Berättelser från Engelsfors

engelsfors4

Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg har berättat att de, när de först lärde känna varandra, bondade över en gemensam kärlek till Buffy the Vampire Slayer. Det märks tydligt i de två delar som ännu kommit ut i deras Engelsfors-trilogi.

engelsforsSom Buffy-fan känner man igen sig i själva formen där en krets av ungdomar, som förvisso representerar arketyper men som ändå fylls med så mycket kött och blod att de aldrig blir stereotypa, utsätts för en magisk verklighet som är på samma gång skrämmande som lockande. Här, liksom i Buffy, finns det alldagliga livet som står i kontrast till den magiska världen och det mystiska rådet som är en maktfaktor inom den senare; ett råd som sägs stå på den goda sidan men som också agerar cyniskt och maktfullkomligt. Inte minst känner man igen sig i metaforen med skolan som ett helvete och kampen mellan en stelbent men (ibland) välmenande vuxenvärld och ett ungdomsliv där allt är på ett blodigt allvar bortom de vuxnas förståelse.

Jag föll som en sten när jag sent om sider läste ”Cirkeln” och kastade mig över ”Eld” som jag slukade i ett sträck. Väntan på avslutande delen, ”Nyckeln” är lång och plågsam. Därför är det inte utan en avsevärd mängd entusiasm som jag kastar mig över serieboken ”Berättelser från Engelsfors” (Rabén & Sjögren) som utgör ett slags del 2,5 i serien. Med en session hos romanernas spådam, Mona Månstråle, som ramberättelser gör författarna och tecknarna nedslag före och under de två första böckerna och i den avslutande delen får vi också ett smakprov på vad som komma skall.

Det ska sägas med en gång att serierna inte står på egna ben. Har man inte läst böckerna får man inte ut så mycket av ”Berättelse från Engelsfors”. Som fördjupning av karaktärerna och som aptitretare inför den avslutande delen som kommer till hösten fungerar den dock alldeles utmärkt. Vi får veta mer om hur Olivia hamnade där hon hamnade i slutet av Eld och berättelsen om Elias hos kuratorn (eller är det rektorn Adriana Ehrenskiöld?) är en intressant parafras på den inledande scenen i ”Cirkeln”. Allra bäst är bokens längsta berättelse där vi får följa Ehrenskiölds dömda förhållande med Simon Takahashi, ett förhållande som ligger långt före tiden för böckernas handling och som vi där ser det hemska resultatet av.

Tecknarna Kim W Andersson (som även gjort böckernas omslag), Karl Johansson och Lina Neidestam har gjort ett strålande arbete med att sätta en visuell form för det som det i mitt och många, många andras medvetande redan finns egna föreställningar om. Trots att de har sina egna lätt igenkännliga stilar lyckas de hitta en gemensam vision som gör att det visuella berättandet inte faller isär utan bildar en sammanhållen enhet.

Det har redan utlovats ännu en seriebok. Det känns skönt att man inte helt behöver lämna Engelsfors helt efter att den avslutande delen av trilogin kommit ut. För även om Engelsfors är ett ruggigt ställe så släpper dess invånare inte så lätt taget om en.

(Recensionen ursprungligen publicerad i Skånska Dagbladets papperstidning 2 april.)

engelsfors2

Nordkorea i serieform

Guy Delisle möter nordkoreansk tulltjänsteman. Klicka på bilden för att förstora!
I takt med att Nordkorea fortsätter att gäcka omvärlden med sina märkliga utspel blir den tillslutna diktaturen både mer sorglig och fascinerande. Inga nyhetssändningar med sedvanligt knapphändiga vittnesmål och strimlor av svårtydd information kan mäta sig med inblicken som den kanadensiske tecknaren Guy Delisles ”Pyongyang – A Journey In North Korea” (2003) ger.

Det här är en slags dagboksskildring i serieform av Delisles två månader långa vistelse i den nordkoreanska huvudstaden. Hans bagage består passande nog bland annat av George Orwells ”1984”. Annars brottas Delisle med byråkrati och inte minst monotoni och tristess – underbart träffsäkert skildrad i Delisles avskalade, grådaskiga teckningar.

Detaljer som den tassande men ständigt närvarande nordkoreanske guiden blir till slut smått komiska, men samtidigt vilar något djupt obehagligt alldeles under den polerade ytan, bakom den bisarrt påkostade och överdrivet upplysta tunnelbanan (i övrigt ger glödlamporna inte mycket sken ifrån sig och på det 40 våningar höga hotellet där Delisle bor är bara våning åtta upplyst) och hyllningarna till De Stora Ledarna i form av jättestatyer i valv som ska klara ett kärnvapenanfall. Läs, nu!

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×