Jack White, Conan Doyle & the Fannies

Teenage Fanclubs ringande gitarrer och fina popmelodier fyller rummet. Varför väntade jag 20 år med att köpa den fantastiska Bandwagonesque? Kanske den bästa brittiska indiepopplattan någonsin!
Jag sitter med en lånad Ipad i knäet och läser Sir Arthur Conan Doyles A study in scarlet.

Skylt utanför The Sherlock Holmes MuseumJapp! Jag har blivit influerad av tv-serien alla talar om (nej, inte Solsidan, den andra). Visst har jag läst Sherlock Holmes-böckerna tidigare – när jag var tonåring. När jag nu läser om den första av dem slås jag av hur välskriven den är. Precis som Holmes sätt att tänka – och fylla sin hjärna – är all överflödig information bortskalad. Texten är precis och knivskarp.

Jag slås också av bristen på tidsmarkörer. Droskorna är förvisso hästdragna men annars känns texten förvånansvärt modern. Tv-seriens skapare kan inte ha haft några problem att överföra historien till modern tid. Till exempel har ju Dr Watson, i boken precis som på rutan, kommit hem från kriget i Afghanistan. Låt vara att det inte är samma krig, men ändå.

Inte för att detta på något sätt tar något ifrån den utmärkta serien.

* * *

Är för övrigt inte alls övertygad om Ipadens förträfflighet. Visst är det en häftig pryl och visst är det schysst att bara kunna ladda ned böcker i den och sedan ligga och läsa i sängen utan att ha ljuset tänt. Men till det priset? Det känns som att den är både för dyr, lite för tung och lite för otymplig.

Dessutom känns det virtuella tangentbordet segt och saknar piltangenter. Faktum är att med Safari som webbläsare i den fungerar det så pass illa med WordPress att jag är tvungen att lägga ned padden och hämta min laptop för att kunna skriva färdigt det här inlägget.

Och varför funkar bara en del av youtube-klippen på den här bloggen på den?

Därmed inte sagt att jag inte kommer tina upp inför den. Men det är inte kärlek vid första ögonkast om man säger så.

* * *

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=8xsF9fHdAfo]

Läser på Billboard.com ett uttalande där Meg och Jack White meddelar att de lägger ned White Stripes.

”It is for a myriad of reasons, but mostly to preserve what is beautiful and special about the band and have it stay that way” skriver de bland annat.

”The White Stripes do not belong to Meg and Jack anymore. The White Stripes belong to you now and you can do with it whatever you want. The beauty of art and music is that it can last forever if people want it to. Thank you for sharing this experience. Your involvement will never be lost on us and we are truly grateful.”

Å ena sidan:

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att ett fantastiskt rockband kastar in handduken och att jag själv aldrig fick se dem live.

Å andra sidan:

De senaste plattorna har knappast gått heta på min stereo på samma sätt som White blood cells och Elephant gjorde. Det finns ett värde i att sluta på topp och låta ett bands musikaliska arv vara så stort och vackert som det har potential till och inte låta det gå ned sig och svärtas av ett ändlöst harvande, á la Rolling Stones, med turnéer och plattor som bara syftar till att dra in stålar.

Dessutom är det väl knappast någon risk att alltid lika produktive Jack White inte skulle låta höra av sig på ena sättet eller andra.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×