Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Billy Bragg gör återbesök på KB

Billy Bragg när han sist spelade på KB, i november 2013. Foto: Ralph Bretzer

Den forna punktrubaduren Billy Bragg, som de senaste decennierna grävt sig allt djupare ned i den amerikanska musikhistorien, kommer i augusti till Kulturbolaget i Malmö.
Och han ställer sig på KB:s scen ensam med gitarren.

En man, en röst, en gitarr. Den gamla Björn Afzelius-albumtiteln var länge en träffande beskrivning av Billy Braggs musik. Ensam med en elektrisk gitarr gjorde han sig ett namn 1983, sedan hans punkband Riff Raff kastat in handduken, med minialbumet Life’s a riot with spy vs spy. Med sju låtar på en dryg kvart skapade han en lika politisk som poetisk musik som tog temperaturen på hemlandet Storbritannien.

Med ena benet i punken och det andra i protestsångare som Woody Guthrie och Phil Ochs har han sedan dess blivit en ikon. De två albumen han gjorde tillsammans med Wilco 1998 och 2000, där de tonsatte texter av Woody Guthrie skrivna efter att sjukdomen gjorde Guthrie oförmögen att själv spela gitarr, lyfte hans profil ytterligare. Sedan dess har han grävt sig allt djupare ned i den amerikanska folkmusiktraditionen, men fortfarande med textskrivarpennan välvässad i (vänster)politisk riktning.

I augusti förra året kom Braggs elfte album, Shine a light: field recordings of the great american railroad, ett samarbete artisten och producenten Joe Henry där de båda åkte tåg mellan Chicago och Los Angeles och spelade in tåglåtar på stationer längs vägen.

Den 25 augusti kommer Billy Bragg till Malmö för en spelning på KB, biljetterna släpps på måndag. Senast Billy Bragg stod på KB:s scen var 2013. Den gången varvade han mellan att köra de gamla låtarna ensam med sin elektriska Telecaster-gitarr och hans nyare akustiska musik med fullt band. Den här gången kommer han att stå på scen helt själv, så som det en gång började.

* * *

Om Ebba, att göra det själv och en genre som vägrar dö

Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lähenhet på Björksgatan i Göteborg.Gurra, Fjodor och Thåström, medlemmarna i Ebba Grön. nedbäddade på golvet i Lars Sundestrands lägenhet på Björksgatan i Göteborg.

Jag går förbi Plaskis. Dammen är tömd på vatten nu och skejtarna har tagit över för säsongen. En av ungdomarna som hänger där, en tjej på kanske 15 år, har nitad skinnjacka och iögonfallande blått hår. På jackryggen står det med stiliserade bokstäver ”Cortex”. Det göteborgska, men kraftigt Malmöanknutna, postpunkbandet kastade in handduken för snart 30 år sedan – långt innan tjejen ifråga föddes.

Station Rågsved Författare: Lars Sundestrand Förlag: Albert Bonniers
Station Rågsved
Författare: Lars Sundestrand
Förlag: Albert Bonniers

Redan 1979 deklarerade anarkopunkarna Crass punken död – men fick svar på tal när Edinburgh-bandet och andragenerationspunkarna Exploited debuterade två år senare med albumet “Punks not dead”. Punken har visat sig ha en märklig livskraft och verkar återfödas för varje ny generation. Med sin gör-det-själv-ideologi är det också något som resulterat i att det mycket väl kan vara den mest väldokumenterade genren i musikhistorien.
En anledning till det är alla de fanzines som växte upp i dess spår. Det var Punk Magazine i New York. Det var Sniffin’ Glue i London. Och det var Funtime i Göteborg. Lars S – Lars Sundestrand skrev under sina artiklar så – plåtade, skrev och satte samman sin tidning i en lägenhet på Björksgatan i Göteborgsstadsdelen Kålltorp, bara ett par kvarter ned på samma gata där jag själv spenderade mina första år i staden.

Funtime existerade i runda svängar under samma period som Ebba Grön, Sveriges största och sannolikt viktigaste punkband. Mellan Lars S och bandet utvecklades snabbt en vänskap. När Thåström, Gurra och Fjodor skulle spela på Errols, Sprängkullen eller Studentkåren var det i hans lägenhet de och deras polare övernattade och Lars S besökte sina vänner på hemmaplan i Stockholmsförorten Rågsved. Som journalist och kritiker kan man väl tycka att det är något problematiskt med ett så symbiotiskt förhållande mellan artist och skribent, men punkfanzinen var i högsta grad en del av scenen. Legs McNeil på Punk Magazine och Mark P som gjorde Sniffin’ Glue var lika självklara delar av punken som någonsin Joe Strummer och Johnny Rotten.

Thåström
Thåström

Mellan pärmarna i den nyutkomna boken Station Rågsved breder relationen mellan Lars S och Ebborna ut sig. Det är vykort och brev, artiklar och recensioner från Funtime. Och framförallt är det foton. Sundestrand berättar hur en 36-bildersrulle kunde räcka till att fotografera flera spelningar och göra en bandfotografering. Med tanke på det, och att han vid denna tid ännu inte var professionell fotograf, håller bildmaterialet närmast chockerande hög kvalitet och lyckas fånga både energin och vreden i ett band som genom hela sin karriär vägrade kompromissa och i slutändan tog konsekvensen av det och lade av innan de brunnit ut.

Den allra bästa texten i boken svarar dock inte Lars S själv för, utan en annan reporter som senare skulle komma att bli Göteborgs-Postens mångårige filmexpert, Mats Johnsson. Han gör ett långreportage inifrån anstalten där Ebba-basisten Fjodor – på Thåströms Skebokvarns-platta beskriven som “en blond basist som höll på Gnaget/Han var den hårdaste grabben jag mött” – just avtjänar sitt fängelsstraff för vapenvägran. Johnsson som själv precis avtjänat sitt straff för samma sak träffar tonen precis rätt i texten och lyckas förmedla det på en gång lite ogenomtänkta och det rakryggade i Fjordors beslut. För å ena sidan finns ingen stor ideologisk överbyggnad mer än känslan av att det är fel att lära sig döda och att inte vilja inordna sig i en maktfullkomlig struktur. Å andra sidan handlar det om att leva som man lär: “Dessutom har jag ju skrivit en låt om totalvägran och det vore ju ett verkligt nerköp om man inte gjorde vad man snackat om.”

Lars Sundestrand
Lars Sundestrand

Punken skapade en infrastruktur för oberoende musikskapande med egna skivbolag, egenarrangerade spelningar och egna tidningar. Genom det lärde sig de som var med att skapa sin egen verklighet. Det kanske inte fanns något att göra i den trista förorten, som Ebba sjöng på We’re only in it for the drugs, men man kunde i alla fall skapa något själv. Man bildade ett band, man ockuperade en fritidsgård, man startade ett fanzine.
Och resultatet? Ibland en smula bitterhet när ockupationen inte ledde någonstans, en smula desillusionering när bandmedlemmarna som var unga och rebelliska som fan, återigen för att tala med Ebba, insåg att de var på väg att bli popstjärnor.

Någon gång på 90-talet skrevs en doktorsavhandling om vad det blev av den första punkgenerationen. Resultatet, om jag inte minns fel, var att det gått bra för väldigt många med socionomer och journalister som vanligt förekommande yrken. Så har en av landets mest profilerade musikskribenter, Jan Gradvall, skrivit ett förord där han minns sitt första möte med Lars Sundestrand – givetvis på en punkspelning och givetvis med en bunt Funtime i väskan att sälja – och hur det inspirerade honom i hans framtida yrkesbana.
Som det klassiska klottret lyder: Du har ingen chans, ta den.

Fredagspunk på festivalen

Headliners 1Foto: Ralph Bretzer

Rock Stage, förra årets festivalnykomling bland scenerna bjöd bland annat på lite skön rak punk-rock n’roll i form av Malmöbandet The Headlines. Det må stå Sex Pistols på sångerskans jacka i bilden ovanför och festivalprogrammet må prata om å ena sidan 90-talsidkoner som Rancid och Distillers och The Sounds å den andra, men mina tankar gick mer till andra generationens punkare. Streetpunk i stil med Sham 69 och Vice Squad. Riktigt skönt lät det i alla fall för en gammal punkromantiker som mig.

Headliners 4

Headliners 2

Gustavscenen har länge varit min favorit på festival. Det är här man hittar lite nyare eller smalare musik och tältet har varit en mysig plats att slå sig ned i festivalvimlet. Ibland har det dock varit mindre lyckat; som när Silvana Imam bokades dit för några år sedan och det var så trångt att man höll på att dö. Eller när flyktingkabarén (eller vad man ska kalla det) Europa Europa gick där med livemusik av (ett för en gångs skull omaskerat) The Knife och resultatet var det samma.

I år har scenen fått växa till sig. Tältet är borta och nu ser det mer ut som en lite större variant på det som var lilla Posthusscenen fram till för några år sedan. I går spelade hyllade riot grrl-bandet Arre! Arre! där vid midnatt. Och med det är festivalen igång på tiktigt. Om nu bara det förbannade duggregnet kunde lägga av så kan det bli fest på riktigt.

Arre

DSC_0322

Dr Punk på Moriskan

OLYMPUS DIGITAL CAMERAFoto: Mi Tyler

Åren har ritat fåror i Rob Youngers ansikte och drivit upp det redan i unga år höga hårfästet än högre. Men Iggy Pop-movesen sitter där än. Och det gör bettet i sången också.
Vid hans vänstra sida, med allvarlig uppsyn, levererar Deniz Tek gitarriff som om det fortfarande var 1975 och punken bara väntade på att få explodera över världen.

DenizNär australiensiska Radio Birdman på tisdagskvällen intar den mindre scenen på Moriskan är det välfyllt i rummet. Jag kan tycka att bandet hade förtjänat en än större publik, för det är ett stycke riktig rock n roll-historia som gästar stan.
Fröet till bandet såddes när Deniz Tek 1972 lämnade födelsestaden Ann Arbor, Michigan, för att plugga till läkare i Sydney. Vid sidan om studierna spelade han i band och med sig hemifrån hade han protopunkinfluenserna från band som The Stooges och MC5.

Sommaren 1974 stod både han och kompisen Younger utan band och slog sina påsar ihop. Under namnet Radio Birdman – hämtat från en felhörning av en Stooges-låt – gjorde man rak, högintensiv rock n roll som skulle inneböra starskottet såväl för den australiensiska punken som för en alternativ australiensisk musikscen över huvud taget. Deras påverkan står att finna överallt i musiken som skulle komma från down under.
Sedan bandet kastade in handduken 1978 har Younger fortsatt med musiken i olika konstellationer medan Tek varvat musicerandet med jobb som läkare. Tillsammans har de också haft supergruppen New Race tillsammans med medlemmar från deras inspirationskällor MC5 och Stooges. Sedan 20 år tillbaka är bandet dock på banan igen.

RobNär man lyssnar på gamla liveinspelningar med Radio Birdman slår det gnistor om bandet. Men kan man verkligen begära det av ett band vars tre kvarvarande originalmedlemmar – förutom Tek och Younger keyboardisten Philip “Pip” Hoyle – har tagit ett rejält kliv in i 60-årsåldern?
Det kan man kanske inte, men det hindrar inte att det fortfarande slår gnistor om farbröderna. De levererar fortfarande rå och kompromisslös rock n roll med vassa kanter och explosivitet. Med erfarenheten har de dessutom fått en större kontroll över musiken som de har förstånd att inte låta gå ut över utlevelsen.

Ju längre spelningen går och när klassiker läggs till klassiker stiger pulsen rejält. När de avslutar huvudsettet med en blixtrande kvartett låtar – Murder City Nights övergår i Anglo Girl Desire som ger plats för What Gives och min personliga favorit Aloha from Steve and Denno – släpper det för mig och jag börjar tokdansa.

Vad var det Lemmy sa? If you think you´re too old to rock n roll then you are. Uppenbarligen ingen risk för det än på ett tag.

Rob n Deniz
Rob Younger till vänster, Deniz Tek till höger.

* * *

Vilket som är världens första punkband kan vi diskutera tills korna kommer hem. Klart är att Radio Birdman har en lika stor rätt till den utmärkelsen som någonsin Ramones. Båda banden är bildade 1974 och skivdebuterade 76. Det samma gäller för övrigt Radio Birdmans australiensiska kollegor The Saints.

* * *

För uppvärmningen inför Radio Birdman stod tvillingbröderna Art och Steve Godoy, tillsammans kända som The Fucking Godoys. Med rötterna i den kaliforniska skateboardscenen och med ett förflutet i 90-talsbandet The Exploding Fuck Dolls exploderar de på scen i ett avskalat trummor-och-gitarr-set som visar upp klassiska Orange County-punk när den är som bäst.

Det tar inte många takter in innan mina mungipor börjar jobba sig upp mot öronen. Jag vänder mig till fotograf Tyler och säger: Det här är den takt mitt hjärta slår i.

Resten av spelningen står jag där med ett fånigt leende på läpparna.

Desktop172
Enäggstvillingarna Art och Steve Godoy. Eller om det är Steve och Art…

En av Sveriges största röster har tystnat

SOMMARPRATARE 2011Foto: TT

Jag är osäker på om det var i samband med debuten med Blue for two från 1986 eller (mer troligt) uppföljaren Songs from a pale and bitter moon som kom två år senare. Men jag minns att jag hade varit bortrest och kommit hem. Medan jag varit borta hade den eklektiska göteborgsduon framträtt i tv och plötsligt kändes det som att Freddie Wadling var namnet på alla musikintresserade människors läppar. Tv hade det genomslaget en gång i tiden och Wadlings röst var inte en som gick lyssnaren oberörd förbi. Känslomässigt vek och sargad men ändå så kraftfull, karaktäristisk och särpräglad.

Innan Blue for two och de hyllade samarbetena med Fläskkvartetten hade han i mångt och mycket varit en angelägenhet för punkscenen, inte minst den göteborgska. Han spelade med en rad band, däribland The Perverts, Lädernunnan och Liket lever. Men det var med postpunkbandet Cortex som han med start 1980 först började skapa svallvågor, inte minst med låten “The Freaks” som kom att bli något av en signaturmelodi för honom. Låten kännetecknas av ett starkt utanförskap:

“When I’m awake and standing on the frozen floor
I cannot speak and no one can see me no more”
My mirror fades and spiders creeps across the door
And nothing really means anything no more”

Det utanförskapet har manifesterat sig kraftigt både i hans liv och konst. I biografin “Freak” berättar han om hur han blev mobbad i skolan och hur han reagerade med att under sju års tid knappt säga ett enda ord och genom ett självförbrännande liv där alkohol, droger och kaos blev en del av hans identitet.

Själv minns jag honom sitta i den sunkiga logen på Kulturhuset Smedjan i Falkenberg med rödvinsflaskan framför sig, liksom i sin egen värld även om hans medmusiker, oavsett om det var Fläskkvartetten eller Blue for two-kollegan Henryk Lipp, var alldeles i närheten. Men jag minns honom också på scen, där under 90-talets första tredjedel, och hur han kunde greppa tag om lyssnaren och dra in denne i samma skruvade och lätt förvridna värld som han själv befann sig i; en värld där det groteska blev det vackra. Det känns som allt annat än en slump att när Göteborgs Stadsteater under 1900-talets sista skälvande år satte upp Frankenstein som en skräckopera var det Freddie Wadling som iklädde sig rollen av monstret.

Då, i slutet av 80- och början av 90-talet, kallades Wadling ofta för Sveriges bästa rockröst. Men hans tilltal var betydligt bredare än så. Redan i Cortex och Blue for two kunde man spåra influenser från Bertolt Brecht och Kurt Weill och under det sena 90-talet skulle han nå en helt ny publik med skivan En skiva till kaffet, med tolkningar av artister från Evert Taube till Ulf Peder Olrog och Jeremias i Tröstlösa.

Ett av mina egna starkaste musikaliska minnen med Freddie Wadling är när han sommaren 2009 uppträdde tillsammans med Thåström och Anna Ternheim på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Där tolkade han “The best day” från skräniga barnprogrammet “Svampbob Fyrkant” på ett sätt som fick den att framstå som det vackraste som någonsin skrivits. Det om något är ett kvitto på Wadlings styrka både vad gäller rösten och hans sätt att till fullo gå in i en sång.

I torsdags gick Freddie Wadling ur tiden, 64 år gammal. Hans bortgång är dubbelt tragisk. Dels för att vi mister en stor svensk sångare och konstnär och dels för att han stod inför möjligheten att äntligen bli verkligt folkkär på det sätt hans konstnärskap förtjänade i och med att han skulle varit med i årets säsong av TV4:as Så mycket bättre.

 

Låt 5: Comandante Joe

Låt 5/7 Attila the Stockbroker – Comandante Joe

Först tänkte jag att det var självklart att ta med The Clash och Joe Strummer på den här listan. Ta med London Calling och prata om Guy Stevens makalösa produktion, mitt tonårsjags förhållande till London, om punken…

Eller Strummers tolkning av Bob Marleys Redemption song, från den sista, postumt utgivna, skivan. Jag skulle tala om vilken fantastiskt värdig avslutning på Strummers liv och karriär det var, om att ingen egentligen ”får” göra covers på den läten men hur Strummer ändå träffade helt rätt, om hur jag fällde en tår när jag första gången hörde den…

Eller ta med Coma girl och prata om den märkliga synkroniciteten i Strummers liv och gärning. Om hur Tymon Dogg, mannen som en gång i tiden lärde honom spela gitarr, kom tillbaka i hans liv och hur de två bildade band tillsammans som blev det bästa han spelat med sedan Clash kastade in handduken. Om hur Mick Jones dök upp på giget på Acton Town Hall, bara en dryg månad innan Strummers oväntade död och hur han sedan hoppade upp på scen till extranumren och hur de två spelade ihop för första gången sedan Jones fick sparken efter US Festival ’83…

Men så tänkte jag på hur sjukt väntat det hade varit att jag skulle skriva om Clash här så därför väljer jag någon annans postuma hyllning till Joe Strummer istället och en låt som inte alla har hört en miljon gånger.

Det var midsommarfest hemma hos Louise och Rickard. Det var fram på småtimmarna. Rickard och jag satt i köket med varsin öl och pratade medan alla andra sov. Vi pratade om Strummer, naturligtvis, som hade gått bort ett par år tidigare. Och så spelade han Attila the Stockbrokers låt Comandante Joe för mig.

“So many bands back then were like too many bands today
A bunch of blokes who made a noise with bugger all to say
The Clash were always out in front, you put the rest to shame
Your words a call to action, your music was a flame”

Attila the Stockbroker är en punkpoet i en urgammal muntlig tradition. Med avstamp i The Clash, John Cooper Clarke, Patrick Fitzgerald och gamla folksånger är hans dikter och sånger lägesrapporter förmedlade med humor och vrede. I Comandante Joe berättar han vad The Clash i allmänhet, och Joe Strummer i synnerhet, betytt för honom.

Till skillnad från Attila, eller John Baine som han egentligen heter, fick jag aldrig se The Clash “all those nights at the Rainbow” men orden ringer även i mig. Det är en av de finaste hyllningar jag hört.

“Although I never met you, I’m so sad to see you go
You wrote a soundtrack for my life, Comandante Joe”

Och visst fällde vi en tår där i köket, Rickard och jag…

Låt 2: Family

Låt 2/7: New Model Army – Family

Jag minns inte första gången jag hörde New Model Army men det lär nog ha varit låten 51st state. Men jag har för mig att det var Johan Helmstad som introducerade mig för deras magnum opus Thunder and consolation någon gång kring 89, 90 när jag bodde i Halmstad.

NMA hade gjort bra skivor tidigare och de skulle göra bra skivor även senare men här hittar de helt rätt i sin skildring av ett gråkallt och dystert Storbrittanien i den sista fasen av Marget Thatchers nedmontering av allt vad social samhörighet hette.

Jason ”Moose” Harris (som här gjorde sitt sista album med bandet) på bas och numera tragiskt bortgångne trummisen Robert Heaton piskade upp ett makalöst driv och över det Justin Sullivan på sång och gitarr som med frustrationen drypande i rösten hittade den perfekta balansgången mellan det personliga och det politiska. Rent musikaliskt hittade de också en gyllene medelväg mellan punk, postpunk och folkrock.

Skivan är full av fantastiska låtar som White Coats, Family life, Vagabonds och The Charge. Men mest slog låten Family an. Refrängens text ”Give me some place where I can go / Where I don’t have to justify myself / swimming out alone against this tide / looking for family, looking for tribe” hittade hem med mitt 18-åriga jag. Och det håller än.

Fotnot:
New Model Army hämtar sitt namn från Oliver Cromwells elitförband under det engelska inbördeskriget på 1600-talet.
Thunder and consolation är hämtat från titeln på den engelske 1600-talskväkaren Edward Burroghs postumt utgivna samlade verk: ”The Memorable Works of a Son of Thunder and Consolation”

Fotnot 2:
Thunder & Consolation är producerad av bandet tillsammans med den legendariske Tom Dowd (bortgången 2002). Vad kan man säga om en producent som satt sitt namn under inspelningar med så vitt skilda akter som Charles Mingus, Cream, Lynyrd Skynyrd, Aretha Frankling och Primal Scream? Och som både var en pionjär när det gäller flerspårsinspelning och hade en stor del i att dagens mixebord har skjutreglage istället för vridditon.

Sju låtar på sju dagar…

Jodå, jag var också en av dem som fick utmaningen på Facebook. Välj ut en låt som betytt något för dig om dagen i sju dagar och skriv om den. Så gjorde jag också. Och som vanligt skrev jag alldeles för långt… i alla fall för ett facebook-inlägg. Tänkte i alla fall återpublicera dem här.

Dag 1: Nirvana – Smells like teen spirit

Det har inte varit helt enkelt att välja ut sju låtar och jag har väl inte helt spikat listan än. Men en sak var självklar: att Teen Spirit skulle vara först ut; för sitt kulturella genomslag, för att den markerade ett brott i tiden och för vad den betydde för många människor, bland annat mig.

Inte för att det är Nirvanas bästa låt. Heart-shaped box är bättre. Det är Lithium, About a girl, All appologies och Pennyroyal tea också. Och ett gäng till.
Men känslan när man första gången såg videon till Teen Spirit på MTV var oslagbar. I slutet av 80-talet började jag lyssna allt mindre på hårdrock och allt mer på punk, goth, postpunk och all annan musik som föll in skivfacken under Independent och Alternative. (Ja, jag var hopplöst pretentiös.) På MTV kunde man mestadels bara ta del av sådan musik i Paul Kings program 120 Minutes.

Smells like teen spirit slog inte bara in dörren för hela alternativmusikscenen (eller scenerna). Den rev väggen. Och det var alldeles uppenbart att den gjorde det från första gången man såg videon. Det där klistriga gitarriffet och en text som är tillräckligt fylld av nonsens för att man ska kunna läsa in lite vad man vill i den.: ”I feel stupid and contagious / Here we are now, entertain us”. Och till det bilderna av svartklädda cheerleaders med röda anarkist-A:n på bröstet som hämtade från en inverterad high school film.

Den vände upp och ned på världen. Ett årtionde dog och ett annat föddes. Det alternativa blev mainstream. Tyvärr ledde det också, därmed, till att det alternativa blev väldigt urvattnat. Grungen som började med fantastiska band som Green RIver (ur spillrorna av vilket Pearl Jam reste sig), Mudhoney, Nirvana och Soundgarden slutade med kassa stadionrockakter i grungekostym som Alice in Chains och Stone Temple Pilots.

Plötsligt var allt alternativt och därmed inget. Och man har inte riktigt kunnat ta ord som independent och alternative i sin mun sedan dess.

So long, commandante Joe

Idag är det 13 år sedan en av mina största hjältar ur tiden. 22 december 2002 avled Joe Strummer, förgrundsgestalt i bandet The Clash, av ett odiagnosticerat medfött hjärtfel. Han var en egensinnig artist som förblev sina ideal trogna. Efter bandets upplösning gick han helt sin egen väg istället för att ta den lättare banan och kamma hem pengarna genom att harva sina gamla hits.

Här gör han, tillsammans med en annan bortgången hjälte, en klassiker av ytterligare en – Bob Marley. En låt som i vilka andra strupar som helst hade känts förmäten att tolka men som både Strummer och Cash förtjänat rätten att framföra. Låten släpptes först när alla tre var döda.

Om Joe Strummer finns det en massa saker att säga men Attila the Stockbroker formulerade det så väl i Commandante Joe att jag lämnar det med hans ord:

Allthough I never met you I am sad to see you go
You wrote the soundtrack to my life, commandante Joe

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×