Inflytelserik basist död


Holger Czukay, basist i det klassiska tyska konstrockbandet Can, har gått ur tiden, 79 år gammal.

– Vi försökte inte spela rock n roll. Det var inte det vi föddes med och vi var tvungna att hitta vår egen väg, säger Cans trummis Jaki Liebezeit i en BBC-dokumentär.

Krautrock-etiketten klistrades på Can och deras samtida kollegor på den tyska konstrockscenen av engelska musikskribenter. Man kan väl ana att det åtminstone delvis menades nedsättande men om så är fallet slog det tillbaka på dem själva.

Band som Can, Neu, Kraftwerk, Amon Düül II, Tangerine Dream och Faust tog ett rejält kliv åt sidan från den angloamerikanska pop- och rockmusiken samtidigt som de tog avstamp i Velvet Undergrounds försök att riva muren mellan modern konst- och populärmusik, De skulle, på olika sätt få ett enormt inflytande över musikhistorien, inte minst utvecklingen av elektronisk och ambient musik, postpunk och alternativrock.

Can var genrens – om man nu kan kalla en så mångfacetterad musikscen för det – verkliga pionjärer som förenade funkiga rytmer med psykedeliska inslag och jazziga improvisationer. Den rytmiska motorn i bandet bestod av Liebezeit och basisten Holger Czukay. Den förstnämnda kom från jazzsidan medan Czukay studerat för avant garde-kompositören Karlheinz Stockhausen.

Tillsammans skapade de grooves som fortsatt att influera musiker långt efter att bandet splittrats för första gången 1979. De inte sällan monotona – men ändå levande – rytmerna kom att bli nästan synonyma med krautrocken och ekar från postpunken funkigare hörn under 80-talet till dagens Thåström.

Holger Czukay var också en pionjär inom samplingstekniken. Långt innan digital sampling var möjlig klippte han upp bandinspelningar och klistrade samman dem till nya inspelningar.

Nu har både Liebezeit och Czukay gått ur tiden. Den förstnämnde avled i januari i år, 78 år gammal, och 79-årige Czukay hittades, enligt Kölner Stadt-Anzeiger, under tisdagen död i sin bostad i det som en gång i tiden var Cans studio i Weilerswist utanför Köln. Han överlevde sin fru Ursula med bara några månader. Dödsorsaken, liksom exakt när dödsfallet inträffade, är inte känt.

Massivt, mullrande och meditativt

Swans 12Foto: Ralph Bretzer

Det vore synd att säga att Swans sparkar igång publikfriande. En ensam man på den av förstärkarstackar och instrument överfulla scenen. Han bearbetar en gonggong med två klubbor. Efter en stund kommer ytterligaren man upp och ger sig ikast med ridecymbalen på trumsetet med sådan snabbhet att det snarare blir ett sammanhängande ljud från den än en rytm.
Ytterligare en man kommer upp på scenen och sätter sig bakom en steelguitar men istället för fingerpicks som instrumentet spelas med plockar han fram en e-bow, en manick som sätter strängarna i svängning utan att det blir något anslagsljud.

Redan nu är ljudet massivt och det blir inte mindre så när bandledaren, sångaren och gitarristen Michael Gira ansluter sig tillsammans med basisten och ytterligare en gitarrist. Jag skulle ljuga om jag sa att det inte värkte i trumhinnorna på mig som just då stod längst fram och plåtade.

De ser ut som ett gäng fårade landvägsmän där på scenen (eller, ja, i alla fall fyra sjättedelar av dem). Som hämtade ur en film av Clint Eastwood, Quentin Tarantino eller tv-serien True Detective. Desillusionerade snutar eller ärrade banditer.

Och det är väl vad de är också med tre decennier ute på vägarna med spräckta trumhinnor i sina spår. Men Swans är mer än ett massivt ljud. Det kräver sin man att hitta skönheten och strukturen i oväsendet. Men den konsten behärskar Gira. Han får fatt på en liten, liten gitarrfigur och hamrar in den i medvetandet. Ur figuren växer ett groove. Ett blytungt groove. Ett groove som på intet sätt liknar de där lätta grooven som får upp folket på dansgolve på lördagskvällen utan snarare som om en pålkran och en stångjärnshammare tillsammans uppfunnit synkopen. Inte för att det inte går att dansa till men det är en dans som är inåtvänd snarare än utåtriktad.
Och de är inte rädda för att dra ut på det där groovet. Länge. Så länge att det börjar anta meditativa kvaliteter. Så länge att man till slut inte vill att det ska ta slut.

Swans dök upp 1982, i sluttampen av no wave-vågen. Det var postpunk, poesi och en närmast konfrontativ syn på musik. Men det fanns också rötter rakt ned i sextiotalet, till Velvet Undrgrounds och krautrockens upplösande av barriärerna mellan rock och modern konstmusik.

Sedan dess har de följt lite samma utvecklingsbana som Einstürzende Neubauten: från ljudkonfrontation till allt mer strukturerad och lågmäld musik utan att för den sakens skull tappa sin vision.
Och är det något som står klart efter tisdagens spelning är det hur vital och levande deras musik känns trots dess brutala tyngd och dess utövares vid det här laget fårade pannor. Det känns som att de söker hur instrument kan låta snarare än hur de ska låta. Det är fascinerade lyssning.

Swans 11

Swans 8

Swans 9

 

 

Sinnesvidgande This is head

This is head 2

Foto: Ralph Bretzer

Efter att ha inlett lördagens aktiviteter med en rejäl skallrensning på Babel med Malmöhardcore-bandet Hårda Tider beger jag mig till Debaser för att se ett annat Malmöband som gör saker med ens skalle – de hajpade This is head. Och i det här fallet ska man verkligen tro på hajpen. Det finns goda skäl att folk faller som käglor för dem.

Det finns skäl, men inte är det att de skulle vara särskilt publikfriande. 90 procent av ljuset på scen kommer bakifrån och stundtals är det svårt att urskilja bandmedlemmarnas anletsdrag, något som känns uttänkt. Deras skivomslag och promobilder är inte heller särskilt avslöjande vad gäller människorna bakom musiken. Sången är djupt inbäddad i det instrumentala, som vilket annat instrument som helst och mellansnacken sparsmakade.

De känns helt enkelt inte som världens mest utåtriktade band. Nej, deras storhet står någon annanstans att finna.

Har ni sett filmen Himmel över Berlin? (Om inte – gör det.) I den finns en scen när Bruno Ganz ängel går omkring på en rockklubb där de då fortfarande tämligen obskyra Nick Cave & the Bad Seeds spelar medan publiken står stilla med avstånd mellan varandra, liksom förlorade i sina egna tankar. Hade Wim Wenders gjort den filmen idag hade This is head varit ett perfekt band för den scenen.

Visst går det att dansa till deras krautiga beats och det gör också några  där framme men för mig ligger deras storhet i det hypnotiska och sinnesvidgande draget. Plus att de skriver förbaskat minnesvärda låtar. Själv står jag och vaggar i min egen värld, liksom människorna i den där filmscenen.

 

Musik i skymningslandet


banner

Öresundståget rullar in på spår fyra på Malmö Central. Jag slår av datorn och pluggar lurarna i telefonen. Klickar fram rätt platta och trycker på play. Ett statiskt brus fyller lurarna. Samtidigt som jag kliver ned på plattformen under jorden börjar basen pumpa. Folkmassan viker av mot rulltrappan som leder upp.

Av en ingivelse viker jag av åt motsatt håll. Går längs den tomma delen av plattformen, mot ett rullband jag inte är riktigt säker på vart det leder. En distad, ödslig, cello och en nedtonad trummaskin gör basen och bruset sällskap. Men det är inte längre i lurarna. Ljudvågorna har trängt in i medvetandet och blivit till en del av verkligheten.

Min blick är halv sänkt. Jag ser på rullbandet framför mig och i periferin ser jag några gula jackor som åker nedåt medan jag är på väg upp. Jag förväntar mig att komma ut någonstans men finner mig i en ny tunnel. Tom. Övergiven. Nästan ny. Väldigt ren och oskadd för en offentlig plats i en stor stad.

15797802-origpic-a63923Samtidigt börjar en mansröst humma en vaggsångsliknande melodi. En trappa så är jag uppe på ytan igen. Anna Lindhs plats. Det är tomt. Övergivet. En tilltagande känsla av overklighet drabbar mig. Överallt spår av mänsklig verksamhet, av modernitet, men trots alla ljusen, allt glas och all betong syns inte en människa till.

Musiken transformerar verkligheten. Jag är inte längre i Malmö utan i ett annat medvetandetillstånd, i ett skymningsland. Det är Sällskapets nya album Nowy Port (Razzia) som jag lyssnar på. Thåström och Osslers gemensamma projekt tar inga hänsyn. Hos dem finns ingen Fan fan fan eller Karenina; ingen säljande ballad som ger radiospelningar och höjer skivförsäljningen. De är pretentiösa och kompromisslösa och skäms inte för det.

Titelspåret hade, med sången högre mixad, kunnat vara med på senaste Thåström-plattan medan annat, som den inledande Flodvaktaren, rör sig i mer ambient miljö. Där målar de med ljud och skapar bilder.

Nowy Port är en stadsdel i Gdansk och det vilar en distinkt känsla av Östeuropa kring tiden för murens fall över Sällskapets andra album. Krypande skräck, en dröm i förfall, en värld på kanten till avgrunden. Jag får bilder i mitt huvud av övergivna industrilandskap, uppbruten betong och rostad metall. Kontrasten är stark mot den allra modernaste och mest nybyggda delen av Malmö som jag kliver upp i. Men det spelar ingen roll. Musiken har redan tagit över verkligheten.

Betyg: 5

* * *

Fotnot: Poeten Bruno K Öijer dyker upp på ett av spåren. Det är naturligtvis kul för en gammal Imperiet-fan. Han gästade ju som bekant Thåström och company på Imperiets album Synd från 1986.

Av någon anledning vill inte bloggverktyget att jag ska bädda in videoklippet som skulle vara till det här inlägget, låten Såg dom komma. Därför länkar jag den här istället.

 

Crash course in kraut

Solen genom köksfönstret värmer nästan lika mycket som kaffekoppen i min hand. På stereon snurrar det senaste inköpet: den nya feta boxen med Can, ett av de band som mer eller mindre ofrivilligt skapade krautrock-genren. Tre timmar och 30 låtar inspelade mellan 1968 och 1975, tidigare ohörda utanför bandets innersta krets.

Monotona motoriska fyrtaktsbeats och repetitiva figurer inom ett smalt tonalt spektrum som ändå vrider och vänder på sig själva lite för mycket för att kallas riff. Musik som är framjammad och sedan ”slutmonterad” i studion på ett sätt som var alldeles unikt för sin tid. Det är musik som fångar in mig i sin väv och med sitt kompromisslösa groove och med de stämningar som byggs upp.

Det är ingen lätt musik egentligen. Tanketrådarna går till frijazzen, till minimalistisk konstmusik och acidrock. Startpunkten finns väl – precis som hos krautkollegorna Kraftwerk – någonstans i avant garde-kompositören Karl-Heinz Stockhausens föreläsningssal där både Irmin Schmidt och Holger Czukay studerat (liksom Ralf Hütter och Florian Schneider i Kraftwerk). Ändå sitter min yngste son, fyra år gammal, och groovear loss i sin köksstol.

Kanske är det ett slutgiltigt bevis på bandets storhet – att deras musik kan fånga lyssnare både på ett känslomässigt och ett intellektuellt plan. Oavsett om man är en 40-årig man med alldeles för mycket musik i hjärnans vindlingar eller om man är en fyraåring som fortfarande kan se på musiken så som den är i sig själv, utan fördomar eller allt för mycket kunskap om vad som ligger bakom.

* * *

I går blev det – efter spekulationer utlösta av Way out west-festivalens i ärlighetens namn rätt uppenbara ledtrådar utlagda på instagram kvällen innan – klart att Kraftwerk gästar årets festival i Slottskogen. Och det med deras omskrivna 3D-föreställning som tidigare bara visats i München, New York och Sao Paolo. Det är, ärligt talat, så häftigt att jag är beredd att strunta i att det bara finns en originalmedlem, Ralf Hütter, kvar i bandet.

Jag har sett Düsseldorf-bandet en gång tidigare, på Roskilde 1998. Det är fortfarande ett konsertminne jag bär med mig. Eller konsert, förresten… Det var snarare en konsthappening eller en audiovisuell installation men vem bryr sig om sådana hårklyverier. Fantastiskt bra var det i alla fall, alldeles bortsett från det gigantiska kulturella inflytande bandet fått.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×