Spela på – du blir inte aggressiv

Nu har Statens medieråd publicerat en undersökning som visar att datorspel inte orsakar aggressivt beteende. Kanske kan det bidra både till att föräldrar slutar hämma sina barns intresse på grund av fördomar och att de faktorer som medierådet kommit fram till faktiskt spelar roll för aggressivitet  ”som familjeproblem och psykisk ohälsa” slutar gömmas i dimråder.

Trista snubbar i spelvärlden

Det är inte ovanligt att vissa tv, film och spel-skapare tror att deras publik består av koncentrationsstörda femåringar, oförmögna att både reflektera och koncentrera sig. Däremot är det mer ovanligt att dess skapare, påhejade av recensenter, går ut och deklarerar att det är svårt att rationalisera en annan inställning. Och att deras inställning inte ska diskuteras.

Detta gör däremot David Jaffe, mannen bakom bland annat”God of War”, ivrigt påhejad av Tobias Bjarneby på ”Aftonbladet Spela”, som kallar blogginlägget ”furiöst” och ”kanske det mest klarsynta” han har läst i ämnet. Båda verkar under parollen ”låt spel vara spel” och nog om det.

David Jaffe skriver upprört i sin blogg att han är trött på recensenter som recenserar spel. Alltså de som inte bara bryr sig om grafik utan som också diskuterar handling. ”Vissa av oss kanske inte vill ladda våra spel med politik och filosofi” och ”vissa av oss kanske gillar att porträttera kvinnor på ett serietidningsätt”, skriver han. Han menar vidare att det kan vara en omöjlighet att skapa känslor samtidigt som interaktivitet. Och att inget av det han tycker handlar varken om pengar, lättja eller omognad. Det ska recensenterna sluta tjata om.

I bloggen finns framförallt en sak som är värd att kommentera: hur hans resonemang är ett skolexempel på dumheten att saker som görs som det alltid gjorts, eller helt utan eftertanke, är utan ställningstagande.

För trots hans ovilja att aktivt delta i en politisk eller filosofisk kontext så verkar han, som de flesta, i allra högsta grad i en sådan. Bakom hans spel, fullspäckade med gudar, testosteronstinna mördarmaskiner till män och kvinnor som figurerar mest som nymfomaner i sexminispel, ligger till och med ett väldigt aktivt arbete med strukturer. Detta och dess medföljande känslor har han jobbat hårt med.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=hxITeJPRajw]

Och det är klart att recensenter diskuterar det. Hur skulle de inte kunna göra det? Speciellt sedan marknaden utvecklats och öppnat upp för jämförelsen. För tvärtemot vad Jaffe tror så är det redan bevisat att det går att skapa olika sorters känslor i spel. Många spelmakare satsar numera på att göra intriger, eller en kontext, som man inte bara står ut med eller gillar – utan som till och med engagerar – kan verka odlande. Och detta helt utan att spelen för den delen handlar om äktenskap eller konkret politik, som Jaffe tar upp som exempel. Vi spelare behöver alltså inte längre blunda för uttjatade intriger och kassa människoporträtt. Vi behöver inte välja mellan teknik och berättelse. Vi kan få alltihop.

Att sen Jaffe irriterar sig på diskussionen är ju inte lika förvånande som att vissa recensenter håller med honom. Jaffe står ju inför det problematiska (för honom) faktum att det med det ökade utbudet blir svårare att komma undan med att vara omogen och lat. Marknaden för hans produkter minskar med oss som gläds åt och hänger med i allt som händer. Vi väljer bort och väljer till både vad det gäller spel och diskussionerna runt spel – med alla de infallsvinklar som dess olika beståndsdelar ger. Allt blir fler och mer ingående. Och ja, jag menar verkligen omogen slapphet. Det är precis vad det handlar om i alla de fall där någon kränger sina egna sunkiga ideal och inte vill låtsas om att det betyder något. I det här fallet under parollen ”låt spel vara spel”.

Krig i Manchester-katedralen

Hela helgnatten var jag uppe och sköt Chimeras i Resistance: Fall of Man. Ett helt okej spel på det stora hela –  med några och välbekanta brister.

Spelet utspelar sig i England 1951 och fienderna är någon slags utomjordiska varelser, Chimeras, som försöker ta över världen. Själv är man sergeant Nathan Hale i den mänskliga motståndsrörelsen.

Miljöerna i spelet är härliga, perfekta för nattspel, mörka, varierande och detaljrika, precis som fienderna – som inte bara ser coola ut utan som också bjuder på motstånd, främst på grund av sina vapen vars kulor är i stort sett omöjliga att komma ifrån. Vissa som recenserat Fall of Man har kallat dessa Chimeras både korkade och tråkiga, men jag håller inte med. Jag tycker de är både envisa och beräknande och som sagt, rejält mycket mer utrustade än den motståndsrörelse man själv är en del av. Inte sällan känns uppdraget att utrota dem ganska hopplöst. Men visst, aldrig på den nivån att man tappar sugen.

Storyn i Fall of Man är inte särskilt engagerande – som allt för ofta i first person skjutapålöpandeband/krigspel något förbisett. Det finns potential: utomjordingar och strider i verkliga miljöer i England, bland annat i Manchester-katedralen som det för övrigt blev en del rabalder om, men det tas inte tillvara.

En berättarröst drar plikskyldigt en historia som mest fungerar som klister för att foga samman lösa stridsdelar och karaktärerna syns knappt och utvecklas därför inte vilket gör att man inte bryr sig ett dugg om dem. Slutet är också ett antiklimax: berättarrösten igen, jag minns inte ens vad hon sa, vad som hände. Klarade sig England? Värst då att jag inte heller bryr mig.

Lyckligtvis finns då kampanjen i multiplayerläge offline, något som förvånansvärt få spel har. Spelar man med en kompis står man nämligen, på ett helt annat sätt än som ensamspelare, ut med att inte ha något genomarbetat fängslande syfte för att ta sig vidare. Då skapar samarbetet och gemenskapen i soffläget ett engagemang stort nog för att spela genom hela kampanjen och uppskatta bara chysta miljöer och skumma fiender så pass att man kan rekommendera det vidare till andra flerspelare.

Favorit i favorit

Felicia Day i webbserien The Guild…

Sci-fi-serien Eureka må vara lite fånig men jag har svårt att motstå dess charm – det är något av en motvillig favorit, en guilty pleasure. Nu noterar jag dessutom på Twitter att en av mina favoriter från Joss Whedons tv-värld håller på att spela in avsnitt av serien. .

Felicia Day är en osannolikt charmig commedienne som synts i Whedonserier som Buffy the Vampire Slayer, Dollhouse och Dr. Horribles Sing-a-long blog. Dessutom skriver och spelar hon i roliga webbserien The Guild som borde vara required viewing för alla med det minsta intresse för datorspel.

Jag kan inte vänta på att se henne i Eureka.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=urNyg1ftMIU]

Helgtips

”Va?!? Det är ju bara torsdag!” Jaja, så ja.  Ja visst är det så. Helt riktigt. Men jag, Maria Zandihn, har bestämt mig för lite framförhållning för en gångs skull. Och eftersom det är bra konserter i helgen så är det dags att tipsa redan nu.

Imorgon, fredag, spelar min favoritartist från Danmark – Fallulah – på Vega i Köpenhamn. Så jäkla grym. Musikmässigt går det åt  Florence + The Machine och Bat for Lashes. Inte helt fel med andra ord.

På Babel är det Malmöband för hela slanten i helgen. Begåvade sådana. Under namnet ”Som en aldrig sinande ström” får vi se band som This is head och MF/MB/. Kolla in Babels hemsida för mer info.

Skånetemat fortsätter även på Debaser där Hässleholms stolthet Familjen spelar. Jag har sett Familjen ett par gånger, och jag tror att spelningen på Debaser kommer bli hur bra som helst, med tanke på att det är en klubblokal.

Så ja, det är beslutsångest som heter duga. Vad ska man välja? Tyvärr kan man inte klona sig.

Men vad det än blir ska jag värma upp med lite Mario. Herregud vad jag saknat honom. Eller kanske lite Tekken (om någon vågar spela med mig, inte för att jag är grym utan för att jag får ett uselt humör om jag förlorar). Eftersom jag flyttat och varit lat och inte fått upp tv:n på väggen förrän nyligen och dessutom saknat sladdar, tog jag en liten spelpaus. Men nu är tv:n på plats, precis som mina små bebisar i form av konsoler.  Shit, jag kommer få träningsvärk.

Självklart bjuder jag på lite Fallulah också:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=3cLK6j5YqkU]
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×