Än lever Nationalteatern

Foto: Ralph Bretzer

Visst var de barn av sin tid, Nationalteatern. Samtidigt har de något som får deras musik att leva och andas ännu idag, till skillnad från många andra band från proggens guldålder. Deras texter var mindre dogmatiska och mer anarkistiska. De gav röst åt förortsungdomarna med sina sånger, hämtade från de egna teaterföreställningarna, som äger relevans än idag. På många sätt var de punk innan punken.

Att deras musik lever råder inget tvivel om. Det hördes igårkväll på KB. Det hördes i styrkan på allsången, det märktes i åldersspridningen på publiken, på leendena när klassiker efter klassiker radades upp. Inte minst märktes det på publiktrycket. När jag kommer 20 minuter innan utsatt starttid ringlar sig kön längs Bergsgatan, runt hörnet och en bra bit in på Friisgatan. Spelningen sålde ut på två veckor och hela turnén är utsåld. Det är tydligen fler än jag som är tacksamma att Ulf Dagebys utsago från 2015 att det var ”noll procents chans till en återförening” kom på skam.

Man skulle naturligtvis kunna hävda att det närmast är ett coverband som står på scen. Av de som var med när den stora majoriteten av låtarna spelades in är bara Ulf Dageby kvar. Anders Melander lämnade för länge sedan, Totta Näslund dog för drygt tolv år sedan och även Nikke Ström har lämnat. Men den tanken bleknar av kraften i de medlemmar som kommit i stället för dem som hoppat av och det faktum att det alltid skiftats medlemmar i bandet i och med deras ursprung som teatermusiker.

Det är djupt imponerande att höra hur Dageby, 73 år gammal, lyckas väcka liv i den ungdomliga vreden i uppväxlingen i Barn av vår tids andra hälft. Hänget i rösten kanske inte är vad det varit men glöden är det inget fel på. Kanske är det med ålderns rätt han lämnar så mycket av sånginsatserna över till Mattias Hellberg, som kom in i Tottas ställe 2005. Hellberg, som av många nog mest känns igen som Håkan Hellströms sidekick, gör en strålande insats i låtar som Spisa, Kolla kolla och Lägg av. Istället för att imitera de inspelade versionerna gestaltar han dem och fyller dem med blod, inlevelse och uppkäftighet.

Ett nyare tillskott till line up-en är Steget-sångerskan Matilda Sjöström som axlar de kvinnliga rösterna. Hon gör en strålande insats i Hon flytta’ ut till Bergsjön, Ingelas sång och, inte minst, Hanna från Arlöv som, vid sidan av Livet är en fest, skapar kvällens kraftfullaste allsång. Den växer i hennes händer enormt jämfört med när Dageby själv stod för sången när jag såg dem senast. någon gång i mitten av 90-talet. Sjöström är en lysande värvning med en förmåga att samtidigt med sin röst projicera sårbarhet och styrka.

Det är naturligtvis mycket nostalgi en sådan här kväll. De flesta av oss i publiken har levt med Nationalteaterns musik åtminstone i någon period av våra liv, somliga av oss hela livet. Man sjöng med i Kåldolmar och kalsipper på dagis, festade till Livet är en fest i ungdomen (Är det Sveriges mest missuppfattade låt? Den handlar ju om att livet inte är en fest, egentligen) och gråtit till Stranden och Bara om min älskade väntar. Där, på KB, slås jag av hur i princip varje textrad finns ingraverad i ryggmärgen.

Men det är inte bara nostalgi. När den knutna näven åker upp i klimaxet på Hanna från Arlöv är det lika mycket tidsskildring som högst levande kampsång. Sångerna lever, inte bara i våra minnen.

* * *

Låtlista:

Set 1
Bängen trålar (Mattias på sång)
Sent en lördagskväll (Ulf)
Hon flytta’ ut till Bergsjön (Matilda)
Ge mig mitt liv (Matilda)
Barn av vår tid (Ulf)
Spisa (Mattias)
Ut i kylan (Ulf)
Barn (Ulf – från en av hans soloplattor)

Set 2
Stranden (Ulf)
Jack the Ripper (Mattias)
Hanna från Arlöv (Matilda)
Kolla kolla (Mattias & Matilda)
Vi fortsätter spela rock n roll (Ulf)
Ingelas sång (Matilda)
Doin’ the omoralisk schlagerfestival (Matilda)
Livet är en fest (Ulf med Mattias & Matilda)

Extranummer
Lägg av (Mattias)
Bara om min älskade väntar (Ulf med Matilda)
Speedy Gonzales (Matilda med Mattias och Ulf)

* * *

Det ska fan ha en udda favortitlåt. Nationalteatern körde (naturligtvis) inte Sveriges styvbarn 2. Jag hade älskat att skrika med i rader som:

Det var vi som slängde rektorn ut från andra våningen
Elda i en lägenhet för 2 000 spänn [det var mycket 1972, reds. anm.]
Gangsterungar är djävulens barn
Missanpassade förortsbarn är vi.

* * *

Jag kan för övrigt varmt rekommendera att kolla in Matilda Sjöströms andra musikaliska projekt. Back in the day återfanns hon electroreggae-duon Äkta kärlek tillsammans med Stina Göransson (sedemera känd som Mästerkatten i dancehallgruppen Serengeti och numera som soloartisten Stina Velocette) men numera hörs hon i fina piano-och-sång-duon Steget.

Själfullt och proggigt

Helt off 3

Foto: Ralph Bretzer

Det har gått 3,5 år sedan Jens ”Chords” Resch och Måns Asplund senast delade scen under namnet Helt off. Om de känner sig ringrostiga är det inget som märks på Babel på fredagskvällen. Gunget nådde säkert hela vägen ut på gatan. Som band är de, tillsammans med sina fem medmusiker, bärare av den finaste skånska roots reggae-traditionen från Peps och framåt.  Själfullt och proggigt på samma gång och hela tiden med ett skönt tillbakalutat groove.

Jag står uppe på balkongen och tittar ned i över den större delen av publiken. Det var mycket folk under bandet som spelade innan dem men nu har det tjocknat till ordentligt. Stället är knökfullt, skulle jag gissa, och bandet sparkar igång med en baktaktsversion Visa från Utanmyra innan ”Chords” själv kommer in till allmänt juvbel. En smula otippat, kan tyckas, att ta sig an den vackra folkvisan men bandets senaste platta är en cover-ep med just den typen av udda tolkningar. Och de får även de där tolkningarna att fungera även live, med möjligt undantag för Familjens Det snurrar i mitt huvud som jag tycker haltar lite.

Publikgensvaret är mycket gott och Resch gör en sympatisk figur på scenen. I normala fall kan jag tycka det är lite drygt att skita i extranummer, inte minst på lyckade spelningar, men när det görs med motiveringen att ”Jag vill iväg och se Looptroop” blir det ändå rätt gulligt. Det är festival och då ska man se musik. Ingen rast ingen ro.

* * *

Första dagen radade upp fina spelningar för min del. Det starkaste intrycket från dagen är ändå insikten om vilka fantastiskt bra spelställen Malmö har – vart och ett på sitt eget speciella sätt. Nog för att jag besökt dem tidigare men det blir så uppenbart när man går på fyra klubbar på en kväll.

Dagebys dag

Så var kommande säsongs Så mycket bättre-gäng spikat. Jag måste erkänna att jag blev glad när jag såg att landets kanske meste Göteborgare, i alla fall sedan Sten-Åke Cederhök och Kent Andersson gått ur tiden, Nationalteaterns eminente Ulf Dageby är med på listan. Jag ser redan fram emot hans dag. Visst finns risken att det blir lite som när P3:s Rally-gäng kärleksfullt slaktade bland annat Nationalteatern på sin Lyxprogg-skiva. Men ändå!

Det här vill jag höra på Dagebys dag:

Lill Lindfors. Bara att få höra henne – av alla människor – sjunga progg är ju stort nog. Samhällets Styvbarn II, ni vet den som börjar med ”Det var vi som slängde rektorn ut från anra våningen” vore något av en önskedröm. Men det är klart, Doin the omoralisk schlagerfestival blues känns ju given för henne.

Agnes. Bängen trålar eller Spisa. Eller vilken som helst av låtarna som handlar om knark, kriminalitet och förortsmisär. Bara för att det borde låta så apart kommande från glamorösa Agnes.

Ebbot Lundberg. Helst skulle jag vilja att han drog till med en riktig rocker a la Jack the Ripper men jag misstänker att det blir något lite mer udda nummer som den flummiga Aldrig mera krig från Tältprojektet eller Hon flytta’ ut till Bergsjön från debuten.

Tityo. Hanna från Arlöv eller Bara om min älskade väntar.

Ken Ring. Om inte Ken gör antingen Samhällets styvbarn II eller Barn av vår tid är något väldigt fel i världen.

Bo Sundström. Får jazza till Stena Olssons Compagnie ännu mer.

Men snälla ni! Skit i Livet är en fest. Den kan vi alla utantill.

Till minne av Totta

Idag skulle Totta Näslund ha fyllt 66 år. Den i Sandviken födde och i Ö-vik uppvuxne bluesmannen skulle bli legendarisk i Göteborg med i Lund bildade progghjältarna Nationalteatern. Legendstatusen odlade han vidare såväl i Tottas bluesband som solo och i ett återförenat Nationalteaterns Rockorkester.

Själv minns jag framförallt en lysande Nationalteatern-spelning i Trädgårdsföreningen i Göteborg någon gång under 90-talet där både Totta och Ulf Dageby med all önskvärd tydlighet visade att rock n roll-coolhet inte behöver ha ett bäst föredatum så länge den bärs med värdighet och självdistans. En fin solospelning i början av 00-talet på konserthuset i Gävle finns också med i minnesbanken.

Han hann sätta sin prägel på några av våra största svenskspråkiga rocklåtar innan han rycktes bort allt för tidigt, nyss 60 år fyllda. Sista resan gjorde han, strax innan sin bortgång, tillsammans med vännen och kollegan Nikke Ström, som han spelat med i Nynningen, Nationalteatern och Tottas Bluesband, till Hibbing, Minnesota.

Att han reste just till Bob Dylans födelseort är naturligtvis ingen slump. Dylan var en stor förebild och Totta var en mycket god uttolkare av idolens låtar, vilket märks inte minst i Nationalteatern-pärlan ovan – i mitt tycke en av de vackraste sånger som skrivits – som är en tolkning av Dylans ”Tomorrow is a long time”.

Även Elvis gjorde en cover på samma låt men kungen kommer i mitt tycke inte i närheten av Tottas tolkning. Han sjunger den så rått och rakt men ändå finstämt att den klöser sig rakt in i hjärtat på mig. Det förmår inte Elvis göra även om hans version på intet sätt är dålig.

Såhär beskriver Nikke Ström vad som gjorde Totta speciell i en intervju i Göteborgs-Posten:
”Framför allt hans unika förmåga att ta in en textoch göra den till sin i känsla och uttryck. Jag tycker han var enastående bra på det.”

Ikväll hyllas Totta på Nefertiti i Göteborg och imorgon kommer den spelningen till Malmö och Kulturbolaget. Med i bandet finns förutom Nikke Ström även den lysande Nynningen-, Tottas Bluesband- och Nationalteatern-gitarristen Bengan Blomgren. Bland vokalisterna märks Mats Ronander, Dan Hyllander och Mattias Hellberg.

Jag önskar att jag hade kunnat vara där men det tillåter nu inte omständigheterna. Å andra sidan firas hans födelsedag också med släppet av en kombinerad bok och 10 cd-box. Den, däremot, tänker jag inte missa. Den kommer göra säg väl bredvid Nationalteatern-boxen från i höstas.

De gav röst åt förortens unga

Foto: TT och Nationalteatern

Vasaparken, Femman, Frölunda torg, Näckrosdammen och Stena Olssons compagnie. Nationalteaterns sångtexter är fyllda av Göteborgsreferenser. Så är bandet också intimt förknippat med rikets andra stad, trots att medlemmarna kommer från landets alla hörn och att sagan om den svenska proggens kanske viktigaste teater- och musikgrupp faktiskt har sina rötter betydlig längre söderut. De gräver sig ned till Lilla Teatern i Lund, till Gorillateatern i Malmö och till Malmörockbanden Bread och The Bloodhounds.

I samma veva som gruppen bildades, 1970, slutade gruppmedlemmen Inga Edwards make Folke sitt jobb som konsthallschef i Lund och började jobba för Göteborgs kommun.
”Jag reste med till Göteborg och sa att Folke inte fick ta jobbet om inte jag också fick jobb – och det gällde en hel teatergrupp” berättar Inga Edwards i Lägg av – historien om Nationalteatern, en nyutkommen bok- och nio-cd-box (MNW Box).

Så fick den nybildade teatergruppen jobb av socialförvaltningen med att spela teater för framförallt förortsungdomar i Göteborg.
”Vi hade i uppdrag att producera pjäser för ungdomar. Nummer ett på listan var att det skulle göras pjäser. Nummer två att det skulle vara låtar med sång” säger Anders Melander.
Så blev också kombinationen rockmusik och teater något av gruppens signum.

De gick grundligt tillväga. Berättelserna i både sånger och pjäser var ofta tolkningar av verkliga händelser som medlemmarna hört i samtal med ungdomarna.
Kanske är det orsaken till att textmaterialet har så mycket relevans än i dag. Nationalteatern var naturligtvis uttalat politiska men sällan plakatviftande. I stället för att upprepa dogmer man läst sig till berättade teatergruppen historier om riktiga människor och lämnade till publiken att dra sina egna politiska slutsatser.

”Teatern blev en tribun för att säga viktiga saker”, säger Hans Mosesson som i dag kanske är mer känd som Ica-Stig än som medlem i Nationalteatern (och killen som skrev texten till ”Bängen trålar”).

Föreställningen Stolarna av Eugène Ionesco som spelades på Nationalreatern 1985. Med Reventberg och Hans Wiktorsson. Foto: TT

Kanske är det bristen på dogmer och att sångerna ryckts lösa från sitt sammanhang – sina respektive teaterpjäser – som gör att de så ofta blivit missbrukade och missuppfattade. Hur mången förfest har till exempel inte ”Livet är en fest” – som ju ironiskt nog egentligen handlar om att livet inte är det – fått bilda ljudkuliss till? Hur många har inte sett ”Bängen trålar” – med den famösa öppningsraden ”Om du letar efter röka, när du är i Göteborg …” – som skamlös drogpropaganda trots att den är hämtad från en pjäs, ”Speedy Gonzales”, som vänder sig mot droger?

Mycket av extramaterialet som inte var med på de ursprungliga plattorna är kanske mest av akademiskt intresse. Det, liksom den av Claes Olsson skrivna boken, bidrar dock till att återge musiken lite av sitt rätta sammanhang.

I boken – en blandning mellan muntlig historia där gruppmedlemmarna får komma till tals och klippbok – får vi berättelsen och de roliga anekdoterna ur gruppens ofta smått kaotiska historia. Jag kan dock sakna analys; en reflekterande berättarröst.

En dvd från någon av gruppens föreställningar hade heller inte skadat. Kanske är det så att det helt enkelt inte finns bevarat. Men ”Tältprojektet”, den svenska proggens mastodontprojekt och svanesång, borde ju finnas någonstans i arkiven. Även om det inte är enbart Nationalteatern som ligger bakom den föreställningen så skulle det ge en vink till oss som inte själva var med om vilken teaterestetik som låg bakom.
På det stora hela är dock ”Lägg av! Historien om Nationalteatern” en utmärkt box. Framförallt de tre klassiska plattorna ”Livet är en fest”, ”Barn av vår tid” och ”Rövarkungens ö” har åldrats med oväntat mycket värdighet och här finns mycket mer att upptäcka. Personligen är jag svag för musikalen ”Rockormen” som hade gått mig förbi tidigare.

Nationalteaterns musikaliska gren känns på många sätt som en föregångare till punken. Gräv där du står-andan finns där, liksom råheten i uttrycket och underifrånperspektivet. Dessutom gör det faktum att så många av de medverkande, innan separationen mellan teatergrupp och rockorkester, på sin höjd var amatörmusiker. Man kan bara tänka sig hur frustrerade Ulf Dageby och Anders Melander som hade musiken som huvudsyssla i gruppen måste ha varit när skådespelarna skulle läras upp.

”För mig var Nationalteatern en skola. I scenisk framställning, i skådespeleri, i dialogförfattande, i politisk konkretisering utan pekpinnar, och i samarbete över kompetensgränserna” säger Anders Melander.

Det är slående hur väl både musiken och texterna har stått upp mot tidens tand. Det är inte en våg av nostalgi som slår emot mig när jag lyssnar på skivorna i dag. Det är en vrede över samhällets orättvisor som i högsta grad lever än i dag.

Nationalteatern 1979: Från vänster Håkan Nyberg, Kurt Bünz, Nicke Ström, Ulf Dageby, Totta Näslund och Lars-Eric Brossner. Foto: Nationalteatern

Skivorna…
Cd 1: ”Ta det som ett löfte … inte som ett hot” (ursprungligen 1972)
Cd 2: ”Livet är en fest” (1974)
Cd 3: ”Kåldolmar & kalsipper” (1976)
Cd 4: ”Barn av vår tid” (1978)
Cd 5: ”Rockormen” (1979)
Cd 6: ”Rövarkungens ö” (1980)
Cd 7: ”Luffarrock – en lurkmusikal” (1981)
Cd 8: ”Peter Pan” (1987)
Cd 9: ”Nationalteaterns rockorkester Live Hultsfred 1995” (2010)

Svettas över Wiehe

Jag jobbar på en recension av Mikael Wiehes karriäromspännande nya bok och cd-box. Med 16 cd-skivor att ta sig igenom och sammanfatta är det svettigt jobb. Jag tar en brejk och listar mina tio favoritlåtar med Wiehe från de senaste 40 åren (utan inbördes ordning).

Basin Street Blues
…ska nya röster sjunga

Basin Street Blues från 1988 är min favorit bland Wiehes soloplattor. Titelspårets nostalgiska återblick till åren med jazzbandet och mediterande över tidens gång slår an strängar i mig. Samma mediterande går igen i plattans avslutande ”…ska nya röster sjunga” som för övrigt Monica Zetterlund gjorde fantastiskt på scen mot slutet av sitt turnéliv (och på skivan ”Varsamt” men då i ett arrangemang som idag låter ganska daterat).

Sakta lägger båten ut från land

LP:n Sjömansvisor från 1977 är väl mest känd för ”Titanic (Andraklasspassagerarens sista sång)” men det är den här tolkningen av Dylans ”It’s all over now baby blue” som är min favorit.

Valet

”Song of choice” av Peggy Seeger (underskattad folksångerska som är syster till Pete Seeger, hustru till Ewan ”Dirty old town” MacColl och styvmor till Kirsty MacColl) tycks tyvärr aldrig bli inaktuell. Wiehe har översatt texten och gjort en förnämlig inspelning av den tillsammans med Björn Afzelius på deras duoplatta från 1986.

Vem kan man lita på?
Keops pyramid
Victor Jara
Huddinge Huddinge
Danslåt för yttrandefriheten

Nationalteatern var kanske egentligen roligare, Träd, Gräs & Stenar tyngre och Blå Tåget mer anarkistiska men det går inte ta ifrån Hoola Bandoola Band att de mellan 1971 och 1976 byggde upp en rejäl låtskatt från framför allt Wiehes penna.

Fascismens racka
Har banken ta’tt din villa

Thatcheråren satte ordentlig fart på den politiska rockmusiken i England liksom Reagan-administrationen i USA. Med de konservativa bakom rodret i Sverige har vi ännu inte sett någon motsvarighet här på hemmaplan men för Wiehe har den uppenbarligen inneburit en rejäl nytändning. På ”Ta det tillbaka!” från i våras är han rejält förbannad och det klär honom.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×