Linnea Henriksson på tungt uppdrag

Foto: Jessica Gow/TT. Övriga bilder: Ralph Bretzer

Efter att ha varit borta från scenerna under förra året har Linnea Henriksson kommit tillbaka med besked. Sedan två veckor tillbaka ligger ett färskt album ute och på måndag drar Musikhjälpen igång med Linnea Henriksson som reporter i barnsexhandelns Filippinerna.

Linnea Henriksson har fullt upp när vi pratas vid på telefon en måndageftermiddag i slutet av november. Hennes självbetitlade tredje soloalbum släpptes fredagen innan och samma kväll gästade hon Idol och sjöng duett med deltagaren Christoffer Kläfford i Mando Diaos Gustav Fröding-tolkning Strövtåg i hembygden.

Trots det är tankarna redan på väg någon annanstans.
2014 och 2015 satt Linnea Henriksson i buren som en av tre skiftarbetande programledare för Musikhjälpen i P3. När årets upplaga drar igång på måndag är hon med igen, men nu i en annan roll.
– Årets tema är barnsexhandel och jag ska åka till Filippinerna, som är det land där barnsexhandeln via nätet är störst i omfattning, berättar hon.

På plats ska hon rapportera om det hon ser hem till lyssnarna.
– Jag ska träffa barn som ska dela med sig av berättelser så att vi ska förstå här i Sverige vad det är som händer.
– Man kommer naturligtvis att bli väldigt påverkad av det men det är också ett oerhört ärofyllt uppdrag. Det är uppdraget som får komma temat närmast.

Att sitta i buren handlar om att jonglera med känslor, menar hon. Å ena sidan ska man förmedla det allvarliga temat och å andra sidan underhålla lyssnarna.
– Man måste också kunna skapa bra stämning för lyssnarna kan inte ta emot hur mycket som helst. Det här uppdraget handlar om att vara ögonen för alla som annars bara kan se det på håll.

När vi pratas vid är Linnea Henriksson på något slags ilsketröskel över sakernas tillstånd.
– Jag har tagit del av så mycket material, det material jag känner att jag orkat med, och jag blir bara så väldigt arg på att människor gör så här. Det är brottsligt dessutom. Det är inte bara att det är olyckligt att världen ser ut som den gör utan det är rent utnyttjande.

Hon hoppas att när det väl blir till att sätta sig på planet så ska den värsta ilskan ha sjunkit tillbaka lite.
– Jag är väldigt arg nu men när jag kommer dit kan jag inte låta det vara min huvudsakliga känsla. Då måste jag känna att det går att göra något åt det. Det finns otroligt mycket människor som jobbar för att stoppa detta, både genom att sätta dit folk som möjliggör det men också det grundläggande i att stötta samhällen att klara sig på annat sätt.

Det ter sig som något av en krock att albumreleasen kommer så snart inpå Musikhjälpen-uppdraget men det är avsiktligt.
– Jag ville få ut skivan innan jag drog med tanke på att det här uppdraget kommer att vara ganska jobbigt. När jag varit där kommer jag ärligt talat inte bry mig ett skit om mitt album.

Men hon kommer naturligtvis tillbaka till plattan i sinom tid.
– Det som händer när man väl släpper låtar är att andra gör dem till sina egna. Då har man väl även fått tidsmässig distans till själva släppet och kan vara lite lycklig över att folk faktiskt tar emot det.
Linnea Henriksson beskriver den nya plattan som textmässigt mognare. Medan hon tidigare i sina texter gjort upp med människor och händelser i efterhand så rör sig de på nya plattan i pågående skeenden, här och nu.
– Jag skriver mycket om det liv jag lever: jag lever i en tvåsamhet och jag upplever att det ofta avfärdas. Jag menar, hur mycket snackar man inte med polarna under jakten innan eller hur många låtar finns det inte som hjälper en igenom sitt heart break? Normen är att man ska hitta någon att leva med och när man väl gjort det så är det klart.

Men i själva verket är det allt annat än klart. Man ska hitta ett sammanhang tillsammans med någon annan, problemen letar sig in och man är kanske inte alltid så snälla mot varandra som man borde. Hon har även försökt uttrycka sig mer som hon pratar.
– Jag såg när jag skulle renskriva mina texter att jag svär skitmycket och det gör jag ju när jag pratar också, det är väl inget man ska tycka är asfett men det är så jag råkar prata. Jag har verkligen bara försökt vara lite krass: det är det här jag vill säga och det är så här jag pratar. Sedan hoppas och tror jag att man ändå känner igen mig i det, jag tror inte att det är den nya Linnea. Det är bara jag men jag har blivit lite äldre och gör det på ett lite annat sätt.

Även musikaliskt har hon hittat en ny infallsvinkel – och det är en del av orsaken till frånvaron från scenerna under 2016. Det handlar om att sätta sången i centrum, tillsammans med texten och melodin. Produktionen och studiomagin har fått komma senare.

– Alla låtar har börjat med en väldigt enkel demo, ett gammeldags sätt att skriva där man skriver en text och en melodi över ackord och sedan har jag producerat upp låtarna efter det.
– Det har varit jättekul men det har också fått ta lite tid för då har låtarna varit tvungna att landa hos mig i sin grundform så att jag har kunnat känna att det här bär. Och när jag väl känt det så har jag producerat jag upp det.

Även behovet att ta en paus – och flytten från Malmö till Stockholm – har gjort att uppföljaren till 2014 års Du söker bråk, jag kräver dans har dröjt. Då hade karriären löpt i snabb takt från jazzbandet Prylf som släppte sitt enda album 2010, samma år som Linnea var med i Idol, och efter det två album och en hel massa livespelningar. Inte minst behövde hon något att skriva om.
– Det gick i ett enda kör. Jag vill att låtarna ska utgå från mig men jag levde inte. Man jobbar bara och jag vill inte skriva låtar om det. Jag kände att jag måste tillåta mig själv att komma ikapp livet lite. Hänga med folk. Ha tråkigt. Bli nojjig över mitt förhållande. Bli lycklig igen. Bara spendera lite tid.

Hon säger att Malmö, efter att regelbundet har kommit till staden under de två år hon pluggade på på Skurups folkhögskola och sedan under fem viktiga år ha bott där, alltid kommer att vara hemma.
– Jag växte upp i Halmstad och där finns min familj men Malmö var staden som både jag och många av mina närmsta vänner valde. Malmö var staden där möjligheterna fanns, där drömmarna blev verklighet. Jag har fått testa saker där.

Men när karriären och kärleken fanns i Stockholm blev pendlandet till slut för tärande.
– Jag slutade känna att jag åkte till saker när jag åkte till Stockholm för att jobba eller vara med den person jag lever med, eller när jag åkte till Malmö för att hänga med kompisar, göra roliga grejer eller bara vara. Det började kännas som att jag åkte bort från saker. Den grejen blir till slut lite tråkig och då kände jag att jag måste nog bestämma mig för ett hem någonstans. Jag åker ändå till Malmö ganska ofta för att träffa människorna som är viktiga för mig.

Linnea Henriksson om…

…att vara med i Idol:
– Det jag tycker att Idol är är mycket en möjlighet att få presentera sig för en väldigt stor publik. Jag har ju aldrig haft Idol som mål men Idol har verkligen varit en jättedörröppnare. Där skapade jag kontakter som jag fortfarande jobbar med nu, sju år senare.

…konserter:
– Det är en så häftig grej för en konsert är ju bara det som är där och då. Oavsett hur mycket du försöker filma eller fota så går det inte att återskapa det som är i nuet mellan de som står på scen och de som står i publiken.

…att släppa album i en tid när allt fler håller sig till singlar och ep:s:
– Det känns mer idag att alla låtar som är med måste ha en plats där, annars kan man skippa dem. Man behöver inte släppa album. Jag känner själv att jag är väldigt stolt över varje spår. Det här är det sättet jag ville presentera dem på.

 

Pop som politik och samtidens spegel

Foto: Karl-Johan Strandberg (Övriga bilder: Martin Skoog)

Genom hundra år av svensk populärmusik speglar sig samhällets utveckling och tidsanda.
I morgon kväll ställer sig radioprofilerna Anna Charlotta Gunnarson, David Silva och Agneta Karlsson på Medborgarhuset i Eslövs scen med showen Allt du måste veta om pop. Och det finns lärdomar att dra – om såväl historien som samtiden.

Sedan tiden när Billie Holiday för första gången gick upp och framförde Strange Fruit, den kanske första moderna protestsången, har frågan ställts: hör musik och politik ihop? För de tre radioprofilerna bakom Allt du måste veta om pop ter sig svaret självklart.
– Det är oundvikligt, säger David Silva.
– Det beror på vad man lägger in i ordet politik men för oss är politik vem som har talutrymmet i en viss tid, hur vi förhåller oss i vardagssituationer som vem som tar hand om våra barn, vad vi har för möjligheter på arbetsmarknaden och så vidare. Det är sådant som hela tiden speglas i låtar. Det finns fruktansvärt mycket musik i en massa ämnen som också diskuteras i riksdagen. Självklart är det så, säger Anna Charlotta Gunnarson.
– På något sätt tror jag att det finns jättemånga artister som inte själva uppfattar sig som politiska, men om man tittar på vad de har skrivit i text och musik så kan man se att de är det, säger Agneta Karlsson.

Tillsammans gjorde de radioserien Pop och politik som nu i Allt du måste veta om pop fått en spin off på scenen. Gunnarson, Karlsson och Silva spelar egenskrivna låtar, berättar historier, spelar upp kända originalhits och visar bilder ur tidningarna Okej och Posters arkiv. Via länk finns bland annat Lill Babs och Ison Glasgow från hiphop-duon Ison och Fille med och kommenterar det som sker på scen.
– Vi lyfter fram en massa spännande och oväntade storys om både låtarna som blivit stora och populära och också om en massa bortglömda personer, framförallt kvinnor som inte har synliggjorts i historien. Man får med sig ganska mycket aha-upplevelser kring vilka vi kommer ihåg och inte, säger Anna Charlotta Gunnarson.

Genom musiken, liksom genom alla konstformer, speglar sig den samtid de kom till i. Och genom det lär man sig också om vår egen tid.
– Genom att titta på dåtiden, det som är historia, får man också syn på sin samtid. Vad kan jag lära mig av hur det var och varför vilka saker kom fram då?, säger David Silva och fortsätter:
– Det handlar om att berätta om det som varit men också att få syn på vilka vi är idag; vilket samhälle vi lever i och hur vi har kommit hit. Och kanske vilket samhälle vi skulle vilja leva i.

Även bortom de uppenbara genrerna där man förväntar sig hitta politiska budskap och samtidsskildringar finns det lärdomar att dra.
– Det är därför vi gör den här föreställningen, för det finns ju en massa genrer som berättar att de är politiska och det finns en massa genrer som vi direkt fattar är politiska. De flesta nämner punk, progg och hiphop när man ska prata om politiska genrer men det är klart att även schlager speglar samtiden, den låter ju inte likadant på 50-talet som den gör idag. Skillingtrycken, dansbanden, hårdrocken, soulen… Det finns ju politik i allt, säger Anna Charlotta Gunnarson.
– Sedan ska det sägas att Allt du måste veta om pop inte pekar i någon särskild politisk riktning utan det är en föreställning om svensk musikhistoria och hur strukturer och normer ser ut kring den, säger Agneta Karlsson.

Trots det seriösa ämnet utlovar de en inkluderande föreställning med glada skratt, allsång – och kanske lite stoldans.
– Vi har en massa roliga historier som vi vill nå ut med, Vi vill prata om hur Sverige har sett ut och då gör vi det med hjälp av musik. Vi hade tankar på att göra det i stå upp-form men det blev en blandning av stå upp, peppföreläsning och sång- och dansföreställning.
– Vi är tre stycken journalister, vi har gjort musikprogram men vi har också, vid sidan av, spelat instrument, sjungit och spelat teater. Den här showen är gjord utifrån de förutsättningarna, säger Agneta Karlsson.

En förhoppning…

Av outgrundliga skäl inte nominerad i kategorin årets låt… Men årets grupp blir de om jag får som jag vill.

Hej Bloggen!

Jag är ledsen att jag försummat dig hittills i år men nu är mitt förlängda jullov över. Ikväll är det P3 Guldgala och jag sitter klistrad framför tv:n. Här kommer min egen lilla förhoppning om hur det ska gå. Märk väl att det är just det: en förhoppning. Det är ingen gissning om hur jag TROR att det ska gå utan hur jag VILL att det ska bli:

Årets metal: Efter en fin tredjeplatta och den blytunga avslutningen på årets Malmöfestival måste mitt val falla på Hisingens stoltheter: Graveyard. I år igen…

Årets dans: Bryr mig inte det allra minsta.

Årets pop: Hawaii har inspirerat till en hel del gräslig musik genom åren. Men Victoria Bergsman tog med sig solen och gitarrglidningarna och gjorde något riktigt fint av dem. Taken by trees  får priset av de nominerade om jag får välja.

Årets hiphop/soul: 2011 var det kanske starkaste svenska hiphop-året någonsin. 2012 har inte varit lika starkt, naturligtvis, men Labyrint fortsatte leverera både som grupp med EP:n ”Broder” och Akis solosinglar.

Årets låt: I min värld gjorde Alina Devecerski årets låt med ”Flytta på dig” i hård konkurrens av Silversystrars ”Doft av talk” och First Aid Kits ”The lion’s roar”. Ingen av dem är nominerad. Därför får det bli Icona Pops ”I love it”.

Guldmicken (årets liveaartist): Redan när konstellationen Timbuktu och Damn! dök upp för sisådär en tio år sedan var de en helt fantastisk liveakt; kanske landets bästa. Sommarens turné visade att de bara växt sedan dess.

Årets nykomling: Tuff kategori med flera värdiga vinnare. Alina Devecerski, Linnea Henriksson eller Icona Pop? Mitt val faller på Alina Devecerski eftersom Linnea ju faktiskt släppt en platta tidigare (med bandet Prylf) och Icona Pops platta inte håller lika jämn kvalitet som Devecerskis.

Årets artist: …så får Linnea Henriksson bli årets artist istället.

Årets grupp: 2010 såg jag First Aid Kit spela framför ett 50-tal personer på Siestafestivalens minsta scen. I somras såg de till att det var tomt på alla andra scener när de fyllde upp lika bra framför Way out wests största scen som Kanye West gjorde året innan. Systrarna Söderberg har verkligen tagit steget till the big time. Risken är väl att folket här röstar på Swedish House Mafia men i min värld är det enda rimliga att First Aid Kit får priset.

* * *

För övrigt anser jag att Neneh Cherry borde både nomineras och prisas men ingen av kategorierna känns klockren. Varför finns det ingen Årets album? I den kategorin vore hon klockren med skivan The Cherry Thing, årets utan tvekan mest spännande svenska skiva.

En skål för fiendens musik

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=oMCbtyBdZZ4]

En epok har gått i graven. Den sista skälvande resten av min ungdom.

Klockan 14.03 igår tog det sista programmet av Tracks slut. Kommer jag att sakna det? Knappast. Jag har inte lyssnat på det på mer än 20 år och efter att jag slutade lyssna kom programmet snabbt att för mig representera fiendens musik, själva antitesen till de mer alternativa tongångar jag lyssnade på.

Mycket var fabrikstillverkat och marknadsanpassat. Men där, någonstans i mitten av 80-talet, när jag själv var i mina tidiga tonår, spelade programmet en stor roll för att tända mitt musikintresse.

Hur som helst avslutade Kaj Kindvall sista avsnittet av sitt program passande nog genom att göra en sammanfattande lista över 80-talets största Tracks-hittar. Nu började ju programmet förvisso att sändas 1984 vilket innebär att det årtiondets bästa musikår inte finns med. Men nu hade väl kanske Gang of Fours och Siouxsie & the Banshees tidiga plattor knappast tagit sig in på listan i alla fall och Tracks är, åtminstone i mitt medvetande, lika synonymt med 80-talet som Okej.

Och ärligt talat. Listan är till stora delar en orgie i dålig smak.

Se själva på topp tio:

10. Europe – The final countdown

9. Foreigner – I want to know what love is

8. Richard Marx – Right here waiting

7. John Farnham – You’re the voice

6. Bangles – Eternal flame

5. Alphaville – Forever young

4. Roxette – The look

3. Band aid – Do they know it’s christmas

2. Madonna – Like a prayer

1. Bryan Adams – Heaven

”Like a prayer” är ju bra (Madonna toppar för övrigt Tracks maratontabell), liksom ”Eternal flame” och ”Forever young” är ju en skämslåt av stora mått, men resten? En studie i gräslighet, krönt av Bryan Adams ärkevedervärdiga ”Heaven”.

Fast jag måste erkänna att det var kul att ta en tripp down memory lane med programmet. Mycket hade jag glömt (förträngt) som att jag faktiskt gillade ”Slice me nice” med Fancy (varför?). Och varför hatade jag ”If you don’t know me by now” med Simply Red (ursprungligen Harold Melvin & the Blue Notes) så mycket? Den var ju rätt okej.

Tracks hemsida bjuder dessutom en högtidsstund för alla med den minsta läggning för listnerderier. Missa inte om du är lagd åt det hållet!

Så här dagen efter begravningen – och med en lätt ryckning av nostalgi i ögonvrån – lyfter jag mitt glas och utbringar en skål för fiendens musik.

* * *

Fotnot: För er som är besvikna över att detta inlägg inte handlar om Lundaproggbandet Fiendens musik rekommenderar jag ett besök här eller här.

Ralph Bretzer

Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.


Ålder: 46 år.

Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.

Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. The Pretty Reckless och en massa svensk punk och rock från förr – Kommisarie Roy, Babylon Blues etc.

Läser: Periodvis mycket. Just nu Neil Gaimans Nordiska Myter.

Ser just nu: Favoriterna från förra året var The Handmaid’s Tale och Big Little Lies. Just nu ser jag Bron och tar igen de sista säsongerna av Weeds. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer och Veronica Mars.


×