Älska eller hata?

image

Vitryska boybands, österrikisk tokrap eller allehanda falsksång. Ibland – nåja, ganska ofta – ifrågasätter jag varför jag utsätter mig för att titta på Melodifestivalen.

Men så dyker det upp en holländsk flicka med akustisk gitarr och en kostymör som fått det största jäkla hjärnsläppet sedan Björn Skifs tappade texten i Det blir alltid värre framåt natten.

För vad ska man annars kalla det än ett hjärnsläpp när hon står där på scenen med sin gitarr och en fjäderskrud som hade gjort Sitting Bull avundsjuk – om han inte haft fullt upp med att bli blåförbannad över att någon från gamla kolonialmakten Holland utan någon form av rimligt skäl fötsökt annektera hans kultur, vill säga.

En tysk indian, sjöng Olle Ljungström. En holländsk är inte mindre bisarr. Men ändå, det är nog ändå de där galenskaperna som får mig att titta varje år. Man vet liksom aldrig vad man ska få se och det är alltid något land som bjuder på något riktigt ”hur tänkte de nu”-moment. Inte är det för den spännande musikens skull i alla fall!

En dos av verklighet bland allt glitter

Jag måste erkänna att jag är förtjust i Thorsten Flincks teatrala tilltal och stora pretentioner. Jag gillar att han inte räds stå med ena benet i Taube, Ferlin, Dan Andersson och Imperiet medan det andra vistas i den franskspråkiga chansontraditionen med Brel, Brassens och Vian

Och det är inget snack om att han är en frisk fläkt i Melodifestivalen där han för in en mycket välbehövlig dos verklighet – teatraliteten till trots – bland allt glitter.

Sedan går det inte att komma från att låtmaterialet på hans nya skiva, En dans på knivens egg (Sony), kanske inte rakt igenom är det allra starkaste och att han, trots sin odiskutabla begåvning som teaterregissör, lite för ofta står överspelet väl nära.

Betyg: 3

Gör det inte, Ranelid!

Nej! Björn Ranelid får inte hoppa av. Aftonbladet skriver här om hur författaren och vår meste tv-linslus hotar hoppa av schlagerfinalen efter alla artistpåhopp. Nu luktar det väl ganska mycket PR-stunt om utspelet men ändå: Björn, du får inte hoppa av.

Melodifestivalen är inte på allvar. Ska inte vara på allvar. Trots det tar en massa artister spektaklet på just för stort allvar. Men vi får inte glömma att det handlar om en show, inte om musik till syvende og sidst.

Nej, det är inte för musikens skull jag rattar in SVT på lördagskvällarna så här års. Det är för showen och för garven och inget garv har i år varit större än det som Ranelid bjöd på i sin deltävling. Jag har ännu inte sett mig föranledd att ringa och rösta men om jag hade röstat på något bidrag i år så hade det varit på ”Miraklet”.

Så snälla Björn, jag vill se dig igen nästa lördag.

* * *

Ikväll blir det Nördcafé på Lilla Torg för min del. Temat är Joss Whedon i allmänhet och Buffy the Vampire Slayer i synnerhet. Det vill man ju inte missa.

* * *

Jag använde ordet hen i en blåljusnotis igår. Jäklars, vad folk blev förbannade på det att döma av facebook-kommentarerna. Tänk att ett så litet ord kan vara så provocerande. Undrar om folk hade varit lika arga om jag hade använt det i sin gamla betydelse som brynsten…

Inte där också!?!

Björn Ranelid i Let’s Dance. Foto: Bertil Ericson/Scanpix

Vi har sett honom prata fotboll i sportnytt, snacka fåfänga med Filip & Fredrik, tala ut i Stjärnorna på slottet och svinga sina lurviga i Let’s dance. Vi har till och med sett honom i Fråga doktorn – oklart varför. Är det några program jag bara inte klarar av så är det Fråga doktorn i SVT och Ring P1 i, öh, P1 .

Nu dyker Björn Ranelid alltså upp även i Melodifestivalen. Äntligen. Som vi har väntat. Det känns som om det gått flera veckor sedan vi såg honom senast.

Inget ont om Björn Ranelid egentligen. Han är en karaktär som står ut som en varnagel i jantes nylle. Problemet är att vår mediala ankdamm är så liten att varje gång någon kändis visar sig gå igenom rutan lite mer än andra så ska han eller hon vara med precis överallt. Jag vill inte säga: skomakare bli vid din läst. Det är mycket möjligt att Björn Ranelid är en storartad sångare. Men kan någon se honom åka ned till Baku och vinn?

Å andra sidan känns det åtminstone något fräschare än att gräva upp Lasse Holm ur minnets mer nogsamt förträngda skrymslen. Däremot tycker jag att det är skoj att fina bluegrasskvartetten Abalone Dots ska vara med.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=_jXHz97PnxE]

Som om det vore viktigt…

Slår upp nöjessidorna i våra båda kvällstidningar och suckar djupt.

I söndags Melodifestivalens röstkaos.
I måndags Melodifestivalens röstkaos.
Idag Melodifestivalens röstkaos.

Som om det vore någonting viktigt. Som om det handlade om liv och död.

Ja, det var väl klantigt men värre saker har väl hänt, om man säger så.

* * *

I dag börjar Mardi Gras i New Orleans. Nattredaktör Olsson hotar med att spela Professor Longhair hela kvällen. Jag kontrar med den lite underligare sidan av stan.

Dr. John har gjort en hel del ganska lättillgänglig musik. Han har till och med haft hits. Jag minns en skön spelning på Roskilde någon gång under 90-talet när han kom ut på scen i vit three-piece stödd på en krycka med gigantisk silverknopp. Backad av ett ungt band bjöd han sedan på ett flyhänt självklart sväng halvvägs mellan jazz, rock n roll och ren voodoo. Hela hans uppenbarelse präglades av en ålderns värdighet.

Men det har funnits vildare och märkligare tider. Det här trippiga albumetn ”The Sun, Moon and Herbs”n från 1971, samma år jag föddes. Let the weirdness begin.

Downton Abbey räddade tv-kvällen

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=2M3moEeErr8]

Låtarna i den andra deltävlingen var osannolikt genomusla till och med för att vara Melodifestivalen. Skämten var dess värre inte bättre de. Downton Abbey räddade dock tv-kvällen och hindrade min hjärna från att självdö efter schlagern. Det dröjde inte länge innan tankarna gick till Robert Altmans mästerliga film Gosford Park. Och inte är det så konstigt heller, för:

  • Båda utspelar sig i brittisk högre stånds-miljö.
  • Båda har den fantastiska Dame Maggie Smith i en roll.
  • I båda skildras herrskap och tjänstefolk som två separata världar vars intriger berör varandra men vanligtvis utan att herrskapet har en aning om det.
  • Båda tar sin titel från ett (fiktivt) herresäte.
  • Båda har Julian Fellowes som manusförfattare.
  • Båda är riktigt jäkla bra

Downton Abbey är klassisk och högklassig brittisk tv-dramatik. Skådespeleriet är fläckfritt, miljöerna perfekta och manuset lysande. De närmsta sex lördagskvällarna är räddade, med andra ord. Och mer blir det. På hemmaplan i Storbritannien är serien en stor succé och en andra säsong är redan bekräftad.

* * *

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=IS0VNP6AioQ]

Kunskap väger tungt men är lätt att bära, sägs det ju. Och man lär sig ingenting förgäves.

En gång i tiden när dinosaurierna gick på jorden och internet fortfarande saknade grafiskt gränssnitt läste jag till ingenjör. Sedan kom jag på bättre tankar och började studera kulturvetenskap, teater och sedemera journalistik.

Men när yngste sonen drar ned stora legobygget i golvet och pappa sedan får den grannlaga uppgiften att åter sammanfoga bitarna på rätt plats (givetvis utan ritning och utan att ha hittat alla bitar som spriddes för vinden vid kraschen) då får man känna sig lite som en ingenjör.

Därför: ovanstående låt är en hyllning till tre viktorianska ingenjörer (och en viktoriansk författare) som alla delade samma efternamn. Tyvärr är det väldigt dåligt ljud på klippet. Har man Spotify kan man höra den med bättre ljud här.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×