En förhoppning…

Av outgrundliga skäl inte nominerad i kategorin årets låt… Men årets grupp blir de om jag får som jag vill.

Hej Bloggen!

Jag är ledsen att jag försummat dig hittills i år men nu är mitt förlängda jullov över. Ikväll är det P3 Guldgala och jag sitter klistrad framför tv:n. Här kommer min egen lilla förhoppning om hur det ska gå. Märk väl att det är just det: en förhoppning. Det är ingen gissning om hur jag TROR att det ska gå utan hur jag VILL att det ska bli:

Årets metal: Efter en fin tredjeplatta och den blytunga avslutningen på årets Malmöfestival måste mitt val falla på Hisingens stoltheter: Graveyard. I år igen…

Årets dans: Bryr mig inte det allra minsta.

Årets pop: Hawaii har inspirerat till en hel del gräslig musik genom åren. Men Victoria Bergsman tog med sig solen och gitarrglidningarna och gjorde något riktigt fint av dem. Taken by trees  får priset av de nominerade om jag får välja.

Årets hiphop/soul: 2011 var det kanske starkaste svenska hiphop-året någonsin. 2012 har inte varit lika starkt, naturligtvis, men Labyrint fortsatte leverera både som grupp med EP:n ”Broder” och Akis solosinglar.

Årets låt: I min värld gjorde Alina Devecerski årets låt med ”Flytta på dig” i hård konkurrens av Silversystrars ”Doft av talk” och First Aid Kits ”The lion’s roar”. Ingen av dem är nominerad. Därför får det bli Icona Pops ”I love it”.

Guldmicken (årets liveaartist): Redan när konstellationen Timbuktu och Damn! dök upp för sisådär en tio år sedan var de en helt fantastisk liveakt; kanske landets bästa. Sommarens turné visade att de bara växt sedan dess.

Årets nykomling: Tuff kategori med flera värdiga vinnare. Alina Devecerski, Linnea Henriksson eller Icona Pop? Mitt val faller på Alina Devecerski eftersom Linnea ju faktiskt släppt en platta tidigare (med bandet Prylf) och Icona Pops platta inte håller lika jämn kvalitet som Devecerskis.

Årets artist: …så får Linnea Henriksson bli årets artist istället.

Årets grupp: 2010 såg jag First Aid Kit spela framför ett 50-tal personer på Siestafestivalens minsta scen. I somras såg de till att det var tomt på alla andra scener när de fyllde upp lika bra framför Way out wests största scen som Kanye West gjorde året innan. Systrarna Söderberg har verkligen tagit steget till the big time. Risken är väl att folket här röstar på Swedish House Mafia men i min värld är det enda rimliga att First Aid Kit får priset.

* * *

För övrigt anser jag att Neneh Cherry borde både nomineras och prisas men ingen av kategorierna känns klockren. Varför finns det ingen Årets album? I den kategorin vore hon klockren med skivan The Cherry Thing, årets utan tvekan mest spännande svenska skiva.

En skål för fiendens musik

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=oMCbtyBdZZ4]

En epok har gått i graven. Den sista skälvande resten av min ungdom.

Klockan 14.03 igår tog det sista programmet av Tracks slut. Kommer jag att sakna det? Knappast. Jag har inte lyssnat på det på mer än 20 år och efter att jag slutade lyssna kom programmet snabbt att för mig representera fiendens musik, själva antitesen till de mer alternativa tongångar jag lyssnade på.

Mycket var fabrikstillverkat och marknadsanpassat. Men där, någonstans i mitten av 80-talet, när jag själv var i mina tidiga tonår, spelade programmet en stor roll för att tända mitt musikintresse.

Hur som helst avslutade Kaj Kindvall sista avsnittet av sitt program passande nog genom att göra en sammanfattande lista över 80-talets största Tracks-hittar. Nu började ju programmet förvisso att sändas 1984 vilket innebär att det årtiondets bästa musikår inte finns med. Men nu hade väl kanske Gang of Fours och Siouxsie & the Banshees tidiga plattor knappast tagit sig in på listan i alla fall och Tracks är, åtminstone i mitt medvetande, lika synonymt med 80-talet som Okej.

Och ärligt talat. Listan är till stora delar en orgie i dålig smak.

Se själva på topp tio:

10. Europe – The final countdown

9. Foreigner – I want to know what love is

8. Richard Marx – Right here waiting

7. John Farnham – You’re the voice

6. Bangles – Eternal flame

5. Alphaville – Forever young

4. Roxette – The look

3. Band aid – Do they know it’s christmas

2. Madonna – Like a prayer

1. Bryan Adams – Heaven

”Like a prayer” är ju bra (Madonna toppar för övrigt Tracks maratontabell), liksom ”Eternal flame” och ”Forever young” är ju en skämslåt av stora mått, men resten? En studie i gräslighet, krönt av Bryan Adams ärkevedervärdiga ”Heaven”.

Fast jag måste erkänna att det var kul att ta en tripp down memory lane med programmet. Mycket hade jag glömt (förträngt) som att jag faktiskt gillade ”Slice me nice” med Fancy (varför?). Och varför hatade jag ”If you don’t know me by now” med Simply Red (ursprungligen Harold Melvin & the Blue Notes) så mycket? Den var ju rätt okej.

Tracks hemsida bjuder dessutom en högtidsstund för alla med den minsta läggning för listnerderier. Missa inte om du är lagd åt det hållet!

Så här dagen efter begravningen – och med en lätt ryckning av nostalgi i ögonvrån – lyfter jag mitt glas och utbringar en skål för fiendens musik.

* * *

Fotnot: För er som är besvikna över att detta inlägg inte handlar om Lundaproggbandet Fiendens musik rekommenderar jag ett besök här eller här.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×