Det låter fruktansvärt men det är underbart

VIDEOPREMIÄR

– Det är kalendrar, det är planering och det finns inget utrymme för spontanitet.
Livet som nybliven förälder kanske inte är så rock n roll. Men Sista Bossen har satt föräldraskapet i centrum för nya videon Titta inte på mig (när jag vaggar).

Det är nio månader sedan jag sist såg Malmöbandet Sista Bossen. Då sparkade de igång ett rejält röj på Bengans kafé i Göteborg. Albumet Titta inte på mig (när jag dansar) hade precis släppts och sångaren Hampus Sundén – som i vanlig ordning tog hela lokalen i besittning för sitt scenutspel – gick i väntans tider. Vilken dag som helst skulle ett betydligt viktigare släpp ske. Han skulle bli pappa för första gången.
Nu delar Bonnie, som dottern heter, rampljuset med pappa i nya videon Titta inte på mig (när jag vaggar). Som titeln antyder är det en version av albumets titelspår – och som sådan ganska annorlunda än originalet – men det kommer vi till.

Bakgrunden till det nya släppet är att singelsläppet till albumets titelspår blivit duktigt försenat.
– Vi hade planerat att släppa videon till originalversionen i maj förra året, säger Hampus.
– När det blev så försenat så ville vi göra en grej av det och slog på den stora trumman. Det är egentligen bara en ursäkt att släppa en singel åtta månader efter att albumet kommit ut.
Nu blir det som en EP istället med fyra versioner av samma låt. Idag släpps alltså barnviseversionen. På måndag kommer en karaokeversion (Titta inte på mig (när jag karaokar)) och nästa fredag en liveversion – inspelad med mobilkamera.
– Det låter vedervärdigt men är alldeles underbart, säger Hampus med ett skratt.

Titta inte på mig (när jag dansar) – originalversionen, alltså – är som brukligt när det gäller Sista Bossen kantiga postpunk-beats, med insprängda öar av ytterst temporärt lugn och närmast lite progressiva melodiska utflykter. I barnvisan är anslaget annorlunda men ändå med det där Sista Bossen-tilltalet.
Hur tänkte ni när ni gjorde barnviseversionen?
– Vår tanke var att göra den till ett soft piano, lite “quirky” sådär. Vi jobbade med midi rakt in i datorn och sedan har pianisten Ylva Almkrans gjort ett pianoarr på låten. Sedan lade vi till lite extra midiinstrument, som en liten flöjt, för att det helt enkelt var roligt. När det var dags att lägga sången så skrev jag ihop texten nästan samtidigt som jag skulle göra det. Det var en väldigt avslappnad process.
Texten rör sig kring det nya pappalivet.
– Jag ville att den skulle handla om den nya tillvaron av att ha ett barn och att försöka vara tillräcklig. Slutklämmen är att jag vill knyta an till min dotter. Men vi har ändå bevarat någon typ av humor, tycker vi i alla fall själva.

Man kan ifrågasätta om det verkligen är en barnvisa, åtminstone i traditionellt hänseende, med tanke på tematiken.
– Det är en barnvisa ur ett vuxet perspektiv. Vi försökte spegla hur vardagen ser ut. Det är mycket barnvagnspromenader och gungande i parken. Det är flera timmars bus om dagen. Och den här känslan av att vara en clown. Det finns inget härligare än att gå till öppna förskolan och titta på det vuxna.
– Man är rädd i början och man ska vara tillräcklig. Barnet ska älska en och man älskar barnet. Vi har försökt spegla det där lite grann i låten.

 

Hur är det att kombinera rock n roll-livet med att vara nybliven förälder?
– Det är kalendrar, det är planering och det finns inget utrymme för spontanitet. Det krävs minutiös planering för att få till spelningar och rep och så vidare. Och man får inte glömma bort sin partner. Man är ju tre. Det är ju inte bara ett barn jag fått utan även en förändrad relation. Det är sjukt viktigt att man får tid för varandra och att man visar mycket kärlek. Det är något jag tror att många småbarnsföräldrar glömmer bort. Att det är därför skilsmässostatistiken är som den är.

Än så länge är Hampus ensam förälder i bandet.
– [Gitarristen] Fredrik [Persson] är i och för sig nybliven med hus så man kan säga att han också är lite förälder. Han säger alltid att han ska hem till huset. Det känns som att våra rep måste läggas upp efter den nyblivne föräldern och den nyblivne husägaren.

Lady Gaga ställer in turné

Lady Gaga uppträdde på den 60:e årliga Grammygalan på Madison Square Garden i New York den 28:e januari. Foto: Matt Sayles/Invision/AP/TT

Lady Gaga plågas av svåra smärtor – nu ställer hon in Europa-turnén, däribland spelningar i Stockholm och Köpenhamn.

Om knappt två veckor, den 15 februari, skulle Lady Gaga ha stått på Globens scen på sin Joanne World Tour och två dagar senare skulle hon uppträtt på Royal Arena i Köpenhamn. Men så blir det inte.

Stefani ”Lady Gaga” Germanotta plågas av svåra smärtor och tvingas nu ställa in resten av turnén.

”I går kväll, med starkt stöd från sitt medicinska team, tog Lady Gaga det väldigt tuffa beslutet att genast avsluta turnén. Hon är extremt ledsen och djupt bedrövad över att hon inte kan spela för sina europeiska fans, som så tålmodigt har väntat på henne” skriver arrangören Live Nation i ett pressmeddelande.
”Hon tas nu om hand av medicinska experter som jobbar nära henne så att hon ska kunna spela för sina fans under åren som kommer.”

Den europeiska delen av världsturnén har redan skjutits fram en gång på grund av de smärtor Stefani Germanotta plågas av. Från början skulle den ha startat i september förra året. I dokumentären Gaga: Five foot two berättar Germanotta att hon lider av kronisk värk orsakat av begynnande fibromyalgi.

”Jag har alltid varit ärlig om kampen med min fysiska och psykiska hälsa. Jag har i åratal försökt gå till botten med dem. Det är komplicerat och svårt att förklara, och vi försöker förstå det. När jag blir starkare och när jag är redo berättar jag mer om min historia och planerar att kraftfullt ge mig i kast med det så att jag inte bara kan öka medvetenheten utan även stöda forskningen för andra som lider som jag gör, så jag kan hjälpa till att göra skillnad” skrev hon själv på sin hemsida i samband med att turnén sköts upp.

”Jag använder ordet ”lida” inte för medlidande eller uppmärksamhet och har varit besviken över att se att människor online hävdar att jag är dramatisk, hittar på det här eller spelar offer för att komma ur turnerandet. Om du kände mig skulle du veta att detta inte kunde vara längre från sanningen. Jag är en fighter. Jag använder ordet lider inte bara för att trauma och kronisk smärta har förändrat mitt liv men för att de hindrar mig från att leva ett normalt liv. De hindrar mig också från att göra det jag älskar mest i världen: att uppträda för mina fans. Jag ser fram emot att turnera igen snart, men jag måste vara med mina läkare just nu så jag kan vara stark och uppträda för er alla de närmaste 60 åren eller mer. Jag älskar er så mycket.”

* * *

Några av de texter jag skrev i samband med Lady Gagas Malmöspelning 2010:

Krönika: Gaga – den nya tidens superstjärna
Liverapportering: Gaga – minut för minut
Recension: En starkt lysande fest för ögat

Klippan, bruksorten som värmt pophjärtan i 40 år

Foto: Ralph Bretzer

Klippans centrum. Orden värmer än idag pophjärtan, och det inte bara på grund av Torssonlåten som lånar dess namn.
Här föddes för 40 år sedan, i kyrksalshusets källare, något oväntat ett svenskt popunder.

Bilen rullar norrut från Malmö. Wilmer X låt ”Vägen till Klippan” leder färden via stereon. Hade jag valt att ta tåget istället hade Torssons ”Klippans centrum” fyllt samma funktion. Jag hälsas välkommen av en skylt och under den en annan: ”Klippanpopen 40 år – utställning på Klippans konsthall”. Jodå, visst bär man arvet med sig.

– Det började med konsert och kvarsittning.
Jag möter Thomas Holst på ett kafé i centrum. Det första han gör är att berätta om sitt första – och något oplanerade – framträdande med det band som mer än något annat kommit att förknippas med den nordvästskånska bruksorten, Torsson, ett band han idag har varit medlem av i mer än 30 år, parallellt med medlemskapet i Wilmer X, ett band som också har tydliga kopplingar till Klippan.

Thomas Holst gjorde sin forna kollega från Kommissarie Roy, Kiddie Manzini, sällskap in i Torsson. Arkivbild

1977, när Holst var 14 år, skulle Torsson spela i aulan på Snyggatorpsskolan. Själv låg han hemma och var sjuk men bodde tvärs över gatan från skolan. På tiorasten kom kompisarna och hälsade på och påminde honom om vad han skulle missa.
– Jag vill minnas att jag inte ens tog av mig pyamasen utan bara trädde jeans, tröja och jacka över och gick in. Jag och min kompis sprang upp på scenen och doade på sista låten, jag tror det var Johnny B Goode.
Han blev iakttagen av sin klassföreståndare som uttryckte sin förvåning över att den normalt sett skötsamme pojken var sjukanmäld men ändå, uppenbarligen, frisk nog att gå på konsert.´Det slutade med kvarsittning och en utskällning av rektorn, men värt det var det.
– Ja, tusen gånger om. Det var första gången jag stod på scen med Torsson och jag fick kvarsittning. Det låter som en Torsson-text, säger han med ett skratt.

Spelningen skulle få stor inverkan på 14-åringens liv. Torsson öppnade med en tolkning av blueslegendaren Elmore James låt Talk to me baby.
– Jag var helt chockad. Jag visste inte att det kunde låta så bra om musik.

1977 hade Klippans hela kommun 16 427 invånare. Det är inte ett stort underlag för en musikscen men det skulle visa sig tillräckligt. Samma år föddes musikföreningen Bombadill och studion med samma namn. I deras efterföljd kom skivbolagen Svenska Popfabriken och Kloaak. Och en lång rad band: Kriminella Gitarrer (som släppte Sveriges första punksingel), Kommisarie Roy, Noise, Torsson och Wilmer X.
– Det började så blygsamt som det bara kan göra med några gymnasiekillar som ville ägna sig åt musik men inte riktigt visste hur. Och så var det en musiklärare som var öppensinnad och tyckte att deras kreativitet var rolig. Han fixade en synth och en lokal och en enkel bandspelare och det är faktiskt embryot till allt som sedan hände i Klippan.

Bo Ingvar Olsson. Foto: Lazlo Nemeth

Musikläraren ifråga heter Bo Ingvar Olsson och var klassiskt utbildad, spelade fiol i Stephanne Grapellis anda och intresserade sig för elektronmusik. Men han var öppen för andra former av musik.
”Jag tror att alla sorters musikyttringar har kvaliteter. Ibland kan det vara svårt att hitta dem i viss sorts musik men jag tycker om alla sorters musik” sa han i SVT:s Magazinet 1982, i ett inslag som tog pulsen på Klippanpopen. I samma program sa reportern Christoffer Barnekow:
”Musiken från Klippan är saklig och fri från självömkan. // Klippan är lite grann som Liverpool i början av 60-talet.”

Förutom Bo Ingvar Olsson var det två killar som redan hade gått ut gymnasiet när föreningen Bombadill startades som kom att få centrala roller: producenterna Mats Pettersson och Anders Pålsson – mer kända som Mats P och Pål Spektrum. De båda herrarna ligger dessutom bakom den nyutkomna boken ”Ett skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan.
– Det var några eldsjälar – det är de som behövs – och de var inte bara intresserade av att spela i band utan de var också intresserade av att driva föreningen och kom på att de ville ge ut skivor.
– De var väldigt präglade av punken och anammade den här attityden. Torsson låter inte så men om man bortser från musiken och ser till hur de tänkte, tyckte och jobbade var det väldigt mycket punk.

Thomas Holst när Wilmer X var med och invigde Citytunneln i Malmö 2010. Snart återförenas bandet för sin 1 000:e spelning som äger rum på Sweden Rock .Foto: Stefan Persson

1981, tre år innan han började i Wilmer X och fem år innan han blev en del av Torsson, hette Thomas Holst band Kommisarie Roy, ett band som blandade Status Quo, glamrock och punk med sång på bred Klippandialekt och texter som innehöll pojkrumsdrömmar om prinsessan Caroline av Monaco och suget efter mat från Möllans Pizza på andra sidan Storgatan.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort.

Kommisarie Roy sjöng, som sagt, om Möllans Pizza och om en Klippanpåg på vift i världen (Helsingborg). Torsson om Pålles gatukök (som var bäst för där jobbade morsan till (Bombadillprofilen) Sven Tall) och Wilmer X om vägen till Klippan. Den lokala förankringen var viktig.
– När man tänker på Torsson och Klippan så betyder den ju allt och så var det även från Kommissarie Roy och en del andra band.

Torsson spelar på Stortorget i Malmö 2002. Thomas Holst, till vänster i bild, och Bo Åkerström. Foto: Eva-Lisa Svensson/ARKIV

Thomas Holst tycker att man kan tala om ett Klippansound även om banden var sinsemellan olika.
– Ja, det tycker jag. Det är så enkelt att det fanns begränsningar. Det fanns inte pengar att skaffa utrustning för alla gånger. Därför blev väl Klippansoundet att det låter lite spinkigt. Ja, inte om alla inspelningar, kanske, men Klippan har ju nästan blivit synonymt med Torsson. Deras första skiva – som jag tycker är underbart bra, jag är inte med på den så jag kan säga det – den är ju väldigt tunn i ljudet.
Många speltillfällen bjöds det inte på i en liten ort men det anordnades elektronmusikuppspelningar i biblioteket, månadskonserter (om än inte varje månad) och den årliga Parkfesten. Kriminella gitarrer slog upp dörrarna till sin lokal och hade replokalsspelningar.

– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns. Det var två tv-kanaler och så fanns det tidningar.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.
Om vad ungdomarna, och deras initiativrike musiklärare, tog sig för var det inte så många på byn som tog någon notis av. I alla fall inte till att börja med.
– När samlingsalbumet Svensk Pop kom började det skrivas lite om det. Det fanns inte lika mycket media som nu och om Expressen eller Aftonbladet gjorde en hel- eller halvsida så var det jättefett. Och det gjorde de!

Boken som firar 40-årsjubileet. Omslagsfotot visar Thomas Holst band Kommissarie omkring Sven Talls bil.

Torssons första album, med hitsingeln Det spelades bättre boll, släpptes 1980 och gjorde naturligtvis sitt till för att öppna ögonen på människor.
– När vi gjorde vår lp med Kommisarie Roy 1981 så gjorde vi en spelning på Regnbågen. Jag var rätt skeptisk men det kom massor med folk och alla stannade kvar när vi skulle spela. Det normala var att åtminstone hälften bara stack och sket i det. Vi förstod ju att det var folk på högstadiet som hade köpt skivan. Det var väldigt smickrande, vi hade inga sådana förväntningar.

Sedan dess har Klippanpopen blivit ett begrepp. I konsthallen pågår fram till den 14:e januari en jubileumsutställning, den nya boken ligger på bokhandelsdiskarna och även om Pålles gatukök är sedan länge hädangånget så finns det ett Nya Pålles som på skylten ute vid vägen gör reklam för Pannbiff me’ lög – vilket man väl får förmoda är en hommage till Torssons låt Klippans centrum. När jag avslutar mitt Klippanbesök med en korv där låter jag dock bli att fråga om Sven Talls morsa jobbar kvar.
– Nu märker jag ju att det är en enorm skillnad. Det har pratats och skrivits så mycket om det här att det är jätteförankrat även bland människor som inte har något större musikintresse. De är stolta och glada över Klippanbanden, säger Thomas Holst.

1982 åkte Christoffer Barnekow till Klippan för att göra reportage om orten och dess musikunder för tv-programmet Magazinet. 15 år senare kom han tillbaka för en uppföljning.

Star Wars – en triumf för leken

Rey – en hjälte väl i nivå med Luke, Leia och Han Solo. Foto: David James/Disney/Lucasfilm via AP

Det är sommaren 1983 och jag har ännu inte fyllt tolv. Jag är på semester med mina föräldrar och hälsar på goda vänner till familjen i Liverpool. Star Wars är en ännu okänd storhet för mig. Globala populärkulturfenomen färdades inte lika snabbt på den tiden, åtminstone inte till svenska småstäder.
I storstaden Liverpool var det, trots att staden var mitt i den djupaste varvskrisen, en annan femma. I vänfamiljens son Marks rum var det välfyllt med Star Wars-leksaker. Jag minns speciellt att han hade en jättestor modell av Millenium Falcon, Han Solos slitna men ack så coola rymdskepp som jag var tillbörligt avundsjuk på.
Det var Mark och jag som satt där i biomörkret tillsammans och golvades av introsekvensen i Return of the Jedi, den tredje (förlåt sjätte) delen i George Lucas episka rymdopera.

Jag kommer inte ihåg jättemycket av den där sommarveckan i Liverpool. Det finns någon minnesbild från The Cavern, från en biltur bland de nedlagda varven … men känslan av att se den där öppningssekvensen sitter kvar, för evigt inetsad i mitt minne, så mäktig var upplevelsen.
Return of the Jedi är inte den bästa av Star Wars-filmerna (det är föregångaren The Empire Strikes Back) men det är för alltid min favorit. Till och med ewokerna, de små gulliga och hjältemodiga björnarna som knappast är Lucas mest briljanta idé, väcker nostalgiska känslor.

• • •

Star Wars är, om man ska vara riktigt ärlig, inte den bästa science fiction som visats på vita duken. Bra filmer som The Empire Strikes Back och The Force Awakens har blandats med ganska misslyckade – hela prequel-trilogin – och en kalkonfilm så monumental att det ryktas att George Lucas försökt köpa upp alla existerande kopior för att förstöra dem (den beryktade julspecialen från 1978).
Det är inte i första hand på de cineastiska kvaliteterna den skrivit in sig i filmhistorien. Rent berättarmässigt följer den väl den klassiska modellen för en riddarroman, om än förflyttad i tid och, ehrm, rymd. Star Wars har däremot varit banbrytande på andra sätt.

Filmerna har, och det var inte minst viktig för oss som var unga i slutet av 70- och början av 80-talet, brutit så mycket ny mark när det gäller specialeffekter att den första Star Wars-filmen idag ter sig som en vattendelare. Innan den var allt rent, vitt, artificiellt och dött i rymden, och efter den smutsigt, slitet och levande.
Filmernas renodlade teman och deras ikoniska kvaliteter ska inte heller underskattas. De tar sig närmast religiösa proportioner, och då menar jag inte enbart den uppdiktade jedi-religionen. För vad är Darth Vader och Luke Skywalkers fader/son-kamp om inte en religiös strid om gott och ont på en botten av försoning. Även triangeldramat mellan Luke, Leia och Han Solo hade kunnat vara saxat ur valfri helig skrift. Lägg till det ett ändlöst gäng karaktärer som bara genom sin uppenbarelse ter sig mytologiska: Darth Maul, Bobba Fett, Jabba the Hut, Jar Jar Bi… nej, inte han …

Inte minst har filmerna skrivit in sig i historien – och alla föräldrars plånböcker – genom att ta det här med kringindustrin till en närmast absurd nivå. Om Marks pojkrum såg ut som en Star Wars-leksaksbutik 1983 så är det inget mot hur mina egna barns såg ut för några år sedan: Star Wars-lego, ändlösa rader av lasersvärd, Darth Vader-dräkter och leksaksrymdskepp hade sällskap av böcker med ingående kvasivetenskapliga beskrivningar av varje typ av fortskaffningsmedel, vapen och varelse som seriens universum kan tänkas uppbåda.

• • •

Det sägs att när Ewan McGregor, som spelar den yngre upplagan av Obi-Wan Kenobi, skulle filma sin första lasersvärdfajt så hade man problem med konstiga biljud som störde inspelningen och tvingade fram omtagning efter omtagning. Till slut visade det sig att det var McGregor, som är jämnårig med mig och därmed även han uppväxt med att leka Luke Skywalker, själv som omedvetet gjorde swooshande ljudeffekter när han fäktades.
Frågan är om det inte är just där vi hittar seriens största förtjänst i förmågan att sätta bilder i barns huvuden som triggar igång fantasin och viljan att börja leka. Det gäller såväl på det kommersiella planet som på det mänskliga. På det kommersiella är det det som möjliggör all leksaksföräljning och på det mänskliga att det faktiskt får barn att leka på riktigt, en alldeles för sällsynt händelse idag.

• • •

Mina barn har tjatat ett tag om att vi ska gå och se The Last Jedi, den åttonde delen i serien, som har premiär på onsdagen. Och det kommer vi naturligtvis att göra, och det i ärlighetens namn lika mycket för min skull som för deras. Faktiskt är det inte bara nostalgiska skäl som lockar mig. Senaste ”riktiga” filmen, The Force Awakens, var den bästa sedan The Empire Strikes Back och Rey den bästa hjälten franchisen lyckats få fram sedan Han Solo. Inte heller sidoberättelsen Rogue One gav några skäl att tro att Star Wars-sagan skulle tappa den formtopp som man, faktiskt något oväntat, uppnått sedan Disney tog över Lucasfilm.

Wilmer X gör comeback

Foto: Stefan Persson

Wilmer X firar 40 år som band genom att göra sin tusende spelning någonsin på Sweden Rock.
– Att få göra Wilmer X vid ett sådant här tillfälle känns fantastiskt. Det är precis det som behövs för att locka ut oss igen, säger Nisse Hellberg.

Det var länge sedan sist. För sju år sedan gjorde Wilmer X sina senaste spelningar i samband med invigningen av Citytunneln. Även då var det länge sedan sist.
”Trots att det gått fem år sedan bandet senast stod på scenen tillsammans märks det tydligt att det inte vuxit någon mossa på den elektriska kemi de har”, skrev undertecknad då och noterade den värme som går åt båda hållen mellan band och publik, trots att de spelade mitt under en snöstorm.

Under den efterföljande turnén avverkades deras 999:e spelning. Nummer 1 000 från bandet får vi vänta på ytterligare några månader. Och då ska förhoppningsvis bandets värme inte behöva slåss som sist mot de yttre elementen.

Lördagen den 9 juni går bandet upp på Sweden Rock Festivals scen för att dyka ned i den klassiska rock n roll de gjort till sin ända sedan starten 1978. Initiativet kom från festivalens sida och det dubbla jubiléet lockade.
– Vi sa redan efter de senaste spelningarna att dyker det upp något bra tillfälle så kommer vi. Det har tagit några år bara. Jag sa till de som bokar och till bandet att om det kommer något som kittlar till lite extra i magen gör jag gärna detta igen, säger Nisse Hellberg, bandets sångare gitarrist och ständige förgrundsgestalt.
– Dessutom har jag haft annat att göra men det har gått väl många år.

För visst är det något speciellt med att stå på scen med Wilmer X.
– Ja, självklart. Även om jag är väldigt nöjd och stolt med min solokarriär så gör jag det på grunden av det jag byggt upp med Wilmer X. Det är det största musikaliska i mitt liv, även om jag har valt att uttrycka mig på ett annat sätt senare. Dessutom är det en massa låtar som ligger och blir ospelade. De är jag väldigt sugen på att framföra.
– Det är något speciellt med det här bandet – Sticky Bomb på trummor, Thomas Holst på bas och, förstås, Jalle Lorensson på munspel – det är classic rock i svensk tappning.

På Sweden Rock kommer får de sällskap från rockens lite hårdare sida, av akter som Iron Maiden och Ozzy Osbourne.
– Det har gnagt lite i mig att jag aldrig ens har varit på Sweden Rock som jag tycker framstår som en jäkligt bra organiserad festival. I början var det inte riktigt min musik men nu har festivalen blivit bredare.
– Jag kan bara gå på de rapporter jag har fått från en massa kompisar som spelat där och kan Torsson och Sator spela på Sweden Rock, vilket de har gjort, så tycker jag att Wilmer X kan det också.

Läs mer: En välskriven biografi med slirig kronologi

Efter spelningen på Sweden Rock väntar en turné.
– När Sweden Rock sa att de ville göra det då tittade vi på varandra och sa: då gör vi det. Det var startskottet och det är klart vi vill göra fler spelningar också.

Några datum är ännu inte klara, inte heller om det blir några spelningar på hemmaplan, även om mycket talar för det.
– Det hoppas jag verkligen. Jag vill naturligtvis spela på alla ställen det går. Som hemmaplan räknar jag hela Skåne.

Någon tack och farväl-turné handlar det inte om för Malmös mest klassiska rockband.

– Nej. Det vet man ju aldrig men vi är inte ett sådant band som säger det och sedan kommer vi tillbaka tre år senare.
– Vi tar ett år i taget. Jag drivs rätt mycket av lust och om det här går bra får jag säkert lust att göra det igen. Går det inte bra får vi väl se… Och då menar jag inte hur mycket folk det kommer utan det ska kännas bra också med det här gänget. Men jag är full av självförtroende både å mina vägnar och å de andras för alla i bandet har spelat väldigt mycket under de här åren så det är stor chans att vi är bättre än någonsin. Det är i alla fall min ambition.

Hyllad föreställning till Skåne

Foto: Åse Bengtsson Helin

Men en färsk soloplatta ute och planer på att turnera med låtarna i form av en teaterföreställning fick Uje Brandelius den fruktade diagnosen.
Snart når Spring, Uje, spring Skåne – men det är en annan föreställning än vad han först hade tänkt sig.

“Lyssna på mig när jag sjunger om mig.” Frasen upprepas gång på gång i slutet av låten Självbiografi som inleder skivan Spring, Uje, spring, Uje Brandelius första soloalbum efter två och ett halvt decennium i spetsen för popbandet Doktor Kosmos.
– Den [textraden] är där för att ta ned och ironisera över mitt sätt att vara självbiografisk. Det är väl en kommentar också till hela vår självbiografiska tid som vi lever i, säger Uje Brandelius.
Ironin och satiren är centrala för Doktor Kosmos som gärna sätter upp en skrattspegel framför den popvänster som bandet själva är en del av. På soloplattan slår han annars an en allvarligare ton. Det är mitt-i-livet-funderingar, småbarn och 40-årskris.

Att spela på ”sunkiga rockklubbar” ännu en vända lät inte så lockande och visst fanns det en känsla av att det gått ganska lång tid sedan senaste Doktor Kosmos-plattan. Kanske skulle det inte komma så mycket folk när turnén nådde utanför storstäderna …
– Då funderade jag på att göra en utbyggd konsert där mellansnacket får ta överhanden så att det blir en föreställning.
Under arbetet hände dock något som fick hela projektet att ta en ny vändning.
– Jag märkte att min vänsterhand fungerade sämre och gjorde lite undersökningar. Efter många om och men fick jag reda på att jag hade Parkinsons sjukdom.
Den fruktade neurologiska sjukdomen som kännetecknas av rörelseproblem, stelhet och skakningar satte allt i ett annat ljus.
– Först var jag inte säker på om jag ville göra föreställningen över huvud taget. Jag funderade mer på mig själv och min familj. Det var inte mitt konstnärliga värv som snurrade i tankarna. Det var mer panik och ”vad fan händer nu?”.
– Men när jag tänkte efter så hade alla låtarna på skivan som jag hade tänkt ta med i föreställningen plötsligt fått en fördjupad relevans, de var ännu mer aktuella.

Uje Brandelius gästar både Kristianstad och Lund med sin föreställning.Foto: Åse Bengtsson Helin

Hur tänker du kring att låtarna fungerar så väl i relation till diagnosen?
– Det känns lite spöklikt. Skivan känns nästan som ett förebåd, så här i efterhand. Jag hade gärna varit utan sjukdomen och skivan har sin egen rätt även utan den. Men med sjukdomen blir den som en käftsmäll.
Själva inramningen till låtarna kom naturligtvis att förändras radikalt från de ursprungliga tankarna.
– Den kom att handla om en kille som gör en föreställning om en diagnos och vad den gör med hans tankar kring hans tidigare liv och hans kommande liv. Det är en föreställning om drömmar och vilka drömmar som är värda att uppfylla.

Uje Brandelius beskriver sig själv som ännu ganska lite påverkad av sjukdomen. Han skakar lite på vänster hand och har svårt att spela piano.
– Jag vet att det kommer en dag när jag får svårt att stå på scen. Jag försöker hitta andra konstnärliga vägar som passar en skröplig kropp bättre.

Är humorn i föreställningen en form av självförsvar?
– Nej, jag vet inte om jag skulle använda mig av det ordet. Det är ett sätt att berätta saker som jag är väldigt bekväm med. Det finns inget självändamål i att vara allvarlig. För mig är det mitt naturliga sätt att prata om saker – att ha en ironisk distans till det hela, att vara drastisk.

Hur hittar man det allmängiltiga i den personliga upplevelsen?
– När jag skriver texter så skriver jag väldigt detaljerat. Ju mer specifik man är desto mer allmängiltig blir man. Det känns alltid mer när man pratar om Huddinge sjukhus än om man pratar om ett sjukhus, även om lyssnaren aldrig har varit där. Jag är privat och personlig men jag vet att i det privata bor det allmängiltiga.

Jag tycker att det finns en känsla av förhöjd vardaglighet i dina texter på skivan.
– Jag jobbar lite grann som Marcel Duchamp – du vet han med pissoaren. Jag plockar fram en dagishämtning, en risifrutti, en täckjacka, en overall, ett tråkigt väder … vad det nu kan vara. Jag putsar på det. Jag sätter det på en piedestal. Jag sätter dit en skylt. Plötsligt är det konst.

Föreställningen Spring, Uje, spring har gjort succé i Stockholm innan den nu åker på turné. I DI Weekend skrev Jan Gradvall att den är bland det bästa man kan se på en svensk scen just nu och Po Tidholm skrev i Dagens Nyheter att föreställningen borde filmas och sändas på tv varje jul.
– Det är helt galet. Jag kan så klart bara tacka och ta emot. Men någonstans tycker jag också att det blev jävligt bra. Det blev precis som jag ville. Jag har inte kompromissat någonstans. Jag har gjort mitt livs första och kanske sista scenföreställning, då vill jag att den ska bli så jävla bra det bara går. Jag har skräddarsytt den här föreställningen utifrån vad jag är bra på. Det är klart att det är en lyx. Jag är ingen skådespelare, jag skulle inte kunna spela Strindberg eller Ibsen. Jag är jag, jag pratar om mina funderingar på mitt sätt.

Till sist måste frågan ställas: Doktor Kosmos har inte släppt någon skiva sedan 2008 års Hallå? – Finns bandet fortfarande?
– I högsta grad. Vi spelade in en ny skiva för två veckor sedan. Den kommer att släppas nästa år.

Mannen som plåtade 70-talet ställer ut i Malmö

Foto: Ralph Bretzer

Hans bilder finns i var och varannan skivsamling. De pryder omslagen till album med David Bowie, Lou Reed, Iggy Pop och Queen för att bara nämna några.
Under fredagen öppnar en utställning med Mick Rocks bilder i Malmö och upphovsmannen själv är i stan.

I fönstret på Galleri M1 på Gamla Väster i Malmö, där Mick Rocks bilder ställs ut med start på fredag, står två stora fotografier. Den ena är omslaget till det brittiska rockbandet Queens andra album och den andra är en bild av David Bowie, tagen i dennes hem i Beckenham, England, 1972. Den sistnämnda skulle visa sig milt uttryckt viktig för Rocks framtid som stilbildande fotograf. Det var för bilderna på honom som han skulle bli värdsberömd.

När vi möts sitter Mick Rock under en svartvit bild där Iggy Pop har armarna om David Bowie och Lou Reed.
– Bowie hade byggt en kamratskap med Lou och Iggy som båda hade haft mindre karriärer tidigare som bleknat. Det var ett litet vortex som visade sig vara kulturellt signifikant, berättar han.

1972 och -73 släpptes tre album, samtliga med Rock-bilder på omslagen, som skulle cementera såväl hans egen som artisternas respektiver roller i musikhistorien: David Bowies Ziggy Stardust, Lou Reeds Transformer och Iggy & the Stooges Raw Power.

Orden flödar ur Mick Rocks mun när han berättar och tankespåren springer hit och dit och det är inte alldeles lätt att följa med i flödet och ännu svårare att få en syl i vädret och ställa en fråga. Inte sällan ställer han dem i stället själv.
– Vilka fotografer har influerat mig? Inga. Det som influerat mig var den unika karisman hos vissa av mina tidiga objekt.

Det ena kända namnet ur rockhistorien efter det andra flyger förbi, men det är Bowie han ständigt kommer tillbaka till.
– David var en opportunist på den riktiga konstnärens vis – som en Picasso eller Dali. Han var manipulativ men han hade varorna.
– Om det finns någon i rockvärlden som är Picasso så är det han. Det finns en densitet och komplexitet till hans karriär och hans verk …

I slutet av 60-talet pluggade Mick Rock litteraturvetenskap vid Cambridge och lärde känna den egocentriske före detta Pink Floyd-medlemmen Syd Barret – vars album The Madcap Laughs från 1970 han tog omslagsbilden till – och det var via honom som han skulle få kontakt med Bowie.

– Jag har faktiskt en ganska klassisk brittisk utbildning. Jag vet inte om det har influerat mitt fotografi men allt det jag läst i kombination med de psykedeliska delarna har påverkat hur jag ser de här karaktärerna. De var inte bara musiker eller ett sound, jag såg dem mer som chimärer, nästan som varelser – sprungna ur min galenskap lika mycket som någonting annat – som något från en annan värld.

Hur förhåller sig bilden till musiken när du ska fotografera för ett albumomslag?
– Artisten ger mig ofta något i sättet de presenterar sig själva även om det inte är fullt utvecklat. Jag skulle inte vara så pretentiös att jag säger att det handlar om att fånga essensen, snarare smaken. Att fånga essensen är att gräva lite djupare.

Trots hans stora roll i att sätta bild till musiken i en tid när bilden av hur popmusik såg ut inte var så cementerad som den är i dag, säger han sig inte vara besatt av fotografiet.
– Nej, det är vad jag gör. Jag är besatt av förändrade sinnestillstånd. Jag är besatt av mässande, massage, kiropraktik, akupunktur och vad de gör med ens psykofysiska varelse. Jag kallar mig alternativ knarkare.

Karriären har fortsatt efter den centrala och stilbildande perioden med Bowie, Reed och Iggy Pop. Listan över storstjärnor han plåtat förefaller ändlös och sträcker sig fram till dagens storstjärnor som Lady Gaga och Alicia Keys. Just nu är han aktuell med Guccis senaste kampanj. Hur känner han själv egentligen för epitetet: “Mannen som plåtade 70-talet”?
– Det är dubbeleggat, som du säkert förstår. Det är ingen som pratar om mina bilder på Bob Marley eller Ozzy Osbourne.

Vi bläddrar igenom boken Exposed med ett urval bilder från hela karriären. På uppslaget efter en rätt utflippad bild på Genesis dåvarande sångare Peter Gabriel stannar vi vid en förhållandevis anonym svartvit bild av bandets trummis Phil Collins.
– Vad är det som är så speciellt med den bilden? Jo, det är en bild av Phil Collins med hår.

Du verkar ha en lättsam relation till dina gamla bilder.
– Ja, den här skiten vägrar ju försvinna. Och den fortsätter att ge mig pengar, säger han med ett skratt.

Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Gitarristen Peter Puders död

Foto: TT

Lundagitarristen Peter Puders, känd från band som Commando M Pigg, TT Reuter och Imperiet, är död. Han blev 58 år gammal.

Det är TT som är först med nyheten om Peter Puders, eller Höglund som han egentligen hette, gått ur tiden. Det är kanske inte helt opassande med tanke inte helt opassande med tanke på att han först lät sin postpunkigt vassa gitarr höras 1978 i Lundabandet TT Reuter, där han spelade med bland andra Henrik Venant.

Efter att bandet splittrades 1981 flyttade Puders till Stockholm och spenderade sedan en stor del av det årtiondet i Commando M Pigg, samtidigt som han som studiomusiker medverkade på album med bland andra Ulf Lundell och Imperiet. Under 90-talet återfanns han vid Thåströms sida, såväl solo som med industrirock-projektet Peace, Love & Pitbulls.

2015 återförenades Commando M Pigg. I sin recension i Dagens Industri av den platta gruppen släppte samma år skrev Jan Gradvall att de var ett av det tidiga 80-talets bästa och mest originella band och att de spelade
”en helt egen slags postpunk som vågade vara vacker och storslagen utan att bli pompös. 35 år senare är gruppen tillbaka. Samma sound. Samma Musse Pigg-öron. Fast med fyra vuxna människors samlade livserfarenheter i Marshall-förstärkarna. ”

Den 21 oktober skulle Commando M Pigg spelat på Folk å Rock i Malmö. Puders bandkollega Anders Karlmark nåddes av dödsbeskedet i lördags.

– Man fattar ingenting. Det är bara en stor chock än så länge. Han är alldeles för ung och för bra för att försvinna, säger han till Nöjesbladet.
– Jag har en stor saknad efter en av de bästa svenska gitarristerna. Det känns som en musikalisk halva från mig själv har försvunnit.

 

Den sista ipod:en är tillverkad

Bortgången: Apples Ipod 2001-2017 Foto: Paul SakumaAP/TT

I april för sju år sedan gick Sony Walkman ur tiden. Nu får den sällskap i historiens arkivrum över arkaisk teknik.

Kommer ni ihåg freestyle:en? De där små kassettbandspelarna man – eller i alla fall en del av oss, undertecknad inkluderad – ständigt bar i sina ficka och som såg till att livet fick ett soundtrack.

För mig var det band med allt från Neil Young till Bad Religion, Emmylou Harris till Einsürzende Neubauten i den lite klumpiga gula vattentäta varianten av Sony Walkman som tog mig igenom gymnasietiden.

Kassett-freestyle:en blev så småningom en cd-dito. Väldigt mycket bättre ljud blev det, men de var också betänkligt bräckliga och med laserpick-up:er som gärna hoppade och, i bästa fall, störde musiken. I värsta fall kunde skivorna till och med skadas.

Att enkelt kunna ha musiken med sig vart man gick måste ha upplevts som en uppenbarelse när freestylen lanserades 1979 men nästa steg i utvecklingen skulle komma i samband med en veritabel revolution.

Den första mp3-spelaren kom ut på marknaden 1998. Året därpå startade Napster, fildelningstjänsten som tvingade hela skivindustrin på knä och gjorde näst intill all musik tillgänglig överallt och hela tiden. De två gifte sig alldeles utmärkt. Att fylla det stora minnet med lagligt köpta mp3:or hade kostat en förmögenhet…

Kunde det bli bättre? Kunde det bli friare? Kunde det bli lättare?

Ja, det kunde det.

Allt som är fast förflyktigas. Allt som är nytt och det senaste kommer att bli obsolet och föråldrat. 2010 avslutade Sony produktionen av det som var flaggskeppet bland freestyle:er. Och den 27 juli 2017 tog Apple ned ipod:en från hyllan.

Framtiden är streamad och inte nedladdad och som allt större del av våra liv har den flyttat in i telefonen. Eller, ja, ett tag till i alla fall. För som bekant är framtiden svårgissad men själv föreställer jag mig att hela paketet flyttar in under huden och är uppkopplat direkt mot hjärnan.

En ipod blir förresten kvar i Apples sortiment, Ipod Touch. Men det är å andra sidan i princip en telefon som man inte kan ringa med. Men vem använder å andra sidan sin telefon till det nu för tiden?

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. The Pretty Reckless och en massa svensk punk och rock från förr - Kommisarie Roy, Babylon Blues etc.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Neil Gaimans Nordiska Myter.
Ser just nu: Favoriterna från förra året var The Handmaid's Tale och Big Little Lies. Just nu ser jag Bron och tar igen de sista säsongerna av Weeds. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer och Veronica Mars.
×