppningen rids på kvällen, börjar inte förrän 20,30. Knske lite sent för publik och tv-tittare, men bra för hästarna som får några extra timmar att vila mellan de tuffa omgångarna inne på EM-banan.

När hästarna kommer till folket

Även om EM i Göteborg till slut inte går ihop ekonomiskt betalar evenemanget för ett fantastiskt goodwill till ridsporten.

Torsdag innebar sovmorgon, något som var fantastiskt bra efter den sena onsdagskvällen och som förberedelse för fredagen när dressyrens Grand Prix Special går tidigt och laghoppningen inte blir klar förrän vid midnatt.

Men, nåja, sovmorgon och sovmorgon, det blev uppstigning vid halv nio och sedan promenerade jag från hotellet ner till EM-området. Det är alltid lika givande att spankulera omkring bland folk. Dels för att man möter så många bekanta, dels för att man, speciellt vid sådana här tillfällen, kan möta ”vanligt folks” reaktioner på hästarna.

I höjd med Gothia Towers höll jag på att bli nedsprungen av Patrik Kittel som joggade av sig all den spänning han byggt upp för sin prestation i samband med lagbronset kvällen innan.

Sedan stötte jag på Malin Baryard-Johnssons pappa Pelle, nöjd och glad, som vanligt, och massor av annat hästfolk.

Fyrspannen träningskörde på Heden inför sin dressyr i morgon och måste ta sig med sina hästar från uppställningen under Scandinavium. Det innebar att de körde på gatorna mellan Ullevi och Heden. Det var många turister och göteborgare som fick se fyrspann i levande livet för första gången och reaktionerna var ungefär lika överallt: Pampigt, fantastisk, vackert. Bättre än så kan inte hästsporten komma till folket.

På lördag är det öppet för alla att uppleva maratonmomentet i Slottsskogen. Det är fri entré så förhoppningsvis är det många som tar tillfället i akt och upplever farten, kraften och spänningen när fyra hästar anstränger sig maximalt, i samspel med kusk och groomar.

Medaljregn över svenskarna

Det är som Patrik Kittel sa, det bara rasar medaljer över svensk ridsport just nu.

EM brons för distansrittlaget nyligen, EM-brons för fälttävlanslaget i helgen, EM-brons- och silver för Louise Etzner i paradressyr i Göteborg, EM-brons för dressyrlaget och dessutom Peder Fredricson i ledning i EM-hoppningen.

Herrejösses, vem ska röstas fram till Jerringpriset i år..?

Det finns så mycket inspiration hos de svenska ryttarna och deras olika team just nu. Alla mår bra, alla är glada, alla är väl förberedda och i topptrim. Och alla tror på sig själva.

– Team Sweden är starkt! jublade Patrik Kittel.

Det är säkert det som är hemligheten, teamkänslan, känslan av att inget är omöjligt. Framgång föder framgång, den här sensommaren är det inte många som slår Sverige.

I dressyren igår hette hjältarna Rose Mathisen, Tinne Vilhelmson-Silfvén, Therese Nilshagen och Patrik Kittel. De red så bra de kunde, småmissar överbryggades med starka prestationer i övriga delar av dressyrprogrammen. Det är så det är när man befinner sig i flytet. Svensk dressyr hade inte tagit lagmedalj på tio år, nu var det dags igen.

Det är också roligt att se hur ryttarna intressemässigt flyter över i varandras grenar. Som Patrik Kittel direkt efter sin ritt, när han öste lovord över Peder Fredricson och berättade hur mycket Peder inspirerat honom. Och om hur fälttävlansfolkets brons i söndags betydde för hela svenskgänget i Göteborg.

Hittills har det varit solsken på alla vis i Göteborg. Håll tummarna att det fortsätter lysa på de svenske.

×