En sann ordkonstnär även som författare


sdltb8685bb-nl
Foto: Claudio Bresciani / TT

Lurarna sitter på. Jag slår mig ned med Jason Timbuktu Diakités nyutkomna självbiografi med hans debutalbum T2: Kontrakultur från 2000 i öronen. Men den får inte spela länge.
Jag har följt Timbuktu länge som musikkritiker och sett honom utvecklas från en begåvad ordkonstnär som kunde piska upp stämningen tillsammans med Chords och dj Amato på en nattklubb i Sandviken i tidigt 00-tal till dagens fullfjädrade underhållare och bandledare i Cab Calloways anda, som kan göra det samma på ett fullpackat stortorg i Malmö – och det med en pondus som gör att han kan avstyra ett uppseglande bråk i publiken med sina ord.
På många sätt är han den artist som till slut gjorde hiphopen folklig och fick den att nå ut till en bredare publik. Men det är inte det den här boken handlar om.

25-noje-timbak2
”En droppe midnatt – En familjebiografi” Författare: Jason Timbuktu Diakité Förlag: Albert Bonniers

Som den poetiska titeln skvallrar om är det inte en traditionell självbiografi Jason Diakité bjuder oss på. Det handlar inte om spelningar och skivor; karriärmässiga fram- och motgångar.
Jag byter musik till Billie Holidays Strange Fruit för att bättre ackompanjera det jag läser:

”Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”

En droppe midnatt är en djupdykning i den egna identiteten som delvis svart, delvis vit. Det är en resa från rasismen på skolgården i 70-talets Lund via 60-talets Harlem till slaveriets, segregationens och fattigdomens South Carolina. Det är slavar och medborgarrättskämpar; musiker och svarta pantrar.

25-noje-timbukBoken handlar inte bara om den rasism Timbuktus familj har utsatts för utan också vad den fått för följder i det amerikanska samhället, både psykiskt och socialt hos den svarta befolkningen.
Här och där spränger sig det senaste årens nyhetshändelser in, händelser som gett upphov till Black Lives Matter-rörelsen och rasupplopp i de svarta ghettona: obeväpnade svarta pojkar och män som skjutits till döds av poliser, massmordet i en svart kyrka i Charleston och så vidare.

Musiken i mina lurar går från Billie Holiday via soundtracket från The Black Power Mixtape till Kendrick Lamars politiskt färgade album To Pimp A Butterfly allteftersom berättelsen breder ut sig över tid och rum.

Att man är en ordkonstnär när det handlar om att skriva sång- eller raptexter gör en inte automatiskt till en god författare. Men det är Diakité utan tvekan. Det beror till stor del på att han är både reflekterande och en skicklig observatör med ett öga för detaljer som förhöjer texten.

Det är en rakt igenom gripande skildring av sökandet efter ursprung och sammanhang. Mer än Diakité själv handlar den om hans förfäder; om pappan som gifte sig med en vit kvinna och emigrerade till Lund, om den elegante farfadern som lämnade södern för storstaden New York, om anfäderna på bomullsfälten, och hur deras samlade erfarenheter blivit en del av honom.

* * *

Har det någonsin spelats in en viktigare sång än Billie Holidays Strange Fruit från 1939? Sångtexten kommer från en dikt skriven några år tidigare av Abel Meeropol. När Billie Holiday satte toner till den under sitt sista levnadsår var det fortfarande 16 år kvar till Rosa Parks skulle sätta sig på fel plats i bussen och vägra resa sig. Före hela medborgarrättsrörelsen sjöng hon om lynchade svarta kroppar som dinglade från träden i sydstaternas bris likt underliga frukter.

I sin bok om sången beskriver författaren David Margolick att Holiday var rädd när hon skulle premiärsjunga den på Café Society, en progressiv klubb i New York och stadens första verkligt integrerade spelställe. 1939 fanns knappt protestmusik så som vi känner den idag. I sin självbiografi, som Margolick refererar till, skulle hon senare beskriva det som att det var knäpptyst efter låten. Inte det minsta tillstymmelse till applåder. Sedan börjar en person klappa nervöst – och sedan klappade alla. Den legendariske skivbolagsdirektören Ahmet Ertegun – mannen bakom Atlantic Records – skulle kalla sången både för en krigsförklaring och början på hela medborgarrättsrörelsen.

Nej, Strange Fruit var inte den första protestsången. Men det var en helt ny typ av protestsång och framförd i en ny typ av miljö för sånger som manade till kamp. Nina Simone – som själv kom att spela in en version av den – skulle kalla det för ett den ”fulaste sång hon någonsin hört. Ful på det sättet att den är våldsam och sliter i inälvorna på det vita människor har gjort mot mitt folk i det här landet”.

1999 utnämnde Time Magazine Strange Fruit till århundradets låt.

Om Ebba, att göra det själv och en genre som vägrar dö

Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lähenhet på Björksgatan i Göteborg.Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lägenhet på Björksgatan i Göteborg.

Jag går förbi Plaskis. Dammen är tömd på vatten nu och skejtarna har tagit över för säsongen. En av ungdomarna som hänger där, en tjej på kanske 15 år, har nitad skinnjacka och iögonfallande blått hår. På jackryggen står det med stiliserade bokstäver ”Cortex”. Det göteborgska, men kraftigt Malmöanknutna, postpunkbandet kastade in handduken för snart 30 år sedan – långt innan tjejen ifråga föddes.

Station Rågsved Författare: Lars Sundestrand Förlag: Albert Bonniers
Station Rågsved
Författare: Lars Sundestrand
Förlag: Albert Bonniers

Redan 1979 deklarerade anarkopunkarna Crass punken död – men fick svar på tal när Edinburgh-bandet och andragenerationspunkarna Exploited debuterade två år senare med albumet “Punks not dead”. Punken har visat sig ha en märklig livskraft och verkar återfödas för varje ny generation. Med sin gör-det-själv-ideologi är det också något som resulterat i att det mycket väl kan vara den mest väldokumenterade genren i musikhistorien.
En anledning till det är alla de fanzines som växte upp i dess spår. Det var Punk Magazine i New York. Det var Sniffin’ Glue i London. Och det var Funtime i Göteborg. Lars S – Lars Sundestrand skrev under sina artiklar så – plåtade, skrev och satte samman sin tidning i en lägenhet på Björksgatan i Göteborgsstadsdelen Kålltorp, bara ett par kvarter ned på samma gata där jag själv spenderade mina första år i staden.

Funtime existerade i runda svängar under samma period som Ebba Grön, Sveriges största och sannolikt viktigaste punkband. Mellan Lars S och bandet utvecklades snabbt en vänskap. När Thåström, Gurra och Fjodor skulle spela på Errols, Sprängkullen eller Studentkåren var det i hans lägenhet de och deras polare övernattade och Lars S besökte sina vänner på hemmaplan i Stockholmsförorten Rågsved. Som journalist och kritiker kan man väl tycka att det är något problematiskt med ett så symbiotiskt förhållande mellan artist och skribent, men punkfanzinen var i högsta grad en del av scenen. Legs McNeil på Punk Magazine och Mark P som gjorde Sniffin’ Glue var lika självklara delar av punken som någonsin Joe Strummer och Johnny Rotten.

Thåström
Thåström

Mellan pärmarna i den nyutkomna boken Station Rågsved breder relationen mellan Lars S och Ebborna ut sig. Det är vykort och brev, artiklar och recensioner från Funtime. Och framförallt är det foton. Sundestrand berättar hur en 36-bildersrulle kunde räcka till att fotografera flera spelningar och göra en bandfotografering. Med tanke på det, och att han vid denna tid ännu inte var professionell fotograf, håller bildmaterialet närmast chockerande hög kvalitet och lyckas fånga både energin och vreden i ett band som genom hela sin karriär vägrade kompromissa och i slutändan tog konsekvensen av det och lade av innan de brunnit ut.

Den allra bästa texten i boken svarar dock inte Lars S själv för, utan en annan reporter som senare skulle komma att bli Göteborgs-Postens mångårige filmexpert, Mats Johnsson. Han gör ett långreportage inifrån anstalten där Ebba-basisten Fjodor – på Thåströms Skebokvarns-platta beskriven som “en blond basist som höll på Gnaget/Han var den hårdaste grabben jag mött” – just avtjänar sitt fängelsstraff för vapenvägran. Johnsson som själv precis avtjänat sitt straff för samma sak träffar tonen precis rätt i texten och lyckas förmedla det på en gång lite ogenomtänkta och det rakryggade i Fjordors beslut. För å ena sidan finns ingen stor ideologisk överbyggnad mer än känslan av att det är fel att lära sig döda och att inte vilja inordna sig i en maktfullkomlig struktur. Å andra sidan handlar det om att leva som man lär: “Dessutom har jag ju skrivit en låt om totalvägran och det vore ju ett verkligt nerköp om man inte gjorde vad man snackat om.”

Lars Sundestrand
Lars Sundestrand

Punken skapade en infrastruktur för oberoende musikskapande med egna skivbolag, egenarrangerade spelningar och egna tidningar. Genom det lärde sig de som var med att skapa sin egen verklighet. Det kanske inte fanns något att göra i den trista förorten, som Ebba sjöng på We’re only in it for the drugs, men man kunde i alla fall skapa något själv. Man bildade ett band, man ockuperade en fritidsgård, man startade ett fanzine.
Och resultatet? Ibland en smula bitterhet när ockupationen inte ledde någonstans, en smula desillusionering när bandmedlemmarna som var unga och rebelliska som fan, återigen för att tala med Ebba, insåg att de var på väg att bli popstjärnor.

Någon gång på 90-talet skrevs en doktorsavhandling om vad det blev av den första punkgenerationen. Resultatet, om jag inte minns fel, var att det gått bra för väldigt många med socionomer och journalister som vanligt förekommande yrken. Så har en av landets mest profilerade musikskribenter, Jan Gradvall, skrivit ett förord där han minns sitt första möte med Lars Sundestrand – givetvis på en punkspelning och givetvis med en bunt Funtime i väskan att sälja – och hur det inspirerade honom i hans framtida yrkesbana.
Som det klassiska klottret lyder: Du har ingen chans, ta den.

En magnifik uppvisning i okuvlig vilja

14068599_10155019549863682_3386083738752046343_oFoto: Ralph Bretzer

Torsdagskvällen bjöd på en artist som tagit gigantiska kliv i karriären sedan hon sist gästade Malmöfestivalen, fredagskvällen på en annan som gjort det samma.

För några år sedan var det Gustavtältet som stod som scen för Silvana Imam. Hon hade precis släppt Svär på min mamma, det var packat i tältet och jag fann mig själv klättra på högtalarlådor för att ens ha en chans att få en bild på den person som redan då framstod som svensk hiphops stora undergroundhopp. Nu är inte Silvana Imam underground längre. Förra året delade hon Lisebergs stora scen tillsammans med flickvännen Beatrice Eli i föreställningen Vierge Moderne och nu fyller hon Stora torg på egen hand. Och med på egen hand menar jag verkligen just det.

13987500_10155019549848682_345641230992439706_oScenen är – i stark kontrast till den romerska orgie som ramade in Vierge Moderne – helt ren. Där står i och för sig en dj, men det är långt ut i kulisserna. Hon får backup här och där men det övergripande intrycket är en artist som med sin energi, sin närvaro och sina ord kompromisslöst kräver all plats som den stora nakna scenen kan erbjuda.

Till det en ljussättning som närmast är brutal i sina stenhårda kontraster. Det är en brutalism som passar fint till de stenhårda beatsen. För det kanske mest imponerande är hur Imam lyckats ta klivet från angelägenhet för de superintresserade till att bli en artist som når ut till de bredare lagren utan att kompromissa vare sig politiskt eller musikaliskt.

13698125_10155019549858682_424081509735202549_oI några intervjuer det senaste året har det framkommit en känsla av att Silvana Imam skulle tröttnat på superhjälterollen som hon klivit in i, eller tilldelats. Om det är så är det inget som märks på scen. Tvärt om framstår hon verkligen som den naturkraft som gett namn åt hennes senaste platta.

Det är faktiskt en rätt magnifik uppvisning i okuvlig vilja, såväl som i knivskarp formuleringskonst. Stundtals är det dessutom rätt rörande; som när fansens reaktioner när de får komma upp på scen under Svär på min mamma eller när hon får syn på sin kusin, som hon inte träffat sedan hon var i Syrien, i publiken.

14047328_10155019550203682_6415172013017843688_o

Julia utan Marbles och lite Erja

Julia 5Foto: Ralph Bretzer

Julia Adams utgjorde en gång i tiden ena halvan av charmiga vispopduon Little Marbles som släppte några riktigt fina plattor och gjorde ett riktigt fint gästspel på Gustavscenen på Malmöfestivalen för ett gäng år sedan. Jag vet inte riktigt hur det är med statusen på Little Marbles idag men klart är att Julia Adams är ute på ett soloäventyr med mer elektroniskt inriktad popmusik.

Julia 4I denna skepnad gästade hon igår åter den numera transformerade Gustavscenen. Borta är tältets intimitet som annars hade klätt musiken bra. Det finns något hudlöst och känslomässigt naket i hennes texter som liter försvinner i snålblåsten på ett gråkulet Malmötorg.

Little Marbles akustiska instrumentering har bytts ut mot antingen Julia bakom keyboardet eller förinspelade elektroniska bakgrunder. Det, däremot, förstärker den hudlösa känslan att befinna sig mitt inne i Adams känsloliv. Tyvärr borgar det inte för någon större scenisk dynamik och Adams ser väldigt ensam ut på scen, även om hon gör sitt bästa för att äga densamma.

Den sympatiska framtoningen och den hudlösa känslan gör det lätt att ta hennes musik till sig. Däremot kan jag tycka att hon denna seneftermiddag träffar lite väl många sura toner.

* * *

Erja 1

Den finska slidefantomen Erja Lyytinen – som för övrigt pluggat på musikhögskolan i Malmö en gång i tiden – lät gitarren glöda i bluestältet.

En genuin stjärna är född

14060193_10155016672333682_462442514_oFoto: Ralph Bretzer

Det finns en speciell känsla med att se en riktigt bra artist som precis blivit det hen alltid varit menad att bli: en fullt utsprungen popstjärnan.

Redan innan Miriam Bryant kliver ut på scenen går förväntningarna nästan att ta på. Jag har sett henne flera gånger tidigare men det här är första gången efter Såmycket bättre och skillnaden mellan före efter går vidare än bara till storleken på publiken som är säkert tiodubbelt större än den hon spelade för på Malmöfestivalen för ett par år sedan.

Miriam Bryant var naturligtvis helt rätt för Så mycket bättre med sin charmiga kaxighet, sina svordomar och sin oförfalskade glädje. Och sin förmåga att ta andras låtar och göra dem till sina egna, att lägga något eget till utan att tappa kärnan i det som var, bör tilläggas. Att hon skulle bli säsongens stora utropstecken stod klart redan när hennes reaktion på att få reda på att det var Niklas Strömstedt som skrivit julklassikern Tänd ett ljus spreds som en löpeld på nätet.

14037422_10155016673423682_418881369_oGenomslaget var massivt och resultatet ser vi på Stortorget. Vrålet när första SMB-tolkningen kommer är på trumhinnespräckarnivå.

Den mycket välförtjänta framgången har satt sina spår i hennes artisteri. Hon har alltid varit en duktig scenartist med en röst som aldrig tycks svika men redan från start under torsdagskvällens spelning märks det att han hittat en än större pondus och säkerhet, utan att för den sakens skull tappa den genuina charmen. Hon tar den enorma scenen i besittning, äger den och utnyttjar den.

Tidigare när jag har sett henne har jag ondgjort mig lite över att arrangemangen lite begravt Bryants stämma i elektroniska ljud. Även här har en utveckling skett. Ljudbilden känns renare, med mer “levande” instrument, vilket gör att rösten får mer plats. Dessutom väljer hon till min stora glädje att köra min personliga favorit Weak heart där hon enbart backas av en akustisk gitarr.

Spelningens utan tvekan gulligaste ögonblick är när hon till första extranumret, tar in sin syster på scen att sitta framme vid kanten med vad som ser ut som tårar av rörelse i ögonen medan Miriam själv sjunger en Raised in rain som kan få klockor att stanna.

– Miriam, du fyller torg nu, sa hon, säger Miriam Bryant.
– Jag sa: men kom ut på scen och se själv.

Miriam Bryant har alltid varit lovande. Men nu har larven spräckt sin kokong och en fjäril slagit ut sina vingar. En stjärna är född.

14074943_10155016672658682_2073253454_o

Dr Punk på Moriskan

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFoto: Mi Tyler

Åren har ritat fåror i Rob Youngers ansikte och drivit upp det redan i unga år höga hårfästet än högre. Men Iggy Pop-movesen sitter där än. Och det gör bettet i sången också.
Vid hans vänstra sida, med allvarlig uppsyn, levererar Deniz Tek gitarriff som om det fortfarande var 1975 och punken bara väntade på att få explodera över världen.

DenizNär australiensiska Radio Birdman på tisdagskvällen intar den mindre scenen på Moriskan är det välfyllt i rummet. Jag kan tycka att bandet hade förtjänat en än större publik, för det är ett stycke riktig rock n roll-historia som gästar stan.
Fröet till bandet såddes när Deniz Tek 1972 lämnade födelsestaden Ann Arbor, Michigan, för att plugga till läkare i Sydney. Vid sidan om studierna spelade han i band och med sig hemifrån hade han protopunkinfluenserna från band som The Stooges och MC5.

Sommaren 1974 stod både han och kompisen Younger utan band och slog sina påsar ihop. Under namnet Radio Birdman – hämtat från en felhörning av en Stooges-låt – gjorde man rak, högintensiv rock n roll som skulle inneböra starskottet såväl för den australiensiska punken som för en alternativ australiensisk musikscen över huvud taget. Deras påverkan står att finna överallt i musiken som skulle komma från down under.
Sedan bandet kastade in handduken 1978 har Younger fortsatt med musiken i olika konstellationer medan Tek varvat musicerandet med jobb som läkare. Tillsammans har de också haft supergruppen New Race tillsammans med medlemmar från deras inspirationskällor MC5 och Stooges. Sedan 20 år tillbaka är bandet dock på banan igen.

RobNär man lyssnar på gamla liveinspelningar med Radio Birdman slår det gnistor om bandet. Men kan man verkligen begära det av ett band vars tre kvarvarande originalmedlemmar – förutom Tek och Younger keyboardisten Philip “Pip” Hoyle – har tagit ett rejält kliv in i 60-årsåldern?
Det kan man kanske inte, men det hindrar inte att det fortfarande slår gnistor om farbröderna. De levererar fortfarande rå och kompromisslös rock n roll med vassa kanter och explosivitet. Med erfarenheten har de dessutom fått en större kontroll över musiken som de har förstånd att inte låta gå ut över utlevelsen.

Ju längre spelningen går och när klassiker läggs till klassiker stiger pulsen rejält. När de avslutar huvudsettet med en blixtrande kvartett låtar – Murder City Nights övergår i Anglo Girl Desire som ger plats för What Gives och min personliga favorit Aloha from Steve and Denno – släpper det för mig och jag börjar tokdansa.

Vad var det Lemmy sa? If you think you´re too old to rock n roll then you are. Uppenbarligen ingen risk för det än på ett tag.

Rob n Deniz
Rob Younger till vänster, Deniz Tek till höger.

* * *

Vilket som är världens första punkband kan vi diskutera tills korna kommer hem. Klart är att Radio Birdman har en lika stor rätt till den utmärkelsen som någonsin Ramones. Båda banden är bildade 1974 och skivdebuterade 76. Det samma gäller för övrigt Radio Birdmans australiensiska kollegor The Saints.

* * *

För uppvärmningen inför Radio Birdman stod tvillingbröderna Art och Steve Godoy, tillsammans kända som The Fucking Godoys. Med rötterna i den kaliforniska skateboardscenen och med ett förflutet i 90-talsbandet The Exploding Fuck Dolls exploderar de på scen i ett avskalat trummor-och-gitarr-set som visar upp klassiska Orange County-punk när den är som bäst.

Det tar inte många takter in innan mina mungipor börjar jobba sig upp mot öronen. Jag vänder mig till fotograf Tyler och säger: Det här är den takt mitt hjärta slår i.

Resten av spelningen står jag där med ett fånigt leende på läpparna.

Desktop172
Enäggstvillingarna Art och Steve Godoy. Eller om det är Steve och Art…

Stor artist på liten scen

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFoto: Mi Tyler

Lilla Torg i Malmö ligger förhållandevis öde denna småmulna måndagskväll i juni. Inne på Folk å rock är det däremot riktigt trångt. Så trångt att det blir något av ett projekt att besöka baren.

– Det blir så när man tar en stor artist till en liten scen, säger Kenneth Ovesson, ägare till Folk å rock, när han introducerar Patty Griffin, kvällens artist.

Genren americana tenderar ofta att användas för rockband som börjat ta till sig å ena sidan country och å andra sidan den amerikanska folkmusiken. Patty Griffin har dock ett bredare register av den amerikanska musiktraditionen på sin palett. Rötterna i södern är tydliga och att artister som Emmylou Harris och Dixie Chicks spelat in hennes låtar är knappast märkligt.

Country och folksånger korsbefruktas med soul och gospel till något som är större en sina enskilda delar. På senaste albumet Servant of love smyger sig även jazzen in på ett mycket förtjänstfullt sätt i form av en trumpet som samspelar väl med Griffins röst.

Av det sistnämnda hörs dock inte så mycket när hon uppträder i duoformat på Folk å rock. Det gör dock inte så mycket när samspelet med gitarristen David Pulkingham fungerar alldeles magiskt. Inte nog med att gitarrspelet är riktigt snyggt, han lägger dessutom riktigt underbara sångstämmor till Griffins röst.

Griffins röst, ja. Det är ju den som jag misstänker har fått de flesta av oss till Folk å rock ikväll. Någonstans mitt emellan Emmylou Harris klara toner och Lucinda Williams mer härjade hittar hon en perfekt balans i det patinerade, levda, tilltalet. Med total trovärdighet andas hennes sång erfarenhet och smärta, men också skönhet, liv och hopp.

Rösten är stor, distinkt och enormt uttrycksfull. I titelspåret från senaste skivan växer den ut till något som griper tag och skakar om och det är lite svårt att ta in att denna lilla tunna kvinna kan fylla rummet med sin röst. Precis som att hon är en stor artist på en liten scen är hon en stor röst i en liten kropp.

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

Nostalgisk diva på divanen

MARIAH CAREY I KÖPENHAMNFoto: Claus Bech / Scanpix Danmark / TT

Likt en Cleopatra kommer hon in på scen liggande på en bädd buren av hennes dansare. Och det känns som ett fullständigt självklart sätt för Mariah Carey, världens genom tiderna bäst säljande kvinnliga artist, att göra entré på när hon turnerar Europa för första gången på 13 år.

Hon hanterar rollen som popsouldiva lite på samma sätt som Dolly Parton hanterar sin som countrydrottning. Det är all in och extra allt. Det nedtonade och den goda smaken har fått checka ut för länge sedan – och det känns precis som det ska vara. Det är skamlöst underhållande och välrepeterat generöst. Och mitt bland det koreograferade och mellansnack vi känner igen från Youtube och live-dvd:er känns det någonstans också varmt och genuint.

MARIAH CAREY I KÖPENHAMNDe klassiska hitsen kommer som ett pärlband och ingen ska gå härifrån besviken. Vi får till och med besök från andra sidan i form av Ol’ Dirty Bastard och Whitney Houston. Den sistnämnda sjunger från videoskärmarna i duetten When You Believe, från filmen Prince of Egypt, en udda fågel i Mariah Careys liveset som dammats av till den här turnén.

I samband med premiären på hennes Las Vegas-show spreds klipp på nätet där Mariah Carey inte lät som att hon var i bästa form, vokalt. Och även på senare tiders album hör man att den där magiska rörligheten och det gigantiska spannet kanske inte riktigt längre når upp till forna tiders storhet. Samtidigt tycker jag att åldern givit hennes stämband en intressantare och rikare klang.

KÖPENHAMN 2016-03-29 Mariah Carey uppträder i Forum i Köpenhamn. Foto Claus Bech / SCANPIX DANMARK / TT NYHETSBYRÅN / kod 93000 ref: ***BILDEN FRI FÖR ABONNENTER TOM 20160405 - DäREFTER BETALBILD***

På scen i Köpenhamn på tisdagen hör jag inget som får mig att tvivla på att rösten skulle vara vid god vigör. Hon kanske inte ger sig in i den värsta vokalakrobatiken som hon gjorde förr, men det tycker jag är av godo. Och när hon sticker upp i visselregistret på Emotions så tar det fortfarande andan ur en. Tyvärr är ljudet på Forum lite för grötigt, och arrangemangen lite för fläskiga, för att rösten riktigt ska träda fram på det sätt den förtjänar.

Mariah Carey är ett fullblodsproffs som vet att ge publiken precis det den vill ha. Och med 18 listettor på amerikanska Billboard-listan – mer än någon annan artist – har hon att ta av. Vi serveras Visions of love, My all och naturligtvis Hero, som föregås av sitt sedvanliga lilla tal. Själv kan jag ändå sakna en hel del.

Shake it off och It’s like that – från hennes i mitt tycke bästa album, The emancipation of Mimi – slarvas bort i ett medley tillsammans med Loverboy och det är på det hela taget allt för få låtar från den senare delen av hennes karriär, en del som kanske inte varit lika enormt kommersiellt framgångsrik som hennes 90-tal var men som ändå rymmer några av hennes allra starkaste låtar. Varför ingen #Beautiful? Varför ingen Cry? Nostalgin i all ära, det är ändå synd att tappa bort att Mariahs senaste album är hennes bästa på tio år.

KÖPENHAMN 2016-03-29 Mariah Carey uppträder i Forum i Köpenhamn. Foto Claus Bech / SCANPIX DANMARK / TT NYHETSBYRÅN / kod 93000 ref: ***BILDEN FRI FÖR ABONNENTER TOM 20160405 - DäREFTER BETALBILD***

Souldiva utan divalater

Lisa 4
Foto: Ralph Bretzer

Med drottninglik värdighet intar Sveriges souldiva nummer ett scenen i stora konsertsalen på Malmö Live. Och med likaledes drottningslik värdighet fyller den lika kraft- som uttrycksfulla rösten det gigantiska rummet. Lokalen är fylld till sista plats.

Tänk vad ett möte mellan människor kan göra. Att Lisa Nilsson 1990 lämnade Billy Butts artiststall och istället slog sig samman med Mauro Scocco och Johan Ekelund var ett av de där gudabenådade lyckokasten där den råa talangen mötte den bärande idé den behövde för att förlösas. Redan från den svenskspråkiga debuten med Himlen runt hörnet – med Scocco som låtskrivare och Ekelund som producent – 1992 var genialiteten uppenbar för alla och envar.

Lisa 8Eller, ja, inte för mig då kanske. Allt för fast i mina egna (gitarrbaserade) musikaliska fördomar föll jag inte för den svala, eleganta souldivan alls på samma sätt som alla andra tycktes göra. Inte då. Men sedan.

Jag säger diva i ordets bästa bemärkelse. Hon har divans hela värdighet, röstmässiga omfång och pondus. Men vad hon också har en är självdistans och humor. Med lika mycket värdighet som hon sjunger, lika personlig blir hon i de inte sällan långa, och oftast intressanta, mellansnacken. Hon pratar om sina fördomar mot Ace of Base, som gjorde världskarriär ungefär samtidigt som hon själv slog igenom, innan hon ger sig in i sin egen hudlösa tolkning av The Sign, När kärleken tar slut. En tolkning som visar upp något av det bästa i Så mycket bättre-konceptet. Befriad från sin glättiga, plastiga ytan finner man en lite juvel till låt.

La Nilsson backas av ett dynamiskt och uttrycksfullt band som fungerar lika bra i tung soulrock med hammondorgel och riffande elgitarr som i lätta smekningar över klaviaturen i en Ted Gärdestad-tolkning. Så har också delar av orkestern, gitarristen Mattias Torell och trummisen Per Lindvall, varit med på hela resan från Himlen runt hörnet.

Någonstans när det börjar dra ihop sig känns det ändå som att det blir lite såsigt men med fin känsla för musikalisk dramaturgi väljer hon att lägga in överväxeln i form av sin tolkning av Ison & Filles Klippta vingar, med rejäl Blacknuss-känsla. I sin introduktion till låten berättar hon om svårigheterna att hitta trovärdigheten när någon med hennes bakgrund ska sjunga om livet på gatan men här lyckas hon mycket väl.

Sedan kommer höjdpunkterna tätt. Himlen runt hörnet, såklart, Varje gång jag ser dig och den avslutande Allt jag behöver. Då är det riktigt, riktigt bra.


Lisa 7

Lisa 2

Storstadsdekadens och soc-misär

DSC_0808 1Foto: Ralph Bretzer

Storstadsnatt. Regnvåt asfalt, blinkande neonskyltar som som reflekterar sig i vattenpölarna. Hemgång. Hjärnan värker. Hjärtat värker. Plånboken är tom. I huvudet dunkar en basgång. Virvelkaggen smattrar medan gitarren lägger sina egna kantiga rytmer och syntarna bygger stämningen.

Le Muhrs musik är lite som en dröm; halvvägs mellan mardröm och det ljuva livet. Det är storstadsdekadens och soc-misär. Det är murriga syntar och knivskarpa beats och gitarrer. Det är dansant postpunk, synt, new romantic och powerpop. Det är Tant Strul och Lustans Lakejer i ljuv förening. Eller pandapop, om man så vill.

Musikaliskt hittar de hem hos mig. De bär godset från det tidiga 80-talet väl, utan att det för den skull låter musealt eller som en retropastisch. Men det är orden som verkligen får mig att falla. Från referensen till The 27 Club på Mitt rock n roll-jag dog när jag var 27 till Gunnar Ekelöf-parafrasen i Ge mig drömmar att leva eller gift att dö – låtarna som ramar in både senaste albumet och huvuddelen av gårdagskvällens spelning på Grand i Malmö – finns en poetisk skärpa som går i perfekt samklang med musikens stämningar och estetik. Att de har en sångerska i Maria Loohufvud som verkligen förmår att få textem att gå fram även live gör knappast saken sämre.

Senaste albumet som kom i april är förmodligen den enskilda skiva som jag lyssnat mest på i år. Därför gläder det mig att de visar sig vara precis lika bra live. Det enda jag egentligen saknar är väl lite mer röj på publiken i sista extranumret, Arga barn, med sin våldsamma punkurladdning.
DSC_0035

DSC_0281

DSC_0106

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×