Tony Soprano ur – och i – tiden


Lorraine Bracco, James Gandolfini

Tony Soprano, maffiaboss i terapi. Lorraine Bracco och James Gandolfini.
Foto: HBO/AP/Scanpix.

Tony Soprano är död. Eller, det vet vi ju inte med tanke på det gåtfulla och öppna slutet till tv-serien Sopranos. James Gandolfini, däremot, skådespelaren som gjorde honom, har gått ur tiden. Alldeles för tidigt dessutom. Bara 51 år gammal tog en hjärtinfarkt hans liv. Det har redan skrivits massor om hur fantastiskt bra han var i rollen och det kommer att skrivas mycket mer.

Gandolfini var ankaret i en banbrytande tv-serie; kärnan av lugn mitt i allt kaos; den som allt kretsade kring. Edie Falco var lysande som hans hustru Carmella och Tony Sirico magnifik som hans vapendragare Paulie för att bara nämna ett par i en osedvanligt helgjuten rollbesättning. Ingen kunde dock hota Gandolfinos status, inte bara för att det var hans roll som seriens bärande idé vilade på. En bärande idé om att även maffiabossar är människor. Och det var hans sätt att genomföra den idén som gjorde Gandolfinis rolltolkning så stark. Han lyckades göra Tony Soprano till en människa som man – trots hans avsevärda fel och brister, hans kriminella handlingar och hans synnerligen skeva moral – faktiskt kunde känna sympati för.

2000 fick James Gandolfini ta emot en Emmy för rollen som Tony Soprano. Det är bara en av många priser som serien fick ta emot. Foto: AP/Scanpix
2000 fick James Gandolfini ta emot en Emmy för rollen som Tony Soprano. Det är bara en av många priser som serien fick ta emot. Foto: AP/Scanpix

Jag skriver att Sopranos var en banbrytande serie men det är nästan i underkant. Förvisso hade manegen krattats under 90-talet. Från Twin Peaks till Buffy the Vampire Slayer togs tv-serien som konstform till en ny nivå, ut ur skuggan från filmen. Men Sopranos var trappsteget som förändrade spelreglerna för lång tid framöver. Som i förlängningen skulle göra en obskyr amerikansk betalkanal, HBO, till ett begrepp som i prinicip alla kan relatera till och det långt innan kanalen nådde våra breddgrader.

Själv såg jag Sopranos första gången under en skidresa till Whistler, British Columbia, i mars 2000. En kanadensisk vän hade med de första avsnitten på videoband och vi satt och tittade på dem en av kvällarna. Serien, som hade börjat sändas året innan, hade redan hyllats stort och det var inte svårt att inse att nu var tv-serien som form inne i en ny era.

Innan Sopranos var det de eterburna – och därmed FCC-kontrollerade – kanalernas serier som nådde oss med deras påtvingat kyska innehåll. Kanaler som HBO och Showtime hade inte sådana begränsningar. När Sopranos visade att högklassig dramatik faktiskt fungerade i tv-formatet var det som att dammluckorna öppnades och vi fick allt från Six Feet Under, The Shield och The Wire till Breaking Bad och Game of Thrones. Ingen av nämnda serier hade kunnat göras på det vuxna sätt de är gjorda på om inte Sopranos banat vägen.

Och i centrum för denna utveckling, som i förlängningen driver på övergången från programlagd tv, i etern eller i kabel, till streamingtjänst på nätet står en överviktig maffiaboss med panikångest och allmänt tvivelaktigt leverne. Och det kommer han att göra för lång tid framöver även om James Gandolfini, mannen som gestaltade honom, gått ur tiden. Bortglömd kommer han inte att bli inom en överskådlig framtid.

* * *

Att Gandolfini dog i samband med att han skulle besöka en filmfestival på just Sicilien, den italienska maffians hemö, känns ju nästan som en tanke…

Fan, vad bra han är…


Merryl Streep, Michael Douglas, Susan Sarandon, Al Pacino och Robert De Niro samt Dame Judy Dench. Foto: Scanpix

Fan, vad bra han är…

Jag utbrister det flera gånger när jag ser Wall Street – Money never sleeps, Oliver Stones uppföljare till hans egen 80-talsklassiker. Den som får mig att utbrista detta är i första hand Michael Douglas i rollen som Gordon Gekko, även om Susan Sarandon i en betydligt mindre roll i samma film får in mig på samma tankebana.

Filmen är riktigt bra och dessutom påtagligt här och nu, med tanke på hur kort tid som gick mellan att finansmarknaden kraschade och filmens premiär. Men både Susan Sarandon och, framför allt, Michael Douglas skiner så klart i den att de nästan äter upp duken.

Douglas är hårt märkt av cancern som höll på att ta hans liv. Kroppen är närmast utmärglad, ansiktet djupt fårat men blicken… Han fullständigt äger varje bildruta han är med i. Sarandon å sin sida, som huvudpersonens mamma, har en liten men viktig roll i dramats konstruktion. Hon är sjuksköterskan som sadlat om till fastighetsmäklare och därmed gestaltar hon själva grunden i den bubbla som de andra karaktärerna reciderar i toppen av. Spelet är vitalt och uppenbart lustfyllt.

Meryl Streep, Jack Nicholson och Dame Judy Dench är tre andra skådisar som sitter inne med de här kvaliteterna.

Det är något med riktigt, riktigt duktiga skådisar som blir lite äldre. Jag antar att det har med kombinationen erfarenhet och självförtroende att göra. De behärskar hantverket till fulländning och de vet om det. Det blir som en aura runt om dem som liksom bränner sig igenom celluloiden. Det är fruktansvärt roligt att se, även om jag inte är helt säker på att det verkligen är bra för de filmer de är med i. De har en tendens att ta över fullständigt.

Ta filmen Heat som exempel. Gamle Miami Vice-regissören Michael Mann fick till vad jag minns som en riktigt schysst heist-rulle men inför filmen var det bara det förestående mötet – det allra första – mellan legendarerna Al Pacino och Robert De Niro på vita duken. Det jag själv kommer ihåg av den filmen är mycket riktigt bara kaféscenen där de två möts. Det är en tokladdad scen, helt fantastiskt spelad men som sagt – jag kommer inte ihåg någonting annat från filmen.

Elizabeth Taylor överlevde runmakaren

Tre klassiska teaterpjäser som blev tre likaledes klassiska filmer med Elizabeth Taylor.

Mel Gussow, New York Times legendariske teater- och filmkritiker, skrev tidningens dödsruna över Elizabeth Taylor. Det är en av cirka 4 000 texter han skrev för tidningen men han skulle själv aldrig få se den publicerad.

Det är knappast någon hemlighet att stora medier förbereder dödsrunor för kändisar långt innan de är döda. I fallet med Elizabeth Taylor ledde tillfälligheternas nyck till en ödets ironi.

Att den kanske sista stora stjärnan från Hollywoods gyllene era skulle gå bort kom kanske inte som världens största överraskning. Hon var ju trots allt 79 år gammal och det är klart att en tidning av New York Times storlek hade en dödsruna förberedd. Så väl förberedd faktiskt, att dess författare hann gå bort inte mindre än sex år innan objektet för runan.

Sålunda lyder bylinen:
”Mel Gussow, the principal writer of this article, died in 2005. William McDonald and William Grimes contributed updated reporting.”

För övrigt anser jag att hon var helt lysande i filmatiseringarna av Tennessee Williams Katt på hett plåttak och Shakespeares Så tuktas en argbigga. I den sistnämnda spelade hon mot Richard Burton som hon var gift med inte bara en utan två gånger. Det sägs att de privat fick många tillfällen att träna på att gräla, något som kom väl till pass i den filmen.

R.I.P. Jane Russell

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=FquD7jkAkDA] [youtube:http://www.youtube.com/watch?v=IT1vDaf7RwA]

Den amerikanska skådespelerskan Jane Russell, som var stor stjärna på 40- och 50-talen, gick bort i går. Hon blev 89 år gammal.

Själv minns jag henne bäst från Marilyn Monroe-rullen Gentlemen prefer blondes från 1953 . Klippen ovan är hämtade från den. Sådana musikalnummer görs inte längre…

Mindre känt än Herrar föredrar blondiner, som väl får tituleras en klassiker, är att Russell ett par år senare var med i en film som fick den svenska titeln …men gifter sig med brunetter. Ingen medverkan av Marilyn i den, så klart.

Just what the doctor ordered…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=byPHFYt9ZUs&NR=1]

Läser en TT-Spektra-text om att Lindsay Lohan har en ny filmroll på gång. Filmen heter Escaping the game och handlar om ett gäng kländisar som ger sig av till en ö någonstans långt borta för att fly den egna celebriteten. Lindsay Lohan spelar en privatdetektiv som försöker spåra upp dem.

Annars hade väl den där fjärran ön varit just what the doctor ordered för Lohan själv. Att komma bort från allt det kändisskapet tycks föra med sig; all den sprit, de droger och de paparazzis som håller på att tillintetgöra vad som faktiskt var en väldigt lovande skådespelarkarriär.

Jag minns framför allt huvudrollen i Mean Girls (i regi, och med manus, av Tina Fey), kanske min allra största favorit bland high school-filmerna, och en fin biroll i Robert Altmans A prairie home companion.

Å andra sid har hon ju varit med i den präktigt ruttna tomaten I know who killed me, en av de sämsta skräckfilmer jag sett…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=IsQs0oZLvYg]

Klippet ovan är från A Prairie Home Companion.

Six degrees of Buffy tVS

Foto: Scanpix, Grafik: Ralph Bretzer

För ett par år sedan gick jag igenom ett antal gamla poptidningar från 90-talet som jag hittat i en bortglömd kartong på vinden.

En av dem var ett nummer av klassiska tidskriften Select (kanske mest känd för att 1993 ha myntat begreppet britpop) som gavs ut mellan 1990 och 2000. I det aktuella numret hittade jag ett flödesschema som skulle bevisa hur popvärlden kretsade kring The Smiths-gitarristen Johnny Marr. Tveksamt bevisvärde förvisso men rätt kul.

Som i det närmaste fanatisk Buffy the Vampire Slayer-fan satte jag mig givetvis ned för att på liknande sätt bevisa att tv-världens kretsar kring Buffy och spin of-serien Angel. Resultatet ser ni ovan. Det är som sagt två år gammalt och därmed inte helt aktuellt.
Jag medger att den är lite (läs: mycket) svårläst men så fort jag har löst problemet med att ladda upp filer som är större än en megabyte ska jag ersätta den med en bättre upplöst bild… Klicka på bilden så blir den i alla fall lite mer lättläst.

* * *

På 80-talet fanns det en lek som kallades Six degrees of Kevin Bacon. Det gällde att hitta ett så nära samband som möjligt mellan en person och den då populäre skådespelaren Kevin Bacon. Den som hittade det närmaste sambandet vann.

Så är till exempel Buffy-skådespelerskan Sarah Michelle Gellar bara en generation ífrån Kevin Bacon eftersom de båda spelade tillsammans i filmen ”The air I breathe” från 2007.

För dem som är för lata för att göra uträkningen själv så finns den eminenta sajten Oracle of Bacon som gör det åt en.

* * *

Med avstamp i dessa något hysteriska utslag av fandom tänkte jag lägga till en ny feature i alla mina inlägg som handlar om tv: en Buffy-faktor. Den ska tala om hur många generationer bort från Buffy tv-serien i fråga är.

Kevins Buffy-faktor skulle därmed bli två enligt logiken: han spelade i ”The air I breathe” där Sarah var med som i sin tur spelar i Buffy, alltså två generationer bort.

* * *

Sajten Nerdapproved har för övrigt en rätt vild teori om att framgångsrika dramaserien Mad Men i själva verket är en reboot av kortlivade sci fi-serien Firefly. Se hur de resonerar här.

Firefly har Buffyfaktor 1. Serien är skapad av Joss Whedon som också ligger bakom Buffy. När det gäller skådissamband är de larvigt många.

Mad Men har Buffyfaktor 2. Christina Hendricks som spelar Joan i Mad Men spelade i ett avsnitt av Tru Calling där Eliza Dushku, som spelar Faith i Buffy, hade huvudrollen. (Man kan argumentera för Buffyfaktor 1 eftersom Hendricks även var med i ett avsnitt av Angel men den rollen är närmast att betrakta som en statistroll och bör därmed inte räknas).

* * *

Fotnot. När jag skriver britpop protesterar stavningskontrollen på min dator och föreslår i stället bristpop, vad tusan det nu är.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×