Sorkin tillbaka i rutan

Aaron Sorkin tar emot en Golden Glove för sitt manus till filmen The Social Network.

För en vecka sedan nåddes vi av nyheten att Aaron Sorkin – skaparen av tv-serier som West Wing (Vita huset) och den allt för kortlivade Studio 60 on the Sunset Strip, tillika manusfrörfattare till filmen The Social Netword – skrev för tv igen. Och nu är det, enligt TV Guide, klart. HBO köper hans manus till en pilot på en ny serie.

Och det verkar som att det blir en show helt i linje med West Wing och Studio 60. Serien ska utspela sig bakom kulisserna på en tv-nyhetsredaktion.  Vågar man gissa på massor av parallellhandlingar och ett rasande högt tempo, kanske?

Till BBC News har Sorkin sagt om serien “I’ve spent some time at CNN… with Keith Olbermann and Chris Matthews, Fox News, I’ve spent some time being a fly on the wall at those shows… What the hope is, is that I can bring the same kind of idealism and romanticism that made government seem sexy on The West Wing, and I can bring it to the news and journalism, which in America is held in at least as much contempt as government.” (Enligt Flavorwire)

Hur som helst strålande nyheter för dem av oss som inte kunde få nog av hans tidigare serier.

* * *

Strange things happen at sea. Eller i varje fall i Växjö.

Snappar upp på twitter att nya numret av utmärkta tidskriften Word ska innehålla en lista på förra årets konstigaste händelser. Sverige representeras av en händelse i Växjö för lite drygt ett år sedan. Viktväktarna hade möte och ett 20-tal personer dök upp. Vid invägningen rasade golvet

Yeah, that’s kinda bizarre.

Och där tog 80-talet slut…

Man kunde tro att det var slut med det sista avsnittet av Tracks men det mest seglivade årtiondet någonsin hade en sista suck att dra.

Men idag kom det så ohjälpligen. 80-talet är slut. Tidningen Okej som startade 1980 har gått i graven.

– Medielandskapet, utbudet och målgruppen har förändrats. Varumärket är väl mest känt för de över 30 år idag, säger Malin Esaiasson, produktchef på Egmont Kärnan, till tidningen Resumé.

Och så är det naturligtvis. Precis som Tracks känns Okej otroligt förknippat med 80-talet.

I somras kom Boken om Okej. Jag fick den i julklapp och att bläddra i den är en tidsresa tillbaka till mina egna tonår. Det var den eviga striden mellan syntare och hårdrockare (har den tagits över av PC- versus Mac-användare idag?), det var Samantha Fox och Solstollarna, pudelfrisyrer och thrash metal… Och så var man tillbaka i högstadiekorridoren igen.

Det var knappast en intellektuellt högstående produkt men det var en tidning som talade till den tidens tonåringar på deras villkor. Jag måste erkänna att jag inte har öppnat ett färskt nummer av Okej sedan någon gång kring 1988 och den tidning som jag minns har knappast en plats i dagens medielandskap.

Så här med moderna glasögon var det väl kanske inte helt okej att paketera halvnakna artister och popstjärnors sprit och knarkhistorier för en publik på elva- till sextonåringar. Men det är ändå med ett styng av saknad jag ser den försvinna även om jag på intet sätt längtar tillbaka till vare sig tonåren eller till 80-talet. Ändå blir det på något sätt ännu en dörr som stängs bakåt i tiden.

* * *

Här finns för övrigt en (spanskspråkig) internetradiokanal med 80-talsmusik för den som vill återuppleva den dåliga – men rätt charmiga – smakens årtionde. En kompis tippsade om den efter att jag twittrat om Okejs hädangång

Six degrees of Buffy tVS

Foto: Scanpix, Grafik: Ralph Bretzer

För ett par år sedan gick jag igenom ett antal gamla poptidningar från 90-talet som jag hittat i en bortglömd kartong på vinden.

En av dem var ett nummer av klassiska tidskriften Select (kanske mest känd för att 1993 ha myntat begreppet britpop) som gavs ut mellan 1990 och 2000. I det aktuella numret hittade jag ett flödesschema som skulle bevisa hur popvärlden kretsade kring The Smiths-gitarristen Johnny Marr. Tveksamt bevisvärde förvisso men rätt kul.

Som i det närmaste fanatisk Buffy the Vampire Slayer-fan satte jag mig givetvis ned för att på liknande sätt bevisa att tv-världens kretsar kring Buffy och spin of-serien Angel. Resultatet ser ni ovan. Det är som sagt två år gammalt och därmed inte helt aktuellt.
Jag medger att den är lite (läs: mycket) svårläst men så fort jag har löst problemet med att ladda upp filer som är större än en megabyte ska jag ersätta den med en bättre upplöst bild… Klicka på bilden så blir den i alla fall lite mer lättläst.

* * *

På 80-talet fanns det en lek som kallades Six degrees of Kevin Bacon. Det gällde att hitta ett så nära samband som möjligt mellan en person och den då populäre skådespelaren Kevin Bacon. Den som hittade det närmaste sambandet vann.

Så är till exempel Buffy-skådespelerskan Sarah Michelle Gellar bara en generation ífrån Kevin Bacon eftersom de båda spelade tillsammans i filmen ”The air I breathe” från 2007.

För dem som är för lata för att göra uträkningen själv så finns den eminenta sajten Oracle of Bacon som gör det åt en.

* * *

Med avstamp i dessa något hysteriska utslag av fandom tänkte jag lägga till en ny feature i alla mina inlägg som handlar om tv: en Buffy-faktor. Den ska tala om hur många generationer bort från Buffy tv-serien i fråga är.

Kevins Buffy-faktor skulle därmed bli två enligt logiken: han spelade i ”The air I breathe” där Sarah var med som i sin tur spelar i Buffy, alltså två generationer bort.

* * *

Sajten Nerdapproved har för övrigt en rätt vild teori om att framgångsrika dramaserien Mad Men i själva verket är en reboot av kortlivade sci fi-serien Firefly. Se hur de resonerar här.

Firefly har Buffyfaktor 1. Serien är skapad av Joss Whedon som också ligger bakom Buffy. När det gäller skådissamband är de larvigt många.

Mad Men har Buffyfaktor 2. Christina Hendricks som spelar Joan i Mad Men spelade i ett avsnitt av Tru Calling där Eliza Dushku, som spelar Faith i Buffy, hade huvudrollen. (Man kan argumentera för Buffyfaktor 1 eftersom Hendricks även var med i ett avsnitt av Angel men den rollen är närmast att betrakta som en statistroll och bör därmed inte räknas).

* * *

Fotnot. När jag skriver britpop protesterar stavningskontrollen på min dator och föreslår i stället bristpop, vad tusan det nu är.

Redaktionen kastar kläderna

Vecko Revyns redaktion kastar kläderna. I sin kampanj ”Size hero” vill de minsann visa hur ”normala tjejer ser ut på riktigt”. Dessutom frontar en hårt retuscherad Molly Sandén omslaget till numret för att sedan ”surprisa” läsaren med att inne i tidningen visa originalbilden  – tadah! Geniknölarna är gnuggade.”Titta så retuscherad bilden på omslaget var!” Väcka tanken ”jaså, oj som de fuskar i modeindustrin och i tidningar” och pränta in ”du duger som du är” hos unga tjejer.

Själv suckar jag mest. Jag ska erkänna att jag själv inte sett tidningen i fysisk form eller sett samtliga av redaktionens ”så här ser vi normala tjejer ut-foton” utan endast tagit del av en del av dem i diverse branschtidningar.

Men. Jag har själv varit där i den åldern. I tonårens både skimrande och osäkra värld. Tanken ”Size hero” är fin men tyvärr faller den platt. Det räcker liksom inte att redaktionen på VR kastar bh:n och står i trosor med rumpan mot kameran och ler stolt. Det räcker inte att man retuscherar en tjej som anses vara ”normal” så att hon blir smalare på omslaget för att sedan ge facit. Även om tanken i sig är god. Det känns lite komiskt när de dubbla budskapen hela tiden ändå är närvarande på resterande sidor i tidningen. Loggar man in på Vecko Revyns hemsida möts man av massor av tips på hur man blir snyggare, vilka krämer som får huden så där ”fräsch” och bättre och hur man kommer i form på två veckor. Ja till och med hur man blir ”naturligt vacker med smink” som en rubrik löd ordagrant. Var är budskapet ”du duger som du är” här?

 Vill de ta fajten på allvar, vilket jag hade hejat på med all min kraft, är det just dessa artiklar de skulle kastat. Kläderna kan de behålla. För det är dessa, kanske i vissas ögon oskyldiga små artiklar, som får så många tonårstjejer att med sorgsen blick studera sin spegelbild och tänka på alla krämer, smink och ”hälsotips” (ordet är egentligen bara en ersättning för dietdravlet många tjejtidningar körde med tidigare) som kommer att få dem att bli lite fräschare, lite snyggare och lite bättre. För som de är, duger de ändå inte.

Ångdrivna drömmar

… det är alltid kul att få ett namn på något som man gillat länge men inte riktigt greppat att det var en egen subkultur.

Jag har alltid varit svag för retrofuturism, alltså science fiction som förefaller utspela sig i en ålderdomlig tänkt framtid. Tänk Alan Moores serie League of extraordinary gentlemen, spelet Bioshock, filmen Sky Captain and the world of tomorrow eller Jules Vernes, Mary Shelleys och HG Wells böcker.

Så slår jag upp senaste numret av den utomordentliga engelska undergroundkulturtidskriften Nude och upptäcker att det finns en hel subkultur runt det temat. Den kallas för steampunk – ångpunk – med en blinkning åt cyberpunken. Inom steampunken är innovationerna, till skillnad från inom cyberpunken, inte elektroniska. Allt är möjligt men sker genom utomordentligt finurliga mekaniska apparater. Det är ånga, kugghjul och fantasin som enda gräns.

En alternativ framtid med fantastiska maskiner, fantasifulla kläder och miljöer. En värld fylld anakronismer, galna vetenskapsmän, onda bovar och modiga hjältar. Eskapism, javisst, men också, som med all god science fiction, en möjlighet att berätta om verkligheten.

“Steampunk, like all good punk, rebels against the system it portrays /…/, critiquing its treatment of the underclass, its validation of the privileged at the cost of everyone else, its lack of mercy, its cutthroat capitalism” skriver den amerikanska författaren Jess Nevins i sin artikel ”Nineteenth Century Roots of Steampunk” som fungerar som introduktion till antologin ”Steampunk” från 2008.

Bakgrunden är det brittiska imperiet under viktoriansk tid och rörelsen, för man får nog kalla den en sådan, anammar den tidens attribut och etikett med hull och hår. Till skillnad från den viktorianska estetiken omfamnas dock inte dess etik som snarare undergrävs. Rörelsen är uttalat antisexistisk, antihomofob, antirasistisk och antiimperialistisk. Ungefär antitesen till de viktorianska värderingarna alltså.

– I’ve always been a big fan of Victoriana, but the part that interests me is the nasty underside of it. Proper throwing bombs at monarchs anarchism came out of the Victorian era, and that’s far far more interesting to me than regimental insignia, säger Andrew O’Neill, sångare och gitarrist i The men that will not be blamed for nothing, i en intervju med tidningen Steampunk Magazine.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=nia3R0Luvus]

The men that will not be blamed for nothing är ett synnerligen underhållande band. De kallar sin egen musik för victorian grindcore. Själv skulle jag säga att det är en blandning mellan oi-punk, heavy metal, music hall och komedi. Bandnamnet är hämtat från sen 1800-tals-graffiti som gått till historien bara för att den fanns i närheten av ett av Jack the Rippers offer.

De står mitt i en rörelse som kännetecknas av punkens gör-det-själv-anda och upproriskhet men delar inte den rörelsens hellre än bra-tanke. Tonvikten ligger vid fantasi OCH hantverksskicklighet. Man ska helst göra de fantasifulla pseudoviktorianska kläderna själv och gärna modifiera sin dator så att den ser ut som hämtade ur det tidiga 1800-talet. Att köpa kittet färdigt är något som det rynkas på näsan åt.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=PrfV4ZMn4EE]

The men they couldn’t hang har egentligen ingenting med steampunk-rörelsen att göra men med deras fäbless för den tidiga industrialismen känns de på något sätt rätt här ändå. Dessutom har de ju ett bandnamn som påminner mer än lite om ovannämnda band, Och så heter ju låten ”Rain, steam and speed”…

Av samma anledning passar den här pärlan med Frank Tovey (mer känd som syntpionjären Fad Gadget): I.K.B. (R.I.P.). Sången handlar om ingenjören och järnvägspionjären Isambard Kingdom Brunel som är en vanligt förekommande figur inom steampunk-litteraturen. När BBC 2002 hade en omröstning om vilka som var de 100 största britterna genom tiderna kom för övrigt Brunel tvåa efter Winston Churchill.

Girl of my dreams

”Hur är det med dig, egentligen?” frågade ett par av mina kollegor mig tidigare idag.

”Jodå, det är bra, lite hosta bara”, svarade jag och försökte se pigg ut trots att jag bara minuten innan trott jag skulle kvävas för att jag hostat så mycket. Bra Maria.

Nu ligger jag nerbäddad i soffan i alla fall. Men det händer en märklig grej med mig när jag blir sjuk. Jag blir så vansinnigt nostalgisk när det gäller musik. Måste lyssna på allt gammalt jag gillade när jag var yngre. Vet inte om det är någon slags trygghet som jag är ute efter. Men det är så varje gång. Just nu snurrar Mirahs fantastiska platta ”You think it´s like this but really it´s like this”. Alla som inte kollat in henne bör göra det bums.

I kväll håller min absoluta favorittidskrift Lula mig sällskap. Nummer elva har precis släppts. Och ja, den är genialisk. Alltid. För vad sägs om…
Medverkande gästskribenter: Sofia Coppola och Miranda July (heja heja).
På omslaget: Charlotte Gainsbourg.
Innehåll: Intervjuer med bland andra Kim Gordon och Charlotte Gainsbourg (fantastiskt vackra bilder). Juliana Hatfield och Evan Dando intervjuar/samtalar med Jenny Lewis och Jonathan Rice. Och så finns det en massa enkäter med exempelvis Cindy Sherman och Thurston Moore. Lägg dessutom till grym layout och foton. Lula är verkligen  girl of my dreams.

Och så var det Mirah-låten då förstås…
[youtube:http://www.youtube.com/watchv=_339vC85GJw&feature=related]

Fint som snus

Scout Niblett spelar på Loppen i kväll.

Missa inte Beach House på Mejeriet i Lund i kväll! Det finns biljetter kvar och det börjar klockan 20. Deras senaste album ”Teen Dream” kommer definitivt landa på någon av årets alla topplistor hos mig. Dessutom spelar Scout Niblett på Loppen i Köpenhamn. Lyssna på hennes fantastiska album här.  Eller lyssna här. Lite PJ Harvey, lite Cat Power, grymt bra.
[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=Zw5hkqTiAPI&feature=related]

Och så måste du ju bara spana in det här svenska bandet: Marching band. Albumet Pop Cycle släpps snart (finns dock redan här) och verkar mycket lovande.
[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=WX2mecpcbMc]

Kan för övrigt nya numret av Lula  släppas någon gång? Älskar Lula. Dessutom sägs det vara Charlotte Gainsbourg som är på omslaget. Bara en sådan sak.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×