Legendarisk tv-man död

Stephen Bochco är död. Skaparen av tv-serier som Spanarna på Hill Street, Lagens Änglar, NYPD Blue och Doogie Howser blev 74 år gammal. 

Ett urbant sorgesamt piano, en polisbil som rullar ut ur garaget och sedan över regnvåta New York-gator och skådespelaren Daniel J Travantis sorgsna ögon. Och Bruce Weitz lömska blick förstås.

Inledningssekvensen till Hill Street Blues har etsat sig in i medvetandet. Jag var tio år när serien hade premiär 1981 och till och med för mig, som ännu inte nått tonåren, var det uppenbart att serien var något annat än de rätt lättviktiga polisseries som jag sett tidigare, även om jag naturligtvis inte kunde sätta ord på varför då.

”Hey, let’s be careful out there”

Serien tog in element från såpoperan – storylines som sträcker sig över flera avsnitt och ett myller av karaktärer – och blandade skitig realism med en rejäl dos humor.
– Michael Kozoll [Bochcos medproducent, reds anm] och jag ville inte göra en vanlig snutshow, har seriens skapare, Stephen Bochco, sagt till The Guardian.

Och en vanlig snutshow var det verkligen inte. Redan första avsnittets öppningsscen visar det med all önskvärd tydlighet. Den skakiga handkameran, den muggiga ljussättningen, snackigheten och de dova färgerna under polisstationens morgonmöte ger signalen om att det vi ser är ett utsnitt ur verkligheten. Och när serien lämnade oss sju år senare hade den känslan inte lämnat.

Gott skådespeleri, ett vasst manus, överlappande dialog och inte minst ett myllrande galleri av intressanta och mångbottnade karaktärer lyfte den långt över den kvalitet som var vanlig i amerikanska serier vid den här tiden. 1981 hade tv-serien en status någonstans strax under B-filmen. I bästa fall.

Inte minst det faktum att de ”goda” karaktärerna hade fel och brister – och att vi som publik fick följa med och ta del av det som hände bortanför själva fångandet av bovar – hjälpte till att lyfta nivån.
– Idén i nästan alla andra polisserier är att deras privatliv händer under de 23 timmar på dygnet som du inte ser, det vände vi in och ut, sa Stephen Bochco till New York Times 2014.

Redan första säsongen kapade man hela Emmy-galan med totalt 21 nomineringar (fortfarande oöverträffat) och åtta priser.
– Jag var shockad av kvaliteteten vid den första visningen. Steven tog publiken till platser som erkände livets komplexitet, har Joe Spano, som spelade den sympatiske Henry Goldblume, sagt till The Guardian.

Stephen Bochco skulle gå vidare och skapa fler serier, bland dem Lagens änglar, NYPD Blue och Doogie Howser. Han har fått ta emot inte mindre än tio Emmys, varav fyra för Spanarna på Hill Street.
– Han är en av de viktigaste figurerna i televisionens historia, säger tv-kritikern David Bianculli till New York Times.
– Vi skulle inte ha den utmärkta TV vi idag har, via kabel, sändningar och streaming, om det inte vore för det Stephen Bochco gjorde. Han var en pionjär.

I söndags dog Stephen Bochco i Pacific Palisades, Kalifornien. Han dog i komplikationer som en följd av hans cancer. Bochco stamcellstransplanerades 2014 på grund av leukemi.

Där rök den (eventuella) creddigheten

I 40 år har man putsat på den ultimata skivsamlingen. Har alla de klassiska 80-talsplattorna med svartsynthetens mästare Nick Cave. På vinyl, naturligtvis. All den rätta konnesörpunken, no wave-singlarna, Neubauten och Sonic Youth. Blandat upp det på ett genomtänkt sätt med americana, soul, klassisk rock, electronica, hiphop, jazz, 70-tals-hårdrock och noga utvalda mainstream-album.

Jag har skaffat mig en guilty pleasure – Mariah Carey – som jag hållit fast vid i 15 år och trots att hennes musik är just en guilty pleasure är jag beredd att försvara den i spalterna. Och på det kryddar vi samlingen med några ironiska innehav (Britney Spears-samlingen är det mest tydliga exemplet).

I 17 år har jag skrivit om musik yrkesmässigt. Läst allt jag kommit över. Försökt att ha ett intellektuellt förhållningssätt till populärkulturen i allmänhet och musiken i synnerhet. Försökt bygga upp cred och trovärdighet.

Och sedan händer det. Ögonblicket när allt rasar. Vi sitter och tittar på tv. Det är Sveriges största underhållningsprogram med det allra, allra sämsta som den svenska musikindustrin kan uppbåda (det var verkligen det i lördags).

Melodifestival och tre miljoner tittare. Vem dyker då upp där mitt i alltihop, mitt i en tafflig sketch med GW? Ja, ni ser på bilden ovan. Med namn och bild. Och med ett skrivfel i ingressen dessutom. I en artikel som handlar om ett skrivfel. Och där rök all den eventuella creddigheten …

Suck. Och på det blev man kallad Mello-Ralph på Facebook efteråt.

Nattsvart och mordisk komedi

Foto: Netflix

Jag heter James. Jag är 17 och jag är ganska säker på att jag är en psykopat.

När det gäller öppningsrepliker i tv-serier har brittiska The End of the F***ing World (Chanel 4), som visades på hemmaplan i höstas och som sedan några dagar tillbaka finns på Netflix, en av de bättre. Vad som sedan följer är en djupdykning i James alienerade tonårshjärna. Han har dödat smådjur men är redo att gå över till något större, mycket större.

Entré: klasskamraten Alyssa. Hon stegar fram till James i skolmatsalen där han (naturligtvis) sitter ensam.

Jag har sett dig skejta. Rätt kasst.

Jodå, hon har en rätt schysst öppningsreplik, hon med. Och hon är rätt alienerad hon med. De blir ett par, typ. James klipper till sin pappa och snor hans bil och de drar från stan på jakt efter Alyssas biologiska pappa.

Hon vill ha sex med honom. Han vill döda henne. Eller?

The End of the F***ing World, som är baserad på den tecknade serien av Charles S. Forsman, arbetar i samma anda som amerikanska 90-talsklassiker som Heathers och Ghost World. Från Heathers har den sin tematik och från Ghost World den emotionellt frånkopplade stilen – som paradoxalt nog maskerar massor av känslor. Till det lägger de en brittisk skitighet som är väldigt tilltalande. Här ser folk inte ut som fotomodeller, de svär som borstbindare och är på det stora hela rätt långt från perfekta vilket gör deras utanförskap så mycket mer trovärdigt.

De unga huvudrollsinnehavarna Alex Lawther (från Black Mirror) and Jessica Barden (Penny Dreadful) är inget annat än lysande. Den här serien borde bli en verklig career maker för dem om det finns någon rättvisa i världen. De förmår att förmedla emotionella bråddjup med mycket små medel och är samtidigt väldigt gulliga i sin spirande kärlek mitt i all deras trasighet som, trots det skruvade temat, bär en allmänmänsklig tyngd. För bakom våld, rån och bilstölder handlar det någonstans i sin kärna om att lära sig förstå sig själv; vad man är och vem man är.

Med åtta avsnitt om 20 minuter vardera är serien dessutom perfekt att binge-titta. Snälla ge oss en fortsättning!

 

Linnea Henriksson på tungt uppdrag

Foto: Jessica Gow/TT. Övriga bilder: Ralph Bretzer

Efter att ha varit borta från scenerna under förra året har Linnea Henriksson kommit tillbaka med besked. Sedan två veckor tillbaka ligger ett färskt album ute och på måndag drar Musikhjälpen igång med Linnea Henriksson som reporter i barnsexhandelns Filippinerna.

Linnea Henriksson har fullt upp när vi pratas vid på telefon en måndageftermiddag i slutet av november. Hennes självbetitlade tredje soloalbum släpptes fredagen innan och samma kväll gästade hon Idol och sjöng duett med deltagaren Christoffer Kläfford i Mando Diaos Gustav Fröding-tolkning Strövtåg i hembygden.

Trots det är tankarna redan på väg någon annanstans.
2014 och 2015 satt Linnea Henriksson i buren som en av tre skiftarbetande programledare för Musikhjälpen i P3. När årets upplaga drar igång på måndag är hon med igen, men nu i en annan roll.
– Årets tema är barnsexhandel och jag ska åka till Filippinerna, som är det land där barnsexhandeln via nätet är störst i omfattning, berättar hon.

På plats ska hon rapportera om det hon ser hem till lyssnarna.
– Jag ska träffa barn som ska dela med sig av berättelser så att vi ska förstå här i Sverige vad det är som händer.
– Man kommer naturligtvis att bli väldigt påverkad av det men det är också ett oerhört ärofyllt uppdrag. Det är uppdraget som får komma temat närmast.

Att sitta i buren handlar om att jonglera med känslor, menar hon. Å ena sidan ska man förmedla det allvarliga temat och å andra sidan underhålla lyssnarna.
– Man måste också kunna skapa bra stämning för lyssnarna kan inte ta emot hur mycket som helst. Det här uppdraget handlar om att vara ögonen för alla som annars bara kan se det på håll.

När vi pratas vid är Linnea Henriksson på något slags ilsketröskel över sakernas tillstånd.
– Jag har tagit del av så mycket material, det material jag känner att jag orkat med, och jag blir bara så väldigt arg på att människor gör så här. Det är brottsligt dessutom. Det är inte bara att det är olyckligt att världen ser ut som den gör utan det är rent utnyttjande.

Hon hoppas att när det väl blir till att sätta sig på planet så ska den värsta ilskan ha sjunkit tillbaka lite.
– Jag är väldigt arg nu men när jag kommer dit kan jag inte låta det vara min huvudsakliga känsla. Då måste jag känna att det går att göra något åt det. Det finns otroligt mycket människor som jobbar för att stoppa detta, både genom att sätta dit folk som möjliggör det men också det grundläggande i att stötta samhällen att klara sig på annat sätt.

Det ter sig som något av en krock att albumreleasen kommer så snart inpå Musikhjälpen-uppdraget men det är avsiktligt.
– Jag ville få ut skivan innan jag drog med tanke på att det här uppdraget kommer att vara ganska jobbigt. När jag varit där kommer jag ärligt talat inte bry mig ett skit om mitt album.

Men hon kommer naturligtvis tillbaka till plattan i sinom tid.
– Det som händer när man väl släpper låtar är att andra gör dem till sina egna. Då har man väl även fått tidsmässig distans till själva släppet och kan vara lite lycklig över att folk faktiskt tar emot det.
Linnea Henriksson beskriver den nya plattan som textmässigt mognare. Medan hon tidigare i sina texter gjort upp med människor och händelser i efterhand så rör sig de på nya plattan i pågående skeenden, här och nu.
– Jag skriver mycket om det liv jag lever: jag lever i en tvåsamhet och jag upplever att det ofta avfärdas. Jag menar, hur mycket snackar man inte med polarna under jakten innan eller hur många låtar finns det inte som hjälper en igenom sitt heart break? Normen är att man ska hitta någon att leva med och när man väl gjort det så är det klart.

Men i själva verket är det allt annat än klart. Man ska hitta ett sammanhang tillsammans med någon annan, problemen letar sig in och man är kanske inte alltid så snälla mot varandra som man borde. Hon har även försökt uttrycka sig mer som hon pratar.
– Jag såg när jag skulle renskriva mina texter att jag svär skitmycket och det gör jag ju när jag pratar också, det är väl inget man ska tycka är asfett men det är så jag råkar prata. Jag har verkligen bara försökt vara lite krass: det är det här jag vill säga och det är så här jag pratar. Sedan hoppas och tror jag att man ändå känner igen mig i det, jag tror inte att det är den nya Linnea. Det är bara jag men jag har blivit lite äldre och gör det på ett lite annat sätt.

Även musikaliskt har hon hittat en ny infallsvinkel – och det är en del av orsaken till frånvaron från scenerna under 2016. Det handlar om att sätta sången i centrum, tillsammans med texten och melodin. Produktionen och studiomagin har fått komma senare.

– Alla låtar har börjat med en väldigt enkel demo, ett gammeldags sätt att skriva där man skriver en text och en melodi över ackord och sedan har jag producerat upp låtarna efter det.
– Det har varit jättekul men det har också fått ta lite tid för då har låtarna varit tvungna att landa hos mig i sin grundform så att jag har kunnat känna att det här bär. Och när jag väl känt det så har jag producerat jag upp det.

Även behovet att ta en paus – och flytten från Malmö till Stockholm – har gjort att uppföljaren till 2014 års Du söker bråk, jag kräver dans har dröjt. Då hade karriären löpt i snabb takt från jazzbandet Prylf som släppte sitt enda album 2010, samma år som Linnea var med i Idol, och efter det två album och en hel massa livespelningar. Inte minst behövde hon något att skriva om.
– Det gick i ett enda kör. Jag vill att låtarna ska utgå från mig men jag levde inte. Man jobbar bara och jag vill inte skriva låtar om det. Jag kände att jag måste tillåta mig själv att komma ikapp livet lite. Hänga med folk. Ha tråkigt. Bli nojjig över mitt förhållande. Bli lycklig igen. Bara spendera lite tid.

Hon säger att Malmö, efter att regelbundet har kommit till staden under de två år hon pluggade på på Skurups folkhögskola och sedan under fem viktiga år ha bott där, alltid kommer att vara hemma.
– Jag växte upp i Halmstad och där finns min familj men Malmö var staden som både jag och många av mina närmsta vänner valde. Malmö var staden där möjligheterna fanns, där drömmarna blev verklighet. Jag har fått testa saker där.

Men när karriären och kärleken fanns i Stockholm blev pendlandet till slut för tärande.
– Jag slutade känna att jag åkte till saker när jag åkte till Stockholm för att jobba eller vara med den person jag lever med, eller när jag åkte till Malmö för att hänga med kompisar, göra roliga grejer eller bara vara. Det började kännas som att jag åkte bort från saker. Den grejen blir till slut lite tråkig och då kände jag att jag måste nog bestämma mig för ett hem någonstans. Jag åker ändå till Malmö ganska ofta för att träffa människorna som är viktiga för mig.

Linnea Henriksson om…

…att vara med i Idol:
– Det jag tycker att Idol är är mycket en möjlighet att få presentera sig för en väldigt stor publik. Jag har ju aldrig haft Idol som mål men Idol har verkligen varit en jättedörröppnare. Där skapade jag kontakter som jag fortfarande jobbar med nu, sju år senare.

…konserter:
– Det är en så häftig grej för en konsert är ju bara det som är där och då. Oavsett hur mycket du försöker filma eller fota så går det inte att återskapa det som är i nuet mellan de som står på scen och de som står i publiken.

…att släppa album i en tid när allt fler håller sig till singlar och ep:s:
– Det känns mer idag att alla låtar som är med måste ha en plats där, annars kan man skippa dem. Man behöver inte släppa album. Jag känner själv att jag är väldigt stolt över varje spår. Det här är det sättet jag ville presentera dem på.

 

Jill knyter ihop säcken


Maxida Märak är första gästen för säsongen på Jill Johnsons veranda i Nashville. Foto: SVT

Jill Johnson är dubbelt aktuell. Ikväll har den nya säsongen av countrydoftande Jills veranda premiär och den gångna helgen hade hennes nya storbandsjazziga krogshow premiär.
I båda fallen löper tontrådarna tillbaka till mamma och pappas skivspelare i barndomshemmet i Skälderviken.

Det är nästan lite svårt att tänka sig idag att det fanns en tid när countryn var en ganska illa sedd genre i Sverige, ofta påklistrad epitet som amerikansk dansbandsmusik eller hästjazz.
Få människor har gjort mer för att popularisera genren än Jill Johnson, dels genom sina egna skivor och turnéer och dels genom tv-programmet Jills veranda som nu går in på sin tredje säsong.
Första gäst för säsongen är den samiska aktivisten, rapparen, jojkaren och hiphop-producenten Maxida Märak som faktiskt inte är helt främmande för countrygenren redan före besöket i Nashville. 2014 släppte hon en skiva tillsammans med Downhill Bluegrass Band där man blandade jojken med country och bluegrass.

Jill Johnson beskriver mötet som lyckat även om de är väldigt olika som personer. Där Maxida Märak tar tydlig politisk ställning, inte minst i frågor kring ursprungsbefolkningars rättigheter, har Jill Johnson fattat ett medvetet beslut att inte använda sin offentliga person till något annat än musik.
– Maxida och jag har inte så mycket gemensamt mer än musiken. Vi är mödrar båda två och jag upplever att vi båda har en väldigt öppen famn, säger hon.
– Jag tycker att det är det som är så rikt i mitt jobb att jag får träffa så mycket olika sorters människor. Det är inte alltid lika barn leka bäst – ibland kompletterar man varandra också.

I programmet får Maxida Märak träffa personer med liknande bakgrund som henne själv, fast i en amerikansk kontext, bland annat en kvinnlig rappare från den amerikanska ursprungsbefolkningen.
– Hon fick träffa människor med samma brinn som hon själv har, vilket blev otroligt starka möten, tycker jag. Jag stod utanför och bara tittade på och gladde mig otroligt mycket åt att hon klickade så mycket med dem hon fick träffa.
– Det blir ju också ganska tydligt var jag kommer från, jag är ändå uppväxt i en medelklassfamilj i ett väldigt privilegierat samhälle på 70-talet.

Jill beskriver uppväxten som trygg och att hon i den var ganska omedveten om den kamp som Maxida Märaks föregångare tvingades föra. Vad hon däremot var medveten om var musiken som spelades på föräldrarnas vinylspelare hemma i Skälderviken. Där spelades allt från Kenny Rogers till Frank Sinatra och i båda fallen skulle det få konsekvenser för det hon gör just nu. Countryn hittade hem först. Det blev ett otal talangtävlingar, ofta med liveband, och redan som 14-åring rekryterades hon som sångerska i Malmöbandet Tomboola band som hon under turnerade med under somrar och helger.
– Jag ser på det som en otrolig ynnest att få uppträda med liveband när jag tänker på alla som vill slå sig fram idag och inte har några riktiga möjligheter att stå inför publik och utvecklas vilket jag gjorde jämt.
– Jag vet att min första låt som jag sjöng på en talangjakt var Tunna skivor med Siw Malmqvist men efter den så gick jag rakt in i John Denvers Country Roads.

Hon föll hårt för countryn.
– Det är svårt ibland att svara på varför du gillar en viss sorts mat eller en viss doft. Det är ett slags kemi. Rent melodiskt och instrumentalt så är det bara något som händer i mitt hjärta och i min själ när jag hör country. Som vuxen kvinna känner jag ju att att det berör vårt vardagliga liv och också kärlek, hopp och längtan, alltså känslor som vi alla har. Jag gillar enkelheten men jag tycker inte om när man kalla countryn för banal, för jag tycker att det är att ignorera folks kamp och folks vardag – och vardag är det vi har mest av. Jag gillar berättandet och den vida beröringen, att vem som helst kan identifiera sig och ta det genom sitt eget filter och sin egen resa.

Hur ser du på att du fått rollen som en countryns ambassadör i Sverige?
– Det är väldigt smickrande samtidigt som jag känner att det finns många otroligt mer pålästa människor än vad jag själv är. För mig handlar det bara om kärleken till countryn och att jag väldigt konsekvent har hållit fast vid den även i den starkaste motvind.
Nu går Jills veranda in på sin tredje säsong, hur har du utvecklats som programledare?
– Jag känner mig tryggare och har någonstans accepterat den rollen jag landade i redan i första avsnittet. Jag saknade ju otroligt mycket erfarenhet och kunskap så min programledarroll formades under säsong ett och jag ifrågasatte mig själv i säsong två. Jag tyckte att jag bottnade väldigt väl i den här säsongen.

Jill Johnson pratar om fina samtal med Dregen och Ana Diaz under den kommande säsongen. Men det är två tillfällen under inspelningen som framförallt sticker ut.
– Det var när Erik Lundin och jag åkte till the projects och jag blev otroligt berörd av att gå in som vit kvinna i ett svart område som känns snudd på laglöst, trots att det ligger så nära stan. Och jag var lika berörd av när Mia Skäringer – denna ljuvliga människa – och jag åkte upp i Appalacherna och mötte ett samhälle som lever utanför – jag ska inte säga lagen – men det stödet som finns här.

Om kärleken till countryn tog sitt avstamp i föräldrarnas skivsamling så gjorde hennes andra aktuella projekt det samma. Krogshowen That’s life – döpt efter en Frank Sinatra-låt – hade premiär på The Theatre i Göteborg i helgen och efterföljdes av lysande recensioner. DN och GP var båda mycket positiva och Aftonbladet klämde i med högsta betyg.
– Jag har aldrig fått en femma i en stor tidning innan. Jag är helt tagen av recensionerna.
– Jag är uppväxt med en pappa som ofta sa att det inte finns någon som sjunger som Frank Sinatra, det finns ingen som artikulerar som Frank. Min pappa har önskat att jag skulle göra en storbandsplatta sedan jag var ganska ung. När pappa blivit äldre så kände jag att varför ska jag vänta på det, tänk om han inte får vara med om det.

2014 kom så den skivan, med den passande titeln Songs for daddy. That’s life kan ses som en fortsättning på den.
– I den här showen sätter jag ned foten ganska kraftigt och säger att jag slitit för countryns uttryck i alla år men att jag faktiskt är en musiker och att jag vill hylla bredden och musiken i sig. Jag tycker inte att det spelar någon roll vilket fack låten hamnar i så länge den berör dem som är där.
– Jag är ett instrument och en musiker. Jag kan inte utvecklas om jag bara får trampa på en liten stig. Jag måste ut på motorvägen och det får vara hur brett det vill.

Butlern i Lödder död

Foto: AP/TT

Skådespelaren Robert Guillaume, mest känd som butlern Benson DuBois i tv-serien Lödder, är död. Han blev 89 år gammal.

I ett av de märkligare dragen i svensk tv-historia köpte SVT in den amerikanska tv-serien Soap i slutet av 70-talet. 1978 när den började sändas var såpopera ett närmast okänt begrepp på våra breddgrader.

Inte för att fenomenet var nytt. De första såpoperorna började sändas i radio redan på 30-talet och gjorde entré i det nya tv-mediet på 50-talet. Men här i Sverige hade begreppet inte satt sig i det allmänna medvetandet än och de i USA så populära dagtidssåporna som Soap gjorde parodi på var en okänd storhet.

Kanske är det därför den fått den obegripliga titelöversättningen lödder. Termen soap opera stammar från att de tidiga såporna var sponsrade av Procter & Gamble, som på den tiden var en tvåltillverkare. Men Lödder? Vad har det med saken att göra?

SVT visade alltså en parodi på ett fenomen som knappt någon visste vad det var. Men en publik svältfödd på lätt amerikansk tv-underhållning tog den ändå till sig och följde systrarna Jessica Tate och Mary Campbell och de invecklade relationerna i deras respektive familjer. En av de centrala karaktärerna är familjen Tates sarkastiske butler Benson som spelades av Robert Guillaume. Benson blev så populär att han fick sin egen tv-serie 1979. Benson sändes ända till 1986 och rankade 2015 som en av tv-historiens 20 bästa spin off-serier av tidningen Rolling Stone.

Robert Gillaume, som dog i tisdags i sitt hem som en följd av prostatacancer, föddes 1927 i St Louis. Guillaume – eller Williams som det stod i födelseattesten – föddes fattig och faderslös som son till en alkoholiserad och prostituerad mor. Han drömde om att bli den första svarta tenoren på Metropolitans scen men det blev tv som blev hans artistiska hem och han skulle bli både berömd och tvåfaldigt Emmy-belönad i rollen som Benson.

När han fick kritik för att han spelade en svart hushållsarbetare i en vit familj svarade han i en intervju med New York Times att han såg Benson som en lovsång för den svarte arbetande mannens kamp; att när han tog rollen som Benson bestämde han att han, även om han var en tjänare, aldrig skulle vara kuvad.

– Det som skapade humorn var att [Benson] inte brydde sig vad folk tyckte om honom. Han försökte inte vara elak, han försökte bara vara sin egen människa” sade Guillaume till New York Times.

I en intervju med Emmy TV Legends pratar han om sina initiala problem med rollen, att han spelar just en svart tjänare, en typ av roll som gick tvärt emot vad han stod för.

– Men sedan fanns det ju ett erbjudande om pengar som jag verkligen behövde. Så jag försökte hitta saker inom manuset som tillät mig att göra den här rollen. Det fanns inget i manuset som direkt fick mig att känna mig som andra klassens människa. Jag hittade ett sätt att säga och göra saker på som tog bort ägdheten från karaktären och jag började känna mig trygg med hela idén. Jag hittade ett sätt att få folk att skratta utan att vara korkad eller underdånig.

I spin off-serien fick Benson dessutom komma mer till sin rätt. Här börjar han som anställd hos guvernören och slutar till slut som dennes jämlike. Benson och den sittande guvernören kämpar om samma post och serien slutar, i en evig cliff hanger, precis innan vem som har vunnit meddelas.

Vid sidan om Lödder och Benson har Guillaume setts i bland annat Aaron Sorkins tv-serie Sports Night och i filmer som Wanted: Dead or alive och Big Fish. Dessutom hörs hans röst i den engelskspråkiga versionen av Lejonkungen-filmerna där han spelar mandrillapan Rafiki och som Eli Vance i dataspelsserien Half-Life.

 

”En av de mest originella rösterna i sin generation”

Foto: Andrew Medichini/AP/TT

Han fick ett Pulitzer-pris för manuset till pjäsen Hem till gården och Oscarsnominerades för rollen som Chuck Yeager i Det rätta virket.
I torsdags dog Hollywood-stjärnan Sam Shepard.

Att sammanfatta Sam Shepards karriär är inte lätt. Han var manusförfattare, skådespelare, regissör och författare. Hans karriär spänner över ett halvt århundrade, från det att han började slå sig fram på New Yorks mindre teaterscener 1962 till hans sista insatser som skådespelare i film och på tv med filmen Never Here som hade premiär i juni och Netflix-serien Bloodline där han hade en återkommande roll som patriarken Robert Rayburn.

Shepard är en av de stora stilbildarna inom Off Broadway-rörelsen inom teatern. Han har skrivit klassiska pjäser som Den svältande klassens förbannelse och Hem till gården, båda från 1978. Den sistnämnda ska inte blandas ihop med den engelska tv-serien med samma svenska titel. I original heter den Buried Child och handlar om den amerikanska kärnfamiljen fragmenteras i skuggan mot en desillusionerad bakgrund av den krakelerande amerikanska drömmen. Pjäsen fick ett av de finaste priser en amerikansk pjäsförfattare kan få, The Pulitzer Prize for drama, och fick hans stjärna att skjuta i höjden.

”Han betraktades allmänt som en av de mest originella rösterna i sin generation, som hyllades av kritiker för sina intensiva porträtt av makar, syskon och älskare som kämpade med identitetsproblem, misslyckanden och den flyktiga karaktären hos den amerikanska drömmen” skriver New York Times.

Men han nöjde sig inte med att skriva för scen och film (han är bland annat medförfattare till Wim Wenders film Paris, Texas) utan han var också en flitig skådespelare med framträdande roller i filmer som Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford, Pelikanfallet. För rollen som stridsflygaren och testpiloten Chuck Yeager i Det rätta virket, 1983, nominerades han till en Oscarsstatyett för bästa manliga biroll.

I samband med inspelningen av filmen Frances, 1982, mötte han skådespelerskan Jessica Lange och de två blev ett par som höll samman i nästan 30 års tid. De separerade 2009.

I torsdags avled Sam Shepard efter en längre tids sjukdom. Han led av nervsjukdomen ALS som leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. Han blev 73 år gammal.

Fotnot: Chuck Yeager var den första att krossa ljudvallen med ett flygplan. Den 14 oktober 1947 nådde han med en raketdriven Bell X-1 mach 1.06, motsvarande 1299 km/h.

 

Dags att lägga i nästa växel, TV4


Min drömbokning. Foto: Fredrik Sandberg / TT

TV4 har satt sig i en ordentlig uppförsbacke inför den kommande säsongen av Så mycket bättre.

Okej för Thomas Andersson Wij. Han har en låtkatalog med flera riktiga guldkorn: ”Hälsingland”, ”Thomas och hans mamma”, ”Blues för Sverige” och ”Mellanstora mellansveska städer” är bara några av mina personliga favoriter. Att han dessutom kan tolka andra artister, med mindre välvässad penna än hans egen, stod uppenbart för alla och envar när han uppträdde som inledningsnummer till Melodifestivalens final 2007 i något som kan vara det mest lyckade inslaget i tv-programmets historia.

Själv kommer jag aldrig att glömma hur tonerna av en sprött plockad akustisk gitarr ackompanjerades av mörka Stockholmsbilder och till det Andersson Wijs känsliga stämma. Det var inte förrän kameran gled in över publiken i ett nästan nedsläckt Globen samtidigt som han tog kraft i refrängen som det blev uppenbart för mig att det vi hörde var en version av Carolas gamla mellovinnare Evighet. Det kändes som om hela landet stannade för en sekund.

Men efter att Thomas Andersson Wij offentliggjordes har det gått ordentligt utför. Jag menar, Kikki Danielsson. Även om senaste albumet, 2011 års ”Första dagen i resten av mitt i liv”, har sina klart lysande ljuspunkter så lär inte ens TAW kunna göra något vettigt med Papaya Coconut, om vi säger så. Och Eric Saade – två Mellohits utgör inte en låtskatt av rang, direkt. Jämför med honom känns ju till och Danny Saucedo som en artist med en gedigen katalog.

Fyra artister kvarstår innan vi vet hur årets laguppställning ser ut. Om inte TV4 lägger i nästa växel och rycker upp sig rejält riskerar det här att bli tristaste säsongen hittills.

Jag inser att han lär bli landets mest svårövertalade artist men det är klart att Joakim Thåström vore den absoluta drömbokningen. Tänk att få höra Thomas Andersson Wij göra en ömsint Fan fan fan, Kikki Danielsson göra country av Ebba Gröns Die Mauer eller Eric Saade upptäcka sitt eget mörker och krautrockens undergångsstämningar genom att tolka Sällskapets Såg dom komma. Bara det hade ju varit värt att se hela säsongen för. Eller för den delen att höra Thåström göra Kikkis gamla dansbandsschlager Bra vibrationer till dansrock i Rymdimperiets anda…

Linnea Henriksson – som ju har ett nytt album på gång – eller Veronica Maggio skulle jag gärna också se i laguppställningen, liksom Linda Pira.

Är det inte också på tiden att släppa in någon från hårdrocksvärlden i programmet. Sverige tillhör de ledande länderna i världen när det gäller heavy metal i den riktigt hårda skolan men har, trots att det nu är dags för nionde säsongen, inte synts alls i Så mycket bättre. Här finns också ett musikaliskt yrkeskunnande utöver det vanliga. Det är bara att välja och vraka men jag skulle inte ha något emot att se någon från till exempel Dark Tranquility eller Opeth. Inte minst har det sistnämnda bandet en musikalisk bredd som skulle sitta fint i sammanhanget.

Som wildcard: varför inte ta in gamle punkhjälten Stry Terrarie som flankerade Thåström på slutet i Ebba Grön och inledningsvis i Rymdimperiet/Imperiet men som gjort mycket annat bra i Kriminella Gitarrer, Garbochock och Babylon Blues.

Så kom igen nu TV4! Rädda nionde säsongen innan det är för sent.

SMB – Tommys dag

sdltb773d91-nlDanny Saucedo, Tommy Nilsson, Lisa Ekdahl, Jill Johnson, Little Jinder och Magnus Carlson medverkar i årets säsong av TV4s program ”Så mycket bättre”, fotograferade under en pressträff på Vasateatern i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson / TT

Varje säsong av Så mycket bättre har sin stora stjärna. Den artist som skiner klarare än alla de andra. Den artist som får sitt stora genombrott eller förstärker sin position rejält i folksjälen. Så, vem blir årets Miriam Bryant?

När artisterna till 2016 års säsong kändes svaret på det redan självklart. Freddie Wadling var redan älskad på många håll men det tedde sig ändå givet att han nu äntligen skulle bli folkkär på riktigt med sin säregna röst och speciella framtoning. Men när Wadling tragiskt gick bort strax innan inspelningarna började lämnade det fältet öppet. Skulle den inte sällan hånade Tommy Nilsson få upprättelse? Skulle stjärnskottet Little Jinder kliva fram som fokuspunkten?

Skulle Lisa Ekdahl göra storstilad comeback värdig det genombrott hon en gång i tiden fick med “Vem vet”?

I vanlig ordning lider programmets tolkningar av en inte helt hundraprocentig fingertoppskänsla när det gäller själva musiken. Det är överinstrumenterat och underarrangerat. Dessutom har man än inte helt lyckad förkärlek för att lägga allt för mycket reverb på sången.

Det börjar oväntat svagt. Magnus Carlsson är en stor sångare och jag har hört honom skapa magi med tolkningar av andras låtar. I Allt som jag känner hittar han dock inte helt rätt och den där effekten på sången skapar en distans som inte klär hans väldigt innerliga sätt att sjunga. Dessutom saknas Tone Norums röst i det som en gång var en duett rejält.

Lisa Ekdahl lyckas däremot att göra Amelia till sin egen med sin speciella röst och sin typiska blandning av sydamerikanska rytmer och vispop.

Little Jinder är den första som står ut på riktigt. Jag vill ha sex med dig – här omdöpt till Du vill ha sex med mig – är i original en förskräcklig låt och att tolka just den hade kunnat vara ett artistiskt självmord. Men hon lyckas sånär ta kolbiten och pressa den till en diamant. Modigt och fascinerande.

Så kommer då Jill Johnson och klockorna stannar. I hennes händer blir Öppna din dörr – här Open your heart – till en mäktig soulballad där hennes mäktiga, känsloladdade och välmodulerade stämma får fritt spelrum. Håret på armarna reser sig på samma sätt som när Miss Li gick loss på Pugh Rogefeldts Här kommer natten i samma program för några år sedan.

Jag kan knappast påstå att tonårsidolen Danny Saucedo är någon favorit men när han gör Dör för dig visar han vilket superproffs han är. Att tolka låten, Easy Actions gamla Talk of the town översatt till Snacket på stan, som om det vore ett Orup-nummer är ett genidrag. Det syns dessutom att han har kul när han gör det, vilket alltid går igenom rutan, och han sätter varje kameravinkel på ett väldigt snyggt sätt.

Så vem blir årets break-away-star? Det står mellan Jill och Danny att döma av första programmet. Jill Johnsons nummer var avsnittets show stopper men det är Danny som har mest att vinna. Jill Johnson är redan stor och folkkär; vi vet vad hon är kapabel till. Danny kan med sin professionalitet och sympatiska framtoning hitta en ny och ännu större publik utanför det tonårssegment där han redan är storstjärna

Freddie Wadling då? Han har fått en stor och fin position i programmet. Demoinspelningen av En dag som spelades upp visar återigen hans märkliga förmåga att ta en medioker låt och få den att framstå som fantastisk, bara genom sin uttrycksfullhet och vokala karisma. Han är en mycket saknad artist och han var ensam i sitt slag.

* * *

Så här på morgonen, dagen efter dyker det påpassligt nog upp ett pressmeddelande om att Lisa Ekdahl ska ut på turné. Den 5:e mars spelar hon på Malmö Live.

* * *

En av Sveriges största röster har tystnat

SOMMARPRATARE 2011Foto: TT

Jag är osäker på om det var i samband med debuten med Blue for two från 1986 eller (mer troligt) uppföljaren Songs from a pale and bitter moon som kom två år senare. Men jag minns att jag hade varit bortrest och kommit hem. Medan jag varit borta hade den eklektiska göteborgsduon framträtt i tv och plötsligt kändes det som att Freddie Wadling var namnet på alla musikintresserade människors läppar. Tv hade det genomslaget en gång i tiden och Wadlings röst var inte en som gick lyssnaren oberörd förbi. Känslomässigt vek och sargad men ändå så kraftfull, karaktäristisk och särpräglad.

Innan Blue for two och de hyllade samarbetena med Fläskkvartetten hade han i mångt och mycket varit en angelägenhet för punkscenen, inte minst den göteborgska. Han spelade med en rad band, däribland The Perverts, Lädernunnan och Liket lever. Men det var med postpunkbandet Cortex som han med start 1980 först började skapa svallvågor, inte minst med låten “The Freaks” som kom att bli något av en signaturmelodi för honom. Låten kännetecknas av ett starkt utanförskap:

“When I’m awake and standing on the frozen floor
I cannot speak and no one can see me no more”
My mirror fades and spiders creeps across the door
And nothing really means anything no more”

Det utanförskapet har manifesterat sig kraftigt både i hans liv och konst. I biografin “Freak” berättar han om hur han blev mobbad i skolan och hur han reagerade med att under sju års tid knappt säga ett enda ord och genom ett självförbrännande liv där alkohol, droger och kaos blev en del av hans identitet.

Själv minns jag honom sitta i den sunkiga logen på Kulturhuset Smedjan i Falkenberg med rödvinsflaskan framför sig, liksom i sin egen värld även om hans medmusiker, oavsett om det var Fläskkvartetten eller Blue for two-kollegan Henryk Lipp, var alldeles i närheten. Men jag minns honom också på scen, där under 90-talets första tredjedel, och hur han kunde greppa tag om lyssnaren och dra in denne i samma skruvade och lätt förvridna värld som han själv befann sig i; en värld där det groteska blev det vackra. Det känns som allt annat än en slump att när Göteborgs Stadsteater under 1900-talets sista skälvande år satte upp Frankenstein som en skräckopera var det Freddie Wadling som iklädde sig rollen av monstret.

Då, i slutet av 80- och början av 90-talet, kallades Wadling ofta för Sveriges bästa rockröst. Men hans tilltal var betydligt bredare än så. Redan i Cortex och Blue for two kunde man spåra influenser från Bertolt Brecht och Kurt Weill och under det sena 90-talet skulle han nå en helt ny publik med skivan En skiva till kaffet, med tolkningar av artister från Evert Taube till Ulf Peder Olrog och Jeremias i Tröstlösa.

Ett av mina egna starkaste musikaliska minnen med Freddie Wadling är när han sommaren 2009 uppträdde tillsammans med Thåström och Anna Ternheim på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Där tolkade han “The best day” från skräniga barnprogrammet “Svampbob Fyrkant” på ett sätt som fick den att framstå som det vackraste som någonsin skrivits. Det om något är ett kvitto på Wadlings styrka både vad gäller rösten och hans sätt att till fullo gå in i en sång.

I torsdags gick Freddie Wadling ur tiden, 64 år gammal. Hans bortgång är dubbelt tragisk. Dels för att vi mister en stor svensk sångare och konstnär och dels för att han stod inför möjligheten att äntligen bli verkligt folkkär på det sätt hans konstnärskap förtjänade i och med att han skulle varit med i årets säsong av TV4:as Så mycket bättre.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. The Pretty Reckless och en massa svensk punk och rock från förr - Kommisarie Roy, Babylon Blues etc.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Neil Gaimans Nordiska Myter.
Ser just nu: Favoriterna från förra året var The Handmaid's Tale och Big Little Lies. Just nu ser jag Bron och tar igen de sista säsongerna av Weeds. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer och Veronica Mars.
×