Live long and prosper

Egentligen är det ett helgerån. Att gräva fram ett så bisarrt videoklipp när Leonard Nimoy, mannen som gav den kalla logiken ett ansikte i rollen som Dr Spock i Star Trek, gått ur tiden. En roll så ikonisk att det har varit svårt att se honom i andra roller senare i karriären. Stundtals ter Spock sig närmast komisk i sitt gravallvar och sin kylighet. Men ändå lyckades Nimoy fylla rollen med såväl värme som alienation och humor.

Själv verkar han ha haft en någon ambivalent hållning till rollen. New York Times tar i sin dödsruna upp titlarna på hans två självbiografier: ”I am not Spock” från 1977 och ”I am Spock” från 1995.

Ett helgerån kanske att dra upp videon ovan, som sagt. Men jag vet inte… Leonard Nimoy verkar ha varit en man som kunde skratta åt sig själv och inte tog sig allt för mycket på allvar. Varför skulle han annars ställa upp på något så här utsökt konstigt (och fånigt)? Titta på hans anisktsuttryck. Han ser ut att ha mycket svårt att hålla sig för skratt själv.

Själv skrattar jag inte så mycket som gapar i misstro. Men kul är det. Och mångsidig var han, även om just sången inte var hans starkaste kort. Förutom skådespeleri och musik ägnade han sin konstnärliga gärning åt lyrik och fotografi.  Bland hans övriga filmiska meriter kan nämnas att han regisserade succéfilmen Tre män och en baby från 1988.

Leonard Nimoy blev 83 år gammal, han avled i sviterna av sjukdomen kol. Som han brukade säga i Star Trek: “Dif-tor heh smusma” – ”Live long and prosper”.

Desktop33Foto: TT

 

2014 var tjejernas år i popvärlden

Desktop28Rebecca och Fiona, First Aid Kit, Tove Lo, Little Jinder och Seinabo Sey. Foto: TT

Tjejerna dominerade på P3 guld-galan och även på Grammisditon var det tjejer som plockade hem de flesta av de tyngsta titlarna. Det konstaterar kulturredaktör Gunilla Wedding här. Och visst är det så. Fullständigt rimligt är det också. Det mesta av den bästa och mest intressanta musiken 2014 gjordes av kvinnliga artister, både här hemma och i den angloamerikanska delen av musikvärlden. När jag satt och fnulade på en årssammanfattning hade jag på allvar svårt att komma på några manliga artister som satt några djupare avtryck på mig under det gångna året.

Min största invändning till årets pristagare är att jag tycker att Silvana Imam borde fått priset i samtliga kategorier hon var nominerad i – årets artist, hiphop och årets textförfattare. När det gäller den förstnämnda kategorin är det ju i och för sig kanske inte så konstigt att Tove Lo tog hem trofén med tanke på hennes stora genombrott på andra sidan pölen. Grammis är ju ett pris som tenderar att belöna kommersiell framgång snarare än något annat. Att Imam inte fick en enda grammis är däremot bara märkligt.

Zara Larsson blev även hon utan grammis (hon var nominerad i kategorin årets låt). Däremot stod hon för årets showstoper med sitt lysande framträdande där den nominerade låten, Carry me home, framfördes i en fin version med rösterna i centrum. Även Tove Styrke var riktigt bra med sin punkiga popdänga Even if I’m loud it doesn’t mean I’m talking to you.

* * *

På tal om svensk hiphop har den ju gått från klarhet till klarhet de senaste åren. 90-talet brukar omnämnas som den svenska hiphopens gyllene ålder. Det var då genren gick från sina första stapplande steg i skuggan av de amerikanska pionjärerna till något som var värt att ta på allvar på sina egna meriter. Det var också det årtionde de flesta av dagens hiphopartister nådde den ålder att de var medvetna om den musik som fanns omkring dem.

Därför är det kul att Infinite Mass, ett av den tidens stora akter, och ADL, en av den tidens hjältar mer i det fördolda, gjorde comeback på årets grammisgala. Jag är väl i ärlighetens namn osäker på om det mest var nostalgin som fick mig att bli så glad av Infinite Mass Soundsystems framträdande tillsammans med NoNoNo eller om det verkligen var så väldigt omistligt. Det lät i alla fall rätt mycket som Infinite Mass lät då det begav sig.

* * *

Det där med återväxten bland kvinnliga artister torde förresten vara säkrad. Teddybears avslutade galan med stencoola 12-åriga dancehallsångerskan Baby Trish. Undrar bara hur kul hon kommer tycka det är att släpa runt med det artistnamnet när hon är 20…

WEB_INRIKESZara Larsson.

Sound of Gaga

Lady Gaga
Foto: John Shearer/Invision/AP/TT

Jag ska villigt tillstå att jag inte är någon större vän av musikaler i allmänhet och Sound of Music i synnerhet.

Jag ska också tillstå att jag tycker det är sådär kul när popstjärnor drabbas av storhetsvansinne och tror att de inte har några begränsningar och kan sjunga vad som helst.

Lady GagaMen när Lady Gaga klev ut på scenen under Oscarsgalan, natten till idag, för att ta sig an ett medley ur just Sound of Music är det knappast vokala begränsningar man tänker. Visst visste vi att hon kan sjunga bättre än de flesta, om det skvallrar en mängd youtube-videos – inte minst från tiden innan Stefani Germanotta iklädde sig sitt alter ego. Om det skvallrar inte minst duettplattan med Tony Bennett där hon sjunger brallorna av den gamle charmören.

Men jäklars,,, Håren reser sig på armarna när man hör henne ta sig an Edelweiß och My favourite things. Och då gillar jag inte ens låtarna! (Med undantag för en lysande parodi på den sistnämnda som jag ska posta här när jag någon gång hittat den på nätet).

Det är kraften, det är kontrollen, det är känslan. Och inte minst är det en vokalteknik som skvallrar om en mycket god musikalisk utbildning i botten.

* * *

Uppdatering: Found it! Från det sedan länge utgångna albumet ”Misfits” med pärlor från underground-cabaretscenen i början av 90-talet. Texten är totalt NSFW.

Om man lätt blir stött av referenser till droger och kinky sex bör man fundera på om man ska låta bli att lyssna, liksom om man någon gång har tänkt sig att lyssna på låten igen och inte vill att textrader om ”cocaine up in my nose and eye-lashes” och ”drug fueled sex orgies” ska befläcka ens bild av denna lika ohyggligt tråkiga som äppelkäcka och tillrättalagda alpdröm till film och musikal.

Själv kan jag inte sluta fnittra åt den. Svårare än så är jag inte. Och den hade naturligtvis inte varit hälften så rolig om inte Christa Hughes sjungit den så snyggt med drama-nivån uppskruvad till elva.

Trist men begripligt

Tant SepiaBilden är från Tant Struls tack- och farvälspelning på Pustervik i Göteborg 2012. Foto: Ralph Bretzer

Jag sitter på ett X3000-tåg i riktning mot Malmö när jag läser i Kajsa Grytts Facebook-flöde att hon hoppar av vårturnén efter allt näthat och den dåliga kritik hon fått för sina tolkningar i Så mycket bättre. Istället ska hon ägna sig åt att skriva nytt material.

Den uppskattning och värme som kommit direkt till mina forum har varit fantastiskt härlig. Men det har också varit väldigt negativ press, och mycket hat på nätet som jag har varit bra på att stänga av, men lusten och peppen att slå på stora trumman och ge mig ut på seger-turné försvann, skriver hon.

Det är naturligtvis väldigt trist att hon väljer att fimpa vårturnén. Samtidigt är det begripligt att lusten försvinner när gensvaret blir som det åtminstone delvis har blivit. Kritiken är vad den är och jag kan tycka att Kajsa Grytt är som allra bäst när hon sjunger sina egna låtar. Så var också programmet där hennes musik spelades ett av de starkaste under säsongen. Både låtarna med Tant Strul och senare som soloartist har en substans som många av låtarna i de andra avsnitten saknade. Om man säger så här: Amanda Jensens tolkning av När vi gräver guld i USA är fantastisk men låten som sådan utmärker ju sig inte direkt för sitt fylliga innehåll.

När det gäller Kajsa Grytts tolkningar av de andra artisternas låtar var det väl inte alltid som de blev minnesvärda. Hennes själfulla tolkning av Orups Magaluf och punkiga version av Florence Valentins Spring Ricco biter sig dock fast.

Kritiken är som sagt vad den är. Som artist får man finna sig i att bli bedömd av både yrkesmässiga kritiker och av publiken. Näthatet, däremot… Ibland undrar jag när jag läser kommentarer i olika trådar – det kan röra artister, politiker eller andra mer eller mindre kända namn – om folk inte fattar att de personer det rör sig om faktiskt kommer att läsa det som skrivs. Om de inte förstår att det är riktiga människor av kött och blod. Eller om det är så att de helt enkelt inte bryr sig.

Man får vara ganska hårdhudad som kändis. Så har det alltid varit. Men nätet har gett fikabordsgnället och allmänna elakheter vingar. Plötsligt kan dina – och mina – ord höras överallt. När alla dessa röster hörs blir de till ett brus och för att ta sig igenom det blir det att människor tar till allt högre brösttoner – och allt värre förolämpningar – för att höras, att märkas. Det räcker inte att skriva att man inte gillade någonting i en diskussion; man måste säga att man hatade det, att det var det värsta någonsin och att man borde göra det ena eller det andra med personen som gjorde, sa eller skrev det.

Hur gör vi då för att komma tillrätta med detta förhöjda tonläge som inte bara är skadligt för de människor som drabbas utan även förödande för det offentliga samtalet? Ja, inte vet jag. Inte mer än att var och en måste ta in det i bilden att när man skriver något om någon på nätet så är chansen, eller risken, att den personen kommer nås – och kanske drabbas – av budskapet. Att tänka tanken: hur skulle jag själv reagera om någon sade det här till mig?

Kanske även något för mig själv, i egenskap av kritiker, att ta till mig.

Inte ett öga torrt…

Jag jobbade kväll igår och missade därför Tv4:s cancergala. Därför var det en trevlig morgonöverraskning att se två av mina favoritsångerskor, Linnea Henriksson och Jill Johnson, tolka If I needed you av min absoluta favoritlåtskrivare, Townes Van Zandt. Snacka om a match made in heaven. Inte ett öga torrt!

* * *

Det känns som att Townes Van Zandt börjar få en renässans, även på våra breddgrader, så här 17 år efter sin alltför tidiga och av sitt inte allt för hälsosamma levene orsakade bortgång. Hjältar som Emmylou Harris och Van Zandts gamle lärjunge Steve Earle har alltid hållit fanan högt men just If I needed you börjar dyka upp då och då i olika sammanhang. Senast var det när Jill Johnson sjöng den i Jills veranda tillsammans med Kristian Gidlund och sedan tog med sig låten till sin spelning på Malmöfestivalen i somras. Christian Kjellvander, Richard Lindgren och Thorsten Flinck har tolkat honom, liksom Dan Hylander som för några år sedan också gjorde en svenskspråkig version av Waiting ‘round to die.

För att dra ett slitet Steve Earle-citat:

Townes Van Zandt is the best damn songwriter in the world and I’d stand up on Bob Dylan’s coffee table and say that out loud.

Gräver guld…


Alltså Amanda Jenssen! Du kan ju inte göra När vi gräver guld i USA. Det förstår du väl själv?!?

Jag minns fortfarande sommaren 1994 klart och tydligt. Jag hade flyttat till Göteborg i början av januari men var hemma i Falkenberg för att sommarjobba. Det var sommaren jag för första gången brydde mig om fotboll. Det var sommaren som rätt många som i vanliga fall inte brydde sig ett skit om fotboll plötsligt började göra det.

Det var en magisk sommar. Fotbollslandslaget bara vann och vann, tycktes det. Och allt skedde till tonerna av När vi gräver guld i USA, en låt som är ett under av lökighet.

Alltså. 1994 lyssnade jag på grunge, punk, alternativrock, altcountry och lite britpop. Vad herrar Glenmark, Eriksson och Strömstedt sysslade med brydde jag mig inte ett skit om. I något ogarderat ögonblick hade jag väl kanske kunnat erkänna att några av Orups tidiga låtar – och naturligtvis ”The little cat and the dirty dog” med Ubangi – faktiskt var rätt bra – men det Glenmark och Strömstedt gjorde…

När vi gräver guld i USA är som sagt en rakt igenom kass låt men den har ett skimmer över sig på grund av kopplingen till den där magiska sommaren och till det där vm-bronset. Men att göra en cover på den? Nej det är ju bara fånigt. Att göra en cover och att dessutom få det att låta som om låten vore bra?`Det är ju bara omöjligt.

Skulle man kunna tro.

Nej. Jag tänker inte skriva om varenda en av Amanda Jenssens tolkningar i årets Så mycket bättre. Men är man kaxig nog och dumdristig nog att göra DEN låten så förtjänar man faktiskt alla tänkbara hyllningar.

Den dramatiska känslan. Den närvaron. Den attityden. Den självtilliten som krävs för att gå upp och göra DEN låten på DET viset. Det är det som gör att Amanda Jenssen till vinnare av årets Så mycket bättre. Och då är programmet inte ens någon tävling.

* * *

Jag kan knappt vänta på att få höra Vesterbro Safari-versionen. För det kommer väl en sådan senare under veckan, hoppas jag… Och om det är så att alla hennes tolkningar spelats in i avskalade liveversioner på samma sätt som Calleth you, cometh I så hoppas jag verkligen att de ges ut på skiva.

* * *

 Uppdatering: Vi behövde inte vänta! Yippie!

Så mycket bättre, Amanda

Årets Så mycket bättre artar sig till att kunna bli bästa säsongen hittills. Skit i de sönderklippta snacken mellan låtarna och de fjantiga lekarna. Nöjet att få höra Carola ta sig an The Ark går inte att skoja bort. Jag tycker oftast att hon sjunger starkt mer än bra men här kommer hon till sin rätt. Hon är over the top och det var The Ark också.

Johan T Karlsson och Love Antell var två andra höjdpunkter. Karlssons skruvade elektroversion av Breaking up with god är kanske inte allas tekopp men definitivt egensinnigt och smått genialisk. Rockkameleonten Antell å sin sida tog sig an One of us is gonna die young och fick den att låta som John Cougar Mellencamp. En bedrift i sig.

Trogna läsare av den här bloggen kan knappast ha missat att jag verkligen gillar Amanda Jenssen. I lördagens premiäravsnitt  nådde hon dock inte riktigt fram till mig, trots att Calleth you, cometh I passar henne som hand i handske. Det var som om något höll henne tillbaka, samtidigt som någon i ljudproduktionen lagt ett filter mellan rösten och lyssnaren.

Så kommer då det här ut på Youtube idag. Amanda Jenssen sjunger Calleth you, cometh I i ett kafé på Vesterbro i Köpenhamn. Skillnaderna mellan de båda versionerna är påtaglig från första andetaget. Det handlar inte bara om att arrangemanget är ordentligt nedskalat och med fokus lagt på kompgitarren och elpianot. Det är framför allt rösten som når fram på ett helt annat sätt än den gjorde i TV4-programmet. Varje biljud, varje inandning är hörbart vilket skapar en närhet som TV4:s ljudproduktion inte är i närheten av. Att kaféet verkar vara ett coolt ställe och att det är filmat på ett lite rått men mycket snyggt sätt gör inte saken sämre.

Jag är inte säker men det verkar när jag läser infotexten om klippet på Youtube som att alla Amanda Jenssens tolkningar i programmet ska läggas upp i liknande versioner inspelade på samma ställe. Det ser jag i så fall fram emot.

* * *

För övrigt hoppas jag att Love Antell kommer sjunga Tant Struls Slicka mig ren när det blir Kajsa Grytts kväll. Och att Carola tar sig an Allt ni bygger upp ska vi meja ned när det är Antells afton. Det sista kan tyckas vara ett konstigt val men allas vår schlager-Carola har åtminstone haft en punkig ådra i sig en gång i tiden. Så här berättar punkhjältarna KSMB:s trummis och huvudsaklige låtskrivare, allkonstnären Johan Johansson, om bandets tidiga dagar:

– Nu repade vi i Kärsbyskolan i Norsborg, och våra repetitioner var i stort sett offentliga. Det brukade alltid hänga en massa folk i lokalen när vi repade, en av dom var en väldigt ung Carola Häggqvist.

Twin Peaks 2.0

Sådär ja! Ställ in all nyhetsrapportering. Veckans bästa nyhet kom redan igår: ryktena och twitterantydningarna från herrar Frost och Lynch är sanna: Tuggummit du gillar kommer tillbaka. 25 år efter att Twin Peaks förändrade tv-världen gör serien come back, vilket tillkännagavs med det underbart creepy klippet ovan.

Bäst av allt: det förefaller inte som att det handlar om någon trött reboot utan om att återbesöka karaktärerna 25 senare. Och att det kanske är så att Mark Frost och David Lynch, som ska skriva manus respektive regissera, planerat det så hela tiden. Minns vad Laura Palmer säger i sista avsnittet: ”Vi möts igen om 25 år”. Att det är en av de amerikanska kabelkanalerna som inte behöver hålla sig till de kvävande tv-reglerna som gäller i USA gör ju inte saken sämre.

Det kansker låter som överord att säga att Twin Peaks, en serie som gick i en och halv säsong och som på slutet tappade radikalt i kvalitet, förändrade tv-världen. Det är det inte. Oavsett vad man tycker om den märkliga lilla orten i Sierra Nevada så har den bitit sig fast. Var och varannan tv-serie idag som utspelar sig i en liten märklig småstad anger Twin Peaks som förebild. Dessutom var det första gången som en Hollywood-regissör med cred och på höjden av sin karriär (tillfälligt) gick över till tv-mediet.

Twin Peaks var startskottet för den gyllene tv-era vi har nu där tv-serierna i princip har tagit över den status filmen hade en gång. Det är inom tv-mediet, snarare än inom Hollywood-filmen, som förnyelsen finns. Det är om tv-serier det snackas kring fikaborden, snarare än om vad som visas på den lokala biografen. Kanske hade den utvecklingen ägt rum även utan Twin Peaks men det känns ändå som att serien var en game changer. Så var känslan då och idag framstår det som uppenbart.

Därför ser jag fram emot de nio nya avsnitt som ska komma nästa år. Och för att det ska bli väldigt kul att återse gamla vänner som Dale Cooper och Audrey Horne.

Ovärdigt om Cobain

Det har inte kommit många skivor här i världen som på allvar kan sägas ha haft någon större påverkan på den. Nirvanas Nevermind är dock tveklöst en sådan skiva. En skiva som gick utanpå den dittills rätt smala grungegenren, satte ett definitivt slut för 80-talet med sin yuppiementalitet, plastighet och själlösa – om än emellanåt rätt underhållande – pudelband. Det var en platta som lyfte upp hela den amerikanska underground-, alternativ-, och independentscenen på sina axlar och visade upp den för världen.

För mig som fyllde 20 år 1991 kom Smells like teen spirit som ett synnerligen upplyftande slag i magen. Visst hade jag hört Nirvana tidigare och hade gillat det jag hört, gått och gnolat på About a girl, men när MTV spelade Smells… var det så uppenbart att allting i ett slag hade förändrats. En era hade gått i graven och en ny inletts.

Industrin vaknade och hängde på med förväntat resultat. Tre år senare hade ord som just underground, alternativ och independant helt förlorat sitt värde. Jag säger inte att det var därför Kurt Cobain för igår 20 år sedan tog sitt liv men det, och att han själv blivit något han egentligen inte ville vara: en ikon, spelade säkert in.

SVT högtidlighöll minnet av Cobain på 20-årsdagen av hans död den 5 april 1994 med att visa en decenniegammal dokumentär om honom. Världen är full av halvhjärtade rockdokumenträrer. Den om Kurt Cobain som SVT just visade tillhör inte på något sätt de sämsta. En hel del intressant blev sagt men samtidigt saknades intervjuer med de viktigaste personerna, förutom arkivmaterial. Intervjuer med Krist och Dave. Med Butch Vig. Med Courtney Love.

Det hade också varit trevligt med andra musikerintervjuer, förutom den med Chad Channing (trummisen på Nirvanas första platta). Det hade ju varit lämpligt om de som lade grundstenarna till hela grungevågen fått komma till tals och inte bara en massa journalister. Till exempel Mark Arm i Green River och Mudhoney och Stone Gossard i Green River/Mother Love Bone/Pearl Jam hade tillfört mycket. För att inte tala om de som startade Sub Pop…

Och att de uppenbarligen inte fått loss rättigheterna till hans musik var ju bara dödsstöten. Iggy Pop, Lou Reed, David Bowie, Johnny Cash och Leadbelly i all ära men i en dokumentär om Kurt Cobain vill man väl ändå höra Nirvana? Nu fick vi bara några sekunder av hitsen och det känns inte riktigt värdigt.

På väg till Fight Club

Ett skramligt trumkomp i midtempo. En fallande basgång och övertoner från en distad elgitarr. En stämning av att något satyg ligger i luften. Sångaren kommer in. ”I see you walking down that dirt road”. Han låter riden av någon typ av demon. En saxofon svarar upp.

Det ligger något konfrontatoriskt både i bandets musik, i sångarens vokala utspel och i bandmedlemmarnas uppsyn i videon ovan. De ser unga ut men har ändå något världstrött i blicken. Det ser ut som att de är på väg till (eller kanske ifrån) en session i Fight Club snarare än en spelning.

Årets första musikaliska upptäckt, från min sida, Glasgowbandet The Amazing Snakehead, för mest av allt tankarna till Nick Caves gamla band The Birthday Party, men också till Morphine och The Gun Club, Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för den här typen av manisk och laddad postpunk, inte minst när det finns ett element av westernfilm som ekar någonstans där mitt i det ärkebrittiska oväsendet och den skotska dialekten.

Flatlining, med lika postpunkiga B-sidesspåret The Bullfighter, är deras andra singel och släpps den 20 januari men a-sidan finns sedan en tid tillbaka ute på Youtube. Jag ser fram emot kommande album och kanske ännu mer förhoppningen om att få se dem live. De låter som ett band som gör sig väl på scen och de liverecensioner jag läst i brittisk media antyder inget annat.

* * *

Smg
Sarah Michelle Gellar tar emot sin Peoples Choice Award. Foto: Chris Pizzello/Invision/AP/TT

Noterar att Sarah Michelle Gellar (Buffy the Vampire Slayer) fick sin första Peoples Choice Award häromdagen. Välförtjänt. Hon räddar på egen hand serien The Crazy Ones som utan henne hade hade imploderat fullständigt under tyngden av Robbie Williams enorma överspel.

Serien, som är skapad av David E Kelley – mannen bakom Ally McBeal, är i mångt och mycket en lättviktigare och inte lika välbalanserad House of Lies.  Sarah Michelle Gellar är dock lysande som Williams dotter och kompanjon. Hennes karaktär, och hennes skådespelelartalang, är det som håller samman ensemblen och får serien att fungera. Dessutom är hon, till skillnad från Williams, rolig.

Saken blir inte sämre av att hon på Peoples Choice-galan skickade ut en shoutout till ensemblen, alla bakom scen och alla fans av Buffy.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 43 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Le Muhrs "Ge mig drömmar att leva eller gift att dö".
Läser: Periodvis mycket. Just nu Kurt Vonnegutts "Moder natt".
Ser just nu: Alldeles för mycket tv-serier och musikdokumentärer. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserien "Buffy the Vampire Slayer". Just nu "Orphan Black".
×