Nördvana

Doctor Who och Star Wars. Två science fiction-franchiser som får det att vattnas i ögonen på nördar – och jag använder ordet i sin allra bästa bemärkelse – världen över.

Vad kunde vara bättre än dessa serier, båda med horder av fans bakom sig?

Tja, det här till exempel: David Tennant, skådisen som spelar den tionde inkarnationen av Doctor Who, dyker upp i Star Wars: The Clone Wars. Eller hans röst, i alla fall. Tennant spelar i avsnittet som sänds på amerikanska Cartoon Network nu på lördag Huyang, en droid vars uppgift är att göra ljussablar.

Själv är jag ingen större fan av Clone Wars men desto större av Doctor Who och visst är det en liten försmak av nördvana när dessa världar möts.

Pi-dagen 2: Kate Bush och mattenördarna

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=kZSHr5E7fZY]

Lite random internetsurfande för mig till ett brittiskt forum för mattelärare. Fråga mig inte varför. Jag kan ändå inte förklara. Jag är varken mattelärare, engelsman eller i egentlig mening någon mattenörd – snarare nörd i största allmänhet.

Ett inlägg från 2009 handlade om Kate Bush och hennes låt Pi (som finns med på hennes senaste skiva Aerial). I den låten sjunger hon ett stort antal decimaler på det heliga talet.

Men!

Det blir fel. 52 nuffror in sjunger hon 58231 och så kan man inte göra – det ska ju vara 58209. Det har ju naturligtvis inte gått någon (host host) förbi. Inläggsskribenten refererar till ett radioprogram på brittiska kanalen Radio 4 där programledaren hävdade att eftersom pi är oändligt långt och ickerepetitivt så måste Kate Bushs sekvens finnas någonstans i pi.

Med i samma radioprogram fanns matematikern Toby O’Neill som till och med hade en term för det: ”The Kate Bush conjecture” – stället där Kate Bushs talföljd återfinns i Pi.

Coolt!

Jag vill också ha en egen matematisk term döpt efter mig, även om det bara beror på ett misstag.

Pi-dagen

– Vem fan vill ha en pi-dag, frågar redaktör Larsson högt.

– Vem vill inte ha en pi-dag, replikerar jag.

Idag är det hur som helst pidagen, ifall någon till äventyrs missat det. 14:e mars. 3.14. Själv firar redaktör Olsson och jag detta med att lära oss ännu en decimal av detta magiska tal. I redaktör Olssonfall en etta och i mitt en nia. Eller en till, förresten. Jag kan lika många decimaler nu som jag (trodde att jag) gjorde igår. Jag hade fel på den sista siffran.

Och så firar jag lite extra med att kolla på ett klipp från härligt naturvetenskapsnördiga 80-tals-rullen Snilleskolan (Real Genius).

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=wNFMPhKIZXg]

Pi med några fler decimaler än vad jag kan.

3.14159265358979323846264338327950288419716939937510
5820974944592307816406286208998628034825342117067982
1480865132823066470938446095505822317253594081284811
1745028410270193852110555964462294895493038196442881
0975665933446128475648233786783165271201909145648566
9234603486104543266482133936072602491412737245870066
0631558817488152092096282925409171536436789259036001
1330530548820466521384146951941511609...

Internationella Buffy-dagen

Foto: Yvonne Erlandsson

På tisdagen firade Skånskans Buffy-falang, bestående av Kulturbloggens Kristina Nilsson och Sound and Visions Ralph Bretzer, Buffy Anne Summers 30-årsdag en vecka i efterskott.

Fördröjningen berodde på en kombination av omatchande arbetsscheman och en Buffy-t-shirt som låg i tvätten.
– Ja, jag vet att det är dålig planering att inte ha t-shirten tvättad och klar till 30-årsdagen men så är det. Jag firade i alla fall den stora dagen med att se om ”Reptile boy” från säsong två, säger Ralph Bretzer.

”Reptile boy” är väl inget favoritavsnitt som ”Hush”, ”The Zeppo” eller ”Earshot” men väl ett avsnitt som det var väldigt länge sedan jag såg.

Kristina Nilsson blir röd i ansiktet när hon får frågan om hur hon firade.
– Jag skäms men jag firade faktiskt inte alls, säger hon.

Hur som helst förklarar vi detta för internationella Buffy-dagen. Om detta skriver naturligtvis även Kristina på Kulturbloggen.

Trevligaste tv-bovarna

Popkultursajten Ugo listar under rubriken Kill ‘Em with Kindness: The Nicest TV Bad Guys de trevligaste tv-bovarna. Kul lista. Och kul sak att göra lista på.

Men! Buffy-bovarna D’Hoffryn och borgmästare Richard Wilkins III kommer först på 23:e respektive tredje plats… WTF?!? De borde ju vara tvåa och etta! Inget ont om personen som blev etta på listan, dock. Förutom hans förkärlek för blod och att ta ihjäl folk, då.

Vem det är får ni kolla själva.

Ugo är en rolig sajt, förresten. På ett väldigt, väldigt nördigt sätt. Jag menar, en sajt som listar de 50 bästa The might be giants-låtarna måste ju vara något på spåren. Eller? Det här är hur som helst min favorit med TMBG. Jag älskar den härligt sinnessjuka videon:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=NAbZzdalZh4]

* * *

Foto: Scanpix
Foto: Scanpix

Mer från amerikansk tv:s pilot-säsong: Nyheten att Buffy själv, eh – jag menar Sarah Michelle Gellar, är på väg tillbaka till tv startade en smärre flodvåg av inlägg på twitter och SMG dök upp som trending topic en stund under lördagseftermiddagen.

Det må bara vara en pilot det är frågan om men det är klart att Sarah tillbaka i rutan är goda nyheter. På den stora duken har hon i och för sig fått till ett par habila skräckisar och en faktiskt rätt bra Paolo Coelho-filmatisering (med den muntra titeln Veronica decides to die) men ingenting kan väga upp för hennes medverkan i Scooby Doo 1 och 2 eller Richard Kellys osannolikt usla post Donnie Darko-rulle Southland Tales.

En skål för fiendens musik

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=oMCbtyBdZZ4]

En epok har gått i graven. Den sista skälvande resten av min ungdom.

Klockan 14.03 igår tog det sista programmet av Tracks slut. Kommer jag att sakna det? Knappast. Jag har inte lyssnat på det på mer än 20 år och efter att jag slutade lyssna kom programmet snabbt att för mig representera fiendens musik, själva antitesen till de mer alternativa tongångar jag lyssnade på.

Mycket var fabrikstillverkat och marknadsanpassat. Men där, någonstans i mitten av 80-talet, när jag själv var i mina tidiga tonår, spelade programmet en stor roll för att tända mitt musikintresse.

Hur som helst avslutade Kaj Kindvall sista avsnittet av sitt program passande nog genom att göra en sammanfattande lista över 80-talets största Tracks-hittar. Nu började ju programmet förvisso att sändas 1984 vilket innebär att det årtiondets bästa musikår inte finns med. Men nu hade väl kanske Gang of Fours och Siouxsie & the Banshees tidiga plattor knappast tagit sig in på listan i alla fall och Tracks är, åtminstone i mitt medvetande, lika synonymt med 80-talet som Okej.

Och ärligt talat. Listan är till stora delar en orgie i dålig smak.

Se själva på topp tio:

10. Europe – The final countdown

9. Foreigner – I want to know what love is

8. Richard Marx – Right here waiting

7. John Farnham – You’re the voice

6. Bangles – Eternal flame

5. Alphaville – Forever young

4. Roxette – The look

3. Band aid – Do they know it’s christmas

2. Madonna – Like a prayer

1. Bryan Adams – Heaven

”Like a prayer” är ju bra (Madonna toppar för övrigt Tracks maratontabell), liksom ”Eternal flame” och ”Forever young” är ju en skämslåt av stora mått, men resten? En studie i gräslighet, krönt av Bryan Adams ärkevedervärdiga ”Heaven”.

Fast jag måste erkänna att det var kul att ta en tripp down memory lane med programmet. Mycket hade jag glömt (förträngt) som att jag faktiskt gillade ”Slice me nice” med Fancy (varför?). Och varför hatade jag ”If you don’t know me by now” med Simply Red (ursprungligen Harold Melvin & the Blue Notes) så mycket? Den var ju rätt okej.

Tracks hemsida bjuder dessutom en högtidsstund för alla med den minsta läggning för listnerderier. Missa inte om du är lagd åt det hållet!

Så här dagen efter begravningen – och med en lätt ryckning av nostalgi i ögonvrån – lyfter jag mitt glas och utbringar en skål för fiendens musik.

* * *

Fotnot: För er som är besvikna över att detta inlägg inte handlar om Lundaproggbandet Fiendens musik rekommenderar jag ett besök här eller här.

Six degrees of Buffy tVS

Foto: Scanpix, Grafik: Ralph Bretzer

För ett par år sedan gick jag igenom ett antal gamla poptidningar från 90-talet som jag hittat i en bortglömd kartong på vinden.

En av dem var ett nummer av klassiska tidskriften Select (kanske mest känd för att 1993 ha myntat begreppet britpop) som gavs ut mellan 1990 och 2000. I det aktuella numret hittade jag ett flödesschema som skulle bevisa hur popvärlden kretsade kring The Smiths-gitarristen Johnny Marr. Tveksamt bevisvärde förvisso men rätt kul.

Som i det närmaste fanatisk Buffy the Vampire Slayer-fan satte jag mig givetvis ned för att på liknande sätt bevisa att tv-världens kretsar kring Buffy och spin of-serien Angel. Resultatet ser ni ovan. Det är som sagt två år gammalt och därmed inte helt aktuellt.
Jag medger att den är lite (läs: mycket) svårläst men så fort jag har löst problemet med att ladda upp filer som är större än en megabyte ska jag ersätta den med en bättre upplöst bild… Klicka på bilden så blir den i alla fall lite mer lättläst.

* * *

På 80-talet fanns det en lek som kallades Six degrees of Kevin Bacon. Det gällde att hitta ett så nära samband som möjligt mellan en person och den då populäre skådespelaren Kevin Bacon. Den som hittade det närmaste sambandet vann.

Så är till exempel Buffy-skådespelerskan Sarah Michelle Gellar bara en generation ífrån Kevin Bacon eftersom de båda spelade tillsammans i filmen ”The air I breathe” från 2007.

För dem som är för lata för att göra uträkningen själv så finns den eminenta sajten Oracle of Bacon som gör det åt en.

* * *

Med avstamp i dessa något hysteriska utslag av fandom tänkte jag lägga till en ny feature i alla mina inlägg som handlar om tv: en Buffy-faktor. Den ska tala om hur många generationer bort från Buffy tv-serien i fråga är.

Kevins Buffy-faktor skulle därmed bli två enligt logiken: han spelade i ”The air I breathe” där Sarah var med som i sin tur spelar i Buffy, alltså två generationer bort.

* * *

Sajten Nerdapproved har för övrigt en rätt vild teori om att framgångsrika dramaserien Mad Men i själva verket är en reboot av kortlivade sci fi-serien Firefly. Se hur de resonerar här.

Firefly har Buffyfaktor 1. Serien är skapad av Joss Whedon som också ligger bakom Buffy. När det gäller skådissamband är de larvigt många.

Mad Men har Buffyfaktor 2. Christina Hendricks som spelar Joan i Mad Men spelade i ett avsnitt av Tru Calling där Eliza Dushku, som spelar Faith i Buffy, hade huvudrollen. (Man kan argumentera för Buffyfaktor 1 eftersom Hendricks även var med i ett avsnitt av Angel men den rollen är närmast att betrakta som en statistroll och bör därmed inte räknas).

* * *

Fotnot. När jag skriver britpop protesterar stavningskontrollen på min dator och föreslår i stället bristpop, vad tusan det nu är.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×