Med hjärtat bultande utanpå

Adam Nilsson och Stry Terrarie. Foto: Ralph Bretzer

Ljudhålet på Adam Nilssons akustiska gitarr är format som ett hjärta. Det är passande. Hans sånger och hans sargade röst blöder och bultar. Aldrig har det varit mer tydligt än på nysläppta solodebuten Det stavas blues (Startracks). Albumets öppningsrader säger det mesta:

Jävla sår. Åt helvete med allt. Feta timmar på kanten, när ärren är det enda som syns genom skitiga ord i en sorglig sak. 

Vi befinner oss på  Crippas Café i Majorna i Göteborg. Det är tidig lördagskväll och Adam Nilsson gör releasespelning för plattan och han backas upp av punklegendaren Stry Terrarie, som också producerat albumet, på elgitarr och en kille som spelar allehanda elektronik.

Han säger att han är nervös i början av spelningen. Att sitta där med gitarren i knät på på ett litet kafé med sin först soloplatta i bagaget, är, som han säger, något annat än att skrika punk framför tusen personer med Tysta Mari, Stilett eller något av de andra mer högljudda band han spelat, eller spelar, med.

Visst haltar framförandet lite här och där. Framförallt i slutet av spelningen vinglar det till rejält på ett par ställen. Och hans lyrik är stundtals ganska avig. Han har inte alltför stor respekt för det här med meter och hur många stavelser man egentligen kan klämma in över ett begränsat antal takter. Men tillsammans med trasigheten i hans röst och berättelserna från Stockholms skuggsida hjälper det bara till att förstärka bilden av en man som sliter hjärtat ur kroppen och håller fram det till allmän beskådan.

Det tar tid att bygga något så trasigt som oss.

Musiken ekar av mörkaste 80-tal, av Thåström och Hansa Studios. Men mest går tankarna till The Gaslight Anthem. Det är samma stora omfamnande melodier, samma förmåga att formulera snygga låttitlar och fångande allsångsvänliga refränger och samma sätt att skildra misär med värme som får känslorna att bli så stora, ja nästan grandiosa, att det blir något vackert i dem, trots all smärta.

Håll hjärtat till vänster och själen ren.

* * *

Om jag inte minns alldeles fel var det för övrigt Stry jag såg på den allra första spelning jag gick på. Det var när Babylon Blues kom till Falkenberg 1987. Alltså passade jag på att släppa med min egen äldste son. Och vi gick hemåt genom ett soligt Kungsladugård skrålande på Vit sedan Hold Steady.

Billy Bragg gör återbesök på KB

Billy Bragg när han sist spelade på KB, i november 2013. Foto: Ralph Bretzer

Den forna punktrubaduren Billy Bragg, som de senaste decennierna grävt sig allt djupare ned i den amerikanska musikhistorien, kommer i augusti till Kulturbolaget i Malmö.
Och han ställer sig på KB:s scen ensam med gitarren.

En man, en röst, en gitarr. Den gamla Björn Afzelius-albumtiteln var länge en träffande beskrivning av Billy Braggs musik. Ensam med en elektrisk gitarr gjorde han sig ett namn 1983, sedan hans punkband Riff Raff kastat in handduken, med minialbumet Life’s a riot with spy vs spy. Med sju låtar på en dryg kvart skapade han en lika politisk som poetisk musik som tog temperaturen på hemlandet Storbritannien.

Med ena benet i punken och det andra i protestsångare som Woody Guthrie och Phil Ochs har han sedan dess blivit en ikon. De två albumen han gjorde tillsammans med Wilco 1998 och 2000, där de tonsatte texter av Woody Guthrie skrivna efter att sjukdomen gjorde Guthrie oförmögen att själv spela gitarr, lyfte hans profil ytterligare. Sedan dess har han grävt sig allt djupare ned i den amerikanska folkmusiktraditionen, men fortfarande med textskrivarpennan välvässad i (vänster)politisk riktning.

I augusti förra året kom Braggs elfte album, Shine a light: field recordings of the great american railroad, ett samarbete artisten och producenten Joe Henry där de båda åkte tåg mellan Chicago och Los Angeles och spelade in tåglåtar på stationer längs vägen.

Den 25 augusti kommer Billy Bragg till Malmö för en spelning på KB, biljetterna släpps på måndag. Senast Billy Bragg stod på KB:s scen var 2013. Den gången varvade han mellan att köra de gamla låtarna ensam med sin elektriska Telecaster-gitarr och hans nyare akustiska musik med fullt band. Den här gången kommer han att stå på scen helt själv, så som det en gång började.

* * *

Releaseparty i sagoskogen

Stella 1Stella Lugosi. Foto: Ralph Bretzer

Galleri Franks helt vitmålade lokal, mellan Möllan och Södervärn, med dito grenar och trädstammar är som ett mellanting mellan en grotta och en sagoskog. Scenen är åtminstone nästan i marknivå och lokalen är fylld till sin kapacitet när det nystartade Malmöbolaget Kollektivet Records firar sin andra, respektive tredje release.  Stella Lugosi och Drawing Maps släpper båda sina debutsinglar, Lovely daughter, respektive Sisters.

Stella 2Jag har följt Stella Lugosi i ganska precis ett år, ända sedan jag första gången hörde, och blev golvad av, deras Youtube-video This war belongs to you. Sedan dess har mycket hänt. De har gjort spelningar på klassiska scener som KB i Malmö, Stora Teatern i Göteborg och Fasching i Stockholm. Till spelningen på Frank kommer de direkt från en inspelningssession i lika klassiska Tambourine-studion. Sju låtar har fästs på band. I slutändan ska det bli en en EP av det men innan dess ska ytterligare en singel släppas.

Jag har sett dem ett antal gånger vid det här laget och alltid imponerats både av deras synbarligen genomtänkta sätt att manifestera sig själva på scen och av kombinationen mellan lätt handlag och emotionell tyngd i Anna Bergvalls sätt att skriva låtar. Bergvalls fina – och ibland lite olycksbådande – röst gör naturligtvis sitt till liksom användandet av en kör för att måla med stämningar.

Stella 3Sättningen har varierat mellan varven, inte minst vad gäller storleken på kören. På Frank är den nedbantad till två personer och sättningen kompletterad med trummor. Det sistnämnda ger dem naturligtvis mer driv och botten.  Det som mest imponerar på mig är hur de lyckats hitta ett verkligt originellt och personligt uttryck. Visst hör jag ekon av annan musik här – americana, amerikansk 90-talsindie etc – men det är i en väldigt egen sammasättning. Gospel-grunge kallar Anna Bergvall det och det är väl en så god beskrivning som någon.

Om det finns någon rättvisa i världen kommer det att hända stora saker kring det här bandet.

Drawing Maps, alias Julia Heberling, är betydligt mer nedtonad i sin framtoning.

Maps 2Med sin Fender Telecaster och backad av en pianist och ett förinspelat rytmspår gör hon melankolisk singer-songwriter-musik som på sitt sätt också för tankarna till 90-talet; till Red House Painters och kanske lite grann till en Juliana Hatfield som lagt indierocken på hyllan.

Heberling gör musik som kräver sitt av lyssnaren. Det är inte musik som tar den uppmärksamhet den behöver utan musik som man måste hitta fram till själv. I den stimmiga miljön på en releasfest i en fullpackad lokal är det lätt att tappa koncentrationen. Det är synd för det finns något där som väcker min nyfikenhet. När jag lyckas skärma av sorlet griper hon tag med sin röst och sina sånger.

Maps 1Drawing Maps.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×