Än finns det krut i pistolen

Slyngeln som satt i röda brallor och svart tröja, med en tjock mörk hårmatta, buskiga ögonbryn och buspojksuppsyn medan hans bandkollega Johnny Rotten begick dödssynden att säga ”shit” i tv 1976 har med åren förvandlats till en lågmäld och distingerad gentleman. Med den gyllene jeansjackan från senaste albumomslaget och det numera grånade håret omsorgsfullt kammat nästan snubblar Glen Matlock fram till mikrofonen på ett välfyllt och redan från start ganska svettigt Folk å Rock.

Hur ska det här gå? undrar jag i mitt stilla sinne. Men så snart näven landar på strängarna på den akustiska gitarren är alla sådana funderingar bortblåsta. Det är uppenbart att han hållit krutet torrt under åren som gått. Han behandlar strängarna med en närmast brutal frenesi. Såväl Sex Pistols-örhänget Pretty Vacant som Richard Hells Blank Generation, som Matlock säger att han haft som inspirationskälla till den låten, sitter som en smäck.

The Ghosts of Princes in Towers som Matlock skrev för sitt post Pistols-band Rich Kids är en av spelningens verkliga höjdpunkter, liksom avslutningen när han kör All or Nothing av hans egna ungdomsfavoriter The Small Faces. Är det punk? Spelar det någon roll? Det vore väl synd att säga att en låt som God save the queen inte hade mått bra av såväl elgitarr som bas och trummor men på det stora hela fungerar det väldigt väl.

Det blir naturligtvis ljudmässigt begränsat med bara en gitarr och så rösten – inte minst som Matlock inte är någon större sångare – men det vägs upp av den värme han projicerar, att han verkar ha kul där på scenen och de historier han berättar för oss mellan låtarna. På det stora hela är det en väldigt lyckad kväll med en gammal punkhjälte som är betydligt bättre än vad man har rätt att förvänta sig.

Sex Pistols låtsmed Glen Matlock på egen hand

Glen Matlock. Foto: Chris Musto

Som tonåring befann han sig mitt i en musikalisk revolution. Bandet han var en del av, Sex Pistols, tillhör på många sätt de viktigaste i den moderna musikhistorien.
På onsdag står Glen Matlock på Folk å Rocks scen.

Enligt den brittiska historieskrivningen står punkens födelseplats att finna i klädbutiken Sex på King’s Road. Året var 1975 och butiken drevs av Malcolm McLaren och hans flickvän, kläddesignern Vivienne Westwood. Hit graviterade allehanda udda figurer.
I butiken arbetade bland andra Glen Matlock som skulle bli basist i ett av världens mest inflytelserika band. Här träffade han gitarristen Steve Jones och trummisen Paul Cook. Av McLaren totades de ihop med John Lydon (eller Johnny Rotten som han snart skulle bli känd som).
– Det fanns inte punk då egentligen, säger Glen Matlock med tjock Londonaccent över en brusig telefonlinje.
– Det var Steve, Paul, John, Malcolm McLaren, Bernie Rhodes [som skulle bli manager åt The Clash, reds anm.], Vivienne Westwood och jag. Vi uppfann det. Vi var inte punk; vi var The Sex Pistols. Punk kom senare och det var det tåg som alla andra hoppade på.

Punk skulle bli en stil, ja, nästan en uniform, men då var det någonting väldigt fritt. Det är inte mycket som binder ihop de tidiga banden, däribland Sex Pistols, The Slits, The Clash och The Damned, musikaliskt mer än att de tillhörde samma scen och hade något slags upprorisk attityd. Matlock vänder sig mot de delar av scenen som han upplever som konservativa.
– Jag tycker att det är mer punk att vara sig själv än att slaviskt följa en look som egentligen inte är så där jätteannorlunda från [subkulturen, reds anm.] teddy boys på 60-talet.
Han var 18 år då, sommaren 1975. Som så många andra ungdomar med musikaliska ambitioner började han plugga på Saint Martins College of Art. Men punken kom emellan.
– Alla band jag gillade från 60-talet hade gått på konstskola. Jag gick där för att jag ville spela i ett band och när jag kom med i ett band från världen utanför hoppade jag av.
– Men konstskolan var bra för det gav andrum att utforska idéer som jag aldrig hade fått om jag jobbat i en kakfabrik.

Omslagsbilden från nya plattan Good to go som släpps i dagarna.

The Sex Pistols omgärdas av en mängd myter och inte så lite falsk historieskrivning signerad managern Malcolm McLaren som hanterade dem mer som ett situationistiskt konstprojekt än som ett band.
För Glen slutade det resan redan innan bandets första riktiga album spelades in och hans bas hörs bara på låten Anarchy in the UK. Han står dock som medkompositör till tio av plattans tolv låtar.
Det hette då att Matlock fått sparken för att han gillade Beatles. Matlocks egen förklaring är något annorlunda och hänger ihop med McLarens PR-tricksande. Efter att Johnny Rotten svurit i tv (ivrigt påhejade av den inte helt nyktre programledaren Bill Grundy) blev det ett ramaskri i Storbritannien. Anarchy in the UK-turnén vintern 76-77 kantades av inställda konserter och bannlysningar.
– Det var lite lustigt men naturligtvis frustrerande att inte få spela. En av anledningarna att jag lämnade bandet var att jag kände att det blivit ohederligt. McLaren var iväg någonstans och en konsertarrangör kom fram till mig och undrade om vi ville komma och spela. Sedan kom McLaren och sa: nej, ni kan inte spela där, ni är bannlysta. Och jag tänkte för mig själv: det här stämmer inte. Om man vill skapa en massa press så är det säkert rätt men om man är med i ett band för att man vill spela är det en annan sak. Och jag tror att de andra i bandet kom att tänka mer som jag senare. Vi var ett band av ungdomar för ungdomar när jag var med. Efteråt blev det som en tecknad serie.

Vad var din roll i bandet?
– Kanske som bandets låtsmed. Alla hade med sig någonting. John tog med sig fantastiska texter, Paul och Steve kom med soundet och jag försåg det med det musikaliska skelettet att hänga upp allting på. Jag har en bra känsla för pop som gör texterna mer lättillgängliga. Till och med John har sagt att om han hade fått allt som han själv velat hade musiken varit olyssningsbar.

John Lydon, till höger, och Glen Matlock under Sex Pistols återföreningsturné 2007. Foto: Chris Pizzello/AP/TT

Han ser tillbaka på punkåren med stolthet; stolthet över att ha satt sitt avtryck och varit med om att förändra musikvärlden.
– Förhoppningsvis förändrade vi den till det bättre. Jag hoppas att jag påverkat människor att skapa musik med mer konsekvens och inte mindre.
– Jag tycker att punken passar in i en lång historia av alternativ musik, åtminstone från det tidiga 50-talet och framåt – från Woody Guthrie’s This land is your land, via tidiga Elvis och Gene Vincent. Det är en hel tradition och vi bygger bara på dess axlar. Till och med hippierna hör dit. Det är bara byxorna som är annorlunda. Det är en fin tradition att vara en del av.

Till Malmö kommer Glen Matlock på egen hand, med den akustiska gitarren i hand.
– Det är annorlunda än att turnera med ett band men annorlunda på ett bra sätt, säger han.
Till fördelarna hör att inte vara beroende av någon annan, samtidig har man ingen att gömma sig bakom.
– Det kan vara någonting bra. Det ger en hår på bröstet. När man står där ensam är det upp till en själv att få låten att gå fram. Och för mig är det låten som är det viktiga. Det och kontakten med publiken, att se dem anknyta till något som var helt och fullt en produkt av ens egen fantasi när man skrev låten för 40 år sedan.

Hur har ditt låtskrivande förändrats genom åren?
– Det har det inte, det är exakt likadant, säger han med ett skratt.
– Jag skämtar naturligtvis. När man går genom livet får man en massa olika erfarenheter och dem tar man in i skrivandet. Man skriver en sång för att man inte nödvändigtvis kan få fram det man vill genom att skriva ett brev eller ha ett samtal. Musiken och orden … något som händer känslomässigt som förhoppningsvis är större än summan av delarna. Folk får helt enkelt komma och se hur mitt låtskrivande utvecklats.

 

Glen Matlock har varit med i en lång rad musikaliska projekt efter Sex Pistols.
Han hade bandet Rich Kids tillsammans med Steve New, Rust Egan och Midge Ure och har spelat med Iggy Pop och The Faces. Han har bandet The Philistines och har varit med på samtliga återföreningsvändor med Sex Pistols.

På bandets enda “riktiga” platta Never mind the bollocks (från 1977) hörs hans bas dock bara på ett enda spår, den första singeln: Anarchy in the UK.
För den som vill höra hur det lät när han var med i bandet går det dock alldeles utmärkt. Innan ens Never mind … släppts kom en bootleg med demoinspelningar som heter Spunk. Den är numera officiellt utgiven och finns på Spotify.

På onsdag, 12/9, inleder Glen Matlock sin första soloturné i Sverige med en spelning på Folk & Rock i Malmö 20.00. Dörrarna öppnas 19.00.
Övriga spelningar i Sverige: Hotell Hulingen i Hultsfred 13/9, Nalen i Stockholm 15/9, Pub Ettan i Mariehamn den 16/9.

”Livet är provocerande om man lever det rätt”

Makenzie Green och Jasmin Kaset. Foto: Pressbild

Med en hatkärlek till den amerikanska södern bjuder Nashvilleduon Birdcloud på punkig country. På lördag spelar de för andra gången på Plan B i Malmö,
– Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker, säger Makenzie Green.

En amerikansk tidning kallade dem ”The most dangerous group in the country”. Det är kanske att dra det lite väl långt i en genre som har räknat en och annan kåkfarare till sin artistkader. Men en sak är säker: Jasmin Kaset (gitarr och sång) och Makenzie Green (mandolin och sång) faller långt från genrens mittfåra med sina inte sällan grova texter som såväl gestaltar som driver med människor och fenomen i den amerikanska södern.

De ger röst åt tjejen som ligger med svarta killar för att reta sin rasistiske far (låten ”Black guys”), människorna som skryter med sina (påhittade) rötter i den amerikanska ursprungsbefolkningen (”Indianer”). Här har vi tjejen som inte har (vaginal) sex innan äktenskapet men gärna gör precis allting annat (”Saving myself for Jesus”) och den i genren närmast obligatoriska “min hund är död”-låten. Naturligtvis heter både hunden och låten Bandit. Persongalleriet är hämtat ur fattig vit underklass i södern.

– En del av historierna vi berättar är sanna och handlar om andra människor som vi känner, berättar Green när Skånskan når duon på telefon.
– Det verkar nog mer provocerande för människor för att det kommer ur våra munnar och inte från någon snubbe, för män pratar väldigt tydligt om sin sexualitet, sina sexuella erövringar och om att festa och det har de alltid gjort. Kanske är det mer provocerande när det kommer från kvinnor.
– Människor relaterar till våra berättelser för att det är verkligt också för dem. Livet kanske är provocerande om man lever det – rätt, fyller Kaset i.

Kan man se det som att ni driver med ett visst segment av befolkningen i södern?
– Ja, definitivt, säger Kaset.
– Och medan vi gör det driver vi också med oss själva. Det är viktigt att göra som underhållare. Jag älskar södern och jag hatar södern, säger Green.

På hemmaplan har det väckt uppmärksamhet. De har anklagats för rasism av de som inte förstått sammanhanget. Även här hemma har det funnits de som upprörts. En präst for i Nerikes Allehanda ut mot albumomslaget på senaste skivan, Singles only, där Kaset och Green sitter med rumpan bar i en bar. Men det har, bland de som förstått, uppstått en hård kärna av fans.
”Det är uppenbart att Birdcloud inte är för alla. Det här är inte musik du vill dela med din mamma, såvida hon inte arbetar vid ett lastbilsstopp eller har suttit inne. // …men det går inte att förneka den avgörande plats som de (och låtar som dem) har i denna genre” skriver musikkritikern Amy McCartney i tidningen Houston Press.

Historien om Birdcloud började på Middle Tennessee State University i Murfreesboro, inte långt från duons hemstad Nashville. På en fest började de spela musik.
– Vi var på en barbecue och spelade fåniga sånger tillsammans. En kompis bokade oss till en spelning den följande veckan och på den vägen är det, berättar Kaset.
– Vi växte båda upp i Tennessee och hade båda starka countryinfluenser med oss ifrån vad vi hörde på radion när vi växte upp. Men vi hade också med oss punkrocken och vår liveshow utvecklade sig till något som är unikt vårt eget, säger Green.

Det finns en självmotsägelse i musiken. Låtskrivarhantverket och harmonierna bakom de provokativa texterna är välgjorda men de framförs medvetet rått och vingligt. I en tid när perfektionen bara är ett knapptryck bort i studion låter Birdcloud oproducerade, med felspel och otajtheter intakta. Så ser de sig inte heller riktigt som en del av hemstadens musikfabrik.
– Vi är väl mer ett punkband maskerat som ett countryband. Det man hör på skivorna är så vi låter live. Det är inget trick, det är rakt på, avskalat, säger Kaset.

Att politiken finns inbyggd i grundfundamentet för deras musik håller de med om, även om det knappast sker genom slagord.
– Musiken är satirisk. Vi pratar om södern och om Amerika. Det är inte alltid vackert och vår musik är inte alltid vacker. Det här är vår syn på hur det är att växa upp i sydöstra USA och det är ett rätt galet ställe; historiskt och politiskt. Det händer en hel del galen skit där, säger Green och fortsätter:

– Jag känner att de sångerna sätter fokus på en del av södern som sydstatsbor inte är så stolta över. En del människor väljer att ta dem bokstavligt medan de i ljuset av våra hela låtkatalog är så tydligt satiriska. På sätt och vis väljer de att missförstå det, när budskapet faktiskt är det omvända. Men konst ska skapa diskussioner och det här är ett problem runt hela världen och om det skapar en diskussion kring det är det bra.
– Det betyder att vi gör vårt jobb som artister om en del människor gillar oss och andra inte. Musiken är in-your-face. Det är meningen att den ska vara rolig och att den ska få dig att tänka, säger Kaset.

Vad hoppas ni att publiken tar med sig efter att ha sett en av era spelningar?
– Jag hoppas att vi gör ett intryck, oavsett om de älskar eller hatar oss, säger Green.
– Jag hoppas att det får kvinnor att känna sig stärkta och att vara mer sexuellt säkra. Mest av allt hoppas jag att de har kul. I roten är det underhållning. Vi har en annan räckvidd än ett band som är mer uttalat politiska. Vi är politiska men eftersom vi låter som rednecks kanske människor som inte skulle lyssnat annars gör det och att det kan få dem att tänka annorlunda. Det är country och det låter korkat men jag tycker faktiskt att det är både gripande, smart och liberalt.

* * *

Fotnot: Artikeln har uppdaterats med bilder från Göteborgsspelningarna i fredags (på Liseberg (bilderna ovan) och på krogen Holy Moly (nedan). Jag kunde tyvärr inte se dem på Plan B.

Med hjärtat bultande utanpå

Adam Nilsson och Stry Terrarie. Foto: Ralph Bretzer

Ljudhålet på Adam Nilssons akustiska gitarr är format som ett hjärta. Det är passande. Hans sånger och hans sargade röst blöder och bultar. Aldrig har det varit mer tydligt än på nysläppta solodebuten Det stavas blues (Startracks). Albumets öppningsrader säger det mesta:

Jävla sår. Åt helvete med allt. Feta timmar på kanten, när ärren är det enda som syns genom skitiga ord i en sorglig sak. 

Vi befinner oss på  Crippas Café i Majorna i Göteborg. Det är tidig lördagskväll och Adam Nilsson gör releasespelning för plattan och han backas upp av punklegendaren Stry Terrarie, som också producerat albumet, på elgitarr och en kille som spelar allehanda elektronik.

Han säger att han är nervös i början av spelningen. Att sitta där med gitarren i knät på på ett litet kafé med sin först soloplatta i bagaget, är, som han säger, något annat än att skrika punk framför tusen personer med Tysta Mari, Stilett eller något av de andra mer högljudda band han spelat, eller spelar, med.

Visst haltar framförandet lite här och där. Framförallt i slutet av spelningen vinglar det till rejält på ett par ställen. Och hans lyrik är stundtals ganska avig. Han har inte alltför stor respekt för det här med meter och hur många stavelser man egentligen kan klämma in över ett begränsat antal takter. Men tillsammans med trasigheten i hans röst och berättelserna från Stockholms skuggsida hjälper det bara till att förstärka bilden av en man som sliter hjärtat ur kroppen och håller fram det till allmän beskådan.

Det tar tid att bygga något så trasigt som oss.

Musiken ekar av mörkaste 80-tal, av Thåström och Hansa Studios. Men mest går tankarna till The Gaslight Anthem. Det är samma stora omfamnande melodier, samma förmåga att formulera snygga låttitlar och fångande allsångsvänliga refränger och samma sätt att skildra misär med värme som får känslorna att bli så stora, ja nästan grandiosa, att det blir något vackert i dem, trots all smärta.

Håll hjärtat till vänster och själen ren.

* * *

Om jag inte minns alldeles fel var det för övrigt Stry jag såg på den allra första spelning jag gick på. Det var när Babylon Blues kom till Falkenberg 1987. Alltså passade jag på att släppa med min egen äldste son. Och vi gick hemåt genom ett soligt Kungsladugård skrålande på Vit sedan Hold Steady.

Från gospel till punk – från 70-årsjubileum till 40-årsfest

Bonni Pontén i Asta Kask. Foto: Ralph Bretzer

Två spelningar på en kväll. Det ska väl inte vara några problem. Vi går ut mjukt med lite gospel och sedan trappar vi upp det med punk. Man skulle naturligtvis kunna argumentera för att det borde vara tvärt om: att punkrock är saturday night och gospel sunday morning. Om man nu tror på sådant.

Det må vara hur det vill med den saken, min lördagskväll började hur som helst med Blind Boys of Alabama – som en del kanske kommer ihåg från ledmotivet i tv-serien The Wire – på Palladium. Det 70-årsjubilerande(!) bandet med rötterna i The Alabama institute for the negro blind har sedan millenieskiftet fått ett popularitetsmässigt uppsving och deras skivor har kammat hem ett antal grammy-awards.

Paul Beasley, Ricky McKennie och Jimmy Carter i Blind Boys of Alabama.

Så är det också en rik musikalisk mylla de står i. De fyra åldrade herrarna, med ursprungsmedlemmen Jimmy Carter (ej att förväxla med den före detta presidenten) i spetsen bär med sig hela den amerikanska söderns musikaliska arv, ett arv som ekat genom de svarta pingsförsamlingarnas kyrkor, medborgarrättsrörelsemarcher och svartkrogar. Det är varmt puttrande Hammondorgel, vassa gitarrfills och ett groove som aldrig böjer ned sig, som lyfter och bär.

 

Bandet är precis sådär snortajt och elegant som man skulle hoppas. Alla får plats att skina men ingen låter sin individuella briljans skymma det högre syftet: låten och känslan. Och så har vi The Blind Boys, själva. Jimmy Carter och Ben Moore må ha lite knarriga gammelmansstämmor idag men de vet att utnyttja dem med charm och värme – och att lämna över stora delar av sången till yngre förmågor, till Ricky McKennie (65) och, inte minst, gängets vokalakrobat Paul Beasley.

Paul Beasley, Ricky McKennie, Jimmy Carter och Ben Moore.

Jag må vara en förhärdad ateist men det är inte utan att en smula av den helige ande smyger sig in i mig när de gör Amazing Grace eller funkar loss i Stevie Wonders Higher ground. Sedan kan jag tycka att en timma och en kvart är lite kort konserttid. Det innebar å andra sidan att jag hann till KB i god till att Asta Kask skulle gå på scen. Faktiskt i så god tid att jag hann se lite av förbandet Världen brinner, även om jag inte hann se tillräckligt för att recensera dem. Jag gillade dock det jag hörde och de har en sångerska med både kraft och karisma.

Det är ett band som uppenbart mår väldigt bra som vi får se. Asta Kasks nya EP:n som släpptes förra månaden innehåller några av deras allra bästa låtar. Visst är det kul att höra dem göra klassiker som Psykiskt instabil och Ringhals brinner men det är faktiskt ännu roligare att höra nya spår som Några jävla spänn (från nya EP:n) eller Världens räddaste land från 2013 års Handen på hjärtat. När de gör Den här är till er står jag i baren bredvid en man och en kvinna. Vi är främlingar för varandra men våra blickar möts och vi ler lyckligt mot varandra.

Magnus Hörnell och Bonni Pontén.

Energin finns där, liksom spelglädjen och publikkontakten. All världens djävlighet retar fortfarande upp dem och smockor delas ut ”till varje präst och var imam och varje djävla charlatan, till högerns allians och varje brun nyans” men de delas ut med ett leende på läpparna och med god fighting spirit.

Gospel och punk. Finns det någon röd tråd för kvällen? Kanske det att jag gick ut ur Palladium med en upplyft känsla och att det är med liknande känslor jag lämnar KB. Att det är musik som vill något, som manar till något. Det är inte konstigt att gospelmusiken fanns där som en viktig del i medborgarrättsrörelsen och när Blind Boys of Alabama gör I shall not be moved eller Asta Kask AB Böna och be kan det te sig som varandras musikaliska och teologiska motsatser men jag är inte så säker på att de är det.

Paul Beasley och Ricky McKennie

Världen brinner.

Mimmi Bondesson och Tobias Rogmar.

Michael Blomqvist i Asta Kask.

Punkveteraner med vreden i behåll

Bonni Pontén i förgrunden. Foto: Ralph Bretzer

Med snärtiga melodier, hårdhet och politisk vrede har Asta Kask karvat ut sin plats på den svenska punkscenen och bildat skola.
På lördag ställer sig det 40-årsjubilerande bandet på Kulturbolagets scen i Malmö.

Det var inte bara i storstäderna som punken larmade igång 1977, 78. I skånska Klippan, i Visby och Gävle dök den upp. Och i Västra Götalands nordöstligaste hörn såddes fröet till det som skulle bli trallpunken, även om den termen inte fanns på 80-talet när Asta Kask hade sin första storhetstid.
Men det är ingen trött nostalgiakt som kliver upp på KB:s scen. Senaste EP:n, Historien dömer oss alla, släpptes så sent som i mars och vreden över sakernas tillstånd lever än.

Sångaren och gitarristen Bonni Pontén har hunnit fylla 52 men tycker inte att det har blivit svårare med åren att mana fram ilskan:
– Det är ju självdrivande på något sätt om man nu bryr sig om sin omvärld och är lite engagerad i världen, säger han när Skånskan når honom på telefon.
– En gång var man ju tonåring och upprorisk mot hela den vuxna representationen av världen. Det var krig, korruption, diktatorer, det kalla kriget. Det var atomkraft och värnplikt. Sedan växer man upp och får mer erfarenhet av människor och hur de fungerar på insidan. Jag har blivit allt mer förbannad på hur människor i sig är. Jag tycker helt enkelt att människor är idioter.

Berättelsen om Asta Kask börjar i den lilla västgötska orten Töreboda. Härigenom rinner sedan 1832 Göta Kanal, härifrån skickades 1904 den första brevbomben och här planterades 1978 fröet till det som skulle bli Asta Kask. Att växa upp som punkare i ett litet samhälle i Sverige i slutet av 70- och början av 80-talet var ingen dans på rosor. Det är ingen slump att samlingsplattorna med låtar av punkband från den svenska landsorten heter Vägra raggarna benzin. Eller för den delen att raggarikonen Eddie Meduza sjöng om att ge “punkjävlar” på käften. I häftet till Asta Kasks samlingsalbum Kravallsymfonier berättar de om hur de som 15-åriga punkare tvingades gömma sig i buskarna vid korvkiosken tills raggarna hade dragit, innan de kunde gå fram och handla.

– I Töreboda var de enda punkarna de i bandet X-tas, som sedan blev Asta Kask, och några människor som var i gränslandet. Resten av ungdomarna körde moped och gick i raggarförskolan. Eller så var det stundande knarkare. Alla hade de gemensamt att de tyckte det var kul att spöa punkare, berättar Bonni Pontén.
– Jag hade ju den ynnesten att åtminstone inte vara punkare i Töreboda utan i grannhålan Mariestad en och en halv mil därifrån. Det var illa nog i Mariestad men där fanns det åtminstone ett 50-tal punkare.
Hur allvarliga var motsättningarna egentligen?
– Alltså det var helt sjukt. Som punkare kunde du inte gå igenom Mariestads centrum från 78 till framåt 83 utan att vara säker på att det blev problem. Det sjuka var att raggarna var mellan 18 och 35 år. Vi var kanske 14, 15 och de här vuxna människorna ville ge oss stryk.

Bonni Pontén beskriver en tuff ungdomstid. Det fanns från början en kärnfamilj men den gick sönder. Mamman dog plötsligt och förhållandet med styvfadern skar sig, samtidigt som det smög sig in ett missbruk bland hans bröder.
– Vi har väl det som socialt arv att vi är oroliga själar, säger han.
Tankarna fanns där att han förmodligen inte skulle bli äldre än kanske 25.

– Jag levde som hemlös när jag var 14 år. Jag lyckades bo i ett halvår hos en kompis innan hans föräldrar förstod att jag faktiskt inte hade någonstans att bo. Sedan blev det julafton hos dem och det var så jävla absurt. Då kunde jag liksom inte med… Jag tänkte att jag kan ju inte vara kvar hos dem över julhelgen så jag gick därifrån och hade ingenstans att ta vägen. Det var ett hyreshusområde och jag lyckades hitta en pundarkvart där jag satt och tittade på när folk sköt i sig substanser och blev höga. Det är ju ingen bra miljö för en 14-åring.
– Sedan blev jag fosterbarn hos en familj och började känna mig lite trygg där men det hände grejer där med som fick mig att känna att vuxna människor var svekfulla och sjuka i huvudet. Jag upplevde att de enda jag hade på min sida var bandet. Jag tyckte att livet var ganska meningslöst.

Bandet var som sagt viktigt under de där åren. Man menade allvar med det man skrev och höll idealismens fana högt. Och var stolta över det. Samtidigt upplevde man att när framgångarna växte så gjorde även skitsnacket det.
– Vi har alltid varit schyssta, behandlat alla med respekt och aldrig haft några divalater, ändå började det där kletas på oss. Vi blev kallade diviga rockstjärnor och fick höra att vi sålt oss. Eftersom vi menade allvar med det vi gjorde så kändes det ungefär som ett knivhugg i ryggen. Jag började förstå att även punkare är idioter. Någon sade: ni som är sådana där rockstjärnor, ska inte ni spela in en lp och turnera i Japan som alla pudelrockbanden. Då sade vi nej, för fan, aldrig en LP.
– Då tänkte jag att det bästa sättet att visa att de hade fel var att spela in en LP och sedan lägga ned bandet. Och den LP:n fick heta just Aldrig en LP.

Paradoxalt nog kom den rent personliga vändningen för Bonni i samband med att bandet lades ned 1986. Han och hans dåvarande flickvän fick beskedet att de skulle bli föräldrar.
– Det blev en viktigt pusselbit för mig att bli farsa. Det var väl där det började vända, då fanns det en mening förutom bandet. Då började resan i en annan riktning.

Efter att bandet gått i graven växte deras ryktbarhet och inflytande. En trallpunkscen växte fram i slutet av 80- och början av 90-talet, även om Bonni Pontén värjer sig för att kalla Asta Kask för trallpunk. Han ser bandets musik snarare som en hybrid mellan melodierna från den tidiga punken tillsammans med den andra brittiska punkvågens brutalare tvåtakt.
– Någonstans har man väl tyckt att Asta Kask var originalet för hela den genren. Strebers förädlade det genom att sätta folkmusikprägel på det, en verkligt unik svensk prägel skulle jag vilja säga. De lyckliga kompisarna gick åt andra hållet och jag skulle nog säga att de är trallpunkens uppfinnare.

Under åren i träda fortsatte Bonni att spela, bland annat i bandet Cosa Nostra tillsammans med Asta-trummisen Magnus “Bjurre” Bjurén. 2003 började det röra på sig igen. Den svenska punken firade 25-årsjubileum och Mats Jönsson, sångare i Göteborgsbandet Attentat, hörde av sig. Det skulle hållas jubileumsspelning. Hade Asta Kask lust att göra ett återföreningsgig?
– Vi samlades hemma hos Micke (Blomqvist, bandets andra gitarrist och sångare). Vi bestämda oss för att göra det och när vi ändå skulle samlas och skrapa bort elva års ringsrost tänkte vi sätta ihop en liten turné. Det hade varit ett konstant tryck genom alla år att: snälla kan ni inte göra någon spelning till? Under den resan hittade vi tillbaka till glädjen igen.

Han beskriver spelandet idag som på många sätt roligare än vad det var på 80-talet.
– Jag skulle nog säga att det var lite mer äventyrligt förr, på den tiden för man hade ingen aning om vad som skulle hända.
– Vi som band mår nästan bättre idag än vad vi gjorde då. Idag är vi mer ekonomiskt oberoende. Och vi har distans. När jag var 16 år var bandet liv och död. Det var så oerhört viktigt för mig att det också blev ångestfyllt, men idag är det inte så.

Asta Kask är långt ifrån det enda bandet från den första punkvågen som återuppstått i mogen ålder. Bonni Pontén menar att återföreningen kanske hör ihop med den mänskliga cykeln.
– Man har sina tonår och på något sätt är tonåren lite magiska för alla människor. Antingen är den ett stort svart mörker eller så är det en gyllene era som man längtar tillbaka till. Sedan växer man ifrån det där, kanske hamnar man in radhus och får barn eller så hamnar man i problem och får ett annat fokus. Hur det än är så tar livet en vändning som gör att man kommer ifrån de där magiska tonåren och det händer något annat i livet. När det i slutändan reder ut sig, barnen blir kanske vuxna och du äger din egen tid igen, eller att du får tillbaka kontrollen över livet efter att ha bekämpat ett missbruk eller vad det nu är, så står du där i andra änden och har möjligheten igen. Om man då har intresset kvar och man gillar musiken kanske man samlar ihop det gamla bandet igen.

Asta Kask: Michael Blomqvist, Dadde Stark, Magnus Hörnell och Bonni Pontén Foto: Johanna Hörnell

Att ta livet i egna händer

Ebba Grön. Foto: Ingvar Svensson / SVD / TT

Det måste ha varit 1980, när jag var nio år, första gången som jag hörde punk. Ebba Gröns 800 grader kom på bilradion när pappa körde in för att parkera utanför den lokala stormarknaden i Falkenberg en lördagsförmiddag. Minnet har etsat sig fast, även om det skulle ta ytterligare tio år innan jag började lyssna på punk på allvar, och då framförallt på Joakim Thåströms stora förebilder: The Clash.
Kanske var det något med intensiteten som brände in den i minnet, eller kanske det faktum att jag grubblade över vad de egentligen menade med att det skulle bli 800 grader. Långt senare fattade jag att den handlade om kärnvapenkrig.

Jag var med andra ord för ung när punken hände på riktigt. Redan 1978, samma år som Ebba Grön släppte sina första singlar, hade ju Crass deklarerat punken död. Men de brittiska anarkopunkarnas utsago har kommit på skam, även om den ur deras perspektiv nog i högsta grad var död. Punken blev uniform med den andra vågen av brittiska punkband. Plötsligt fanns det ett sätt musiken skulle låta på. Den musikaliska öppenhet och de genreöverskridande experiment som såväl den första brittiska punkvågen som deras föregångare i New York stod för hade tagits över av postpunken.

Dessutom hade musikindustrin, som ju punken delvis var en protest mot, i mångt och mycket redan slagit sina klor i och kommersialiserat genren. De av banden i den första vågens band som överlevde blev bättre på att spela och vidgade sin musikaliska palett. The Clash var färgade av bandmedlemmarnas kärlek till reggaen och Joe Strummers lika ständiga som stilsäkra musikaliska nyfikenhet. Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten å sin sida bildade Public Image Limited, ett av postpunkens flaggskepp.
Sedan dess har punken ständigt återfötts för nya generationer. Pop- och trallpunk kontrasteras med råpunk och d-takt. Grungevågen, med Nirvana i sitt epicentrum, må ha varit kortlivad men under några år på 90-talet betydde den allt för många, däribland mig.

Punkens bestående arv är ändå detta: alla kan spela och avståndet mellan band och publik är en fiktion. Dessutom skapade den – här i Sverige tillsammans med proggen, eller i alla fall i dess efterföljd – en infrastruktur för oberoende musikskapande, skivutgivningar, distribution och, inte minst, spelningar. Se bara på musikundret i Klippan som Skånskan skrev om igår.
“Att göra musik ska vara lätt, inte svårt” säger den svenske punklegendaren Stry Terrarie i artikeln här nedanför i bloggen.
Punken har lärt generationer av ungdomar att ta saken i egna händer, att skapa själv; att göra sin egen musik, spela in sina egna skivor, arrangera sina egna konserter och skapa sina egna tidningar.
Eller som det klassiska klottret säger:
“Du har inte en chans – ta den.”

Vid 40 års ålder lever den forna snorungen och har, trots många bud om motsatsen, hälsan (något oväntat med tanke på att den inte alltid har förknippats med hälsosamt leverne) i behåll. I Göteborg har 14-årige Jon Fredriksson, lokalt mer känd som Punk-Jon, lyckats att, med sina gatuframträdanden med egna låtar och gamla punkklassiker, spela sig till ett skivkontrakt. Nog är det ännu liv i den döda hästen som Sex Pistols ville flå.

 

Foto: David Handschuh/AP/TT

”Att göra musik ska vara lätt”

Foto: Ralph Bretzer

För 40 år sedan, 1977, kom punken till Sverige. Alla kunde spela och musikskapandet demokratiserades.
Det firar SVT med den tre-delade dokumentärserien Eran vars första avsnitt sänds ikväll.

Han har kallats Sveriges förste punkare. Det kan man naturligtvis diskutera – det var en rörelse som låg i tiden och det är väl delvis också en definitionsfråga. “Jag var i alla fall inte den sista”, säger Stry Terrarie, i folkbokföringen mer känd som Anders Sjöholm.
Vi möts utanför det forna polishuset i hans hemkvarter på Davidshall i Malmö.
– Hej Anders!, säger jag.
– Vad kallade du mig? Är du min mamma?, svarar han.
Nej, han är Stry, mannen med ett av punksveriges mest imponerande cv:n. Han startade Kriminella Gitarrer, bandet som med “Vårdad klädsel” släppte Sveriges första punksingel, inspelad i likaledes 40-årsåjubilerande Studio Bombadill (se föregående inlägg). Han har haft banden Besökarna, Garbochock, Stry och Stripparna och Babylon Blues och varit med i Ebba Grön, Rymdimperiet och Imperiet.
Men allting började som sagt i Klippan.
– Jag gick hela tiden och önskade att det skulle komma något nytt som lät som Stooges [protopunkbandet från Ann Arbor utanför Detroit som började redan på 60-talet, reds anm]. Det fanns ett tomrum och man ville köpa mer av den typen av grej.

Kriminella Gitarrer. Foto: Bo Widberg

Stry läste sig till punken i brittiska New Musical Express, som han började köpa när han gick i nian 1973, några skivor fanns ju inte än. Framförallt följde han reportern Nick Kent som skrev om den gryende punkscenen i New York.
– Så fick jag 1975 se en konsertrecension av ett band som hette Sex Pistols. Det var ingen bra recension men jag tyckte att det lät intressant.
Sommaren 1976 var han i London och såg dem spela själv, dock utan att bli särskilt imponerad.
– Spelningen var inte mycket att hänga i julgranen. Sista låten var väl bra men annars var det mest att ”vi spelar de här låtarna för att vi måste”.
– Publiken var också ganska fientliga mot alla, även mot bandet. Det är ju en del av hela grejen men det tilltalade inte mig lika mycket som själva musiken.

Från tiden med Garbochock. Bandet slutade sin karriär med en sista spelning 1981, då Janne lämnade scenen efter fyra låtar och Mikael slog sig blodig på den egenhändigt sönderslagna flaska som han spelade slidegitarr med. Foto: Hans Aarenstrup

Det han hörde på skivorna med Pistols, när de väl kom, gillade han. Spelningarna däremot …
– Det var bara debacle efter debacle. Provocerande grejer. Det var deras grej att starta bråk med publiken. Det fungerade ju. Det kanske var rätt tänkt men ändå lite väl uttänkt för min smak.
– När jag var på [klassiska Londonpunkklubben, reds anm] Roxy något halvår senare var det inte lika farligt. Det var inte så hotfull stämning. Det var mer ett gäng som hade kul.
Kriminella Gitarrer var först ut med punk på skiva i Sverige men det fanns andra band vid samma tid som var inne på samma linje.
– Man skulle kunna säga att Problem i Malmö pysslade med samma grej. De var fem år äldre men de gillade också [Stoogesplattan, reds anm] Raw Power och MC5. De omfamnade inte Englandspunken som Kriminella Gitarrer gjorde.

Detroit, New York och London. På många sätt var punken från början ett storstadsfenomen, ändå var det från lilla Klippan som de första svenska inspelningarna kom.
Stry, som spenderat delar av sin barndom i Liberia kände sig mer internationell än andra i Klippan.
– Där jag bodde, i Skäralid, fanns inte så mycket folk och man gjorde inte så mycket gemensamt. Om jag bott i Klippan hade jag kanske tänkt mer att man man ska gilla något särskillt och om man inte gör det så är man dum i huvudet. I Skäralid kunde man tänka mer fritt.
Efter tiden i Klippan, och i Malmö med banden Besökarna och Garbochock kom Stry med i Sveriges största punkband, Ebba Grön.
– Jag lärde känna dem några år innan. De var ju från Stockholm men man träffades rätt mycket längs vägen. De sade de mest på skämt att jag kunde ju alltid gå med i Ebba.
– De skulle spela in musiken till filmen Operation Leo och de tyckte att jag kunde vara med för att jag hade lite koll på syntar. När jag var där upp sade jag: ”ni sade att jag fick vara med. Nu vill jag det – får jag vara med?” Och de sade ”okej då”.
Det blev en skiva med Ebba Grön och sedan följde Stry Thåström till Rymdimperiet som sedan blev Imperiet. Efter ett album och en mini-lp lämnade han bandet för egna projekt på hemmaplan i Malmö.

En tidig Babylon Blues-spelning på Fredmans i Malmö, cirka 1985. Foto: Roger Hynne

Vad betydde det för dig när den brittiska punken kom?
– Det var ”wow! Jag önskade något och det hände!” Hur ofta händer det?
– Det kändes som att musikindustrin försökte styra vad folk vill ha, samtidigt som det folk vill ha styrde musikindustrin. Då, 75, 76, var det total dynga, tyckte jag. Det fanns ingenting som var intressant, allt var artificiellt. Bara några år tidigare fanns ju glamrocken och det var ju lite intressantare.
– När punken kom var det så skönt, det kändes som att det var på riktigt och inte styrt av industrin.

I Eran beskriver Jönsson, sångare i Göteborgspunkbandet Attentat, det som att Sverige var som DDR på 70-talet; allt var svartvitt, sedan kom punken och världen blev i färg.
– Jag skulle nästan kunna säga tvärt om, fast ändå på ett positivt vis. Jag upplevde perioden innan som kulört – men det var en falsk verklighet. Alla bilder på punken var i svartvitt och det tyckte jag om, det var som att man kom närmare, det var mer äkta. Men jag förstår vad han menar.

Från en fotograferin i samband med soloskivan Plaståelektrik 1991. Okänd fotograf

Punken innebar med sin ”alla kan spela”-attityd och uppkomsten av små oberoende skivbolag som arbetade utanför de multinationella bolagens kvartalsekonomi en demokratisering av musiken. Det är ett resonemang som Stry håller med om.
– Ja, det tycker jag. Sedan är det inte så enkelt. Det kan ju också bli uniformt. Det är folk inblandade och folk är inte alltid så öppna. Men jag tycker ändå inte att det är så kul att sju multinationella bolag ska manipulera oss till vad vi ska lyssna på. Det är värre än att [Sex Pistols-managern och punkarkitekten] Malcolm McLaren ska manipulera oss. Det måste finnas fler aktörer. Det fanns också någon tanke om att man inte kunde spela om man inte var som [basvirtuosen, reds anm] Jaco Pastorius och det är bara dumt.
Någonstans kring 1981 tröttnade Stry på den renodlade punken. Det han kallar ”den tidiga skränpunken”, med band som till exempel The Lurkers hade börjat komma och det var inte alls hans tekopp.
– Jag minns att vi såg Exploited i Karlshamn på någon festival och jag tyckte bara ”nej, det här är bara mög”. Allting gick så jävla fort. Jag tyckte bara inte att det var så kul.

Stry på Kulturhuset i Hässleholm 2005. Foto: Ulrika Göthenqvist

Vad är din relation till punken idag?
– Den är att ge sådana här intervjuer. Men jag gör rätt många. Och idag [läs: i förra veckan] ska jag vara dj på Panora där Malmö brinner – som tidigare gick på Moderna Museet – ska visas på stor duk. Så var det Klippan-boken [se föregående inlägg]. I jul kommer Eran och Per Hägred och Karl Kanga gjorde någon grej kring punken i Malmö. Jag försöker minnas så mycket som möjligt att tänka efter vad var det som hände?

Vad var det som hände?
– Jag tyckte bara att det var så jävla skönt att, som jag kände, musik inte bara kan styras av skivbolagsdirektörer. Det tycker jag ändå att punken visade. Efter det har det varit lite svårare för dem att styra.
Även om den renläriga punken har blivit något av en retrorörelse så förde den med sig något bestående.
– Om man börjar spela är det lätt att börja med punklåtar. De är lätta att spela för folk som inte kan så mycket, vilket är jättebra. Alla bör spela i ett band någon gång. Nu kan man ju i och för sig ta ned loopar från internet och göra musik av det och det kan också alla göra. Det kommer kanske att ta över. Om det där med att stå i någon lokal och spela gitarr, kommer överleva, det vet jag inte. Men det är ju ungefär samma grej. Att göra musik ska vara lätt, inte svårt.

Klippan, bruksorten som värmt pophjärtan i 40 år

Foto: Ralph Bretzer

Klippans centrum. Orden värmer än idag pophjärtan, och det inte bara på grund av Torssonlåten som lånar dess namn.
Här föddes för 40 år sedan, i kyrksalshusets källare, något oväntat ett svenskt popunder.

Bilen rullar norrut från Malmö. Wilmer X låt ”Vägen till Klippan” leder färden via stereon. Hade jag valt att ta tåget istället hade Torssons ”Klippans centrum” fyllt samma funktion. Jag hälsas välkommen av en skylt och under den en annan: ”Klippanpopen 40 år – utställning på Klippans konsthall”. Jodå, visst bär man arvet med sig.

– Det började med konsert och kvarsittning.
Jag möter Thomas Holst på ett kafé i centrum. Det första han gör är att berätta om sitt första – och något oplanerade – framträdande med det band som mer än något annat kommit att förknippas med den nordvästskånska bruksorten, Torsson, ett band han idag har varit medlem av i mer än 30 år, parallellt med medlemskapet i Wilmer X, ett band som också har tydliga kopplingar till Klippan.

Thomas Holst gjorde sin forna kollega från Kommissarie Roy, Kiddie Manzini, sällskap in i Torsson. Arkivbild

1977, när Holst var 14 år, skulle Torsson spela i aulan på Snyggatorpsskolan. Själv låg han hemma och var sjuk men bodde tvärs över gatan från skolan. På tiorasten kom kompisarna och hälsade på och påminde honom om vad han skulle missa.
– Jag vill minnas att jag inte ens tog av mig pyamasen utan bara trädde jeans, tröja och jacka över och gick in. Jag och min kompis sprang upp på scenen och doade på sista låten, jag tror det var Johnny B Goode.
Han blev iakttagen av sin klassföreståndare som uttryckte sin förvåning över att den normalt sett skötsamme pojken var sjukanmäld men ändå, uppenbarligen, frisk nog att gå på konsert.´Det slutade med kvarsittning och en utskällning av rektorn, men värt det var det.
– Ja, tusen gånger om. Det var första gången jag stod på scen med Torsson och jag fick kvarsittning. Det låter som en Torsson-text, säger han med ett skratt.

Spelningen skulle få stor inverkan på 14-åringens liv. Torsson öppnade med en tolkning av blueslegendaren Elmore James låt Talk to me baby.
– Jag var helt chockad. Jag visste inte att det kunde låta så bra om musik.

1977 hade Klippans hela kommun 16 427 invånare. Det är inte ett stort underlag för en musikscen men det skulle visa sig tillräckligt. Samma år föddes musikföreningen Bombadill och studion med samma namn. I deras efterföljd kom skivbolagen Svenska Popfabriken och Kloaak. Och en lång rad band: Kriminella Gitarrer (som släppte Sveriges första punksingel), Kommisarie Roy, Noise, Torsson och Wilmer X.
– Det började så blygsamt som det bara kan göra med några gymnasiekillar som ville ägna sig åt musik men inte riktigt visste hur. Och så var det en musiklärare som var öppensinnad och tyckte att deras kreativitet var rolig. Han fixade en synth och en lokal och en enkel bandspelare och det är faktiskt embryot till allt som sedan hände i Klippan.

Bo Ingvar Olsson. Foto: Lazlo Nemeth

Musikläraren ifråga heter Bo Ingvar Olsson och var klassiskt utbildad, spelade fiol i Stephanne Grapellis anda och intresserade sig för elektronmusik. Men han var öppen för andra former av musik.
”Jag tror att alla sorters musikyttringar har kvaliteter. Ibland kan det vara svårt att hitta dem i viss sorts musik men jag tycker om alla sorters musik” sa han i SVT:s Magazinet 1982, i ett inslag som tog pulsen på Klippanpopen. I samma program sa reportern Christoffer Barnekow:
”Musiken från Klippan är saklig och fri från självömkan. // Klippan är lite grann som Liverpool i början av 60-talet.”

Förutom Bo Ingvar Olsson var det två killar som redan hade gått ut gymnasiet när föreningen Bombadill startades som kom att få centrala roller: producenterna Mats Pettersson och Anders Pålsson – mer kända som Mats P och Pål Spektrum. De båda herrarna ligger dessutom bakom den nyutkomna boken ”Ett skivbolag i varje by – Om Svenska popfabriken i Klippan.
– Det var några eldsjälar – det är de som behövs – och de var inte bara intresserade av att spela i band utan de var också intresserade av att driva föreningen och kom på att de ville ge ut skivor.
– De var väldigt präglade av punken och anammade den här attityden. Torsson låter inte så men om man bortser från musiken och ser till hur de tänkte, tyckte och jobbade var det väldigt mycket punk.

Thomas Holst när Wilmer X var med och invigde Citytunneln i Malmö 2010. Snart återförenas bandet för sin 1 000:e spelning som äger rum på Sweden Rock .Foto: Stefan Persson

1981, tre år innan han började i Wilmer X och fem år innan han blev en del av Torsson, hette Thomas Holst band Kommisarie Roy, ett band som blandade Status Quo, glamrock och punk med sång på bred Klippandialekt och texter som innehöll pojkrumsdrömmar om prinsessan Caroline av Monaco och suget efter mat från Möllans Pizza på andra sidan Storgatan.
– Vi hade inte sett världen någon av oss. Jag tror jag var 19 när jag flög första gången. I min familj gjorde man inte sådant. Vi satt rätt mycket på rummet och drömde oss bort.

Kommisarie Roy sjöng, som sagt, om Möllans Pizza och om en Klippanpåg på vift i världen (Helsingborg). Torsson om Pålles gatukök (som var bäst för där jobbade morsan till (Bombadillprofilen) Sven Tall) och Wilmer X om vägen till Klippan. Den lokala förankringen var viktig.
– När man tänker på Torsson och Klippan så betyder den ju allt och så var det även från Kommissarie Roy och en del andra band.

Torsson spelar på Stortorget i Malmö 2002. Thomas Holst, till vänster i bild, och Bo Åkerström. Foto: Eva-Lisa Svensson/ARKIV

Thomas Holst tycker att man kan tala om ett Klippansound även om banden var sinsemellan olika.
– Ja, det tycker jag. Det är så enkelt att det fanns begränsningar. Det fanns inte pengar att skaffa utrustning för alla gånger. Därför blev väl Klippansoundet att det låter lite spinkigt. Ja, inte om alla inspelningar, kanske, men Klippan har ju nästan blivit synonymt med Torsson. Deras första skiva – som jag tycker är underbart bra, jag är inte med på den så jag kan säga det – den är ju väldigt tunn i ljudet.
Många speltillfällen bjöds det inte på i en liten ort men det anordnades elektronmusikuppspelningar i biblioteket, månadskonserter (om än inte varje månad) och den årliga Parkfesten. Kriminella gitarrer slog upp dörrarna till sin lokal och hade replokalsspelningar.

– Man skulle inte kunna förklara för yngre människor, mina barn till exempel, hur torftigt det var, hur lite som fanns. Det var två tv-kanaler och så fanns det tidningar.
– Vissa har teorier om att kreativitet föds ur leda. Och visst, om man tänker efter så fanns det inte så mycket konkurrens. I ett sådant här litet samhälle på 70-talet fanns det nog en dos av sanning i det.
Om vad ungdomarna, och deras initiativrike musiklärare, tog sig för var det inte så många på byn som tog någon notis av. I alla fall inte till att börja med.
– När samlingsalbumet Svensk Pop kom började det skrivas lite om det. Det fanns inte lika mycket media som nu och om Expressen eller Aftonbladet gjorde en hel- eller halvsida så var det jättefett. Och det gjorde de!

Boken som firar 40-årsjubileet. Omslagsfotot visar Thomas Holst band Kommissarie omkring Sven Talls bil.

Torssons första album, med hitsingeln Det spelades bättre boll, släpptes 1980 och gjorde naturligtvis sitt till för att öppna ögonen på människor.
– När vi gjorde vår lp med Kommisarie Roy 1981 så gjorde vi en spelning på Regnbågen. Jag var rätt skeptisk men det kom massor med folk och alla stannade kvar när vi skulle spela. Det normala var att åtminstone hälften bara stack och sket i det. Vi förstod ju att det var folk på högstadiet som hade köpt skivan. Det var väldigt smickrande, vi hade inga sådana förväntningar.

Sedan dess har Klippanpopen blivit ett begrepp. I konsthallen pågår fram till den 14:e januari en jubileumsutställning, den nya boken ligger på bokhandelsdiskarna och även om Pålles gatukök är sedan länge hädangånget så finns det ett Nya Pålles som på skylten ute vid vägen gör reklam för Pannbiff me’ lög – vilket man väl får förmoda är en hommage till Torssons låt Klippans centrum. När jag avslutar mitt Klippanbesök med en korv där låter jag dock bli att fråga om Sven Talls morsa jobbar kvar.
– Nu märker jag ju att det är en enorm skillnad. Det har pratats och skrivits så mycket om det här att det är jätteförankrat även bland människor som inte har något större musikintresse. De är stolta och glada över Klippanbanden, säger Thomas Holst.

1982 åkte Christoffer Barnekow till Klippan för att göra reportage om orten och dess musikunder för tv-programmet Magazinet. 15 år senare kom han tillbaka för en uppföljning.

Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×