Sångerna har blivit något större

Ingen sjunger blues som Jeffrey Lee Pierce, ingen sjunger blues som Jeffrey Lee.

Det skulle vara Joakim Thåström själv då. En europeisk industriblues i medvetandets yttermarker.

Hans röst skär som en kniv, hans röst skär som en kniv …

Thåströms röst skär sig igenom mullret och de skoningslösa, nästan maskinella, rytmerna. De skär sig in genom medvetandets väggar, rakt in i hjärtat. Det är som att det har slutat vara enskilda sånger. Istället har hans konserter förvandlats till en enhet, en best, som lever sitt eget liv. Som är sitt eget verk.

Musiken är en bultande fräsande massa som väller in över oss, som slår upp översvämmningsdörrarna och lämnar vägen öppen för Thåströms röst att tränga in. Och tränger in gör den, med fullständig närvaro i stunden, i orden och uttrycket.

Det är nästan precis en månad sedan jag såg honom sist, på Sofiero. Förändringarna i setlistan är små. Han körde inte Fan fan fan då, det gjorde han nu och det är jag tacksam för. Men egentligen spelar det ingen roll, det är helheten det handlar om.

Tänk att alltid va på väg…

Under hela Thåströms musikaliska gärning känns det som att han varit just på väg och det är han nog fortfarande. Den känslan är en del av hans storhet. En annan är den där kombinationen av lyrisk skärpa i texter som ändå är öppna för tolkningar, öppna för oss att läsa in oss själva i. Samtidigt stoppar han in ett enkelt ”Fan fan fan – det skulle vart du” och hjärtar bara smälter.

Det fanns en tid när man önskade att Thåström skulle plocka fram fler klassiker från sin egen rika katalog. Köra Ebba Grön- och Imperiet-låtar. Den tiden är förbi.

Visst är det kul att han river av en Var é vargen eller en Alla vill till himlen (som jag tror är den enda låt han kört alla gånger jag sett honom – till och med när han i Peace Love and Pitbulls annars helt förbigick sin tidigare karriär) men det känns så tydligt att den enda anledningen att de får vara med här är att de passar in i den form han har idag.

En Thåström-konsert 2018 är som sagt inte ett antal låtar. Det är ett konstverk helt och hållet i sig självt. Det var magiskt på Sofiero i den varma sommarkvällen. Ikväll, i duggregnet på Stortorget, var det till och med bättre än så.

Det låter som bluesen i Malmö
Det låter som blues i Malmö
Det låter som bluesen i Malmö
Sluta aldrig

 

Ett kärt återseende

Jag tar hela livet
på för stort jävla allvar

Jag var såld från första gången jag hörde Vånna Inget. Det var min vän och kollega Dag som kom till jobbet och sade: Ralph, du måste höra det här! Det var 2011 och ”det här” var Vånna Ingets debutalbum Allvar.

Det var frenetiska postpunkrytmer i kombination med gitarr och keyboard som väcker minnen av tidig goth och till det en sångerska som tycks slita ut sitt hjärta ur kroppen till allmän beskådan; som sjunger om att ta livet på för stort jävla allvar, om att vara en tickande bomb på väg att explodera, om att ta en billig semester i andra människor misär.

Sedan dess har jag sett dem ett antal gånger men det var längesedan nu. Därför var det med stor förväntan jag gick till Gustavscenen på fredagskvällen. För vad kunde vara bättre än att avsluta den första festivalkvällen med ett kärt återseende?

Jag kommer aldrig se klart jag kommer aldrig se klart
Jag kommer aldrig se klart jag exploderar snart
Jag känner hur det rusar men min puls e svag
Jag e en tickande bomb jag e en tickande bomb jag exploderar snart

Och det är som ingen tid har förflutit. Det brinner ännu om Karolina Engdahls stämband och Tommy Tift får fortfarande sin Hagström Swede att skära genom våra trumhinnor som om det vore tidigt 80-tal, den tid när postpunken landade i sitt allra mest klaustrofobiskt ångestladdade punkt.

Stundtals är det nästan komiskt miserabelt. Och det är skönt. Det blir som en exorcism, en katharsis. För mitt i allt det svarta kontrapunkteras texternas ångest och musikens laddade frenesi av det faktum att sångerna också är vansinnigt medryckande.

Det blir inte bättre Det blir inte bättre än såhär
Det blir nog fan bara sämre o han lever på sin Sjuk-ung-man-missär
Som man lever får man lida
Sida vid sida / som man lever får man lida

Och när jag går hemåt i natten gör jag det med ett leende på läpparna.

 

Ljus och mörker i sommarkvällen

Det är den brutala tyngden. Det är de kompromisslös mullrande krautrocktrummorna. Det är Pelle Osslers skärande, atmosfäriska och vibrerande gitarr.
Det är de krökta fingrarna. Det är den krumma kroppen som likt en fågelskrämma ena stunden hänger på mikrofonstativet för att i nästa spattigt dansa över scenen. Det är blicken som är på samma gång frånvarande och akut närvarande i sångerna; i orden.

Rösten hypnotiserar. Det är lika delar lyrik i skymningslandet och rockkonsert som ställer sig på axlarna av det tyska arvet av konstrock från Can till Einstürzende Neubauten. Han har befunnit sig där ett bra tag nu, Joakim Thåström. Vandrat bland ruinerna efter den fallna muren. Rört sig kring nedgångna öststatskrogar och hamnområden och samtidigt vänt strålkastarljuset inåt, hemåt. I ett psykologiskt hinterland mellan dröm och verklighet känns det som att han bär den andra hälften av 1900-talshistorien på sin rygg, samtidigt som han skärskådar sig själv.

Solen skiner fortfarande över Sofiero slott när han går på scenen på torsdagskvällen men Thåström bär mörkret med sig och det är en allt annat än oangenäm upplevelse att följa med honom in bland skuggorna. Han är Sveriges störste rockpoet och det är svårt att inte imponeras av hur väl en ny låt som Bluesen i Malmö flätar sig in i en klassiker som Var é vargen. Lika imponerande är det hur han lyckats hålla i den formtopp han klev in i med Skebokvarnsplattan som kom för 13 år sedan. Utan att på något sätt hänge sig åt någon form av publikfrieri håller han oss i sitt grepp från början till slut. Konsekvensen är totalt. Klassikerna är få och uppenbart utvalda för att de klär i den blytunga musikaliska skrud som de nya bär. Den enda gång han låter tyngden lätta är under en cover på Nationalteaterns fina Dylan-tolkning Men bara om min älskade väntar. Det skänker å andra sidan dynamik åt spelningen.

På pappret är det en udda kombination, First Aid Kit och Thåström. Det är ljus och mörker; Amerika och Europa. Där den ena är en promenad längs en regnvåt gata i Gdansk är den andra en bilfärd i en cab genom den kaliforniska öknen.

Inte så att systrarna Söderberg skyr molltonerna, tvärtom, men det finns ändå något soligt i deras lätta handlag, vackra vokalharmonier och uppenbara spelglädje. Men under ytan lurar det något oroväckande, en mörkare underton. Ett Altamont till Woodstock; en Charles Manson till hippiedrömmen. Det närmar sig ytan i den mullrande finalen på Stay Gold och bryter igenom i den nästan lite hotfulla stämningen i The Lion’s Roar.

Det känns som att det har hänt en del med bandets musik. Det är ett hårdare rytmiskt driv i kompet och i Johannas bas. Och när Klara plockar fram den distade elgitarren i den ursinniga You are the problem here pekar det på en väg framåt, mot ett lite tuffare sound.

Med det sagt är det ändå de där nästan övernaturligt vackra stämsångerna som är bandets adelsmärke. När de låter dem omslingra Kate Bushs fina Running up that hill (släppt på singel i onsdags) sluter jag ögonen och låter mig vaggas av deras röster som böljar likt vågor.

De fungerar faktiskt väldigt bra tillsammans, First Aid Kit och Thåström. Det är som att Thåström slår upp dammluckorna för det där mörkret som First Aid Kit har alldeles under ytan.

Mark E Smith är död – blev 60 år

Foto: Masao Nakagami/Wikimedia

Mark E Smith, mytomspunnen sångare i det legendariska post punk-bandet The Fall, är död. Det meddelar bandets manager på Twitter.

Pam Vander, mer känd som Pam Van Damned, skriver på Twitter-kontot @FallNews att Mark E Smith gick bort på onsdagsmorgonen i sitt hem:

”Det är med stor sorg som vi meddelar att Mark E Smith har gått bort. Han gick bort i morse i sitt hem. Ett mer detaljerat uttalande kommer de närmaste dagarna. Under tiden ber Pam och Marks familj att inte bli störda under denna sorgliga tid.

Mark E Smith blev 60 år gammal. Dödsorsaken är ännu okänd men enligt tidningen NME ställdes en USA-turné in efter att Smith lagts in på sjukhus efter problem med hals, mun och andningssystem. Bandet var tillbaka på scen i Storbritannien i november. Då uppträdde Smith i rullstol.

Under en karriär som varade i mer än fyra decennier – från starten Preswich, Storbritannien 1976 till idag. Första skivan, EP:n Bingo-Masters Break Out! släpttes 1978. Totalt släppte bandet, med Smith som ända stadigvarande medlem, 32 studioalbum och ett stort antal liveskivor. Bandet albumdebuterade 1979 med Live from the Witch Trials och redan samma år kom det andra albumet, Dragnet. Den sista skivan, New Facts Emerge, släpptes i somras.

Att ta livet i egna händer

Ebba Grön. Foto: Ingvar Svensson / SVD / TT

Det måste ha varit 1980, när jag var nio år, första gången som jag hörde punk. Ebba Gröns 800 grader kom på bilradion när pappa körde in för att parkera utanför den lokala stormarknaden i Falkenberg en lördagsförmiddag. Minnet har etsat sig fast, även om det skulle ta ytterligare tio år innan jag började lyssna på punk på allvar, och då framförallt på Joakim Thåströms stora förebilder: The Clash.
Kanske var det något med intensiteten som brände in den i minnet, eller kanske det faktum att jag grubblade över vad de egentligen menade med att det skulle bli 800 grader. Långt senare fattade jag att den handlade om kärnvapenkrig.

Jag var med andra ord för ung när punken hände på riktigt. Redan 1978, samma år som Ebba Grön släppte sina första singlar, hade ju Crass deklarerat punken död. Men de brittiska anarkopunkarnas utsago har kommit på skam, även om den ur deras perspektiv nog i högsta grad var död. Punken blev uniform med den andra vågen av brittiska punkband. Plötsligt fanns det ett sätt musiken skulle låta på. Den musikaliska öppenhet och de genreöverskridande experiment som såväl den första brittiska punkvågen som deras föregångare i New York stod för hade tagits över av postpunken.

Dessutom hade musikindustrin, som ju punken delvis var en protest mot, i mångt och mycket redan slagit sina klor i och kommersialiserat genren. De av banden i den första vågens band som överlevde blev bättre på att spela och vidgade sin musikaliska palett. The Clash var färgade av bandmedlemmarnas kärlek till reggaen och Joe Strummers lika ständiga som stilsäkra musikaliska nyfikenhet. Sex Pistols-sångaren Johnny Rotten å sin sida bildade Public Image Limited, ett av postpunkens flaggskepp.
Sedan dess har punken ständigt återfötts för nya generationer. Pop- och trallpunk kontrasteras med råpunk och d-takt. Grungevågen, med Nirvana i sitt epicentrum, må ha varit kortlivad men under några år på 90-talet betydde den allt för många, däribland mig.

Punkens bestående arv är ändå detta: alla kan spela och avståndet mellan band och publik är en fiktion. Dessutom skapade den – här i Sverige tillsammans med proggen, eller i alla fall i dess efterföljd – en infrastruktur för oberoende musikskapande, skivutgivningar, distribution och, inte minst, spelningar. Se bara på musikundret i Klippan som Skånskan skrev om igår.
“Att göra musik ska vara lätt, inte svårt” säger den svenske punklegendaren Stry Terrarie i artikeln här nedanför i bloggen.
Punken har lärt generationer av ungdomar att ta saken i egna händer, att skapa själv; att göra sin egen musik, spela in sina egna skivor, arrangera sina egna konserter och skapa sina egna tidningar.
Eller som det klassiska klottret säger:
“Du har inte en chans – ta den.”

Vid 40 års ålder lever den forna snorungen och har, trots många bud om motsatsen, hälsan (något oväntat med tanke på att den inte alltid har förknippats med hälsosamt leverne) i behåll. I Göteborg har 14-årige Jon Fredriksson, lokalt mer känd som Punk-Jon, lyckats att, med sina gatuframträdanden med egna låtar och gamla punkklassiker, spela sig till ett skivkontrakt. Nog är det ännu liv i den döda hästen som Sex Pistols ville flå.

 

Foto: David Handschuh/AP/TT

Dans vid apokalypsens rand

killing-joke-7Foto: Ralph Bretzer

Jaz Coleman vankar fram över scenen med maniskt uppspärrad blick. Han påminner inte så lite om den galne skurken i en Hammer Horror-film. På sin flank står Kevin ”Geordie” Walker och spelar skärande vassa riff från sin halvakustiska Gibson ES-295:a.  Under dem matar Martin ”Youth” Glover på bas och trummisen ”Big” Paul Ferguson frenetiskt pumpande rytmer. Det låter mörkt och olycksbådande och samtidigt nästan dansant.

Eighties – by day we run, by night we dance, we do

killing-joke-2Det britiska imperiet ligger i ruiner. Thatcherismen har spätt på de redan grundmurade klassklyftorna. Gruvarbetarna strejkar och i London gör sophämtarna det samma. Längs gatorna växer sopberget. En generation unga män kallas in till ett krig långt, långt borta. Utanför Argentinas kust ska de försvara de brittiska Falklandsöarna; en plats få av dem ens hört talas om innan kriget började. Samtidigt rasar det kalla kriget och tanken på att dö i ett kärnvapenbestyckat tredje världskrig låter som en bara alltför rimlig framtidsvision.

The atmosphere’s strange
Out on the town
Music for pleasure
It’s not music no more
Music to dance to
Music to move
This is music to march to
It’s a war dance
A war dance

killing-joke-5Mot den bakgrunden tedde sig Killing Jokes musik som en dans på apokalypsens rand. Mörk, dystopisk och aggressiv men samtidigt intelligent, intellektuell och nyskapande. Kalla det postpunk eller dark wave; själva benämner de musiken ibland som tension rock och det är en passande beskrivning. Det finns en spänning mellan undergångsstämningen och de dansanta rytmerna och basgångarna som inte så lite hämtar sin näring från framförallt basisten Youths intresse för dub reggae. Akter så olika som Metallica och Nine Inch Nails skulle ta lärdom och Nirvana kunde inte låta bli att sno det giftiga riffet från låten Eighties till sin Come as you are.

killing-joke-4Och spänningen finns kvar fortfarande idag. Bandet har gått igenom en rad medlemsbyten genom åren men alltid behållit sin relevans och skapat intressant musik. När bandet på torsdagskvällen stod på KB:s scen var det dock den återförenade originaluppsättningen som snart kan fira 40-årsjubileum. De vilar inte på lagrarna låtmässigt. Klassikerna kommer redan tidigt i låtlistan: War dance som nummer två, följd av  Eighties och även Requiem är avverkad innan vi ens är halvvägs in i spelningen.

Tiderna var bistra för många på 80-talet. Det gav näring till en hel massa fantastisk musik ocgh band, däribland Killing Joke. 2016 är tiderna fortfarande bistra och dansen vid apokalypsens rand ter sig mer passande än någonsin.

Breaking in a cold sweat just like the good old days
The drum beat of hostilities has started to play
A perverted thrill reminiscent of the big chill
Hair trigger giving everyone a shiver

Jaz Colemans ansikte må ha blivit fårat och Youths hår blivit inte så ungdomligt tunt. Det må ta en stund innan de värmt upp riktigt på scenen men efter några låtar sparkar Youth av sig skorna och dansar barfota med sin bas med ett allt bredare leende på läpparna och till slut spricker även allvarsmannen Coleman upp i ett leende. Krigsdansen pågår fortfarande.

* * *

mina-bilder

Om Killing Joke funnits med mig länge så är Death Valley High en desto nyare bekantskap. Killing Jokes turnékamrater är ett San Francisco-band med tydliga spår av Deftones och Marilyn Manson i sin hårda dansanta rock. Favoriten Ick Switch låter lite som en kusin till Marilyn Mansons Dopeshow och i nya singeln Warm Bodies har det smugit sig in ett parti som lite oväntat känns som hämtat från The Offspring. Det låter inte oävet även om det inte riktigt är min tekopp.

* * *

true-moon-2-2

Kvällens öppnades av skånska True Moon som gav rejäla nostalgikickar trots att bandets första album inte kommit från pressningen än. Med Karolina Engdahl och Tommy Tift från Vånna Inget i spetsen väckte det minnen från mitt eget sena 80-tal och hjältar som The Sisters of Mercy och Siouxsie & the Banshees.

Jag är väldigt svag för 80-talets mörkare vrår och Vånna Inget bär allvaret och den svartare sidan av punken väl. True Moon landar inte långt från sitt syskonband. Språket är växlat från svenska till engelska men Engdahls sångstil sätter sin tydliga prägel på materialet. Stämman är ödesmättad och gitarrslingorna snygga. Jag kan dock sakna något nytt i musiken, något som gör att de inte hamnar fullt så nära sina uppenbara förebilder i soundet.

* * *

Fotnot: De citerade låttexterna med Killing Joke är i tur och ordning: Eighties (från 1985), Wardance (1980) och New Cold War (2015).

En ständig följeslagare som står sig

sdlspd49166-nlFoto: TT

Love, Love, Love ylar rösten över ett minimalististiskt baskomp.

Yeah
Gun wears his alcoholism well.

Fan vilken hård första textrad, tänker mitt 20-åriga jag när han för första gången lyssnar på blandbandet Lotta spelat in till mig. Det blir inte mer hårt än så här.

Finger in bottle and swingin’ it still

Staccato-gitarren kommer in: Chackatachackatachackata.

From bed to sink and back again

Australiensiska The Birthday Partys stundtals brutala primalblues är knappast allas kopp te och på många sätt hårt bunden till sin tid med sina tydliga rötter i postpunken. Kaotiska, mörka och dekadenta men också poetiska, intellektuella och egensinniga. Och med Nick Cave som en flamboyant cirkushäst bakom mikrofonen som förmår fånga strålkastarljuset varje gång han öppnar munnen var det omöjligt för mig att inte fascineras.

Det är ord som inte ber om ursäkt för sig. Det är en misärteckning, men samtidigt; the Fears of Gun are the fears of everyone. Kanske är det bandmedlemmarnas vid den här tiden frikostiga drogbruk som satte den nästan dementa tonen i musiken. Samtidigt skriver Cave med en glödande penna, i knivskarpa formuleringar.

Jag vet inte om man kan säga att han sjunger i traditionell mening, åtminstone inte hela tiden. Stundtals är han mer som en besatt tungotalande frikyrkopredikan någonstans på landsbygden i den amerikanska södern; i en förfallen kyrka där solen skiner igenom gliporna mellan väggens plankor. Lika ofta skickar Cave, Mick Harvey, Rowland S Howard, Tracey Pew och Phill Calvert tankar till Berlin, och då med ena benet i Weimarrepubliken och det andra stående i murens skugga.

Då, när jag hörde Fears of gun (som låten på blandbandet heter) för första gången, hade Nick Cave redan kommit in i mitt liv. Och det i betydligt mer städad form på albumet The Good Son. The Birthday Party kastade in handduken 1983 och över ett antal soloalbum – tillsammans med bland andra då ständiga följeslagarna Mick Harvey och Blixa Bargeld – hade han gått i en riktning mot mer strukturerad men inte för den sakens skull mindre fängslande musik.

Med 1990 års The Good Son tog Cave steget fullt ut. Jag vet inte om han själv tänker på det i sådana termer men för mig är det skivan där han släpper sin tidigare roll som undergroundartist och blir en stor sångare och låtskrivare utan behov av prefix. Skivan är fylld av stora melodier och snygga stråkarrangemang, där mörkret får sällskap av ett öppet romantiskt anslag och sentimentalitet. Den vackra balladen The Ship Song är en av skivans – Caves karriärs – finaste stunder.

Come sail your ships around me
And burn your bridges down
We make a little history, baby
Every time you come around

Det är en bra bit från Gun som bär sin alkoholism väl…

Ja, på The Good Son släpper allvarsmannen Cave dessutom lite på smilbanden när han och Bargeld ror ut i en båt på ett hav av svarta plastskynken med överdrivet allvarsamma uppsyner i videon till The Weeping Song:

This is a weeping song
A song in which to weep

Det skulle dröja några år tills det stora breda genombrottet kom med Murder Ballads, en skiva som i år fyller 20 år. Det var år som såg Cave göra två av sina allra bästa skivor med 1994 års Let Love In som monumental höjdpunkt. Men under hela tiden från The Good Son och framåt har Cave pendlat mellan ytterligheterna; mellan The Ship Song och Fears of Gun. Periodvis har hans musik försvunnit lite ur mitt medvetande men han har alltid lyckats hitta tillbaka.

2013 års Push the sky away var en sådan återkomst. Lågmärld och eftertänksam fångade han mig med sin röst från första stund. Nya Skeleton Tree, som släpptes igår, följer på den inslagna vägen. Den våldsamma utlevelsen från Fears of Gun har fått ge plats åt ett närmast viskande recitativ. Bakom Cave målar The Bad Seeds med toner, skapar skymningsbilder.

Det är mörkt och stundtals dystert men också påfallande vackert. Jesus Alone, en slags sorgesång över vår dödlighet slår an tonen med flygel, smygande trummor och elektroniksprak. Och även om hela albumet var färdigskrivet innan Caves 15-årige son Arthur dog i november förra året är det svårt att inte göra den kopplingen när döden är ständigt närvarande.

På Distant Sky, en duett med danska sopranen Else Torp, åkallar han Nietzsche rader om guds död:

They told us our gods would outlive us
They told us our dreams would outlive us
They told us our gods would outlive us
But they lied

På titelspåret som avslutar skivan regnar fallna löv utkastade i skyn. Och i flimret från glödande tv-bilder ropar han ut över havet.

But the echo comes back in, dear
And nothing is for free

Men kanske finns hoppet där någonstans ändå. Det finns där i rösten, i den fina melodin och det upprepade And it’s alright sjunget över en ömsint damkör i albumets allra sista skälavande sekunder.

* * *

Nick Caves bästa låtar, om du frågar mig:

10. Straight to You
9. Loom of the Land
8. Jubilee Street
7.  Henry Lee
6. The Ship Song
5. The Carny
4. Up Jumped the Devil
3. Into My Arms
2. Red Right Hand
1. The Mersey Seat

Cave

 

En av Sveriges största röster har tystnat

SOMMARPRATARE 2011Foto: TT

Jag är osäker på om det var i samband med debuten med Blue for two från 1986 eller (mer troligt) uppföljaren Songs from a pale and bitter moon som kom två år senare. Men jag minns att jag hade varit bortrest och kommit hem. Medan jag varit borta hade den eklektiska göteborgsduon framträtt i tv och plötsligt kändes det som att Freddie Wadling var namnet på alla musikintresserade människors läppar. Tv hade det genomslaget en gång i tiden och Wadlings röst var inte en som gick lyssnaren oberörd förbi. Känslomässigt vek och sargad men ändå så kraftfull, karaktäristisk och särpräglad.

Innan Blue for two och de hyllade samarbetena med Fläskkvartetten hade han i mångt och mycket varit en angelägenhet för punkscenen, inte minst den göteborgska. Han spelade med en rad band, däribland The Perverts, Lädernunnan och Liket lever. Men det var med postpunkbandet Cortex som han med start 1980 först började skapa svallvågor, inte minst med låten “The Freaks” som kom att bli något av en signaturmelodi för honom. Låten kännetecknas av ett starkt utanförskap:

“When I’m awake and standing on the frozen floor
I cannot speak and no one can see me no more”
My mirror fades and spiders creeps across the door
And nothing really means anything no more”

Det utanförskapet har manifesterat sig kraftigt både i hans liv och konst. I biografin “Freak” berättar han om hur han blev mobbad i skolan och hur han reagerade med att under sju års tid knappt säga ett enda ord och genom ett självförbrännande liv där alkohol, droger och kaos blev en del av hans identitet.

Själv minns jag honom sitta i den sunkiga logen på Kulturhuset Smedjan i Falkenberg med rödvinsflaskan framför sig, liksom i sin egen värld även om hans medmusiker, oavsett om det var Fläskkvartetten eller Blue for two-kollegan Henryk Lipp, var alldeles i närheten. Men jag minns honom också på scen, där under 90-talets första tredjedel, och hur han kunde greppa tag om lyssnaren och dra in denne i samma skruvade och lätt förvridna värld som han själv befann sig i; en värld där det groteska blev det vackra. Det känns som allt annat än en slump att när Göteborgs Stadsteater under 1900-talets sista skälvande år satte upp Frankenstein som en skräckopera var det Freddie Wadling som iklädde sig rollen av monstret.

Då, i slutet av 80- och början av 90-talet, kallades Wadling ofta för Sveriges bästa rockröst. Men hans tilltal var betydligt bredare än så. Redan i Cortex och Blue for two kunde man spåra influenser från Bertolt Brecht och Kurt Weill och under det sena 90-talet skulle han nå en helt ny publik med skivan En skiva till kaffet, med tolkningar av artister från Evert Taube till Ulf Peder Olrog och Jeremias i Tröstlösa.

Ett av mina egna starkaste musikaliska minnen med Freddie Wadling är när han sommaren 2009 uppträdde tillsammans med Thåström och Anna Ternheim på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Där tolkade han “The best day” från skräniga barnprogrammet “Svampbob Fyrkant” på ett sätt som fick den att framstå som det vackraste som någonsin skrivits. Det om något är ett kvitto på Wadlings styrka både vad gäller rösten och hans sätt att till fullo gå in i en sång.

I torsdags gick Freddie Wadling ur tiden, 64 år gammal. Hans bortgång är dubbelt tragisk. Dels för att vi mister en stor svensk sångare och konstnär och dels för att han stod inför möjligheten att äntligen bli verkligt folkkär på det sätt hans konstnärskap förtjänade i och med att han skulle varit med i årets säsong av TV4:as Så mycket bättre.

 

Låt 2: Family

Låt 2/7: New Model Army – Family

Jag minns inte första gången jag hörde New Model Army men det lär nog ha varit låten 51st state. Men jag har för mig att det var Johan Helmstad som introducerade mig för deras magnum opus Thunder and consolation någon gång kring 89, 90 när jag bodde i Halmstad.

NMA hade gjort bra skivor tidigare och de skulle göra bra skivor även senare men här hittar de helt rätt i sin skildring av ett gråkallt och dystert Storbrittanien i den sista fasen av Marget Thatchers nedmontering av allt vad social samhörighet hette.

Jason ”Moose” Harris (som här gjorde sitt sista album med bandet) på bas och numera tragiskt bortgångne trummisen Robert Heaton piskade upp ett makalöst driv och över det Justin Sullivan på sång och gitarr som med frustrationen drypande i rösten hittade den perfekta balansgången mellan det personliga och det politiska. Rent musikaliskt hittade de också en gyllene medelväg mellan punk, postpunk och folkrock.

Skivan är full av fantastiska låtar som White Coats, Family life, Vagabonds och The Charge. Men mest slog låten Family an. Refrängens text ”Give me some place where I can go / Where I don’t have to justify myself / swimming out alone against this tide / looking for family, looking for tribe” hittade hem med mitt 18-åriga jag. Och det håller än.

Fotnot:
New Model Army hämtar sitt namn från Oliver Cromwells elitförband under det engelska inbördeskriget på 1600-talet.
Thunder and consolation är hämtat från titeln på den engelske 1600-talskväkaren Edward Burroghs postumt utgivna samlade verk: ”The Memorable Works of a Son of Thunder and Consolation”

Fotnot 2:
Thunder & Consolation är producerad av bandet tillsammans med den legendariske Tom Dowd (bortgången 2002). Vad kan man säga om en producent som satt sitt namn under inspelningar med så vitt skilda akter som Charles Mingus, Cream, Lynyrd Skynyrd, Aretha Frankling och Primal Scream? Och som både var en pionjär när det gäller flerspårsinspelning och hade en stor del i att dagens mixebord har skjutreglage istället för vridditon.

Ett upplopp med kraften kvar


ATR 8

Foto: Ralph Bretzer

Ibland är det skönt att bli överkörd. Att få en fullskalig attack på alla sinnen. En huvudrensning. Och det var precis vad Atari Teenage Riot bjöd på Moriska Paviljongen på fredagskvällen. Musiken är stenhård och ljuset gräver sig in i ögonhålorna. Golvet vibrerar av den elektroniska basen och hela lokalen fylls av en svettlukt när hundratalet kroppar kraschar in i varandra i en enda stor moshpit.

De var det hetaste och mest hårdföra man kunde höra i mitten på 90-talet. Revolutionära slogans mötte brutaltechno med punkattityd. men bandet splittrades vid millenieskiftet och kort därpå dog bandets ena tredjedel, Carl Crack – som länge lidit av psykiska besvär – dog i en överdos. Sedan 2010 är bandet dock tillbaka på banan igen och igårkväll gästade de alltså Moriskan.

Digital hardcore är kanske inte lika hett som genre som det var på 90-talet och visst är det lite glest i publiken. Men det tar inte många minuter för Alec Empire, Nic Endo och Rowdy Superstar att visa att glöden ännu brinner – både den politiska och den musikaliska. Det tar inte lång tid för dem att få igång ett grymt drag på publiken. Det är höjda nävar, antifascistiska slagord och  slam dancing. Och jag lämnar stället med ett leende på läpparna.

ATR 9

ATR 6

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×