Nöjesbloggens julfavoriter

Julens musik
Foto: TT

Julmusik… Det är en blandning mellan pest och kolera å ena sidan och något ganska härligt å den andra. Det sistnämnda i alla fall när man håller igen i alla fall lite grann på det sockersöta. Nu finns det lite av den varan även i min julspellista, det går liksom inte att klara sig helt utan den varan.

Här kommer i alla fall mina julfavoriter just nu. Det blir lite gammalt (Eartha Kitt och Brenda Lee), lite relativt nytt (Elin Ruth och Tracey Thorn), lite klassiskt (Malena Ernman och Yo-Yo Ma) och lite punk (Ramones och Bad Religion). Och naturligtvis de två eviga julfavoriterna Fairytale of New York (The Pogues och Kirsty MacColl) och All I want for christmas is you (Mariah Carey).

Jul i operatappning

Malena Ernman på Konserthuset i Göteborg. Mobilfoto: Ralph Bretzer

Inte förrän på söndag är det första advent men julen är redan över oss. På den barnkanal som sönerna ofta tittar på har man, till pappas stora förtret, firat jul hela november och julkonserterna är i full gång. Inte för att jag brukar gå och titta på Carola, Jöback et al men i år gjorde jag ett undantag för Malena Ernman som just nu är ute på julturné. Till Malmö och Palladium kommer hon den 20 december.

Ernmans julskiva Santa Lucia – en klassisk jul släpptes för två år sedan och när den kom skrev jag så här om den i min fyrstjärniga recension:

”Snön gnistrar i den tidiga morgontimman. Hästarna är förspända och släden framkörd. Ur skuggorna lösgör sig Malena Ernman. Till tonerna av “Jul, jul, strålande jul” bär det av mot julottan.
Ja, precis så där julkortsvackra bilder överfaller mig när jag lyssnar på Malena Ernmans julskiva; en skiva som definitivt kommer att gå varm hemma hos mig när det börjar lacka på allvar.
Schlageroperan från “La voix du nord” är borta och istället får vi de klassiska julpärlorna strålande framförda av en av de bästa röster svensk opera någonsin har haft, i fint sällskap av Stockholms Sinfonietta och Gustav Sjökvists kammarkör.
Det här är inte bara musik för julottan – även senare under julhelgen har den sin givna plats. När för mycket julmat är äten, alltför många presenter öppnade och allt för sött godis ätet och man är färdig att antingen spricka eller begå harakiri. Då är det här lämplig musikalisk medicin.”

Intrycket står sig under konsertens första halvlek. Mezzosopranen Malena Ernman, Svenska stråkensmblen, basbarytonen Marcus Schwartz och den eminente gitarristen Mats Bergström – som fanns vid Ernmans sida redan på hennes andra album, My love från 2003 – iförda kläder som för tankarna till 1800-talets salonger framför stämningsfull klassisk julmusik som håren på armarna att behagfullt resa sig.

– Här skämtar vi inte om julen. Åtminstone inte före paus, säger hon och så är det.

La Ernman signerar skivor efter konserten.
La Ernman signerar skivor efter konserten.

Efter paus byter konserten skepnad och blir betydligt lättsammare men absolut inte mindre underhållande. Kläderna är inte heller lika strikta och huvudpersonen själv går igenom ett antal klädbyten under konsertens andra halvlek allt eftersom karaktären på materialet skiftar, modernare julsånger som Winter wonderland får sällskap av det klassiska, visa och jazz och rent humoristiska inslag.

Tonen slås an av den jazziga och hawaiiansk-klingande Mele Kalikimaka, en sång från 40-talet som gjorts av alla från Bing Crosby till The Beach Boys. Här står tubaspelaren och estradören Sami Al Fakir (ja, han är bror till Salem och Bolibompa-Nassim) för sången medan Ernman och stråkorkestern tillfälligt degraderas till körtjejer. Jag ska inte avslöja för mycket om vad som komma skall för att inte förstöra överraskningsmomenten men jag kan säga att jag stundtals skrattade högt.

Med det sagt är det ändå Malena Ernmans röst som står i centrum. Den är naturligtvis inget annat än magnifik men det som imponerar mest är hennes bredd och lekfullhet att använda detta storslagna instrument. Framförallt är det glädjande att Ernman och hennes medmusikanter lyckas med konststycket att visa att julmusik kan vara såväl vacker som stämningsfull och rolig utan att det blir kletigt och sockersött. Här lämnar aftonen mig med en god smak i munnen snarare än med matkoma och hopklistrad gom.

Jag läste någonstans att det är kris för julkonserterna och att självaste Måns Zelmerlöv helt fått ställa in sina. Det märktes inte på onsdagskvällen i Göteborgs anrika konserthus. Der var, vad jag kunde bedöma, fullsatt och även till Malmökonserten finns det i skrivande stund – nästan en månad innan det är dags – endast ett fåtal biljetter kvar. Ett besök kan dock varmt rekommenderas. Då lär ju julstämningen dessutom ha stigit avsevärt även runt omkring.

Julens bästa, Kirsty MacColl in memoriam

Jag har delat upp mina julfavoriter i två kategorier. Föga förvånande är det naughty och nice.

Naughty

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=HwHyuraau4Q]

The Pogues och Kirsty MacColl – Fairytale of New York

Idag är det tio år sedan Kirsty MacColl rycktes bort allt för tidigt, bara 41 år ung i en tragisk olyckshändelse. Men det är inte därför hon tronar här, tillsammans med irländskbrittiska fyllhundarna i The Pogues. ”Fairytale of New York” är faktiskt världens bästa jullåt.
Jullåtar är oftast bäst när sötman balanseras av en rejäl dos sälta. Och sällan blir julen saltare än i den här sången där Kirsty och Shane MacGowan grälar sig igenom julaftonen i en fyllecell i det stora äpplet.

Cornelis Vreeswijk – Jultomten är faktiskt död
Julen som den egentligen är. Eller?

Tom Waits – Christmas card from a hooker in Minneapolis
Sin vana trogen undersöker Tom Waits julen underifrån. Långt underifrån.

The Ramones – Merry christmas (I do’t want to fight tonight,
”Cause christmas ain’t the time for breaking each other’s heart”. Finns väl inte så mycket att tillägga egentligen.

Torsson – Överst på önskelistan
Julaftonen. Otackens tid. Ger man grabben en gura så är det klart att han vill ha en brandbil… Kan vid behov bytas ut mot en annan skånsk julklassiker som den här sången är ett svar på: Wilmer X ”En röd elektrisk gitarr”.

Nice

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=yXQViqx6GMY]

Mariah Carey – All I want for christmas is you

En tvättäkta julklassiker. Amerikansk jul med hela kittet, extra allt. Men också fullständigt oemotståndligt i sin lätta uppdatering av Phil Spectors girl-group-sound.

The Crystals – Santa Claus is coming to town
…och så originalet då. Från Phil Spectors geniförklarade julplatta. Och visst är den bra även om mannen bakom rattarna i studion numera skakar galler.

Pink Martini – Santa Baby
Vilket huvudbry. Klassisk jullåt. Flera klassiska versioner. Ska jag välja Eartha Kitts origial? Marilyn Monroes version? Eller kanske Kylie Minogues… Det är bra versioner allihop men nej, jag tar en splitterny istället, med stencoola ”lilla” storbandet Pink Martini.

Ella Fitzgerald – Have yourself a merry little christmas
Ella Fitzgerald är ju en av de där sångerskorna som känns som om han kan sjunga vad som helst och resultatet blir ändå magiskt…

Fleet Foxes – White winter hymnal
Lite nyare tongångar. Och ska jag vara ärlig så är jag inte ens säker på att det ÄR en jullåt. Men den är så vacker att den borde bli en framtida julklassiker. Den och Mumford & sons ”Winter winds” som jag inte heller är säker på är en jullåt.

Och som en liten bonus:

The Greedies – A merry jingle
Sex Pistols + Thin Lizzy = julstämning. Tipstack till redaktör Henriksson.

The Guild – A christmas raid carol
Jul för datorspelsnördar. Och för fans av webbserien The Guild.

En box i paketet

Det säljs inga julskivor längre, meddelade skivhandlaren i Malmö. Inte uppgivet, utan mer kallt konstaterande. Jag skulle göra ett webb-tv-inslag om årets julskivor, men intervjun kom ganska snart in på vad som är årets trend när det gäller skivförsäljning i allmänhet och julhandeln i synnerhet; den monstruösa cd- och/eller dvd-boxen. Gärna kompletterad med maffiga häften, böcker, remastrade låtar och anteckningar från inspelningsstudior, återgivet på lyxigt papper som om det vore några nyupptäckta, tidigare okända budord.

Jag känner en hatkärlek till dessa lådor; vad som i köpögonblicket ter sig väldigt lockande brukar ofta framkalla mättnadskänslor redan efter några genomlyssningar. Jag menar; så många Bowie-outtakes och så lite tid! Fast jag hade inte tackat nej till den förvuxna versionen av mannens aningen bortglömda, men möjligen definitiva, mästerverk – ”Station to Station”.

Håll förresten utkik efter webb-tv-inslaget, som publiceras på skanskan.se/webb-tv nästa vecka!

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=DTIAiMeyd7Q]
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×