Billy Bragg gör återbesök på KB

Billy Bragg när han sist spelade på KB, i november 2013. Foto: Ralph Bretzer

Den forna punktrubaduren Billy Bragg, som de senaste decennierna grävt sig allt djupare ned i den amerikanska musikhistorien, kommer i augusti till Kulturbolaget i Malmö.
Och han ställer sig på KB:s scen ensam med gitarren.

En man, en röst, en gitarr. Den gamla Björn Afzelius-albumtiteln var länge en träffande beskrivning av Billy Braggs musik. Ensam med en elektrisk gitarr gjorde han sig ett namn 1983, sedan hans punkband Riff Raff kastat in handduken, med minialbumet Life’s a riot with spy vs spy. Med sju låtar på en dryg kvart skapade han en lika politisk som poetisk musik som tog temperaturen på hemlandet Storbritannien.

Med ena benet i punken och det andra i protestsångare som Woody Guthrie och Phil Ochs har han sedan dess blivit en ikon. De två albumen han gjorde tillsammans med Wilco 1998 och 2000, där de tonsatte texter av Woody Guthrie skrivna efter att sjukdomen gjorde Guthrie oförmögen att själv spela gitarr, lyfte hans profil ytterligare. Sedan dess har han grävt sig allt djupare ned i den amerikanska folkmusiktraditionen, men fortfarande med textskrivarpennan välvässad i (vänster)politisk riktning.

I augusti förra året kom Braggs elfte album, Shine a light: field recordings of the great american railroad, ett samarbete artisten och producenten Joe Henry där de båda åkte tåg mellan Chicago och Los Angeles och spelade in tåglåtar på stationer längs vägen.

Den 25 augusti kommer Billy Bragg till Malmö för en spelning på KB, biljetterna släpps på måndag. Senast Billy Bragg stod på KB:s scen var 2013. Den gången varvade han mellan att köra de gamla låtarna ensam med sin elektriska Telecaster-gitarr och hans nyare akustiska musik med fullt band. Den här gången kommer han att stå på scen helt själv, så som det en gång började.

* * *

Releaseparty i sagoskogen

Stella 1Stella Lugosi. Foto: Ralph Bretzer

Galleri Franks helt vitmålade lokal, mellan Möllan och Södervärn, med dito grenar och trädstammar är som ett mellanting mellan en grotta och en sagoskog. Scenen är åtminstone nästan i marknivå och lokalen är fylld till sin kapacitet när det nystartade Malmöbolaget Kollektivet Records firar sin andra, respektive tredje release.  Stella Lugosi och Drawing Maps släpper båda sina debutsinglar, Lovely daughter, respektive Sisters.

Stella 2Jag har följt Stella Lugosi i ganska precis ett år, ända sedan jag första gången hörde, och blev golvad av, deras Youtube-video This war belongs to you. Sedan dess har mycket hänt. De har gjort spelningar på klassiska scener som KB i Malmö, Stora Teatern i Göteborg och Fasching i Stockholm. Till spelningen på Frank kommer de direkt från en inspelningssession i lika klassiska Tambourine-studion. Sju låtar har fästs på band. I slutändan ska det bli en en EP av det men innan dess ska ytterligare en singel släppas.

Jag har sett dem ett antal gånger vid det här laget och alltid imponerats både av deras synbarligen genomtänkta sätt att manifestera sig själva på scen och av kombinationen mellan lätt handlag och emotionell tyngd i Anna Bergvalls sätt att skriva låtar. Bergvalls fina – och ibland lite olycksbådande – röst gör naturligtvis sitt till liksom användandet av en kör för att måla med stämningar.

Stella 3Sättningen har varierat mellan varven, inte minst vad gäller storleken på kören. På Frank är den nedbantad till två personer och sättningen kompletterad med trummor. Det sistnämnda ger dem naturligtvis mer driv och botten.  Det som mest imponerar på mig är hur de lyckats hitta ett verkligt originellt och personligt uttryck. Visst hör jag ekon av annan musik här – americana, amerikansk 90-talsindie etc – men det är i en väldigt egen sammasättning. Gospel-grunge kallar Anna Bergvall det och det är väl en så god beskrivning som någon.

Om det finns någon rättvisa i världen kommer det att hända stora saker kring det här bandet.

Drawing Maps, alias Julia Heberling, är betydligt mer nedtonad i sin framtoning.

Maps 2Med sin Fender Telecaster och backad av en pianist och ett förinspelat rytmspår gör hon melankolisk singer-songwriter-musik som på sitt sätt också för tankarna till 90-talet; till Red House Painters och kanske lite grann till en Juliana Hatfield som lagt indierocken på hyllan.

Heberling gör musik som kräver sitt av lyssnaren. Det är inte musik som tar den uppmärksamhet den behöver utan musik som man måste hitta fram till själv. I den stimmiga miljön på en releasfest i en fullpackad lokal är det lätt att tappa koncentrationen. Det är synd för det finns något där som väcker min nyfikenhet. När jag lyckas skärma av sorlet griper hon tag med sin röst och sina sånger.

Maps 1Drawing Maps.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×