Forks före Twilight

För ett halvår sedan skrev jag ett inlägg om platsernas betydelse för populärkulturen. Det handlade om hur vissa platser blir kultplatser dit fanns kommer för att minnas, söka gemenskap eller, framförallt, för att komma närmare bandet, artisten eller karaktärerna i en berättelse – ja, för att på något litet sätt skriva in sig själv i berättelsen.

Över de senaste åren har den lilla timmer- och fiskestaden Forks på Olympiahalvön i delstaten Washington i USA blivit just en sådan kultplats. Det har jag förstått när jag pratar med kompisars tonårsdöttrar som snöat in på Twilight-böckerna och filmerna. Än mer får jag det klart för mig när jag ser dokumentären Destination Forks: The real world of Twilight.

Det ska sägas med en gång. Jag är ingen twihard, inget fanatiskt fan av Stephanie Meyers berättelser. Jag har inte läst böckerna och har bara sett den första filmen – och den tyckte jag inte var särskilt bra. Den första Twilight-rullen har, i mina ögon, lite karaktären av två inledande tv-serieavsnitt visade tillsammans snarare än en väl genomarbetad filmdramaturgi. Den enda anledningen att jag såg den till att börja med är att den utspelar sig just i Forks.

Vykortet ovan, avfotograferat ur mitt privata fotoalbum, torde vara taget någon gång under 90-talet. Det är i alla fall köpt hösten 1999 när jag själv kom till Forks första gången, ett halvt decennium innan den första Twilight-boken kom ut. Den visar ett samhälle som uppenbarligen inte riktigt vet vad det ska skryta med. En väldigt typisk amerikansk genomfartsväg genom en väldigt typisk amerikans småstad mitt ute i skogen. En timmerbil med stora stockar och ett par motell. Det var före Bella och Edward…

Själv hamnade jag i Forks av en slump. Jag bodde i Seattle och ska man bila ut till Stilla Havskusten är det lite för långt för att göra som en dagstur. Forks låg på rätt ställe och där fanns ett motell (det i vänsterkanten på vykortet) som var både rent, prydligt och hade duschar med stadig temperatur (långt ifrån någon självklarhet, dessvärre).

Forks var, som vykortet antyder, på många sätt ett rätt intetsägande samhälle; men ett intetsägande samhälle i en spektakulär omgivning. Stilla havskusten som inte ligger långt därifrån är vild, skrämmande och vacker på samma gång. Vi besökte den på under sen höst och tidig vår. Havet var rasande och tycktes tränga upp mot oss och vilja slita med oss ut när vi gick längs Rialto beach. Längs stranden ligger gigantiska stockar som havet tuggat i sig och spottat ut. Längre söderut fanns stålskeletten av sedan länge strandsatta och övergivna fartyg på stranden. Det var inte svårt att inse vad det kunde göra med en liten människa.

Skogarna runt samhället  är massiva och mystiska. Sjöarna, bergen, dimman och det ständiga regnet – Forks kallas USAs regnigaste stad – gör sitt till för att skapa en stämning av mystik. Det är inte alls svårt att se var Stephanie Meyers hämtat sin inspiration ifrån. Sedan finns det både större och mer pittoreska städer och samhällen på Olympiahalvön, till exempel Port Angeles och Port Townsend.

Destination Forks: The real world of Twilight må vara ganska ansträngande att se för den som inte är Twilight-fan även om galna fans alltid är kul att se på. Filmen har också rätt mycket karaktären av reklamfilm för allt som har med Twilight att göra. Men det är ändå intressant att se vad den typ av exponering som en framgångsrik bok- och filmserie med stor fandom betyder för ett samhälle.

Filmen lyfter naturligtvis fram just de människor som är positiva till de förändringar som tillströmningen av turister innebär men det är självklart att när konjunkturen för timmer faller så innebär turismen ett välbehövligt tillskott. Man anar dock att det funnits en diskussion om att orten förknippas med mörka krafter, vampyrer och varulvar.

Det är inte utan att man drar lite paralleller till hur kommunalrådet i Åmål for ut i Aftonbladet mot filmen Fucking Åmål innan den hade premiär och sedan raskt ändrade sig när han insåg vad filmen betydde för bygden i form av publicitet och besökare. Man anar också en  ny stolthet över hembygden. Nu finns det ju något annat att sätta på vykorten än timmerbilar och motell. The Swan-house och The Cullen-house till exempel. Det sistnämnda är dessutom ett bed & breakfast som lär ha dragit in storkovan på plötsligt bli en del av ett världsomspännande fenomen.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×