Öresundsfestivalen läggs ned

Öresundsfestivalen läggs ned. Det meddelade festivalgeneral Nicklas Johansson för en liten stund sedan.
Orsaken är att festivalen står utan pengar.

Det tycker jag är oerhört tråkigt. Jag har varit på de senaste två festivalerna och de har verkligen varit en ögonöppnare för musikscenen på andra sidan sundet.
Jag har kommit för att se de svenska artister jag gillat och fått fantastiska musikupplevelser av danska akter som jag i många fall aldrig hört talas om tidigare. Kill J, Den sorte skole, Fallulah, Agnes Obel… Listan är lång av konserter som gnagt sig fast i minnet.

Jag kan bara hoppas att festivalen någon gång gör comeback. Den behövs.

Själ, hjärta och The Umph

The Mighty Stef

The Mighty Stef, live på Pustervik i Göteborg igår kväll. Mobilfoto: Ralph Bretxer

Det finns något slags svårgripbar känsla med musik man bara vet med en gång att man gillar utan att egentligen behöva göra några djupare analyser. Jag kallar den där känslan The Umph. The Umph är vad som skiljer det bra från det lysande. The Umph är när allting faller på plats: låtskrivarhantverk, samspelthet, utstrålning  och, framför allt, en auktoritet i framförandet som visar att här finns inga tvivel på att vi vet vad vi gör. Det slår in magen på en med ett enda stort umph.

I tisdags fick jag ett pressmeddelande. Jag får rätt mycket musikrelaterade pressmeddelanden och jag ska villigt erkänna att jag läser långt ifrån alla, speciellt när det gäller band jag inte hört talas om. Hur som helst är jag inte säker på varför jag läste just det här pressmeddelandet. Kanske berodde det på att jag tyckte att bandnamnet The Mighty Stef var rätt kasst. Hur som helst läste jag pressmeddelandet och de angivna referenserna Velvet Underground, Arcade Fire, Nick Cave och Echo & the Bunnymen satt ju rätt så rätt med min smak. Alltså klickade jag på länken till Dublin-bandets nya video. Det var kärlek från första ton.

Uppenbart redan från första ljudet ur sångarens strupe är att här bultar ett stort hjärta i musikens själva centrum. Det är rock med skit under naglarna utan att för den sakens skull sakna elegans. Det är musik som med röttern i garagerocken men som låter en mängd förgreningar löpa ut från den. Jag hör influenser från den irländska folkmusiken, från Brel, från aussierock, från sjömanssånger, från Stones, från americana… You name it.

20141004_140019
The Mighty Stef på Kafé Marmelad.

Det blir mycket The Mighty Stef i lurarna resterande veckodagar. Så blir det lördag och jag beger mig hem till Göteborg. Vid ett-rycket går jag ut för att handla och hajar till. Trots den tidiga timman är det livemusik på uteserveringen till kaféet på andra sidan gatan. Och det låter lite för bra för att bara vara en random gatumusikant eller krogtrubadur. Snubben har The Umph, helt enkelt. Och en riktigt skön rockröst på det. Jag går och handlar det jag ska och går sedan bort till kaféet för att kolla närmare på snubben. Låter inte den där låten väldigt bekant, förresten?

Jovisst. Det är Days of wine and roses från The Mighty Stef underbara debutalbum The sins of Sainte Catherine. Och mannen som står där i lång grön jacka, solglasögon och med en Martin-gitarr i sitt grepp är Stefan Murphy, The Mighty Stef himself. Han följer upp den med nya singelspåret Stella, från kommande albumet Year of the horse, och jag kan nöjt konstatera att det intryck jag fått genom bandets tre album håller streck även i verkligheten.

20141004_154659
The Mighty Stef på Bengans.

Två timmar senare går jag med mina barn förbi Göteborgs största skivaffär och vem ska just spela där om inte The Mighty Stef, denna gång i bandtappning, dock utan basisten som är hemma i Dublin på grund av ”family obligations”. Det är strax innan stängningsdags och glest med folk i lokalen. Det hindrar inte att intrycket växer sig än starkare och jag bestämmer mig för att det får allt bli Pustervik på söndag kväll trots allt.

Det är jag glad för. Hela spelningen på Pustervik är en enda stor uppvisning i The Umph. Och jag inser till min förvåning att i princip hela den låtkatalog som de spelar upp under kvällens gång har satt sig i mitt medvetande trots att det alltså är mindre än en vecka sedan jag hörde dem för första gången. Och på det sätt musiken träffar både min hjärna, mitt hjärta och mina ben. Jag brukar inte dansa på spelningar men det gör jag här.

Jag slås också av vilken bra textförfattare Murphy. Inte så att han är Dylan, Cohen eller Cave, det finns inte den typen av pretentioner här. Men han har en rak enkelhet som hittar hem hos mig. Jag kan bli barnsligt förtjust i formuleringar som ”You might stick the needle in your last responsive vein but don’t let it steel the sunshine from your eyes” i den förtjusande ”Sunshine serende”. Eller till ett rullande Stones-groove: ”Oh John the baptist, how much baptizing have you been doing lately? I feel unholy and I need someone to save me”. Det är kanske inte stor rocklyrik men det är förbaskat bra rock-n-roll-textrader. Och Stefan Murphy vet precis hur han ska använda sin djupa stämma för att hamra in dem i medvetandet för att jag så här en dag efter spelningen ska kunna citera dem ur minnet.

Så om du har någon kärlek i ditt hjärta för jordnära rock utan utanpåverk och imagebygge så kolla in klippet nedan och låt dig ryckas med av The Umph!

Nellie the elephant packed her trunk…

En ilsken elefant ska ha attackerat en hund i Sjöbo. Så illa brukar det naturligtvis inte vara men det är långt ifrån första gången cirkuselefanter på besök hamnar på tidningssidor – mer eller mindre medvetet. Jag har spårat fenomenet ända till 1950-talet – till Österbotten och till Storbrittanien

Förr i världen brukade cirkusar anmäla sin ankomst i ett samhälle genom att släppa ut djuren ur sina vagnar och sedan marschera med dem in genom staden eller byn för att göra reklam för sig själva. Så får man inte göra längre, både av trafik- och djurskyddsskäl misstänker jag..

Tydligen har elefanterna tagit på sig själva att skaffa rubriker till sina cirkusar. Jag minns själv en rad rymningar och andra incidenter med elefanter kopplade till cirkusbesök. En snabb googling ger ännu fler. Den äldsta jag hittar härrör till sommaren 1950 när en elefant gick på vift i finska Nykarleby.

”Under strövtågen i den nordiska djungeln promenerade kolossen bl. a. in på en gårdsplan, där en dam kom ut ur huset och oförhappandes stod inför den. Till saken hörde att hon inte ens visste om cirkusbesöket, varför hennes skräckblandade förvåning blev stor och äkta. Hon rusade in och låste sin dörr, varefter elefanten makligt promenerade vidare. Hans lugn lät sig inte störas”, kunde Österbottniska Posten rapportera.

Inte heller i modern tid är förrymda cirkuselefanter en så ovanlig syn som man skulle kunna förledas att tro.

  • En dag sommaren 2004 trampade fyra elefanter in i en villaträdgård i skånska Hyllinge, Under sitt besök hann de trampa sönder både häck och gräsmatta, vilket ledde till att villägaren polisanmälde cirkusen för skadegörelse.
  • I juni 2005 gick elefanten Lumni in i en trädgård i Umeå och åt upp en limpa och smakade på både smöret och osten innan den välte saftglas och stolar. Rymningen skedde, enligt pressansvarig på Cirkus Maximus, efter att någon stängt av elstängslet. TT rapporterade dock om att det ryktades om att det skulle vara ett PR-trick.
  • I augusti 2006 rymde två elefanter i Karlshamn och höll på att gå ned sig i ett kärr. Enligt en TT-artikel ska bara snablarna ha synts när räddningstjänstpersonal, cirkusarbetare och bärgare lyckades rädda dem.
  • Den 14 juli 2008 kunde Dagens Nyheters webbsida berätta hur djur från en och samma cirkus – Cirkus Maximus – rymt minst sju gånger dittills den sommaren. Det var kameler och lamor i Västerhaninge, lamorna på egen hand i Sandviken och och elefanterna Sanya och Tanya i Rättvik och Norrtälje.
  • En dag i slutet av maj 2012 kunde den som besökte Slottskogen i Göteborg få sig ett möte med tre elefanter som tagit sig loss från den gästande Cirkus Scott i parkens utkant, berättade Aftonbladet. ”Det är klart att det är ett pr-trick”, sa djurexperten Jonas Wahlström till tidningen. ”Nej, nej, ingen rymning. Det är bara skötaren som promenerat med elefanterna ungefär som när man går ut med hunden”, sa cirkusdirektör Robert Bronett till GT.
  • I augusti 2012 rymde tre elefanter i Ryd, utanför Linköping. Det mest dramatiska som inträffade var att en vägskylt fick sig en törn av tungviktarna. ”Ett av de mer ovanliga ingripandena i Linköpings polishistoria” kallade Corren händelsen.
  • I september 2012 fick bilister och boende på Borups Allé i Köpenhamn sig en överraskning när två elefanter kom strosande längs vägen. De ko inte så långt, bara ett par hundra meter innan polisen fick stopp på dem. Men det krävdes en gaffeltruck med hö för att locka dem tillbaka till cirkusen de rymt ifrån.
  • Sommaren 2013 rymde Cirkus Schollinis djur inte mindre än två gånger när cirkusen besökte Värnamo. Först var det hästarna och sedan de tre elefanterna. Göran berättar för Värnamo Nyheter hur han fångar den ene av elefanterna: ”Den var snäll och följde efter. Jag tog det lugnt och försiktigt, som med en häst”, säger han”Jag vet inte hur det kom sig att jag tog det så lugnt då. Men efteråt kände jag det lite chockartat, så det kom en reaktion i efterhand.”

Sedan får vi ju inte glömma den (fiktiva) historien nedan. Låten är en brittisk barnlåt från 50-talet som i början av 80-talet blev något av en surprise hit med punkbandet Toy Dolls. Sången berättar om den intelligenta elefanten Nellie som kommer med sin cirkus till Bombay men där lyckas ta sig ur sin järnkätting och rymmer till Hindustan för att aldrig mer ses av igen.

Välförtjänt kristall till Jill

image

Jill Johnsson på Malmöfestivalen för två veckor sedan. Foto: Ralph Bretzer

Jo, jag vet. Kristallen är knappast något av de tyngre kulturella priserna här i världen. Den svenska tv-världen är liten, väldigt liten. Visst får fyran till det emellanåt men annars är det väl mest det faktum att priset delas ut som ett samarrangemang mellan de olika tv-bolagen som gör att någon annan än SVT emellanåt plockar hem något av de tyngre priserna.

Det hindrar dock inte att det var mycket välförtjänt som Jill Johnson blev galans drottning igår kväll. Årets kvinnliga programledare, årets reality och årets program. Det är två av de tyngsta kristallerna och en, tja… Låt oss säga så här: Jills veranda är väl egentligen för bra för att räknas in i kategorin reality-tv.

Förutom att det är en bra programidé där vi som tittare får en fördjupad kunskap om såväl programmets gäster som om countrymusiken och den kultur som omger den så visade serien något som annat som vi inte vetat tidigare: Att Johnson är en naturbegåvning som programledare.

Hon har en sympatisk framtoning på scen och i intervjuer men det är långt ifrån självklart att det går igenom i programledarrollen. Men det gör det. Hon har ett slags genuin folklighet – i ordets bästa bemärkelse – som varken känns påklistrad, tillgjord eller flåshurtig.

Hon framstår som en god värd och genuint intresserad av sina gäster. Programmet med Christian Gidlund som gäst var inget annat än hjärtskärande och även det med Magnus Carlsson dröjer sig kvar i minnet – oavsett hur arrangerat det ”slumpartade” mötet med, och upptäckten av, Doug Seegers var.

* * *

Brasse Brännström och Björn Waldegård är döda. Nyheten nådde mina öron sent igår kväll. Två barndomshjältar till har gått ur tiden. Suck.

Våt

image

Det här artar ju sig till en hyfsat våt dag… Ser väl sådär fram emot att spendera aftonen utomhus. Men man får offra sig för rockkritiken…

Trångt som…

image

Beslutet att lägga kabarén Europe Europe – med musik av och med The Knife – i mysiga men ack så trånga Gustavtältet var väl sådär välbetänkt.

En kvart innan start står vi packade som sillar och temperaturen närmar sig det ohållbara.

Ska vi redan nu komma överens om att när The Knife nästa gång gästar Malmöfestivalen, i vilken form det nu vara må, som kör vi det på Stora scenen eller i alla fall på Posthusplatsen, va?

Lärorikt med sociala medier

Om det inte hade varit för Twitter så skulle jag inte ha vetat om att Loleatta Holloway var död. Ärligt talat hade jag inte ens vetat vem hon var om det inte vore för Twitter. Just nu är hon world wide trending topic, trots att hon knappast tillhörde de mest namnkunniga i sitt gebiet.

Inte så att jag inte hört henne. Det har jag. Massor av gånger. Och det har du också gjort. Det är hon som är discosångerskan med en röst som en luftvärnssirén och som har förgyllt massor av hits genom åren. Kanske ingenting som varit min kopp te, direkt, men definitivt omisskänlig med sin fenomenala styrka.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=1i–HyjCsX8]

Lyssna på den magnifika uppväxlingen som kommer när Loleatta tar över bakom micken på Dan Hartmans Relight my fire från 1980. Hon kommer in 2:20 in i klippet.

Bra låt förresten. Och tusan vad Jamiroquai måste lyssnat mycket på det här innan de bestämde hur de skulle låta…

Black Box Ride on time var en annan megahit – den bäst säljande singeln i Storbritannien 1989 – som bars fram av hennes röst. Vokalspår är samplat från Loleatta Holloways Love sensation från 1980.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=–5FIf8Z6TE]

Loleatta Holloway blev 64 år gammal.

Låt för dagen…

Idag är det den av FN instiftade Världsvattendagen. Det tar jag som en ursäkt att bjuda på en äkta southern soul-pärla från 1961 och gömmorna på Stax Records.

You don’t miss your water var ursprungligen en b-sida till en låt som de flesta glömt bort. Det var inte förrän radiodiscjockeyerna började vända på skivan och spela b-sidan som försäljningssiffrorna började vända uppåt. Idag är väl William Bell mest ihågkommen för just den här låten, skriven av Bell när han befann sig i New York och längtade hem till Memphis.

You don’t miss your water ‘til the well runs dry.

Själv upptäckte jag låten när jag hörde en liveinspelning med Daniel Lanois (demonproducenten bakom en rad U2-plattor och Emmylou Harris mästerverk Wrecking Ball) på P3 Live, där han framförde en förödande vacker tolkning ensam med gitarr. Den versionen har jag dock inte lyckats hitta någonstans.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=pHvpHEX7oq0]

Äntligen!

Goda nyheter; bob hund är tillbaka med en ny platta och Thomas Öberg strösslar den i vanlig ordning med sina patenterade, knivskarpa oneliners. Skånskan träffade Jonas Jonasson i Tambourine studion i Malmö:

[brightcove:826804246001]

…och här är en längre version av intervjun:

[brightcove:827239403001]

Bra start med Clash

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=YcOpZhQ7MEM]

Morgontrött och i bilen till jobbet. Kaffebehovet är stort. Så ringer en snubbe från Rinkaby in till radion och önskar Death or Glory med The Clash. Dagen vänder uppåt. Jag vrider upp volymen tills det börjar skorra i högtalarna.

Bilen flyger fram över den skånska landsbygden. Solen skiner. Våren är här. Känns det som i alla fall…

När den följs upp med Lykke Lis Get some skapar det ett upp som inte ens en gammal Brainpool-dänga och en autotunad Britney Spears kan ta ned.

Världens två bästa låtar.

Just idag, i alla fall.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×