Den sista ipod:en är tillverkad

Bortgången: Apples Ipod 2001-2017 Foto: Paul SakumaAP/TT

I april för sju år sedan gick Sony Walkman ur tiden. Nu får den sällskap i historiens arkivrum över arkaisk teknik.

Kommer ni ihåg freestyle:en? De där små kassettbandspelarna man – eller i alla fall en del av oss, undertecknad inkluderad – ständigt bar i sina ficka och som såg till att livet fick ett soundtrack.

För mig var det band med allt från Neil Young till Bad Religion, Emmylou Harris till Einsürzende Neubauten i den lite klumpiga gula vattentäta varianten av Sony Walkman som tog mig igenom gymnasietiden.

Kassett-freestyle:en blev så småningom en cd-dito. Väldigt mycket bättre ljud blev det, men de var också betänkligt bräckliga och med laserpick-up:er som gärna hoppade och, i bästa fall, störde musiken. I värsta fall kunde skivorna till och med skadas.

Att enkelt kunna ha musiken med sig vart man gick måste ha upplevts som en uppenbarelse när freestylen lanserades 1979 men nästa steg i utvecklingen skulle komma i samband med en veritabel revolution.

Den första mp3-spelaren kom ut på marknaden 1998. Året därpå startade Napster, fildelningstjänsten som tvingade hela skivindustrin på knä och gjorde näst intill all musik tillgänglig överallt och hela tiden. De två gifte sig alldeles utmärkt. Att fylla det stora minnet med lagligt köpta mp3:or hade kostat en förmögenhet…

Kunde det bli bättre? Kunde det bli friare? Kunde det bli lättare?

Ja, det kunde det.

Allt som är fast förflyktigas. Allt som är nytt och det senaste kommer att bli obsolet och föråldrat. 2010 avslutade Sony produktionen av det som var flaggskeppet bland freestyle:er. Och den 27 juli 2017 tog Apple ned ipod:en från hyllan.

Framtiden är streamad och inte nedladdad och som allt större del av våra liv har den flyttat in i telefonen. Eller, ja, ett tag till i alla fall. För som bekant är framtiden svårgissad men själv föreställer jag mig att hela paketet flyttar in under huden och är uppkopplat direkt mot hjärnan.

En ipod blir förresten kvar i Apples sortiment, Ipod Touch. Men det är å andra sidan i princip en telefon som man inte kan ringa med. Men vem använder å andra sidan sin telefon till det nu för tiden?

Jag vill inte betala…

Oavsett vad du har på din hårddisk, dina cdr- eller dvd-r-skrivor så betalar du en slant till copyright-ägarna. Så också för innehållet i din mobiltelefon. För det är vad beslutet idag i Lund tingsrätt i praktiken innebär. Den privatkopieringsavgift som Sony – och alla andra tillverkare av telefoner som kan spela musik – tvingas betala kommer naturligtvis att tas ut på konsumenterna.

Vilka copyrightägare är det då som ska ha kosingen? kanske du frågar dig. Tja, säg det. Vem äger rättigheterna till det du och jag har i våra mobiler?

Jag kan bara tala för vad som finns i min egen telefon. Innehållet faller in i tre kategorier:
1. Bilder tagna av mig själv.
2. Filmer filmade av mig själv.
3. Musik inte spelad av mig själv.

De två förstnämnda kategorierna utgör i runda slängar 90 procent av telefonens innehåll (och ja, jag vet att jag borde rensa den). Här är det jag och ingen annan som äger copyrighten. Här finner jag ingen som helst anledning att jag ska betala någonting alls till copyrightindustrin.

När det gäller musiken äger jag naturligtvis inte rättigheterna. Men det är inte särskilt mycket av den varan när det mesta lyssnandet sker via Spotify, Soundcloud och andra streamade tjänster. Huvudsakligen är det Spotify som rullar, en tjänst jag betalar för och därmed ger upphovsmännen sin beskärda del.

När det gäller den musik som faktiskt finns på telefonen faller den i sin tur i två kategorier. Skivor som jag ska recensera och inte är släppta än och skivor som inte finns på Spotify där jag köpt och rippat skivorna. När det gäller den senaste kategorin är det alltså musik jag redan betalt för och nu med andra ord tvingas betala för igen.

Frågan jag ställer mig själv är: varför ska jag betala privatkopieringsavgift för media som jag antingen äger rättigheterna till själv, eller där jag redan själv betalt för den en gång? Eller är det så att branschen kallt utgår från att allt är piratkopierat?

Jack White, Conan Doyle & the Fannies

Teenage Fanclubs ringande gitarrer och fina popmelodier fyller rummet. Varför väntade jag 20 år med att köpa den fantastiska Bandwagonesque? Kanske den bästa brittiska indiepopplattan någonsin!
Jag sitter med en lånad Ipad i knäet och läser Sir Arthur Conan Doyles A study in scarlet.

Skylt utanför The Sherlock Holmes MuseumJapp! Jag har blivit influerad av tv-serien alla talar om (nej, inte Solsidan, den andra). Visst har jag läst Sherlock Holmes-böckerna tidigare – när jag var tonåring. När jag nu läser om den första av dem slås jag av hur välskriven den är. Precis som Holmes sätt att tänka – och fylla sin hjärna – är all överflödig information bortskalad. Texten är precis och knivskarp.

Jag slås också av bristen på tidsmarkörer. Droskorna är förvisso hästdragna men annars känns texten förvånansvärt modern. Tv-seriens skapare kan inte ha haft några problem att överföra historien till modern tid. Till exempel har ju Dr Watson, i boken precis som på rutan, kommit hem från kriget i Afghanistan. Låt vara att det inte är samma krig, men ändå.

Inte för att detta på något sätt tar något ifrån den utmärkta serien.

* * *

Är för övrigt inte alls övertygad om Ipadens förträfflighet. Visst är det en häftig pryl och visst är det schysst att bara kunna ladda ned böcker i den och sedan ligga och läsa i sängen utan att ha ljuset tänt. Men till det priset? Det känns som att den är både för dyr, lite för tung och lite för otymplig.

Dessutom känns det virtuella tangentbordet segt och saknar piltangenter. Faktum är att med Safari som webbläsare i den fungerar det så pass illa med WordPress att jag är tvungen att lägga ned padden och hämta min laptop för att kunna skriva färdigt det här inlägget.

Och varför funkar bara en del av youtube-klippen på den här bloggen på den?

Därmed inte sagt att jag inte kommer tina upp inför den. Men det är inte kärlek vid första ögonkast om man säger så.

* * *

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=8xsF9fHdAfo]

Läser på Billboard.com ett uttalande där Meg och Jack White meddelar att de lägger ned White Stripes.

”It is for a myriad of reasons, but mostly to preserve what is beautiful and special about the band and have it stay that way” skriver de bland annat.

”The White Stripes do not belong to Meg and Jack anymore. The White Stripes belong to you now and you can do with it whatever you want. The beauty of art and music is that it can last forever if people want it to. Thank you for sharing this experience. Your involvement will never be lost on us and we are truly grateful.”

Å ena sidan:

Jag tycker att det är väldigt tråkigt att ett fantastiskt rockband kastar in handduken och att jag själv aldrig fick se dem live.

Å andra sidan:

De senaste plattorna har knappast gått heta på min stereo på samma sätt som White blood cells och Elephant gjorde. Det finns ett värde i att sluta på topp och låta ett bands musikaliska arv vara så stort och vackert som det har potential till och inte låta det gå ned sig och svärtas av ett ändlöst harvande, á la Rolling Stones, med turnéer och plattor som bara syftar till att dra in stålar.

Dessutom är det väl knappast någon risk att alltid lika produktive Jack White inte skulle låta höra av sig på ena sättet eller andra.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×