Pop som politik och samtidens spegel

Foto: Karl-Johan Strandberg (Övriga bilder: Martin Skoog)

Genom hundra år av svensk populärmusik speglar sig samhällets utveckling och tidsanda.
I morgon kväll ställer sig radioprofilerna Anna Charlotta Gunnarson, David Silva och Agneta Karlsson på Medborgarhuset i Eslövs scen med showen Allt du måste veta om pop. Och det finns lärdomar att dra – om såväl historien som samtiden.

Sedan tiden när Billie Holiday för första gången gick upp och framförde Strange Fruit, den kanske första moderna protestsången, har frågan ställts: hör musik och politik ihop? För de tre radioprofilerna bakom Allt du måste veta om pop ter sig svaret självklart.
– Det är oundvikligt, säger David Silva.
– Det beror på vad man lägger in i ordet politik men för oss är politik vem som har talutrymmet i en viss tid, hur vi förhåller oss i vardagssituationer som vem som tar hand om våra barn, vad vi har för möjligheter på arbetsmarknaden och så vidare. Det är sådant som hela tiden speglas i låtar. Det finns fruktansvärt mycket musik i en massa ämnen som också diskuteras i riksdagen. Självklart är det så, säger Anna Charlotta Gunnarson.
– På något sätt tror jag att det finns jättemånga artister som inte själva uppfattar sig som politiska, men om man tittar på vad de har skrivit i text och musik så kan man se att de är det, säger Agneta Karlsson.

Tillsammans gjorde de radioserien Pop och politik som nu i Allt du måste veta om pop fått en spin off på scenen. Gunnarson, Karlsson och Silva spelar egenskrivna låtar, berättar historier, spelar upp kända originalhits och visar bilder ur tidningarna Okej och Posters arkiv. Via länk finns bland annat Lill Babs och Ison Glasgow från hiphop-duon Ison och Fille med och kommenterar det som sker på scen.
– Vi lyfter fram en massa spännande och oväntade storys om både låtarna som blivit stora och populära och också om en massa bortglömda personer, framförallt kvinnor som inte har synliggjorts i historien. Man får med sig ganska mycket aha-upplevelser kring vilka vi kommer ihåg och inte, säger Anna Charlotta Gunnarson.

Genom musiken, liksom genom alla konstformer, speglar sig den samtid de kom till i. Och genom det lär man sig också om vår egen tid.
– Genom att titta på dåtiden, det som är historia, får man också syn på sin samtid. Vad kan jag lära mig av hur det var och varför vilka saker kom fram då?, säger David Silva och fortsätter:
– Det handlar om att berätta om det som varit men också att få syn på vilka vi är idag; vilket samhälle vi lever i och hur vi har kommit hit. Och kanske vilket samhälle vi skulle vilja leva i.

Även bortom de uppenbara genrerna där man förväntar sig hitta politiska budskap och samtidsskildringar finns det lärdomar att dra.
– Det är därför vi gör den här föreställningen, för det finns ju en massa genrer som berättar att de är politiska och det finns en massa genrer som vi direkt fattar är politiska. De flesta nämner punk, progg och hiphop när man ska prata om politiska genrer men det är klart att även schlager speglar samtiden, den låter ju inte likadant på 50-talet som den gör idag. Skillingtrycken, dansbanden, hårdrocken, soulen… Det finns ju politik i allt, säger Anna Charlotta Gunnarson.
– Sedan ska det sägas att Allt du måste veta om pop inte pekar i någon särskild politisk riktning utan det är en föreställning om svensk musikhistoria och hur strukturer och normer ser ut kring den, säger Agneta Karlsson.

Trots det seriösa ämnet utlovar de en inkluderande föreställning med glada skratt, allsång – och kanske lite stoldans.
– Vi har en massa roliga historier som vi vill nå ut med, Vi vill prata om hur Sverige har sett ut och då gör vi det med hjälp av musik. Vi hade tankar på att göra det i stå upp-form men det blev en blandning av stå upp, peppföreläsning och sång- och dansföreställning.
– Vi är tre stycken journalister, vi har gjort musikprogram men vi har också, vid sidan av, spelat instrument, sjungit och spelat teater. Den här showen är gjord utifrån de förutsättningarna, säger Agneta Karlsson.

”En av de mest originella rösterna i sin generation”

Foto: Andrew Medichini/AP/TT

Han fick ett Pulitzer-pris för manuset till pjäsen Hem till gården och Oscarsnominerades för rollen som Chuck Yeager i Det rätta virket.
I torsdags dog Hollywood-stjärnan Sam Shepard.

Att sammanfatta Sam Shepards karriär är inte lätt. Han var manusförfattare, skådespelare, regissör och författare. Hans karriär spänner över ett halvt århundrade, från det att han började slå sig fram på New Yorks mindre teaterscener 1962 till hans sista insatser som skådespelare i film och på tv med filmen Never Here som hade premiär i juni och Netflix-serien Bloodline där han hade en återkommande roll som patriarken Robert Rayburn.

Shepard är en av de stora stilbildarna inom Off Broadway-rörelsen inom teatern. Han har skrivit klassiska pjäser som Den svältande klassens förbannelse och Hem till gården, båda från 1978. Den sistnämnda ska inte blandas ihop med den engelska tv-serien med samma svenska titel. I original heter den Buried Child och handlar om den amerikanska kärnfamiljen fragmenteras i skuggan mot en desillusionerad bakgrund av den krakelerande amerikanska drömmen. Pjäsen fick ett av de finaste priser en amerikansk pjäsförfattare kan få, The Pulitzer Prize for drama, och fick hans stjärna att skjuta i höjden.

”Han betraktades allmänt som en av de mest originella rösterna i sin generation, som hyllades av kritiker för sina intensiva porträtt av makar, syskon och älskare som kämpade med identitetsproblem, misslyckanden och den flyktiga karaktären hos den amerikanska drömmen” skriver New York Times.

Men han nöjde sig inte med att skriva för scen och film (han är bland annat medförfattare till Wim Wenders film Paris, Texas) utan han var också en flitig skådespelare med framträdande roller i filmer som Mordet på Jesse James av ynkryggen Robert Ford, Pelikanfallet. För rollen som stridsflygaren och testpiloten Chuck Yeager i Det rätta virket, 1983, nominerades han till en Oscarsstatyett för bästa manliga biroll.

I samband med inspelningen av filmen Frances, 1982, mötte han skådespelerskan Jessica Lange och de två blev ett par som höll samman i nästan 30 års tid. De separerade 2009.

I torsdags avled Sam Shepard efter en längre tids sjukdom. Han led av nervsjukdomen ALS som leder till att de nervceller som styr kroppens muskler gradvis förtvinar. Han blev 73 år gammal.

Fotnot: Chuck Yeager var den första att krossa ljudvallen med ett flygplan. Den 14 oktober 1947 nådde han med en raketdriven Bell X-1 mach 1.06, motsvarande 1299 km/h.

 

Teater i kanalen

20150427_135043_001
Mobilfoto: Ralph Bretzer

Jag är inte en superfan av att jobba kvällsskift men det har vissa positiva bieffekter. Som att man kan gå och kolla på teater innan jobbet.

20150427_145546Jag kom promenerande från stationen mot redaktionen när jag fick se en flotte med ett piano på. Det visade sig vara Teater Insite som gjorde sig redo för repetition och genomdrag av sin föreställning I cry to the sea, en pjäs som utspelar sig efter en av klimatförändringar orsakad syndaflod. Bara att slå sig ned och njuta i det fina vädret.

På scen – eller ja, flotte – är meriterade namn som skådespelerskan Nina Jemth, sångerskan Sofia Eberhard Söderberg och pianisten David Sarosi. För regin svarar Ragna Wei, som varit verksam på bland annat Malmö Opera och Moomsteatern men som för några månader sedan blev utsedd till konstnärlig ledare på Borås Stadsteater.

Föreställningen har premiär nästa lördag i Helsingborg och kommer till Malmö i samband med Scenkonstbiennalen i slutet av maj (spelas 28/5 och 30/5). Dessutom kommer den att spelas på Sommarscen i sommar.

 

Dead Celeb Inc.

Kobra är ett av mina favoritprogram på tv (som inte innehåller vampyrdräpare och utspelar sig i fiktiva kaliforniska städer med High Schools lånade från Beverly Hills 90210). Kvällens program om döda kändisar-industrin var riktigt bra.

Åtminstone om man ser fenomenet från ovan ser det ut som att den är ett nytt fenomen. Klassiska romaner får erotiska inslag i omskrivna versioner, Tupac Shakur uppträder i hologramform och Michael Jacksons musik blir till nycirkus.

Och man kan naturligtvis, som programmet, fråga sig vad Sir Arthur Conan Doyle hade tyckt om pornografiska inslag i böckerna om Sherlock Holmes. Å andra sidan är det ju egalt, Conan Doyle levde i en annan tid med andra värderingar. Dessutom har berättelser i alla tider berättats och berättats om i nya tappningar.

När Goethe skrev Faust var Marlowes The tragical history of Doctor Faustus, som i sin tur byggde på en tysk sägen, 200 år gammal. Och på Goethes Faust har det sedan byggts tre operor, den har filmatiserats, och den ekar i Bulgakovs Mästaren och Margerita (min absoluta favoritroman) och en lång rad andra verk. När en berättelse väl finns där ute blir den allmängods. Och ska man vara krass så är ju det där med copyright över huvud taget ett modernt fenomen.

För ganska många år sedan såg jag å yrkets vägnar en gräslig Queen-musikal på Konserthuset i Gävle. Queen är gamla favoriter för mig och när jag skulle skriva recensionen var betygsettan självklar och jag skrev med glödande penna; inte för att jag tycker att det är något fel med att göra musikal av bandets musik utan för att den var så förbaskat uselt och spekulativt genomförd.

Det är inte bara okej att plocka upp döda artisters och författares verk och använda dem i böcker, musikaler, konserter och filmer, det är till och med lovvärt. Det får i bästa fall musiken, boken, tavlan eller vad det nu är att leva vidare, inte bara som museiobjekt. När artisten är död finns ju alltid frågan vad han eller hon hade tyckt om resultatet men eftersom det är en fråga som bara kan få hypotetiska svar är den rätt meningslös. Om resultatet är bra eller inte är en helt annan fråga och i betraktarens öga.

Att, som i fallet Tupac Shakur, sätta personen själv på scenen som ett hologram… Jag vet inte; jag tycker allt att det är lite smaklöst. Definitivt över gränsen är det dock när man, som i en aktuell och omdiskuterad film, fiktionaliserar en historisk person och tillskriver denne handlingar som i samhällets ögon inte bara är moraliskt klandervärda utan rent brottsliga utan att ha belägg för det.

Nej, nu ska jag nog ta mig an den där ”Pride and prejudice and zombies” som stått på att läsa-listan ett bra tag. Jag tror inte att någon skulle missta den för originalet och tro att Jane Austen faktiskt skrev zombie-historier.

De gav röst åt förortens unga

Foto: TT och Nationalteatern

Vasaparken, Femman, Frölunda torg, Näckrosdammen och Stena Olssons compagnie. Nationalteaterns sångtexter är fyllda av Göteborgsreferenser. Så är bandet också intimt förknippat med rikets andra stad, trots att medlemmarna kommer från landets alla hörn och att sagan om den svenska proggens kanske viktigaste teater- och musikgrupp faktiskt har sina rötter betydlig längre söderut. De gräver sig ned till Lilla Teatern i Lund, till Gorillateatern i Malmö och till Malmörockbanden Bread och The Bloodhounds.

I samma veva som gruppen bildades, 1970, slutade gruppmedlemmen Inga Edwards make Folke sitt jobb som konsthallschef i Lund och började jobba för Göteborgs kommun.
”Jag reste med till Göteborg och sa att Folke inte fick ta jobbet om inte jag också fick jobb – och det gällde en hel teatergrupp” berättar Inga Edwards i Lägg av – historien om Nationalteatern, en nyutkommen bok- och nio-cd-box (MNW Box).

Så fick den nybildade teatergruppen jobb av socialförvaltningen med att spela teater för framförallt förortsungdomar i Göteborg.
”Vi hade i uppdrag att producera pjäser för ungdomar. Nummer ett på listan var att det skulle göras pjäser. Nummer två att det skulle vara låtar med sång” säger Anders Melander.
Så blev också kombinationen rockmusik och teater något av gruppens signum.

De gick grundligt tillväga. Berättelserna i både sånger och pjäser var ofta tolkningar av verkliga händelser som medlemmarna hört i samtal med ungdomarna.
Kanske är det orsaken till att textmaterialet har så mycket relevans än i dag. Nationalteatern var naturligtvis uttalat politiska men sällan plakatviftande. I stället för att upprepa dogmer man läst sig till berättade teatergruppen historier om riktiga människor och lämnade till publiken att dra sina egna politiska slutsatser.

”Teatern blev en tribun för att säga viktiga saker”, säger Hans Mosesson som i dag kanske är mer känd som Ica-Stig än som medlem i Nationalteatern (och killen som skrev texten till ”Bängen trålar”).

Föreställningen Stolarna av Eugène Ionesco som spelades på Nationalreatern 1985. Med Reventberg och Hans Wiktorsson. Foto: TT

Kanske är det bristen på dogmer och att sångerna ryckts lösa från sitt sammanhang – sina respektive teaterpjäser – som gör att de så ofta blivit missbrukade och missuppfattade. Hur mången förfest har till exempel inte ”Livet är en fest” – som ju ironiskt nog egentligen handlar om att livet inte är det – fått bilda ljudkuliss till? Hur många har inte sett ”Bängen trålar” – med den famösa öppningsraden ”Om du letar efter röka, när du är i Göteborg …” – som skamlös drogpropaganda trots att den är hämtad från en pjäs, ”Speedy Gonzales”, som vänder sig mot droger?

Mycket av extramaterialet som inte var med på de ursprungliga plattorna är kanske mest av akademiskt intresse. Det, liksom den av Claes Olsson skrivna boken, bidrar dock till att återge musiken lite av sitt rätta sammanhang.

I boken – en blandning mellan muntlig historia där gruppmedlemmarna får komma till tals och klippbok – får vi berättelsen och de roliga anekdoterna ur gruppens ofta smått kaotiska historia. Jag kan dock sakna analys; en reflekterande berättarröst.

En dvd från någon av gruppens föreställningar hade heller inte skadat. Kanske är det så att det helt enkelt inte finns bevarat. Men ”Tältprojektet”, den svenska proggens mastodontprojekt och svanesång, borde ju finnas någonstans i arkiven. Även om det inte är enbart Nationalteatern som ligger bakom den föreställningen så skulle det ge en vink till oss som inte själva var med om vilken teaterestetik som låg bakom.
På det stora hela är dock ”Lägg av! Historien om Nationalteatern” en utmärkt box. Framförallt de tre klassiska plattorna ”Livet är en fest”, ”Barn av vår tid” och ”Rövarkungens ö” har åldrats med oväntat mycket värdighet och här finns mycket mer att upptäcka. Personligen är jag svag för musikalen ”Rockormen” som hade gått mig förbi tidigare.

Nationalteaterns musikaliska gren känns på många sätt som en föregångare till punken. Gräv där du står-andan finns där, liksom råheten i uttrycket och underifrånperspektivet. Dessutom gör det faktum att så många av de medverkande, innan separationen mellan teatergrupp och rockorkester, på sin höjd var amatörmusiker. Man kan bara tänka sig hur frustrerade Ulf Dageby och Anders Melander som hade musiken som huvudsyssla i gruppen måste ha varit när skådespelarna skulle läras upp.

”För mig var Nationalteatern en skola. I scenisk framställning, i skådespeleri, i dialogförfattande, i politisk konkretisering utan pekpinnar, och i samarbete över kompetensgränserna” säger Anders Melander.

Det är slående hur väl både musiken och texterna har stått upp mot tidens tand. Det är inte en våg av nostalgi som slår emot mig när jag lyssnar på skivorna i dag. Det är en vrede över samhällets orättvisor som i högsta grad lever än i dag.

Nationalteatern 1979: Från vänster Håkan Nyberg, Kurt Bünz, Nicke Ström, Ulf Dageby, Totta Näslund och Lars-Eric Brossner. Foto: Nationalteatern

Skivorna…
Cd 1: ”Ta det som ett löfte … inte som ett hot” (ursprungligen 1972)
Cd 2: ”Livet är en fest” (1974)
Cd 3: ”Kåldolmar & kalsipper” (1976)
Cd 4: ”Barn av vår tid” (1978)
Cd 5: ”Rockormen” (1979)
Cd 6: ”Rövarkungens ö” (1980)
Cd 7: ”Luffarrock – en lurkmusikal” (1981)
Cd 8: ”Peter Pan” (1987)
Cd 9: ”Nationalteaterns rockorkester Live Hultsfred 1995” (2010)

Filosofiskt för fyraåringar


Snacka om method acting på en ny nivå; skådespelarna Willy Pettersson och Märta Lundin i Teater 23:s uppsättning av ”Prick och Fläck”, efter Lotta Geffenblads bilderböcker, lär ha studerat kaniners rörelsemönster i Folkets park för att få rätt feeling inför föreställningen. Med sådana förberedelser kan det väl inte gå helt fel? Nej, det gör det inte heller. Sedan är ju grundmaterialet, historierna, högklassigt.

Prick och Fläck blir osams, men lyckas lösa problemen. Prick och Fläck tappar sina prickar och fläckar och vet inte längre vem som är vem. Allt inramat av Hansson Sjöbergs smarta scenografi, med bland annat en stor stjärnhimmel och ett hus som förvandlas till ett rymdskepp, och Cecilia Nordlund och Lotta Wengléns musik. Att ställa existensiella frågor om vänskap till fyraåringar i teaterform kräver sin ensemble, men det här är en mindre triumf. Befriande också med en sånt seriöst anslag; regissören Anna Novovic säger sig inte se någon skillnad mellan att sätta upp Tjechov eller dramatik för barn.

[youtube:http://www.youtube.com/watchv=ZUj55Wl96Ck&feature=player_embedded]
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×