På väg till Fight Club

Ett skramligt trumkomp i midtempo. En fallande basgång och övertoner från en distad elgitarr. En stämning av att något satyg ligger i luften. Sångaren kommer in. ”I see you walking down that dirt road”. Han låter riden av någon typ av demon. En saxofon svarar upp.

Det ligger något konfrontatoriskt både i bandets musik, i sångarens vokala utspel och i bandmedlemmarnas uppsyn i videon ovan. De ser unga ut men har ändå något världstrött i blicken. Det ser ut som att de är på väg till (eller kanske ifrån) en session i Fight Club snarare än en spelning.

Årets första musikaliska upptäckt, från min sida, Glasgowbandet The Amazing Snakehead, för mest av allt tankarna till Nick Caves gamla band The Birthday Party, men också till Morphine och The Gun Club, Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för den här typen av manisk och laddad postpunk, inte minst när det finns ett element av westernfilm som ekar någonstans där mitt i det ärkebrittiska oväsendet och den skotska dialekten.

Flatlining, med lika postpunkiga B-sidesspåret The Bullfighter, är deras andra singel och släpps den 20 januari men a-sidan finns sedan en tid tillbaka ute på Youtube. Jag ser fram emot kommande album och kanske ännu mer förhoppningen om att få se dem live. De låter som ett band som gör sig väl på scen och de liverecensioner jag läst i brittisk media antyder inget annat.

* * *

Smg
Sarah Michelle Gellar tar emot sin Peoples Choice Award. Foto: Chris Pizzello/Invision/AP/TT

Noterar att Sarah Michelle Gellar (Buffy the Vampire Slayer) fick sin första Peoples Choice Award häromdagen. Välförtjänt. Hon räddar på egen hand serien The Crazy Ones som utan henne hade hade imploderat fullständigt under tyngden av Robbie Williams enorma överspel.

Serien, som är skapad av David E Kelley – mannen bakom Ally McBeal, är i mångt och mycket en lättviktigare och inte lika välbalanserad House of Lies.  Sarah Michelle Gellar är dock lysande som Williams dotter och kompanjon. Hennes karaktär, och hennes skådespelelartalang, är det som håller samman ensemblen och får serien att fungera. Dessutom är hon, till skillnad från Williams, rolig.

Saken blir inte sämre av att hon på Peoples Choice-galan skickade ut en shoutout till ensemblen, alla bakom scen och alla fans av Buffy.

Gammal formel i ny form

En grupp collegeungdomar – sportkillen, bimbon, plugghästen, oskulden och stonersnubben – åker ut till en stuga på landet där de en efter en blir slaktade av en namnlös ondska.

Splatterfilmen är svår att parodiera på ett vettigt sätt. Genren är i mångt och mycket redan från början en självparodi med ett tydligt mönster som ska följas: Varningen – gärna levererad av läskig snubbe på förfallen bilmack, den första tjejen att ha sex ska vara den första att dö och av någon oförklarlig anledning tycker alla att det är en idé att fly ner i källaren när elakingarna kommer. Kanske överlever någon, kanske inte men i så fall är det alltid rätt arketyp, den som publiken kan förväntas identifiera sig med, som gör det.

Wes Craven lyckades rätt väl med första Scream-filmen men den filmserien ballade snart ur – vilket i sig ju ligger i genrens konventioner: den usla uppföljaren.
Men Joss Whedon och en av hans vapendragare från Buffy/Angel, Drew Goddard, gjuter i Cabin in the woods nytt liv i genren samtidigt som den har glimten i ögat. Skådisarna är betydligt bättre än brukligt i splatterfilmer. Gamla favoriter från Whedons universom, som Amy Acker (Angel/Dollhouse), Fran Kranz (Dollhouse) och Tom Lenk (Buffy), får sällskap av nytillkomna som Bradley Whitford (Vita Huset), Richard Jenkins (Six feet under)  och Brian White (The Shield). Dessutom är Kristen Connolly, ett nytt namn för mig, ett riktigt fynd.

Dialogen är, som alltid när Whedon är inblandad, lysande. Framför allt är han en mästare på det där på ytan meningslösa pladdret som fungerar som ett socialt kit i en grupp och är en så stor del av hur människor faktiskt talar men som sällan syns i dramatiska framställningar. Dessutom är tonträffen exakt rätt mitt emellan det komiska och det dramatiska.

Filmens största merit är dock att den lyckas föra något nytt till genren utan att bryta med de på förhand uppställda reglerna. För att inte leverera några spoilers ska jag inte gå in närmare på vad men att allt inte är som det brukar står klart redan från början i kontorssnacket mellan Whitford och Jenkins och när örnen flyger in i ett uppenbart högteknologiskt kraftfält under ungdomarnas bilfärd till stugan.

Det är också intressant hur den normaliserade ondskan porträtteras. Människor gör sitt jobb, lever sina liv och firar ett jobb väl utfört även om det jobbet i grunden är något fruktansvärt. Där går tankarna till Abu Ghraib och Guantanamo. Och det lyckas den med utan att någonsin tappa sitt sinne för humor och det absurda i hela situationen vilket jag tycker är rätt imponerande.

Mockingjay

Foto: Scanpix

Jag har ju som bekant en lätt ohälsosam förkärlek för att försöka hålla reda på vad som händer med alla som på ena eller andra sättet var med i Buffy the Vampire Slayer. Därför är det med stor glädje jag läser att Danny Strong som spelar Jonathan (seriens resident nerd och sedemera en av Buffys tre ”archnemesesees”) ska skriva manus till de två avslutande Hunger Games-filmerna som ska baseras på boken Mockingjay.

Det är inte första gången Strong, som förutom Buffy även medverkat  som skådespelare i Gilmore Girls och Mad Men, i egenskap av manusförfattare gör om en bok till film. Nyligen fick han vid Emmygalan ta emot pris för ”Outstanding Writing for a Miniseries, Movie or a Dramatic Special” för tv-filmen Game Change som handlar om förra amerikanska presidentvalskampanjen.

Första delen av Mockingjay har premiär 14 november 2014 och den andra 20 november året därpå. Catching Fire har premiär 22 november nästa år.

Charmen disekerad

Charm kan vara farligt. Under den tilltalande ytan kan bråddjup döljas. På sin nya platta dissekerar Aimee Mann fenomenet utförligt. Hantverksskickligheten är, som alltid med Mann, uppenbar. Hon är en mycket god låtskrivare, arrangör och sångerska. Hon har såväl god smak som ett sympatiskt tonläge och en förmåga att formulera sig som imponerar.

Jag kan dock tröttna på att alla låtar går i något slags mellantempo och jag hade även gärna sett att hon växlade uttryck lite mer. Det reflekterande tilltalet och lätt countryfärgade arrangemangen blir – trots att jag i grund och botten gillar dem – i längden allt för enhanda när de inte blandas upp med annat. Hade hon petat in en upptempolåt här och något riktigt avskalat där hade det här mycket väl kunnat vara en riktig pärla.

Trots allt blir det en trea i betyg. För även om variationen är liten är kvaliteten allt för hög för att sätta ett lägre betyg.

* * *

Aimee Mann står för ett par av mina favorit-cameos i tv-serier. I Buffy the Vampire Slayer är det ofta ett band eller någon soloartist som dyker upp på scenen, bland dem Cibo Matto, Bif Naked och K’s Choice. Aimee Mann är dock den enda av de medverkande akterna som, vad jag kan minnas i alla fall, har någon replik. Efter att har framfört ”Pavlov’s bell” medan en strid pågår lämnar hon och bandet lokalen. Då får Mann avsnittets sista replik när hon säger till en av sina medmusiker:

– I hate playing vampire towns.

I hipsterkomediserien Portlandia – med Sleater-Kinney-medlemmen Carrie Brownstein som medskapare och huvudrollsinnehavare – dyker Aimee Mann också upp som en fiktionaliserad version av sig själv med väldigt roligt resultat. Frågan är dock om det är hon eller den andra sångerskan (eller tredje om man räknar Brownstein) som dyker upp i slutet av klippet som är roligast.

 

Sarah Michelle Gellars återkomst

Bridget, nykter alkoholist sedan ett halvår tillbaka och nyckelvittne i ett mordfall, flyr fältet och söker upp sin tvillingsyster Siobhan i New York. Det förefaller som en bra återförening men plötsligt är Siobhan försvunnen (död?) och Bridget tar hennes plats i ett försök att hålla sig undan både de gangsters som jagar henne och FBI som vill att hon ska vittna. Det ska snart visa sig att Siobhan inte lever (levde?) riktigt det perfekta liv som det föreföll på ytan.

Det är premissen för tv-serien Ringer som hade premiär på TV11 igår kväll. Det är ett på många sätt klassiskt noir-thriller-upplägg och efter första avsnittet verkar det lovande. Sarah Michelle Gellar är riktigt bra i sin dubbelroll. Eller ska man kanske till och med kalla det en trippelroll? Hon spelar ju både Bridget och Siobhan och dessutom Bridget som spelar Siobhan.

Framförallt är det trevligt att se henne i en roll med potential. Efter Buffy har ju den goda rollerna inte direkt regnat över henne. Hon har varit bra i ett gäng b-skräckisar och gjort en fin insats i Veronica decides to die, en Paolo Coelho-filmatisering som jag tyckte var långt över förväntan. Men Scooby Doo-filmerna… Grrr, arrrgh.

Men nu är Gellar alltså tillbaka med sin första tv-roll sedan Buffy och som Buffy-fan får man nästan rysningar av välbehag när man ser inledningssekvensen i pilotavsnittet. En bild på några gargoyles panoreras ut till en nattlig skyline för att sedan zoomas ut till en bild på Sarah Michelles jagade ansikte. Detta till toner som ekar av Christophe Becks soundtrack till Buffy the Vampire Slayer.

Det är naturligtvis för tidigt att säga hur bra Ringer egentligen blir men den har som sagt potential, även om jag också ser saker som kan bli problem med serien. Manusförfattarna måste till exempel hitta sätt att driva storyn framåt utan att radera ut grundpremissen och utan att serien går i stå och det blir såpopera av den. Av det vi fått redan på så här långt är det inte lätt att räkna ut hur de ska få berättelsen att rulla på i säsong efter säsong. Men det ska bli spännande att se dem försöka.

Synd bara att TV4 gömmer undan den på en av sina underkanaler. Å andra sidan var det ju fyran som kom på det fantastiska konceptet att sända Buffy i censurerad version mitt på blanka eftermiddagen när ingen i den åldersmässiga målgruppen är hemma och sedan sända den ocensurerad efter ett på natten på fredagsnätter, när folk antingen sover eller har helt andra saker för sig än att se på tv.

Buffy-afton och några ord om ”hen”

Vad kan vara bättre att ägna en onsdagskväll åt än att ägna ett par timmar åt än att titta på några avsnitt av sin favorit-tv-serie? Det skulle vara att ägna ett par timmar åt en paneldiskussion om samma tv-serie. Igår kväll höll Nördcaféet på Form & design en temakväll om Joss Whedon i allmänhet och hans mästerverk, tv-serien Buffy the Vampire Slayer, i synnerhet.

Inte minst är det ju kul att inse att man inte är den enda som är så knäpp att man ägnar en gigantisk del av sitt liv åt att titta på, läsa om och tänka på en tv-serie. Ena halvan av kvällens panel, illustratören Lisa Sjöblom som skrivit sin kandidatuppsats om Buffy, berättade att hon räknat ut att hon ägnat 1,8 år av sitt liv åt att titta på serien. Utan att ha gjort samma uträkning är jag rädd att jag också hamnar där någonstans.

Hur som helst är det väldigt roligt att grotta ned sig rejält och på allvar i ett ämne som de flesta inte kanske tar på så stort allvar. Det är också kul att ordet nörd har blivit rejält reclaimat under det senaste decenniet. Det känns lite som att ordet helt tappat den negativa klang det hade under 80- och 90-talen.

* * *

Efter denna afton sportar jag för övrigt en hyvens ”Rogue demon hunter”-badge som en liten hommage till en av Buffy tVS mer underuppskattade karaktärer, Wesley. Men f*n vad det ska vara svårt att få på en knapp på en skinnpaj. Nålen nu mer än lite krokig.

* * *

Ett litet, litet ord väcker starka känslor. Vi har ju hon och han. Och så det nyare och betydligt mer kontroversiella könsneutrala pronomenet hen. I förrgår använde jag det för första gången i en blåljusnotis på Skånskan.se. Det är ju så praktiskt när man inte vet könet på personen man skriver, vilket är väldigt vanligt när det gäller offer vid trafikolyckor eller gärningsmän vid brott.

Det var ett litet hen i en text på kanske fem meningar som drog igång en uppeldad diskussion på Skånskans facebook-sida och som sedan blev omskrivet både i Språktidningen och i Svenska Dagbladets språkblogg. Men reaktionerna på Skånskans facebook-sida, och de betydligt positivare kommentarerna på twitter, är bara en liten krusning på vattenytan jämfört med den skitstorm som drog igenom Nöjesguidens kommentarsfält när de avslöjade att de skulle låta hen vara enda pronomen i ett helt nummer. Hjälp…

Jag förstår det rent språkliga intresset för ett nytt språkbruk men jag förstår inte att det väcker så extremt starka känslor. Kanske handlar det om missuppfattningen att hen ska ersätta hon och han vilket inte är meningen. Däremot är det ett användbart komplement.

Gör det inte, Ranelid!

Nej! Björn Ranelid får inte hoppa av. Aftonbladet skriver här om hur författaren och vår meste tv-linslus hotar hoppa av schlagerfinalen efter alla artistpåhopp. Nu luktar det väl ganska mycket PR-stunt om utspelet men ändå: Björn, du får inte hoppa av.

Melodifestivalen är inte på allvar. Ska inte vara på allvar. Trots det tar en massa artister spektaklet på just för stort allvar. Men vi får inte glömma att det handlar om en show, inte om musik till syvende og sidst.

Nej, det är inte för musikens skull jag rattar in SVT på lördagskvällarna så här års. Det är för showen och för garven och inget garv har i år varit större än det som Ranelid bjöd på i sin deltävling. Jag har ännu inte sett mig föranledd att ringa och rösta men om jag hade röstat på något bidrag i år så hade det varit på ”Miraklet”.

Så snälla Björn, jag vill se dig igen nästa lördag.

* * *

Ikväll blir det Nördcafé på Lilla Torg för min del. Temat är Joss Whedon i allmänhet och Buffy the Vampire Slayer i synnerhet. Det vill man ju inte missa.

* * *

Jag använde ordet hen i en blåljusnotis igår. Jäklars, vad folk blev förbannade på det att döma av facebook-kommentarerna. Tänk att ett så litet ord kan vara så provocerande. Undrar om folk hade varit lika arga om jag hade använt det i sin gamla betydelse som brynsten…

Faith in Torchwood

Eliza Dushku. Foto: AP/Scanpix

Nu var det ett tag sedan det senaste Buffy-relaterade inlägget, så…

Under tisdagen dök det upp ett rykte om att skådespelerskan bakom min favoritkaraktär i denna min favorit-tv-serie ska dyka upp i en webb-spinoff till en annan av mina favoritserier, Torchwood.

Eliza Dushku var lysande i rollen som Faith i Buffy the Vampire Slayer. Men sedan den serien gick i graven har det väl gått lite si och så med karriären. Hon var bra i Bring it on men Tru Calling var ju ingen höjdare även om det inte var hennes fel och återföreningen med mentorn och Buffy-skaparen Joss Whedon i Dollhouse blev ju inte riktigt så bra som den kunde ha blivit om Whedon fått friare händer.

Nu ryktas det alltså om att hon är på väg till Torchwood: Web of lies – den kommande webb-serien som ska löpa parallellt med tv-serien Torchwood. Ryktet kommer från forna Buffy-manusförfattarinnan och producenten Jane Espenson som twittrade i lätt förtäckta ordalag om detta:

”We have faith in Torchwood: Web of lies”, skrev hon och ”It’s tru there’s an echo of my past work in it”.

Echo var Dushkus karaktär i Dollhouse. Espenson namecheckar alltså inte mindre än tre av Dushkus tidigare karaktärer tillsammans med en referens till sitt tidigare arbete. Det hör till saken att Espenson även arbetat med Tru Calling och Dollhouse. Det låter hur som helst lovande. Nu hoppas jag bara att hon dyker upp även i den ”riktiga” Torchwood-serien.

Duskhu och Espenson är inte de enda Buffy-kopplingarna i Torchwood. Tidigare har även James Marsters som spelade Spike i Buffy haft en roll där.

Hellcats och andra cheerleaders

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=ZDvVkSOhUAY]

Jag har skrivit det förrut och jag skriver det igen: jag är väldigt svag för highschool- och collegefilmer.

Varför, kan man fråga sig. De är inte sällan rätt svagsinta historier enligt ett grundläggande formulär: Töntig kille förälskar sig i populär tjej, eller vice versa. Sedan handlar resten av dramat om hur de ska få varandra. Alla arketyper ska finnas med: de stöddiga fotbollsspelarna och de diviga hejarklacks-tjejerna utgör kungligheterna i detta slutna universum. Sedan har vi rebellerna och töntarna och de som faller någonstans däremellan, de som inte sällan ser upp till dem där upp och ned på dem där nere.

Men i rätt händer blir filmens highschool en värld i miniatyr där man kan berätta historier om i princip vad som helst. John Hughes 80-talsrullar var inte sällan tidiga mästerverk i genren, oavsett om det var ett klassdrama som Pretty in pink eller en uppgörelse med de klassiska arketyperna som i Breakfast club.

Tydligast av alla dessa arketyper är nog cheerleadern. De snyggaste tjejerna på skolan med den sämsta attityden. Cordelia Chase, spelad av Charisma Carpenter – själv en gång i tiden en San Diego Chargers-girl – i Buffy the Vampire Slayer är ett nästan parodiskt exempel. I seriens första säsong, innan karaktären börjat få fler bottnar, var hon skolans drottning som med en nickning och en elak kommentar satte sig till doms över vem som var inne och vem som inte var det. Totalt världfrånvänd när det gäller allt som brukar kallas viktigt men ett geni på det sociala spelet och perfekt koll på modet.

Alicia Silverstone, som cheerleadern Cher (!) i Clueless, mjukade upp arketypen något. Cher var kanske inte mindre världsfrånvänd men definitivt inte ondskefull.

* * *

“We are an internationally recognised competitive sport” säger cheerleadern Savannah (Ashley Tisdale) i serien Hellcats som hade premiär på Kanal 5 ikväll.

Internationellt erkänd… maybe not so much. Men tävlingsinriktad – definitivt. Den mycket framgångsrika – och faktiskt rätt bra cheerleading-filmen Bring it on lyfte fram den aspekten av fenomenet som annars tenderar att framställas som enbart spelande mot maskulina fantasier – vilket det naturligtvis också gör. Bring it on fick flera uppföljare; några lyckade, de flesta inte.

Aly Michalka spelar Marty Perkins, huvudrollen i Hellcats, en juriststudent som blir av med sitt stipendium på grund av sin något mindre ansvarstagande mamma, och mot sin karaktär tvingas söka till cheerleadingtruppen Hellcats för att få ett nytt stipendium. Hon stiger in i en värld av pom poms, catfights och outhärdlig positivitet.

Att döma av första avsnittet visar serien alla tecken på att vara förvisso snyggt genomförd men också ganska genretypisk historia. Vi får reda på att colleget i sin besparingsiver hotar strypa stipendierna till sina hejaklacksledare om de inte tar sig till de nationella tävlingarna. Samtidigt gör den tjej Marty Perkins ersatte sitt bästa för att hon ska misslyckas och bli utkastad ur truppen. Och hon drar sig inte för att spela fult.

Vi har alltså en grupp som kämpar för sin överlevnad på colleget samtidigt som krafter motarbetar dem med inte helt rent spel. Byt ut cheerleaders mot musikalgrupp och college mot highschool och du har grundkonceptet i Glee. Lägg till en liten gnutta Veronica Mars så har du Hellcats i ett nötskal.

Detta sagt så är det ändå rätt underhållande och Michalka är bra i huvudrollen. Hon har en gatusmart tuffhet över sig som passar bra till karaktären och gör henne till en främmande fågel bland de andra hejaklacksledarna.

* * *

Buffyfaktor: 1. D.B. Woodside, rektor Robin Wood den sista säsongen av Buffy, spelar Hellcats läkare.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=3iXNqH2nZb8]

Internationella Buffy-dagen

Foto: Yvonne Erlandsson

På tisdagen firade Skånskans Buffy-falang, bestående av Kulturbloggens Kristina Nilsson och Sound and Visions Ralph Bretzer, Buffy Anne Summers 30-årsdag en vecka i efterskott.

Fördröjningen berodde på en kombination av omatchande arbetsscheman och en Buffy-t-shirt som låg i tvätten.
– Ja, jag vet att det är dålig planering att inte ha t-shirten tvättad och klar till 30-årsdagen men så är det. Jag firade i alla fall den stora dagen med att se om ”Reptile boy” från säsong två, säger Ralph Bretzer.

”Reptile boy” är väl inget favoritavsnitt som ”Hush”, ”The Zeppo” eller ”Earshot” men väl ett avsnitt som det var väldigt länge sedan jag såg.

Kristina Nilsson blir röd i ansiktet när hon får frågan om hur hon firade.
– Jag skäms men jag firade faktiskt inte alls, säger hon.

Hur som helst förklarar vi detta för internationella Buffy-dagen. Om detta skriver naturligtvis även Kristina på Kulturbloggen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×