En estradpoet med ikoniska kvaliteter

Silvana Imam på Malmöfestivalens stora scen 2016. Infällt omlaget till nya boken. Konsertfoto: Ralph Bretzer

 

Så kyss mig bränn mig bit mig blodig
Du är otrolig
Riv mig ta mig ge mig blodsmak i munnen
Slit ihjäl mig
Gör det fucking värt det
Vad är jag annars här för

Smaka på orden. Läs dem högt. Hör hur orden driver beatet, skapar sin egen underförstådda frasering. Det är köttiga ord, ord som kräver sin plats, ord som går all in.

Jag skulle inte säga att Silvana Imam är Sveriges bästa rappare. Det finns många som har bättre flow i traditionell mening, men frågan är om svensk hiphop någonsin fått fram en sådan talang på Ordet.

 

Utan några som helst likheter i övrigt får hon mig att tänka på Cornelis Vreeswijk i det att han kom till Sverige som invandrare och lyckades förnya inte bara den svenska visan utan även, genom det, det svenska språket. Silvana Imam kom förvisso, till skillnad från Vreeswijk, till Sverige redan som litet barn men förnyar språket gör hon definitivt och det med en självklar pondus och stilistisk säkerhet.

Säg till dagen att jag lever nu
Säg till natten att i natt ska vi fucka ur
Säg till dom som aldrig fått nåt sagt
Självförtroende är pengar fitta krig och makt.

Jag ser henne nästan mer som en estradpoet än en rappare. Orden har sådan kraft att de inte sällan avskalade beatsen får stå i andra rummet även om de hamras ut ur en enorm PA-anläggning över en mångtusenhövdad publik. Därför är det intressant att se dem stå på egna ben. Utan Imams sceniska karisma, utan musiken, utan en dyrkande publik som ser henne som en ledstjärna, inte minst för unga homosexuella kvinnor men också för vem som helst som känner att hen inte passar in.

Helt ensamma står de nu inte, orden. “Silvana” (Norstedts) är en tjusig coffeetable-bok som vilar minst lika mycket på ett digert – och ofta väldigt bra – bildmaterial från hela livet – från uppväxten i Jakobsberg till Silvana på och bakom scen och tillsammans med flickvännen Beatrice Eli. Det är bilder som visar en artist väl medveten om – och ibland störd av – sina ikoniska kvaliteter. Men varför får vi ingen information om vad vi ser på bilderna, var de är tagna och när?

Vi får däremot inskjutna handskrivna sidor där hon reflekterar över livet och sina texter. Det är fascinerande läsning. Texternas hybris ställs här mot självreflektion. Det skulle vara spännande att se henne lägga ut texten i längre form. 31 år kan ju vara lite ungt för en självbiografi, men en dag så …

Jag stör mig lite på layouten, vilket inte är helt oviktigt i en bok av den här typen. För små marginaler kombineras paradoxalt nog med för mycket luft och ett inte jättesnyggt typsnitt. Där text används som designgrepp bland bilderna används versaler vilket ger ett störigt intryck, som att någon står och skriker dig i ansiktet när du försöker tänka.

Men det som det verkligen handlar om – orden och bilderna – de lever och de har styrkan och självförtroendet, de väcker tankar och känslor. Och kan man annat än applådera en artist, en ordkonstnär, som opererar inom den kommersiella musikvärlden och ändå har så mycket fuck you-attityd att hon fimpar att ha en refräng på I min zon, avslutningsspåret till ep:n När du ser mig – se dig, utan istället har ett politiskt brandtal om sakernas tillstånd.

Vem spände dom här ramarna
Det finns inga ramar

Golvad av Tarabband

Foto: Ralph Bretzer

Folkmusiken känns aldrig så relevant som när den tar klivet in i nutiden. När den lämnar de musikarkeologiska domänerna och tar sig an samtiden, både musikaliskt och textmässigt.

Tarabband lever i nutiden. Nadin al-Khalidi skriver sånger om kampen mot IS, flykten, livet och kärleken. De lever i ett musikaliskt sammanhang med lika delar dramatik och romantik, ett sanslöst rytmiskt driv och en spelglädje som smittar. När Tarabband på onsdagskvällen spelade på Palladium tillsammans med stråkensemblen Musica Vitae är det sittande publik. Det känns nästan lite fel. Jag är ingen dansman men den här musiken manar till rörelse och det är påtagligt svårt att sitta still i stolen.

 

Jag är på intet sätt kunnig när det gäller arabisk musik. Att då recensera en spelning som tar avstamp i just arabisk musik kan te sig en smula förmätet. Men musik är på många sätt ett internationellt språk. Nadin al-Khalidi berättar att hon egentligen inte hittade sin kärlek till den arabiska musiken förrän hon kom till Sverige och träffade gitarristen Gabriel Hermansson. Och även om tonspråket dansar längs delvis andra skalor än den västerländska musiken och de arabiskspråkiga texterna är obegripliga för mig så kommunicerar musiken på andra nivåer.

Det är svårt att inte imponeras och bli berörd av al-Khalidis uttrycksfulla stämma och röstbehandling, av Hermanssons gitarrspel och Filip Runessons gråtande och skrattande violin. Och då har vi ändå glömt en närmast magisk rytmsektion. Och när al-Khalidi jammar loss med wah-wah-pedalen på sin saz vaknar associationer till när Led Zeppelinmedlemmarna Jimmy Page och Robert Plant åkte till någon medina i Marocko och jammade loss med lokala musiker på No Quarter-plattan och -filmen.

Det finns ett oemotståndligt spelmanskap här; det är inte ett band som spelar rakt fram mot publiken, de spelar med varandra, samtalar med instrumenten och drar på så sätt in oss i konversationen. Kombinationen med Musica Vitaes stråkar fungerar också mycket väl. Arrangemangen är riktigt bra och lägger något till musiken utan att, som lätt sker när man lägger symfoniska element till folk- eller populärmusik, lägga sig som en våt filt över alltihop. Faktum är att de känns helt naturliga i sammanhanget och det är synnerligen imponerande.

Rock rätt i skrevet

Thundermother. Foto: Ralph Bretzer

Rock n roll är farligt. Redan på Elvis Presleys tid kapade man honom på mitten i tv. Allt från midjan och ned var bannlyst. Den där råa, primala kraften som rocken hämtade från bluesen, från Robert Johnson, Willie Dixon och Muddy Waters. Men the powers that be kunde inte besegra kraften i det, den bar vidare över Elvis, Eddie Cochran, garagerockarna på 60-talet, via AC/DC, Motörhead och The Runaways till idag.

Det är inte en intellektuell kraft. Den siktar in sig rakt på skrevet – Elvis kallades inte Elvis the Pelvis för inte – och kanske är det därför den aldrig tycks dö ut; därför den tycks finna nya generationer att korrumpera (på det bästa av sätt) om och om igen. Och kanske är det därför jag blir alldeles varm inombords och ler fånigt varje gång jag känner dess kraft på en spelning.

Det är just där, live, den gör sig bäst. Det är då den får fritt spelrum, där den är som mest livsbejakande och kraftfull.
Den kraften var i högsta grad närvarande när Va Rocks och Thundermother stod på KB:s scen. Det är två band som bär sina AC/DC- och The Runaways-influenser tydligt synliga. Vi snackar alltså hårdrock med tonvikten lagd på hård rock och inte på heavy metal.

Va Rocks

Att förbandet Va Rocks börjar jobba upp en rejäl fanbase är också uppenbart. Ration mellan Va Rocks och Thundermother-t-shirts i publiken föll ut till förbandets fördel med god marginal. Det kändes dessutom som att det var mer folk när de spelade.

Jag såg dem senast på Malmöfestivalen för två år sedan. Sedan dess har de tagit ett rejält kliv. De känns tuffare, tightare och bättre. Att de ser ut att ha roligt på scen är också ett stort plus i kanten. Det smittar av sig.

Mycket handlar om att projicera självsäkerhet. Om Bon Scott i AC/DC, Lemmy i Motörhead eller Cherie Currie i Runaways någonsin tvivlade på sin förmåga att rocka sönder en publik så var det inget de på något sätt lätt synas utåt. Va Rocks känns självsäkra på samma sätt på scen och är det något Guernica Mancini i Thundermother utstrålar när hon kommer ut på scen så är det just självsäkerhet.

Det ska inte förväxlas med stöddighet, det är bara den där självklara känslan av att ha rätt att stå där mitt på scenen och kräva uppmärksamhet från en betalande publik. Det är en känsla som är absolut livsnödvändig för att den här typen av rå och rak rock ska fungera.

Dagens Thundermother är ett i princip nytt band. I mars förra året byttes alla medlemmar utom gitarristen Filippa Nässli ut, men det var inget som hördes på KB. Det nya bandet är samspelt och underhållande. Mancini är kanske ingen Adele men hon har bra klös i stämbanden, den rätta attityden och vet att äga scenen med små medel.

Jag kan dock tycka att det blir lite enahanda i längden. För fullängdsspelningar behövs en större variation. När det en bra bit in i spelningen smyger sig in en lite lugnare låt, i form av Fire in the rain från senaste självbetitlade albumet, är det något av en befrielse. Det ger också Mancini en chans att tydligare visa att hon inte bara är en bra frontperson utan också en duktig och uttrycksfull rocksångerska.

Än lever Nationalteatern

Foto: Ralph Bretzer

Visst var de barn av sin tid, Nationalteatern. Samtidigt har de något som får deras musik att leva och andas ännu idag, till skillnad från många andra band från proggens guldålder. Deras texter var mindre dogmatiska och mer anarkistiska. De gav röst åt förortsungdomarna med sina sånger, hämtade från de egna teaterföreställningarna, som äger relevans än idag. På många sätt var de punk innan punken.

Att deras musik lever råder inget tvivel om. Det hördes igårkväll på KB. Det hördes i styrkan på allsången, det märktes i åldersspridningen på publiken, på leendena när klassiker efter klassiker radades upp. Inte minst märktes det på publiktrycket. När jag kommer 20 minuter innan utsatt starttid ringlar sig kön längs Bergsgatan, runt hörnet och en bra bit in på Friisgatan. Spelningen sålde ut på två veckor och hela turnén är utsåld. Det är tydligen fler än jag som är tacksamma att Ulf Dagebys utsago från 2015 att det var ”noll procents chans till en återförening” kom på skam.

Man skulle naturligtvis kunna hävda att det närmast är ett coverband som står på scen. Av de som var med när den stora majoriteten av låtarna spelades in är bara Ulf Dageby kvar. Anders Melander lämnade för länge sedan, Totta Näslund dog för drygt tolv år sedan och även Nikke Ström har lämnat. Men den tanken bleknar av kraften i de medlemmar som kommit i stället för dem som hoppat av och det faktum att det alltid skiftats medlemmar i bandet i och med deras ursprung som teatermusiker.

Det är djupt imponerande att höra hur Dageby, 73 år gammal, lyckas väcka liv i den ungdomliga vreden i uppväxlingen i Barn av vår tids andra hälft. Hänget i rösten kanske inte är vad det varit men glöden är det inget fel på. Kanske är det med ålderns rätt han lämnar så mycket av sånginsatserna över till Mattias Hellberg, som kom in i Tottas ställe 2005. Hellberg, som av många nog mest känns igen som Håkan Hellströms sidekick, gör en strålande insats i låtar som Spisa, Kolla kolla och Lägg av. Istället för att imitera de inspelade versionerna gestaltar han dem och fyller dem med blod, inlevelse och uppkäftighet.

Ett nyare tillskott till line up-en är Steget-sångerskan Matilda Sjöström som axlar de kvinnliga rösterna. Hon gör en strålande insats i Hon flytta’ ut till Bergsjön, Ingelas sång och, inte minst, Hanna från Arlöv som, vid sidan av Livet är en fest, skapar kvällens kraftfullaste allsång. Den växer i hennes händer enormt jämfört med när Dageby själv stod för sången när jag såg dem senast. någon gång i mitten av 90-talet. Sjöström är en lysande värvning med en förmåga att samtidigt med sin röst projicera sårbarhet och styrka.

Det är naturligtvis mycket nostalgi en sådan här kväll. De flesta av oss i publiken har levt med Nationalteaterns musik åtminstone i någon period av våra liv, somliga av oss hela livet. Man sjöng med i Kåldolmar och kalsipper på dagis, festade till Livet är en fest i ungdomen (Är det Sveriges mest missuppfattade låt? Den handlar ju om att livet inte är en fest, egentligen) och gråtit till Stranden och Bara om min älskade väntar. Där, på KB, slås jag av hur i princip varje textrad finns ingraverad i ryggmärgen.

Men det är inte bara nostalgi. När den knutna näven åker upp i klimaxet på Hanna från Arlöv är det lika mycket tidsskildring som högst levande kampsång. Sångerna lever, inte bara i våra minnen.

* * *

Låtlista:

Set 1
Bängen trålar (Mattias på sång)
Sent en lördagskväll (Ulf)
Hon flytta’ ut till Bergsjön (Matilda)
Ge mig mitt liv (Matilda)
Barn av vår tid (Ulf)
Spisa (Mattias)
Ut i kylan (Ulf)
Barn (Ulf – från en av hans soloplattor)

Set 2
Stranden (Ulf)
Jack the Ripper (Mattias)
Hanna från Arlöv (Matilda)
Kolla kolla (Mattias & Matilda)
Vi fortsätter spela rock n roll (Ulf)
Ingelas sång (Matilda)
Doin’ the omoralisk schlagerfestival (Matilda)
Livet är en fest (Ulf med Mattias & Matilda)

Extranummer
Lägg av (Mattias)
Bara om min älskade väntar (Ulf med Matilda)
Speedy Gonzales (Matilda med Mattias och Ulf)

* * *

Det ska fan ha en udda favortitlåt. Nationalteatern körde (naturligtvis) inte Sveriges styvbarn 2. Jag hade älskat att skrika med i rader som:

Det var vi som slängde rektorn ut från andra våningen
Elda i en lägenhet för 2 000 spänn [det var mycket 1972, reds. anm.]
Gangsterungar är djävulens barn
Missanpassade förortsbarn är vi.

* * *

Jag kan för övrigt varmt rekommendera att kolla in Matilda Sjöströms andra musikaliska projekt. Back in the day återfanns hon electroreggae-duon Äkta kärlek tillsammans med Stina Göransson (sedemera känd som Mästerkatten i dancehallgruppen Serengeti och numera som soloartisten Stina Velocette) men numera hörs hon i fina piano-och-sång-duon Steget.

Nattsvart och mordisk komedi

Foto: Netflix

Jag heter James. Jag är 17 och jag är ganska säker på att jag är en psykopat.

När det gäller öppningsrepliker i tv-serier har brittiska The End of the F***ing World (Chanel 4), som visades på hemmaplan i höstas och som sedan några dagar tillbaka finns på Netflix, en av de bättre. Vad som sedan följer är en djupdykning i James alienerade tonårshjärna. Han har dödat smådjur men är redo att gå över till något större, mycket större.

Entré: klasskamraten Alyssa. Hon stegar fram till James i skolmatsalen där han (naturligtvis) sitter ensam.

Jag har sett dig skejta. Rätt kasst.

Jodå, hon har en rätt schysst öppningsreplik, hon med. Och hon är rätt alienerad hon med. De blir ett par, typ. James klipper till sin pappa och snor hans bil och de drar från stan på jakt efter Alyssas biologiska pappa.

Hon vill ha sex med honom. Han vill döda henne. Eller?

The End of the F***ing World, som är baserad på den tecknade serien av Charles S. Forsman, arbetar i samma anda som amerikanska 90-talsklassiker som Heathers och Ghost World. Från Heathers har den sin tematik och från Ghost World den emotionellt frånkopplade stilen – som paradoxalt nog maskerar massor av känslor. Till det lägger de en brittisk skitighet som är väldigt tilltalande. Här ser folk inte ut som fotomodeller, de svär som borstbindare och är på det stora hela rätt långt från perfekta vilket gör deras utanförskap så mycket mer trovärdigt.

De unga huvudrollsinnehavarna Alex Lawther (från Black Mirror) and Jessica Barden (Penny Dreadful) är inget annat än lysande. Den här serien borde bli en verklig career maker för dem om det finns någon rättvisa i världen. De förmår att förmedla emotionella bråddjup med mycket små medel och är samtidigt väldigt gulliga i sin spirande kärlek mitt i all deras trasighet som, trots det skruvade temat, bär en allmänmänsklig tyngd. För bakom våld, rån och bilstölder handlar det någonstans i sin kärna om att lära sig förstå sig själv; vad man är och vem man är.

Med åtta avsnitt om 20 minuter vardera är serien dessutom perfekt att binge-titta. Snälla ge oss en fortsättning!

 

Känslan av att se en stjärna i vardande

Foto: Ralph Bretzer

Den där känslan.

Det är en torsdagskväll i november. Malmö är vått. Det har regnat men det är för ovanlighetens skull varken särskilt kallt eller blåsigt. Man står i baren med en öl och väntar på att musiken på scen ska börja.

Så gör den det. Och det känns som att allting bara faller på plats.

Det är ett ungt begåvat band som spelar soul. I spetsen för dem en ung sångerska som bär ett tungt arv på sina axlar.

Det är svårt att sjunga soul. Inte bara rent tekniskt. Soul handlar om att projicera och förmedla känslor. Man står på jättars axlar. Man kommer att jämförs med Aretha och the Staple Singers; med Otis Redding, Marvin Gaye och Amy Winehouse.

Shirin har inte släppt sitt första album än. På Spotify finns än så länge bara en låt med henne – om man inte räknar hennes cover på Frans mello-vinnare If I were sorry. Då är det naturligtvis tufft att stå upp i sådan konkurrens.

Så mycket mer imponerande då att hon går in och äger på det sätt hon gjorde på Moriskan i torsdags kväll.

Det är den där känslan. Den där känslan av att vara i en liten intim lokal med en artist som känns förutbestämd att bli en stor stjärna.

Shirin har en självklarhet i sitt sätt att vara på scen, att tala med publiken och, framförallt, att sjunga som får mig att tro att de dagar man har chansen att se henne på så nära håll är räknade.

Hon tar Britneys Spears bästa låt, Toxic, och får den att blommat ut till något själfullt och viktigt. Hon tar Lana Del Reys Video Games, en personlig favorit, och ger den en helt ny dimension. Och framförallt hittar den perfekta balansen mellan soul och disco i Jermaine Stewarts We don’t have to take our clothes off.

Och mest imponerande av allt: hon får det att verka lätt. Som att det bara flödar ur henne, som att det bara uppstår ur tomma intet, vilket det naturligtvis inte gör.

När jag intervjuade Shirin i somras liknade jag hennes röst med Amy Winehouse och Adele. Det är naturligtvis stora ord men jag känner ändå inte att de på något sätt kommit på skam.

En sann ordkonstnär även som författare


sdltb8685bb-nl
Foto: Claudio Bresciani / TT

Lurarna sitter på. Jag slår mig ned med Jason Timbuktu Diakités nyutkomna självbiografi med hans debutalbum T2: Kontrakultur från 2000 i öronen. Men den får inte spela länge.
Jag har följt Timbuktu länge som musikkritiker och sett honom utvecklas från en begåvad ordkonstnär som kunde piska upp stämningen tillsammans med Chords och dj Amato på en nattklubb i Sandviken i tidigt 00-tal till dagens fullfjädrade underhållare och bandledare i Cab Calloways anda, som kan göra det samma på ett fullpackat stortorg i Malmö – och det med en pondus som gör att han kan avstyra ett uppseglande bråk i publiken med sina ord.
På många sätt är han den artist som till slut gjorde hiphopen folklig och fick den att nå ut till en bredare publik. Men det är inte det den här boken handlar om.

25-noje-timbak2
”En droppe midnatt – En familjebiografi” Författare: Jason Timbuktu Diakité Förlag: Albert Bonniers

Som den poetiska titeln skvallrar om är det inte en traditionell självbiografi Jason Diakité bjuder oss på. Det handlar inte om spelningar och skivor; karriärmässiga fram- och motgångar.
Jag byter musik till Billie Holidays Strange Fruit för att bättre ackompanjera det jag läser:

”Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”

En droppe midnatt är en djupdykning i den egna identiteten som delvis svart, delvis vit. Det är en resa från rasismen på skolgården i 70-talets Lund via 60-talets Harlem till slaveriets, segregationens och fattigdomens South Carolina. Det är slavar och medborgarrättskämpar; musiker och svarta pantrar.

25-noje-timbukBoken handlar inte bara om den rasism Timbuktus familj har utsatts för utan också vad den fått för följder i det amerikanska samhället, både psykiskt och socialt hos den svarta befolkningen.
Här och där spränger sig det senaste årens nyhetshändelser in, händelser som gett upphov till Black Lives Matter-rörelsen och rasupplopp i de svarta ghettona: obeväpnade svarta pojkar och män som skjutits till döds av poliser, massmordet i en svart kyrka i Charleston och så vidare.

Musiken i mina lurar går från Billie Holiday via soundtracket från The Black Power Mixtape till Kendrick Lamars politiskt färgade album To Pimp A Butterfly allteftersom berättelsen breder ut sig över tid och rum.

Att man är en ordkonstnär när det handlar om att skriva sång- eller raptexter gör en inte automatiskt till en god författare. Men det är Diakité utan tvekan. Det beror till stor del på att han är både reflekterande och en skicklig observatör med ett öga för detaljer som förhöjer texten.

Det är en rakt igenom gripande skildring av sökandet efter ursprung och sammanhang. Mer än Diakité själv handlar den om hans förfäder; om pappan som gifte sig med en vit kvinna och emigrerade till Lund, om den elegante farfadern som lämnade södern för storstaden New York, om anfäderna på bomullsfälten, och hur deras samlade erfarenheter blivit en del av honom.

* * *

Har det någonsin spelats in en viktigare sång än Billie Holidays Strange Fruit från 1939? Sångtexten kommer från en dikt skriven några år tidigare av Abel Meeropol. När Billie Holiday satte toner till den under sitt sista levnadsår var det fortfarande 16 år kvar till Rosa Parks skulle sätta sig på fel plats i bussen och vägra resa sig. Före hela medborgarrättsrörelsen sjöng hon om lynchade svarta kroppar som dinglade från träden i sydstaternas bris likt underliga frukter.

I sin bok om sången beskriver författaren David Margolick att Holiday var rädd när hon skulle premiärsjunga den på Café Society, en progressiv klubb i New York och stadens första verkligt integrerade spelställe. 1939 fanns knappt protestmusik så som vi känner den idag. I sin självbiografi, som Margolick refererar till, skulle hon senare beskriva det som att det var knäpptyst efter låten. Inte det minsta tillstymmelse till applåder. Sedan börjar en person klappa nervöst – och sedan klappade alla. Den legendariske skivbolagsdirektören Ahmet Ertegun – mannen bakom Atlantic Records – skulle kalla sången både för en krigsförklaring och början på hela medborgarrättsrörelsen.

Nej, Strange Fruit var inte den första protestsången. Men det var en helt ny typ av protestsång och framförd i en ny typ av miljö för sånger som manade till kamp. Nina Simone – som själv kom att spela in en version av den – skulle kalla det för ett den ”fulaste sång hon någonsin hört. Ful på det sättet att den är våldsam och sliter i inälvorna på det vita människor har gjort mot mitt folk i det här landet”.

1999 utnämnde Time Magazine Strange Fruit till århundradets låt.

Om Ebba, att göra det själv och en genre som vägrar dö

Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lähenhet på Björksgatan i Göteborg.Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lägenhet på Björksgatan i Göteborg.

Jag går förbi Plaskis. Dammen är tömd på vatten nu och skejtarna har tagit över för säsongen. En av ungdomarna som hänger där, en tjej på kanske 15 år, har nitad skinnjacka och iögonfallande blått hår. På jackryggen står det med stiliserade bokstäver ”Cortex”. Det göteborgska, men kraftigt Malmöanknutna, postpunkbandet kastade in handduken för snart 30 år sedan – långt innan tjejen ifråga föddes.

Station Rågsved Författare: Lars Sundestrand Förlag: Albert Bonniers
Station Rågsved
Författare: Lars Sundestrand
Förlag: Albert Bonniers

Redan 1979 deklarerade anarkopunkarna Crass punken död – men fick svar på tal när Edinburgh-bandet och andragenerationspunkarna Exploited debuterade två år senare med albumet “Punks not dead”. Punken har visat sig ha en märklig livskraft och verkar återfödas för varje ny generation. Med sin gör-det-själv-ideologi är det också något som resulterat i att det mycket väl kan vara den mest väldokumenterade genren i musikhistorien.
En anledning till det är alla de fanzines som växte upp i dess spår. Det var Punk Magazine i New York. Det var Sniffin’ Glue i London. Och det var Funtime i Göteborg. Lars S – Lars Sundestrand skrev under sina artiklar så – plåtade, skrev och satte samman sin tidning i en lägenhet på Björksgatan i Göteborgsstadsdelen Kålltorp, bara ett par kvarter ned på samma gata där jag själv spenderade mina första år i staden.

Funtime existerade i runda svängar under samma period som Ebba Grön, Sveriges största och sannolikt viktigaste punkband. Mellan Lars S och bandet utvecklades snabbt en vänskap. När Thåström, Gurra och Fjodor skulle spela på Errols, Sprängkullen eller Studentkåren var det i hans lägenhet de och deras polare övernattade och Lars S besökte sina vänner på hemmaplan i Stockholmsförorten Rågsved. Som journalist och kritiker kan man väl tycka att det är något problematiskt med ett så symbiotiskt förhållande mellan artist och skribent, men punkfanzinen var i högsta grad en del av scenen. Legs McNeil på Punk Magazine och Mark P som gjorde Sniffin’ Glue var lika självklara delar av punken som någonsin Joe Strummer och Johnny Rotten.

Thåström
Thåström

Mellan pärmarna i den nyutkomna boken Station Rågsved breder relationen mellan Lars S och Ebborna ut sig. Det är vykort och brev, artiklar och recensioner från Funtime. Och framförallt är det foton. Sundestrand berättar hur en 36-bildersrulle kunde räcka till att fotografera flera spelningar och göra en bandfotografering. Med tanke på det, och att han vid denna tid ännu inte var professionell fotograf, håller bildmaterialet närmast chockerande hög kvalitet och lyckas fånga både energin och vreden i ett band som genom hela sin karriär vägrade kompromissa och i slutändan tog konsekvensen av det och lade av innan de brunnit ut.

Den allra bästa texten i boken svarar dock inte Lars S själv för, utan en annan reporter som senare skulle komma att bli Göteborgs-Postens mångårige filmexpert, Mats Johnsson. Han gör ett långreportage inifrån anstalten där Ebba-basisten Fjodor – på Thåströms Skebokvarns-platta beskriven som “en blond basist som höll på Gnaget/Han var den hårdaste grabben jag mött” – just avtjänar sitt fängelsstraff för vapenvägran. Johnsson som själv precis avtjänat sitt straff för samma sak träffar tonen precis rätt i texten och lyckas förmedla det på en gång lite ogenomtänkta och det rakryggade i Fjordors beslut. För å ena sidan finns ingen stor ideologisk överbyggnad mer än känslan av att det är fel att lära sig döda och att inte vilja inordna sig i en maktfullkomlig struktur. Å andra sidan handlar det om att leva som man lär: “Dessutom har jag ju skrivit en låt om totalvägran och det vore ju ett verkligt nerköp om man inte gjorde vad man snackat om.”

Lars Sundestrand
Lars Sundestrand

Punken skapade en infrastruktur för oberoende musikskapande med egna skivbolag, egenarrangerade spelningar och egna tidningar. Genom det lärde sig de som var med att skapa sin egen verklighet. Det kanske inte fanns något att göra i den trista förorten, som Ebba sjöng på We’re only in it for the drugs, men man kunde i alla fall skapa något själv. Man bildade ett band, man ockuperade en fritidsgård, man startade ett fanzine.
Och resultatet? Ibland en smula bitterhet när ockupationen inte ledde någonstans, en smula desillusionering när bandmedlemmarna som var unga och rebelliska som fan, återigen för att tala med Ebba, insåg att de var på väg att bli popstjärnor.

Någon gång på 90-talet skrevs en doktorsavhandling om vad det blev av den första punkgenerationen. Resultatet, om jag inte minns fel, var att det gått bra för väldigt många med socionomer och journalister som vanligt förekommande yrken. Så har en av landets mest profilerade musikskribenter, Jan Gradvall, skrivit ett förord där han minns sitt första möte med Lars Sundestrand – givetvis på en punkspelning och givetvis med en bunt Funtime i väskan att sälja – och hur det inspirerade honom i hans framtida yrkesbana.
Som det klassiska klottret lyder: Du har ingen chans, ta den.

En magnifik uppvisning i okuvlig vilja

14068599_10155019549863682_3386083738752046343_oFoto: Ralph Bretzer

Torsdagskvällen bjöd på en artist som tagit gigantiska kliv i karriären sedan hon sist gästade Malmöfestivalen, fredagskvällen på en annan som gjort det samma.

För några år sedan var det Gustavtältet som stod som scen för Silvana Imam. Hon hade precis släppt Svär på min mamma, det var packat i tältet och jag fann mig själv klättra på högtalarlådor för att ens ha en chans att få en bild på den person som redan då framstod som svensk hiphops stora undergroundhopp. Nu är inte Silvana Imam underground längre. Förra året delade hon Lisebergs stora scen tillsammans med flickvännen Beatrice Eli i föreställningen Vierge Moderne och nu fyller hon Stora torg på egen hand. Och med på egen hand menar jag verkligen just det.

13987500_10155019549848682_345641230992439706_oScenen är – i stark kontrast till den romerska orgie som ramade in Vierge Moderne – helt ren. Där står i och för sig en dj, men det är långt ut i kulisserna. Hon får backup här och där men det övergripande intrycket är en artist som med sin energi, sin närvaro och sina ord kompromisslöst kräver all plats som den stora nakna scenen kan erbjuda.

Till det en ljussättning som närmast är brutal i sina stenhårda kontraster. Det är en brutalism som passar fint till de stenhårda beatsen. För det kanske mest imponerande är hur Imam lyckats ta klivet från angelägenhet för de superintresserade till att bli en artist som når ut till de bredare lagren utan att kompromissa vare sig politiskt eller musikaliskt.

13698125_10155019549858682_424081509735202549_oI några intervjuer det senaste året har det framkommit en känsla av att Silvana Imam skulle tröttnat på superhjälterollen som hon klivit in i, eller tilldelats. Om det är så är det inget som märks på scen. Tvärt om framstår hon verkligen som den naturkraft som gett namn åt hennes senaste platta.

Det är faktiskt en rätt magnifik uppvisning i okuvlig vilja, såväl som i knivskarp formuleringskonst. Stundtals är det dessutom rätt rörande; som när fansens reaktioner när de får komma upp på scen under Svär på min mamma eller när hon får syn på sin kusin, som hon inte träffat sedan hon var i Syrien, i publiken.

14047328_10155019550203682_6415172013017843688_o

Julia utan Marbles och lite Erja

Julia 5Foto: Ralph Bretzer

Julia Adams utgjorde en gång i tiden ena halvan av charmiga vispopduon Little Marbles som släppte några riktigt fina plattor och gjorde ett riktigt fint gästspel på Gustavscenen på Malmöfestivalen för ett gäng år sedan. Jag vet inte riktigt hur det är med statusen på Little Marbles idag men klart är att Julia Adams är ute på ett soloäventyr med mer elektroniskt inriktad popmusik.

Julia 4I denna skepnad gästade hon igår åter den numera transformerade Gustavscenen. Borta är tältets intimitet som annars hade klätt musiken bra. Det finns något hudlöst och känslomässigt naket i hennes texter som liter försvinner i snålblåsten på ett gråkulet Malmötorg.

Little Marbles akustiska instrumentering har bytts ut mot antingen Julia bakom keyboardet eller förinspelade elektroniska bakgrunder. Det, däremot, förstärker den hudlösa känslan att befinna sig mitt inne i Adams känsloliv. Tyvärr borgar det inte för någon större scenisk dynamik och Adams ser väldigt ensam ut på scen, även om hon gör sitt bästa för att äga densamma.

Den sympatiska framtoningen och den hudlösa känslan gör det lätt att ta hennes musik till sig. Däremot kan jag tycka att hon denna seneftermiddag träffar lite väl många sura toner.

* * *

Erja 1

Den finska slidefantomen Erja Lyytinen – som för övrigt pluggat på musikhögskolan i Malmö en gång i tiden – lät gitarren glöda i bluestältet.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. The Pretty Reckless och en massa svensk punk och rock från förr - Kommisarie Roy, Babylon Blues etc.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Neil Gaimans Nordiska Myter.
Ser just nu: Favoriterna från förra året var The Handmaid's Tale och Big Little Lies. Just nu ser jag Bron och tar igen de sista säsongerna av Weeds. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer och Veronica Mars.
×