Själfullt och proggigt

Helt off 3

Foto: Ralph Bretzer

Det har gått 3,5 år sedan Jens ”Chords” Resch och Måns Asplund senast delade scen under namnet Helt off. Om de känner sig ringrostiga är det inget som märks på Babel på fredagskvällen. Gunget nådde säkert hela vägen ut på gatan. Som band är de, tillsammans med sina fem medmusiker, bärare av den finaste skånska roots reggae-traditionen från Peps och framåt.  Själfullt och proggigt på samma gång och hela tiden med ett skönt tillbakalutat groove.

Jag står uppe på balkongen och tittar ned i över den större delen av publiken. Det var mycket folk under bandet som spelade innan dem men nu har det tjocknat till ordentligt. Stället är knökfullt, skulle jag gissa, och bandet sparkar igång med en baktaktsversion Visa från Utanmyra innan ”Chords” själv kommer in till allmänt juvbel. En smula otippat, kan tyckas, att ta sig an den vackra folkvisan men bandets senaste platta är en cover-ep med just den typen av udda tolkningar. Och de får även de där tolkningarna att fungera även live, med möjligt undantag för Familjens Det snurrar i mitt huvud som jag tycker haltar lite.

Publikgensvaret är mycket gott och Resch gör en sympatisk figur på scenen. I normala fall kan jag tycka det är lite drygt att skita i extranummer, inte minst på lyckade spelningar, men när det görs med motiveringen att ”Jag vill iväg och se Looptroop” blir det ändå rätt gulligt. Det är festival och då ska man se musik. Ingen rast ingen ro.

* * *

Första dagen radade upp fina spelningar för min del. Det starkaste intrycket från dagen är ändå insikten om vilka fantastiskt bra spelställen Malmö har – vart och ett på sitt eget speciella sätt. Nog för att jag besökt dem tidigare men det blir så uppenbart när man går på fyra klubbar på en kväll.

Dagebys dag

Så var kommande säsongs Så mycket bättre-gäng spikat. Jag måste erkänna att jag blev glad när jag såg att landets kanske meste Göteborgare, i alla fall sedan Sten-Åke Cederhök och Kent Andersson gått ur tiden, Nationalteaterns eminente Ulf Dageby är med på listan. Jag ser redan fram emot hans dag. Visst finns risken att det blir lite som när P3:s Rally-gäng kärleksfullt slaktade bland annat Nationalteatern på sin Lyxprogg-skiva. Men ändå!

Det här vill jag höra på Dagebys dag:

Lill Lindfors. Bara att få höra henne – av alla människor – sjunga progg är ju stort nog. Samhällets Styvbarn II, ni vet den som börjar med ”Det var vi som slängde rektorn ut från anra våningen” vore något av en önskedröm. Men det är klart, Doin the omoralisk schlagerfestival blues känns ju given för henne.

Agnes. Bängen trålar eller Spisa. Eller vilken som helst av låtarna som handlar om knark, kriminalitet och förortsmisär. Bara för att det borde låta så apart kommande från glamorösa Agnes.

Ebbot Lundberg. Helst skulle jag vilja att han drog till med en riktig rocker a la Jack the Ripper men jag misstänker att det blir något lite mer udda nummer som den flummiga Aldrig mera krig från Tältprojektet eller Hon flytta’ ut till Bergsjön från debuten.

Tityo. Hanna från Arlöv eller Bara om min älskade väntar.

Ken Ring. Om inte Ken gör antingen Samhällets styvbarn II eller Barn av vår tid är något väldigt fel i världen.

Bo Sundström. Får jazza till Stena Olssons Compagnie ännu mer.

Men snälla ni! Skit i Livet är en fest. Den kan vi alla utantill.

Till minne av Totta

Idag skulle Totta Näslund ha fyllt 66 år. Den i Sandviken födde och i Ö-vik uppvuxne bluesmannen skulle bli legendarisk i Göteborg med i Lund bildade progghjältarna Nationalteatern. Legendstatusen odlade han vidare såväl i Tottas bluesband som solo och i ett återförenat Nationalteaterns Rockorkester.

Själv minns jag framförallt en lysande Nationalteatern-spelning i Trädgårdsföreningen i Göteborg någon gång under 90-talet där både Totta och Ulf Dageby med all önskvärd tydlighet visade att rock n roll-coolhet inte behöver ha ett bäst föredatum så länge den bärs med värdighet och självdistans. En fin solospelning i början av 00-talet på konserthuset i Gävle finns också med i minnesbanken.

Han hann sätta sin prägel på några av våra största svenskspråkiga rocklåtar innan han rycktes bort allt för tidigt, nyss 60 år fyllda. Sista resan gjorde han, strax innan sin bortgång, tillsammans med vännen och kollegan Nikke Ström, som han spelat med i Nynningen, Nationalteatern och Tottas Bluesband, till Hibbing, Minnesota.

Att han reste just till Bob Dylans födelseort är naturligtvis ingen slump. Dylan var en stor förebild och Totta var en mycket god uttolkare av idolens låtar, vilket märks inte minst i Nationalteatern-pärlan ovan – i mitt tycke en av de vackraste sånger som skrivits – som är en tolkning av Dylans ”Tomorrow is a long time”.

Även Elvis gjorde en cover på samma låt men kungen kommer i mitt tycke inte i närheten av Tottas tolkning. Han sjunger den så rått och rakt men ändå finstämt att den klöser sig rakt in i hjärtat på mig. Det förmår inte Elvis göra även om hans version på intet sätt är dålig.

Såhär beskriver Nikke Ström vad som gjorde Totta speciell i en intervju i Göteborgs-Posten:
”Framför allt hans unika förmåga att ta in en textoch göra den till sin i känsla och uttryck. Jag tycker han var enastående bra på det.”

Ikväll hyllas Totta på Nefertiti i Göteborg och imorgon kommer den spelningen till Malmö och Kulturbolaget. Med i bandet finns förutom Nikke Ström även den lysande Nynningen-, Tottas Bluesband- och Nationalteatern-gitarristen Bengan Blomgren. Bland vokalisterna märks Mats Ronander, Dan Hyllander och Mattias Hellberg.

Jag önskar att jag hade kunnat vara där men det tillåter nu inte omständigheterna. Å andra sidan firas hans födelsedag också med släppet av en kombinerad bok och 10 cd-box. Den, däremot, tänker jag inte missa. Den kommer göra säg väl bredvid Nationalteatern-boxen från i höstas.

Svettas över Wiehe

Jag jobbar på en recension av Mikael Wiehes karriäromspännande nya bok och cd-box. Med 16 cd-skivor att ta sig igenom och sammanfatta är det svettigt jobb. Jag tar en brejk och listar mina tio favoritlåtar med Wiehe från de senaste 40 åren (utan inbördes ordning).

Basin Street Blues
…ska nya röster sjunga

Basin Street Blues från 1988 är min favorit bland Wiehes soloplattor. Titelspårets nostalgiska återblick till åren med jazzbandet och mediterande över tidens gång slår an strängar i mig. Samma mediterande går igen i plattans avslutande ”…ska nya röster sjunga” som för övrigt Monica Zetterlund gjorde fantastiskt på scen mot slutet av sitt turnéliv (och på skivan ”Varsamt” men då i ett arrangemang som idag låter ganska daterat).

Sakta lägger båten ut från land

LP:n Sjömansvisor från 1977 är väl mest känd för ”Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång)” men det är den här tolkningen av Dylans ”It’s all over now baby blue” som är min favorit.

Valet

”Song of choice” av Peggy Seeger (underskattad folksångerska som är syster till Pete Seeger, hustru till Ewan ”Dirty old town” MacColl och mamma till Kirsty MacColl) tycks tyvärr aldrig bli inaktuell. Wiehe har översatt texten och gjort en förnämlig inspelning av den tillsammans med Björn Afzelius på deras duoplatta från 1986.

Vem kan man lita på?
Keops pyramid
Victor Jara
Huddinge Huddinge
Danslåt för yttrandefriheten

Nationalteatern var kanske egentligen roligare, Träd, Gräs & Stenar tyngre och Blå Tåget mer anarkistiska men det går inte ta ifrån Hoola Bandoola Band att de mellan 1971 och 1976 byggde upp en rejäl låtskatt från framför allt Wiehes penna.

Fascismens racka
Har banken ta’tt din villa

Thatcheråren satte ordentlig fart på den politiska rockmusiken i England liksom Reagan-administrationen i USA. Med de konservativa bakom rodret i Sverige har vi ännu inte sett någon motsvarighet här på hemmaplan men för Wiehe har den uppenbarligen inneburit en rejäl nytändning. På ”Ta det tillbaka!” från i våras är han rejält förbannad och det klär honom.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×