Dans vid apokalypsens rand

killing-joke-7Foto: Ralph Bretzer

Jaz Coleman vankar fram över scenen med maniskt uppspärrad blick. Han påminner inte så lite om den galne skurken i en Hammer Horror-film. På sin flank står Kevin ”Geordie” Walker och spelar skärande vassa riff från sin halvakustiska Gibson ES-295:a.  Under dem matar Martin ”Youth” Glover på bas och trummisen ”Big” Paul Ferguson frenetiskt pumpande rytmer. Det låter mörkt och olycksbådande och samtidigt nästan dansant.

Eighties – by day we run, by night we dance, we do

killing-joke-2Det britiska imperiet ligger i ruiner. Thatcherismen har spätt på de redan grundmurade klassklyftorna. Gruvarbetarna strejkar och i London gör sophämtarna det samma. Längs gatorna växer sopberget. En generation unga män kallas in till ett krig långt, långt borta. Utanför Argentinas kust ska de försvara de brittiska Falklandsöarna; en plats få av dem ens hört talas om innan kriget började. Samtidigt rasar det kalla kriget och tanken på att dö i ett kärnvapenbestyckat tredje världskrig låter som en bara alltför rimlig framtidsvision.

The atmosphere’s strange
Out on the town
Music for pleasure
It’s not music no more
Music to dance to
Music to move
This is music to march to
It’s a war dance
A war dance

killing-joke-5Mot den bakgrunden tedde sig Killing Jokes musik som en dans på apokalypsens rand. Mörk, dystopisk och aggressiv men samtidigt intelligent, intellektuell och nyskapande. Kalla det postpunk eller dark wave; själva benämner de musiken ibland som tension rock och det är en passande beskrivning. Det finns en spänning mellan undergångsstämningen och de dansanta rytmerna och basgångarna som inte så lite hämtar sin näring från framförallt basisten Youths intresse för dub reggae. Akter så olika som Metallica och Nine Inch Nails skulle ta lärdom och Nirvana kunde inte låta bli att sno det giftiga riffet från låten Eighties till sin Come as you are.

killing-joke-4Och spänningen finns kvar fortfarande idag. Bandet har gått igenom en rad medlemsbyten genom åren men alltid behållit sin relevans och skapat intressant musik. När bandet på torsdagskvällen stod på KB:s scen var det dock den återförenade originaluppsättningen som snart kan fira 40-årsjubileum. De vilar inte på lagrarna låtmässigt. Klassikerna kommer redan tidigt i låtlistan: War dance som nummer två, följd av  Eighties och även Requiem är avverkad innan vi ens är halvvägs in i spelningen.

Tiderna var bistra för många på 80-talet. Det gav näring till en hel massa fantastisk musik ocgh band, däribland Killing Joke. 2016 är tiderna fortfarande bistra och dansen vid apokalypsens rand ter sig mer passande än någonsin.

Breaking in a cold sweat just like the good old days
The drum beat of hostilities has started to play
A perverted thrill reminiscent of the big chill
Hair trigger giving everyone a shiver

Jaz Colemans ansikte må ha blivit fårat och Youths hår blivit inte så ungdomligt tunt. Det må ta en stund innan de värmt upp riktigt på scenen men efter några låtar sparkar Youth av sig skorna och dansar barfota med sin bas med ett allt bredare leende på läpparna och till slut spricker även allvarsmannen Coleman upp i ett leende. Krigsdansen pågår fortfarande.

* * *

mina-bilder

Om Killing Joke funnits med mig länge så är Death Valley High en desto nyare bekantskap. Killing Jokes turnékamrater är ett San Francisco-band med tydliga spår av Deftones och Marilyn Manson i sin hårda dansanta rock. Favoriten Ick Switch låter lite som en kusin till Marilyn Mansons Dopeshow och i nya singeln Warm Bodies har det smugit sig in ett parti som lite oväntat känns som hämtat från The Offspring. Det låter inte oävet även om det inte riktigt är min tekopp.

* * *

true-moon-2-2

Kvällens öppnades av skånska True Moon som gav rejäla nostalgikickar trots att bandets första album inte kommit från pressningen än. Med Karolina Engdahl och Tommy Tift från Vånna Inget i spetsen väckte det minnen från mitt eget sena 80-tal och hjältar som The Sisters of Mercy och Siouxsie & the Banshees.

Jag är väldigt svag för 80-talets mörkare vrår och Vånna Inget bär allvaret och den svartare sidan av punken väl. True Moon landar inte långt från sitt syskonband. Språket är växlat från svenska till engelska men Engdahls sångstil sätter sin tydliga prägel på materialet. Stämman är ödesmättad och gitarrslingorna snygga. Jag kan dock sakna något nytt i musiken, något som gör att de inte hamnar fullt så nära sina uppenbara förebilder i soundet.

* * *

Fotnot: De citerade låttexterna med Killing Joke är i tur och ordning: Eighties (från 1985), Wardance (1980) och New Cold War (2015).

En ständig följeslagare som står sig

sdlspd49166-nlFoto: TT

Love, Love, Love ylar rösten över ett minimalististiskt baskomp.

Yeah
Gun wears his alcoholism well.

Fan vilken hård första textrad, tänker mitt 20-åriga jag när han för första gången lyssnar på blandbandet Lotta spelat in till mig. Det blir inte mer hårt än så här.

Finger in bottle and swingin’ it still

Staccato-gitarren kommer in: Chackatachackatachackata.

From bed to sink and back again

Australiensiska The Birthday Partys stundtals brutala primalblues är knappast allas kopp te och på många sätt hårt bunden till sin tid med sina tydliga rötter i postpunken. Kaotiska, mörka och dekadenta men också poetiska, intellektuella och egensinniga. Och med Nick Cave som en flamboyant cirkushäst bakom mikrofonen som förmår fånga strålkastarljuset varje gång han öppnar munnen var det omöjligt för mig att inte fascineras.

Det är ord som inte ber om ursäkt för sig. Det är en misärteckning, men samtidigt; the Fears of Gun are the fears of everyone. Kanske är det bandmedlemmarnas vid den här tiden frikostiga drogbruk som satte den nästan dementa tonen i musiken. Samtidigt skriver Cave med en glödande penna, i knivskarpa formuleringar.

Jag vet inte om man kan säga att han sjunger i traditionell mening, åtminstone inte hela tiden. Stundtals är han mer som en besatt tungotalande frikyrkopredikan någonstans på landsbygden i den amerikanska södern; i en förfallen kyrka där solen skiner igenom gliporna mellan väggens plankor. Lika ofta skickar Cave, Mick Harvey, Rowland S Howard, Tracey Pew och Phill Calvert tankar till Berlin, och då med ena benet i Weimarrepubliken och det andra stående i murens skugga.

Då, när jag hörde Fears of gun (som låten på blandbandet heter) för första gången, hade Nick Cave redan kommit in i mitt liv. Och det i betydligt mer städad form på albumet The Good Son. The Birthday Party kastade in handduken 1983 och över ett antal soloalbum – tillsammans med bland andra då ständiga följeslagarna Mick Harvey och Blixa Bargeld – hade han gått i en riktning mot mer strukturerad men inte för den sakens skull mindre fängslande musik.

Med 1990 års The Good Son tog Cave steget fullt ut. Jag vet inte om han själv tänker på det i sådana termer men för mig är det skivan där han släpper sin tidigare roll som undergroundartist och blir en stor sångare och låtskrivare utan behov av prefix. Skivan är fylld av stora melodier och snygga stråkarrangemang, där mörkret får sällskap av ett öppet romantiskt anslag och sentimentalitet. Den vackra balladen The Ship Song är en av skivans – Caves karriärs – finaste stunder.

Come sail your ships around me
And burn your bridges down
We make a little history, baby
Every time you come around

Det är en bra bit från Gun som bär sin alkoholism väl…

Ja, på The Good Son släpper allvarsmannen Cave dessutom lite på smilbanden när han och Bargeld ror ut i en båt på ett hav av svarta plastskynken med överdrivet allvarsamma uppsyner i videon till The Weeping Song:

This is a weeping song
A song in which to weep

Det skulle dröja några år tills det stora breda genombrottet kom med Murder Ballads, en skiva som i år fyller 20 år. Det var år som såg Cave göra två av sina allra bästa skivor med 1994 års Let Love In som monumental höjdpunkt. Men under hela tiden från The Good Son och framåt har Cave pendlat mellan ytterligheterna; mellan The Ship Song och Fears of Gun. Periodvis har hans musik försvunnit lite ur mitt medvetande men han har alltid lyckats hitta tillbaka.

2013 års Push the sky away var en sådan återkomst. Lågmärld och eftertänksam fångade han mig med sin röst från första stund. Nya Skeleton Tree, som släpptes igår, följer på den inslagna vägen. Den våldsamma utlevelsen från Fears of Gun har fått ge plats åt ett närmast viskande recitativ. Bakom Cave målar The Bad Seeds med toner, skapar skymningsbilder.

Det är mörkt och stundtals dystert men också påfallande vackert. Jesus Alone, en slags sorgesång över vår dödlighet slår an tonen med flygel, smygande trummor och elektroniksprak. Och även om hela albumet var färdigskrivet innan Caves 15-årige son Arthur dog i november förra året är det svårt att inte göra den kopplingen när döden är ständigt närvarande.

På Distant Sky, en duett med danska sopranen Else Torp, åkallar han Nietzsche rader om guds död:

They told us our gods would outlive us
They told us our dreams would outlive us
They told us our gods would outlive us
But they lied

På titelspåret som avslutar skivan regnar fallna löv utkastade i skyn. Och i flimret från glödande tv-bilder ropar han ut över havet.

But the echo comes back in, dear
And nothing is for free

Men kanske finns hoppet där någonstans ändå. Det finns där i rösten, i den fina melodin och det upprepade And it’s alright sjunget över en ömsint damkör i albumets allra sista skälavande sekunder.

* * *

Nick Caves bästa låtar, om du frågar mig:

10. Straight to You
9. Loom of the Land
8. Jubilee Street
7.  Henry Lee
6. The Ship Song
5. The Carny
4. Up Jumped the Devil
3. Into My Arms
2. Red Right Hand
1. The Mersey Seat

Cave

 

En av Sveriges största röster har tystnat

SOMMARPRATARE 2011Foto: TT

Jag är osäker på om det var i samband med debuten med Blue for two från 1986 eller (mer troligt) uppföljaren Songs from a pale and bitter moon som kom två år senare. Men jag minns att jag hade varit bortrest och kommit hem. Medan jag varit borta hade den eklektiska göteborgsduon framträtt i tv och plötsligt kändes det som att Freddie Wadling var namnet på alla musikintresserade människors läppar. Tv hade det genomslaget en gång i tiden och Wadlings röst var inte en som gick lyssnaren oberörd förbi. Känslomässigt vek och sargad men ändå så kraftfull, karaktäristisk och särpräglad.

Innan Blue for two och de hyllade samarbetena med Fläskkvartetten hade han i mångt och mycket varit en angelägenhet för punkscenen, inte minst den göteborgska. Han spelade med en rad band, däribland The Perverts, Lädernunnan och Liket lever. Men det var med postpunkbandet Cortex som han med start 1980 först började skapa svallvågor, inte minst med låten “The Freaks” som kom att bli något av en signaturmelodi för honom. Låten kännetecknas av ett starkt utanförskap:

“When I’m awake and standing on the frozen floor
I cannot speak and no one can see me no more”
My mirror fades and spiders creeps across the door
And nothing really means anything no more”

Det utanförskapet har manifesterat sig kraftigt både i hans liv och konst. I biografin “Freak” berättar han om hur han blev mobbad i skolan och hur han reagerade med att under sju års tid knappt säga ett enda ord och genom ett självförbrännande liv där alkohol, droger och kaos blev en del av hans identitet.

Själv minns jag honom sitta i den sunkiga logen på Kulturhuset Smedjan i Falkenberg med rödvinsflaskan framför sig, liksom i sin egen värld även om hans medmusiker, oavsett om det var Fläskkvartetten eller Blue for two-kollegan Henryk Lipp, var alldeles i närheten. Men jag minns honom också på scen, där under 90-talets första tredjedel, och hur han kunde greppa tag om lyssnaren och dra in denne i samma skruvade och lätt förvridna värld som han själv befann sig i; en värld där det groteska blev det vackra. Det känns som allt annat än en slump att när Göteborgs Stadsteater under 1900-talets sista skälvande år satte upp Frankenstein som en skräckopera var det Freddie Wadling som iklädde sig rollen av monstret.

Då, i slutet av 80- och början av 90-talet, kallades Wadling ofta för Sveriges bästa rockröst. Men hans tilltal var betydligt bredare än så. Redan i Cortex och Blue for two kunde man spåra influenser från Bertolt Brecht och Kurt Weill och under det sena 90-talet skulle han nå en helt ny publik med skivan En skiva till kaffet, med tolkningar av artister från Evert Taube till Ulf Peder Olrog och Jeremias i Tröstlösa.

Ett av mina egna starkaste musikaliska minnen med Freddie Wadling är när han sommaren 2009 uppträdde tillsammans med Thåström och Anna Ternheim på Trädgårdsföreningen i Göteborg. Där tolkade han “The best day” från skräniga barnprogrammet “Svampbob Fyrkant” på ett sätt som fick den att framstå som det vackraste som någonsin skrivits. Det om något är ett kvitto på Wadlings styrka både vad gäller rösten och hans sätt att till fullo gå in i en sång.

I torsdags gick Freddie Wadling ur tiden, 64 år gammal. Hans bortgång är dubbelt tragisk. Dels för att vi mister en stor svensk sångare och konstnär och dels för att han stod inför möjligheten att äntligen bli verkligt folkkär på det sätt hans konstnärskap förtjänade i och med att han skulle varit med i årets säsong av TV4:as Så mycket bättre.

 

Låt 2: Family

Låt 2/7: New Model Army – Family

Jag minns inte första gången jag hörde New Model Army men det lär nog ha varit låten 51st state. Men jag har för mig att det var Johan Helmstad som introducerade mig för deras magnum opus Thunder and consolation någon gång kring 89, 90 när jag bodde i Halmstad.

NMA hade gjort bra skivor tidigare och de skulle göra bra skivor även senare men här hittar de helt rätt i sin skildring av ett gråkallt och dystert Storbrittanien i den sista fasen av Marget Thatchers nedmontering av allt vad social samhörighet hette.

Jason ”Moose” Harris (som här gjorde sitt sista album med bandet) på bas och numera tragiskt bortgångne trummisen Robert Heaton piskade upp ett makalöst driv och över det Justin Sullivan på sång och gitarr som med frustrationen drypande i rösten hittade den perfekta balansgången mellan det personliga och det politiska. Rent musikaliskt hittade de också en gyllene medelväg mellan punk, postpunk och folkrock.

Skivan är full av fantastiska låtar som White Coats, Family life, Vagabonds och The Charge. Men mest slog låten Family an. Refrängens text ”Give me some place where I can go / Where I don’t have to justify myself / swimming out alone against this tide / looking for family, looking for tribe” hittade hem med mitt 18-åriga jag. Och det håller än.

Fotnot:
New Model Army hämtar sitt namn från Oliver Cromwells elitförband under det engelska inbördeskriget på 1600-talet.
Thunder and consolation är hämtat från titeln på den engelske 1600-talskväkaren Edward Burroghs postumt utgivna samlade verk: ”The Memorable Works of a Son of Thunder and Consolation”

Fotnot 2:
Thunder & Consolation är producerad av bandet tillsammans med den legendariske Tom Dowd (bortgången 2002). Vad kan man säga om en producent som satt sitt namn under inspelningar med så vitt skilda akter som Charles Mingus, Cream, Lynyrd Skynyrd, Aretha Frankling och Primal Scream? Och som både var en pionjär när det gäller flerspårsinspelning och hade en stor del i att dagens mixebord har skjutreglage istället för vridditon.

Ett upplopp med kraften kvar


ATR 8

Foto: Ralph Bretzer

Ibland är det skönt att bli överkörd. Att få en fullskalig attack på alla sinnen. En huvudrensning. Och det var precis vad Atari Teenage Riot bjöd på Moriska Paviljongen på fredagskvällen. Musiken är stenhård och ljuset gräver sig in i ögonhålorna. Golvet vibrerar av den elektroniska basen och hela lokalen fylls av en svettlukt när hundratalet kroppar kraschar in i varandra i en enda stor moshpit.

De var det hetaste och mest hårdföra man kunde höra i mitten på 90-talet. Revolutionära slogans mötte brutaltechno med punkattityd. men bandet splittrades vid millenieskiftet och kort därpå dog bandets ena tredjedel, Carl Crack – som länge lidit av psykiska besvär – dog i en överdos. Sedan 2010 är bandet dock tillbaka på banan igen och igårkväll gästade de alltså Moriskan.

Digital hardcore är kanske inte lika hett som genre som det var på 90-talet och visst är det lite glest i publiken. Men det tar inte många minuter för Alec Empire, Nic Endo och Rowdy Superstar att visa att glöden ännu brinner – både den politiska och den musikaliska. Det tar inte lång tid för dem att få igång ett grymt drag på publiken. Det är höjda nävar, antifascistiska slagord och  slam dancing. Och jag lämnar stället med ett leende på läpparna.

ATR 9

ATR 6

Storstadsdekadens och soc-misär

DSC_0808 1Foto: Ralph Bretzer

Storstadsnatt. Regnvåt asfalt, blinkande neonskyltar som som reflekterar sig i vattenpölarna. Hemgång. Hjärnan värker. Hjärtat värker. Plånboken är tom. I huvudet dunkar en basgång. Virvelkaggen smattrar medan gitarren lägger sina egna kantiga rytmer och syntarna bygger stämningen.

Le Muhrs musik är lite som en dröm; halvvägs mellan mardröm och det ljuva livet. Det är storstadsdekadens och soc-misär. Det är murriga syntar och knivskarpa beats och gitarrer. Det är dansant postpunk, synt, new romantic och powerpop. Det är Tant Strul och Lustans Lakejer i ljuv förening. Eller pandapop, om man så vill.

Musikaliskt hittar de hem hos mig. De bär godset från det tidiga 80-talet väl, utan att det för den skull låter musealt eller som en retropastisch. Men det är orden som verkligen får mig att falla. Från referensen till The 27 Club på Mitt rock n roll-jag dog när jag var 27 till Gunnar Ekelöf-parafrasen i Ge mig drömmar att leva eller gift att dö – låtarna som ramar in både senaste albumet och huvuddelen av gårdagskvällens spelning på Grand i Malmö – finns en poetisk skärpa som går i perfekt samklang med musikens stämningar och estetik. Att de har en sångerska i Maria Loohufvud som verkligen förmår att få textem att gå fram även live gör knappast saken sämre.

Senaste albumet som kom i april är förmodligen den enskilda skiva som jag lyssnat mest på i år. Därför gläder det mig att de visar sig vara precis lika bra live. Det enda jag egentligen saknar är väl lite mer röj på publiken i sista extranumret, Arga barn, med sin våldsamma punkurladdning.
DSC_0035

DSC_0281

DSC_0106

 

Massivt, mullrande och meditativt

Swans 12Foto: Ralph Bretzer

Det vore synd att säga att Swans sparkar igång publikfriande. En ensam man på den av förstärkarstackar och instrument överfulla scenen. Han bearbetar en gonggong med två klubbor. Efter en stund kommer ytterligaren man upp och ger sig ikast med ridecymbalen på trumsetet med sådan snabbhet att det snarare blir ett sammanhängande ljud från den än en rytm.
Ytterligare en man kommer upp på scenen och sätter sig bakom en steelguitar men istället för fingerpicks som instrumentet spelas med plockar han fram en e-bow, en manick som sätter strängarna i svängning utan att det blir något anslagsljud.

Redan nu är ljudet massivt och det blir inte mindre så när bandledaren, sångaren och gitarristen Michael Gira ansluter sig tillsammans med basisten och ytterligare en gitarrist. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte värkte i trumhinnorna på mig som just då stod längst fram och plåtade.

De ser ut som ett gäng fårade landvägsmän där på scenen (eller, ja, i alla fall fyra sjättedelar av dem). Som hämtade ur en film av Clint Eastwood, Quentin Tarantino eller tv-serien True Detective. Desillusionerade snutar eller ärrade banditer.

Och det är väl vad de är också med tre decennier ute på vägarna med spräckta trumhinnor i sina spår. Men Swans är mer än ett massivt ljud. Det kräver sin man att hitta skönheten och strukturen i oväsendet. Men den konsten behärskar Gira. Han får fatt på en liten, liten gitarrfigur och hamrar in den i medvetandet. Ur figuren växer ett groove. Ett blytungt groove. Ett groove som på intet sätt liknar de där lätta grooven som får upp folket på dansgolve på lördagskvällen utan snarare som om en pålkran och en stångjärnshammare tillsammans uppfunnit synkopen. Inte för att det inte går att dansa till men det är en dans som är inåtvänd snarare än utåtriktad.
Och de är inte rädda för att dra ut på det där groovet. Länge. Så länge att det börjar anta meditativa kvaliteter. Så länge att man till slut inte vill att det ska ta slut.

Swans dök upp 1982, i sluttampen av no wave-vågen. Det var postpunk, poesi och en närmast konfrontativ syn på musik. Men det fanns också rötter rakt ned i sextiotalet, till Velvet Undrgrounds och krautrockens upplösande av barriärerna mellan rock och modern konstmusik.

Sedan dess har de följt lite samma utvecklingsbana som Einstürzende Neubauten: från ljudkonfrontation till allt mer strukturerad och lågmäld musik utan att för den sakens skull tappa sin vision.
Och är det något som står klart efter tisdagens spelning är det hur vital och levande deras musik känns trots dess brutala tyngd och dess utövares vid det här laget fårade pannor. Det känns som att de söker hur instrument kan låta snarare än hur de ska låta. Det är fascinerade lyssning.

Swans 11

Swans 8

Swans 9

 

 

En riktig talang trots såpan

Skrivbord5Foto: Erik Mårtensson/TT 

Lundabördiga Nicole Sabouné var med i The Voice på TV4. Strunta i det. På hennes debutalbum Must exist finns inget av den själlöst fabrikstillverkade känslan som kännetecknar många av de artister som tar sitt karriärmässiga avstamp i talangsåporna.

must_exist-25958239-frntl
Nicole Sabouné
“Must exist”
(Roxy)
Betyg: 4

Tillsammans med samarbetspartnerna Ola Salo från The Ark och Nicklas Stenemo från The Mo har hon gjort en skiva med både mörker, studsande rytmer och smittande melodier. Framförallt den förstnämndes handlag hörs tydligt. Det är pop som för tankarna till det tidiga 80-talets blandning mellan pop och postpunk.

I en intervju i Skånskan häromdagen pratade 22-åriga Sabouné om husgudar som Patti Smith, PJ Harvey och David Bowie. Själv tycker jag snarare att Toyah är en mer självklar, om än något mer obskyr, referens. Hos henne finner jag samma teatrala anslag, dansanta beats och lite svepande sångstil som då och då spräcker det dova grundläget med gälla utfall.

Jag kan tycka att refrängen på Conquer or suffer låter lite väl mycket som The Arks Clamour for glamour och att gitarrslingan på samma låt är väldigt mycket tidiga Sisters of Mercy men det är randanmärkningar. På det stora hela är “Must exist” en alldeles förtjusande platta som träffar mitt hjärta på precis rätt ställe. Inte minst är singelspåret Win this life en ny favorit, liksom Unseen footage from a forthcoming funeral med sin Joy Division-bas, Siouxsie & the Banshees-gitarrer och sång som ekar av Sisters of Mercy-sångaren Andrew Eldritch. Att titeln på den sistnämnda låter så osannolikt 80-talig att det nästan känns konstigt att ingen kom på den 1982 är en bonus.

* * *

På tal om Toyah. Toyah Willcox har ju blivit lite oförtjänt bortglömd trots att hon fortfarande är aktiv, kan jag tycka. Men på Youtube frodas ju alla gamla hjältar från förr och jag hittar denna pärla: en spelning från Theatre Royal i London 1981 som jag hade (och har, någonstans i en låda på vinden) på VHS-band då det begav sig.

Frisyren (eller peruken, eller mössan – vad man nu vill se det som) har väl inte klarat tidens tand så bra men nog står sig musiken väl, tycker jag, även om det är lite smått överteatralt.

Hon är också skådespelerska och det är väl i den egenskapen hon varit mest aktiv de senaste 25 åren. Jag minns henne speciellt från filmen The ebony tower (1984) som var en filmatisering av John Fowles roman med samma namn. I den delade hon rampljuset med storheter som Sir Laurence Olivier och Greta Scacchi.

Fotnot: för rockkalenderbitare kan nämnas att Toyah är gift med fantomgitarristen Robert Fripp från King Crimson.

På väg till Fight Club

Ett skramligt trumkomp i midtempo. En fallande basgång och övertoner från en distad elgitarr. En stämning av att något satyg ligger i luften. Sångaren kommer in. ”I see you walking down that dirt road”. Han låter riden av någon typ av demon. En saxofon svarar upp.

Det ligger något konfrontatoriskt både i bandets musik, i sångarens vokala utspel och i bandmedlemmarnas uppsyn i videon ovan. De ser unga ut men har ändå något världstrött i blicken. Det ser ut som att de är på väg till (eller kanske ifrån) en session i Fight Club snarare än en spelning.

Årets första musikaliska upptäckt, från min sida, Glasgowbandet The Amazing Snakehead, för mest av allt tankarna till Nick Caves gamla band The Birthday Party, men också till Morphine och The Gun Club, Jag måste erkänna att jag är väldigt svag för den här typen av manisk och laddad postpunk, inte minst när det finns ett element av westernfilm som ekar någonstans där mitt i det ärkebrittiska oväsendet och den skotska dialekten.

Flatlining, med lika postpunkiga B-sidesspåret The Bullfighter, är deras andra singel och släpps den 20 januari men a-sidan finns sedan en tid tillbaka ute på Youtube. Jag ser fram emot kommande album och kanske ännu mer förhoppningen om att få se dem live. De låter som ett band som gör sig väl på scen och de liverecensioner jag läst i brittisk media antyder inget annat.

* * *

Smg
Sarah Michelle Gellar tar emot sin Peoples Choice Award. Foto: Chris Pizzello/Invision/AP/TT

Noterar att Sarah Michelle Gellar (Buffy the Vampire Slayer) fick sin första Peoples Choice Award häromdagen. Välförtjänt. Hon räddar på egen hand serien The Crazy Ones som utan henne hade hade imploderat fullständigt under tyngden av Robbie Williams enorma överspel.

Serien, som är skapad av David E Kelley – mannen bakom Ally McBeal, är i mångt och mycket en lättviktigare och inte lika välbalanserad House of Lies.  Sarah Michelle Gellar är dock lysande som Williams dotter och kompanjon. Hennes karaktär, och hennes skådespelelartalang, är det som håller samman ensemblen och får serien att fungera. Dessutom är hon, till skillnad från Williams, rolig.

Saken blir inte sämre av att hon på Peoples Choice-galan skickade ut en shoutout till ensemblen, alla bakom scen och alla fans av Buffy.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×