Tack och hej för den här gången, Malmöfestivalen!

Beatrice Eli 8Foto: Ralph Bretzer

Nej, bilden ovan är inte från Malmöfestivalens finalkväll. Den är från Beatrice Elis spelning i tisdags (Var det i tisdags? Allt flyter ihop vid det här laget.) men jag tyckte att det var en passande tack och hejdå för den här gången-bild.

Jag sitter på tåget på väg hem efter åtta raka dagar och kvällar i Malmöfestivalens vård. Benen värker. Knäna värker. Öron och huvud är trötta och ögonen lite grusiga. I lurarna dunkar Helt off:s nya platta skönt i baktakt. Den släpptes igår vilket gör deras avslutningsspelning på Stortorget till ett releaseparty modell större.

Det har varit en lyckad festival. Kajsa Grytts glöd, Sofia Karlsson vackra stämma och musikalitet, Rival Sons sköna jammande, Thåströms mörka muller och Zara Larssons självsäkra leende är några av de saker som biter sig kvar i minnet. Vädret har varit kanon och jag kan faktiskt inte minnas att jag bevakat någon Malmöfestival där jag inte har stått våt och frusen på Posthusplatsen före i år.

Seainabo 10
Kvar biter sig också Seinabo Seys spelning igår kväll. Sey är 24 år och har släppt två ep:s. I april såg jag henne på ett lite drygt halvfullt KB. Förra veckan spelade hon på Götaplatsen under Göteborgs kulturkalas och igår intog hon Stortorget på ett alldeles storstilat sätt framför en faktiskt ganska enorm publik. Så var förutsättningarna också de bästa: avslutningskväll och kanonväder.

Och där stod hon och sjönge a capella inför kanske 20 000 människor (jag tar siffran ur luften, men ni hajar dimensionen) och det var bara så där knäckande bra.

Det krävs mod och självtillit att våga låta musikerna vila och ge sig ut ensam, om än bara för en låt. Det kräver en säkerhet i vetskapen om att den egna rösten inte kommer att svika en. Det finns inget fångstnät och ingen som kan täcka upp en miss.

Nu missar inte Seinabo Sey. Någonsin. Hon har en fantastisk pondus och är majestätisk i varje ögonblick hon tar ton på scen och jag kan inte komma ifrån tanken på henne som en svensk Shirley Bassey. Om hon inte får göra temat till en James Bond-film snart är det något som är fel…

* * *

Hur är man funtad om man tar med tomater och kastar på en 17-årig popartist bara för att hon vågar ta plats och säga vad hon tycker? Nu kan Zara Larsson konsten att äga en häcklare, men ändå…

* * *

Några bilder från Helt Offs spelning:

Helt Off 8 bw

Helt Off 12 bw

Helt Off 1 bw

En (syster) sol som värmer

SS9

Syster Sol på Siestafestivalen 2012. Foto: Ralph Bretzer

Bättre och bättre skiva för skiva. Så kan man sammanfatta Isabel “Syster Sol” Sandbloms skivkarriär så här långt. För varje platta sjunger hon bättre, samtidigt som både texterna och musiken blir vassare.

syster_sol_mellan_raderna
Syster Sol
”Mellan raderna”
(Universal)
Betyg: 4

Så inte minst på nya Mellan raderna. Det är en samtidig avslappnad, varm, rolig, lekfull, stilsäker och allt igenom sympatisk platta.

På sina håll har ett hårdare, mer elektroniskt sound, smugit sig in vilket ger skivan en större spännvidd. Trots det känns den inte ett dugg splittrad, bara mer varierad och underhållande.

Bland många favoriter finns den indiskfärgade Throw it on the floor, tillsammans med Dirty Jens (missa inte den fantastiska videon), och den sköna duetten med Aki från Labyrint, “Full fokus”. Den sistnämndas handlar om de fördomar som finns mot reggaen som musikform, inte minst från myndigheternas sida, och titeln hade kunnat stå som motto för hela skivan.

Egentligen har Mellan raderna bara en enda svag punkt. Det är en onödig, Marcus Price-signerad, remix av inledande Inte som det verkar.

Betyg: 4

Serengeti förtjänar större publik

SerengetiFoto: Ralph Bretzer

Det var glest på Babel igår kväll. Väldigt glest. Det är synd för Serengeti, den göteborgska reggaeduon bestående av Zany Lou (tidigare Mästerkatten) och True som på scen backas av Empress Union som sägs vara det första tjej-kompbandet någonsin i genren, förtjänar bättre.

Spelningen var den första av tre i en miniturné för att fira bandets andra plattan Rebellious Hearts (Swing Kids) som släpptes i förra veckan. På den tar bandet ett rejält kliv framåt. Där debuten vilade tungt mot den lysande singeln Walk with an empress – en låt som de för övrigt sparkar igång Babel-spelningen med – är den nya skivan betydligt jämnare.

Live är de säkerheten själva och om det stör dem att publiken är så fåtalig låter de inte det synas utåt. Det svänger skönt om bandet och Zany Lou och True har en självklar pondus i sitt framträdande som skvallrar om hårt turnérande.

Det finns en vänlighet i deras tilltal som inte ska förväxlas med mesighet. De är inte rädda för att ta ställning och föra fram sin syn på sakernas tillstånd. Ibland hade det kanske inte gjort ont med lite hårdare kanter i musiken men det är en randanmärkning.

Serengeti2

True

Lilla Namo äntligen här

P3 GULD 2013

Foto: Robin Haldert/Scanpix

För ett år sedan gjorde dansgolvsvältaren Haffa guzz sitt segertåg bland landets klubbar och i våras var Lilla Namo det bästa med Petters senaste platta när hon dök upp på låten King. Vi har också hört henne på låten Pyromantiker med Looptroop Rockers.

lilla-namo-tuggare-ep-S
Lilla Namo
”Tuggare utan gränser”
(Baba Recordings)
Betyg: 3

Hon har tagit god tid på sig men idag ligger den ute, Lilla Namns efterlängtade första skiva: ep:n Tuggare utan gränser. Att det tagit tid är kanske inte så konstigt med tanke på att hon ägnar sig åt musiken vid sidan om civilingenjörsstudier på KTH.

Tuggare… visar Lilla Namo upp en vid palett av musikaliska uttryck. Hon skrytrappar om att hon har 500 högskolepoäng, dissar ghettoromantik och fantiserar om vad hon skulle göra om hon var snubbe (ragga brudar 24/7). Kaxiga klubbbangers som Haffa Guzz och Höj volymen får sällskap av det betydligt lugnare och mer eftertänksamma titelspåret, reggae, dancehall och fina samarbeten med såväl Timbuktu som Jaqe och, mer oväntat, Linnea Henriksson.

De två sistnämnda dyker upp på plattans bästa låt, Alla fel på samma gång. Det är skivans mest stillsamma stund där Henrikssons sjunger med sin allra mest sårbara röst och kontrasterar fint mot Jaqes och Namos hårda rap. Textmässigt känns det också som ett nyckelspår där ghettoromantiken hålls fram för vad den är: exotism.

Attityd i kombination med intellekt, språkkänsla, humor och musikaliskt driv. Det är en imponerande debut. Även om mitt betyg blir ”bara” tre pantrar så är varje enskild låt betydligt bättre än så. Det är helheten som inte riktigt håller ihop. Som platta betraktad blir den, med tre olika producenter över sju låtar, lite för splittrad. Det hindrar inte att den kommer att gå hårt i mina lurar under hösten.

Nytt från Labyrint och Serengeti

Den svenska reggae- och dancehallscenen lever i högönsklig välmåga. Idag släpper både Labyrint ny EP och Serengeti en låt från kommande albumet.

Broder med Labyrint får mig att höja på ögonbrynen med en gång. Inledande spåret L-A-B-Y-R-I-N-T är förvisso blytung men saknar det där lätta baktaktsgunget som brukar bära fram dem. Det är lite segt och det tar ett tag men sedan sjunker den in. Jag kan tycka att det är ett lite konstigt valt öppningsspår men fina grejer är det hur som helst. Vad som sedan följer är mer i linje med vad jag väntar mig från Gottsundas finest och ortens favoriter: en skön blandning av hiphop, reggae och dancehall med lika delar uppkäftighet, budskap och humor. Det är också påfallande varierat för att vara en femspårs-EP.

En av de saker jag tycker väldigt mycket om med svensk baktakt är känslan av en scen som håller samman och backar upp varandra. Labyrints ep avslutas med sitt huvudnummer; Broder del två – som namnet antyder en fortsättning på Broder från förra årets fullängdare.  Här passerar kända och okända ansikten och röster från den svenska scenen revy. Syster Sol, Dani M, Chords, General Knas och Kapten Röd. Listan är bra mycket längre.

När jag i början av förra sommaren var på Kapten Röds releasefestival för senaste plattan var hans spelning också en enda lång kavalkad av gästartister. Bland dem fanns Mästerkatten och True från finfina dancehallgruppen Serengeti. Jag måste erkänna att jag då aldrig hört talas om dem och när jag kom hem från spelningen kollade jag upp dem på Youtube. Det första jag såg var videon till Walk with an empress och jag föll som en sten med en gång. Albumet Standing still från året innan införskaffades och gick het i stereon.

Years gone by, första låt ut från kommande albumet, är inte lika omedelbar. Baktakten är nedtonad och snarare rör det sig om en lågmäld r’n’b-ballad än deras ”vanliga” sound. Ett modigt drag, att släppa den som första låt men det är en fin låt som dock behöver några lyssningar för att riktigt sjunka in. Men det är den värd.

Dessutom är det alltid kul att se sina egna kvarter dyka upp i videos. Och det gör de i båda fallen här.

My new obsession…

Serengeti. Foto: Pressbilder

Var på Kapten Röds ”releasefestival” för nya plattan i fredags. Tillsammans med bland andra Labyrint bjöd den gode Kaptenen på en riktigt skön helkväll under Älvsborgsbron i Göteborg. Bland en lång rad gästartister ur Majornas hiphop- och baktaktsmaffia (dock tyvärr ingen Roffe Ruff – men det var ju kanske inte att vänta) stod Mästerkatten och True från dancehallbandet Serengeti ut.

Väl hemkommen var jag bara tvungen att lyssna in mig på deras platta Standing steady från förra året. Den är riktigt bra, om än lite ojämn, och framförallt låten Walk with an empress har jag bara varit tvungen spela om och om igen flera gånger om dagen sedan dess. Vilken låt!

Imorgon kväll vänder för övrigt bandets discjockey, Lady Louise, plattor på KB som uppvärmning för den jamaicanska dancehallartisten Busy Signal. Själv är jag riktigt sugen på att få se bandet i sin helhet göra en spelning i fullformat.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=3hN030Fzmg4]

 

 

Motgift

Ungarna sitter och pysslar med en kompis i köket medan jag lagar mat. Jag ser min chans att anlägga moteld, att applicera ett motgift efter sex veckors indoktrinering med schlagerfestivalen.

Alltså spelar jag Culture och Junior Murvin och hoppas att något ska sjunka in, precis som det gjorde när min pappa spelade Johnny Cash för mig när jag var liten.

Vad härnäst? Kanske lite Horace Andy eller Desmond Dekker. Då kanske våren kommer trots allt…

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=OID0h7X6hmk]

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×