Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Gitarristen Peter Puders död

Foto: TT

Lundagitarristen Peter Puders, känd från band som Commando M Pigg, TT Reuter och Imperiet, är död. Han blev 58 år gammal.

Det är TT som är först med nyheten om Peter Puders, eller Höglund som han egentligen hette, gått ur tiden. Det är kanske inte helt opassande med tanke inte helt opassande med tanke på att han först lät sin postpunkigt vassa gitarr höras 1978 i Lundabandet TT Reuter, där han spelade med bland andra Henrik Venant.

Efter att bandet splittrades 1981 flyttade Puders till Stockholm och spenderade sedan en stor del av det årtiondet i Commando M Pigg, samtidigt som han som studiomusiker medverkade på album med bland andra Ulf Lundell och Imperiet. Under 90-talet återfanns han vid Thåströms sida, såväl solo som med industrirock-projektet Peace, Love & Pitbulls.

2015 återförenades Commando M Pigg. I sin recension i Dagens Industri av den platta gruppen släppte samma år skrev Jan Gradvall att de var ett av det tidiga 80-talets bästa och mest originella band och att de spelade
”en helt egen slags postpunk som vågade vara vacker och storslagen utan att bli pompös. 35 år senare är gruppen tillbaka. Samma sound. Samma Musse Pigg-öron. Fast med fyra vuxna människors samlade livserfarenheter i Marshall-förstärkarna. ”

Den 21 oktober skulle Commando M Pigg spelat på Folk å Rock i Malmö. Puders bandkollega Anders Karlmark nåddes av dödsbeskedet i lördags.

– Man fattar ingenting. Det är bara en stor chock än så länge. Han är alldeles för ung och för bra för att försvinna, säger han till Nöjesbladet.
– Jag har en stor saknad efter en av de bästa svenska gitarristerna. Det känns som en musikalisk halva från mig själv har försvunnit.

 

Den sista ipod:en är tillverkad

Bortgången: Apples Ipod 2001-2017 Foto: Paul SakumaAP/TT

I april för sju år sedan gick Sony Walkman ur tiden. Nu får den sällskap i historiens arkivrum över arkaisk teknik.

Kommer ni ihåg freestyle:en? De där små kassettbandspelarna man – eller i alla fall en del av oss, undertecknad inkluderad – ständigt bar i sina ficka och som såg till att livet fick ett soundtrack.

För mig var det band med allt från Neil Young till Bad Religion, Emmylou Harris till Einsürzende Neubauten i den lite klumpiga gula vattentäta varianten av Sony Walkman som tog mig igenom gymnasietiden.

Kassett-freestyle:en blev så småningom en cd-dito. Väldigt mycket bättre ljud blev det, men de var också betänkligt bräckliga och med laserpick-up:er som gärna hoppade och, i bästa fall, störde musiken. I värsta fall kunde skivorna till och med skadas.

Att enkelt kunna ha musiken med sig vart man gick måste ha upplevts som en uppenbarelse när freestylen lanserades 1979 men nästa steg i utvecklingen skulle komma i samband med en veritabel revolution.

Den första mp3-spelaren kom ut på marknaden 1998. Året därpå startade Napster, fildelningstjänsten som tvingade hela skivindustrin på knä och gjorde näst intill all musik tillgänglig överallt och hela tiden. De två gifte sig alldeles utmärkt. Att fylla det stora minnet med lagligt köpta mp3:or hade kostat en förmögenhet…

Kunde det bli bättre? Kunde det bli friare? Kunde det bli lättare?

Ja, det kunde det.

Allt som är fast förflyktigas. Allt som är nytt och det senaste kommer att bli obsolet och föråldrat. 2010 avslutade Sony produktionen av det som var flaggskeppet bland freestyle:er. Och den 27 juli 2017 tog Apple ned ipod:en från hyllan.

Framtiden är streamad och inte nedladdad och som allt större del av våra liv har den flyttat in i telefonen. Eller, ja, ett tag till i alla fall. För som bekant är framtiden svårgissad men själv föreställer jag mig att hela paketet flyttar in under huden och är uppkopplat direkt mot hjärnan.

En ipod blir förresten kvar i Apples sortiment, Ipod Touch. Men det är å andra sidan i princip en telefon som man inte kan ringa med. Men vem använder å andra sidan sin telefon till det nu för tiden?

Ett annus horribilis för kulturen

2016 blev ett år när många stora svenska såväl som utländska kultur- och nöjespersonligheter gick ur tiden. Och 2017 kan bli etter värre…

Liemannen borde kunna ta ett friår. 2016 har han jobbat för högtryck. Redan i våras pratades det om 2016 som ett annus horribilis för kulturen i allmänhet och popmusiken i synnerhet. Då hade David Bowie och Prince gjort Umberto Eco och Bodil Malmsten sällskap till the great gig in the sky. Och sedan har det fortsatt. Olle Ljungström, Freddie Wadling och Josefin Nilsson; Dario Fo och Lars Gustafsson och nu på slutet Carrie Fisher och hennes mor Debbie Reynolds.

Men varför har just 2016 blivit ett så fruktansvärt år för kulturen? Är det bara en slump?

Till att börja med kan vi väl slå fast att rockstjärnor verkligen dör tidigare än oss andra. Det är inte så som en kristen amerikansk organisation gjorde för ett tiotal år sedan – för att bevisa något slags tes om djävulens musik – att man lätt kan ta alla döda rockstjärnors ålder vid frånfället och slå ut ett medelvärde. Men det är ett faktum att man som turnerande musiker lever i ett större antal riskmiljöer än de flesta andra. Man spenderar mycket tid i turnébussen och trafiken är som bekant inte ofarlig, dessutom befinner man sig på kvällarna i miljöer där alkohol och droger figurerar i överflöd.

Men, och det är ett stort men, rockmusiken är fortfarande relativt ung som form. Den första rock n rollgenerationen som skapade den musik som hördes på 50-talet har det senaste decenniet kommit upp i den ålder att de börjar dö på naturlig väg. Och det flesta rockmusiker som har levat gör så fortfarande, vilket innebär att majoriteten av de som dött gjort så i förtid på ena eller andra sättet.

Vi kan också tänka oss antalet rock- och popmusiker som en pyramid där toppen är startpunkten och basen är nutiden. Det finns otroligt många fler popmusiker idag än vad det någonsin gjort tidigare. De första riktigt stora, i antal räknat, rockgenerationerna, de som kom i slutet på 60- och början av 70-talet har nu kommit upp i väldigt riskabla åldrar. För männen har innebär det till exempel att risken för prostatacancer är väldigt mycket högre nu. Och just cancern har varit en stor dråpare i år. David Bowie, Greg Lake från Emerson, Lake and Palmer, skriftställaren AA Gill och självaste professor Snape, Alan Rickman, är bara några av dem som i år tagits i förhållandevis unga år av cancern.

Redan i april publicerade BBC en artikel där man slog fast att det inte bara varit ovanligt många ”celebrity deaths” i år utan även att det är en kraftigt uppåtgående trend. Som en förklaring tar man upp vad man kallar ”the baby boom factor”. I USA exploderade befolkning i storlek efter kriget. Inte mindre än 23 procent av landets befolkning är född mellan 1946 och 1964. Dessa har nu nått upp i den ålder där människor har högre risk att ryckas bort än tidigare.

Vi är fler människor än vad vi någonsin varit tidigare och åtminstone i västvärlden har befolkningen blivit äldre. Dessutom har vi idag ett samhällsklimat som producerar mycket fler kändisar än vad som någonsin gjorts tidigare. Internet och sociala medier har fragmenterat och spritt kändisskapet. Andy Warhol kan inte ha anat hur rätt han hade när han pratade om att i framtiden skulle alla vara kända i 15 minuter. Och av enkel logik följer att om vi har fler kändisar kommer fler kändisar också att dö.

Av detta följer också att det med all sannolikhet inte är slut här. Liemannen kommer inte att kunna ta något friår – tvärt om riskerar 2017 att bli ännu svartare.

Fotnot: Annus horribilis betyder fruktansvärt år på latin. Uttrycket populariserades av drottning Elisabeth i ett tal till sitt 40-årsjubileum som drottning 1992, ett år som kantats av en lång rad motgångar för det brittiska kungahuset.

Skönheten till MacGowans odjur

Idag är det 16 år sedan en av Englands bästa och mest förbisedda sångerskor allt för tidigt rycktes ifrån oss.

Kirsty MacColls röst är överallt så här års. Den hörs på den mest romantiska sång att någonsin uyspela sig i en fyllecell på julafton, och definitivt den mest romantiska låt där någon i sångens kärlekspar kallas ”an old slut on junk”. 
MacColl föddes 1959 som dotter till den världsberömde folksångaren Ewan MacColl (Dirty old town). Den 18 december 2000 dök hon i Mexiko med sina barn. När de kom upp till ytan såg hon en båt på väg mot dem i ett område där inga båtar var tillåtna. Hon lyckades knuffa bort sin då 15-åriga son ur båtens väg men träffades själv av den och omkom.

Det är en ödets ironi att en så fantastisk sångerska och låtskriverska är mest hågkommen för en duett, Fairytale of New York, skriven av någon annan, The Pogues Shane MacGowan, och två covers: Billy Braggs A new England och The Kinks Days.

Det är en ödets ironi, inte minst som hennes egen katalog är fylld av lysande låtar som They don’t know (som Tracey Ullman hade en stor hit med), Walking down Madison och There’s a guy work down the chip shop swears he’s Elvis.

Valet av MacColl som duettpartner på Fairytale of New York var ett genidrag av MacGowan och company. Hennes röst har en änglalik skönhet i kombination med en blasé världströtthet som passar helt rätt in i den roll hon spelar i sången – och som passar perfekt med den torra brittiska humor som genomsyrar hennes egna sånger. Det var också ett briljant drag ur hennes eget perspektiv. Världens genom tiderna bästa julsång har säkerställt att hennes röst aldrig kommer att bli bortglömd trots den oförtjänt undanskymda plats hon fått i musikhistorien.

Själv högtidlighåller jag hennes minne på denna hennes dödsdag genom att tömma min lokale skivhandlares Kirsty MacColl-fack.

Till långsamhetens lov

sz7a89d1Foto: NSk/Arkiv och TT. Montage: Ralph Bretzer

– Det är långsamhetens dag idag. Skriv något om den, säger chefen.
– Men gör det kvickt. Du får tjugo minuter på dig.

Jag försöker förklara för honom att det lite går mot ämnets natur att skriva långsamhetens lov men att göra det fort; att det inte är hälsosamt att stressa i de tidiga morgontimmarna när man precis kommit innanför dörrarna på jobbet.

– Gör det bara! säger han med den uppjagade tröttheten hos en man som uppenbarligen jobbar på sin hjärtinfarkt.

Den 21 juni är den längsta dagen på året, vilket fick rörelsen Slow Movement att välja just denna dag till att fira The International Day of Slowness. Det började i Montreal i Kanada och i Italien.

När dagen för tiotalet år sedan kom till Sverige uttalade sig en man vid namn Tomas Moberg, som titulerade sig långsamhetskonsult, i Aftonbladet om orsaken att fira en dag mot tidens stress och höga tempo:

– För att samhället kräver att vi hela tiden ska vara effektiva och snabba. Det här är en manifestation mot snabbheten. Dagen är även viktig ur ett ekologiskt perspektiv. Vi måste bromsa vår resursanvändning och få ner hastigheten i våra städer. Långsammare tempo ger trevligare städer så det finns en social aspekt också.

Det låter ju mer än tilltalande. Att vi lever i allt mer stressade tider är ju svårt att förneka. Å ena sidan har vi mer fritid än vad människor hade förr i världen: arbetstiden är mer tydligt definerad och under en kortare del av dagen än för, säg, hundra år sedan, samtidigt som vi har längre och längre sommarsemester. Å andra sidan blir tempot allt mer uppskruvat under den tiden av dygnet som vi arbetar.

Jag kan inte tänka mig att detta är bra för oss, fysiskt eller psykiskt. Nog för att det är bra att vi har mer fritid men när det krockar med en allt högre arbetsintensitet när vi jobbar och allt högre krav på produktivitet riskerar vi att ställas inför en utmattningsproblematik som liknar den en plastbit utsätts för om den snabbt böjs fram och tillbaka till dess att den brister.

Tjugo minuter har gått och chefen kikar över min axel.
– Du har ju bara skrivit tre meningar, utbrister han.
Jag blänger på honom och stämmer upp i Stefan Sundströms gamla slagdänga:

”Mitt inne i smeten där livet har tagit semester
Där folk käkar keso och tar en shoppingtur på lunch
Där satt våra råttor och drack och åt alla rester

Dom gjorde inte ett skit för att BNPn skulle gå runt”

Och för min inre syn ser jag ett kontorslandskap där vi alla kontorsråttor kliver upp på skrivborden och stämmer upp i refrängen, med blicken riktad mot chefen:

Vi tar det jävligt lugnt
och varför inte det
Varför lida och slita för det
Jävligt lugnt
Oss får dom aldrig med
Oss får dom inte förräns vi dör”

“Jag behövde verkligen hitta en ny melodi”

För många som likt mig växt upp med The Jayhawks 90-talsklassiker “Tomorrow the green grass” och sedan följt honom via bandet med det smidiga namnet The Original Harmony Ridge Creekdippers stod Mark Olsons senaste soloalbum, “Good-bye Lizelle” från i höstas, för en oväntad musikalisk vändning.

Öppningsspåret “Lizelle Djan” bjöd på tydliga referenser till 60-talet, till Incredible String Band, till Laurel Canyon och psykedelia. Det som följer är en musikalisk resa från brittisk folkpop till nästan österländska tongångar. Den resan har sin grund i en rent fysisk och, åtminstone delvis, påtvingad resa.

Det hela började med att Mark Olson och hans norska hustru och musikaliska partner, Ingunn Ringvold, gjorde “Many colored kite” (2010) tillsammans. Visa-problem gjorde att Ringvold inte kunde resa till USA på 29 månader.
– Det blev så att vi reste för att kunna vara tillsammans, berättar Markl Olson när vi pratas vid på telefon inför parets spelning på KB nu på onsdag.

Med sig under resorna hade de en Nagra, en portabel inspelningsstudio, som gav dem friheten att spela in varhelst de befann sig. Resultatet av det är “Good-bye Lizelle”.
– Ett av ställena vi reste till var Armenien. Det finns många armenier i Los Angeles och vi hade mött många armeniska musiker så vi var medvetna om deras musik. Vi åkte dit och utvecklades i en helt ny riktning på några låtar. “Jesse in an old world” och “Running circles” är låtar vi satte samman tillsammans med människor vi mötte där.

Inte minst är den sistnämnda färgad av mötet med det skimrande ljudet från en qanun, ett slags armenisk harpa.
Det må stå Mark Olsons namn på skivomslag och konsertaffischer. Ändå talar han om sig själv och Ringvold som ett euroamerikanskt tvåmannaband. Både “Good-bye Lizelle” och “Many colored Kite” låter också betydligt mindre amerikanska än vi är vana vid från Olson.

– En sak jag verkligen gillar med att spela med europeiska musiker är att det knappt finns någon blues i Europa. Amerika är mättat med blues. Det är inte så att jag ogillar blues men jag har hört så mycket av det. Jag är inte intresserad av raka blues- och countryprogressioner. Jag behövde verkligen en ny melodi. Och nya perspektiv. Och teman, säger han.

– Jag vill inte överdriva men om man ska generalisera så är en sak jag märkt att vi amerikaner oftast inte gått så mycket i skola för att lära oss musik som att leka med det i källarlokaler. Det var något som ingen kontrollerade. Samtidigt var det något vi missade, något slags övergripande teknisk träning. Ingunn, å andra sidan, fick en del musikutbildning genom det norska skolsystemet. Hon har en bredare teknik på fler instrument. Amerikaner har mindre teknik men mer galenskap. Om man lyckas mixa samman det så har man någonting.

Tyngdpunkten
under onsdagens spelning kommer naturligtvis att ligga på det nya materialet men Olson utlovar låtar från både Jahawks och Creekdippers-repertoaren. På frågan om han någonsin kommer att återvända till countryrocken blir dock svaret mer dröjande.
– Det beror på vad man menar med countryrock. I den bredaste aspekten av ordet så, ja. Om det är någon mörk Ralph Stanley-låt. Det är vad som håller mig igång, tanken att jag skulle kunna skriva något lika ödesmättat och vackert som hans sånger.

– Jag var aldrig, aldrig en så stor vän av rock n rollen som form. Jag menar, jag älskar Beatles och Rolling Stones men … Jag har alltid varit lite anti väldigt hög och aggressiv musik, Jag älskar vacker musik. Jag älskar kör- och pianomusik. Egentligen gillar jag all musik. Jag är inte gift med modern rock som form.

Babian skakar röv

Trevligt, naturligtvis, men jag har inga som helst tvivel om att Malmöbandet Babian skulle klara av att värma vilken försommarfrusen festivalpublik som helst.

Bandets musik är en skenbart primitivistisk explosion av garagerock, 60-tals-rhtym’n’blues och ren och skär extas. På nya plattan, ”Hälften dör av fetma” – bandets andra, har de tagit ett stort kliv framåt låtmässigt. I kombination med deras patenterade, högenergiska liveshow – komplett med konfettibomber, megafon och eldsprutande gitarrer – är det inget annat än dynamit.

Babian har nämligen fattat något som alltför få andra band gjort: att liveframträdanden inte bara handlar om att ställa in sina grejer på scenen och spela sina låtar. Det handlar om leverera en show, om att kommunicera med publiken och det gör Babian med den äran. Sångaren Tobias Allvin spattiga utspel på scenen och roliga mellansnack, gitarristen Conny Anderssons maniska gester och galna miner och trummisen Anders Baecks vilda utspel… Det syns att de älskar att stå på scen, att de har roligt och det har vi i den ganska stora publiken framför Chiliscenen också.

Att många här fortfarande, i skrivande stund någon halvtimme efter spelningen, går omkring och sjunger på ”Skaka röv” och ”Jag exploderar om du säger nej” säger väl en hel del.

Sonic Youth i sitt sammanhang

200905301217-1Foto: Ralph Bretzer

Andy Warhol och Velvet Underground skapade en spricka i muren mellan konst och rockmusik. Bowie vidgade den och Einstürzende Neubauten tog till det tunga artelleriet och raserade hela alltet.

I rasmassorna stod Sonic Youth, bandet som är i fokus för den turnerande utställningen Sensational Fix som just nu gästar Malmö konsthall, fria och obundna av artificiella begränsningar av vad ett rockband kunde och fick vara. Punkens energi och uppkäftighet mötte den moderna bildkonstens tankegods och Glenn Brancas konstmusik i kombination med några hundra ton New York Cool. Det är inte någon bajsnödig konstrock men rock som konst och konst som rock. Därför känns en utställning centrerad till bandet, dess historia och dess influenser utanför rockvärlden helt naturlig. Sonic Youth hör hemma i konsthallen precis på samma sätt som de hör hemma på rockklubben.

Och för en fan av bandet är det naturligtvis en högtidsstund att få titta närmare på Thurston Moores, Lee Renaldos och Kim Gordons misshandlade gitarrer, skivomslag (och förbanna att det finns så många sällsynta 12:or som saknas i den egna samlingen), turnéposters och annan memorabilia.

Men utställningens styrka är att den sätter bandets i dess konstnärliga sammanhang, ett sammanhang som för de flesta nog är mindre känt än det musikaliska. Richard Kerns bilder, både från videoinspelningen av ”Death Valley 69” och från andra sammanhang, texter av Burroughs och Ginsberg, Dan Grahams videokonstverk ”Rock my religion”…

Inte minst Kim Gordons videoinstallationer och målningar, Thurston Moores kollage och Lee Renaldos texter bidrar till att vidga bilden av bandet, ja, av vad ett rockband kan vara.

* * *

Till Sonic Youths styrkor hör utan tvekan att de dessutom aldrig tappat stinget, aldrig tröttnat eller gjort något riktigt bottennapp, rent musikaliskt. Den maniska intensitet från de tidiga åren i början av 80-talet har kanske mattats något men de kan fortfarande låta ”Teenage riot” mynna ut i en lång kaos- och rundgångsorgie bara för nöjet att skapa vackert oväsen.

Det är ju nu så att alla som gör det stora misstaget att ha med ordet Youth i sitt bandnamn någon gång – om de håller på tillräckligt länge – kommer att få ångra det. Men mer än ett kvarts sekel in i sin karriär har Sonic Youth fortfarande inte kommit till den punkten. Och kanske är det just deras kopplingar till konstvärlden som ständigt vitaliserar deras musik.

* * *

Gitarren på mobilbilden ovan är en av dem som finns med på “Sensational Fix”. Citaten på klisterlapparna är som följer ifall det skulle vara svårt att läsa dem från bilden:

“Jesus had some good points. So did Jesse James.” Edward F. Reese

“The motive of fear is the be all and end all of all religion.” H.L. Mencken

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×