Punkveteraner med vreden i behåll

Bonni Pontén i förgrunden. Foto: Ralph Bretzer

Med snärtiga melodier, hårdhet och politisk vrede har Asta Kask karvat ut sin plats på den svenska punkscenen och bildat skola.
På lördag ställer sig det 40-årsjubilerande bandet på Kulturbolagets scen i Malmö.

Det var inte bara i storstäderna som punken larmade igång 1977, 78. I skånska Klippan, i Visby och Gävle dök den upp. Och i Västra Götalands nordöstligaste hörn såddes fröet till det som skulle bli trallpunken, även om den termen inte fanns på 80-talet när Asta Kask hade sin första storhetstid.
Men det är ingen trött nostalgiakt som kliver upp på KB:s scen. Senaste EP:n, Historien dömer oss alla, släpptes så sent som i mars och vreden över sakernas tillstånd lever än.

Sångaren och gitarristen Bonni Pontén har hunnit fylla 52 men tycker inte att det har blivit svårare med åren att mana fram ilskan:
– Det är ju självdrivande på något sätt om man nu bryr sig om sin omvärld och är lite engagerad i världen, säger han när Skånskan når honom på telefon.
– En gång var man ju tonåring och upprorisk mot hela den vuxna representationen av världen. Det var krig, korruption, diktatorer, det kalla kriget. Det var atomkraft och värnplikt. Sedan växer man upp och får mer erfarenhet av människor och hur de fungerar på insidan. Jag har blivit allt mer förbannad på hur människor i sig är. Jag tycker helt enkelt att människor är idioter.

Berättelsen om Asta Kask börjar i den lilla västgötska orten Töreboda. Härigenom rinner sedan 1832 Göta Kanal, härifrån skickades 1904 den första brevbomben och här planterades 1978 fröet till det som skulle bli Asta Kask. Att växa upp som punkare i ett litet samhälle i Sverige i slutet av 70- och början av 80-talet var ingen dans på rosor. Det är ingen slump att samlingsplattorna med låtar av punkband från den svenska landsorten heter Vägra raggarna benzin. Eller för den delen att raggarikonen Eddie Meduza sjöng om att ge “punkjävlar” på käften. I häftet till Asta Kasks samlingsalbum Kravallsymfonier berättar de om hur de som 15-åriga punkare tvingades gömma sig i buskarna vid korvkiosken tills raggarna hade dragit, innan de kunde gå fram och handla.

– I Töreboda var de enda punkarna de i bandet X-tas, som sedan blev Asta Kask, och några människor som var i gränslandet. Resten av ungdomarna körde moped och gick i raggarförskolan. Eller så var det stundande knarkare. Alla hade de gemensamt att de tyckte det var kul att spöa punkare, berättar Bonni Pontén.
– Jag hade ju den ynnesten att åtminstone inte vara punkare i Töreboda utan i grannhålan Mariestad en och en halv mil därifrån. Det var illa nog i Mariestad men där fanns det åtminstone ett 50-tal punkare.
Hur allvarliga var motsättningarna egentligen?
– Alltså det var helt sjukt. Som punkare kunde du inte gå igenom Mariestads centrum från 78 till framåt 83 utan att vara säker på att det blev problem. Det sjuka var att raggarna var mellan 18 och 35 år. Vi var kanske 14, 15 och de här vuxna människorna ville ge oss stryk.

Bonni Pontén beskriver en tuff ungdomstid. Det fanns från början en kärnfamilj men den gick sönder. Mamman dog plötsligt och förhållandet med styvfadern skar sig, samtidigt som det smög sig in ett missbruk bland hans bröder.
– Vi har väl det som socialt arv att vi är oroliga själar, säger han.
Tankarna fanns där att han förmodligen inte skulle bli äldre än kanske 25.

– Jag levde som hemlös när jag var 14 år. Jag lyckades bo i ett halvår hos en kompis innan hans föräldrar förstod att jag faktiskt inte hade någonstans att bo. Sedan blev det julafton hos dem och det var så jävla absurt. Då kunde jag liksom inte med… Jag tänkte att jag kan ju inte vara kvar hos dem över julhelgen så jag gick därifrån och hade ingenstans att ta vägen. Det var ett hyreshusområde och jag lyckades hitta en pundarkvart där jag satt och tittade på när folk sköt i sig substanser och blev höga. Det är ju ingen bra miljö för en 14-åring.
– Sedan blev jag fosterbarn hos en familj och började känna mig lite trygg där men det hände grejer där med som fick mig att känna att vuxna människor var svekfulla och sjuka i huvudet. Jag upplevde att de enda jag hade på min sida var bandet. Jag tyckte att livet var ganska meningslöst.

Bandet var som sagt viktigt under de där åren. Man menade allvar med det man skrev och höll idealismens fana högt. Och var stolta över det. Samtidigt upplevde man att när framgångarna växte så gjorde även skitsnacket det.
– Vi har alltid varit schyssta, behandlat alla med respekt och aldrig haft några divalater, ändå började det där kletas på oss. Vi blev kallade diviga rockstjärnor och fick höra att vi sålt oss. Eftersom vi menade allvar med det vi gjorde så kändes det ungefär som ett knivhugg i ryggen. Jag började förstå att även punkare är idioter. Någon sade: ni som är sådana där rockstjärnor, ska inte ni spela in en lp och turnera i Japan som alla pudelrockbanden. Då sade vi nej, för fan, aldrig en LP.
– Då tänkte jag att det bästa sättet att visa att de hade fel var att spela in en LP och sedan lägga ned bandet. Och den LP:n fick heta just Aldrig en LP.

Paradoxalt nog kom den rent personliga vändningen för Bonni i samband med att bandet lades ned 1986. Han och hans dåvarande flickvän fick beskedet att de skulle bli föräldrar.
– Det blev en viktigt pusselbit för mig att bli farsa. Det var väl där det började vända, då fanns det en mening förutom bandet. Då började resan i en annan riktning.

Efter att bandet gått i graven växte deras ryktbarhet och inflytande. En trallpunkscen växte fram i slutet av 80- och början av 90-talet, även om Bonni Pontén värjer sig för att kalla Asta Kask för trallpunk. Han ser bandets musik snarare som en hybrid mellan melodierna från den tidiga punken tillsammans med den andra brittiska punkvågens brutalare tvåtakt.
– Någonstans har man väl tyckt att Asta Kask var originalet för hela den genren. Strebers förädlade det genom att sätta folkmusikprägel på det, en verkligt unik svensk prägel skulle jag vilja säga. De lyckliga kompisarna gick åt andra hållet och jag skulle nog säga att de är trallpunkens uppfinnare.

Under åren i träda fortsatte Bonni att spela, bland annat i bandet Cosa Nostra tillsammans med Asta-trummisen Magnus “Bjurre” Bjurén. 2003 började det röra på sig igen. Den svenska punken firade 25-årsjubileum och Mats Jönsson, sångare i Göteborgsbandet Attentat, hörde av sig. Det skulle hållas jubileumsspelning. Hade Asta Kask lust att göra ett återföreningsgig?
– Vi samlades hemma hos Micke (Blomqvist, bandets andra gitarrist och sångare). Vi bestämda oss för att göra det och när vi ändå skulle samlas och skrapa bort elva års ringsrost tänkte vi sätta ihop en liten turné. Det hade varit ett konstant tryck genom alla år att: snälla kan ni inte göra någon spelning till? Under den resan hittade vi tillbaka till glädjen igen.

Han beskriver spelandet idag som på många sätt roligare än vad det var på 80-talet.
– Jag skulle nog säga att det var lite mer äventyrligt förr, på den tiden för man hade ingen aning om vad som skulle hända.
– Vi som band mår nästan bättre idag än vad vi gjorde då. Idag är vi mer ekonomiskt oberoende. Och vi har distans. När jag var 16 år var bandet liv och död. Det var så oerhört viktigt för mig att det också blev ångestfyllt, men idag är det inte så.

Asta Kask är långt ifrån det enda bandet från den första punkvågen som återuppstått i mogen ålder. Bonni Pontén menar att återföreningen kanske hör ihop med den mänskliga cykeln.
– Man har sina tonår och på något sätt är tonåren lite magiska för alla människor. Antingen är den ett stort svart mörker eller så är det en gyllene era som man längtar tillbaka till. Sedan växer man ifrån det där, kanske hamnar man in radhus och får barn eller så hamnar man i problem och får ett annat fokus. Hur det än är så tar livet en vändning som gör att man kommer ifrån de där magiska tonåren och det händer något annat i livet. När det i slutändan reder ut sig, barnen blir kanske vuxna och du äger din egen tid igen, eller att du får tillbaka kontrollen över livet efter att ha bekämpat ett missbruk eller vad det nu är, så står du där i andra änden och har möjligheten igen. Om man då har intresset kvar och man gillar musiken kanske man samlar ihop det gamla bandet igen.

Asta Kask: Michael Blomqvist, Dadde Stark, Magnus Hörnell och Bonni Pontén Foto: Johanna Hörnell

Legendarisk tv-man död

Stephen Bochco är död. Skaparen av tv-serier som Spanarna på Hill Street, Lagens Änglar, NYPD Blue och Doogie Howser blev 74 år gammal. 

Ett urbant sorgesamt piano, en polisbil som rullar ut ur garaget och sedan över regnvåta New York-gator och skådespelaren Daniel J Travantis sorgsna ögon. Och Bruce Weitz lömska blick förstås.

Inledningssekvensen till Hill Street Blues har etsat sig in i medvetandet. Jag var tio år när serien hade premiär 1981 och till och med för mig, som ännu inte nått tonåren, var det uppenbart att serien var något annat än de rätt lättviktiga polisseries som jag sett tidigare, även om jag naturligtvis inte kunde sätta ord på varför då.

”Hey, let’s be careful out there”

Serien tog in element från såpoperan – storylines som sträcker sig över flera avsnitt och ett myller av karaktärer – och blandade skitig realism med en rejäl dos humor.
– Michael Kozoll [Bochcos medproducent, reds anm] och jag ville inte göra en vanlig snutshow, har seriens skapare, Stephen Bochco, sagt till The Guardian.

Och en vanlig snutshow var det verkligen inte. Redan första avsnittets öppningsscen visar det med all önskvärd tydlighet. Den skakiga handkameran, den muggiga ljussättningen, snackigheten och de dova färgerna under polisstationens morgonmöte ger signalen om att det vi ser är ett utsnitt ur verkligheten. Och när serien lämnade oss sju år senare hade den känslan inte lämnat.

Gott skådespeleri, ett vasst manus, överlappande dialog och inte minst ett myllrande galleri av intressanta och mångbottnade karaktärer lyfte den långt över den kvalitet som var vanlig i amerikanska serier vid den här tiden. 1981 hade tv-serien en status någonstans strax under B-filmen. I bästa fall.

Inte minst det faktum att de ”goda” karaktärerna hade fel och brister – och att vi som publik fick följa med och ta del av det som hände bortanför själva fångandet av bovar – hjälpte till att lyfta nivån.
– Idén i nästan alla andra polisserier är att deras privatliv händer under de 23 timmar på dygnet som du inte ser, det vände vi in och ut, sa Stephen Bochco till New York Times 2014.

Redan första säsongen kapade man hela Emmy-galan med totalt 21 nomineringar (fortfarande oöverträffat) och åtta priser.
– Jag var shockad av kvaliteteten vid den första visningen. Steven tog publiken till platser som erkände livets komplexitet, har Joe Spano, som spelade den sympatiske Henry Goldblume, sagt till The Guardian.

Stephen Bochco skulle gå vidare och skapa fler serier, bland dem Lagens änglar, NYPD Blue och Doogie Howser. Han har fått ta emot inte mindre än tio Emmys, varav fyra för Spanarna på Hill Street.
– Han är en av de viktigaste figurerna i televisionens historia, säger tv-kritikern David Bianculli till New York Times.
– Vi skulle inte ha den utmärkta TV vi idag har, via kabel, sändningar och streaming, om det inte vore för det Stephen Bochco gjorde. Han var en pionjär.

I söndags dog Stephen Bochco i Pacific Palisades, Kalifornien. Han dog i komplikationer som en följd av hans cancer. Bochco stamcellstransplanerades 2014 på grund av leukemi.

Golvad av Tarabband

Foto: Ralph Bretzer

Folkmusiken känns aldrig så relevant som när den tar klivet in i nutiden. När den lämnar de musikarkeologiska domänerna och tar sig an samtiden, både musikaliskt och textmässigt.

Tarabband lever i nutiden. Nadin al-Khalidi skriver sånger om kampen mot IS, flykten, livet och kärleken. De lever i ett musikaliskt sammanhang med lika delar dramatik och romantik, ett sanslöst rytmiskt driv och en spelglädje som smittar. När Tarabband på onsdagskvällen spelade på Palladium tillsammans med stråkensemblen Musica Vitae är det sittande publik. Det känns nästan lite fel. Jag är ingen dansman men den här musiken manar till rörelse och det är påtagligt svårt att sitta still i stolen.

 

Jag är på intet sätt kunnig när det gäller arabisk musik. Att då recensera en spelning som tar avstamp i just arabisk musik kan te sig en smula förmätet. Men musik är på många sätt ett internationellt språk. Nadin al-Khalidi berättar att hon egentligen inte hittade sin kärlek till den arabiska musiken förrän hon kom till Sverige och träffade gitarristen Gabriel Hermansson. Och även om tonspråket dansar längs delvis andra skalor än den västerländska musiken och de arabiskspråkiga texterna är obegripliga för mig så kommunicerar musiken på andra nivåer.

Det är svårt att inte imponeras och bli berörd av al-Khalidis uttrycksfulla stämma och röstbehandling, av Hermanssons gitarrspel och Filip Runessons gråtande och skrattande violin. Och då har vi ändå glömt en närmast magisk rytmsektion. Och när al-Khalidi jammar loss med wah-wah-pedalen på sin saz vaknar associationer till när Led Zeppelinmedlemmarna Jimmy Page och Robert Plant åkte till någon medina i Marocko och jammade loss med lokala musiker på No Quarter-plattan och -filmen.

Det finns ett oemotståndligt spelmanskap här; det är inte ett band som spelar rakt fram mot publiken, de spelar med varandra, samtalar med instrumenten och drar på så sätt in oss i konversationen. Kombinationen med Musica Vitaes stråkar fungerar också mycket väl. Arrangemangen är riktigt bra och lägger något till musiken utan att, som lätt sker när man lägger symfoniska element till folk- eller populärmusik, lägga sig som en våt filt över alltihop. Faktum är att de känns helt naturliga i sammanhanget och det är synnerligen imponerande.

Rock rätt i skrevet

Thundermother. Foto: Ralph Bretzer

Rock n roll är farligt. Redan på Elvis Presleys tid kapade man honom på mitten i tv. Allt från midjan och ned var bannlyst. Den där råa, primala kraften som rocken hämtade från bluesen, från Robert Johnson, Willie Dixon och Muddy Waters. Men the powers that be kunde inte besegra kraften i det, den bar vidare över Elvis, Eddie Cochran, garagerockarna på 60-talet, via AC/DC, Motörhead och The Runaways till idag.

Det är inte en intellektuell kraft. Den siktar in sig rakt på skrevet – Elvis kallades inte Elvis the Pelvis för inte – och kanske är det därför den aldrig tycks dö ut; därför den tycks finna nya generationer att korrumpera (på det bästa av sätt) om och om igen. Och kanske är det därför jag blir alldeles varm inombords och ler fånigt varje gång jag känner dess kraft på en spelning.

Det är just där, live, den gör sig bäst. Det är då den får fritt spelrum, där den är som mest livsbejakande och kraftfull.
Den kraften var i högsta grad närvarande när Va Rocks och Thundermother stod på KB:s scen. Det är två band som bär sina AC/DC- och The Runaways-influenser tydligt synliga. Vi snackar alltså hårdrock med tonvikten lagd på hård rock och inte på heavy metal.

Va Rocks

Att förbandet Va Rocks börjar jobba upp en rejäl fanbase är också uppenbart. Ration mellan Va Rocks och Thundermother-t-shirts i publiken föll ut till förbandets fördel med god marginal. Det kändes dessutom som att det var mer folk när de spelade.

Jag såg dem senast på Malmöfestivalen för två år sedan. Sedan dess har de tagit ett rejält kliv. De känns tuffare, tightare och bättre. Att de ser ut att ha roligt på scen är också ett stort plus i kanten. Det smittar av sig.

Mycket handlar om att projicera självsäkerhet. Om Bon Scott i AC/DC, Lemmy i Motörhead eller Cherie Currie i Runaways någonsin tvivlade på sin förmåga att rocka sönder en publik så var det inget de på något sätt lätt synas utåt. Va Rocks känns självsäkra på samma sätt på scen och är det något Guernica Mancini i Thundermother utstrålar när hon kommer ut på scen så är det just självsäkerhet.

Det ska inte förväxlas med stöddighet, det är bara den där självklara känslan av att ha rätt att stå där mitt på scenen och kräva uppmärksamhet från en betalande publik. Det är en känsla som är absolut livsnödvändig för att den här typen av rå och rak rock ska fungera.

Dagens Thundermother är ett i princip nytt band. I mars förra året byttes alla medlemmar utom gitarristen Filippa Nässli ut, men det var inget som hördes på KB. Det nya bandet är samspelt och underhållande. Mancini är kanske ingen Adele men hon har bra klös i stämbanden, den rätta attityden och vet att äga scenen med små medel.

Jag kan dock tycka att det blir lite enahanda i längden. För fullängdsspelningar behövs en större variation. När det en bra bit in i spelningen smyger sig in en lite lugnare låt, i form av Fire in the rain från senaste självbetitlade albumet, är det något av en befrielse. Det ger också Mancini en chans att tydligare visa att hon inte bara är en bra frontperson utan också en duktig och uttrycksfull rocksångerska.

Än lever Nationalteatern

Foto: Ralph Bretzer

Visst var de barn av sin tid, Nationalteatern. Samtidigt har de något som får deras musik att leva och andas ännu idag, till skillnad från många andra band från proggens guldålder. Deras texter var mindre dogmatiska och mer anarkistiska. De gav röst åt förortsungdomarna med sina sånger, hämtade från de egna teaterföreställningarna, som äger relevans än idag. På många sätt var de punk innan punken.

Att deras musik lever råder inget tvivel om. Det hördes igårkväll på KB. Det hördes i styrkan på allsången, det märktes i åldersspridningen på publiken, på leendena när klassiker efter klassiker radades upp. Inte minst märktes det på publiktrycket. När jag kommer 20 minuter innan utsatt starttid ringlar sig kön längs Bergsgatan, runt hörnet och en bra bit in på Friisgatan. Spelningen sålde ut på två veckor och hela turnén är utsåld. Det är tydligen fler än jag som är tacksamma att Ulf Dagebys utsago från 2015 att det var ”noll procents chans till en återförening” kom på skam.

Man skulle naturligtvis kunna hävda att det närmast är ett coverband som står på scen. Av de som var med när den stora majoriteten av låtarna spelades in är bara Ulf Dageby kvar. Anders Melander lämnade för länge sedan, Totta Näslund dog för drygt tolv år sedan och även Nikke Ström har lämnat. Men den tanken bleknar av kraften i de medlemmar som kommit i stället för dem som hoppat av och det faktum att det alltid skiftats medlemmar i bandet i och med deras ursprung som teatermusiker.

Det är djupt imponerande att höra hur Dageby, 73 år gammal, lyckas väcka liv i den ungdomliga vreden i uppväxlingen i Barn av vår tids andra hälft. Hänget i rösten kanske inte är vad det varit men glöden är det inget fel på. Kanske är det med ålderns rätt han lämnar så mycket av sånginsatserna över till Mattias Hellberg, som kom in i Tottas ställe 2005. Hellberg, som av många nog mest känns igen som Håkan Hellströms sidekick, gör en strålande insats i låtar som Spisa, Kolla kolla och Lägg av. Istället för att imitera de inspelade versionerna gestaltar han dem och fyller dem med blod, inlevelse och uppkäftighet.

Ett nyare tillskott till line up-en är Steget-sångerskan Matilda Sjöström som axlar de kvinnliga rösterna. Hon gör en strålande insats i Hon flytta’ ut till Bergsjön, Ingelas sång och, inte minst, Hanna från Arlöv som, vid sidan av Livet är en fest, skapar kvällens kraftfullaste allsång. Den växer i hennes händer enormt jämfört med när Dageby själv stod för sången när jag såg dem senast. någon gång i mitten av 90-talet. Sjöström är en lysande värvning med en förmåga att samtidigt med sin röst projicera sårbarhet och styrka.

Det är naturligtvis mycket nostalgi en sådan här kväll. De flesta av oss i publiken har levt med Nationalteaterns musik åtminstone i någon period av våra liv, somliga av oss hela livet. Man sjöng med i Kåldolmar och kalsipper på dagis, festade till Livet är en fest i ungdomen (Är det Sveriges mest missuppfattade låt? Den handlar ju om att livet inte är en fest, egentligen) och gråtit till Stranden och Bara om min älskade väntar. Där, på KB, slås jag av hur i princip varje textrad finns ingraverad i ryggmärgen.

Men det är inte bara nostalgi. När den knutna näven åker upp i klimaxet på Hanna från Arlöv är det lika mycket tidsskildring som högst levande kampsång. Sångerna lever, inte bara i våra minnen.

* * *

Låtlista:

Set 1
Bängen trålar (Mattias på sång)
Sent en lördagskväll (Ulf)
Hon flytta’ ut till Bergsjön (Matilda)
Ge mig mitt liv (Matilda)
Barn av vår tid (Ulf)
Spisa (Mattias)
Ut i kylan (Ulf)
Barn (Ulf – från en av hans soloplattor)

Set 2
Stranden (Ulf)
Jack the Ripper (Mattias)
Hanna från Arlöv (Matilda)
Kolla kolla (Mattias & Matilda)
Vi fortsätter spela rock n roll (Ulf)
Ingelas sång (Matilda)
Doin’ the omoralisk schlagerfestival (Matilda)
Livet är en fest (Ulf med Mattias & Matilda)

Extranummer
Lägg av (Mattias)
Bara om min älskade väntar (Ulf med Matilda)
Speedy Gonzales (Matilda med Mattias och Ulf)

* * *

Det ska fan ha en udda favortitlåt. Nationalteatern körde (naturligtvis) inte Sveriges styvbarn 2. Jag hade älskat att skrika med i rader som:

Det var vi som slängde rektorn ut från andra våningen
Elda i en lägenhet för 2 000 spänn [det var mycket 1972, reds. anm.]
Gangsterungar är djävulens barn
Missanpassade förortsbarn är vi.

* * *

Jag kan för övrigt varmt rekommendera att kolla in Matilda Sjöströms andra musikaliska projekt. Back in the day återfanns hon electroreggae-duon Äkta kärlek tillsammans med Stina Göransson (sedemera känd som Mästerkatten i dancehallgruppen Serengeti och numera som soloartisten Stina Velocette) men numera hörs hon i fina piano-och-sång-duon Steget.

Wohoo! Union Carbide är tillbaka!

Union Carbide Productions punder sin senaste återförening – 2003. Foto: Jessica Gow

Var det 1991? I så fall var jag nog 19 år. Det var då Union Carbide Productions kom till min hemstad, Falkenberg, och exploderade på scenen på Musikföreningen Kulturlagrets lilla scen.

På den tiden var Ebbot Lundgren inte den vaggande kaftanklädda uppenbarelse han skulle bli med Soundtrack of our Lives, bandet som föddes ur resterna av UCP. Jag minns att han avslutade spelningen iförd endast silverfärgade badbyxor och att det var bra svettigt i den packade lokalen. Det var annars inte så ofta det var packat på Kulturlagret, tyvärr.

– Kungen är här, kungen är här, viskade en kompis, inte utan upphetsning i rösten precis innan spelningen.
Nej, det var inte Carl-Gustaf som kom in i rummet utan Stellan Bengtsson, den första svenske pingisvärldsmästaren som också var känd lokalt för att ha stans största och bästa skivsamling.

Ett par år senare kastade bandet in handduken och ur askan reste sig det, som via ett antal olika konstellationer som till exempel Levitation Ball, skulle bli The Soundtrack of our Life.

1999 står jag utanför baren The Rain Dancer i Seattles universitetsdistrikt och snackar med en yngre man som knappast kan ha varit myndig när UCP lade ned verksamheten.
– Kommer du från Sverige? Varifrån? undrade han.
– Jag bor i Göteborg, svarade jag.
– Oj, känner du till Union Carbide? De kommer väl därifrån? undrade han då.

Fördomen säger ju att det på andra sidan pölen ska vara svårt att hitta folk som kan skilja Sverige från Schweiz och än mindre känna till svenska städer och, gamla nedlagda protopunkband. Men ett halvår i grungens födelsestad har lärt mig att det åtminstone då fanns en stor respekt för svensk garage- och punkrock. Inte minst såg man en del Nomads-t-shirts och att Union Carbides spelning i staden någonstans i 90-talets gryning hade satt sig på minnet hos åtminstone den då unge mannen som jag pratade med.

Nu återförenas Union Carbide för spelningar under sensommaren. Fredagen den 24 augusti spelar de på Liseberg och den 6 september på Gröna Lund. Fler spelningar har ännu inte utannoserats men, tja, Lisebergsspelningen är på pricken en vecka efter att Malmöfestivalen går i mål. Just sayin’.

Värdiga vinnare, men …

Foto: Chris Pizzello/Invision/AP

Först ska det sägas: Metallica är en värdig mottagare av Polarpriset. Det är allt för få gånger man har haft en anledning att säga det om en pristagare till detta pris som har något slags ambition att vara ett nobelpris i musik.

När Metallica började göra sig hörda utanför den snävaste kretsen som lyssnade på (då) extrem hårdrock i mitten av 80-talet gick jag i högstadiet och de bjöd något som då upplevdes som alldeles nytt. Kill em all från 1983 var något alldeles nytt med sin brutalitet och skärpa. Med Ride the Lightning (84), Master of Puppets (86) och …and justice for all (88) förfinade de sitt hantverk. Det lät tightare och bättre och framför allt vässade de låtskrivandet något enormt. Låtarna hade en omedelbar tillgänglighet som gjorde att de nådde utanför den smala subgenren.

Tillsammans med de övriga i det som skulle bli thrash metal-genrens Big 4 – Anthrax, Slayer och Megadeth (med forne Metallica-gitarristen Dave Mustaine) – fick de vad som hade varit en extrem subgenre att röra sig mot att bli något av hårdrockens mittfåra, inte genom att urvattna musiken utan genom kvaliteten på musiken.

I händerna på demonproducenten Bob Rock – som tog över efter dansken Flemming Rasmussen som rattat alla tidigare plattor utom debuten – blev det portalverket Metallica – mer känd som The Black Album – från 1991, ett album som lyfte dem till världens kanske största hårdrockband i en tid när hårdrocken höll på att dö ut under den mäktiga grungevågen som rullade in över musikvärlden.

Jag kan inte påstå att de gjort så värst mycket minnesvärt efter den plattan, bortsett från filmen Some kind of monster, ett slags Spinal Tap på riktigt, som visade upp ett band i upplösningstillstånd men som trots allt kämpade sig igenom en svår tid med galloperande egon och ett uppslitande basistbyte där James Hetfield och Lars Ulrich framstod som trätande småbarn medan gitarristen Kirk Hammet stod i mitten och verkade säga: kan vi inte bara vara snälla mot varandra? Lika delar patetiskt, ärligt och underhållande.

Med detta sagt är ändå valet av Metallica en tecken på ett pris som inte riktigt tycks ha någon klar väg att gå. Metallica är det andra hårdrocksbandet som får priset. Led Zeppelin fick det 2006 och var naturligtvis ett självklart val som första band i genren – det fanns egentligen två möjliga: dem och Black Sabbath, två band bildade på 60-talet och för hårdrockens fortsatta utveckling var väl egentligen Sabbath det viktigaste.

Metallica å andra sidan står på axlarna av giganter. Hela the new wave of british heavy metal å ena sidan och Motörhead å den andra med deras blandning av blytung rock n roll och punk å den andra. Precis som när Springsteen fick Polarpriset före Bob Dylan och att Paul McCartney fick det före Chuck Berry prisar man här eleven före läromästaren. Man kan även ifrågasätta varför Deep Purple inte fått priset före Metallica. Inte för att de är en självklar förebild för Metallica men de är ändå en hörnsten i hårdrockens utveckling.

Man vill naturligtvis dela ut priset till levande människor och det är problematiskt att man missat så många chanser. Lou Reed borde ha fått priset, så också Motörhead. Reed är död, liksom Lemmy. Man hade chansen och tog den inte. Man borde också sett till att könsfördelningen var bra mycket jämnare än vad den är. Måtte de passa på innan medlemmarna i Kraftwerk, Einstürzende Neubauten, KRS One och Sonic Youth går ur tiden. Det finns också ett stort antal kvinnor som borde få priset: Dolly Parton, Aretha Franklin och Mavis Staples för att bara nämna några. Och när ska hip hopen prisas?

Med det sagt är detta ett stort steg upp från förra årets totala bottennapp med Sting…

* * *

Förövrigt är det tragiskt att Cliff Burton aldrig fick uppleva det breda erkännande bandet skulle få, såväl superstjärnestatusen som Polarpriset. Han avled den 27 september 1986, blott 24 år gammal, när bandets turnébuss körde av vägen i Dörarp i Småland under Master of Puppets-turnén.

 

Där rök den (eventuella) creddigheten

I 40 år har man putsat på den ultimata skivsamlingen. Har alla de klassiska 80-talsplattorna med svartsynthetens mästare Nick Cave. På vinyl, naturligtvis. All den rätta konnesörpunken, no wave-singlarna, Neubauten och Sonic Youth. Blandat upp det på ett genomtänkt sätt med americana, soul, klassisk rock, electronica, hiphop, jazz, 70-tals-hårdrock och noga utvalda mainstream-album.

Jag har skaffat mig en guilty pleasure – Mariah Carey – som jag hållit fast vid i 15 år och trots att hennes musik är just en guilty pleasure är jag beredd att försvara den i spalterna. Och på det kryddar vi samlingen med några ironiska innehav (Britney Spears-samlingen är det mest tydliga exemplet).

I 17 år har jag skrivit om musik yrkesmässigt. Läst allt jag kommit över. Försökt att ha ett intellektuellt förhållningssätt till populärkulturen i allmänhet och musiken i synnerhet. Försökt bygga upp cred och trovärdighet.

Och sedan händer det. Ögonblicket när allt rasar. Vi sitter och tittar på tv. Det är Sveriges största underhållningsprogram med det allra, allra sämsta som den svenska musikindustrin kan uppbåda (det var verkligen det i lördags).

Melodifestival och tre miljoner tittare. Vem dyker då upp där mitt i alltihop, mitt i en tafflig sketch med GW? Ja, ni ser på bilden ovan. Med namn och bild. Och med ett skrivfel i ingressen dessutom. I en artikel som handlar om ett skrivfel. Och där rök all den eventuella creddigheten …

Suck. Och på det blev man kallad Mello-Ralph på Facebook efteråt.

Det låter fruktansvärt men det är underbart

VIDEOPREMIÄR

– Det är kalendrar, det är planering och det finns inget utrymme för spontanitet.
Livet som nybliven förälder kanske inte är så rock n roll. Men Sista Bossen har satt föräldraskapet i centrum för nya videon Titta inte på mig (när jag vaggar).

Det är nio månader sedan jag sist såg Malmöbandet Sista Bossen. Då sparkade de igång ett rejält röj på Bengans kafé i Göteborg. Albumet Titta inte på mig (när jag dansar) hade precis släppts och sångaren Hampus Sundén – som i vanlig ordning tog hela lokalen i besittning för sitt scenutspel – gick i väntans tider. Vilken dag som helst skulle ett betydligt viktigare släpp ske. Han skulle bli pappa för första gången.
Nu delar Bonnie, som dottern heter, rampljuset med pappa i nya videon Titta inte på mig (när jag vaggar). Som titeln antyder är det en version av albumets titelspår – och som sådan ganska annorlunda än originalet – men det kommer vi till.

Bakgrunden till det nya släppet är att singelsläppet till albumets titelspår blivit duktigt försenat.
– Vi hade planerat att släppa videon till originalversionen i maj förra året, säger Hampus.
– När det blev så försenat så ville vi göra en grej av det och slog på den stora trumman. Det är egentligen bara en ursäkt att släppa en singel åtta månader efter att albumet kommit ut.
Nu blir det som en EP istället med fyra versioner av samma låt. Idag släpps alltså barnviseversionen. På måndag kommer en karaokeversion (Titta inte på mig (när jag karaokar)) och nästa fredag en liveversion – inspelad med mobilkamera.
– Det låter vedervärdigt men är alldeles underbart, säger Hampus med ett skratt.

Titta inte på mig (när jag dansar) – originalversionen, alltså – är som brukligt när det gäller Sista Bossen kantiga postpunk-beats, med insprängda öar av ytterst temporärt lugn och närmast lite progressiva melodiska utflykter. I barnvisan är anslaget annorlunda men ändå med det där Sista Bossen-tilltalet.
Hur tänkte ni när ni gjorde barnviseversionen?
– Vår tanke var att göra den till ett soft piano, lite “quirky” sådär. Vi jobbade med midi rakt in i datorn och sedan har pianisten Ylva Almkrans gjort ett pianoarr på låten. Sedan lade vi till lite extra midiinstrument, som en liten flöjt, för att det helt enkelt var roligt. När det var dags att lägga sången så skrev jag ihop texten nästan samtidigt som jag skulle göra det. Det var en väldigt avslappnad process.
Texten rör sig kring det nya pappalivet.
– Jag ville att den skulle handla om den nya tillvaron av att ha ett barn och att försöka vara tillräcklig. Slutklämmen är att jag vill knyta an till min dotter. Men vi har ändå bevarat någon typ av humor, tycker vi i alla fall själva.

Man kan ifrågasätta om det verkligen är en barnvisa, åtminstone i traditionellt hänseende, med tanke på tematiken.
– Det är en barnvisa ur ett vuxet perspektiv. Vi försökte spegla hur vardagen ser ut. Det är mycket barnvagnspromenader och gungande i parken. Det är flera timmars bus om dagen. Och den här känslan av att vara en clown. Det finns inget härligare än att gå till öppna förskolan och titta på det vuxna.
– Man är rädd i början och man ska vara tillräcklig. Barnet ska älska en och man älskar barnet. Vi har försökt spegla det där lite grann i låten.

 

Hur är det att kombinera rock n roll-livet med att vara nybliven förälder?
– Det är kalendrar, det är planering och det finns inget utrymme för spontanitet. Det krävs minutiös planering för att få till spelningar och rep och så vidare. Och man får inte glömma bort sin partner. Man är ju tre. Det är ju inte bara ett barn jag fått utan även en förändrad relation. Det är sjukt viktigt att man får tid för varandra och att man visar mycket kärlek. Det är något jag tror att många småbarnsföräldrar glömmer bort. Att det är därför skilsmässostatistiken är som den är.

Än så länge är Hampus ensam förälder i bandet.
– [Gitarristen] Fredrik [Persson] är i och för sig nybliven med hus så man kan säga att han också är lite förälder. Han säger alltid att han ska hem till huset. Det känns som att våra rep måste läggas upp efter den nyblivne föräldern och den nyblivne husägaren.

Texas kommer till Sverige

Foto: Monika Flueckiger/Keystone/TT

Jag antar att det är åldern som gör det, men det kommer en stilla nostlgivåg över mig när pressmeddelandet om att Glasgowbandet Texas kommer till Sverige. Den där sorgsna slidegitarren och det puttrande munspelet i introt till deras hit ”I don’t want a lover”, inledningsspåret på debutalbumet Southside från 1989, börjar spela i skallen. Och så Sharleen Spiteris sång förstås med en lätt skotsk accent trots det amerikanska anslaget i bandets musik. Det blev fler plattor och fler hits: ”Summer son”, ”Say what you want” och ”Black Eyed Boy” inte minst men det det är den där första plattan som lever kvar i mitt minne.

Och minnena från en Roskilde-spelning i början av 90-talet som dyker också upp i minnets filmduk. Det är länge sedan jag lyssnade på deras musik och jag drar på senaste plattan som gått mig helt förbi, liksom det mesta de gjort efter 90-talet. Jump on board från förra året visar sig vara helt okej, ja, kanske till och med bättre än så. Spiteri, som fyllde 50 i november låter lika bra som för 20 år sedan och på låten Great Romances minner den inte så lite om Blondie-sångerskan Debbie Harrys glansdagar.

– Man vill bara veva händerna i luften, snurra i cirklar och sjunga skallen av sig. Vi är lite äldre, förhoppningsvis lite klokare och det är bara, liksom, låt oss lösa saker och inte bråka längre, säger Spiteri i pressmedelandet.

– Nu när jag är äldre har jag hittat lugnet. Jag är 50 nu. Jag spenderade lite tid i Indien efter förra turnén och det gav mig en del klarhet kring mitt liv – Jag tycker att det har påverkat texterna på den här plattan, gett dem kanske en större känsla av tolerans, att bry sig om människor, medvetenhet om andra? Jag är väldigt säker på vem jag är. Jag är väldigt säker på vad jag vill ha i mitt livet. Och vem jag vill ha i mitt liv. Och jag vet definitivt vem jag inte vill ha i mitt liv.

Vad hon refererar till i den sista meningen av citatet är oklart. Hur som helst verkar det inte röra sig om bandmedlemmarna för, att döma av deras Wikipedia-sida, är kärnan i bandet intakt från glansdagarna. Basisten Johnny McElhone (tidigare i Altered Images) som hon en gång i tiden startade bandet med är kvar liksom ursprungsgitarristen Ally McErlaine. McErlaine, låg i koma under nio veckor och spenderade ett halvår på sjukhus efter en massiv hjärnblödning 2009, Sedan 2011 turnerar han dock med bandet igen.

Senaste medlemstillskottet, trummisen Ross McFarlane kom i och för sig in i bandet 2011 men de förefaller ha haft något av en svängdörr på just trumstolen.

Den 5 juni spelar Texas på Pustervik i Göteborg och kvällen efter på Nalen i Stockholm.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×