”Pur pop för moget folk”

Det är något särskilt som händer när Nisse Hellberg, Jalle Lorensson, Thomas Holst, Sticky Bomb och Janne Lindén står på scen tillsammans. Och kanske speciellt så när de gör det på hemmaplan. I Malmö. staden som så tydligt färgat bandets musik..
Det var naturligtvis packat på Stortorget när Wilmer X återföreningsturné kom hem. Det är 40-årsjubileum och sju år sedan sist de spelade i Malmö.

”Det här är pur pop för moget folk” säger Nisse när han presenterar Stackars Valentin. Men grejen är väl egentligen den motsatta. Ansiktena på scenen har kanske blivit lite mer fårade sedan vi sågs sist. Och sannolikt har det väl även blivit så för oss i publiken. Det spelar ingen roll. Det finns en elektrisk kemi mellan bandmedlemmarna och – inte minst – mellan dem och publiken.

Det finns en, i ordets bästa bemärkelse, primitiv urkraft i musiken som är fullständigt tidlös, som är ständigt ung och potent, som aldrig blir trött och luggsliten.
Jalles munspel ylar som ingen tid förflutit sedan vattnet var tungt, sedan vi alla kunde glömma våra ensamma stunder och alla drabbades av mambofeber. Under det Stickys och Holsts ständigt bultande hjärta och Janne Lindéns laddade gitarrstick.

Att Nisse Hellberg försett sitt band med en briljant låtskatt gör naturligtvis sitt. Det känns lustigt att säga när det gäller ett så klassiskt band men det känns ändå inte som att han fått tillräckligt erkännande som låtsmed och inte minst som textförfattare. Han har en förädisk enkelhet i sitt sätt att skriva som gör att det låter så lätt och självklart. Men hade det varit lätt hade inte Hon är ihop med en insekt fått blodet att koka och Vem får nu se alla tårar satt hjärtat i gungning på det sätt de gör efter alla dessa år.

Nostalgi? Självklart. De flesta av oss i publiken har växt upp med bandet, har minnen till låtarna. Men det är mer än så. Det är riktigt bra pop. Och det är vi ju inte för dumma för.

Ljus och mörker i sommarkvällen

Det är den brutala tyngden. Det är de kompromisslös mullrande krautrocktrummorna. Det är Pelle Osslers skärande, atmosfäriska och vibrerande gitarr.
Det är de krökta fingrarna. Det är den krumma kroppen som likt en fågelskrämma ena stunden hänger på mikrofonstativet för att i nästa spattigt dansa över scenen. Det är blicken som är på samma gång frånvarande och akut närvarande i sångerna; i orden.

Rösten hypnotiserar. Det är lika delar lyrik i skymningslandet och rockkonsert som ställer sig på axlarna av det tyska arvet av konstrock från Can till Einstürzende Neubauten. Han har befunnit sig där ett bra tag nu, Joakim Thåström. Vandrat bland ruinerna efter den fallna muren. Rört sig kring nedgångna öststatskrogar och hamnområden och samtidigt vänt strålkastarljuset inåt, hemåt. I ett psykologiskt hinterland mellan dröm och verklighet känns det som att han bär den andra hälften av 1900-talshistorien på sin rygg, samtidigt som han skärskådar sig själv.

Solen skiner fortfarande över Sofiero slott när han går på scenen på torsdagskvällen men Thåström bär mörkret med sig och det är en allt annat än oangenäm upplevelse att följa med honom in bland skuggorna. Han är Sveriges störste rockpoet och det är svårt att inte imponeras av hur väl en ny låt som Bluesen i Malmö flätar sig in i en klassiker som Var é vargen. Lika imponerande är det hur han lyckats hålla i den formtopp han klev in i med Skebokvarnsplattan som kom för 13 år sedan. Utan att på något sätt hänge sig åt någon form av publikfrieri håller han oss i sitt grepp från början till slut. Konsekvensen är totalt. Klassikerna är få och uppenbart utvalda för att de klär i den blytunga musikaliska skrud som de nya bär. Den enda gång han låter tyngden lätta är under en cover på Nationalteaterns fina Dylan-tolkning Men bara om min älskade väntar. Det skänker å andra sidan dynamik åt spelningen.

På pappret är det en udda kombination, First Aid Kit och Thåström. Det är ljus och mörker; Amerika och Europa. Där den ena är en promenad längs en regnvåt gata i Gdansk är den andra en bilfärd i en cab genom den kaliforniska öknen.

Inte så att systrarna Söderberg skyr molltonerna, tvärtom, men det finns ändå något soligt i deras lätta handlag, vackra vokalharmonier och uppenbara spelglädje. Men under ytan lurar det något oroväckande, en mörkare underton. Ett Altamont till Woodstock; en Charles Manson till hippiedrömmen. Det närmar sig ytan i den mullrande finalen på Stay Gold och bryter igenom i den nästan lite hotfulla stämningen i The Lion’s Roar.

Det känns som att det har hänt en del med bandets musik. Det är ett hårdare rytmiskt driv i kompet och i Johannas bas. Och när Klara plockar fram den distade elgitarren i den ursinniga You are the problem here pekar det på en väg framåt, mot ett lite tuffare sound.

Med det sagt är det ändå de där nästan övernaturligt vackra stämsångerna som är bandets adelsmärke. När de låter dem omslingra Kate Bushs fina Running up that hill (släppt på singel i onsdags) sluter jag ögonen och låter mig vaggas av deras röster som böljar likt vågor.

De fungerar faktiskt väldigt bra tillsammans, First Aid Kit och Thåström. Det är som att Thåström slår upp dammluckorna för det där mörkret som First Aid Kit har alldeles under ytan.

QotSA bland gröna kaniner

Du bränner nedför landsvägen i den kaliforniska öknen i en gammal muskelbil, en Detroit Charger eller en Pontiac GTO. V8:an mullrar som en Black Sabbath-spelning på en bra dag 1972 och från åttakanalsbandaren försöker de spröda melodierna från Eagles debutplatta från samma år kämpa sig igenom. Asfalten ser ut att dallra i värmen och din passagerare i sätet bredvid envisas med att trumma en diskorytm mot instrumentpanelen.

Ungefär så lät det om Queens of the Stone Ages spelning på Liseberg igår. Det kan förefalla som ålderdomliga referenser men QotSA låter, både på skiva och live, väldigt samtida även om de gräver ur en gedigen rockhistorisk kunskap.

Det är frenesin och attacken hos hardcorepunken, tyngden från hårdrocken och mjukisrockens melodier kombinerat med diskons dansbarhet, framfört med en knivskarp precision som ger ett nästan maskinellt driv som i kombination med en ljudmässig torrhet förankrar musiken i nutiden.

Ett nöjesfält kan tyckas som en märklig miljö för ett band med rötterna i stonerrocken men faktum är att de får en att glömma såväl gröna kaniner som berg- och dalbanor och sliskigt sockervadd, Josh Homme och hans medmusiker gör ett utmärkt jobb med att manifestera känslan av det Palm Desert där han växte upp.

Men, som vanligt när det gäller Liseberg, är ljudet en tung backe att släpa sig uppför och Homme får kämpa för att hans röst ska höras. Det går sådär och håller naturligtvis nere ett annars mycket positivt intryck.

* * *

Det är märkligt det här med Liseberg och kasst ljud. Man satsar massor med pengar på bra liveakter och det sägs mig att de har en riktigt bra ljudanläggning. Varför låter det då så sällan riktigt bra om musiken från stora scenen?

Med hjärtat bultande utanpå

Adam Nilsson och Stry Terrarie. Foto: Ralph Bretzer

Ljudhålet på Adam Nilssons akustiska gitarr är format som ett hjärta. Det är passande. Hans sånger och hans sargade röst blöder och bultar. Aldrig har det varit mer tydligt än på nysläppta solodebuten Det stavas blues (Startracks). Albumets öppningsrader säger det mesta:

Jävla sår. Åt helvete med allt. Feta timmar på kanten, när ärren är det enda som syns genom skitiga ord i en sorglig sak. 

Vi befinner oss på  Crippas Café i Majorna i Göteborg. Det är tidig lördagskväll och Adam Nilsson gör releasespelning för plattan och han backas upp av punklegendaren Stry Terrarie, som också producerat albumet, på elgitarr och en kille som spelar allehanda elektronik.

Han säger att han är nervös i början av spelningen. Att sitta där med gitarren i knät på på ett litet kafé med sin först soloplatta i bagaget, är, som han säger, något annat än att skrika punk framför tusen personer med Tysta Mari, Stilett eller något av de andra mer högljudda band han spelat, eller spelar, med.

Visst haltar framförandet lite här och där. Framförallt i slutet av spelningen vinglar det till rejält på ett par ställen. Och hans lyrik är stundtals ganska avig. Han har inte alltför stor respekt för det här med meter och hur många stavelser man egentligen kan klämma in över ett begränsat antal takter. Men tillsammans med trasigheten i hans röst och berättelserna från Stockholms skuggsida hjälper det bara till att förstärka bilden av en man som sliter hjärtat ur kroppen och håller fram det till allmän beskådan.

Det tar tid att bygga något så trasigt som oss.

Musiken ekar av mörkaste 80-tal, av Thåström och Hansa Studios. Men mest går tankarna till The Gaslight Anthem. Det är samma stora omfamnande melodier, samma förmåga att formulera snygga låttitlar och fångande allsångsvänliga refränger och samma sätt att skildra misär med värme som får känslorna att bli så stora, ja nästan grandiosa, att det blir något vackert i dem, trots all smärta.

Håll hjärtat till vänster och själen ren.

* * *

Om jag inte minns alldeles fel var det för övrigt Stry jag såg på den allra första spelning jag gick på. Det var när Babylon Blues kom till Falkenberg 1987. Alltså passade jag på att släppa med min egen äldste son. Och vi gick hemåt genom ett soligt Kungsladugård skrålande på Vit sedan Hold Steady.

Än lever Nationalteatern

Foto: Ralph Bretzer

Visst var de barn av sin tid, Nationalteatern. Samtidigt har de något som får deras musik att leva och andas ännu idag, till skillnad från många andra band från proggens guldålder. Deras texter var mindre dogmatiska och mer anarkistiska. De gav röst åt förortsungdomarna med sina sånger, hämtade från de egna teaterföreställningarna, som äger relevans än idag. På många sätt var de punk innan punken.

Att deras musik lever råder inget tvivel om. Det hördes igårkväll på KB. Det hördes i styrkan på allsången, det märktes i åldersspridningen på publiken, på leendena när klassiker efter klassiker radades upp. Inte minst märktes det på publiktrycket. När jag kommer 20 minuter innan utsatt starttid ringlar sig kön längs Bergsgatan, runt hörnet och en bra bit in på Friisgatan. Spelningen sålde ut på två veckor och hela turnén är utsåld. Det är tydligen fler än jag som är tacksamma att Ulf Dagebys utsago från 2015 att det var ”noll procents chans till en återförening” kom på skam.

Man skulle naturligtvis kunna hävda att det närmast är ett coverband som står på scen. Av de som var med när den stora majoriteten av låtarna spelades in är bara Ulf Dageby kvar. Anders Melander lämnade för länge sedan, Totta Näslund dog för drygt tolv år sedan och även Nikke Ström har lämnat. Men den tanken bleknar av kraften i de medlemmar som kommit i stället för dem som hoppat av och det faktum att det alltid skiftats medlemmar i bandet i och med deras ursprung som teatermusiker.

Det är djupt imponerande att höra hur Dageby, 73 år gammal, lyckas väcka liv i den ungdomliga vreden i uppväxlingen i Barn av vår tids andra hälft. Hänget i rösten kanske inte är vad det varit men glöden är det inget fel på. Kanske är det med ålderns rätt han lämnar så mycket av sånginsatserna över till Mattias Hellberg, som kom in i Tottas ställe 2005. Hellberg, som av många nog mest känns igen som Håkan Hellströms sidekick, gör en strålande insats i låtar som Spisa, Kolla kolla och Lägg av. Istället för att imitera de inspelade versionerna gestaltar han dem och fyller dem med blod, inlevelse och uppkäftighet.

Ett nyare tillskott till line up-en är Steget-sångerskan Matilda Sjöström som axlar de kvinnliga rösterna. Hon gör en strålande insats i Hon flytta’ ut till Bergsjön, Ingelas sång och, inte minst, Hanna från Arlöv som, vid sidan av Livet är en fest, skapar kvällens kraftfullaste allsång. Den växer i hennes händer enormt jämfört med när Dageby själv stod för sången när jag såg dem senast. någon gång i mitten av 90-talet. Sjöström är en lysande värvning med en förmåga att samtidigt med sin röst projicera sårbarhet och styrka.

Det är naturligtvis mycket nostalgi en sådan här kväll. De flesta av oss i publiken har levt med Nationalteaterns musik åtminstone i någon period av våra liv, somliga av oss hela livet. Man sjöng med i Kåldolmar och kalsipper på dagis, festade till Livet är en fest i ungdomen (Är det Sveriges mest missuppfattade låt? Den handlar ju om att livet inte är en fest, egentligen) och gråtit till Stranden och Bara om min älskade väntar. Där, på KB, slås jag av hur i princip varje textrad finns ingraverad i ryggmärgen.

Men det är inte bara nostalgi. När den knutna näven åker upp i klimaxet på Hanna från Arlöv är det lika mycket tidsskildring som högst levande kampsång. Sångerna lever, inte bara i våra minnen.

* * *

Låtlista:

Set 1
Bängen trålar (Mattias på sång)
Sent en lördagskväll (Ulf)
Hon flytta’ ut till Bergsjön (Matilda)
Ge mig mitt liv (Matilda)
Barn av vår tid (Ulf)
Spisa (Mattias)
Ut i kylan (Ulf)
Barn (Ulf – från en av hans soloplattor)

Set 2
Stranden (Ulf)
Jack the Ripper (Mattias)
Hanna från Arlöv (Matilda)
Kolla kolla (Mattias & Matilda)
Vi fortsätter spela rock n roll (Ulf)
Ingelas sång (Matilda)
Doin’ the omoralisk schlagerfestival (Matilda)
Livet är en fest (Ulf med Mattias & Matilda)

Extranummer
Lägg av (Mattias)
Bara om min älskade väntar (Ulf med Matilda)
Speedy Gonzales (Matilda med Mattias och Ulf)

* * *

Det ska fan ha en udda favortitlåt. Nationalteatern körde (naturligtvis) inte Sveriges styvbarn 2. Jag hade älskat att skrika med i rader som:

Det var vi som slängde rektorn ut från andra våningen
Elda i en lägenhet för 2 000 spänn [det var mycket 1972, reds. anm.]
Gangsterungar är djävulens barn
Missanpassade förortsbarn är vi.

* * *

Jag kan för övrigt varmt rekommendera att kolla in Matilda Sjöströms andra musikaliska projekt. Back in the day återfanns hon electroreggae-duon Äkta kärlek tillsammans med Stina Göransson (sedemera känd som Mästerkatten i dancehallgruppen Serengeti och numera som soloartisten Stina Velocette) men numera hörs hon i fina piano-och-sång-duon Steget.

Klippan, bruksorten som värmt pophjärtan i 40 år

Foto: Ralph Bretzer

Klippans centrum. Orden värmer än idag pophjärtan, och det inte bara på grund av Torssonlåten som lånar dess namn.
Här föddes för 40 år sedan, i kyrksalshusets källare, något oväntat ett svenskt popunder.

Bilen rullar norrut från Malmö. Wilmer X låt ”Vägen till Klippan” leder färden via stereon. Hade jag valt att ta tåget istället hade Torssons ”Klippans centrum” fyllt samma funktion. Jag hälsas välkommen av en skylt och under den en annan: ”Klippanpopen 40 år – utställning på Klippans konsthall”. Jodå, visst bär man arvet med sig.

– Det började med konsert och kvarsittning.
Jag möter Thomas Holst på ett kafé i centrum. Det första han gör är att berätta om sitt första – och något oplanerade – framträdande med det band som mer än något annat kommit att förknippas med den nordvästskånska bruksorten, Torsson, ett band han idag har varit medlem av i mer än 30 år, parallellt med medlemskapet i Wilmer X, ett band som också har tydliga kopplingar till Klippan.

Thomas Holst gjorde sin forna kollega från Kommissarie Roy, Kiddie Manzini, sällskap in i Torsson. Arkivbild

1977, när Holst var 14 år, skulle Torsson spela i aulan på Snyggatorpsskolan. Själv låg han hemma och var sjuk men bodde tvärs över gatan från skolan. På tiorasten kom kompisarna och hälsade på och påminde honom om vad han skulle missa.
– Jag vill minnas att jag inte ens tog av mig pyamasen utan bara trädde jeans, tröja och jacka över och gick in. Jag och min kompis sprang upp på scenen och doade på sista låten, jag tror det var Johnny B Goode.
Han blev iakttagen av sin klassföreståndare som uttryckte sin förvåning över att den normalt sett skötsamme pojken var sjukanmäld men ändå, uppenbarligen, frisk nog att gå på konsert.´Det slutade med kvarsittning och en utskällning av rektorn, men värt det var det.
– Ja, tusen gånger om. Det var första gången jag stod på scen med Torsson och jag fick kvarsittning. Det låter som en Torsson-text, säger han med ett skratt.

Spelningen skulle få stor inverkan på 14-åringens liv. Torsson öppnade med en tolkning av blueslegendaren Elmore James låt Talk to me baby.
– Jag var helt chockad. Jag visste inte att det kunde låta så bra om musik.

1977 hade Klippans hela kommun 16 427 invånare. Det är inte ett stort underlag för en musikscen men det skulle visa sig tillräckligt. Samma år föddes musikföreningen Bombadill och studion med samma namn. I deras efterföljd kom skivbolagen Svenska Popfabriken och Kloaak. Och en lång rad band: Kriminella Gitarrer (som släppte Sveriges första punksingel), Kommisarie Roy, Noise, Torsson och Wilmer X.
– Det började så blygsamt som det bara kan göra med några gymnasiekillar som ville ägna sig åt musik men inte riktigt visste hur. Och så var det en musiklärare som var öppensinnad och tyckte att deras kreativitet var rolig. Han fixade en synth och en lokal och en enkel bandspelare och det är faktiskt embryot till allt som sedan hände i Klippan.

Bo Ingvar Olsson. Foto: Lazlo Nemeth

Musikläraren ifråga heter Bo Ingvar Olsson och var klassiskt utbildad, spelade fiol i Stephanne Grapellis anda och intresserade sig för elektronmusik. Men han var öppen för andra former av musik.
”Jag tror att alla sorters musikyttringar har kvaliteter. Ibland kan det vara svårt att hitta dem i viss sorts musik men jag tycker om alla sorters musik” sa han i SVT:s Magazinet 1982, i ett inslag som tog pulsen på Klippanpopen. I samma program sa reportern Christoffer Barnekow:
”Musiken från Klippan är saklig och fri från självömkan. // Klippan är lite grann som Liverpool i början av 60-talet.”

Förutom Bo Ingvar Olsson var det två killar som redan hade gått ut gymnasiet när föreningen Bombadill startades som kom att få centrala roller: producenterna Mats Pettersson och Anders Pålsson – mer kända som Mats P och Pål Spektrum. De båda herrarna ligger dessutom bakom den nyutkomna boken ”Ett skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan.
– Det var några eldsjälar – det är de som behövs – och de var inte bara intresserade av att spela i band utan de var också intresserade av att driva föreningen och kom på att de ville ge ut skivor.
– De var väldigt präglade av punken och anammade den här attityden. Torsson låter inte så men om man bortser från musiken och ser till hur de tänkte, tyckte och jobbade var det väldigt mycket punk.

Thomas Holst när Wilmer X var med och invigde Citytunneln i Malmö 2010. Snart återförenas bandet för sin 1 000:e spelning som äger rum på Sweden Rock .Foto: Stefan Persson

1981, tre år innan han började i Wilmer X och fem år innan han blev en del av Torsson, hette Thomas Holst band Kommisarie Roy, ett band som blandade Status Quo, glamrock och punk med sång på bred Klippandialekt och texter som innehöll pojkrumsdrömmar om prinsessan Caroline av Monaco och suget efter mat från Möllans Pizza på andra sidan Storgatan.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort.

Kommisarie Roy sjöng, som sagt, om Möllans Pizza och om en Klippanpåg på vift i världen (Helsingborg). Torsson om Pålles gatukök (som var bäst för där jobbade morsan till (Bombadillprofilen) Sven Tall) och Wilmer X om vägen till Klippan. Den lokala förankringen var viktig.
– När man tänker på Torsson och Klippan så betyder den ju allt och så var det även från Kommissarie Roy och en del andra band.

Torsson spelar på Stortorget i Malmö 2002. Thomas Holst, till vänster i bild, och Bo Åkerström. Foto: Eva-Lisa Svensson/ARKIV

Thomas Holst tycker att man kan tala om ett Klippansound även om banden var sinsemellan olika.
– Ja, det tycker jag. Det är så enkelt att det fanns begränsningar. Det fanns inte pengar att skaffa utrustning för alla gånger. Därför blev väl Klippansoundet att det låter lite spinkigt. Ja, inte om alla inspelningar, kanske, men Klippan har ju nästan blivit synonymt med Torsson. Deras första skiva – som jag tycker är underbart bra, jag är inte med på den så jag kan säga det – den är ju väldigt tunn i ljudet.
Många speltillfällen bjöds det inte på i en liten ort men det anordnades elektronmusikuppspelningar i biblioteket, månadskonserter (om än inte varje månad) och den årliga Parkfesten. Kriminella gitarrer slog upp dörrarna till sin lokal och hade replokalsspelningar.

– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns. Det var två tv-kanaler och så fanns det tidningar.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.
Om vad ungdomarna, och deras initiativrike musiklärare, tog sig för var det inte så många på byn som tog någon notis av. I alla fall inte till att börja med.
– När samlingsalbumet Svensk Pop kom började det skrivas lite om det. Det fanns inte lika mycket media som nu och om Expressen eller Aftonbladet gjorde en hel- eller halvsida så var det jättefett. Och det gjorde de!

Boken som firar 40-årsjubileet. Omslagsfotot visar Thomas Holst band Kommissarie omkring Sven Talls bil.

Torssons första album, med hitsingeln Det spelades bättre boll, släpptes 1980 och gjorde naturligtvis sitt till för att öppna ögonen på människor.
– När vi gjorde vår lp med Kommisarie Roy 1981 så gjorde vi en spelning på Regnbågen. Jag var rätt skeptisk men det kom massor med folk och alla stannade kvar när vi skulle spela. Det normala var att åtminstone hälften bara stack och sket i det. Vi förstod ju att det var folk på högstadiet som hade köpt skivan. Det var väldigt smickrande, vi hade inga sådana förväntningar.

Sedan dess har Klippanpopen blivit ett begrepp. I konsthallen pågår fram till den 14:e januari en jubileumsutställning, den nya boken ligger på bokhandelsdiskarna och även om Pålles gatukök är sedan länge hädangånget så finns det ett Nya Pålles som på skylten ute vid vägen gör reklam för Pannbiff me’ lög – vilket man väl får förmoda är en hommage till Torssons låt Klippans centrum. När jag avslutar mitt Klippanbesök med en korv där låter jag dock bli att fråga om Sven Talls morsa jobbar kvar.
– Nu märker jag ju att det är en enorm skillnad. Det har pratats och skrivits så mycket om det här att det är jätteförankrat även bland människor som inte har något större musikintresse. De är stolta och glada över Klippanbanden, säger Thomas Holst.

1982 åkte Christoffer Barnekow till Klippan för att göra reportage om orten och dess musikunder för tv-programmet Magazinet. 15 år senare kom han tillbaka för en uppföljning.

En gudabenådad hantverkare är borta

Foto: TT

Under tisdagsmorgonen bekräftade familjen att Tom Petty, som i söndags kväll drabbats av ett hjärtstillestånd, är död.
”Han dog fridfullt,” skriver Pettys manager Tony Dimitriades i ett uttalande å familjens vägnar, ”omgiven av sin familj, sina bandmedlemmar och vänner.”

There’s a southern accent, where I come from
The young ‘uns call it country, the yankees call it dumb
I got my own way of talking, but everything gets done
With a southern accent, where I come from

Det finns en bedräglig enkelhet i Tom Pettys låtar. Rak amerikansk rock som döljer ädelpop, soul och skickliga hantverkarhänder.

I en värld som värdesätter yta, glamour och stora gester var han en anomali. Han må på våra breddgrader ha nått en större och bredare publik genom sina skönt kufiska videos under MTV:s glansdagar i mitten och slutet av 80-talet men hans musik och framtoning var ändå påfallande befriade från imageskapande och blev just genom det ikonisk.

Han var ett barn av en äldre rock n roll-värld. Han föddes 1950 i Gainesville, Florida, ungefär samtidigt som rockmusiken föddes. I tioårsåldern träffade han Elvis, vilket han beskrev som en livsförändrande upplevelse. Han berättade om sina nya planer för sin familj: jag tänker bli rockstjärna.

Det skulle dröja 15 år men drömmen blev sann. Debutalbumet med ständiga kompbandet The Heartbreakers gick först ganska obemärkt förbi men en förbandsturné med blivande Neil Young- och Bruce Springsteen-gitarristen Nils Lofgren skulle ändra på det. Snart var det Tom Petty and the Heartbreakers som var huvudbandet och under åren som kom skulle han utvecklas till en pålitlig hitmakare med låtar som Refugee och Don’t do me like that från storsäljande albumet Damn the torpedoes (1979). Han gjorde Stop draggin’ my heart around med Stevie Nicks och släppte 1985 det mästerliga albumet Southern Accents, som – förutom det fina titelspåret som Johnny Cash senare skulle komma att göra en cover av – innehöll hiten och MTV-favoriten Don’t come around here no more.

Till karriärens största framgångar hör utan tvekan supergruppen Travelling Wilburys första platta som kom 1988 och året därpå peakade han popularitetsmässigt med Full moon fever, en skiva som genererade en rad hits – Free fallin’, I won’t back down, Runnin’ down a dream – och där flera av Wilburys-kollegorna medverkade.

Karriären var förhållandevis befriad från skandaler men i 45-årsåldern, efter sin skilsmässa, föll han ned i ett heroinmissbruk som han dock, till slut, kunde ta sig ur.

Skivorna och turnéerna fortsatte komma. Kvaliteten var ständigt hög även om framgångarna varierade med det skiftande musikklimatet, själv gick han i en rak linje utifrån den musikaliska kurs han stakat ut för sig själv. När man idag lyssnar igenom Tom Pettys produktion från 1976 och framåt är det slående hur väl hans musik har åldrats. Eller rättare sagt: inte har åldrats. Bristen på utanpåverk gör att tidens tand inte riktigt hittar något att bita tag i och slita sönder. Ypperligt välskrivna låtar med intelligenta texter och fingertoppskänsla för melodier som fastnar blir aldrig gamla.

”Gör någonting som du verkligen gillar, förhoppningsvis betalar det hyran. Vad mig anbelangar är det framgång”, sade han 2006 i en intervju med amerikanska tidskriften Esquire.

Tom Petty var ingen voice of a generation som Wilburys-kollegan Bob Dylan, han bildade inte skola för all musik som skulle komma efter som forne Beatlen George Harrison och ingen gudabenådad sångare som Roy Orbison. Men likt sin fjärde Wilburys-kollega, ELO:s frontman Jeff Lynne, var har en hantverkare med mästarbrevet i handen. Och för en god låtskrivare finns alltid plats i de eviga sångernas himmel.

Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Lugnare apor engagerar

Foto: Christopher Ekfeldt/Arkiv

För den stora allmänheten är nog Babian mest kända för ledmotivet till Barnkanalens sommarlovsprogram men vi som följt den malmöitiska rockscenen är de framförallt ett alldeles lysande liveband. Det hindrar inte att de under det decennium de existerat skapat några riktigt fina album.

På sina första två plattor bjöd tidigare Malmöbandet Babian som explosioner med ena benet i 60-talets garagerock och protopunk; i The Standells och MC5, och det andra i Bob Hunds skeva skånska postpunk. Men redan från starten fanns där också något annat. En progressiv ådra i musiken och en poetisk skärpa i texterna.

Det där annat har fått allt mer utrymme med åren. 2012 års ”Heja dom som vinner!” var ett stort steg i mer progressiv riktning och på nya ”Den andra sidan” tar de steget fullt ut. Visst finns garagerocken här fortfarande men det sena 60-talets kaliforniska lätt folktonade rock skickar solstrålar genom sprickorna i produktionen. Men det är inte de där lätta strålarna som lyser över surfarna på beachen i Santa Monica, snarare de som trycker sig ned över Laurel Canyon.

Precis som Manson-familjen och Altamont gav en mörk botten till hippieerans drömmar finns det ett mörker och allvar i Babians musik, trots svänget och energin. Framförallt har den med tiden blivet allt mer eftertänksam, lyrisk och reflekterande. Det är en utveckling som klär bandet väl.

De första två plattorna är utmärkta men den formeln är inte möjlig att utveckla i oändlighet. I och med att bandmedlemmarna blivit äldre och kommit in i nya faser i livet är det också en mer än rimlig musikalisk resa. Mest imponerande är att de lyckats genomföra den utan att förlora glöden, energin och nerven.

En av grundpelarna är borta

Foto: TT

Frågan är om någon i rockens första generation har haft ett större inflytande över hur rock n roll skulle komma att låta än Chuck Berry.

Elvis Presley var den störste sångaren, Johnny Cash var coolast, Little Richard mest flamboyant och Jerry Lee Lewis galnast. Men Chuck Berry satte med det där introriffet till Johnny B Goode själva grundformen för hela genren. Och som han gjorde det.

Han var kanske ingen ekvilibrist på sitt instrument men han kom att bilda skola. Det var rått, sexigt och alldeles oemotståndligt. Grunden var bluesen men med ett uppdrivet tempo och med den där baktaktsrytmen som fick allt att svänga och hela världen att förändras. Någonstans i den där rytmen – i kombination med efterkrigstidens ekonomiska och sociala förändringar – fanns fröet till hela tonårskulturen.

Chuck Berry var så tidigt ute att den nya genren ännu inte hade fått sitt namn ännu. I sin självbiografi berättar han hur han i början oftast bokades till countryhak i den amerikanska södern. På den tiden hade skivor sällan bildomslag och de som bokade visste inte hur han såg ut. När han kom till dessa etablissemang i den segregerade södern hände det inte sällan att han inte blev insläppt för att han var svart.

Även som textförfattare gick han längre än sina samtida. Visst tog han även här avstamp i bluesen men byggde vidare på den med en fantastisk känsla för den nya tiden. Bakgrunden till en text som Roll over Beethoven var att hans syster hade förtur till familjens piano eftersom hon spelade klassisk musik. Ur det skapade han med utsökt rytmiserade fraser en grundritning för 50-talets gryende tonårskultur. Ut med det gamla, Beethoven och Tjajkovskij, in med det nya: radio DJ:s, jukeboxar och snabba taktslag, ”I got the rockin’ pneumonia, I need a shot of rhythm and blues”.

Men han skrev också små dramer i miniformat. Vi har You never can tell om ett bröllop mellan två ungdomar, och de äldre släktingar som förundrat ser på: “C’est la vie, said the old folks, it goes to show you never can tell”. Och i Memphis, Tennessee sjunger han om en pappa som begråter att han inte får träffa sin dotter, 6-åriga Marie: “Last time I saw Marie she’s waving me good bye / With hurry home drops on her cheek that trickled from her eye”.

För mig, som är född 1971, var Chuck Berry vägen in i rockmusiken. Johnny B Goode och Maybelline – hans debutsingel från 1955, en bearbetning av western swing-artisten Bob Wills Ida Red – gjorde ett outplånligt intryck på mitt sjuåriga jag och är säkert en kraftigt bidragande orsak till att jag gör det jag gör idag. Det var en bra ingång eftersom all rock n roll som gjorts sedan dess på ena eller andra sättet bygger vidare på det arvet.

Det ska väl i ärlighetens namn sägas att det var mycket länge sedan Chuck Berry kom med någon ny musik som är värdig hans arv och hans senaste platta släpptes 1979. En ny ska dock vara färdiginspelad. Och även om inte den heller skulle vara något mästerverk och även om hans spelningar de senaste decennierna knappast förärats några större lovord går det inte att ta ifrån honom den låtskatt han skapade under 50-talet och hans lika stilbildande showmanship.

Chuck Berry är död. Han blev 90 år gammal. Av de stora namnen i rockens första generation är nu alla utom Jerry Lee Lewis och Little Richard döda. Med den förstnämnda turnerade Chuck Berry redan på 50-talet (och med båda under 90-talet). I självbiografin berättar han om den där turnén på 50-talet. Att arbeta med den egocentriske Lewis var, enligt Berry, inte på något sätt oproblematiskt. Man kom i alla fall överens att varva sina framträdanden och turades om att ta finalnumret. Vid turnéns sista spelning räknade Berry med att det skulle bli bråk om vem som skulle få ta finalen. Så blev det inte. Lewis lämnade med lätt hand över den äran, något som fick Berry att ana oråd. Av goda skäl.

När Jerry Lee Lewis gick ut på scen för att göra sitt sista nummer slog han sig ned bakom flygeln och kastade sig in i sin stora hit Great Balls of Fire. Halvvägs in i låten reste han sig upp medan bandet fortsatte spela. Han gick av scenen och kom tillbaka med en dunk, hällde bensin över flygeln och avslutade med att spela resten av låten på en brinnande vit flygel. I kulisserna stod Chuck Berry med sin gitarr i handen och tänkte “Jaha, och nu ska jag gå in och spela Johnny B Goode efter det här…”

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×