En gudabenådad hantverkare är borta

Foto: TT

Under tisdagsmorgonen bekräftade familjen att Tom Petty, som i söndags kväll drabbats av ett hjärtstillestånd, är död.
”Han dog fridfullt,” skriver Pettys manager Tony Dimitriades i ett uttalande å familjens vägnar, ”omgiven av sin familj, sina bandmedlemmar och vänner.”

There’s a southern accent, where I come from
The young ‘uns call it country, the yankees call it dumb
I got my own way of talking, but everything gets done
With a southern accent, where I come from

Det finns en bedräglig enkelhet i Tom Pettys låtar. Rak amerikansk rock som döljer ädelpop, soul och skickliga hantverkarhänder.

I en värld som värdesätter yta, glamour och stora gester var han en anomali. Han må på våra breddgrader ha nått en större och bredare publik genom sina skönt kufiska videos under MTV:s glansdagar i mitten och slutet av 80-talet men hans musik och framtoning var ändå påfallande befriade från imageskapande och blev just genom det ikonisk.

Han var ett barn av en äldre rock n roll-värld. Han föddes 1950 i Gainesville, Florida, ungefär samtidigt som rockmusiken föddes. I tioårsåldern träffade han Elvis, vilket han beskrev som en livsförändrande upplevelse. Han berättade om sina nya planer för sin familj: jag tänker bli rockstjärna.

Det skulle dröja 15 år men drömmen blev sann. Debutalbumet med ständiga kompbandet The Heartbreakers gick först ganska obemärkt förbi men en förbandsturné med blivande Neil Young- och Bruce Springsteen-gitarristen Nils Lofgren skulle ändra på det. Snart var det Tom Petty and the Heartbreakers som var huvudbandet och under åren som kom skulle han utvecklas till en pålitlig hitmakare med låtar som Refugee och Don’t do me like that från storsäljande albumet Damn the torpedoes (1979). Han gjorde Stop draggin’ my heart around med Stevie Nicks och släppte 1985 det mästerliga albumet Southern Accents, som – förutom det fina titelspåret som Johnny Cash senare skulle komma att göra en cover av – innehöll hiten och MTV-favoriten Don’t come around here no more.

Till karriärens största framgångar hör utan tvekan supergruppen Travelling Wilburys första platta som kom 1988 och året därpå peakade han popularitetsmässigt med Full moon fever, en skiva som genererade en rad hits – Free fallin’, I won’t back down, Runnin’ down a dream – och där flera av Wilburys-kollegorna medverkade.

Karriären var förhållandevis befriad från skandaler men i 45-årsåldern, efter sin skilsmässa, föll han ned i ett heroinmissbruk som han dock, till slut, kunde ta sig ur.

Skivorna och turnéerna fortsatte komma. Kvaliteten var ständigt hög även om framgångarna varierade med det skiftande musikklimatet, själv gick han i en rak linje utifrån den musikaliska kurs han stakat ut för sig själv. När man idag lyssnar igenom Tom Pettys produktion från 1976 och framåt är det slående hur väl hans musik har åldrats. Eller rättare sagt: inte har åldrats. Bristen på utanpåverk gör att tidens tand inte riktigt hittar något att bita tag i och slita sönder. Ypperligt välskrivna låtar med intelligenta texter och fingertoppskänsla för melodier som fastnar blir aldrig gamla.

”Gör någonting som du verkligen gillar, förhoppningsvis betalar det hyran. Vad mig anbelangar är det framgång”, sade han 2006 i en intervju med amerikanska tidskriften Esquire.

Tom Petty var ingen voice of a generation som Wilburys-kollegan Bob Dylan, han bildade inte skola för all musik som skulle komma efter som forne Beatlen George Harrison och ingen gudabenådad sångare som Roy Orbison. Men likt sin fjärde Wilburys-kollega, ELO:s frontman Jeff Lynne, var har en hantverkare med mästarbrevet i handen. Och för en god låtskrivare finns alltid plats i de eviga sångernas himmel.

Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Lugnare apor engagerar

Foto: Christopher Ekfeldt/Arkiv

För den stora allmänheten är nog Babian mest kända för ledmotivet till Barnkanalens sommarlovsprogram men vi som följt den malmöitiska rockscenen är de framförallt ett alldeles lysande liveband. Det hindrar inte att de under det decennium de existerat skapat några riktigt fina album.

På sina första två plattor bjöd tidigare Malmöbandet Babian som explosioner med ena benet i 60-talets garagerock och protopunk; i The Standells och MC5, och det andra i Bob Hunds skeva skånska postpunk. Men redan från starten fanns där också något annat. En progressiv ådra i musiken och en poetisk skärpa i texterna.

Det där annat har fått allt mer utrymme med åren. 2012 års ”Heja dom som vinner!” var ett stort steg i mer progressiv riktning och på nya ”Den andra sidan” tar de steget fullt ut. Visst finns garagerocken här fortfarande men det sena 60-talets kaliforniska lätt folktonade rock skickar solstrålar genom sprickorna i produktionen. Men det är inte de där lätta strålarna som lyser över surfarna på beachen i Santa Monica, snarare de som trycker sig ned över Laurel Canyon.

Precis som Manson-familjen och Altamont gav en mörk botten till hippieerans drömmar finns det ett mörker och allvar i Babians musik, trots svänget och energin. Framförallt har den med tiden blivet allt mer eftertänksam, lyrisk och reflekterande. Det är en utveckling som klär bandet väl.

De första två plattorna är utmärkta men den formeln är inte möjlig att utveckla i oändlighet. I och med att bandmedlemmarna blivit äldre och kommit in i nya faser i livet är det också en mer än rimlig musikalisk resa. Mest imponerande är att de lyckats genomföra den utan att förlora glöden, energin och nerven.

En av grundpelarna är borta

Foto: TT

Frågan är om någon i rockens första generation har haft ett större inflytande över hur rock n roll skulle komma att låta än Chuck Berry.

Elvis Presley var den störste sångaren, Johnny Cash var coolast, Little Richard mest flamboyant och Jerry Lee Lewis galnast. Men Chuck Berry satte med det där introriffet till Johnny B Goode själva grundformen för hela genren. Och som han gjorde det.

Han var kanske ingen ekvilibrist på sitt instrument men han kom att bilda skola. Det var rått, sexigt och alldeles oemotståndligt. Grunden var bluesen men med ett uppdrivet tempo och med den där baktaktsrytmen som fick allt att svänga och hela världen att förändras. Någonstans i den där rytmen – i kombination med efterkrigstidens ekonomiska och sociala förändringar – fanns fröet till hela tonårskulturen.

Chuck Berry var så tidigt ute att den nya genren ännu inte hade fått sitt namn ännu. I sin självbiografi berättar han hur han i början oftast bokades till countryhak i den amerikanska södern. På den tiden hade skivor sällan bildomslag och de som bokade visste inte hur han såg ut. När han kom till dessa etablissemang i den segregerade södern hände det inte sällan att han inte blev insläppt för att han var svart.

Även som textförfattare gick han längre än sina samtida. Visst tog han även här avstamp i bluesen men byggde vidare på den med en fantastisk känsla för den nya tiden. Bakgrunden till en text som Roll over Beethoven var att hans syster hade förtur till familjens piano eftersom hon spelade klassisk musik. Ur det skapade han med utsökt rytmiserade fraser en grundritning för 50-talets gryende tonårskultur. Ut med det gamla, Beethoven och Tjajkovskij, in med det nya: radio DJ:s, jukeboxar och snabba taktslag, ”I got the rockin’ pneumonia, I need a shot of rhythm and blues”.

Men han skrev också små dramer i miniformat. Vi har You never can tell om ett bröllop mellan två ungdomar, och de äldre släktingar som förundrat ser på: “C’est la vie, said the old folks, it goes to show you never can tell”. Och i Memphis, Tennessee sjunger han om en pappa som begråter att han inte får träffa sin dotter, 6-åriga Marie: “Last time I saw Marie she’s waving me good bye / With hurry home drops on her cheek that trickled from her eye”.

För mig, som är född 1971, var Chuck Berry vägen in i rockmusiken. Johnny B Goode och Maybelline – hans debutsingel från 1955, en bearbetning av western swing-artisten Bob Wills Ida Red – gjorde ett outplånligt intryck på mitt sjuåriga jag och är säkert en kraftigt bidragande orsak till att jag gör det jag gör idag. Det var en bra ingång eftersom all rock n roll som gjorts sedan dess på ena eller andra sättet bygger vidare på det arvet.

Det ska väl i ärlighetens namn sägas att det var mycket länge sedan Chuck Berry kom med någon ny musik som är värdig hans arv och hans senaste platta släpptes 1979. En ny ska dock vara färdiginspelad. Och även om inte den heller skulle vara något mästerverk och även om hans spelningar de senaste decennierna knappast förärats några större lovord går det inte att ta ifrån honom den låtskatt han skapade under 50-talet och hans lika stilbildande showmanship.

Chuck Berry är död. Han blev 90 år gammal. Av de stora namnen i rockens första generation är nu alla utom Jerry Lee Lewis och Little Richard döda. Med den förstnämnda turnerade Chuck Berry redan på 50-talet (och med båda under 90-talet). I självbiografin berättar han om den där turnén på 50-talet. Att arbeta med den egocentriske Lewis var, enligt Berry, inte på något sätt oproblematiskt. Man kom i alla fall överens att varva sina framträdanden och turades om att ta finalnumret. Vid turnéns sista spelning räknade Berry med att det skulle bli bråk om vem som skulle få ta finalen. Så blev det inte. Lewis lämnade med lätt hand över den äran, något som fick Berry att ana oråd. Av goda skäl.

När Jerry Lee Lewis gick ut på scen för att göra sitt sista nummer slog han sig ned bakom flygeln och kastade sig in i sin stora hit Great Balls of Fire. Halvvägs in i låten reste han sig upp medan bandet fortsatte spela. Han gick av scenen och kom tillbaka med en dunk, hällde bensin över flygeln och avslutade med att spela resten av låten på en brinnande vit flygel. I kulisserna stod Chuck Berry med sin gitarr i handen och tänkte “Jaha, och nu ska jag gå in och spela Johnny B Goode efter det här…”

Dr Punk på Moriskan

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFoto: Mi Tyler

Åren har ritat fåror i Rob Youngers ansikte och drivit upp det redan i unga år höga hårfästet än högre. Men Iggy Pop-movesen sitter där än. Och det gör bettet i sången också.
Vid hans vänstra sida, med allvarlig uppsyn, levererar Deniz Tek gitarriff som om det fortfarande var 1975 och punken bara väntade på att få explodera över världen.

DenizNär australiensiska Radio Birdman på tisdagskvällen intar den mindre scenen på Moriskan är det välfyllt i rummet. Jag kan tycka att bandet hade förtjänat en än större publik, för det är ett stycke riktig rock n roll-historia som gästar stan.
Fröet till bandet såddes när Deniz Tek 1972 lämnade födelsestaden Ann Arbor, Michigan, för att plugga till läkare i Sydney. Vid sidan om studierna spelade han i band och med sig hemifrån hade han protopunkinfluenserna från band som The Stooges och MC5.

Sommaren 1974 stod både han och kompisen Younger utan band och slog sina påsar ihop. Under namnet Radio Birdman – hämtat från en felhörning av en Stooges-låt – gjorde man rak, högintensiv rock n roll som skulle inneböra starskottet såväl för den australiensiska punken som för en alternativ australiensisk musikscen över huvud taget. Deras påverkan står att finna överallt i musiken som skulle komma från down under.
Sedan bandet kastade in handduken 1978 har Younger fortsatt med musiken i olika konstellationer medan Tek varvat musicerandet med jobb som läkare. Tillsammans har de också haft supergruppen New Race tillsammans med medlemmar från deras inspirationskällor MC5 och Stooges. Sedan 20 år tillbaka är bandet dock på banan igen.

RobNär man lyssnar på gamla liveinspelningar med Radio Birdman slår det gnistor om bandet. Men kan man verkligen begära det av ett band vars tre kvarvarande originalmedlemmar – förutom Tek och Younger keyboardisten Philip “Pip” Hoyle – har tagit ett rejält kliv in i 60-årsåldern?
Det kan man kanske inte, men det hindrar inte att det fortfarande slår gnistor om farbröderna. De levererar fortfarande rå och kompromisslös rock n roll med vassa kanter och explosivitet. Med erfarenheten har de dessutom fått en större kontroll över musiken som de har förstånd att inte låta gå ut över utlevelsen.

Ju längre spelningen går och när klassiker läggs till klassiker stiger pulsen rejält. När de avslutar huvudsettet med en blixtrande kvartett låtar – Murder City Nights övergår i Anglo Girl Desire som ger plats för What Gives och min personliga favorit Aloha from Steve and Denno – släpper det för mig och jag börjar tokdansa.

Vad var det Lemmy sa? If you think you´re too old to rock n roll then you are. Uppenbarligen ingen risk för det än på ett tag.

Rob n Deniz
Rob Younger till vänster, Deniz Tek till höger.

* * *

Vilket som är världens första punkband kan vi diskutera tills korna kommer hem. Klart är att Radio Birdman har en lika stor rätt till den utmärkelsen som någonsin Ramones. Båda banden är bildade 1974 och skivdebuterade 76. Det samma gäller för övrigt Radio Birdmans australiensiska kollegor The Saints.

* * *

För uppvärmningen inför Radio Birdman stod tvillingbröderna Art och Steve Godoy, tillsammans kända som The Fucking Godoys. Med rötterna i den kaliforniska skateboardscenen och med ett förflutet i 90-talsbandet The Exploding Fuck Dolls exploderar de på scen i ett avskalat trummor-och-gitarr-set som visar upp klassiska Orange County-punk när den är som bäst.

Det tar inte många takter in innan mina mungipor börjar jobba sig upp mot öronen. Jag vänder mig till fotograf Tyler och säger: Det här är den takt mitt hjärta slår i.

Resten av spelningen står jag där med ett fånigt leende på läpparna.

Desktop172
Enäggstvillingarna Art och Steve Godoy. Eller om det är Steve och Art…

The sound of Muscle Shoals

Hannah 2Foto: Ralph Bretzer

Muscle Shoals. Namnet är mytomspunnet. I den lilla staden i Alabamas nordvästra hörn formades mycket av den soul och southern rock som idag är en självklar del av musikhistorien. Staden, med den legendariska Fame-studion som utgör centralpunkten för den utmärkta filmen som bär ortens namn (och finns på Netflix – se den), utgör ena hörnet i ett slags americanans gyllene triangel, där de övriga är Nashville och Memphis.

I Fame-studion sådde Allman Brothers Band och Lynyrd Skynyrd fröet till sydstatsrocken där blues, country och rock n roll. Och i Fame-studion arbetade producenten, musikern och låtskrivaren Walt Aldridge. Igår stod hans dotter Hannah på Folk å rocks scen i Malmö. Att växa upp i den typen av miljö, bland musiker i både Nashville och Muscle Shoals, har helt uppenbart satt sina spår.

Det märks på debutalbumet Razor wire med sin mörka country och djupa träskblues. Det märks också på gårdagens spelning som hämtar material både från den plattan och hennes kommande, mer rockiga, skiva. Hon har en självklarhet i sitt sätt att vara på scen, i sin röst och i sitt sätt att skriva låtar. Låtar som albumets titelspår, som Howling bones, som Lie like you love me, låter så självklara att det känns som att de alltid funnits, trots att de alltså är relativt nya.

Jag antar att om man ska genrebestämma helheten så får det bli termen southern rock, men tänk då mer Drive-By Truckers och Jason Isbell (som Aldridge samarbetat med) än Allman och Lynyrd. För även om de musikaliska rötterna går djupt är hon en modern artist med moderna teman och perspektiv.

På turnén i Sverige backas hon av Sundsvallsbandet Jetbone, fem killar i 20-årsåldern som uppenbart hårdstuderat sitt 70-tal såväl i look som i sound. När de agerar kompband till Aldridge kan jag tycka att det finns en viss stelhet i spelet. Och det är kanske inte så konstigt då de tydligen känt sångerskan i bara två veckor. De verkar dock ha en bra kemi på scen och det känns som att de har kul tillsammans på scen.

När de får sitt eget set blommar de ut till fullo. Då hittar svänget precis det där rätta stället mellan tajt och löst. Med rullande piano och glödgade gitarrer skickas tankarna till Faces, Stones och tidiga Deep Purple. Vi bjuds på en cover på det sistnämnda bandets Hush som avslutas med skön gospelrockallsång.

Hannah 1

Jetbone

Hannah 5

 

Från Graveyard till psykedelia på Inkonst

MörckFoto: Ralph Bretzer

Truls Mörck har spelat tung bluesig och 70-talsdoftande hårdrock med Graveyard och gjort lika 70-talsdoftande folkprogg med Den Stora Vilan. Det förstnämnda bandet hoppade han av samtidigt som gruppens debutalbum mixades och den andra lämnade han efter två album. Det krävs en hel del mod och egensinnighet för både att överge ett band som uppenbart står inför sitt stora genombrott och för att lämna ett inkört och respekterat band för att istället följa den egna musikaliska kompassen. Mörck har precis släppt sin självbetitlade solodebut och gjorde sitt första gig efter släppet på Inkonst igår kväll.

Han är kanske inte ett lika känt namn som de band han tidigare spelat med men ryktet har uppenbarligen gått. Klubben på Inkonst är inte den största av lokaler men den är välfylld när han går upp på scen vid tiotiden, efter att Stella Lugosi och I am super ape värmt upp. Tillsammans med sitt band tar han oss med på en psykedelisk resa in i medvetandets inre skrymslen.

Om han gör ett lite blygt intryck i mellansnacken är det inget som skiner igenom när han börjar spela. Då finns där både pondus och självsäkerhet. Det låter tajt, tätt och laddat men samtidigt fritt. Rötterna går fortfarande djupt ned i 70-talet. Stundtals är ekona från Pink Floyd tydliga men ljudbilden är fylligare och försedd med ett krautrockigt Can-beat. Truls Mörck sjunger som en Roger Waters som börjat anamma Bob Dylans sätt att frasera. Med gitarren målare han, i samarbete med keyboardisten, stämningar. Spelet är flinkt utan att någonsin övergå i flashighet.

Rent visuellt på scen kan det te sig lite introvert men musiken suger tag och behåller greppet under spelningens knappa timme.

DSC_0571-001

DSC_0172-001I am Super Ape

DSC_0016-001Stella Lugosi gjorde en nedskalad spelning och lämnade rytmsektion och elförstärkta instrument hemma till förmån för harpa och röster.

 

Själfulla bluespiller

DSC_0090Foto: Ralph Bretzer

– Bluesrock, fy vad tråkigt, säger kollegan när jag berättar vad jag ska ägna min fredagskväll åt.
Jag hör vad han säger och förstår vad han menar. Bluesrock kan kännas väldigt mallat och rätt trist. Men när det görs på rätt sätt är det något helt annat.

Den Örebrobaserade svensk-fransk-amerikanska kvartetten Blues Pills gör det på helt rätt sätt. Ta tyngden från Black Sabbath, plantera den i den djupaste amerikanska södern, i Muscle Shoals, Alabama – utanför Stax-studion. Låt den slå rot och gro och tillsätt en vokalist som ligger mitt emellan Janis Joplin och Jefferson Airplane-sångerskan Grace Slick manifesterad som en kvinnlig motsvarighet till Robert Plants golden god.

När man lyssnar på bandets debutalbum som kom förra sommaren låter det som något som har potential att vara hur bra som helst live. När de på fredagskvällen gick ut på Babels scen var det första besöket i Malmö och att det var efterlängtat var uppenbart. Den forna kyrkan var packad till kapacitet och redan innan gick förväntningarna nästan att ta på.

Och nej, de där förväntningarna kom inte på skam. Att de spelat mycket live är uppenbart. Det låter tungt, snortajt, själfullt och svängigt. De får kanske inga priser för sin originalitet; i mångt och mycket är de en pastisch på den tyngre delen av hippieeran, innan hårdrocken blev hårdrock. Å andra sidan gör de det förbaskat stilsäkert. Allt från klädsel, frisyrer och utrustning till den jugendinspirerade konsertaffischen och de flytande projektionerna hade funkat fint på The Fillmore i San Francisco 1967.

Det funkar alldeles utmärkt även nu, kan tilläggas. För de har tillräckligt mycket själ och bra låtar för att det inte ska bli platt. Dessutom har de i Elin Larsson en riktigt bra frontperson som har både rösten – jag tycker faktiskt att hon sjunger ännu bättre live än på skivan – karisman och inlevelsen att lyfta det hela ett par nivåer. Redan första raderna i öppningsspåret High class woman raderar alla eventuella tvivel och när singeln Black smoke och – till slut som ett extra extranummer – River kommer så är jag helt övertygad.

På skiva låter det som att de har potential att var hur bra som helst live. Och den potentialen är ingenting som slarvas bort.

DSC_0078

DSC_0527

DSC_0619

 

Rival Sons satte KB i gungning

SF201410141129994AR-600x334Foto: Ralph Bretzer

Om någon någonsin gått ut Rock Star Academy som kursetta så lär det vara Jay Buchanan. Bästa ämne? Mikrofonstativshantering och scennärvaro.

Hans band, Rival Sons, må inte vara stora nog för att headline:a arenor ännu men det är bara en tidsfråga. Själv är bandets karismatiske sångare och självklara blickfång redo att ta sig an världen. Redan när Long Beach-kvartetten – som på scen är förstärkta med turnémedlemmen Todd Ögren-Brooks på keyboards – sparkar igång på KB:s scen står han längst ut på scenkanten som för att kasta sig ut. Stället är kvällen till ära slutsålt.

Precis som Afghan Whigs på sin tid gräver Rival Sons djupt i musikhistorien, till den bästa av rock n soul och rhytm n blues, och tar med sig sina fynd in i samtiden. Med sig på resan genom tidens väv har de även snappat upp något av Tony Iommis nedstämda riffande och den där demonen som red Robert Plant genom Led Zeppelins mest klassiska plattor. Någonstans slank Jim Morrisons ödlekung med på köpet.

Det låter blytungt, fett och kraftfullt. Men trots alla muskler levererar musiken med blir den aldrig tungfotad. För det viktigaste bandet lärt sig av det sena 60 och tidiga 70-talets bluesiga rock- och hårdrocksgiganter är svänget, drivet och dynamiken. Dessutom är de med Buchanan som domptör skamlöst underhållande på scen.

 

Folkig rock och egensinnig pop

Skrivbord21Martin Prahl och Luna Green. Foto: Pressbild och Ralph Bretzer

booklet_front_text
Martin Prahl ”River ocean wide” (Dead air for radios) Betyg: 4

Efter ett närmast Ennio Morricone-klingande spagettiwestern-intro kastar sig Martin Prahl in i Heading for a fall. En Deep Purple-ylande Hammond-orgel, snyggt riffande gitarrer och så då Prahl stämma med muskler men också känsla och pondus. Den snyggt utmejslade melodin bär, den rockiga omgivningen till trots, en distinkt känsla av folkmusik.

Det är kanske inte så konstigt. Martin Prahls debutalbum var tydligt folkmusikinfluerat men vägde lite lätt i den rockiga delen av sitt folkrocksound. På uppföljaren lutade det i stället över åt det andra hållet. Båda albumen var bra utan att riktigt uppnå sin fulla potential.

Till tredje plattan har Prahl finkalibrerat alla reglage och alla bitarna har fallit på plats. Han har kallat in lite välmeriterat bistånd från The Levellers violinist Jon Sevink och Arch Enemys-gitarristen Chris Ammot men står själv i centrum. Mina tankar går till Deep Purple, Thin Lizzy. Tom Petty, tidiga Chris DeBurgh och Fairport Convention. Inte sällan samtidigt. Och resultatet av det är ett helgjutet album fyllt av bra låtar, ett lika bra sound och en hel massa övertygelse. Det övertygar åtminstone mig. Och får mig att förbanna att jag missade releasespelningen i helgen.

* * *

 

Luna Green "Havana Sessions" (National/Warner) Betyg: 4
Luna Green
”Havana Sessions”
(National/Warner)
tyg: 4

Det är något gåtfullt med Luna Green. Både i hennes uppenbarelse på scen och i hennes musikaliska uttryck. Delvis beror det på hennes halvviskande sångstil men det är inte hela orsaken. Influenserna spretar åt alla håll och gör henne svårplacerbar – och spännande.

”Havana Sessions” är hennes tredje album på ganska precis ett år. Likt Lisa Ekdahl på hennes senaste album har Green dragit till Kuba för att supa in stämningen och spela in. Och precis som Ekdahl är det svårt att höra några karibiska influenser som letat sig in i musiken. Däremot har man hittat en väldigt levande, läs: mindre producerad, känsla än på tidigare plattor. Det klär henne alldeles utmärkt.

Låtarna är en blandad kompott. En handfull covers, ett gäng nya tolkningar av låtar från tidigare album och några nya låtar. Underbara singelspåret Neptune, som inleder plattan, har jag redan skrivit om (och hyllat) här på bloggen. Även cirkusvalsen Showtime är en riktig pärla. Bland de nya versionerna av egna ”äldre” spår står Sussh (ursprungligen på albumet Swedish strawberries som kom i våras) ut som den som har vunnit mest på omarbetningen. Den är riktigt bra redan innan och låter här betydligt närmare och mer vital i sin i inte lika polerade ljudbild.

Covervalen ger oss bitar till det stora pussel som utgör Luna Greens musik. Det är en disparat – men intressant – samling som spänner från Tom Waits Temptation via Kents Kräm, Soundtrack of our lives Grand Canaria, Atomic Swings Mosquitos on Mars och gamla jazzstandarden Why don’t you do right (en låt med lång och intressant historia men som är mest känd med Peggy Lee). Spretande som sagt. Men intressant.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×