Ingen 40-årskris för The Selecter

Avslutningsdagen på Malmöfestivalen gick i dansens tecken. Rekordpublik förväntas till forna Swedish House Mafia-medlemmen Steve Angelos house-fest För Vårt Malmö men redan under tidig kvällstid dansades det loss på Gustav Adolfs torg.
– Den där snubben kan skanka loss med de bästa – och han går på kryckor, säger The Selecter-sångerskan Pauline Black med ett leende och pekar ut mot en man i publiken som vevar med kryckorna i luften.

Hela 2-tonerörelsen, centrerad kring skivbolaget med samman namn, kom till stånd, parallellt med Rock against racism, som en nagel i ögat på rasistiska National Front. Band som The Specials, The Selecter och The Beat var multietniska och blandade jamaicansk ska och reggae med influenser från punk och new wave under det sena 70- och tidiga 80-talet.

På Malmöfestivalen var det tänkt att The Beat och The Selecter skulle delat scen på festivalens sista dag. Så blev det inte när The Beat tvingades ställa in med kort varsel och The Selecter i stället fick köra ett fullt set.

Eller ett The Selecter kanske man ska säga, det finns nämligen två sedan ett antal år tillbaka. Det ena är centrerat kring den ursprungliga låtskrivaren Neol Davies och det andra kring frontmannaduon Pauline Black och Arthur ”Gaps” Hendrickson. Det är den sistnämnda upplagan vi fick se på fredagskvällen och det är ett band som visar alla tecken på att må väl. Det är ett alldeles ohemult baktaktssväng när de matar hits som Three minute heroes, Too much preassure, Last train to skaville och On my radio och Black och Hendrickson kan fortfarande ge varandra en match i tävlingen coolast på planeten (Black vinner med sin skarpa rude boy-svid).

Pauline Blacks breda leende och uppenbara entusiasm på scenen står i kontrast till The Specials leadsångare Terry Halls surmulna uppsyn när det bandet, som trots allt var genrens flaggskepp, i återförenad upplaga gästade Sverige för ett gäng år sedan.
Det är inte bara musiken som fortfarande låter fräsch 40 år efter att bandet släppte sitt debutalbum och Black och Hendrickson som åldrats väl. Även den antirasistiska kampen som lever. Vi får en släng mot Donald Trump och en för Black lives matter.

von Hausswolff trollband publiken

Det är liv och rörelse på Gustav Adolfs torg i den fina sensommarkvällen. Familjer som avnjuter festivalmaten, ungdomar som hänger i de utställda fåtöljerna, barn som åker karusell under överbakande föräldraögon. Men en oroväckande ljudmatta rullar ut över torget från scenen. Basisten drar med en stråke över strängarna på sin bas. En trummis som målar ljud med trumpinnarna snarare än att ange takten. Gitarren skär igenom mullret.

Framför scenen en folkmassa stillastående, tyst och andäktigt lyssnande.
Och så rösten. Hon ser så ung ut, Anna von Hausswolff, men när hon öppnar munnen så låter hon som ett uråldrigt väsen, en banshee, som ömsom sjunger ömsom ylar. Bandet växlar om från mullrande till frammanande en frenetisk rytm.
Ena stunden kommer jag att tänka på Kate Bushs allra mest aviga stunder, nästa på Diamanda Galas och så – efter den där uppväxlingen på Swans medvetet primitiva riffande.

Det är djupt imponerande hur Anna von Hausswolff har valt att ständigt gå sin egen väg. Efter framgångarna med debutalbumet hade hon kunnat välja att rida på dem och fortsätta på samma spår. I stället spelade hon in en djupt begåvad orgelskiva och på sitt senaste album målar hon filmiska undergångsmotiv.

Det är knappast lättillgängligt men att det är fler än jag som fångats av hennes musikaliska värld är uppenbart med tanke på den stora publiken.
Det är svårt att inte associera till måndagskvällens huvudakt på stora scenen. Precis som Thåström skapar hon en musikalisk värld i medvetandets yttermarker.  Ett skymningsland lika skrämmande som lockande. Jag sluter ögonen och låter mig sjunka ned.

Så till extranumret. Det oroväckande är som bortblåst och musiken närmast lyrisk när von Hausswolff sjunger sin väg genom publiken som respektfullt delar sig och lämnar vägen fri för henne när hon ömsom sjunger och ömsom presenterar bandet.
Det är en perfekt avslutning på en mycket fin spelning.

 

Alter egot ger plats för de stora känslorna

Med Malmöbandet Nightmen insomnat ger sig sångaren Erik Mellerstedt ut på soloutflykt som alter egot Bo Mehr.
På lördag, lagom till lunch, står han på Gatuscenen på Gustav Adolfs torg. Då lär det bli stora känslor.

Nightmen var ett ganska ruffigt popband med ett lite punkigt tilltal. Den musik som Bo Mehr står för, i alla fall i nuläget, är något annat. Tänk sent på natten-pop. Tänk Scott Walker och tänk Nick Caves ballader.
Men vem är egentligen Bo Mehr?
– Han är en scenpersona som jag skapat. I dagsläget är han något slags romantisk cowboyfigur som sjunger pop, säger Erik Mellerstedt.
– När jag började skriva musik till det här kände jag att det här behöver jag någon annan som står för än Erik Mellerstedt. Jag behövde gå från mig själv för att få utrymme och för att gå ifrån de andra musikaliska alster som jag har gjort tidigare.

Han berättar att han alltid drömt om att sjunga ballader. Grundtanken är att karaktären Bo Mehr ska vara föränderlig och får honom själv att känna sig friare i det han gör.
– Jag har väl aldrig ansett mig själv vara en person som hanterar romantik, eller ens kärlek, på det sättet som jag hade önskat; som den här fantasin som man snappar upp genom all kultur man tar emot som barn.

Projektet Bo Mehr rör sig i gränslandet mellan musik och skådespeleri.
– Egentligen kanske jag bara är en person som önskar att jag blivit skådespelare och därför håller jag på med musik.

I någon mån går man väl alltid in i en roll som sångare som sjunger en sång?
– Ja, absolut. Vi har haft mycket diskussioner kring karaktärsskapande. Just det här att leva sig in i karaktären kan skapa musik. Jag tror personligen att ganska många artister inte är den personen de är på scen när de är hemma eller hämtar på dagis.
Det handlar om fantasi, menar han. Det händer inte tillräckligt mycket i de flesta människors liv för att det ska räcka rätt upp och ned som material för en skiva om året.
– Folk är mer intresserade av att lyssna på något relaterbart om stora känslor till en annan person eller mörkret av att förlora någon än om någon som borstar tänderna, går till gymmet och träna eller vad man nu gör. Har man då inte gjort det tillräckligt ofta får man hitta på.

Är Bo Mehr den person du skulle vilja vara?
– Det är svårt att säga om det är den personen jag vill vara eller som det bara är den personen som jag tycker det är lite härligt att få leva i periodvis.
Än så länge har Erik stått på scen två gånger som Bo Mehr, den första var som förband till Sarah Klang på KB. Och visst är det lättare att ställa sig på scen som en karaktär än att göra det som sig själv, något Erik i någon mån gjort även i sina tidigare projekt.
– Det är det jag alltid har uppskattat i musik, de här karaktärerna. Jag tycker att det måste finnas något mer i musiken. Det räcker inte med att du släpper fin musik. I min värld måste det finnas en förpackning, ett ansikte; det måste finnas en illusion av en person.
Bo Mehrs debutsingel, Crying, kom i våras och den 24 augusti släpps andra singeln Such a Fool (For You). En knapp månad därefter, den 21 september, släpps albumet Dreamer. Albumet spelades in live på bara tre dagar (för att få till den rätta nerven) tillsammans med producenten Joakim Lindberg, basisten Matilda Berggren, trummisen Markus Johansson och och med Karl Arvidson på klaviatur och elektronik.

Är du nervös för skivan ska tas emot?
– Ja, det är jag naturligtvis. Samtidigt som jag måste säga att längtan att dela med mig av det är mycket större än nervositeten. Jag har levt med det så länge nu att jag bara vill att det ska komma ut. Men jag är väldigt stolt, glad och nöjd. Att spela in en skiva är alltid ett experiment men jag tycker att det blev tillräckligt bra och konstigt.

Ellen kastar ljus över Höglund

Foto: Pressbild

Med grubblande texter som på ett ytterst personligt vis dissekerar det mänskliga tillståndet karvade Kjell Höglund ut ett alldeles eget utrymme i den svenska musikhistorien.
Höglund må numera ha pensionerat sig från scenen: hans musik lever än, inte minst genom Ellen Sundberg som kommer till Skåne för två spelningar i slutet av veckan.

För Ellen Sundberg, från byn Bjärme utanför Östersund, började resan med Kjell Höglund på Storsjöyran 2015. En av programpunkterna var att jämtländska artister skulle tolka sånger av andra jämtländska artister. För Sundberg föll valet på Kjell Höglunds nästan komiskt sorgsna Man vänjer sig.
– Jag tyckte att det var så kul att sjunga den låten att jag började lyssna mer på honom, berättar Ellen Sundberg på sjungande norrländska.
– Sedan tänkte jag att jag måste göra något mer med det för det finns så mycket bra som folk borde få höra. Och så ville jag kasta lite nytt ljus på honom.
– Han har gjort så himla mycket, när man kollar in hans katalog. Och de flesta låtarna är inte som En stor stark och Jag hör hur de ligger med varandra, de är någonting annat. Man vill att folk ska förstå det, att han skriver så bra låtar.

25-år gammal hade Sundberg hunnit med tre huvudsakligen engelskspråkiga album med countrydoftande singer-songwritermusik, innan hon i februari släppte sin skiva med Höglundtolkningar, Du sålde min biljett.
– Jag har aldrig varit intresserad av att köra covers, mer än någon enstaka här och där, men med Kjell kände jag att jag måste får göra det. Det blir en annan grej med någon annans låtar men med Kjells känns det ändå bra.
Ellen Sundberg beskriver Kjell Höglunds sånger som allmänmänskliga och inte skrivna ur perspektivet av ett speciellt kön, de har både manligt och kvinnligt i sig.
– Jag tycker inte att det finns någon annan svensk artist eller låtskrivare som skriver som Kjell. Han har ett unikt sätt att skriva på. Han skriver om mänskliga saker men det blir inte trivialt eller tråkigt. Han formulerar sig på ett så speciellt sätt, även om han skriver om vanliga saker som hur det är att vara människa.

Även om det överraskande nog kom en singel i julas så är Kjell Höglund, som fyllde 72 i december, sedan flera år pensionerad och lejonparten av hans verk ligger långt tillbaka i tiden. Ändå anser Ellen Sundberg att de inte tappat i relevans sedan de skrevs.
– Många av dem känns nästan mer aktuella idag än när han skrev dem. Häxprocess skrev han på 70-talet och den passar ju otroligt bra in i vår samtid. Det är ju det att det handlar om människor och mänskligheten förändras inte så mycket. Man beter sig alltid på samma sätt.
Just sången Häxprocess är något av ett nyckelverk i Höglunds produktion, men med sin oerhört ordrika text och sina dryga 15 minuter innebär den också vissa praktiska problem.
Att fånga, och sedan hålla kvar, publikens uppmärksamhet så länge är inte lätt.
– Johan Johansson, som spelat mycket med Kjell, har berättat att ibland när de varit ute och spelat så har någon ropat “spela Häxprocessen” och efter att de spelat i fem minuter är det ingen som orkar hålla koncentrationen längre även om det är en bra låt. Jag funderade länge hur jag skulle göra med den live. Man vill att folk ska kunna orka lyssna hela låten. Därför har vi delat upp den. Det blir som en föreställning, den här konserten. Det blir ganska mycket prat, så blir det lite högläsning. Vi har några verser som vi läser och sedan kör vi de sista verserna.

Det blir nästan som ett ramverk för hela föreställningen…
– Det kan man absolut säga. Det blir som en röd tråd genom hela.
Kjell Höglunds röst tenderar att få människor att falla in i antingen älska- eller hatakategorin medan Ellen Sundberg är mer av en i traditionell mening duktig sångerska.
– Det är många som har svårt för hans uttryck eftersom han är så speciell. De som gillar honom gör det himla mycket och så finns det de som har svårt för att ta det till sig. Jag tycker att det är bra och coolt att han är så speciell, fler borde våga vara som de är.
– Folk kan vara hur duktiga som helst på att sjunga, i slutändan är det ändå känslan och uttrycket i det man gör som spelar någon roll. Det är som alla de som säger att Håkan Hellström inte kan sjunga – vem bestämmer det? Kärnan är känslan och uttrycket.

Just att han är så säregen har också givit honom en hård kärna av fans, något som Sundberg medger var lite skrämmande.
– Man var ju lite nervös för om hardcore-fansen ska acceptera det. Det kan ju bli att de tycker att man förstört låtarna, sådant vet man ju aldrig i förväg.
– Jag måste inte bli omtyckt av alla men det vore ju trist om de som gillar honom stenhårt hade tyckt att jag slaktat hans låtar. Men jag har inte fått några sura kommentarer än så länge.

Hur har Kjell själv reagerat?
– Han är ju väldigt anonym. Jag har inte pratat med honom själv men jag träffade Johan Johansson igår och han sa att Kjell tycker att det är jätteroligt. Och för några veckor sedan skrev Kjells fru till mig på facebook att de lyssnat på skivan och tyckte att det var bra.

Fotnot: Ellen Sundberg spelar utanför Malmö Live inom ramen för Sommarscen på torsdag och på fredag spelar hon på Solhällan i Löderup.

Det spännande bubblar under ytan

Det börjar dra ihop sig till årets Malmöfestival. Det är knappt tre veckor kvar och nu är hela musikprogrammet spikat och offentliggjort.
När jag ögnar igenom årets musikprogram för festivalen – framförallt för den delen som utspelar sig på den stora scenen på Stortorget – är det inte utan att jag drabbas av en viss känsla av deja vu. Timbuktu och Thåström; Silvana Imam och Sabina Ddumba; Ane Brun och Melissa Horn.

Visst har de givit oss fantastiska upplevelser på Stortorget tidigare; visst har såväl Thåström som Silvana Imam och Sabina Ddumba varit alldeles lysande på de spelningar jag sett med dem denna sommar. Och visst ser jag lika mycket som alla andra fram emot att äntligen få se Wilmer X live igen. Men inte tyder det på en sådär alldeles enorm fantasi när en dryg handfull av festivalens största artistbokningar har spelat här i närtid.

De där stora utländska bokningarna lyser också med sin frånvaro. Det är inget Los Lobos eller Gaslight Anthem på Stora scenen i år, om man säger så. Med det sagt ser jag väldigt mycket fram emot Rokia Traoré från Mali och hennes elektriska blandning av tuaregblues, jazz och pop.

Men. Det är ju kanske inte heller på Stortorget den intressantaste musiken återfinns. I år får den uppskalade Gustavscenen ta över Posthusscenens tidigare roll för de mellanstora akterna. Och här levererar Malmöfestivalen på en högre nivå. Sarah Klang, som slagit igenom med dunder och brak i år, är en spelning som det ska till hot om allvarlig kroppskada för att jag ska missa. Malmörapparen Ozzy känns också som ett namn för framtiden.

Några personliga favoriter finns det också utrymme för: punkbandet Vånna Inget, soulsångerskan Shirin och den musikaliskt äventyrliga Anna von Hausswolff och dito jazzgruppen Goran Kajfes Subtropic Arkestra.

De som, likt undertecknad, har en förkärlek för den brittiska skamusik som utvecklades parallellt med punken bör inte missa att The Selecter och The Beat – två av genrens största band efter giganterna The Specials och Madness – gör gemensam sak.

Rock Stage lär jag nog också leta mig till. Kolla in Hedda hatar och Vet hut på grund av coola bandnamn. För det är ju en av de roligaste grejerna med att vara på festival. Att bara råka snubbla in någonstans och se något man aldrig hört talas om men som låter alldeles fantastiskt.

Ett band ska jag dock inte missa på rockscenen, Steve ’n seagulls. Finnarna har inte bara ett roligt bandnamn utan även oemotståndlig blandning av bluegrass och hårdrock. Blandningen är förvisso långt ifrån ny – Hayseed Dixie lekte med hårdrocksklassiker i hillbillytappning redan vid millenieskiftet – men kolla in deras version av AC/DC:s Thunderstruck på Youtube så förstår ni varför de måste ses.

Sommarscen och skivsläpp för Hater

Genom vackert ringande gitarrer och ett drivande beat tränger Caroline Landahls bitterljuva stämma. Vi befinner oss någonstans i utrymmet mellan drömpop och shoegaze.
Malmöbandet Hater, som albumdebuterade med You tried förra året, har en ny skiva i pipelinen och i morgon uppträder de tillsammans med Hey Elbow på Sommarscen Malmö.

Med det vänliga, lite lätt melankoliska tilltalet är bandnamnet Hater kanske inte helt självklart.
– Det var trummisen Lukas idé. Vi snackade om en massa namnförslag och inget kändes rätt och så sade han Hater för att det lät kul att ha ett sånt motsatsnamn eftersom vi spelar så mjuk musik, säger Caroline Landahl när Skånskan möter henne en solig eftermiddag vid ett kafé på Davidshalls torg.
Sist tidningen intervjuade bandet hade första skivan just släppts och uppmärksammats internationellt, vilket resulterade i en spelning på Roskildefestivalen.

Sedan dess har ett nytt album spelats in och bandet varit på sin första headlineturné.
– Det var jättekul. Vi var i Italien, i Paris, Tyskland … vi var runt en massa. Det var nervöst men det var skönt att spela många gånger efter varandra. Då kändes det att det släppte och blev roligare och roligare.
– När man kommer till ställen man aldrig varit innan tänker man: kommer det något folk? Vet de ens vilka vi är? Men det gjorde det. Det var mer folk än vad jag trodde att det skulle vara i alla fall.

Två singlar har släppts i år och det nya albumet, Siesta, släpps den 28 september.
– Vi hade betydligt mer tid på oss när vi spelade in den här. Vi hade runt två veckor och lade ned mycket mer tid i studion och lät låtarna landa lite. Lade lite pålägg. Det känns som att det kommer att märkas. Det hoppas jag i alla fall, säger hon med ett skratt.
– Förra skivan är lite ruffigare, den här är lite mer åt det slicka hållet.

Första albumet släpptes på Stockholmsbolaget PNKSLM Recordings. För det nya har bandet bytt till brittiska Fire records, med bland andra Kristin Hersh, Howe Gelb och Pulp i sitt artiststall. Bolagets hemsida pryds i skrivande stund av en stor bild på just Hater och nya skivan beskrivs där bland annat med orden: “Siesta” är det perfekta soundtracket till sommarromansen och det oundvikliga uppbrottet. Hjärtesorgen har aldrig låtit så skön.
– Det var inte det att vi inte gillade vårt gamla skivbolag, de var jätteduktiga, men vi ville prova om det hände något nytt om vi bytte skivbolag. Vi har fått spela mycket mer. Det behöver ju inte vara att det beror på det men det känns som att det gjorde det. Det är kul också att ha ett Englandsbaserat skivbolag.

I slutet av september väntar en vecka med festivalspelningar i Storbritannien och sedan är en ny Europaturné på gång i höst. Än så länge känner dock Caroline Landahl att bandets musik har tagits bäst emot i Tyskland.
– Det känns väldigt lyxigt att komma dit och spela. Man blir alltid så väl mottagen.

Turnélivet har knäckt många band. Man lever tätt på varandra och det kan leda till slitningar. Men det är inget Hater har lidit av än så länge.
– Nu vågar jag knappt säga något för att inte jinxa det men än så länge tycker jag att det har gått jättebra. Vi är olika personer allihop så klart men vi passar ihop. Vi kanske ska ha med en extra chaufför på turnén till hösten. Vi får se om det blir problem eller blir bättre, säger Caroline och skrattar.
– Vi hänger ju med varandra konstant, som en liten familj, även när det inte är turné. Det är jättemysigt.

På onsdag spelar Hater tillsammans med Hey Elbow på Indie i parken på Gullängen i Annelund, ett arrangemang inom Sommarscen Malmö.
– De är svinduktiga, verkligen jätteduktiga. Jag tycker att vår musik passar bra ihop.

Störstaste Bästaste Vackraste

 

Charles Attal och Perry Farrell, grundarna till musikfestivalen Lollapalooza, och Live Nations vd Anna Sjölund under pressträffen på Södra teatern i Stockholm. Foto: Fredrik Sandberg / TT

Det här med att slå på trumman …

Det var igår aviseringen kom om att det var idag beskedet skulle komma. Beskedet om den största livenyheten i Svea Rikes historia, sedan Hjort-Anders beslutade sig för att ge sig ut på vandringsväg med felan i hand.

Snacket gick på redaktionen. Vad kunde det vara? The Beatles återförenade med samtliga originalmedlemmar, inklusive de döda, till Ullevi? Beyoncé gör turné med Lasse Stefanz? Abba gör till slut slag i saken och turnerar i folkparkerna nästa sommar?

Problemet med att blåsa upp en nyhet allt för mycket: Det är lätt att göra folk besvikna.

Tiden för nyhetssläppet anlände. Och där droppade nyheten. Som en sten. Det år den amerikanska Lollapalooza-festivalen, grundad 1991 av Jane’s Addiction-sångaren Perry Farrell, som efter att tidigare ha varit i Paris och Berlin kommer till Stockholm. Den 28 och 29 juni nästa år äger jättefestivalen rum på Gärdet i Stockholm. Några artister är inte klara än.

Missförstå mig inte. Jag älskar rockfestivaler och ett nytillskott nästa sommar är naturligtvis välkommet i dessa tider av festivaldöd. Och jag älskade Jane’s Addiction när det begav sig (inte för att det har med saken att göra). Men när det som utlovats som den största live-nyheten sedan Jesus gick i kortbyxor visar sig vara en vanlig rockfestival, fast med ett känt amerikanskt varumärke påsmällt – då flyger tankarna till TS Elliots rader i slutet av The Hollow Men:

This is the way the world ends
This is the way the world ends
This is the way the world ends
Not with a bang but a whimper.

* * *

Men på 90-talet var verkligen Jane’s Addiction the shit. Lite ledsen att jag aldrig fick se dem när det begav sig. Att jag såg Perry Farrells band efter det, Porno for Pyros väger liksom inte upp att aldrig ha fått se Jane says, Stop och Been caught stealing live.

 

Det låter fruktansvärt men det är underbart

VIDEOPREMIÄR

– Det är kalendrar, det är planering och det finns inget utrymme för spontanitet.
Livet som nybliven förälder kanske inte är så rock n roll. Men Sista Bossen har satt föräldraskapet i centrum för nya videon Titta inte på mig (när jag vaggar).

Det är nio månader sedan jag sist såg Malmöbandet Sista Bossen. Då sparkade de igång ett rejält röj på Bengans kafé i Göteborg. Albumet Titta inte på mig (när jag dansar) hade precis släppts och sångaren Hampus Sundén – som i vanlig ordning tog hela lokalen i besittning för sitt scenutspel – gick i väntans tider. Vilken dag som helst skulle ett betydligt viktigare släpp ske. Han skulle bli pappa för första gången.
Nu delar Bonnie, som dottern heter, rampljuset med pappa i nya videon Titta inte på mig (när jag vaggar). Som titeln antyder är det en version av albumets titelspår – och som sådan ganska annorlunda än originalet – men det kommer vi till.

Bakgrunden till det nya släppet är att singelsläppet till albumets titelspår blivit duktigt försenat.
– Vi hade planerat att släppa videon till originalversionen i maj förra året, säger Hampus.
– När det blev så försenat så ville vi göra en grej av det och slog på den stora trumman. Det är egentligen bara en ursäkt att släppa en singel åtta månader efter att albumet kommit ut.
Nu blir det som en EP istället med fyra versioner av samma låt. Idag släpps alltså barnviseversionen. På måndag kommer en karaokeversion (Titta inte på mig (när jag karaokar)) och nästa fredag en liveversion – inspelad med mobilkamera.
– Det låter vedervärdigt men är alldeles underbart, säger Hampus med ett skratt.

Titta inte på mig (när jag dansar) – originalversionen, alltså – är som brukligt när det gäller Sista Bossen kantiga postpunk-beats, med insprängda öar av ytterst temporärt lugn och närmast lite progressiva melodiska utflykter. I barnvisan är anslaget annorlunda men ändå med det där Sista Bossen-tilltalet.
Hur tänkte ni när ni gjorde barnviseversionen?
– Vår tanke var att göra den till ett soft piano, lite “quirky” sådär. Vi jobbade med midi rakt in i datorn och sedan har pianisten Ylva Almkrans gjort ett pianoarr på låten. Sedan lade vi till lite extra midiinstrument, som en liten flöjt, för att det helt enkelt var roligt. När det var dags att lägga sången så skrev jag ihop texten nästan samtidigt som jag skulle göra det. Det var en väldigt avslappnad process.
Texten rör sig kring det nya pappalivet.
– Jag ville att den skulle handla om den nya tillvaron av att ha ett barn och att försöka vara tillräcklig. Slutklämmen är att jag vill knyta an till min dotter. Men vi har ändå bevarat någon typ av humor, tycker vi i alla fall själva.

Man kan ifrågasätta om det verkligen är en barnvisa, åtminstone i traditionellt hänseende, med tanke på tematiken.
– Det är en barnvisa ur ett vuxet perspektiv. Vi försökte spegla hur vardagen ser ut. Det är mycket barnvagnspromenader och gungande i parken. Det är flera timmars bus om dagen. Och den här känslan av att vara en clown. Det finns inget härligare än att gå till öppna förskolan och titta på det vuxna.
– Man är rädd i början och man ska vara tillräcklig. Barnet ska älska en och man älskar barnet. Vi har försökt spegla det där lite grann i låten.

 

Hur är det att kombinera rock n roll-livet med att vara nybliven förälder?
– Det är kalendrar, det är planering och det finns inget utrymme för spontanitet. Det krävs minutiös planering för att få till spelningar och rep och så vidare. Och man får inte glömma bort sin partner. Man är ju tre. Det är ju inte bara ett barn jag fått utan även en förändrad relation. Det är sjukt viktigt att man får tid för varandra och att man visar mycket kärlek. Det är något jag tror att många småbarnsföräldrar glömmer bort. Att det är därför skilsmässostatistiken är som den är.

Än så länge är Hampus ensam förälder i bandet.
– [Gitarristen] Fredrik [Persson] är i och för sig nybliven med hus så man kan säga att han också är lite förälder. Han säger alltid att han ska hem till huset. Det känns som att våra rep måste läggas upp efter den nyblivne föräldern och den nyblivne husägaren.

Lady Gaga ställer in turné

Lady Gaga uppträdde på den 60:e årliga Grammygalan på Madison Square Garden i New York den 28:e januari. Foto: Matt Sayles/Invision/AP/TT

Lady Gaga plågas av svåra smärtor – nu ställer hon in Europa-turnén, däribland spelningar i Stockholm och Köpenhamn.

Om knappt två veckor, den 15 februari, skulle Lady Gaga ha stått på Globens scen på sin Joanne World Tour och två dagar senare skulle hon uppträtt på Royal Arena i Köpenhamn. Men så blir det inte.

Stefani ”Lady Gaga” Germanotta plågas av svåra smärtor och tvingas nu ställa in resten av turnén.

”I går kväll, med starkt stöd från sitt medicinska team, tog Lady Gaga det väldigt tuffa beslutet att genast avsluta turnén. Hon är extremt ledsen och djupt bedrövad över att hon inte kan spela för sina europeiska fans, som så tålmodigt har väntat på henne” skriver arrangören Live Nation i ett pressmeddelande.
”Hon tas nu om hand av medicinska experter som jobbar nära henne så att hon ska kunna spela för sina fans under åren som kommer.”

Den europeiska delen av världsturnén har redan skjutits fram en gång på grund av de smärtor Stefani Germanotta plågas av. Från början skulle den ha startat i september förra året. I dokumentären Gaga: Five foot two berättar Germanotta att hon lider av kronisk värk orsakat av begynnande fibromyalgi.

”Jag har alltid varit ärlig om kampen med min fysiska och psykiska hälsa. Jag har i åratal försökt gå till botten med dem. Det är komplicerat och svårt att förklara, och vi försöker förstå det. När jag blir starkare och när jag är redo berättar jag mer om min historia och planerar att kraftfullt ge mig i kast med det så att jag inte bara kan öka medvetenheten utan även stöda forskningen för andra som lider som jag gör, så jag kan hjälpa till att göra skillnad” skrev hon själv på sin hemsida i samband med att turnén sköts upp.

”Jag använder ordet ”lida” inte för medlidande eller uppmärksamhet och har varit besviken över att se att människor online hävdar att jag är dramatisk, hittar på det här eller spelar offer för att komma ur turnerandet. Om du kände mig skulle du veta att detta inte kunde vara längre från sanningen. Jag är en fighter. Jag använder ordet lider inte bara för att trauma och kronisk smärta har förändrat mitt liv men för att de hindrar mig från att leva ett normalt liv. De hindrar mig också från att göra det jag älskar mest i världen: att uppträda för mina fans. Jag ser fram emot att turnera igen snart, men jag måste vara med mina läkare just nu så jag kan vara stark och uppträda för er alla de närmaste 60 åren eller mer. Jag älskar er så mycket.”

* * *

Några av de texter jag skrev i samband med Lady Gagas Malmöspelning 2010:

Krönika: Gaga – den nya tidens superstjärna
Liverapportering: Gaga – minut för minut
Recension: En starkt lysande fest för ögat

Klippan, bruksorten som värmt pophjärtan i 40 år

Foto: Ralph Bretzer

Klippans centrum. Orden värmer än idag pophjärtan, och det inte bara på grund av Torssonlåten som lånar dess namn.
Här föddes för 40 år sedan, i kyrksalshusets källare, något oväntat ett svenskt popunder.

Bilen rullar norrut från Malmö. Wilmer X låt ”Vägen till Klippan” leder färden via stereon. Hade jag valt att ta tåget istället hade Torssons ”Klippans centrum” fyllt samma funktion. Jag hälsas välkommen av en skylt och under den en annan: ”Klippanpopen 40 år – utställning på Klippans konsthall”. Jodå, visst bär man arvet med sig.

– Det började med konsert och kvarsittning.
Jag möter Thomas Holst på ett kafé i centrum. Det första han gör är att berätta om sitt första – och något oplanerade – framträdande med det band som mer än något annat kommit att förknippas med den nordvästskånska bruksorten, Torsson, ett band han idag har varit medlem av i mer än 30 år, parallellt med medlemskapet i Wilmer X, ett band som också har tydliga kopplingar till Klippan.

Thomas Holst gjorde sin forna kollega från Kommissarie Roy, Kiddie Manzini, sällskap in i Torsson. Arkivbild

1977, när Holst var 14 år, skulle Torsson spela i aulan på Snyggatorpsskolan. Själv låg han hemma och var sjuk men bodde tvärs över gatan från skolan. På tiorasten kom kompisarna och hälsade på och påminde honom om vad han skulle missa.
– Jag vill minnas att jag inte ens tog av mig pyamasen utan bara trädde jeans, tröja och jacka över och gick in. Jag och min kompis sprang upp på scenen och doade på sista låten, jag tror det var Johnny B Goode.
Han blev iakttagen av sin klassföreståndare som uttryckte sin förvåning över att den normalt sett skötsamme pojken var sjukanmäld men ändå, uppenbarligen, frisk nog att gå på konsert.´Det slutade med kvarsittning och en utskällning av rektorn, men värt det var det.
– Ja, tusen gånger om. Det var första gången jag stod på scen med Torsson och jag fick kvarsittning. Det låter som en Torsson-text, säger han med ett skratt.

Spelningen skulle få stor inverkan på 14-åringens liv. Torsson öppnade med en tolkning av blueslegendaren Elmore James låt Talk to me baby.
– Jag var helt chockad. Jag visste inte att det kunde låta så bra om musik.

1977 hade Klippans hela kommun 16 427 invånare. Det är inte ett stort underlag för en musikscen men det skulle visa sig tillräckligt. Samma år föddes musikföreningen Bombadill och studion med samma namn. I deras efterföljd kom skivbolagen Svenska Popfabriken och Kloaak. Och en lång rad band: Kriminella Gitarrer (som släppte Sveriges första punksingel), Kommisarie Roy, Noise, Torsson och Wilmer X.
– Det började så blygsamt som det bara kan göra med några gymnasiekillar som ville ägna sig åt musik men inte riktigt visste hur. Och så var det en musiklärare som var öppensinnad och tyckte att deras kreativitet var rolig. Han fixade en synth och en lokal och en enkel bandspelare och det är faktiskt embryot till allt som sedan hände i Klippan.

Bo Ingvar Olsson. Foto: Lazlo Nemeth

Musikläraren ifråga heter Bo Ingvar Olsson och var klassiskt utbildad, spelade fiol i Stephanne Grapellis anda och intresserade sig för elektronmusik. Men han var öppen för andra former av musik.
”Jag tror att alla sorters musikyttringar har kvaliteter. Ibland kan det vara svårt att hitta dem i viss sorts musik men jag tycker om alla sorters musik” sa han i SVT:s Magazinet 1982, i ett inslag som tog pulsen på Klippanpopen. I samma program sa reportern Christoffer Barnekow:
”Musiken från Klippan är saklig och fri från självömkan. // Klippan är lite grann som Liverpool i början av 60-talet.”

Förutom Bo Ingvar Olsson var det två killar som redan hade gått ut gymnasiet när föreningen Bombadill startades som kom att få centrala roller: producenterna Mats Pettersson och Anders Pålsson – mer kända som Mats P och Pål Spektrum. De båda herrarna ligger dessutom bakom den nyutkomna boken ”Ett skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan.
– Det var några eldsjälar – det är de som behövs – och de var inte bara intresserade av att spela i band utan de var också intresserade av att driva föreningen och kom på att de ville ge ut skivor.
– De var väldigt präglade av punken och anammade den här attityden. Torsson låter inte så men om man bortser från musiken och ser till hur de tänkte, tyckte och jobbade var det väldigt mycket punk.

Thomas Holst när Wilmer X var med och invigde Citytunneln i Malmö 2010. Snart återförenas bandet för sin 1 000:e spelning som äger rum på Sweden Rock .Foto: Stefan Persson

1981, tre år innan han började i Wilmer X och fem år innan han blev en del av Torsson, hette Thomas Holst band Kommisarie Roy, ett band som blandade Status Quo, glamrock och punk med sång på bred Klippandialekt och texter som innehöll pojkrumsdrömmar om prinsessan Caroline av Monaco och suget efter mat från Möllans Pizza på andra sidan Storgatan.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort.

Kommisarie Roy sjöng, som sagt, om Möllans Pizza och om en Klippanpåg på vift i världen (Helsingborg). Torsson om Pålles gatukök (som var bäst för där jobbade morsan till (Bombadillprofilen) Sven Tall) och Wilmer X om vägen till Klippan. Den lokala förankringen var viktig.
– När man tänker på Torsson och Klippan så betyder den ju allt och så var det även från Kommissarie Roy och en del andra band.

Torsson spelar på Stortorget i Malmö 2002. Thomas Holst, till vänster i bild, och Bo Åkerström. Foto: Eva-Lisa Svensson/ARKIV

Thomas Holst tycker att man kan tala om ett Klippansound även om banden var sinsemellan olika.
– Ja, det tycker jag. Det är så enkelt att det fanns begränsningar. Det fanns inte pengar att skaffa utrustning för alla gånger. Därför blev väl Klippansoundet att det låter lite spinkigt. Ja, inte om alla inspelningar, kanske, men Klippan har ju nästan blivit synonymt med Torsson. Deras första skiva – som jag tycker är underbart bra, jag är inte med på den så jag kan säga det – den är ju väldigt tunn i ljudet.
Många speltillfällen bjöds det inte på i en liten ort men det anordnades elektronmusikuppspelningar i biblioteket, månadskonserter (om än inte varje månad) och den årliga Parkfesten. Kriminella gitarrer slog upp dörrarna till sin lokal och hade replokalsspelningar.

– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns. Det var två tv-kanaler och så fanns det tidningar.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.
Om vad ungdomarna, och deras initiativrike musiklärare, tog sig för var det inte så många på byn som tog någon notis av. I alla fall inte till att börja med.
– När samlingsalbumet Svensk Pop kom började det skrivas lite om det. Det fanns inte lika mycket media som nu och om Expressen eller Aftonbladet gjorde en hel- eller halvsida så var det jättefett. Och det gjorde de!

Boken som firar 40-årsjubileet. Omslagsfotot visar Thomas Holst band Kommissarie omkring Sven Talls bil.

Torssons första album, med hitsingeln Det spelades bättre boll, släpptes 1980 och gjorde naturligtvis sitt till för att öppna ögonen på människor.
– När vi gjorde vår lp med Kommisarie Roy 1981 så gjorde vi en spelning på Regnbågen. Jag var rätt skeptisk men det kom massor med folk och alla stannade kvar när vi skulle spela. Det normala var att åtminstone hälften bara stack och sket i det. Vi förstod ju att det var folk på högstadiet som hade köpt skivan. Det var väldigt smickrande, vi hade inga sådana förväntningar.

Sedan dess har Klippanpopen blivit ett begrepp. I konsthallen pågår fram till den 14:e januari en jubileumsutställning, den nya boken ligger på bokhandelsdiskarna och även om Pålles gatukök är sedan länge hädangånget så finns det ett Nya Pålles som på skylten ute vid vägen gör reklam för Pannbiff me’ lög – vilket man väl får förmoda är en hommage till Torssons låt Klippans centrum. När jag avslutar mitt Klippanbesök med en korv där låter jag dock bli att fråga om Sven Talls morsa jobbar kvar.
– Nu märker jag ju att det är en enorm skillnad. Det har pratats och skrivits så mycket om det här att det är jätteförankrat även bland människor som inte har något större musikintresse. De är stolta och glada över Klippanbanden, säger Thomas Holst.

1982 åkte Christoffer Barnekow till Klippan för att göra reportage om orten och dess musikunder för tv-programmet Magazinet. 15 år senare kom han tillbaka för en uppföljning.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×