Hyllad föreställning till Skåne

Foto: Åse Bengtsson Helin

Men en färsk soloplatta ute och planer på att turnera med låtarna i form av en teaterföreställning fick Uje Brandelius den fruktade diagnosen.
Snart når Spring, Uje, spring Skåne – men det är en annan föreställning än vad han först hade tänkt sig.

“Lyssna på mig när jag sjunger om mig.” Frasen upprepas gång på gång i slutet av låten Självbiografi som inleder skivan Spring, Uje, spring, Uje Brandelius första soloalbum efter två och ett halvt decennium i spetsen för popbandet Doktor Kosmos.
– Den [textraden] är där för att ta ned och ironisera över mitt sätt att vara självbiografisk. Det är väl en kommentar också till hela vår självbiografiska tid som vi lever i, säger Uje Brandelius.
Ironin och satiren är centrala för Doktor Kosmos som gärna sätter upp en skrattspegel framför den popvänster som bandet själva är en del av. På soloplattan slår han annars an en allvarligare ton. Det är mitt-i-livet-funderingar, småbarn och 40-årskris.

Att spela på ”sunkiga rockklubbar” ännu en vända lät inte så lockande och visst fanns det en känsla av att det gått ganska lång tid sedan senaste Doktor Kosmos-plattan. Kanske skulle det inte komma så mycket folk när turnén nådde utanför storstäderna …
– Då funderade jag på att göra en utbyggd konsert där mellansnacket får ta överhanden så att det blir en föreställning.
Under arbetet hände dock något som fick hela projektet att ta en ny vändning.
– Jag märkte att min vänsterhand fungerade sämre och gjorde lite undersökningar. Efter många om och men fick jag reda på att jag hade Parkinsons sjukdom.
Den fruktade neurologiska sjukdomen som kännetecknas av rörelseproblem, stelhet och skakningar satte allt i ett annat ljus.
– Först var jag inte säker på om jag ville göra föreställningen över huvud taget. Jag funderade mer på mig själv och min familj. Det var inte mitt konstnärliga värv som snurrade i tankarna. Det var mer panik och ”vad fan händer nu?”.
– Men när jag tänkte efter så hade alla låtarna på skivan som jag hade tänkt ta med i föreställningen plötsligt fått en fördjupad relevans, de var ännu mer aktuella.

Uje Brandelius gästar både Kristianstad och Lund med sin föreställning.Foto: Åse Bengtsson Helin

Hur tänker du kring att låtarna fungerar så väl i relation till diagnosen?
– Det känns lite spöklikt. Skivan känns nästan som ett förebåd, så här i efterhand. Jag hade gärna varit utan sjukdomen och skivan har sin egen rätt även utan den. Men med sjukdomen blir den som en käftsmäll.
Själva inramningen till låtarna kom naturligtvis att förändras radikalt från de ursprungliga tankarna.
– Den kom att handla om en kille som gör en föreställning om en diagnos och vad den gör med hans tankar kring hans tidigare liv och hans kommande liv. Det är en föreställning om drömmar och vilka drömmar som är värda att uppfylla.

Uje Brandelius beskriver sig själv som ännu ganska lite påverkad av sjukdomen. Han skakar lite på vänster hand och har svårt att spela piano.
– Jag vet att det kommer en dag när jag får svårt att stå på scen. Jag försöker hitta andra konstnärliga vägar som passar en skröplig kropp bättre.

Är humorn i föreställningen en form av självförsvar?
– Nej, jag vet inte om jag skulle använda mig av det ordet. Det är ett sätt att berätta saker som jag är väldigt bekväm med. Det finns inget självändamål i att vara allvarlig. För mig är det mitt naturliga sätt att prata om saker – att ha en ironisk distans till det hela, att vara drastisk.

Hur hittar man det allmängiltiga i den personliga upplevelsen?
– När jag skriver texter så skriver jag väldigt detaljerat. Ju mer specifik man är desto mer allmängiltig blir man. Det känns alltid mer när man pratar om Huddinge sjukhus än om man pratar om ett sjukhus, även om lyssnaren aldrig har varit där. Jag är privat och personlig men jag vet att i det privata bor det allmängiltiga.

Jag tycker att det finns en känsla av förhöjd vardaglighet i dina texter på skivan.
– Jag jobbar lite grann som Marcel Duchamp – du vet han med pissoaren. Jag plockar fram en dagishämtning, en risifrutti, en täckjacka, en overall, ett tråkigt väder … vad det nu kan vara. Jag putsar på det. Jag sätter det på en piedestal. Jag sätter dit en skylt. Plötsligt är det konst.

Föreställningen Spring, Uje, spring har gjort succé i Stockholm innan den nu åker på turné. I DI Weekend skrev Jan Gradvall att den är bland det bästa man kan se på en svensk scen just nu och Po Tidholm skrev i Dagens Nyheter att föreställningen borde filmas och sändas på tv varje jul.
– Det är helt galet. Jag kan så klart bara tacka och ta emot. Men någonstans tycker jag också att det blev jävligt bra. Det blev precis som jag ville. Jag har inte kompromissat någonstans. Jag har gjort mitt livs första och kanske sista scenföreställning, då vill jag att den ska bli så jävla bra det bara går. Jag har skräddarsytt den här föreställningen utifrån vad jag är bra på. Det är klart att det är en lyx. Jag är ingen skådespelare, jag skulle inte kunna spela Strindberg eller Ibsen. Jag är jag, jag pratar om mina funderingar på mitt sätt.

Till sist måste frågan ställas: Doktor Kosmos har inte släppt någon skiva sedan 2008 års Hallå? – Finns bandet fortfarande?
– I högsta grad. Vi spelade in en ny skiva för två veckor sedan. Den kommer att släppas nästa år.

Känslan av att se en stjärna i vardande

Foto: Ralph Bretzer

Den där känslan.

Det är en torsdagskväll i november. Malmö är vått. Det har regnat men det är för ovanlighetens skull varken särskilt kallt eller blåsigt. Man står i baren med en öl och väntar på att musiken på scen ska börja.

Så gör den det. Och det känns som att allting bara faller på plats.

Det är ett ungt begåvat band som spelar soul. I spetsen för dem en ung sångerska som bär ett tungt arv på sina axlar.

Det är svårt att sjunga soul. Inte bara rent tekniskt. Soul handlar om att projicera och förmedla känslor. Man står på jättars axlar. Man kommer att jämförs med Aretha och the Staple Singers; med Otis Redding, Marvin Gaye och Amy Winehouse.

Shirin har inte släppt sitt första album än. På Spotify finns än så länge bara en låt med henne – om man inte räknar hennes cover på Frans mello-vinnare If I were sorry. Då är det naturligtvis tufft att stå upp i sådan konkurrens.

Så mycket mer imponerande då att hon går in och äger på det sätt hon gjorde på Moriskan i torsdags kväll.

Det är den där känslan. Den där känslan av att vara i en liten intim lokal med en artist som känns förutbestämd att bli en stor stjärna.

Shirin har en självklarhet i sitt sätt att vara på scen, att tala med publiken och, framförallt, att sjunga som får mig att tro att de dagar man har chansen att se henne på så nära håll är räknade.

Hon tar Britneys Spears bästa låt, Toxic, och får den att blommat ut till något själfullt och viktigt. Hon tar Lana Del Reys Video Games, en personlig favorit, och ger den en helt ny dimension. Och framförallt hittar den perfekta balansen mellan soul och disco i Jermaine Stewarts We don’t have to take our clothes off.

Och mest imponerande av allt: hon får det att verka lätt. Som att det bara flödar ur henne, som att det bara uppstår ur tomma intet, vilket det naturligtvis inte gör.

När jag intervjuade Shirin i somras liknade jag hennes röst med Amy Winehouse och Adele. Det är naturligtvis stora ord men jag känner ändå inte att de på något sätt kommit på skam.

Mannen som plåtade 70-talet ställer ut i Malmö

Foto: Ralph Bretzer

Hans bilder finns i var och varannan skivsamling. De pryder omslagen till album med David Bowie, Lou Reed, Iggy Pop och Queen för att bara nämna några.
Under fredagen öppnar en utställning med Mick Rocks bilder i Malmö och upphovsmannen själv är i stan.

I fönstret på Galleri M1 på Gamla Väster i Malmö, där Mick Rocks bilder ställs ut med start på fredag, står två stora fotografier. Den ena är omslaget till det brittiska rockbandet Queens andra album och den andra är en bild av David Bowie, tagen i dennes hem i Beckenham, England, 1972. Den sistnämnda skulle visa sig milt uttryckt viktig för Rocks framtid som stilbildande fotograf. Det var för bilderna på honom som han skulle bli värdsberömd.

När vi möts sitter Mick Rock under en svartvit bild där Iggy Pop har armarna om David Bowie och Lou Reed.
– Bowie hade byggt en kamratskap med Lou och Iggy som båda hade haft mindre karriärer tidigare som bleknat. Det var ett litet vortex som visade sig vara kulturellt signifikant, berättar han.

1972 och -73 släpptes tre album, samtliga med Rock-bilder på omslagen, som skulle cementera såväl hans egen som artisternas respektiver roller i musikhistorien: David Bowies Ziggy Stardust, Lou Reeds Transformer och Iggy & the Stooges Raw Power.

Orden flödar ur Mick Rocks mun när han berättar och tankespåren springer hit och dit och det är inte alldeles lätt att följa med i flödet och ännu svårare att få en syl i vädret och ställa en fråga. Inte sällan ställer han dem i stället själv.
– Vilka fotografer har influerat mig? Inga. Det som influerat mig var den unika karisman hos vissa av mina tidiga objekt.

Det ena kända namnet ur rockhistorien efter det andra flyger förbi, men det är Bowie han ständigt kommer tillbaka till.
– David var en opportunist på den riktiga konstnärens vis – som en Picasso eller Dali. Han var manipulativ men han hade varorna.
– Om det finns någon i rockvärlden som är Picasso så är det han. Det finns en densitet och komplexitet till hans karriär och hans verk …

I slutet av 60-talet pluggade Mick Rock litteraturvetenskap vid Cambridge och lärde känna den egocentriske före detta Pink Floyd-medlemmen Syd Barret – vars album The Madcap Laughs från 1970 han tog omslagsbilden till – och det var via honom som han skulle få kontakt med Bowie.

– Jag har faktiskt en ganska klassisk brittisk utbildning. Jag vet inte om det har influerat mitt fotografi men allt det jag läst i kombination med de psykedeliska delarna har påverkat hur jag ser de här karaktärerna. De var inte bara musiker eller ett sound, jag såg dem mer som chimärer, nästan som varelser – sprungna ur min galenskap lika mycket som någonting annat – som något från en annan värld.

Hur förhåller sig bilden till musiken när du ska fotografera för ett albumomslag?
– Artisten ger mig ofta något i sättet de presenterar sig själva även om det inte är fullt utvecklat. Jag skulle inte vara så pretentiös att jag säger att det handlar om att fånga essensen, snarare smaken. Att fånga essensen är att gräva lite djupare.

Trots hans stora roll i att sätta bild till musiken i en tid när bilden av hur popmusik såg ut inte var så cementerad som den är i dag, säger han sig inte vara besatt av fotografiet.
– Nej, det är vad jag gör. Jag är besatt av förändrade sinnestillstånd. Jag är besatt av mässande, massage, kiropraktik, akupunktur och vad de gör med ens psykofysiska varelse. Jag kallar mig alternativ knarkare.

Karriären har fortsatt efter den centrala och stilbildande perioden med Bowie, Reed och Iggy Pop. Listan över storstjärnor han plåtat förefaller ändlös och sträcker sig fram till dagens storstjärnor som Lady Gaga och Alicia Keys. Just nu är han aktuell med Guccis senaste kampanj. Hur känner han själv egentligen för epitetet: “Mannen som plåtade 70-talet”?
– Det är dubbeleggat, som du säkert förstår. Det är ingen som pratar om mina bilder på Bob Marley eller Ozzy Osbourne.

Vi bläddrar igenom boken Exposed med ett urval bilder från hela karriären. På uppslaget efter en rätt utflippad bild på Genesis dåvarande sångare Peter Gabriel stannar vi vid en förhållandevis anonym svartvit bild av bandets trummis Phil Collins.
– Vad är det som är så speciellt med den bilden? Jo, det är en bild av Phil Collins med hår.

Du verkar ha en lättsam relation till dina gamla bilder.
– Ja, den här skiten vägrar ju försvinna. Och den fortsätter att ge mig pengar, säger han med ett skratt.

Butlern i Lödder död

Foto: AP/TT

Skådespelaren Robert Guillaume, mest känd som butlern Benson DuBois i tv-serien Lödder, är död. Han blev 89 år gammal.

I ett av de märkligare dragen i svensk tv-historia köpte SVT in den amerikanska tv-serien Soap i slutet av 70-talet. 1978 när den började sändas var såpopera ett närmast okänt begrepp på våra breddgrader.

Inte för att fenomenet var nytt. De första såpoperorna började sändas i radio redan på 30-talet och gjorde entré i det nya tv-mediet på 50-talet. Men här i Sverige hade begreppet inte satt sig i det allmänna medvetandet än och de i USA så populära dagtidssåporna som Soap gjorde parodi på var en okänd storhet.

Kanske är det därför den fått den obegripliga titelöversättningen lödder. Termen soap opera stammar från att de tidiga såporna var sponsrade av Procter & Gamble, som på den tiden var en tvåltillverkare. Men Lödder? Vad har det med saken att göra?

SVT visade alltså en parodi på ett fenomen som knappt någon visste vad det var. Men en publik svältfödd på lätt amerikansk tv-underhållning tog den ändå till sig och följde systrarna Jessica Tate och Mary Campbell och de invecklade relationerna i deras respektive familjer. En av de centrala karaktärerna är familjen Tates sarkastiske butler Benson som spelades av Robert Guillaume. Benson blev så populär att han fick sin egen tv-serie 1979. Benson sändes ända till 1986 och rankade 2015 som en av tv-historiens 20 bästa spin off-serier av tidningen Rolling Stone.

Robert Gillaume, som dog i tisdags i sitt hem som en följd av prostatacancer, föddes 1927 i St Louis. Guillaume – eller Williams som det stod i födelseattesten – föddes fattig och faderslös som son till en alkoholiserad och prostituerad mor. Han drömde om att bli den första svarta tenoren på Metropolitans scen men det blev tv som blev hans artistiska hem och han skulle bli både berömd och tvåfaldigt Emmy-belönad i rollen som Benson.

När han fick kritik för att han spelade en svart hushållsarbetare i en vit familj svarade han i en intervju med New York Times att han såg Benson som en lovsång för den svarte arbetande mannens kamp; att när han tog rollen som Benson bestämde han att han, även om han var en tjänare, aldrig skulle vara kuvad.

– Det som skapade humorn var att [Benson] inte brydde sig vad folk tyckte om honom. Han försökte inte vara elak, han försökte bara vara sin egen människa” sade Guillaume till New York Times.

I en intervju med Emmy TV Legends pratar han om sina initiala problem med rollen, att han spelar just en svart tjänare, en typ av roll som gick tvärt emot vad han stod för.

– Men sedan fanns det ju ett erbjudande om pengar som jag verkligen behövde. Så jag försökte hitta saker inom manuset som tillät mig att göra den här rollen. Det fanns inget i manuset som direkt fick mig att känna mig som andra klassens människa. Jag hittade ett sätt att säga och göra saker på som tog bort ägdheten från karaktären och jag började känna mig trygg med hela idén. Jag hittade ett sätt att få folk att skratta utan att vara korkad eller underdånig.

I spin off-serien fick Benson dessutom komma mer till sin rätt. Här börjar han som anställd hos guvernören och slutar till slut som dennes jämlike. Benson och den sittande guvernören kämpar om samma post och serien slutar, i en evig cliff hanger, precis innan vem som har vunnit meddelas.

Vid sidan om Lödder och Benson har Guillaume setts i bland annat Aaron Sorkins tv-serie Sports Night och i filmer som Wanted: Dead or alive och Big Fish. Dessutom hörs hans röst i den engelskspråkiga versionen av Lejonkungen-filmerna där han spelar mandrillapan Rafiki och som Eli Vance i dataspelsserien Half-Life.

 

”Han spelar gitarr och skriver låtar också”

Stacey Kent och Kazuo Ishiguro. Foto: Wikimedia och TT

I en kommentar till The Guardian om att hans vän Kazuo Ishiguro – författaren till bland annat romanen Återstoden om dagen – tilldelas Nobelpriset i litteratur kan Salman Rushdie inte låta bli att tillägga:
– Och han spelar gitarr och skriver låtar också. Roll over Bob Dylan.

Och visst är det så. I sin ungdom såg han sig som musiker, berättar han i en annan The Guardian-artikel, från 2015. Men det var en dröm som han fick ge upp när han kom till insikt om att att han inte kunde bli både och – singer-songwriter och författare. Det sistnämnda alternativet segrade och det lär väl knappast vara något han ångrat, särskilt inte nu.

– Jag brukade se mig själv som något slags musikertyp, men det kom till en punkt där jag tänkte: det här är inte alls jag. Jag är mycket mindre glamorös. Jag är en av dessa personer med manchesterkavaj med armbågsskydd. Det var en riktig besvikelse, säger han i intervjun.

Men den som gräver lite kommer att hitta Ishiguro i musikalisk form. Efter att han varit med i det klassiska radioprogrammet Desert Island Discs på BBC, ett program där mer eller mindre kända människor väljer ut sin favoritmusik hade han med jazzsångerskan Stacey Kent, vilket kom att resultera i ett samarbete mellan dem där Ishiguro skrev några av texterna till hennes Grammy-nominerade album Breakfast on the morning tram – en titel lånad från en av hans romaner.

– En av de viktigaste sakerna jag lärde mig av att skriva texter – och det här hade ett enormt inflytande på min skönlitteratur – var att med en intim, förtrolig, första persons-sång måste betydelsen inte vara uppenbar. Det måste vara snett, ibland måste du läsa mellan raderna, säger han till The Guardian.

 

En gudabenådad hantverkare är borta

Foto: TT

Under tisdagsmorgonen bekräftade familjen att Tom Petty, som i söndags kväll drabbats av ett hjärtstillestånd, är död.
”Han dog fridfullt,” skriver Pettys manager Tony Dimitriades i ett uttalande å familjens vägnar, ”omgiven av sin familj, sina bandmedlemmar och vänner.”

There’s a southern accent, where I come from
The young ‘uns call it country, the yankees call it dumb
I got my own way of talking, but everything gets done
With a southern accent, where I come from

Det finns en bedräglig enkelhet i Tom Pettys låtar. Rak amerikansk rock som döljer ädelpop, soul och skickliga hantverkarhänder.

I en värld som värdesätter yta, glamour och stora gester var han en anomali. Han må på våra breddgrader ha nått en större och bredare publik genom sina skönt kufiska videos under MTV:s glansdagar i mitten och slutet av 80-talet men hans musik och framtoning var ändå påfallande befriade från imageskapande och blev just genom det ikonisk.

Han var ett barn av en äldre rock n roll-värld. Han föddes 1950 i Gainesville, Florida, ungefär samtidigt som rockmusiken föddes. I tioårsåldern träffade han Elvis, vilket han beskrev som en livsförändrande upplevelse. Han berättade om sina nya planer för sin familj: jag tänker bli rockstjärna.

Det skulle dröja 15 år men drömmen blev sann. Debutalbumet med ständiga kompbandet The Heartbreakers gick först ganska obemärkt förbi men en förbandsturné med blivande Neil Young- och Bruce Springsteen-gitarristen Nils Lofgren skulle ändra på det. Snart var det Tom Petty and the Heartbreakers som var huvudbandet och under åren som kom skulle han utvecklas till en pålitlig hitmakare med låtar som Refugee och Don’t do me like that från storsäljande albumet Damn the torpedoes (1979). Han gjorde Stop draggin’ my heart around med Stevie Nicks och släppte 1985 det mästerliga albumet Southern Accents, som – förutom det fina titelspåret som Johnny Cash senare skulle komma att göra en cover av – innehöll hiten och MTV-favoriten Don’t come around here no more.

Till karriärens största framgångar hör utan tvekan supergruppen Travelling Wilburys första platta som kom 1988 och året därpå peakade han popularitetsmässigt med Full moon fever, en skiva som genererade en rad hits – Free fallin’, I won’t back down, Runnin’ down a dream – och där flera av Wilburys-kollegorna medverkade.

Karriären var förhållandevis befriad från skandaler men i 45-årsåldern, efter sin skilsmässa, föll han ned i ett heroinmissbruk som han dock, till slut, kunde ta sig ur.

Skivorna och turnéerna fortsatte komma. Kvaliteten var ständigt hög även om framgångarna varierade med det skiftande musikklimatet, själv gick han i en rak linje utifrån den musikaliska kurs han stakat ut för sig själv. När man idag lyssnar igenom Tom Pettys produktion från 1976 och framåt är det slående hur väl hans musik har åldrats. Eller rättare sagt: inte har åldrats. Bristen på utanpåverk gör att tidens tand inte riktigt hittar något att bita tag i och slita sönder. Ypperligt välskrivna låtar med intelligenta texter och fingertoppskänsla för melodier som fastnar blir aldrig gamla.

”Gör någonting som du verkligen gillar, förhoppningsvis betalar det hyran. Vad mig anbelangar är det framgång”, sade han 2006 i en intervju med amerikanska tidskriften Esquire.

Tom Petty var ingen voice of a generation som Wilburys-kollegan Bob Dylan, han bildade inte skola för all musik som skulle komma efter som forne Beatlen George Harrison och ingen gudabenådad sångare som Roy Orbison. Men likt sin fjärde Wilburys-kollega, ELO:s frontman Jeff Lynne, var har en hantverkare med mästarbrevet i handen. Och för en god låtskrivare finns alltid plats i de eviga sångernas himmel.

Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Tre ackord och sanningen

”Countrymusik är tre ackord och sanningen.”

Den klassiska definitionen av countrymusiken står Harlan Howard för. Howard släppte under sin långa karriär i Nashville ett antal album men han var ingen större sångare. Som låtskrivare var han dock en av de allra största som music city sett. Han skrev ”Busted” och ”The Wall” för Johnny Cash och ”Heartaches by the number” åt Ray Price, samskrev ”I’ve got a tiger by the tail” med Buck Owens, Streets of Baltimore med Tompall Glaser och Patsy Clines ”I fall to pieces” tillsammans med Hank Cochran.

”Jag tar en livsberättelse och komprimerar den till tre minuter”

Harlan Howard föddes den 8 september 1927 i Detroit. Han gick bara nio år i skolan men kompenserade det genom att vara en bokslukare av rang. Redan som tolvåring skrev han sina första sånger och 1955 drog han, trots sin kärlek till countrymusiken, till Los Angeles för att satsa på låtskrivarkarriären. Att det blev änglarnas stad istället för countrymusikens huvudstad berodde på att det i LA var lättare att få fabriksarbete att försörja sig med tills karriären tog fart, skrev Rolling Stone i sin dödsruna 2002.

”Jag fångades av låtarna lika mycket som sångaren. De grep mitt hjärta. Verkligheten i countrymusiken rörde mig. Även som barn tyckte jag om de sorgsna sångerna … sånger som talade om det verkliga livet. Jag kände igen denna musik som en enkel bön. Den kallade på mig.”

Efter att Charlie Walker och Ray Price 1959 fått hits med hans låtar (”Pick me up on your way down” respektive ”Heartaches by the number”) flyttade han så till Nashville där han skulle bli en verklig institution som låtskrivare. Totalt skrev han mer än 4 000 låtar. 1973 valdes han in i Nashville Songwriters Hall of Fame och 1997 i Country Music Hall of Fame.

Idag skulle Harlan Howard ha fyllt 90 år.

 

Inflytelserik basist död


Holger Czukay, basist i det klassiska tyska konstrockbandet Can, har gått ur tiden, 79 år gammal.

– Vi försökte inte spela rock n roll. Det var inte det vi föddes med och vi var tvungna att hitta vår egen väg, säger Cans trummis Jaki Liebezeit i en BBC-dokumentär.

Krautrock-etiketten klistrades på Can och deras samtida kollegor på den tyska konstrockscenen av engelska musikskribenter. Man kan väl ana att det åtminstone delvis menades nedsättande men om så är fallet slog det tillbaka på dem själva.

Band som Can, Neu, Kraftwerk, Amon Düül II, Tangerine Dream och Faust tog ett rejält kliv åt sidan från den angloamerikanska pop- och rockmusiken samtidigt som de tog avstamp i Velvet Undergrounds försök att riva muren mellan modern konst- och populärmusik, De skulle, på olika sätt få ett enormt inflytande över musikhistorien, inte minst utvecklingen av elektronisk och ambient musik, postpunk och alternativrock.

Can var genrens – om man nu kan kalla en så mångfacetterad musikscen för det – verkliga pionjärer som förenade funkiga rytmer med psykedeliska inslag och jazziga improvisationer. Den rytmiska motorn i bandet bestod av Liebezeit och basisten Holger Czukay. Den förstnämnda kom från jazzsidan medan Czukay studerat för avant garde-kompositören Karlheinz Stockhausen.

Tillsammans skapade de grooves som fortsatt att influera musiker långt efter att bandet splittrats för första gången 1979. De inte sällan monotona – men ändå levande – rytmerna kom att bli nästan synonyma med krautrocken och ekar från postpunken funkigare hörn under 80-talet till dagens Thåström.

Holger Czukay var också en pionjär inom samplingstekniken. Långt innan digital sampling var möjlig klippte han upp bandinspelningar och klistrade samman dem till nya inspelningar.

Nu har både Liebezeit och Czukay gått ur tiden. Den förstnämnde avled i januari i år, 78 år gammal, och 79-årige Czukay hittades, enligt Kölner Stadt-Anzeiger, under tisdagen död i sin bostad i det som en gång i tiden var Cans studio i Weilerswist utanför Köln. Han överlevde sin fru Ursula med bara några månader. Dödsorsaken, liksom exakt när dödsfallet inträffade, är inte känt.

Gitarristen Peter Puders död

Foto: TT

Lundagitarristen Peter Puders, känd från band som Commando M Pigg, TT Reuter och Imperiet, är död. Han blev 58 år gammal.

Det är TT som är först med nyheten om Peter Puders, eller Höglund som han egentligen hette, gått ur tiden. Det är kanske inte helt opassande med tanke inte helt opassande med tanke på att han först lät sin postpunkigt vassa gitarr höras 1978 i Lundabandet TT Reuter, där han spelade med bland andra Henrik Venant.

Efter att bandet splittrades 1981 flyttade Puders till Stockholm och spenderade sedan en stor del av det årtiondet i Commando M Pigg, samtidigt som han som studiomusiker medverkade på album med bland andra Ulf Lundell och Imperiet. Under 90-talet återfanns han vid Thåströms sida, såväl solo som med industrirock-projektet Peace, Love & Pitbulls.

2015 återförenades Commando M Pigg. I sin recension i Dagens Industri av den platta gruppen släppte samma år skrev Jan Gradvall att de var ett av det tidiga 80-talets bästa och mest originella band och att de spelade
”en helt egen slags postpunk som vågade vara vacker och storslagen utan att bli pompös. 35 år senare är gruppen tillbaka. Samma sound. Samma Musse Pigg-öron. Fast med fyra vuxna människors samlade livserfarenheter i Marshall-förstärkarna. ”

Den 21 oktober skulle Commando M Pigg spelat på Folk å Rock i Malmö. Puders bandkollega Anders Karlmark nåddes av dödsbeskedet i lördags.

– Man fattar ingenting. Det är bara en stor chock än så länge. Han är alldeles för ung och för bra för att försvinna, säger han till Nöjesbladet.
– Jag har en stor saknad efter en av de bästa svenska gitarristerna. Det känns som en musikalisk halva från mig själv har försvunnit.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×