En sann ordkonstnär även som författare


sdltb8685bb-nl
Foto: Claudio Bresciani / TT

Lurarna sitter på. Jag slår mig ned med Jason Timbuktu Diakités nyutkomna självbiografi med hans debutalbum T2: Kontrakultur från 2000 i öronen. Men den får inte spela länge.
Jag har följt Timbuktu länge som musikkritiker och sett honom utvecklas från en begåvad ordkonstnär som kunde piska upp stämningen tillsammans med Chords och dj Amato på en nattklubb i Sandviken i tidigt 00-tal till dagens fullfjädrade underhållare och bandledare i Cab Calloways anda, som kan göra det samma på ett fullpackat stortorg i Malmö – och det med en pondus som gör att han kan avstyra ett uppseglande bråk i publiken med sina ord.
På många sätt är han den artist som till slut gjorde hiphopen folklig och fick den att nå ut till en bredare publik. Men det är inte det den här boken handlar om.

25-noje-timbak2
”En droppe midnatt – En familjebiografi” Författare: Jason Timbuktu Diakité Förlag: Albert Bonniers

Som den poetiska titeln skvallrar om är det inte en traditionell självbiografi Jason Diakité bjuder oss på. Det handlar inte om spelningar och skivor; karriärmässiga fram- och motgångar.
Jag byter musik till Billie Holidays Strange Fruit för att bättre ackompanjera det jag läser:

”Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”

En droppe midnatt är en djupdykning i den egna identiteten som delvis svart, delvis vit. Det är en resa från rasismen på skolgården i 70-talets Lund via 60-talets Harlem till slaveriets, segregationens och fattigdomens South Carolina. Det är slavar och medborgarrättskämpar; musiker och svarta pantrar.

25-noje-timbukBoken handlar inte bara om den rasism Timbuktus familj har utsatts för utan också vad den fått för följder i det amerikanska samhället, både psykiskt och socialt hos den svarta befolkningen.
Här och där spränger sig det senaste årens nyhetshändelser in, händelser som gett upphov till Black Lives Matter-rörelsen och rasupplopp i de svarta ghettona: obeväpnade svarta pojkar och män som skjutits till döds av poliser, massmordet i en svart kyrka i Charleston och så vidare.

Musiken i mina lurar går från Billie Holiday via soundtracket från The Black Power Mixtape till Kendrick Lamars politiskt färgade album To Pimp A Butterfly allteftersom berättelsen breder ut sig över tid och rum.

Att man är en ordkonstnär när det handlar om att skriva sång- eller raptexter gör en inte automatiskt till en god författare. Men det är Diakité utan tvekan. Det beror till stor del på att han är både reflekterande och en skicklig observatör med ett öga för detaljer som förhöjer texten.

Det är en rakt igenom gripande skildring av sökandet efter ursprung och sammanhang. Mer än Diakité själv handlar den om hans förfäder; om pappan som gifte sig med en vit kvinna och emigrerade till Lund, om den elegante farfadern som lämnade södern för storstaden New York, om anfäderna på bomullsfälten, och hur deras samlade erfarenheter blivit en del av honom.

* * *

Har det någonsin spelats in en viktigare sång än Billie Holidays Strange Fruit från 1939? Sångtexten kommer från en dikt skriven några år tidigare av Abel Meeropol. När Billie Holiday satte toner till den under sitt sista levnadsår var det fortfarande 16 år kvar till Rosa Parks skulle sätta sig på fel plats i bussen och vägra resa sig. Före hela medborgarrättsrörelsen sjöng hon om lynchade svarta kroppar som dinglade från träden i sydstaternas bris likt underliga frukter.

I sin bok om sången beskriver författaren David Margolick att Holiday var rädd när hon skulle premiärsjunga den på Café Society, en progressiv klubb i New York och stadens första verkligt integrerade spelställe. 1939 fanns knappt protestmusik så som vi känner den idag. I sin självbiografi, som Margolick refererar till, skulle hon senare beskriva det som att det var knäpptyst efter låten. Inte det minsta tillstymmelse till applåder. Sedan börjar en person klappa nervöst – och sedan klappade alla. Den legendariske skivbolagsdirektören Ahmet Ertegun – mannen bakom Atlantic Records – skulle kalla sången både för en krigsförklaring och början på hela medborgarrättsrörelsen.

Nej, Strange Fruit var inte den första protestsången. Men det var en helt ny typ av protestsång och framförd i en ny typ av miljö för sånger som manade till kamp. Nina Simone – som själv kom att spela in en version av den – skulle kalla det för ett den ”fulaste sång hon någonsin hört. Ful på det sättet att den är våldsam och sliter i inälvorna på det vita människor har gjort mot mitt folk i det här landet”.

1999 utnämnde Time Magazine Strange Fruit till århundradets låt.

Låt 4: It sat duollma mu

Låt 4/7 Mari Boine – It sat duollma mu

Vi fortsätter de sju låtarna på sju dagar som betytt något för mig och hämtar nästa från midnattssolens och norrskenets marker.

Ibland behöver man inte förstå orden för att gripas. 1989 när den nordsamiska sångerskan, kompositören och (sedan 2008) professorn Mari Boine, som då fortfarande hette Mari Boine Persen, kom in i mitt liv var jag 17 på det 18:e. Jag hörde första gången låten It sat duollma mu på Lars Aldmans radioprogram Bommen när jag satt i första egna lägenheten, på Öster i Halmstad.

Jag förstod naturligtvis inte orden. Mina kunskaper i samiska är obefintliga. Men det var något med rösten som grep tag. Samtidigt brukade hon sitt vokala instrument på ett sätt som jag aldrig hade hört innan. Hos hennes medmusiker hör man massor av influenser: jazz, blues, funk, folkmusik från olika håll i världen…

Men i Mari Boines sång är det inte så lätt placera influenserna, förutom jojken som finns allerstädes närvarande. När jag intervjuade den samiska rapparen, sångerskan och producenten Maxida Märak i våras beskrev hon jojken som en tonsatt känsla. Och den känslan lyckas Boine förmedla. Utan att förstå ett ord hörs kampen i hennnes röst; den okuvliga viljan i kombination med ett stråk av desperation men också av segervisshet.

Om det samiska folkets kamp visste jag på den tiden lite, liksom jag bara hade rudimentär kännedom om de övergrepp som de nordiska länderna begått mot sin ursprungsbefolkning. Lite mer skulle jag få när jag köpte Boines album ”Gula gula – Hør stammødrenes stemme”. På den finns Boines mig veterligen enda text på norska. Här ville hon uppenbarligen inte bli missförstådd.

Den låten är Oppskrift for herrefolk (Recept för herrefolk) – en rasande uppgörelse med hur det samiska folket behandlats och behandlas. Jag misstänker att skillnaden mellan Norge och Sverige här inte är så stor…

”Bruk bibel og brennevin og bajonetta
Bryt løfta og avtala vær diplomat
Bruk lovparacrafa mot eldgamle retta
Skap fordomma diskriminering og hat
La ingen betvile din overhøyhet
sånn holder du nede en minoritet”

1993 såg jag Mari Boine för första och hittills enda gången, det var på Roskildefestivalen. Det är en spelning jag minns som en av de tio, tjugo bästa jag någonsin sett. En strålande röst, ett fantastiskt band och en vilja i musiken som vägrar vika ned sig. It sat duollma mu – vilket betyder ungefär ”du ska inte trampa på mig” – var en av spelningens verkliga höjdpunkter. Jag minns också att man hade släpat ut en stor jäkla flygel på scenen som sedan bara användes när bandet skulle stämma vattenglasen som de skulle spela på.

Linnea Henriksson tillbaka till jazz-rötterna

DSC_0989

Foto: Ralph Bretzer

Jag föll för Linnea Henrikssons röst när jag första gången hörde den, när hon var sångerska i postjazzbandet Prylf och på albumet Kind of green gjorde vildsinta nytolkningar av jazzstandards. Ända sedan dess har jag drömt om att få se henne sjunga jazz men inte tidigare haft möjligheten.

Missförstå mig inte. Jag gillar verkligen hennes pop-skivor och kommer inte själv från jazzhållet. Men känslan har alltid funnits där att det funnits något mer i hennes fina röst som skulle få bättre spelrum i jazzens friare universum än i den mer kontrollerade poppen. Å andra sidan tycker jag att man kan höra jazzinfluenserna även på hennes sätt att sjunga sina poplåtar.

Därför var det med stor förväntan jag drog till Lund och Mejeriet för att gå på jazzklubben Underground och se Linnea Henriksson sjunga med Landaeus Trio. Och de hittar hem hos mig redan från start när de tolkar evergreens som Dream a little of me och I get a kick out of you. Det känns att hon är i sitt rätta element. Rösten får nya dimensioner, glädjen och den uppenbara kärleken till materialet går igenom till lyssnaren till och med i en stillsam ballad som Nat King Coles Blame it on my youth.

Hur fungerar då hennes egna låtar i den här nya musikaliska miljön? Väldigt kär, obeskrivligt ensam hittar kanske inte riktigt hem men Cecilia, Halmstad och, framför allt, Lyckligare nu blir alla smått magiska.

Mathias Landaeus Trio – med Landaeus på flygel, Johnny Åman på kontrabas och Chris Montgomery på trummor – spelar lyhört, med skönt driv och tilltalande lekfullhet. Under andra settet får de dessutom fin förstärkning i form av kvällens hemliga gäst, altsaxofonisten Amanda Sedgwick. Trots finfina soloinsatser från alla nämnda är det Linnea Henrikssons röst som skiner klarast. Med en rik botten och vässad spets skvallrar den om både skolning och äventyrslusta.

När hon får feeling på allvar och släpper loss i Doc Pomus Lonely avenue blir det kvällens verkliga höjdpunkt, tillsammans med en alldeles underbar version av hennes egen Lyckligare nu, som trivs alldeles utmärkt i sin jazziga kostym, och en finfin tolkning av Rickie Lee Jones-versionen av Beatles For no one.

DSC_0778 DSC_0076

En verkligt originell artist

Edda Collage 2Foto: Ralph Bretzer

Det finns rätt få artister som är verkligt originella. Edda Magnason är en sådan artist. Hon tycks dansa efter en helt egen pipa och det känns väldigt frestande att ta till ett ord som genialisk, även om det är svårt att bedöma förrän långt efteråt. Därtill besitter hon oanade talanger inom många områden. Att hon är en synnerligen begåvad musiker, låtskriverska och sångerska stod klart redan med hennes två första album. Så kom Monica Z-filmen och visade att hon var strålande som skådespelerska.

Edda Magnason "Woman travels alone" (Parlophone/Warner) Betyg: 4
Edda Magnason
”Woman travels alone”
(Parlophone/Warner)
Betyg: 4

Hennes sommarprat visade dessutom upp henne som en god berättare. Efter den formidabla succén med Monica Z hade man kunnat förvänta sig att sommarens turné skulle vara strösslad med örhängen ur Monicas digra repertoar för att blidka sin nya publik. Så blev det dock inget. Istället för Sakta vi gå genom stan och Gröna små äpplen blev det uteslutande egna låtar, huvudsakligen från hennes då osläppta nya album.

Jag såg henne två gånger i somras och redan andra gången jag hörde låtarna hade de satt sig i mig. Som jag skrivit tidigare så var det ett helt riktigt beslut att utelämna låtarna från filmen, även om många i publiken säkert blev besvikna över detta. Hon må ha varit lysande som Monica Zetterlund men Edda Magnason är ändå bättre som sig själv.

Som ingen annan kastar hon sig på Woman travels alone mellan influenser och melodiska infall och texterna är lika egensinniga som musiken. De närmaste referenserna jag kan tänka på är Kate Bush och Björk, artister som bygger upp sina egna musikaliska universum. I grunden är det popmusik men med tydliga glidningar mot jazz och avantgarde. Det intrycket förstärks av det lyckade samarbetet med producenten Johan Lindström från experimentella jazzkombon Tonbruket. Tillsammans har de fått till en levande och säregen ljudbild.

Det kan låta på mig som att plattan skulle låta väldigt knepigt men faktum är att Magnasons melodikänsla är så stark att hon får med sig lyssnaren genom musikens alla vindlingar och lappkast. Samtidigt som det ligger ett oerhört kompetent låtskrivande bakom drivs musiken av en sådan musikglädje att det är oerhört svårt att inte låta sig ryckas med av låtar som Hurry water, Game of gain eller Dare devil. Varför man nu skulle låta bli att göra det.

Elliphant ställer in

ELLIPHANT

Foto: Lars Pehrsson/SvD/TT

Elliphants spelning som skulle ägt rum på fredag på Malmöfestivalen är inställd. Det är årets tredje riktigt tunga avbokning efter Charlie XCX och Foxes.

– Det är logistiska skäl på deras sida som gör att Elliphant tvingats ställa in, säger Jakob Svensson som är bandbokare för Malmöfestivalen.
– Vi har försökt hitta annan speltid eller annat datum som kunnat passa men inte fått ihop någonting.

Förhandlingar med en möjlig ersättningsakt pågår och Jakob Svensson hoppas att inom kort ha klart besked. Då kommer ni hitta information om det här.

* * *

Det var ju f**! Jag hade verkligen sett fram emot den spelningen.

* * *

Anna Pauline 2

F9to: Ralph Bretzer

Ja, då var vi halvvägs igenom festivalen. Den här festivalbevakaren börjar känna sig lite småsliten men det är normalt för mig under Malmöfestivalen. Framåt tisdag onsdag brukar jag alltid ha en downperiod innan jag kommer in i andra andningen.

För att mota Olle i grind såg jag till att få mig en tidig start på den femte dagen. Trots att jag bevakat Malmöfestivalen för Skånskans räkning i ett antal år – om jag inte missminner mig är det åtminstone femte gången jag bevakar den – så har jag aldrig dristat mig in till Bluestältet. Så det såg jag till att göra idag. Vid lunchtid spelade Anna Pauline Jazzkvintett. Anna Pauline (med Andersson i efternamn) har jag recenserat tidigare på skiva och tyckt mycket om.

Det kanske kan te sug något otippat med jazz i ett bluestält men Anna Pauline har en skön bluesbotten i musiken, och en röst som spänner från ömsint och vacker till nästan lite rå på en uppjazzad version av bluesstandarden Got my mojo workin’.

På det hela taget är det en ganska perfekt start på dagen. Solsken utanför, skön musik inne. Och solsken har vi ju inte varit bortskämda med hittills under festivalen. Ska vi ta detta som ett tecken på att det vänder nu.

 

Anna Pauline 1

Ett musiktips inför helgen…

IMG_20130627_183830Mobilfoto: Ralph Bretzer

Det är alltid lika kul att gå på en spelning och fastna för förbandet, ett band man aldrig hört innan. Senast hände det mig igår när jag satt på kafét tvärs över gatan och Simone Says gick på scen. Enligt sångerskan och pianisten Camilla Bakke refererar bandnamnets Simone såväl till Nina Simone som Simone de Beauvoir och Paul Simon och det är ganska träffande med tanke på hur de låter.

IMG_20130628_181226I grunden bygger deras jazziga pianopop på ett gediget låtskrivarhantverk som för tankarna både till nämnde Paul Simon och låtskrivarna i the Brill Building, i synnerhet Carole King. Sångerna bärs fram med ett jazzigt driv som kryddas av Diana Andrén Scarpatis varmt melankoliska viola.

Det finns en dubbelhet där som jag gillar. Pianot, låtskrivandet och Bakkes sång för mina tankar till New York medan tonen i Scarpatis viola är mer europeisk; den får mig att tänka på Django Reinhardts gamle vapendragare Stephane Grapelli. Och det är ju inte en så dum association att få.

Bandet är fortfarande i början av sin karriär. Förra året kom de till final i talangjakten GP Scen och på deras hemsida/blogg kan man läsa att deras debutplatta ska släppas i augusti. I väntan på den ligger tre låtar uppe på deras hemsida som gått varma sedan spelningen. Jag rekommenderar speciellt Stranger och I’m running, två riktigt vassa spår.

Ett fantastiskt omslag

IMG_20130503_174709 (1)Jag gick förbi min lokale vinylhandlare idag och då stod den där och såg ensam ut i skyltfönstret. Ett album med den gamle jazztrumpetaren och -vokalisten Jonah Jones.

Jonah Jones hade en lång och framgångsrik karriär som inleddes redan på 20-talet. Han turnerade med Cab Calloway och Earl Hines, spelade in med Sidney Bechet och ledde sina egna band. Men det var inte därför jag genast måste gå in och köpa albumet I dig chicks från 1959.

Jag menar, har ni någonsin sett ett så fantastiskt bokstavligt albumomslag? Det är så töntigt att det blir coolt och ska omedelbart ramas in. En orsak så god som någon att köpa vinyl hellre än cd och nedladdningar!

Linnea långt från ”Idol”

I sällskap med jazzförnyarna Prylf är det lätt att glömma att Linnea Henriksson visst var med i något som hette ”Idol” för några månader sedan. Prylf är något så uppfriskande som ett coverband med en mission – de tar jazzstandards, maler ner i sin musikaliska kvarn för att sedan bygga upp allt igen – men då i en helt annan skepnad. I kväll spelar Prylf på ”Babel” i Malmö. Vi träffade bandet inför konserten:

Se klippet här.

Gangsterjazz

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=T6kz9guD_2k]

Sitter och recenserar jazz- och bossasångerskan Miriam Aïdas nya platta där hon tolkar den svenska visskatten. Exakt vad jag tycker om den kan ni läsa i tidningen imorgon (ett förhandstips: jag gillar det). Klippet ovan är från en äldre platta.

Skivan får mig också att minnas en rätt underbar spelning jag såg på jazzfestivalen Bangen i Sandviken 2003. På den tiden uppträdde Miriam Aïda med Joe Spinaci & the Brookolino Orchestra. Tyvärr hittade jag inga klipp på Youtube med den konstellationen men på bandets hemsida kan man lyssna på många av deras låtar. Till min stora glädje hittar jag också två spår från just den där Bangen-spelningen på sajten.

Riktigt lika glad blir jag inte när jag läser min egen recension från samma spelning på sajten. ”Inledande instrumentalnumret är ett riktigt rivjärn…”

Uttryckte jag mig verkligen så töntigt? Skäms på mig.

En riktigt bra spelning var det hur som helst. För en knapp timme kändes det som om man var förflyttad till en nattklubb i förbudstidens USA.

Eftersom jag inte hittar något klipp av ”Mambo Italiano” med Miriam Aïda tillsammans med Joe Spinaci & the Brookolino Orchestra får det bli ett med originalsångerskan istället.

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=bzUfmh3G9AE]

För bra för ”Idol” II

Foto: Ralph Bretzer

Är Linnéa för bra för Idol? frågade sig min bloggkollega Fredrik Thunberg för ett par dagar sedan. Ja, självklart, är mitt svar. Framför allt om man lyssnar på Prylf, det lika egensinniga som lysande jazzband hon sjunger i och som gav ut sin debutplatta ”Kind of green” i februari i år.

Tråkigt, naturligtvis, att hon åkte ut men frågan är om det ändå inte var det bästa som kunde hända henne, rent karriärmässigt: att, likt Amanda Jensen vara med så länge att man fått sitt namn känt, men ändå inte gå hela vägen och därmed få Idol-epitetet intatuerat i pannan för gott.

Lyssna på Prylfs huliganverion av jazzstandarden ”All of me”:

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=nX3OaKAbPKQ]
Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×