von Hausswolff trollband publiken

Det är liv och rörelse på Gustav Adolfs torg i den fina sensommarkvällen. Familjer som avnjuter festivalmaten, ungdomar som hänger i de utställda fåtöljerna, barn som åker karusell under överbakande föräldraögon. Men en oroväckande ljudmatta rullar ut över torget från scenen. Basisten drar med en stråke över strängarna på sin bas. En trummis som målar ljud med trumpinnarna snarare än att ange takten. Gitarren skär igenom mullret.

Framför scenen en folkmassa stillastående, tyst och andäktigt lyssnande.
Och så rösten. Hon ser så ung ut, Anna von Hausswolff, men när hon öppnar munnen så låter hon som ett uråldrigt väsen, en banshee, som ömsom sjunger ömsom ylar. Bandet växlar om från mullrande till frammanande en frenetisk rytm.
Ena stunden kommer jag att tänka på Kate Bushs allra mest aviga stunder, nästa på Diamanda Galas och så – efter den där uppväxlingen på Swans medvetet primitiva riffande.

Det är djupt imponerande hur Anna von Hausswolff har valt att ständigt gå sin egen väg. Efter framgångarna med debutalbumet hade hon kunnat välja att rida på dem och fortsätta på samma spår. I stället spelade hon in en djupt begåvad orgelskiva och på sitt senaste album målar hon filmiska undergångsmotiv.

Det är knappast lättillgängligt men att det är fler än jag som fångats av hennes musikaliska värld är uppenbart med tanke på den stora publiken.
Det är svårt att inte associera till måndagskvällens huvudakt på stora scenen. Precis som Thåström skapar hon en musikalisk värld i medvetandets yttermarker.  Ett skymningsland lika skrämmande som lockande. Jag sluter ögonen och låter mig sjunka ned.

Så till extranumret. Det oroväckande är som bortblåst och musiken närmast lyrisk när von Hausswolff sjunger sin väg genom publiken som respektfullt delar sig och lämnar vägen fri för henne när hon ömsom sjunger och ömsom presenterar bandet.
Det är en perfekt avslutning på en mycket fin spelning.

 

Sångerna har blivit något större

Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, ingen sjunger blues som Jeffrey Lee.

Det skulle vara Joakim Thåström själv då. En europeisk industriblues i medvetandets yttermarker.

Hans röst skär som en kniv, hans röst skär som en kniv …

Thåströms röst skär sig igenom mullret och de skoningslösa, nästan maskinella, rytmerna. De skär sig in genom medvetandets väggar, rakt in i hjärtat. Det är som att det har slutat vara enskilda sånger. Istället har hans konserter förvandlats till en enhet, en best, som lever sitt eget liv. Som är sitt eget verk.

Musiken är en bultande fräsande massa som väller in över oss, som slår upp översvämmningsdörrarna och lämnar vägen öppen för Thåströms röst att tränga in. Och tränger in gör den, med fullständig närvaro i stunden, i orden och uttrycket.

Det är nästan precis en månad sedan jag såg honom sist, på Sofiero. Förändringarna i setlistan är små. Han körde inte Fan fan fan då, det gjorde han nu och det är jag tacksam för. Men egentligen spelar det ingen roll, det är helheten det handlar om.

Tänk att alltid va på väg…

Under hela Thåströms musikaliska gärning känns det som att han varit just på väg och det är han nog fortfarande. Den känslan är en del av hans storhet. En annan är den där kombinationen av lyrisk skärpa i texter som ändå är öppna för tolkningar, öppna för oss att läsa in oss själva i. Samtidigt stoppar han in ett enkelt ”Fan fan fan – det skulle vart du” och hjärtar bara smälter.

Det fanns en tid när man önskade att Thåström skulle plocka fram fler klassiker från sin egen rika katalog. Köra Ebba Grön- och Imperiet-låtar. Den tiden är förbi.

Visst är det kul att han river av en Var é vargen eller en Alla vill till himlen (som jag tror är den enda låt han kört alla gånger jag sett honom – till och med när han i Peace Love and Pitbulls annars helt förbigick sin tidigare karriär) men det känns så tydligt att den enda anledningen att de får vara med här är att de passar in i den form han har idag.

En Thåström-konsert 2018 är som sagt inte ett antal låtar. Det är ett konstverk helt och hållet i sig självt. Det var magiskt på Sofiero i den varma sommarkvällen. Ikväll, i duggregnet på Stortorget, var det till och med bättre än så.

Det låter som bluesen i Malmö
Det låter som blues i Malmö
Det låter som bluesen i Malmö
Sluta aldrig

 

Silvana Imam har hittat sin röst

Efter en längre bortorvaro från livescenen är Silvana Imam tillbaka i Skåne för andra gången på bara ett par månader.
Imorgon tisdag spelar den hyllade rapparen på Malmöfestivalens stora scen.

Till tonerna av då nya singeln Vikken Då dansade Silvana Imam in på scenen på årets Lundakarneval. Hon hade varit borta från livescenen länge, ända sedan den triumfatoriska spelningen på Malmöfestivalen 2016.
Därmed inte sagt att hon inte märkts av däremellan. En coffee table-bok med bilder, låttexter och reflektioner kom i våras och en omtalad film har gjorts om henne. Dessutom kurerade hon utställningen Nonsense Warrior på Scenkonstmuseet i Stockholm.

Alla tecken, där på Lundakarnevalens scen, visade på en hungrig artist som längtat efter sin publik lika mycket som den längtat efter henne.
Ett album, Helig moder. skulle ha släppts då i anslutning till turnépremiären men det kom aldrig. ”Det är framskjutet” hette det från skivbolaget. I själva verket hade Silvana Imam bestämt sig för att inte släppa det. Men sedan dess har hon vacklat i sitt beslut.

– Jag har förmodligen ändrat mig, säger hon. Som det ser ut nu reduceras vi artister till streams. Jag vägrar spela efter skivbolagens regler. De bryr sig inte om artisterna och jag tycker om att spela live och vill uppleva de här låtarna med min publik. Det är det som är det viktigaste för mig, att möta publiken, spela låtarna och känna dem.
Men:
– Det är väldigt många som har skrivit till mig och undrat: vi som inte vågar gå på spelningar, som inte har råd att gå på spelningar och vill lyssna – vad ska vi göra? Och det är jätterelevant.

Så vi kan hoppas på att den kommer snart?
– Ja, inshallah! Mycket snart.
Silvana Imam debuterade 2013 med albumet Rekviem, en lite sökande skiva som inte är alls lika hård som mycket av det som hon har släppt senare.
– Rekviem var en ganska lugn skiva. Jag hade inte riktigt kommit ut för alla och var lite rädd för att prata om det jag pratar om nu.
Året därpå släpptes ep:n När du ser mig – se dig, med bland annat låten Svår på min mamma, och den känns på många sätt som en nystart. Soundet var hårdare och mer definierat, texterna hade hittat den form som skulle bli Silvanas.

Samma år spelade hon för första gången på Malmöfestivalen i ett fullpackat Gustavtält. Redan då var det tydligt att hon hade blivit en ikon och ledstjärna för många, inte minst unga homosexuella tjejer.

– Det är läskigt att vara den första som gör någonting men när jag sedan ändå började göra det så det var lite som att det var då som jag föddes som artist. Det här var det jag ville göra och säga. Jag blev lite mer ärlig och öppen.
– När Rekviem spelades in så pluggade jag fortfarande och spelade in i min lägenhet. Inte för att kasta den under stolen men jag hade inte hittat mitt sound och mina texter än.

Du har kommit att bli något av en förebild för många …
– Jag förstår det. Det var inte min avsikt men jag förstår att många känner så. Jag går inte in och tänker att nu ska jag vara en förebild, det är att lyssnarna som får definiera vad jag är för dem. För mig är det väldigt viktigt. Det är många som gör anspråk på att vara det ena eller andra men det blir fel, tycker jag.
Kan det bli tungt att bära den rollen att så många ser upp till dig?
– Nej. Jag är mig själv. Det här är konst. Det här är samhällsförändring genom konst. Det är mer än musik. Jag har gjort det här i fyra år och kommer att fortsätta göra det som känns bra för mig. Därför är det inte jobbigt.

Den karaktär som träder fram i Silvana Imams texter är urstark, på gränsen till kaxig, och den styrkan kommer från henne själv.
– Det är en del av mig och en del av mig är väldigt stark, tack och lov. Artisten är hundra procent jag men jag är inte … jag går inte runt och är artist hela tiden. Det hade varit jättejobbigt för alla.

Hon värjer sig för begreppet politisk musik. Det handlar inte om politik, menar hon, det är mer än så: det handlar om livet, Vägen till sitt uttryck fann hon genom ett sökande efter något hon själv saknat.

– Jag har tänkt tillbaka mycket på vad jag lyssnade på när jag var liten och vad jag saknat i mitt musikarkiv och förebilder jag inte hade, texter som jag inte hörde och bestämde mig för att själv bli den jag ville lyssna på nära jag var liten.

Det låter som en väldigt medveten strategi.
– Det är inte en strategi, det handlar bara om vad jag vill rappa om. Jag gick tillbaka och tänkte: Vad vill jag säga med min musik?
För någon som inte har lyssnat på dig: Vad är det du vill säga med din musik?
– De får nog lyssna på min musik. Jag vill säga väldigt mycket och det går inte att sammanfatta i ett intervjusvar. Det vore orättvist mot mig själv, min musik och min konst.

Silvana Imam har en mångfacetterad bakgrund. Hon föddes i dåvarande Sovjetunionen med en littauisk mamma och en syrisk pappa. Hon är uppväxt i Sverige och har under en period bott i USA.
– Jag tror att det har påverkat mig som artist på alla sätt. Min slutsats i livet kommer från därifrån, hur jag tycker att saker och ting borde ligga till bygger på att jag är så mångkulturell som jag är.

Vad är det som driver dig?
– Kärleken till allt det här. Jag älskar att göra det jag gör. Att träffa människor och se deras reaktioner. Jag älskar att uttrycka mig. Jag tror att det är det som driver mig. Jag vet inte vad jag skulle göra annars. Om jag inte skulle göra det här skulle jag uttrycka mig på annat sätt men nu hittade jag min form.

Kapten Röd värmde i regnet

Det finns något genuint sympatiskt med Kapten Röd. Något som gör att det inte känns som ett tomt publikfrieri när han pratar om att han spenderade sitt lyckligaste år i livet när han bodde i Malmö, när han säger att staden känns som hans andra hem och att han vill ta med oss alla med hem till Göteborg. Till och med när han tar av sig träningsoverallsjackan och blottar en Malmö FF-tröja känns det äkta.

Han har ett gäng riktigt starka låtar med upptemporökare som In kommer Ting och Du é la go och lugnare spår som Stjärnorna är vi och Saknade vänner i spetsen. Men jag tror att den där sympatiska framtoningen och den värme han utstrålar är en lika stor förklaring till att Stortorget fylls inför hans spelning trots att vädrets makter gör sitt bästa för att sabotera stämningen – utan att lyckas.

Och han ger gärnet från start. Uppskruvad som en duracellkanin dansar han fram över scenen på sitt säregna, gängliga, sätt. Ribbin Boom Band som backar hon är en väloljad maskin som driver på med våldsam frenesi.

Tempot känns uppskruvat jämfört med skivversionerna men det är rätt drag för att dra igång och värma upp en frusen publik. Det går inte att ta miste på att hans glädje över mötet med publiken, över gensvaret och att vara tillbaka i Malmö.

Leendet är brett men han räds inte allvaret, att prata om de unga människor som mist livet i Malmö och om dem som inte kan vara med oss denna afton. Trots kylan och regnet är det med en känsla av värme jag lämnar torget. Och det i sig är något ganska stort att uppnå som artist.

Att han dessutom tagit sig till den positionen utan uppbackning av något globalt skivbolag (han ligger på Göteborgsbaserade bolaget Swing Kids) eller stora mediapådrag är desto mer imponerande.

Malmöfestivalen kommer med hösten

En står där i Malmönatten med Familjen på scenen. Det snurrar i mitt huvud sjunger han och vi sjunger med. Det är lite falskt och charmigt och han dansar lite introvert. Det gör vi också. Jag minns när jag såg Alicia Keys för ett gäng år sedan. Hon sjöng inte falskt. Tvärt om. Och inte fasen vågade man sjunga med av rädsla att störa perfektionen.

Missförstå mig inte. Alicia Keys var fantastisk den där varma augustinatten i Slottskogen. Och hennes musik ligger dessutom betydligt närmare min personliga smak än vad den musik Johan T Karlsson gör. Men det finns något väldigt avväpnande med honom; en känsla av att det han gör – så väl i sin musik som i sitt sätt att vara och röra sig på scenen – kommer direkt från hjärtat.

Nåväl. Något varm augustinatt var det inte fråga om igår kväll. Jag fattar att vi behöver lägre temperaturer och regn men efter den varmaste sommaren i mannaminne kunde det väl ändå hållit i sig en vecka till. Det är liksom inte nödvändigt att en Malmöfestival ska åtföljas av riktigt Malmöitiskt skitväder. Men man kan inte låta sådant stoppa. Är det festival så är det.

För egen del kickade jag igång med att plåta Malmörapparen Ozzy som fyllde Gustav Adolfs torg till bristningsgränsen tidigt på kvällen. Frågan är om man inte borde satt honom på stora scenen istället.

När de där kalla vattendropparna (jag tror de brukade kallas ”regn”) började falla var det skönt att dra sig undan till Rock Stage-tältet och den svettiga upplevelse som är en spelning med The Guilt. Det är få band som är så roliga att plåta – Emma och Tobias står inte stilla många sekunder – något som uppenbarligen spritt sig bland festivalens fotografer med tanke på hur trångt det var i fotodiket.

Ett kärt återseende

Jag tar hela livet
på för stort jävla allvar

Jag var såld från första gången jag hörde Vånna Inget. Det var min vän och kollega Dag som kom till jobbet och sade: Ralph, du måste höra det här! Det var 2011 och ”det här” var Vånna Ingets debutalbum Allvar.

Det var frenetiska postpunkrytmer i kombination med gitarr och keyboard som väcker minnen av tidig goth och till det en sångerska som tycks slita ut sitt hjärta ur kroppen till allmän beskådan; som sjunger om att ta livet på för stort jävla allvar, om att vara en tickande bomb på väg att explodera, om att ta en billig semester i andra människor misär.

Sedan dess har jag sett dem ett antal gånger men det var längesedan nu. Därför var det med stor förväntan jag gick till Gustavscenen på fredagskvällen. För vad kunde vara bättre än att avsluta den första festivalkvällen med ett kärt återseende?

Jag kommer aldrig se klart jag kommer aldrig se klart
Jag kommer aldrig se klart jag exploderar snart
Jag känner hur det rusar men min puls e svag
Jag e en tickande bomb jag e en tickande bomb jag exploderar snart

Och det är som ingen tid har förflutit. Det brinner ännu om Karolina Engdahls stämband och Tommy Tift får fortfarande sin Hagström Swede att skära genom våra trumhinnor som om det vore tidigt 80-tal, den tid när postpunken landade i sitt allra mest klaustrofobiskt ångestladdade punkt.

Stundtals är det nästan komiskt miserabelt. Och det är skönt. Det blir som en exorcism, en katharsis. För mitt i allt det svarta kontrapunkteras texternas ångest och musikens laddade frenesi av det faktum att sångerna också är vansinnigt medryckande.

Det blir inte bättre Det blir inte bättre än såhär
Det blir nog fan bara sämre o han lever på sin Sjuk-ung-man-missär
Som man lever får man lida
Sida vid sida / som man lever får man lida

Och när jag går hemåt i natten gör jag det med ett leende på läpparna.

 

”Pur pop för moget folk”

Det är något särskilt som händer när Nisse Hellberg, Jalle Lorensson, Thomas Holst, Sticky Bomb och Janne Lindén står på scen tillsammans. Och kanske speciellt så när de gör det på hemmaplan. I Malmö. staden som så tydligt färgat bandets musik..
Det var naturligtvis packat på Stortorget när Wilmer X återföreningsturné kom hem. Det är 40-årsjubileum och sju år sedan sist de spelade i Malmö.

”Det här är pur pop för moget folk” säger Nisse när han presenterar Stackars Valentin. Men grejen är väl egentligen den motsatta. Ansiktena på scenen har kanske blivit lite mer fårade sedan vi sågs sist. Och sannolikt har det väl även blivit så för oss i publiken. Det spelar ingen roll. Det finns en elektrisk kemi mellan bandmedlemmarna och – inte minst – mellan dem och publiken.

Det finns en, i ordets bästa bemärkelse, primitiv urkraft i musiken som är fullständigt tidlös, som är ständigt ung och potent, som aldrig blir trött och luggsliten.
Jalles munspel ylar som ingen tid förflutit sedan vattnet var tungt, sedan vi alla kunde glömma våra ensamma stunder och alla drabbades av mambofeber. Under det Stickys och Holsts ständigt bultande hjärta och Janne Lindéns laddade gitarrstick.

Att Nisse Hellberg försett sitt band med en briljant låtskatt gör naturligtvis sitt. Det känns lustigt att säga när det gäller ett så klassiskt band men det känns ändå inte som att han fått tillräckligt erkännande som låtsmed och inte minst som textförfattare. Han har en förädisk enkelhet i sitt sätt att skriva som gör att det låter så lätt och självklart. Men hade det varit lätt hade inte Hon är ihop med en insekt fått blodet att koka och Vem får nu se alla tårar satt hjärtat i gungning på det sätt de gör efter alla dessa år.

Nostalgi? Självklart. De flesta av oss i publiken har växt upp med bandet, har minnen till låtarna. Men det är mer än så. Det är riktigt bra pop. Och det är vi ju inte för dumma för.

Så sparkar vi igång festivalen

Ja, då var det Malmöfestival igen. Själv sparkar jag igång med lite metal på Rock Stage innan det är dags för Wilmer X på Stora scen. The Parity Complex från Skövde bjöd på både hårdhet och melodier åt det mörkare hållet. Tänk Evanescence möter metal core. Inte alls oävet.

Alter egot ger plats för de stora känslorna

Med Malmöbandet Nightmen insomnat ger sig sångaren Erik Mellerstedt ut på soloutflykt som alter egot Bo Mehr.
På lördag, lagom till lunch, står han på Gatuscenen på Gustav Adolfs torg. Då lär det bli stora känslor.

Nightmen var ett ganska ruffigt popband med ett lite punkigt tilltal. Den musik som Bo Mehr står för, i alla fall i nuläget, är något annat. Tänk sent på natten-pop. Tänk Scott Walker och tänk Nick Caves ballader.
Men vem är egentligen Bo Mehr?
– Han är en scenpersona som jag skapat. I dagsläget är han något slags romantisk cowboyfigur som sjunger pop, säger Erik Mellerstedt.
– När jag började skriva musik till det här kände jag att det här behöver jag någon annan som står för än Erik Mellerstedt. Jag behövde gå från mig själv för att få utrymme och för att gå ifrån de andra musikaliska alster som jag har gjort tidigare.

Han berättar att han alltid drömt om att sjunga ballader. Grundtanken är att karaktären Bo Mehr ska vara föränderlig och får honom själv att känna sig friare i det han gör.
– Jag har väl aldrig ansett mig själv vara en person som hanterar romantik, eller ens kärlek, på det sättet som jag hade önskat; som den här fantasin som man snappar upp genom all kultur man tar emot som barn.

Projektet Bo Mehr rör sig i gränslandet mellan musik och skådespeleri.
– Egentligen kanske jag bara är en person som önskar att jag blivit skådespelare och därför håller jag på med musik.

I någon mån går man väl alltid in i en roll som sångare som sjunger en sång?
– Ja, absolut. Vi har haft mycket diskussioner kring karaktärsskapande. Just det här att leva sig in i karaktären kan skapa musik. Jag tror personligen att ganska många artister inte är den personen de är på scen när de är hemma eller hämtar på dagis.
Det handlar om fantasi, menar han. Det händer inte tillräckligt mycket i de flesta människors liv för att det ska räcka rätt upp och ned som material för en skiva om året.
– Folk är mer intresserade av att lyssna på något relaterbart om stora känslor till en annan person eller mörkret av att förlora någon än om någon som borstar tänderna, går till gymmet och träna eller vad man nu gör. Har man då inte gjort det tillräckligt ofta får man hitta på.

Är Bo Mehr den person du skulle vilja vara?
– Det är svårt att säga om det är den personen jag vill vara eller som det bara är den personen som jag tycker det är lite härligt att få leva i periodvis.
Än så länge har Erik stått på scen två gånger som Bo Mehr, den första var som förband till Sarah Klang på KB. Och visst är det lättare att ställa sig på scen som en karaktär än att göra det som sig själv, något Erik i någon mån gjort även i sina tidigare projekt.
– Det är det jag alltid har uppskattat i musik, de här karaktärerna. Jag tycker att det måste finnas något mer i musiken. Det räcker inte med att du släpper fin musik. I min värld måste det finnas en förpackning, ett ansikte; det måste finnas en illusion av en person.
Bo Mehrs debutsingel, Crying, kom i våras och den 24 augusti släpps andra singeln Such a Fool (For You). En knapp månad därefter, den 21 september, släpps albumet Dreamer. Albumet spelades in live på bara tre dagar (för att få till den rätta nerven) tillsammans med producenten Joakim Lindberg, basisten Matilda Berggren, trummisen Markus Johansson och och med Karl Arvidson på klaviatur och elektronik.

Är du nervös för skivan ska tas emot?
– Ja, det är jag naturligtvis. Samtidigt som jag måste säga att längtan att dela med mig av det är mycket större än nervositeten. Jag har levt med det så länge nu att jag bara vill att det ska komma ut. Men jag är väldigt stolt, glad och nöjd. Att spela in en skiva är alltid ett experiment men jag tycker att det blev tillräckligt bra och konstigt.

Ellen kastar ljus över Höglund

Foto: Pressbild

Med grubblande texter som på ett ytterst personligt vis dissekerar det mänskliga tillståndet karvade Kjell Höglund ut ett alldeles eget utrymme i den svenska musikhistorien.
Höglund må numera ha pensionerat sig från scenen: hans musik lever än, inte minst genom Ellen Sundberg som kommer till Skåne för två spelningar i slutet av veckan.

För Ellen Sundberg, från byn Bjärme utanför Östersund, började resan med Kjell Höglund på Storsjöyran 2015. En av programpunkterna var att jämtländska artister skulle tolka sånger av andra jämtländska artister. För Sundberg föll valet på Kjell Höglunds nästan komiskt sorgsna Man vänjer sig.
– Jag tyckte att det var så kul att sjunga den låten att jag började lyssna mer på honom, berättar Ellen Sundberg på sjungande norrländska.
– Sedan tänkte jag att jag måste göra något mer med det för det finns så mycket bra som folk borde få höra. Och så ville jag kasta lite nytt ljus på honom.
– Han har gjort så himla mycket, när man kollar in hans katalog. Och de flesta låtarna är inte som En stor stark och Jag hör hur de ligger med varandra, de är någonting annat. Man vill att folk ska förstå det, att han skriver så bra låtar.

25-år gammal hade Sundberg hunnit med tre huvudsakligen engelskspråkiga album med countrydoftande singer-songwritermusik, innan hon i februari släppte sin skiva med Höglundtolkningar, Du sålde min biljett.
– Jag har aldrig varit intresserad av att köra covers, mer än någon enstaka här och där, men med Kjell kände jag att jag måste får göra det. Det blir en annan grej med någon annans låtar men med Kjells känns det ändå bra.
Ellen Sundberg beskriver Kjell Höglunds sånger som allmänmänskliga och inte skrivna ur perspektivet av ett speciellt kön, de har både manligt och kvinnligt i sig.
– Jag tycker inte att det finns någon annan svensk artist eller låtskrivare som skriver som Kjell. Han har ett unikt sätt att skriva på. Han skriver om mänskliga saker men det blir inte trivialt eller tråkigt. Han formulerar sig på ett så speciellt sätt, även om han skriver om vanliga saker som hur det är att vara människa.

Även om det överraskande nog kom en singel i julas så är Kjell Höglund, som fyllde 72 i december, sedan flera år pensionerad och lejonparten av hans verk ligger långt tillbaka i tiden. Ändå anser Ellen Sundberg att de inte tappat i relevans sedan de skrevs.
– Många av dem känns nästan mer aktuella idag än när han skrev dem. Häxprocess skrev han på 70-talet och den passar ju otroligt bra in i vår samtid. Det är ju det att det handlar om människor och mänskligheten förändras inte så mycket. Man beter sig alltid på samma sätt.
Just sången Häxprocess är något av ett nyckelverk i Höglunds produktion, men med sin oerhört ordrika text och sina dryga 15 minuter innebär den också vissa praktiska problem.
Att fånga, och sedan hålla kvar, publikens uppmärksamhet så länge är inte lätt.
– Johan Johansson, som spelat mycket med Kjell, har berättat att ibland när de varit ute och spelat så har någon ropat “spela Häxprocessen” och efter att de spelat i fem minuter är det ingen som orkar hålla koncentrationen längre även om det är en bra låt. Jag funderade länge hur jag skulle göra med den live. Man vill att folk ska kunna orka lyssna hela låten. Därför har vi delat upp den. Det blir som en föreställning, den här konserten. Det blir ganska mycket prat, så blir det lite högläsning. Vi har några verser som vi läser och sedan kör vi de sista verserna.

Det blir nästan som ett ramverk för hela föreställningen…
– Det kan man absolut säga. Det blir som en röd tråd genom hela.
Kjell Höglunds röst tenderar att få människor att falla in i antingen älska- eller hatakategorin medan Ellen Sundberg är mer av en i traditionell mening duktig sångerska.
– Det är många som har svårt för hans uttryck eftersom han är så speciell. De som gillar honom gör det himla mycket och så finns det de som har svårt för att ta det till sig. Jag tycker att det är bra och coolt att han är så speciell, fler borde våga vara som de är.
– Folk kan vara hur duktiga som helst på att sjunga, i slutändan är det ändå känslan och uttrycket i det man gör som spelar någon roll. Det är som alla de som säger att Håkan Hellström inte kan sjunga – vem bestämmer det? Kärnan är känslan och uttrycket.

Just att han är så säregen har också givit honom en hård kärna av fans, något som Sundberg medger var lite skrämmande.
– Man var ju lite nervös för om hardcore-fansen ska acceptera det. Det kan ju bli att de tycker att man förstört låtarna, sådant vet man ju aldrig i förväg.
– Jag måste inte bli omtyckt av alla men det vore ju trist om de som gillar honom stenhårt hade tyckt att jag slaktat hans låtar. Men jag har inte fått några sura kommentarer än så länge.

Hur har Kjell själv reagerat?
– Han är ju väldigt anonym. Jag har inte pratat med honom själv men jag träffade Johan Johansson igår och han sa att Kjell tycker att det är jätteroligt. Och för några veckor sedan skrev Kjells fru till mig på facebook att de lyssnat på skivan och tyckte att det var bra.

Fotnot: Ellen Sundberg spelar utanför Malmö Live inom ramen för Sommarscen på torsdag och på fredag spelar hon på Solhällan i Löderup.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×