En gudabenådad hantverkare är borta

Foto: TT

Under tisdagsmorgonen bekräftade familjen att Tom Petty, som i söndags kväll drabbats av ett hjärtstillestånd, är död.
”Han dog fridfullt,” skriver Pettys manager Tony Dimitriades i ett uttalande å familjens vägnar, ”omgiven av sin familj, sina bandmedlemmar och vänner.”

There’s a southern accent, where I come from
The young ‘uns call it country, the yankees call it dumb
I got my own way of talking, but everything gets done
With a southern accent, where I come from

Det finns en bedräglig enkelhet i Tom Pettys låtar. Rak amerikansk rock som döljer ädelpop, soul och skickliga hantverkarhänder.

I en värld som värdesätter yta, glamour och stora gester var han en anomali. Han må på våra breddgrader ha nått en större och bredare publik genom sina skönt kufiska videos under MTV:s glansdagar i mitten och slutet av 80-talet men hans musik och framtoning var ändå påfallande befriade från imageskapande och blev just genom det ikonisk.

Han var ett barn av en äldre rock n roll-värld. Han föddes 1950 i Gainesville, Florida, ungefär samtidigt som rockmusiken föddes. I tioårsåldern träffade han Elvis, vilket han beskrev som en livsförändrande upplevelse. Han berättade om sina nya planer för sin familj: jag tänker bli rockstjärna.

Det skulle dröja 15 år men drömmen blev sann. Debutalbumet med ständiga kompbandet The Heartbreakers gick först ganska obemärkt förbi men en förbandsturné med blivande Neil Young- och Bruce Springsteen-gitarristen Nils Lofgren skulle ändra på det. Snart var det Tom Petty and the Heartbreakers som var huvudbandet och under åren som kom skulle han utvecklas till en pålitlig hitmakare med låtar som Refugee och Don’t do me like that från storsäljande albumet Damn the torpedoes (1979). Han gjorde Stop draggin’ my heart around med Stevie Nicks och släppte 1985 det mästerliga albumet Southern Accents, som – förutom det fina titelspåret som Johnny Cash senare skulle komma att göra en cover av – innehöll hiten och MTV-favoriten Don’t come around here no more.

Till karriärens största framgångar hör utan tvekan supergruppen Travelling Wilburys första platta som kom 1988 och året därpå peakade han popularitetsmässigt med Full moon fever, en skiva som genererade en rad hits – Free fallin’, I won’t back down, Runnin’ down a dream – och där flera av Wilburys-kollegorna medverkade.

Karriären var förhållandevis befriad från skandaler men i 45-årsåldern, efter sin skilsmässa, föll han ned i ett heroinmissbruk som han dock, till slut, kunde ta sig ur.

Skivorna och turnéerna fortsatte komma. Kvaliteten var ständigt hög även om framgångarna varierade med det skiftande musikklimatet, själv gick han i en rak linje utifrån den musikaliska kurs han stakat ut för sig själv. När man idag lyssnar igenom Tom Pettys produktion från 1976 och framåt är det slående hur väl hans musik har åldrats. Eller rättare sagt: inte har åldrats. Bristen på utanpåverk gör att tidens tand inte riktigt hittar något att bita tag i och slita sönder. Ypperligt välskrivna låtar med intelligenta texter och fingertoppskänsla för melodier som fastnar blir aldrig gamla.

”Gör någonting som du verkligen gillar, förhoppningsvis betalar det hyran. Vad mig anbelangar är det framgång”, sade han 2006 i en intervju med amerikanska tidskriften Esquire.

Tom Petty var ingen voice of a generation som Wilburys-kollegan Bob Dylan, han bildade inte skola för all musik som skulle komma efter som forne Beatlen George Harrison och ingen gudabenådad sångare som Roy Orbison. Men likt sin fjärde Wilburys-kollega, ELO:s frontman Jeff Lynne, var har en hantverkare med mästarbrevet i handen. Och för en god låtskrivare finns alltid plats i de eviga sångernas himmel.

Hüsker Dü-trummisen död

Klockan åtta på torsdagsmorgonen lades en bild på trummisen, sångaren och låtskrivaren Grant Hart utan text till upp på Hüsker Düs facebooksida. Senare på dagen bekräftades det han gått bort, 56 år gammal.

Ett helvetes larm, ett rasande tempo och under ytan – om man skrapar lite på den – fanns fina små melodier begravd.

Hösten 1978 möttes Bob Mould och Grant Hart i skivbutiken i Saint Paul, Minnesota, där den sistnämnde arbetade. Tillsammans med basisten Greg Norton bildade de Hüsker Dü som med avstamp i hardcorepunkscenen skulle utvecklas till viktiga stilbildare för det sena 80- och tidiga 90-talets amerikanska alternativrock.

En av sina finaste stunder hade de på albumet New Day Rising. Som spår två kommer min absoluta favorit med bandet, den Grant Hart-signerade The girl who lives on Heaven Hill.

Nortons bas pumpar och Moulds gitarr är fullständigt söndertrasad av en diskantig distpedal.

There’s a girl who lives on heaven hill
I go up to her cabin still

Hart kastar ur sig orden samtidigt som han driver musiken med sina trummor.

She keeps a lantern lit for me

Rösten ligger lågt i mixen, vilket ger känslan att han måste skrika för att över huvud taget höras.

And a bottle up on her mantelpiece

Trots det halsbrytande tempot, det enkla riffet och aggressiviteten i framförandet kan de inte dölja den vackra melodin som finns där mitt i larmet. Senare på samma album – i den likaledes Hart-skrivna Books about UFOs lyckas han kombinera larmet med ett kompromisslöst sväng, boogie woogie-piano och en popmelodi så medryckande att självaste Buddy Holly hade lett gillande.

New Day Rising kom 1985 men om man inte visste bättre hade man lätt kunnat tro att den var ett resultat av 90-talets alternativrockvåg, en våg som bandet i själva verket är en av grundstenarna för. Alla från The Pixies till Nirvana, Foo Fighters och Green Day har tagit lärdom. Inte minst, tror jag, att det är kombinationen med de lätt maskerade popmelodierna i kombination med punkoväsendet som bildat skola.

”Vad Nirvana gjorde var inget nytt, Hüsker Dü gjorde det före oss” ska till exempel Nirvanabasisten Krist Novoselic ha sagt och hans bandkollega, tillika frontmannen i Foo Fighters, Dave Grohl som spelar med både Hart och Mould, har sagt att ”inget Hüsker Dü, inget Nirvana”.

Efter en nio år lång karriär kastade bandet in handduken – inte utan bitterhet mellan de forna bandkamraterna – och såväl Hart som Mould hade nya band som solokarriärer. På senare tid har det diskuterats en hel del på nätforum om Harts allt magrare uppenbarelse på scen och idag kom beskedet att han gått bort vid 56 års ålder. Även om dödsorsaken inte blivit offentlig så är det känt att han kämpat mot cancer.

”… nio år av mitt liv spenderades sida vid sida med Grant. Vi skapade fantastisk musik tillsammans. Vi var (nästan) alltid överens om hur vi skulle presentera vårt gemensamma arbete för världen. När vi slogs om detaljerna var det för att vi brydde oss. Bandet var vårt liv. Det var ett fantastiskt decennium” skriver Bob Mould på Facebook.

Han beskriver Hart som en begåvad bildkonstnär, underbar berättare och skrämmande talangfull musiker. ”Alla som berördes av hans anda kommer alltid att minnas. Goodspeed Grant. Jag saknar dig. Var med änglarna”.

Lugnare apor engagerar

Foto: Christopher Ekfeldt/Arkiv

För den stora allmänheten är nog Babian mest kända för ledmotivet till Barnkanalens sommarlovsprogram men vi som följt den malmöitiska rockscenen är de framförallt ett alldeles lysande liveband. Det hindrar inte att de under det decennium de existerat skapat några riktigt fina album.

På sina första två plattor bjöd tidigare Malmöbandet Babian som explosioner med ena benet i 60-talets garagerock och protopunk; i The Standells och MC5, och det andra i Bob Hunds skeva skånska postpunk. Men redan från starten fanns där också något annat. En progressiv ådra i musiken och en poetisk skärpa i texterna.

Det där annat har fått allt mer utrymme med åren. 2012 års ”Heja dom som vinner!” var ett stort steg i mer progressiv riktning och på nya ”Den andra sidan” tar de steget fullt ut. Visst finns garagerocken här fortfarande men det sena 60-talets kaliforniska lätt folktonade rock skickar solstrålar genom sprickorna i produktionen. Men det är inte de där lätta strålarna som lyser över surfarna på beachen i Santa Monica, snarare de som trycker sig ned över Laurel Canyon.

Precis som Manson-familjen och Altamont gav en mörk botten till hippieerans drömmar finns det ett mörker och allvar i Babians musik, trots svänget och energin. Framförallt har den med tiden blivet allt mer eftertänksam, lyrisk och reflekterande. Det är en utveckling som klär bandet väl.

De första två plattorna är utmärkta men den formeln är inte möjlig att utveckla i oändlighet. I och med att bandmedlemmarna blivit äldre och kommit in i nya faser i livet är det också en mer än rimlig musikalisk resa. Mest imponerande är att de lyckats genomföra den utan att förlora glöden, energin och nerven.

SMB – Tommys dag

sdltb773d91-nlDanny Saucedo, Tommy Nilsson, Lisa Ekdahl, Jill Johnson, Little Jinder och Magnus Carlson medverkar i årets säsong av TV4s program ”Så mycket bättre”, fotograferade under en pressträff på Vasateatern i Stockholm. Foto: Janerik Henriksson / TT

Varje säsong av Så mycket bättre har sin stora stjärna. Den artist som skiner klarare än alla de andra. Den artist som får sitt stora genombrott eller förstärker sin position rejält i folksjälen. Så, vem blir årets Miriam Bryant?

När artisterna till 2016 års säsong kändes svaret på det redan självklart. Freddie Wadling var redan älskad på många håll men det tedde sig ändå givet att han nu äntligen skulle bli folkkär på riktigt med sin säregna röst och speciella framtoning. Men när Wadling tragiskt gick bort strax innan inspelningarna började lämnade det fältet öppet. Skulle den inte sällan hånade Tommy Nilsson få upprättelse? Skulle stjärnskottet Little Jinder kliva fram som fokuspunkten?

Skulle Lisa Ekdahl göra storstilad comeback värdig det genombrott hon en gång i tiden fick med “Vem vet”?

I vanlig ordning lider programmets tolkningar av en inte helt hundraprocentig fingertoppskänsla när det gäller själva musiken. Det är överinstrumenterat och underarrangerat. Dessutom har man än inte helt lyckad förkärlek för att lägga allt för mycket reverb på sången.

Det börjar oväntat svagt. Magnus Carlsson är en stor sångare och jag har hört honom skapa magi med tolkningar av andras låtar. I Allt som jag känner hittar han dock inte helt rätt och den där effekten på sången skapar en distans som inte klär hans väldigt innerliga sätt att sjunga. Dessutom saknas Tone Norums röst i det som en gång var en duett rejält.

Lisa Ekdahl lyckas däremot att göra Amelia till sin egen med sin speciella röst och sin typiska blandning av sydamerikanska rytmer och vispop.

Little Jinder är den första som står ut på riktigt. Jag vill ha sex med dig – här omdöpt till Du vill ha sex med mig – är i original en förskräcklig låt och att tolka just den hade kunnat vara ett artistiskt självmord. Men hon lyckas sånär ta kolbiten och pressa den till en diamant. Modigt och fascinerande.

Så kommer då Jill Johnson och klockorna stannar. I hennes händer blir Öppna din dörr – här Open your heart – till en mäktig soulballad där hennes mäktiga, känsloladdade och välmodulerade stämma får fritt spelrum. Håret på armarna reser sig på samma sätt som när Miss Li gick loss på Pugh Rogefeldts Här kommer natten i samma program för några år sedan.

Jag kan knappast påstå att tonårsidolen Danny Saucedo är någon favorit men när han gör Dör för dig visar han vilket superproffs han är. Att tolka låten, Easy Actions gamla Talk of the town översatt till Snacket på stan, som om det vore ett Orup-nummer är ett genidrag. Det syns dessutom att han har kul när han gör det, vilket alltid går igenom rutan, och han sätter varje kameravinkel på ett väldigt snyggt sätt.

Så vem blir årets break-away-star? Det står mellan Jill och Danny att döma av första programmet. Jill Johnsons nummer var avsnittets show stopper men det är Danny som har mest att vinna. Jill Johnson är redan stor och folkkär; vi vet vad hon är kapabel till. Danny kan med sin professionalitet och sympatiska framtoning hitta en ny och ännu större publik utanför det tonårssegment där han redan är storstjärna

Freddie Wadling då? Han har fått en stor och fin position i programmet. Demoinspelningen av En dag som spelades upp visar återigen hans märkliga förmåga att ta en medioker låt och få den att framstå som fantastisk, bara genom sin uttrycksfullhet och vokala karisma. Han är en mycket saknad artist och han var ensam i sitt slag.

* * *

Så här på morgonen, dagen efter dyker det påpassligt nog upp ett pressmeddelande om att Lisa Ekdahl ska ut på turné. Den 5:e mars spelar hon på Malmö Live.

* * *

Lady Gaga besöker 80-talet

lady-gaga-perfect-illusion-youtube-google-chrome-2016-09-21-203903

Artpop blev inte den triumf som Lady Gaga förmodligen hoppats. Nu när första smaken på kommande albumet Joanne kommit signalerar det en helomvändning. Borta är referenserna till popkonsten; till Jeff Koons, haute couture och Venus de Milo.

Videon lämnar Jonas Åkerlunds high concept-territorium för en mer traditionell popvideo där en Lady Gaga i oväntat traditionell mundering – daisy dukes, rockerlinne och boots istället för de flippade kreationer vi vant oss av att se henne i. Hon sjunger på en scen, dansar i publikhavet och i öknen. Det känns rätt befriande i sin flimmerklippta relativa vanlighet.

Även musikaliskt gör hon ett lappkast. ”Perfect illusion” är en adrenalinpumpande popdänga som skickar tankarna rakt tillbaka till 80-talet. Själv associerar jag till både Madonnas tidiga plattor och lite mer oväntat (och glädjande) Pat Benatars rockdrivna pop. Framför allt är det glädjande att den lämnar utrymme för Gaga att visa upp sina avsevärda talanger som sångerska, snarare än ett idédrivet koncept.

Det vore en överdrift att påstå att här bryts någon ny mark men kanske är det också det allra mest glädjande med låten. Framgångarna för Fame, The Fame Monster och Born this way byggdes inte på de flippade kläderna eller extravaganta videorna även om de hjälpte henne att nå ut. Framgången byggdes på starka hitlåtar från en artist som faktiskt har en stor musikalisk begåvning. Om Perfect Illusion är en hit på samma nivå som till exempel Poker Face är väl tveksamt men den känns definitivt som ett steg i rätt riktning.

Underlig, underbar, underskattad

1280x720-wbW

Det var musik från en annan värld. Musik som förflyttade rum och tid. Musik som kändes som att den var helt min egen- och det av två skäl.

Det första och enklaste är att det knappt var någon som kände till artisten, vilket var viktigt för mitt 17-åriga jag. Idag känner jag mest att det är synd och skam att världen inte hört talas om Danielle Dax, en artist på vars axlar artister som Natasha ”Bat for lashes” Khan och Tahliah ”FKA Twigs” Barnett idag bygger såväl creddiga som framgångsrika karriärer. Det kostar att ligga 30 år före sin tid, helt enkelt.

Men det viktigaste skälet är att det var som att musiken pågick inuti en. Jag minns hur mitt jag låg på golvet i min lägenhet och lyssnade på Numb companions (från solodebuten Pop eyes, 1983) och omslöts av ljud som byggde sitt eget inre universum. En bordun (en oförändrad låg grundton) som bildade bas för keyboard- och flöjtslingor. Över det Dax suggestiva och höga sångstämma som snirklar sig runt bordunen. Jag hade aldrig hört något liknande. Det var musik som opererade helt på sina egna premisser. Bordunen, ett grepp som var vanligt inom den medeltida musiken, förankrade den i musikhistorien, samtidigt som melodin sökte sina egna vägar ut i det okända.

Såhär i efterhand kan jag se hur Dax, som även var (är?) verksam som bildkonstnär, målade med musiken som på något märkligt sätt känns väldigt visuell. Hennes tidiga inspelningar är fyllda av tapeloopar – detta var innan samplingstekniken gjorde digitala loopar lätt tillgängliga – ombyggda eller egenkonstruerade instrument och en sångstil som kastar sig över – och ibland utanför – hela hennes tonala spektrum. Ömsom är den vacker, ömsom grotesk; inte sällan direkt konstig men alltid fascinerande. Och någonstans där bakom det skumma och knepiga finns en lätt maskerad känsla för en snygg popmelodi.

Som så mycket annan musik vid den här tiden upptäckte jag Danielle Dax via Lars Aldmans radioprogram Bommen. Jag vill minnas att den första låten jag hörde var White knuckle ride. Det är en för Dax okaraktäristiskt rockig låt med en text som väcker farhågor om förestående grovt våld:

Dance dance dance, little victim
Carnivore, carnivore

Inte för att Dax jobbade särskilt hårt på begripligheten. Metafysiska koncept blandas med djupt oroväckande bilder. Precis som med skönheten ligger förståelsen i betraktarens ögon och öron. Och kanske är det inte så konstigt att hon aldrig slog igenom på riktigt. Det kostar som sagt att ligga före sin tid. Hon fick i alla fall en liten smak av vad som kunde ha blivit. White knuckle ride finns med på samlingsskivan Dark adapted eye som huvudsakligen innehåller låtar från hennes lite mer catchiga sena 80-tal. Den fick upp ögonen hos storbolaget Sire som gav ut hennes nästa skiva (1990 års Blast the human flower). Jag minns att både Daisy och Beatles-covern Tomorrow never knows från den plattan faktiskt spelades en del på radion, även utanför alternativmusikprogrammen.

Blast the human flower är det mest lättillgängliga Dax någonsin släppte. Och även om det är svårt att argumentera mot drivet och den giftiga hooken i The ID parade eller den försåtliga skönheten hos Daisy (som under den finstämda ytan handlar om att älska någon som dödat någon) är det också hennes svagaste album, inte minst för att den bitvis – tills skillnad från alla hennes tidigare släpp – känns tidstypisk och utslätad. Kan det bli mer tidigt 90-tal än att göra en psykedelisk Beatlescover med trippigt dansbeat? Skandalöst nog är det den enda Danielle Dax-platta som finns på Spotify.

Det blev ett par släpp till på eget bolag i mitten av 90-talet och sedan försvann Danielle Dax från min radar. Eller, ja, tyvärr inte bara från min radar. Hennes musik omslöts av den stora glömskan, vilket känns oerhört tragiskt med tanke på hur modernt hennes 80-talsplattor låter än idag. Men vi är några som håller ännu henne högt. När Salon för ett par år sedan listade tiderna 20 mest undervärderade album fanns Pop eyes med och nättidningen kallade den för “a work of bizarre, layered, insular genius”. Att hon inte fått något stort genombrott tycker man inte är så märkligt, däremot att hon inte blivit retroaktivt kanoniserad av indie- och elektronica-världen. Och det kan jag bara hålla med om.

Även The Guardian var 2009 inne på samma spår på sin musikblogg: ”Den näst intill bortglömda Danielle Dax var precis lika mörk, glittrande, konstnärlig, sexig och omåttlig som Bat for Lashes. Om hon inte hade varit 20 år före sin tid skulle hon ha blivit enorm.”

Var blev hon då av? I biografin på hennes inte alltför väl uppdaterade hemsida kan man läsa att hon under 90-talet hämmades av en allvarlig sjukdom men att hon idag fortsätter arbeta med design, måleri och musikskapande och att hon lever i London tillsammans med sin make och fyra katter.

Desktop184Under de gyllene åren på 80-talet paketerades Danielle Dax musik i fantastiskt vackra omslag signerade fotokonstnären Holly Warburton.

Julia utan Marbles och lite Erja

Julia 5Foto: Ralph Bretzer

Julia Adams utgjorde en gång i tiden ena halvan av charmiga vispopduon Little Marbles som släppte några riktigt fina plattor och gjorde ett riktigt fint gästspel på Gustavscenen på Malmöfestivalen för ett gäng år sedan. Jag vet inte riktigt hur det är med statusen på Little Marbles idag men klart är att Julia Adams är ute på ett soloäventyr med mer elektroniskt inriktad popmusik.

Julia 4I denna skepnad gästade hon igår åter den numera transformerade Gustavscenen. Borta är tältets intimitet som annars hade klätt musiken bra. Det finns något hudlöst och känslomässigt naket i hennes texter som liter försvinner i snålblåsten på ett gråkulet Malmötorg.

Little Marbles akustiska instrumentering har bytts ut mot antingen Julia bakom keyboardet eller förinspelade elektroniska bakgrunder. Det, däremot, förstärker den hudlösa känslan att befinna sig mitt inne i Adams känsloliv. Tyvärr borgar det inte för någon större scenisk dynamik och Adams ser väldigt ensam ut på scen, även om hon gör sitt bästa för att äga densamma.

Den sympatiska framtoningen och den hudlösa känslan gör det lätt att ta hennes musik till sig. Däremot kan jag tycka att hon denna seneftermiddag träffar lite väl många sura toner.

* * *

Erja 1

Den finska slidefantomen Erja Lyytinen – som för övrigt pluggat på musikhögskolan i Malmö en gång i tiden – lät gitarren glöda i bluestältet.

En genuin stjärna är född

14060193_10155016672333682_462442514_oFoto: Ralph Bretzer

Det finns en speciell känsla med att se en riktigt bra artist som precis blivit det hen alltid varit menad att bli: en fullt utsprungen popstjärnan.

Redan innan Miriam Bryant kliver ut på scenen går förväntningarna nästan att ta på. Jag har sett henne flera gånger tidigare men det här är första gången efter Såmycket bättre och skillnaden mellan före efter går vidare än bara till storleken på publiken som är säkert tiodubbelt större än den hon spelade för på Malmöfestivalen för ett par år sedan.

Miriam Bryant var naturligtvis helt rätt för Så mycket bättre med sin charmiga kaxighet, sina svordomar och sin oförfalskade glädje. Och sin förmåga att ta andras låtar och göra dem till sina egna, att lägga något eget till utan att tappa kärnan i det som var, bör tilläggas. Att hon skulle bli säsongens stora utropstecken stod klart redan när hennes reaktion på att få reda på att det var Niklas Strömstedt som skrivit julklassikern Tänd ett ljus spreds som en löpeld på nätet.

14037422_10155016673423682_418881369_oGenomslaget var massivt och resultatet ser vi på Stortorget. Vrålet när första SMB-tolkningen kommer är på trumhinnespräckarnivå.

Den mycket välförtjänta framgången har satt sina spår i hennes artisteri. Hon har alltid varit en duktig scenartist med en röst som aldrig tycks svika men redan från start under torsdagskvällens spelning märks det att han hittat en än större pondus och säkerhet, utan att för den sakens skull tappa den genuina charmen. Hon tar den enorma scenen i besittning, äger den och utnyttjar den.

Tidigare när jag har sett henne har jag ondgjort mig lite över att arrangemangen lite begravt Bryants stämma i elektroniska ljud. Även här har en utveckling skett. Ljudbilden känns renare, med mer “levande” instrument, vilket gör att rösten får mer plats. Dessutom väljer hon till min stora glädje att köra min personliga favorit Weak heart där hon enbart backas av en akustisk gitarr.

Spelningens utan tvekan gulligaste ögonblick är när hon till första extranumret, tar in sin syster på scen att sitta framme vid kanten med vad som ser ut som tårar av rörelse i ögonen medan Miriam själv sjunger en Raised in rain som kan få klockor att stanna.

– Miriam, du fyller torg nu, sa hon, säger Miriam Bryant.
– Jag sa: men kom ut på scen och se själv.

Miriam Bryant har alltid varit lovande. Men nu har larven spräckt sin kokong och en fjäril slagit ut sina vingar. En stjärna är född.

14074943_10155016672658682_2073253454_o

En dandy som blev folkkär

olle ljungström
Foto: Ralph Bretzer

En gång i tiden var Olle Ljungström känd som Sveriges snyggaste man. När han stod på Way out wests scen 2009 var han bräcklig och svag, märkt av åren av missbruk. Tidigare samma år hade han uppträtt på Lorensbergsteatern i Göteborg sittande i en rullstol efter ett fall från en stege hemma vid huset i Gräfsnäs utanför Alingsås. Nu var rullstolen ersatt med en käpp, men han var ändå rejält skröplig.

Fysiskt var han en skugga av den man jag sett gästa Docenterna på Hultsfred i början av 90-talet, när han gjorde sin första comeback efter att hans band Reeperbahn gått i graven. Han hade alltid varit smal, men där och då, på Way out west, såg det ut som att en vindpust skulle kunna bryta honom på mitten och mellansnacken var väl inte hundraprocentigt sammanhängande.

Men attityden fanns kvar där. En ironisk blinkning, en aristokratisk sväng på käppen och en stockholmsk kaxighet. Förhandssnacket hade mest handlat om huruvida han skulle vara kapabel att genomföra spelningen och om hur trasig han i så fall skulle vara. Jag minns att jag skrev i min recension av den där spelningen att de flesta av oss som stod där hoppades på en bra spelning nästan mer för hans skull än för vår egen. Han väckte den där typen av ömhetskänslor.

De ömhetskänslorna väckte han väl egentligen alltid. Långt innan det fysiska förfallet började visade hans röst upp samma bräcklighet som hela hans uppenbarelse skulle komma att göra. Rösten lät som att den skulle kunna gå sönder när som helst redan när han som 18-åring albumdebuterade med new wave-bandet Reeperbahn 1979. Hans egensinniga, lite skeva, inte sällan svåravkodade och ibland närmast surrealistiska texter förstärkte intrycket av sårbarhet. Vacker, vass och vek kallade Håkan Lahger sin intervjubok med sångaren och det känns som en träffande beskrivning.

Han kunde sjunga om att ”en vanlig dag med heroin räcker för mig” men var egentligen inte ute efter att provocera, även om jag tänker mig det där lite sneda leendet när folk ändå blev provocerade. Hela hans konstnärskap, precis som hans person, projicerade, vid sidan om sårbarheten, en tilltalande trotsighet som sa: här är jag, så här är jag och det tänker jag inte be om ursäkt för. Han hymlade aldrig med sitt missbruk och sina hälsoproblem. Tillsammans med de ömhetskänslor han väckte fanns också en känsla av intellektuell distans, snarare än identifikation.

Till Nöjesbladet sa han 2009:
– Jag är förundrad över att en så tung missbrukare som jag har återhämtat sig så pass bra. Och det beror bara på en sak: jag tröttnade, sa han då.
– Jag mår inte så dåligt. Jag mår okej. Jag är visserligen lite sjuk, i och med att jag har diabetes med allt vad det innebär. Men jag skulle inte vilja byta en sekund av mitt liv.

Ljungström skulle få en sista kulmen på sin karriär. 2011 släpptes en ny bok om honom som uppmärksammades stort, tyvärr inte minst för förlagets tveksamma beslut att plocka bort författarens namn från omslaget vilket fick det att se ut som en självbiografi, något den inte var. Året därpå var han med i TV4:s Så mycket bättre, vilket nog till slut ändå lyckades göra den gamle dandyn folkkär.

Natten till idag dog Olle Ljungström, enligt Aftonbladet. Han blev 54 år gammal.

Desktop155Foto: TT

 

Nostalgisk diva på divanen

MARIAH CAREY I KÖPENHAMNFoto: Claus Bech / Scanpix Danmark / TT

Likt en Cleopatra kommer hon in på scen liggande på en bädd buren av hennes dansare. Och det känns som ett fullständigt självklart sätt för Mariah Carey, världens genom tiderna bäst säljande kvinnliga artist, att göra entré på när hon turnerar Europa för första gången på 13 år.

Hon hanterar rollen som popsouldiva lite på samma sätt som Dolly Parton hanterar sin som countrydrottning. Det är all in och extra allt. Det nedtonade och den goda smaken har fått checka ut för länge sedan – och det känns precis som det ska vara. Det är skamlöst underhållande och välrepeterat generöst. Och mitt bland det koreograferade och mellansnack vi känner igen från Youtube och live-dvd:er känns det någonstans också varmt och genuint.

MARIAH CAREY I KÖPENHAMNDe klassiska hitsen kommer som ett pärlband och ingen ska gå härifrån besviken. Vi får till och med besök från andra sidan i form av Ol’ Dirty Bastard och Whitney Houston. Den sistnämnda sjunger från videoskärmarna i duetten When You Believe, från filmen Prince of Egypt, en udda fågel i Mariah Careys liveset som dammats av till den här turnén.

I samband med premiären på hennes Las Vegas-show spreds klipp på nätet där Mariah Carey inte lät som att hon var i bästa form, vokalt. Och även på senare tiders album hör man att den där magiska rörligheten och det gigantiska spannet kanske inte riktigt längre når upp till forna tiders storhet. Samtidigt tycker jag att åldern givit hennes stämband en intressantare och rikare klang.

KÖPENHAMN 2016-03-29 Mariah Carey uppträder i Forum i Köpenhamn. Foto Claus Bech / SCANPIX DANMARK / TT NYHETSBYRÅN / kod 93000 ref: ***BILDEN FRI FÖR ABONNENTER TOM 20160405 - DäREFTER BETALBILD***

På scen i Köpenhamn på tisdagen hör jag inget som får mig att tvivla på att rösten skulle vara vid god vigör. Hon kanske inte ger sig in i den värsta vokalakrobatiken som hon gjorde förr, men det tycker jag är av godo. Och när hon sticker upp i visselregistret på Emotions så tar det fortfarande andan ur en. Tyvärr är ljudet på Forum lite för grötigt, och arrangemangen lite för fläskiga, för att rösten riktigt ska träda fram på det sätt den förtjänar.

Mariah Carey är ett fullblodsproffs som vet att ge publiken precis det den vill ha. Och med 18 listettor på amerikanska Billboard-listan – mer än någon annan artist – har hon att ta av. Vi serveras Visions of love, My all och naturligtvis Hero, som föregås av sitt sedvanliga lilla tal. Själv kan jag ändå sakna en hel del.

Shake it off och It’s like that – från hennes i mitt tycke bästa album, The emancipation of Mimi – slarvas bort i ett medley tillsammans med Loverboy och det är på det hela taget allt för få låtar från den senare delen av hennes karriär, en del som kanske inte varit lika enormt kommersiellt framgångsrik som hennes 90-tal var men som ändå rymmer några av hennes allra starkaste låtar. Varför ingen #Beautiful? Varför ingen Cry? Nostalgin i all ära, det är ändå synd att tappa bort att Mariahs senaste album är hennes bästa på tio år.

KÖPENHAMN 2016-03-29 Mariah Carey uppträder i Forum i Köpenhamn. Foto Claus Bech / SCANPIX DANMARK / TT NYHETSBYRÅN / kod 93000 ref: ***BILDEN FRI FÖR ABONNENTER TOM 20160405 - DäREFTER BETALBILD***

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×