Underlig, underbar, underskattad

1280x720-wbW

Det var musik från en annan värld. Musik som förflyttade rum och tid. Musik som kändes som att den var helt min egen- och det av två skäl.

Det första och enklaste är att det knappt var någon som kände till artisten, vilket var viktigt för mitt 17-åriga jag. Idag känner jag mest att det är synd och skam att världen inte hört talas om Danielle Dax, en artist på vars axlar artister som Natasha ”Bat for lashes” Khan och Tahliah ”FKA Twigs” Barnett idag bygger såväl creddiga som framgångsrika karriärer. Det kostar att ligga 30 år före sin tid, helt enkelt.

Men det viktigaste skälet är att det var som att musiken pågick inuti en. Jag minns hur mitt jag låg på golvet i min lägenhet och lyssnade på Numb companions (från solodebuten Pop eyes, 1983) och omslöts av ljud som byggde sitt eget inre universum. En bordun (en oförändrad låg grundton) som bildade bas för keyboard- och flöjtslingor. Över det Dax suggestiva och höga sångstämma som snirklar sig runt bordunen. Jag hade aldrig hört något liknande. Det var musik som opererade helt på sina egna premisser. Bordunen, ett grepp som var vanligt inom den medeltida musiken, förankrade den i musikhistorien, samtidigt som melodin sökte sina egna vägar ut i det okända.

Såhär i efterhand kan jag se hur Dax, som även var (är?) verksam som bildkonstnär, målade med musiken som på något märkligt sätt känns väldigt visuell. Hennes tidiga inspelningar är fyllda av tapeloopar – detta var innan samplingstekniken gjorde digitala loopar lätt tillgängliga – ombyggda eller egenkonstruerade instrument och en sångstil som kastar sig över – och ibland utanför – hela hennes tonala spektrum. Ömsom är den vacker, ömsom grotesk; inte sällan direkt konstig men alltid fascinerande. Och någonstans där bakom det skumma och knepiga finns en lätt maskerad känsla för en snygg popmelodi.

Som så mycket annan musik vid den här tiden upptäckte jag Danielle Dax via Lars Aldmans radioprogram Bommen. Jag vill minnas att den första låten jag hörde var White knuckle ride. Det är en för Dax okaraktäristiskt rockig låt med en text som väcker farhågor om förestående grovt våld:

Dance dance dance, little victim
Carnivore, carnivore

Inte för att Dax jobbade särskilt hårt på begripligheten. Metafysiska koncept blandas med djupt oroväckande bilder. Precis som med skönheten ligger förståelsen i betraktarens ögon och öron. Och kanske är det inte så konstigt att hon aldrig slog igenom på riktigt. Det kostar som sagt att ligga före sin tid. Hon fick i alla fall en liten smak av vad som kunde ha blivit. White knuckle ride finns med på samlingsskivan Dark adapted eye som huvudsakligen innehåller låtar från hennes lite mer catchiga sena 80-tal. Den fick upp ögonen hos storbolaget Sire som gav ut hennes nästa skiva (1990 års Blast the human flower). Jag minns att både Daisy och Beatles-covern Tomorrow never knows från den plattan faktiskt spelades en del på radion, även utanför alternativmusikprogrammen.

Blast the human flower är det mest lättillgängliga Dax någonsin släppte. Och även om det är svårt att argumentera mot drivet och den giftiga hooken i The ID parade eller den försåtliga skönheten hos Daisy (som under den finstämda ytan handlar om att älska någon som dödat någon) är det också hennes svagaste album, inte minst för att den bitvis – tills skillnad från alla hennes tidigare släpp – känns tidstypisk och utslätad. Kan det bli mer tidigt 90-tal än att göra en psykedelisk Beatlescover med trippigt dansbeat? Skandalöst nog är det den enda Danielle Dax-platta som finns på Spotify.

Det blev ett par släpp till på eget bolag i mitten av 90-talet och sedan försvann Danielle Dax från min radar. Eller, ja, tyvärr inte bara från min radar. Hennes musik omslöts av den stora glömskan, vilket känns oerhört tragiskt med tanke på hur modernt hennes 80-talsplattor låter än idag. Men vi är några som håller ännu henne högt. När Salon för ett par år sedan listade tiderna 20 mest undervärderade album fanns Pop eyes med och nättidningen kallade den för “a work of bizarre, layered, insular genius”. Att hon inte fått något stort genombrott tycker man inte är så märkligt, däremot att hon inte blivit retroaktivt kanoniserad av indie- och elektronica-världen. Och det kan jag bara hålla med om.

Även The Guardian var 2009 inne på samma spår på sin musikblogg: ”Den näst intill bortglömda Danielle Dax var precis lika mörk, glittrande, konstnärlig, sexig och omåttlig som Bat for Lashes. Om hon inte hade varit 20 år före sin tid skulle hon ha blivit enorm.”

Var blev hon då av? I biografin på hennes inte alltför väl uppdaterade hemsida kan man läsa att hon under 90-talet hämmades av en allvarlig sjukdom men att hon idag fortsätter arbeta med design, måleri och musikskapande och att hon lever i London tillsammans med sin make och fyra katter.

Desktop184Under de gyllene åren på 80-talet paketerades Danielle Dax musik i fantastiskt vackra omslag signerade fotokonstnären Holly Warburton.

En röst som förtrollar

Kill J 2Foto: Ralph Bretzer

Klottret på väggarna och den grova inredningen – till stor del bestående av lastpallar och gamla överblivna möbler – står i stark kontrast till den sofistikerade musik som levereras från scen. Elektronisk popmusik som sveper in mig och tar mig i besittning. Vi befinner oss på skönt sunkiga rockklubben KB18 mitt bland de hippa före detta slakterierna på Vesterbro i Köpenhamn. Artisten på scen är Kill J, en artist som lyckades få sin första Roskilde-spelning förra året med bara två låtar ute på Spotify

Det är något med den där rösten som fängslar. Kontrollerad men lekfull; elastisk men exakt. Och med en frihet som använder melodin som en språngbräda för utflykter i stratosfären. Rösten väcker misstankar om klassisk skolning men också om en fantasi som känner få melodiska gränser.

Kill J, eller Julie Aagaard, som hon egentligen heter, känns lite som Danmarks bäst bevarade hemlighet, en artist som bara väntar på det stora genombrott som hennes talang och originalitet förtjänar.

När jag står där i publiken på KB18 (se förra blogginlägget) tänker jag på en ung Kate Bush omgiven av elektroniska beats och triphop-stämningar. De delar det övervärdsliga och röstmässigt lekfulla. Samtidigt står Aagaard stadigt med fötterna i samtiden och lämnar Bushs sagoskimmer hemma. Kate Bush skulle aldrig formulerat sig så rakt och ärligt som Aagaard gör om musikbranschen i Propaganda:

“Someones told me: You’ll never make it in the business, you’ve got no fuckability, too much opinion. You should be more alike them girls in porn”.

– Det är en sann historia men jag fiktionaliserade den lite. Ingen bad mig vara som tjejerna i porren, men jag har aldrig riktigt konfronterats med genderojämlikhet innan jag kom in i den här branschen för några år sedan, säger hon.

Vi möts på ett kafé i centrala Köpenhamn ett par veckor efter den där spelningen på KB18.Kill J 5
– Det känns som att jag alltid måste vara på min vakt och ta åt mig äran för saker jag gjort. Det är faktiskt jag som skrivit den låten. Det är faktiskt jag som producerat den låten. Jag vet hur man skriver låtar, slår an ackord, hur man producerar. Jag vet vad en synthesizer är.

– Folk tror mig inte när jag säger att jag är producent. De frågar inte om jag har gjort det utan vem som har gjort det för det slår dem inte att det skulle kunna vara jag.

Gör du all din egen produktion?
– Nej, inte nu längre men jag gjorde det tidigare. Det kan bli väldigt ensamt när man gör det själv och jag tycker inte att jag är en jättebra producent. Vad jag gör när jag skriver en låt är att jag börjar en produktion och skapar ett ljudlandskap så att den som sedan ska producera det vet i vilken riktning denne ska ta det. Jag gillar att samarbeta.

Skulle du säga att musikbranschen är mer sexistisk än samhället i övrigt?
– Inte sexistiskt men väldigt, väldigt konservativt och riktigt, riktigt långsamt. Det finns många intressanta kvinnor som börjar i den här branschen men vi har fortfarande en lång väg att gå.

Julie Aagaard är idag 34 år och bosatt i Köpenhamn. Misstankarna om klassisk skolning kommer inte på skam. Hon berättar att hon växt upp i ett hem med mycket klassisk musik. Hennes mamma tvingade henne ta balettlektioner och klassiska sånglektioner från elva-, tolvårsåldern. Hon slutade med lektionerna när hon var 18, 19 men delar av teknikerna hon lärde sig då sitter kvar.
– Jag mixar definitivt klassiska tekniker med vadhelst jag tycker låter intressant.

Jag frågar om hennes musikaliska influenser utanför den klassiska världen, en fråga hon inte riktigt vill svara på med hänvisning till att det är lätt att missa något centralt.

– Jag kommer inte från ett hem där man lyssnade mycket på musik. Vi hade ingen skivspelare, de lyssnade inte på radion men vi hade ett piano. Den musik jag förälskade mig i introducerades ofta för mig av min storasyster. Senare började jag lyssna på det mina vänner lyssnade på.

– Jag kan nu se hur jag drogs mot pop, eller de goda melodier som oftast förknippas med pop. Jag brukade stjäla min systers Phil Collins-cd:er. Jag lärde mig hela Phil Collins But seriously-skiva fonetiskt, för jag hade inte lärt mig engelska än. Jag kunde alla orden men visste inte vad de betydde. Jag hittade på egna historier om vad låtarna handlade om. Jag blev mycket besviken när jag senare förstod vad de egentligen handlade om.

Hon berättar också att hon lyssnat mycket på Kate Bush och snart Köpenhamnsaktuella Mariah Carey.
– Jag har verkligen lyssnat på jättemycket Mariah Carey. Jag älskar henne fortfarande. Någon sade att det var en guilty pleasure men jag står för det. Inte all musik måste kännas tung. Jag tror jag drogs mot lättheten i hennes ljudbild. Den går inte så djupt.

Kill J 8Är texterna viktiga för dig?
– Ja, väldigt. Det är det mest viktiga för mig i musiken, historien som någon försöker berätta för dig. Orden och ljudlandskapet måste arbeta tillsammans med varandra. Jag blev musiker för jag tyckte att jag har någonting att säga.

I nuläget är tillgången på musik med Kill J tämligen begränsad. På Spotify finns sex låtar, var och en sin egen ljudvärld. En EP är dock på gång tidigt nästa år. Dessutom finns på Soundcloud en minst sagt egensinnig cover på Aquas gamla världshit Barbie Girl. Ett udda coverval, kan tyckas. Eller cover och cover… Aagaard dekonstruerar låten och struntar helt i själva hooken. Kvar blir något annat: något mycket mörkare.

– Den [låten] är som en nationalskatt. Jag var väldigt ung när den kom ut och har aldrig tänkt på den som något annat än en fånig sång om en barbiedocka. Men när jag läste texten tänkte jag: herregud det händer en del verkligt dysfunktionell skit där. Det är som en syn på en kvinna som är helt plastiscerad; en kvinnas syn av sig själv genom en mans ögon. Hon är helt tom och det tycker jag är intressant. Det är som ett feministiskt manifest om man tar de orden och placerar dem i ett mörkt, djupt, dystopiskt universum.

Precis som resten av Kill J:s repertoar känns hennes version av Barbie Girl som rotad i elektronisk dansmusik utan att för den sakens skull vara det. Spelningen på KB18 genomförs framför en andäktigt lyssnande men också stillastående publik. Det är egentligen först under den sista låten, den skönt studsande Bullet, som publiken börjar röra på sig. Jag frågar Julie om hon ser sin egen musik som dansmusik.

– Nej. Jag skulle önska att den var det. Många musiker pratar om det magiska stället i musik som kallas 120 bpm (taktslag per minut). Inga av mina låtar är där, det finns inte i mig. Mycket dansmusik, om jag ska vara lite orättvis, förefaller ganska spekulativ. Det måste vara 120 bpm, det måste ha en kick på varje beat och en virvel på 2 och 4 med kicken. Det är inte ett så fritt sätt att se på musik. Men det kanske kommer naturligt till vissa musiker men inte mig.

– Jag dras mot någonstans mellan 95 och 110, vilket är mer studsande. Jag tror att jag inspireras mer av hiphop än dansmusik. Men jag älskar när det får folk att röra sig och jag älskar när de rör sig på mina konserter.

– Det är lustigt, folk som kommer till mina konserter, jag kan se att de vill röra på sig men vet inte riktigt hur eftersom musiken är så långsam. Jag känner alltid att jag måste inspirera dem att röra på sig så jag studsar själv riktigt mycket till den.

Vad är dina planer för framtiden?
– Världsherravälde! Nej, jag vill kunna fortsätta göra det och jag hoppas verkligen att jag kan göra det för det är det viktigaste i mitt liv just nu. Det är min bebis. Jag vill att den ska växa sig stor och stark och vacker. Och jag vill kunna göra det på mitt sätt. Jag tror att det blir en evig kamp när man gör den sorts musik som jag gör som på sätt och vis är mainstream men ändå inte. Det är ett underligt ställe att vara på för många människor vet inte i vilket fack de ska placera en i. Det finns en risk att folk inte kommer att finna mig intressant om några år för att de inte vet hur de ska kategoriser mig. Jag hoppas bara att jag kan fortsätta göra det så mycket som möjligt och inte ge upp för “the man”.

Kill J 9

En röst från en annan värld

Kill J 5Foto: Ralph Bretzer

Maj förra året. Programmet skulle presenteras till det årets Öresundsfestival på svenska ambassaden. På scen stod Julie Aagaard från duon Kill J tillsammans med Vindlakvartetten. Jag hade aldrig hört henne tidigare och blev helt tagen av hennes röst som fungerade lika bra tillsammans med stråkkvartetten som i den elektroniska kostym hon vanligtvis klär den i.

Igår kväll släpade Nicklas Johansson, mannen som stod bakom Örsundsfestivalen, mig över sundet för att se Kill J igen, denna gång i en diametralt motsatt typ av miljö än den svala elegansen på svenska ambassaden. KB18, i Kødboderne på Vesterbro. är ett härligt punkigt ställe med klotter på väggarna och en inredning som till stor del består av lastpallar

Numera är Kill J Aagaards soloprojekt men det gör i ärlighetens namn ingen större skillnad. Det är rösten i kombination med hennes ruggigt starka låtar som får mig att fullständigt kapitulera. Hon har  ett fantastiskt spann och en strålande elasticitet i stämman.

Dessutom vet hon att använda den på ett djupt personligt sätt där hon ger sig ut på vokala utflykter som ter sig som komna från en annan värld, eller åtminstone ett annat medvetandeplan. Rösten blir som ett instrument som slingrar sig runt de elektroniska ljud hennes båda maskerade medmusiker rattar fram. Och hon levererar den med en pondus och säkerhet som griper tog och håller greppet hela vägen ända till den förlösande finalen med den studsande Bullet.

Kvällen till ära släppte Kill J en ny låt på Soundcloud, en cover på Aquas gamla världshit Barbie girl (se nedan). Låten har varit klar i ett år men legat och väntat på upphovsrättsmässigt klartecken. Det är lite lustigt med tanke på att det snarare rör sig om en total dekonstruktion av låten än en regelrätt cover. Hade jag inte vetat om att det var Barbie girl hade jag inte känt igen den, om man säger så.

Norell 2

Förbandet för kvällen är Noréll, en ny bekantskap för mig som jag vet absolut ingenting om – bandnamnet (eller om det är sångerskans efternamn, jag vet inte) är inte direkt lättgooglat. Den elektroniska trion är inte lika färdig, fullgången och redo att ta över världsherraväldet som Kill J men här finns potential. Tänk Sandra (hon som sjöng Maria Magdalena och sedan var med i Enigma) och tysk sen 80-talspop körd genom ett samtidsfilter. Eller tänk Sky Ferreira utan knarkromantik.

DTroit 1

Efter Kill J:s spelning drog vi vidare till Christiania och Loppen där D/troit var mitt uppe i ett svettigt soul-rhytm n blue-set. Det är ett ruggigt drag, bandet är snortajt, svängigt och lekfullt. Dessutom har de en karismatisk frontman i Toke Nisted. Helt klart värda och kolla in för alla som gillar Curtis Mayfield, James Brown, Harlem River Drive och liknande band.

 

Ett upplopp med kraften kvar


ATR 8

Foto: Ralph Bretzer

Ibland är det skönt att bli överkörd. Att få en fullskalig attack på alla sinnen. En huvudrensning. Och det var precis vad Atari Teenage Riot bjöd på Moriska Paviljongen på fredagskvällen. Musiken är stenhård och ljuset gräver sig in i ögonhålorna. Golvet vibrerar av den elektroniska basen och hela lokalen fylls av en svettlukt när hundratalet kroppar kraschar in i varandra i en enda stor moshpit.

De var det hetaste och mest hårdföra man kunde höra i mitten på 90-talet. Revolutionära slogans mötte brutaltechno med punkattityd. men bandet splittrades vid millenieskiftet och kort därpå dog bandets ena tredjedel, Carl Crack – som länge lidit av psykiska besvär – dog i en överdos. Sedan 2010 är bandet dock tillbaka på banan igen och igårkväll gästade de alltså Moriskan.

Digital hardcore är kanske inte lika hett som genre som det var på 90-talet och visst är det lite glest i publiken. Men det tar inte många minuter för Alec Empire, Nic Endo och Rowdy Superstar att visa att glöden ännu brinner – både den politiska och den musikaliska. Det tar inte lång tid för dem att få igång ett grymt drag på publiken. Det är höjda nävar, antifascistiska slagord och  slam dancing. Och jag lämnar stället med ett leende på läpparna.

ATR 9

ATR 6

Briljant röst från andra sidan

Kill J och Vindla String Quartet Öresund Session ÖresundfestivalKill J och Vindla String Quartet under kristallkronan på svenska ambassaden. Foto: Ralph Bretzer

I onsdags tog jag bron över till andra sidan sundet. Öresundsfestivalen skulle presentera sitt program och sina nyheter för i år på svenska ambassaden. En skön kontrast till Eurovision-hysterin som pågår längs Fan Mile – annars mer känd som Ströget – hela vägen från Rådhusplatsen ända till Nyhavn. I samband med det spelade Linnea Henriksson och sångerskan från electroduon Kill J tillsammands med Vindla String Quartet.

Ingen som läser den här bloggen kan ha undgått att märka att jag gillar Linnea Henriksson. Kill J är däremot en ny bekantskap för mig. Och vilken röst hon har, J som står bakom mikrofonen. Den låter riktigt bra på de två inspelningar som än så länge finns ute på Spotify. Så här, med det öppna, luftiga soundet från Vindlas stråkar och utan studiopolityr låter den fullständigt fantastiskt: stark, distinkt, personlig och lekfull. Ett mäktigt instrument som hon ver att nyttja till fullo. Att låtarna hon framförde, ”Bullet” och ”Phoenix”, är riktigt vassa gör inte saken sämre.

Om ett par veckor ska video från ambassadspelningen finnas ute på nätet. Tills dess får man hålla till godo med studioinspelningarna. Och det är ju inte så illa det heller…
Det ska för övrigt bli väldigt intressant att se henne på festivalen, både i sin elektroniska skepnad och på Öresund session, där hon, Linnea Henriksson och fem andra av festivalens artister uppträder tillsammans med Vindla.

Läs min artikel på Skånskan.se från i onsdags (lördagens papperstidning) om Öresundsfestivalen och Öresund session här.

WOW Konfunderande The Knife

Knife1

Foto: Ralph Bretzer

På många sätt känns det som att fredagen var dagen som Way out West började på riktigt. Torsdagens bedrövelse var, om inte glömd, så i alla fall bitvis förträngd. Solen bröt igenom och det blev en riktigt fin festivaldag. Inte minst svarade en rad fina spelningar för att livslusten kom tillbaka.

Knife3Kvällen fick, till skillnaden från torsdagen, en rejäl avslutning i Slottsskogen även om The Knife inte drog riktigt lika mycket folk som Håkan Hellström gjorde tidigare på dagen. Så är inte ett The Knife till närmelsvis lika lättillgängliga som den gode Håkan. Det är inte så ofta jag går på en spelning där jag inte har en aning om vad jag ska förvänta mig men The Knife var ett sådant tillfälle.

Så här morgonen efter har jag inte färre frågor. Vad var det egentligen jag såg? Hur mycket var live och hur mycket förinspelat? Vem där i myllret på scenen är Karin Dreijer? Vem är Olof Dreijer? Är de ens på scen eller dväljs de i skuggorna? Spelar det någon roll?

Knife2Shaking the habitual – the show är just det, en show, mer än en konsert. Det är en visualisering av bandets musik i dans, i kostym, i ljusshow och med fantasiinstrument. Det är lekfullt och en fest för ögat och olikt något annat jag sett på scen. Själv står jag med munnen halvöppen en bit bort och undrar vad det är jag egentligen ser samtidigt som bilden på videoskärmarna panorerar ut över publiken under Silent shout och jag ser hur publikhavet är förvandlat till ett svettigt kokande dansgolv.

Det är rätt imponerande hur det lyckas få till dans med så pass utmanande musik som de gör. Kanske är det den ansiktsmålade hippieclownen Tariq som värmde upp publiken med ett kvartslångt aerobicspass (!) som är ansvarig för det…

Knife4Hur som helst är jag glad att jag slipper sätta betyg på spelningen. The Knife rör sig bortom en popkonserts normala ramar och då finns det egentligen ingenting att jämföra med. Och det är rätt stort i sig.

* * *

Karin Dreijer pratade i en sällsynt intervju med Faktum om att de sågs som så mystiska. Hon menade att de inte var det men att konstnärer gärna uppfattades så när de ville låta verket – i deras fall musiken – stå i centrum.

Jag kan bara undra om det i bland ändå inte är så att det där mystifierandet kan stå i vägen för just verket och på ett paradoxalt sätt sätta fokus just på artisterna.

Knife5

Periferin rör sig mot mitten

Ett nervigt riff framhamrat på en distad synth.
Efter några vändor kommer elektroniska handklapp in och markerar takten.

”Fortsätt på nu, aldrig stanna, våga känna hjärtat banka, släpp allting det ordnar sig, gå din egen väg”

Fraserna är korta; rösten hetsig, på gränsen till andfådd, och låter yngre än sångerskans 29 år. Den andas den där tonårskänslan där kaxighet möter en total symbios med nuet.

Jag lyssnar på titelspåret på Alina Devecerskis nya och rättmätigt hyllade debutplatta Maraton. Vi snackar modern elektronisk dansmusik med siktet inställt på toplistorna. Sommarens stora hit Flytta på dej gick ju inte att missa. Det var en ångvält till låt som körde över allt motstånd. När jag sitter i bilen med sönerna 4,5 respektive snart nio år gamla är det en klockren allsångsfavorit för oss alla.

Ändå får låten Maraton, och i viss mån även Flytta på dej, mig att tänka på något som när det kom låg väldigt långt från popens mittfåra: de amerikanska punk- och electro-pionjärerna Suicide; ett band som förutom att (förmodligen) vara först med att använda benämningen punk också banade vägen för mycket av den lite hårdare elektroniska musik som skulle komma.

Framförallt tänker jag på låten Ghostrider från 1977. Inte så att det är samma riff och melodi men den där nerviga känslan i en minimalistisk elektronisk grund känns igen och står som en illustration över hur det som är banbrytande, provokativt och extremt med tiden förflyttar sig in mot det musikaliska allmängodset; hur det som är perifert rör sig in mot mitten.

Att periferin rör sig mot mitten finns det annars gott om exempel på i kulturhistorien. I 1860-talets Paris var det Paris-salongen som skapade och krossade konstnärers karriärer. En stämpel R – för refuserad – innebar inte bara att tavlan inte fick visas på salongen, det innebar också att den blev svår att sälja till en privat samlare.

1863 öppnades så Salon de refusés – de refuserades salong – efter beslut av Napoleon III. Utställningen hånades av konstkritiker men med tiden har många av de konstnärer som ställde ut sina verk där blivit allmängods. För visst är väl namn som Manet, Cezanne och Pissarro bekanta?

Så upptäcker jag ett klipp som en god vän lagt upp i min tidslinje på Facebook. Gamle konstpunkaren Blixa Bargeld från Einstürzende Neubauten, iförd svart skjorta och dito kostym, lagar risotto i tysk mat-tv som en annan Plura eller Mauro.

Om jag hade behövt något mer bevis på att periferin rör sig in mot mitten…

Synth för hårdrockare

Foto: Scanpix och Ralph Bretzer

I slutet av 80-talet bestod mitt musiklyssnande till stor del av punk, hårdrock, goth och alternativrock uppblandat med lite rotrock. I den stora striden mellan synthare och hårdrockare stod jag på den sistnämnda sidan. Jag kommer från Falkenberg som åtminstone på den tiden var en hårdrocksstad och vilka man umgicks med var ju på intet sätt oviktigt för på vilken sida av linjen man hamnade.

Men där i brottet mellan 80- och 90-tal var saker och ting i rörelse. Grungen började komma och ritade om kartan. Nine Inch Nails debutalbum reste frågor om hur mycket gitarrer synth kan innehålla och hur mycket synthar det kan vara i rockmusik. EBM-banden som Front 242 och Nitzer Ebb var så hårda att till och med hårdrockare lystrade.

Jag minns det som ett vattendelarögonblick när jag 1992 såg Die Krupps på Hultsfred och det halvvägs in i spelningen kom in en långhårig gitarrist på scenen och de började köra låtar från sin då splitternya ep med Metallica-covers. Den hårda uppdelningen var plötsligt inte relevant längre.

Här kommer några av mina synthfavoriter från perioden. Plus Nine Inch Nails som väl inte riktigt kan sägas vara synth men som ändå känns relevant i sammanhanget.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×