”Älska, dansa, slåss.”

Foto: Ralph Bretzer

”Älska, dansa, slåss.”
Med de orden säger Maxida Märak att hon vill lämna oss. Solen skiner över Lundakarnevalens sista dag och kanske är det i sammanhanget lätt att för en stund glömma kampen för en rimligare värld. Men kanske är det också då man bäst behöver en påminnelse om hur väl den kampen behövs här och nu, på så många plan.

Två av söndagkvällens akter på karnevalens stora scen gör verkligen skäl för devisen ”älska, dansa, slåss” om än på ganska olika sätt. Maxida Märak är en uttalad aktivist: för samers och andra ursprungsbefolkningars rättigheter, mot rasism och homofobi. Silvana Imam är mindre agitatör men minst lika politisk genom sitt sätt att vara och sina ord.

Själv känner jag att det är så jäkla skönt när artister tar till vara den plattform och det utrymme de fått, eller kanske snarare kämpat sig till, genom att stå upp för det man tror på.  Men det är inte allt. Allt det hade varit vällovligt men inte burit någonstans om de inte haft musiken att backa upp det med.

När jag intervjuade Maxida Märak för en dryg vecka sedan var hon noga med att understryka att musiken kommer först. Det är ingenting som det finns någon anledning att betvivla när man ser henne på Lundakarnevalens scen. Hennes låtkatalog växer stadigt och hon har en dynamik som imponerar.

Hon målar med en välfylld palett. Hon glider sömlöst mellan jojk, sång och rap och är precis lika bra i ett benhårt nummer som Matrix som i mjukare och känslosammare Andas eller Det blåser på månen. Som bäst är hon dock, tycker jag, när hon släpper fram sin allra argaste sida i Backa bak. Å andra sidan hade den inte varit lika effektfull utan den där dynamiken som uppstår gentemot de mjukare numren.

På scen har Maxida Märak en självklar pondus och vet att äga både scen och publik. Det sitter i blicken, i rörelsemönstret och rösten, i momentumet hon arbetar upp. Mellansnacken är många och fyller väl sin plats. Stundtals är det smärtsamt som när hon berättar hur hennes syskon Timimie ringer upp henne efter att hen blivit grovt misshandlad av sin dåvarande sambo.

Jojken hon skrev om det – Baseball bat – är vacker och suggestiv men bär på ett underliggande raseri. Hon säger att hon ville slå ihjäl syskonets sambo med ett basebollträ. Och man tror henne.

Märak avslutar med Vill ni se en stjärna och det är knappast något tvivel om att hon är en stjärna i uppåtgående. Det samma kan sägas om Silvana Imam. Sist jag såg henne var på ett välfyllt Stortorget under Malmöfestivalen 2016. Sedan dess har jag gått och grämt mig över att jag var för snål med betyget. Jag satte en fyra, det borde ha varit en femma.

Det var en lysande spelning men fasen vet om hon inte till och med är ännu bättre här och nu. Sommarens turné har inte dragit igång än och det känns att hon är rejält spelsugen. Lika taggad är uppenbarligen publiken – det är packar framför Stora scenen – och stämningen går nästan att ta på när hon flyger in på scenen till röjiga nya singeln Vikken då.

Hon har en tillsynes outsinlig energi när hon studsar fram på scenen och hetsar publiken och det är svårt att inte ryckas med. Musiken är stundtals stenhård och texterna (mer om dem i ett tidigare blogginlägg) är stundtals kaxiga på gränsen till hybris men det kontrasteras av den värme Imam själv utstrålar, inte minst i spelningens allra finaste stund när hon kör Simone, den förtjusande kärleksförklaringen till hennes nyfödda systerdotter.

Älska, dansa, slåss. Är det inte vad all musik, all konst, egentligen borde handla om? Vad var det Emma Goldman sa? Om man inte kan dansa till det är det inte min revolution.

“Kul att få vara det svarta fåret”

Maxida Märak på Malmöfestivalen förra sommaren. Foto: Ralph Bretzer

Den samiska rapparen, jojkaren och hiphop-producenten Maxida Märak har haft en stadigt stigande stjärna de senaste åren.
Med ett bejublat framträdande som mellanakt i Melodifestivalen tog hon sannolikt nästa kliv i karriären och på söndag står hon på Lundakarnevalens scen.

Det var en riktig show stopper. Om det finns något att ta med sig från Andra chansen i årets Melodifestival var det utan tvekan Maxida Märaks mellanaktsnummer. Zarah Leanders Vill ni se en stjärna – ursprungligen framförd av henne 1929 i en Ernst Rolf-revy – i omarbetad hiphoptappning och med en text som både lyfter kvinnokampen och, mer subtilt, ursprungsbefolkningarnas kamp. En textreferens till Tårarnas väg i Melodifestivalen? Det var det nog inte många som förväntat sig.

Och visst var hon själv först lite skeptisk när hon fick förfrågan om att vara med.
– Melodifestivalen är ju ett ganska speciellt koncept och det är ganska otippat med mitt namn i det sammanhanget, säger Maxida Märak. Men vi sa att så länge vi får fria händer när det gäller numret och vi kan stå för det till 110 procent så är det skitkul.
Möjligheten att nå ut utanför sin egen upparbetade publik och få fram sitt budskap till andra än de som redan håller med spelade också in i beslutet att tacka ja.
– Jag kan stå och prata inför samer hur mycket som helst, de tycker ju redan likadant. Och så kändes det jäkligt kul att komma in i ett sådant kommersiellt och svenskt och folkligt sammanhang och få vara det svarta fåret i gruppen – det är ju roligt!

Vad fick dig att fastna för just Vill ni se en stjärna?
– Den är kaxig och kul: jag är en stjärna, titta på mig – det är häftigt med tanke på när den är skriven. “Ingen man ska få göra brud av mig”. Den har så många år på nacken och känns ändå så aktuell idag. I hela metoo-rörelsen och allt som har hänt så var det så självklart att den där låten skulle tolkas igen.

Musiken har gett Maxida Märak en plattform för att nå ut med sina politiska budskap. Men det är inte för att driva politik som hon gör musik.
– Jag skapar musik för att jag älskar musik. Det är mitt extraspråk, min förlängda arm. Att politiken skulle färga min musik var ofrånkomligt, det är bara så jag är och det är så jag tycker att alla borde vara. Jag tycker att alla har ett privat ansvar.
Tycker du att artister i allmänhet tar för lite ställning?
– Inte bara artister. Jag menar inte att alla behöver vara som mig, så tydliga, det kräver jag inte av folk. Men vi lever i ett klimat där vi har en annan typ av kändisar, med sociala medier, influencers, bloggar och så vidare, som har fruktansvärt stor makt och som har erövrat en hel generation som ska gå och rösta nu för första gången. Man sitter på episka positioner att kunna driva vissa positioner i rätt riktning och så väljer man att inte göra det. Det gäller miljöfrågor, metoo-frågan, antirasistfrågan, varför sd har blivit så stora… Där hade man kunnat ta ställning och det gör inte folk med makt idag. Det är fegt.

 

Från jojk och hiphop till bluegrass och Zarah Leander. Maxida Märak har ett eklektiskt uttryck som hämtar inspiration från många håll. Ändå är hon mån om att poängtera att det är just hiphop-artist och hiphop-producent hon är.
– Jag battlar lite med det där för jag får höra det rätt ofta. Det är inte helt positivt att verka för spretig som artist.
– Att jojken kommer in är väl för att jag som ung kände att jag sökte en genre där jag som same också inkluderades utan att vara stereotyp. Jag ville ta jojken från världsmusikscenen till klubbscenen.
– Det är kanske därför jag särskiljer mig lite grann från andra hiphopartister, att jag i mina grundelement, där jag kommer från rent musikaliskt, är ganska annorlunda. I min familj var det mycket folkmusik och punk. Det är man ju omedvetet influerad av. Hiphopen fann jag på egen hand. Allt går hand i hand.

Hiphopen kom in i Maxidas liv på lågstadiet. En morbror var delägare i en musikaffär och brukade skicka singlar till henne. Så upptäckte hon Busta Rhymes, TLC och Michael Jackson. Hon älskade att stå på scen, att uppträda på roliga timmen i skolan, att anordna egna shower.
– Jag har haft privilegiet att faktiskt komma från en familj som har uppmuntrat det. Min mamma är gammal dansare och skådis och min morfar är erkänd jojkare och mina mostrar och min morbror har jobbat med musik.
Från början var det dock teatern som lockade. Hon blev skådespelare innan hon sadlade om. Hon började producera musik när hon var mammaledig med sin dotter.
– Det är många man träffar som är 12 år när de får den tanken och sedan släpper de inte den. Jag har inte haft den här jakten på att lyckas med musiken utan kom underfund med att det var det jag ville göra när jag var ganska gammal – 24 år.

På söndag står Maxida Märak på Lundakarnevalens scen och sedan rullar sommarens högsäsong igång för livespelningar. Ett nytt skivkontrakt skrevs på under våren och Maxida Märak håller som bäst på att åka mellan olika städer och studios för att spela in.
– Vi ska släppa en massa nytt här till sommaren och sedan under vintern, är det tänkt, kommer ett större släpp.
Ett album?
– Vem vet?, säger hon med ett skratt
– Nu gäller det att skriva så mycket som möjligt att jag har ett så stort urval som möjligt att välja bland. Det tar ju sin tid. Jag spelar ju live också varje vecka och har småbarn och jobbar med massa andra grejer – lite tv hit och lite radio dit.

* * *

Om var hennes driv kommer ifrån…
– Den ständiga jakten på lycka, tror jag. Jag hatar bilden av den deprimerade konstnären. Jag försöker verkligen hitta mina ljuspunkter i livet och det som gör att man vill vakna på morgonen. När man hittar någonting som musiken, som gör att man lever hela tiden, det sporrar en att försöka leva i den ljusa biten. Det mörka kommer ändå varken man vill eller inte. När man sliter hårt så ger det resultat och de fördelar man får i det här yrket väger alltid över alla nackdelar.

Om framgång…
– Jag ser inte pengar som framgång. Pengar ger frihet men man behöver inte hur mycket som helst. Jag vill vara ekonomiskt oberoende för jag vill slippa att tänka på vilka uppdrag jag bör välja och vilka uppdrag jag inte bör välja. Då skulle jag kunna åka runt och bara hjälpa människor och ha det fett och sitta på Grönland och producera musik i tre veckor i stället för bara en vecka.

Om att sitta på Grönland och producera…
– Jag har varit där några gånger. Jag blev tillfrågad. Det är en av de bästa grejerna med att tillhöra ett urfolk. Även om vi procentuellt i olika länder brukar tillhöra en minoritet så håller vi kontakt i den stora världen. Urfolksvärlden är väldigt stor och då får man jätteroliga uppdrag och spelningar runt om i världen.

* * *

Fakta: Maxida Märak
Född: 1988 i Skarpnäck
Bor: Just nu i Stockholm. När dottern ska börja i skolan kommer hon att dela sin tid mellan huvudstaden och Jokkmokk där hon har sina rötter.
Gör: Rappare, hiphop-producent, människorättsaktivist, skådespelerska, manusförfattare.
Har samarbetat med: Bland andra: folkrockgruppen Garmarna (låten Över gränsen), Bluegrassbandet Downhill Bluegrass Band (albumet Mountainsongs and other stories), rockbandet Mando Diao (låten Love live forever – officiell vm-låt för skid-vm i Falun 2015).

Fotnot: Tårarnas väg – the trail of tears – är den vandring som de tvångsförflyttade stammarna av den amerikanska ursprungsbefolkningen tvingades till från öster om Mississippifloden till det som idag är till ett område i dagens Oklahoma på 1830-talet. En mycket stor andel av dem dog längs vägen.

En estradpoet med ikoniska kvaliteter

Silvana Imam på Malmöfestivalens stora scen 2016. Infällt omlaget till nya boken. Konsertfoto: Ralph Bretzer

 

Så kyss mig bränn mig bit mig blodig
Du är otrolig
Riv mig ta mig ge mig blodsmak i munnen
Slit ihjäl mig
Gör det fucking värt det
Vad är jag annars här för

Smaka på orden. Läs dem högt. Hör hur orden driver beatet, skapar sin egen underförstådda frasering. Det är köttiga ord, ord som kräver sin plats, ord som går all in.

Jag skulle inte säga att Silvana Imam är Sveriges bästa rappare. Det finns många som har bättre flow i traditionell mening, men frågan är om svensk hiphop någonsin fått fram en sådan talang på Ordet.

 

Utan några som helst likheter i övrigt får hon mig att tänka på Cornelis Vreeswijk i det att han kom till Sverige som invandrare och lyckades förnya inte bara den svenska visan utan även, genom det, det svenska språket. Silvana Imam kom förvisso, till skillnad från Vreeswijk, till Sverige redan som litet barn men förnyar språket gör hon definitivt och det med en självklar pondus och stilistisk säkerhet.

Säg till dagen att jag lever nu
Säg till natten att i natt ska vi fucka ur
Säg till dom som aldrig fått nåt sagt
Självförtroende är pengar fitta krig och makt.

Jag ser henne nästan mer som en estradpoet än en rappare. Orden har sådan kraft att de inte sällan avskalade beatsen får stå i andra rummet även om de hamras ut ur en enorm PA-anläggning över en mångtusenhövdad publik. Därför är det intressant att se dem stå på egna ben. Utan Imams sceniska karisma, utan musiken, utan en dyrkande publik som ser henne som en ledstjärna, inte minst för unga homosexuella kvinnor men också för vem som helst som känner att hen inte passar in.

Helt ensamma står de nu inte, orden. “Silvana” (Norstedts) är en tjusig coffeetable-bok som vilar minst lika mycket på ett digert – och ofta väldigt bra – bildmaterial från hela livet – från uppväxten i Jakobsberg till Silvana på och bakom scen och tillsammans med flickvännen Beatrice Eli. Det är bilder som visar en artist väl medveten om – och ibland störd av – sina ikoniska kvaliteter. Men varför får vi ingen information om vad vi ser på bilderna, var de är tagna och när?

Vi får däremot inskjutna handskrivna sidor där hon reflekterar över livet och sina texter. Det är fascinerande läsning. Texternas hybris ställs här mot självreflektion. Det skulle vara spännande att se henne lägga ut texten i längre form. 31 år kan ju vara lite ungt för en självbiografi, men en dag så …

Jag stör mig lite på layouten, vilket inte är helt oviktigt i en bok av den här typen. För små marginaler kombineras paradoxalt nog med för mycket luft och ett inte jättesnyggt typsnitt. Där text används som designgrepp bland bilderna används versaler vilket ger ett störigt intryck, som att någon står och skriker dig i ansiktet när du försöker tänka.

Men det som det verkligen handlar om – orden och bilderna – de lever och de har styrkan och självförtroendet, de väcker tankar och känslor. Och kan man annat än applådera en artist, en ordkonstnär, som opererar inom den kommersiella musikvärlden och ändå har så mycket fuck you-attityd att hon fimpar att ha en refräng på I min zon, avslutningsspåret till ep:n När du ser mig – se dig, utan istället har ett politiskt brandtal om sakernas tillstånd.

Vem spände dom här ramarna
Det finns inga ramar

Från gospel till punk – från 70-årsjubileum till 40-årsfest

Bonni Pontén i Asta Kask. Foto: Ralph Bretzer

Två spelningar på en kväll. Det ska väl inte vara några problem. Vi går ut mjukt med lite gospel och sedan trappar vi upp det med punk. Man skulle naturligtvis kunna argumentera för att det borde vara tvärt om: att punkrock är saturday night och gospel sunday morning. Om man nu tror på sådant.

Det må vara hur det vill med den saken, min lördagskväll började hur som helst med Blind Boys of Alabama – som en del kanske kommer ihåg från ledmotivet i tv-serien The Wire – på Palladium. Det 70-årsjubilerande(!) bandet med rötterna i The Alabama institute for the negro blind har sedan millenieskiftet fått ett popularitetsmässigt uppsving och deras skivor har kammat hem ett antal grammy-awards.

Paul Beasley, Ricky McKennie och Jimmy Carter i Blind Boys of Alabama.

Så är det också en rik musikalisk mylla de står i. De fyra åldrade herrarna, med ursprungsmedlemmen Jimmy Carter (ej att förväxla med den före detta presidenten) i spetsen bär med sig hela den amerikanska söderns musikaliska arv, ett arv som ekat genom de svarta pingsförsamlingarnas kyrkor, medborgarrättsrörelsemarcher och svartkrogar. Det är varmt puttrande Hammondorgel, vassa gitarrfills och ett groove som aldrig böjer ned sig, som lyfter och bär.

 

Bandet är precis sådär snortajt och elegant som man skulle hoppas. Alla får plats att skina men ingen låter sin individuella briljans skymma det högre syftet: låten och känslan. Och så har vi The Blind Boys, själva. Jimmy Carter och Ben Moore må ha lite knarriga gammelmansstämmor idag men de vet att utnyttja dem med charm och värme – och att lämna över stora delar av sången till yngre förmågor, till Ricky McKennie (65) och, inte minst, gängets vokalakrobat Paul Beasley.

Paul Beasley, Ricky McKennie, Jimmy Carter och Ben Moore.

Jag må vara en förhärdad ateist men det är inte utan att en smula av den helige ande smyger sig in i mig när de gör Amazing Grace eller funkar loss i Stevie Wonders Higher ground. Sedan kan jag tycka att en timma och en kvart är lite kort konserttid. Det innebar å andra sidan att jag hann till KB i god till att Asta Kask skulle gå på scen. Faktiskt i så god tid att jag hann se lite av förbandet Världen brinner, även om jag inte hann se tillräckligt för att recensera dem. Jag gillade dock det jag hörde och de har en sångerska med både kraft och karisma.

Det är ett band som uppenbart mår väldigt bra som vi får se. Asta Kasks nya EP:n som släpptes förra månaden innehåller några av deras allra bästa låtar. Visst är det kul att höra dem göra klassiker som Psykiskt instabil och Ringhals brinner men det är faktiskt ännu roligare att höra nya spår som Några jävla spänn (från nya EP:n) eller Världens räddaste land från 2013 års Handen på hjärtat. När de gör Den här är till er står jag i baren bredvid en man och en kvinna. Vi är främlingar för varandra men våra blickar möts och vi ler lyckligt mot varandra.

Magnus Hörnell och Bonni Pontén.

Energin finns där, liksom spelglädjen och publikkontakten. All världens djävlighet retar fortfarande upp dem och smockor delas ut ”till varje präst och var imam och varje djävla charlatan, till högerns allians och varje brun nyans” men de delas ut med ett leende på läpparna och med god fighting spirit.

Gospel och punk. Finns det någon röd tråd för kvällen? Kanske det att jag gick ut ur Palladium med en upplyft känsla och att det är med liknande känslor jag lämnar KB. Att det är musik som vill något, som manar till något. Det är inte konstigt att gospelmusiken fanns där som en viktig del i medborgarrättsrörelsen och när Blind Boys of Alabama gör I shall not be moved eller Asta Kask AB Böna och be kan det te sig som varandras musikaliska och teologiska motsatser men jag är inte så säker på att de är det.

Paul Beasley och Ricky McKennie

Världen brinner.

Mimmi Bondesson och Tobias Rogmar.

Michael Blomqvist i Asta Kask.

Med stilla pondus och värdighet


Foto: TT

När radiolegenden Mats Nileskär, Mr Soul själv, pratar om soulmusikens uppkomst i senaste numret av musiktidningen Sonic sätter han den i sammanhanget av medborgarrättsrörelsens framväxt i USA. Blues och gospel hade tappat i relevans för den unga afroamerikanska befolkningen och en ny tid behövde en ny musik:
”Musik som byggde mer på framtidstro, livslust och samtidigt samhällskritik”, beskriver han.
”Efter mordet på Marin Luther King förändrades soulmusiken över en natt och blev mörk, sofistikerad och politisk.”

Musiken var en integrerad del av medborgarrättsrörelsen. Som vi kan läsa i Skånskans intervju med Eric Bibb som publicerades idag var hans far, Leon Bibb, en av artisterna som delade scen med King i Selma, Alabama. Det var också familjebandet The Staple Singers, något av rörelsens inofficiella husband som kombinerade gospel med den nya tidens uttryck. Vid sidan om patriarken Roebuck ”Pops” Staples framträdde dottern Mavis som bandets stjärna.
Hon är i dag 78 år gammal och än visar glöden inga tecken på att falna. Sedan solodebuten 1969 har hon samarbetat med alla från Booker T and the MG:s till Curtis Mayfield och Prince. Madonna arbetade om Staple Singers gamla Respect Yourself till Express Yourself och Mavis Staples själv har dykt upp på inspelningar med Arcade Fire och Damon Albarns Gorrillaz-projekt.

När jag själv såg henne på scen för tiotalet år sedan var hon aktuell med ett album producerat av Ry Cooder med huvudsakligen sånger från medborgarrättsrörelsens dagar. Jag minns en sångerska som trots tilltagande ålder sjöng lika bra som hon någonsin gjort och det med en stilla värdighet och pondus som imponerade oerhört på mig.
Sedan dess har hon på några album samarbetat med Wilcos frontman Jeff Tweedy. Det tredje och senaste, If all I was was black släpptes i fredags och det har gått non stop i mina lurar sedan dess. Jag imponeras fortfarande av värdigheten och pondusen hon sjunger med och det blir naturligtvis inte ett dugg mindre imponerande av vetskapen om att hon närmar sig 80, en ålder då stämbanden på de flesta vokalister stelnat sedan länge.

Tweedy har sett till att hon placeras i rätt musikaliskt sammanhang, med respekt för historien utan att det för den sakens skull blir en musikarkeologisk resa in i det förflutna. I arrangemangen som andas liv och luft möter soul rock och till och med, i titelspåret, en smula disco, allt med en sådan där lite Wilco-esque vänlig ruffighet.

”Om allt jag vore var svart” sjunger Staples.
”Skulle du inte vilja veta mer än så om mig då.”

Och jag tänker på vad Eric Bibb säger i intervjun här intill:
”Även om vi har lite olika utseenden och erfarenheter så är det en bagatell jämfört med det som förenar oss.”
Förra året hedrades Mavis Staples vid en ceremoni på Kennedy Center av USA:s första afroamerikanska president. Medborgarrättsrörelsen må ha splittrats efter mordet på på Martin Luther King men resultatet av den lever vidare, även om vi just nu lever i något slags backlash-tid. Kanske är det dags för någon att i dessa svåra tider plocka upp hans fallna mantel. Och för någon att bära The Staple Singers fackla vidare.

Känslan av att se en stjärna i vardande

Foto: Ralph Bretzer

Den där känslan.

Det är en torsdagskväll i november. Malmö är vått. Det har regnat men det är för ovanlighetens skull varken särskilt kallt eller blåsigt. Man står i baren med en öl och väntar på att musiken på scen ska börja.

Så gör den det. Och det känns som att allting bara faller på plats.

Det är ett ungt begåvat band som spelar soul. I spetsen för dem en ung sångerska som bär ett tungt arv på sina axlar.

Det är svårt att sjunga soul. Inte bara rent tekniskt. Soul handlar om att projicera och förmedla känslor. Man står på jättars axlar. Man kommer att jämförs med Aretha och the Staple Singers; med Otis Redding, Marvin Gaye och Amy Winehouse.

Shirin har inte släppt sitt första album än. På Spotify finns än så länge bara en låt med henne – om man inte räknar hennes cover på Frans mello-vinnare If I were sorry. Då är det naturligtvis tufft att stå upp i sådan konkurrens.

Så mycket mer imponerande då att hon går in och äger på det sätt hon gjorde på Moriskan i torsdags kväll.

Det är den där känslan. Den där känslan av att vara i en liten intim lokal med en artist som känns förutbestämd att bli en stor stjärna.

Shirin har en självklarhet i sitt sätt att vara på scen, att tala med publiken och, framförallt, att sjunga som får mig att tro att de dagar man har chansen att se henne på så nära håll är räknade.

Hon tar Britneys Spears bästa låt, Toxic, och får den att blommat ut till något själfullt och viktigt. Hon tar Lana Del Reys Video Games, en personlig favorit, och ger den en helt ny dimension. Och framförallt hittar den perfekta balansen mellan soul och disco i Jermaine Stewarts We don’t have to take our clothes off.

Och mest imponerande av allt: hon får det att verka lätt. Som att det bara flödar ur henne, som att det bara uppstår ur tomma intet, vilket det naturligtvis inte gör.

När jag intervjuade Shirin i somras liknade jag hennes röst med Amy Winehouse och Adele. Det är naturligtvis stora ord men jag känner ändå inte att de på något sätt kommit på skam.

Med självförtroende, kraft och driv

Foto: Ralph Bretzer

Från Bronx till Sápmi. Hiphopen har färdats en lång väg från sitt ursprung. Och ändå slås jag av hur väl Maxida Märaks rötter – både musikaliskt och textmässigt – smälter samman med det de tunga beatsen.
– Jojken är en tonsatt känsla, sade Märak när jag intervjuade henne för ett par år sedan och hon upprepar det nu från scenen.

Då handlade det om att hon spelat in ett bluegrassalbum där jojken vävdes samman med sånger om det tuffa livet i de appalachiska gruvsammanhällen. Det fungerade oväntat väl. Det fanns gott om beröringspunkter mellan samernas situation, i klorna på giriga gruvbolag, och amerikansk glesbygdsbefolkning i klorna på liknande bolag.

Men hur kan något så urbant som hiphop gifta sig med något till sitt ursprung så lantligt som jojk?
Ett skäl är säkert att hiphopen redan i grunden är en form av collagemusik, en botten att stå på för det uttryck mc:n, rapparen, väljer att lägga sig till med. Och känslor har som bekant ingen nationalitet; är inte stad eller land.

Ett annat skäl är det självförtroende Märak uppträder med. Hon vet att det fungerar, att det måste fungera. Det här är vad hon vill säga och hon måste säga – och vi måste lyssna, vill lyssna. Det är säkert därför, i kombination med en berättelse som behövde berättas som gjorde att han fått bli sommarpratare och fått egen tv-serie på SVT redan innan det egentliga, stora, musikaliska genombrottet kommit.

Det är svårt att inte dra paralleller till Silvana Imam som på stora scenen förra året gjorde en av de allra bästa spelningar jag sett på Malmöfestivalen. Maxida Märak har inte nått hela vägen dit än men hon är på väg. Hon bär på samma urkraft, på samma driv och vilja. Och då glömmer man till och med att Posthusplatsen i duggregn och snålblåst är ett ganska ogästvänligt ställe.

 

”Jag känner mig som en gammal gubbe“

Shirin El-Hage har alltid siktat mot en sångkarriär. Foto: Ralph Bretzer

Med sin egensinniga nytolkning av förra årets vinnarlåt If I were sorry gjorde Shirin och Damn! succé i Melodifestivalens finalprogram.
På söndag står de på Malmöfestivalens scen tillsammans med Kristin Amparo.

Det var nog många som blev golvade där i tv-soffan. Bara 21 fyllda har Shirin El-Hage en röst som minner om Adeles fyllighet och uttrycksfullhet i kombination med lite av Amy Winehouse raspighet.
När Skånska Dagbladet träffar henne inför Malmöfestivalspelningen vill hon dock hellre tala om äldre förebilder. Om jazz och soul.
– Jag tar mycket kraft i den gamla musiken och försöker göra det till något eget. Typ Aretha Franklin och de stora namnen.
– Jag ser mig själv som en gammal judisk gubbe som tycker om jazz, som tar ett glas rom när det passar mig och när någon frågar om jag tycker om Justin Bieber säger jag, äh, det är något som barnen tycker om … jag kan inte riktigt relatera till det.

Jag tycker nästan att man hörde lite av det där jazz-freestylandet när du gjorde If I were sorry…
– Det är fint att du säger det. Då var det inte förgäves alla de där timmarna jag spenderat med att lyssna på jazzplattor. En stor cred går till bandet där också. Det är väldigt lyxigt att få spela med dem för man behöver inte tänka på om de spelar rätt, man kan bara koncentrera sig på sin grej. Det är så bra personkemi också. Jag känner mig som en gammal gubbe och hänger bäst med 40-plus-are.

Att det var på Melloscenen och med just Frans vinnarlåt If I were sorry som Shirin skulle låta sin röst bli hörd för en större publik är knappast en slump. Frans och hon är vänner, de ligger på samma skivbolag, Ystadsbaserade Cardiac Records, och en av låtens kompositörer är Fredrik Andersson som även är Shirins producent och manager, tillika medkompositör till hennes debutsingel Back to the basics som kom i våras.
– Jag har haft fruktansvärd tur och haft bra, strategiska människor runt omkring mig. Jag njuter så länge det varar men jag vill att det ska bli en lång karriär.

Samarbetet mellan Fredrik Andersson och Shirin har hållit på länge. Redan som 15-åring var hon med i den tredje säsongen av barnprogrammet Ponnyakuten där Andersson var inblandad. Till den femte och sista säsongen ville de lägga sång på programmets ledmotiv och Shirin ombads att komma och provsjunga. Redan nästa dag kom ett sms om att de ville diskutera hennes framtid. Det resulterade i ett kontraktserbjudande.
– Då var jag sjutton och ett halvt år. Jag väntade ett halvår så att jag kunde skriva på mitt eget skivkontrakt. Jag ville göra rätt från början, säger hon med ett skratt.
– Det finns tusentals unga människor som har bra röst och som har det men som aldrig får det skyltfönster jag har fått redan från början för att jag har en fantastisk manager och producent som inte bara hoppar på första bästa tåg. I och med att vi väntade så länge hann Frans vara med i Melodifestivalen och vinna. Jag hade ju inte fått den chansen att sjunga inför 60 000 på plats och miljoner framför tv:n om vi inte hade väntat. Frans har hjälpt mig jättemycket i detta och sedan har jag gjort det bästa av det jag fått.

Karriären började som sagt tidigt och vetskapen att det var sångerska hon ville bli har funnits med hela tiden.
– Det är det enda jag är riktigt bra på och som aldrig någonsin kommer att bli tråkigt för mig för det aldrig det samma. Du sjunger aldrig inför samma publik, du sjunger aldrig exakt likadant, du skriver aldrig exakt samma rader. Du utvecklas hela tiden.
Shirin kommer från en familj där i princip alla, utom hennes mormor, är läkare. Att följa de spåret har dock inte lockat henne. Hon berättar om hur bilderna från fisketuren i Norge, där familjen bodde några år, blandas med pappa kirurgens jobb-bilder. När familjebilderna visades kunde det plötslig dyka upp en krok genom ett öga eller en avhuggen hand.
– Jag tyckte alltid det var lite tråkig stämning över det. Jag har stor respekt för mina föräldrars yrke men har alltid vetat att det inte är för mig.

Närmast är det spelning på Malmöfestivalen som gäller – på söndag står hon på Posthusscenen 18.15.
Precis som i Mello är det Damn! som står för uppbackningen och hon delar även scen med Kristin Amparo, kanske mest känd för brottarhiten Min soldat, tillsammans med Albin, och hennes samarbeten med rapparen Cleo.
– Det känns väldigt tryggt att ha en så erfaren sångerska bredvid sig, hon låter fruktansvärt bra. Man känner hela tiden att man studsar av varandras energier. Jag har väldigt stor respekt för henne.
Än så länge är singeln Back to the basics och Youtube-klippet med If I were sorry de enda låtar som finns tillgängliga med Shirin. I slutet av september kommer dock förhoppningsvis en ep.

En sann ordkonstnär även som författare


sdltb8685bb-nl
Foto: Claudio Bresciani / TT

Lurarna sitter på. Jag slår mig ned med Jason Timbuktu Diakités nyutkomna självbiografi med hans debutalbum T2: Kontrakultur från 2000 i öronen. Men den får inte spela länge.
Jag har följt Timbuktu länge som musikkritiker och sett honom utvecklas från en begåvad ordkonstnär som kunde piska upp stämningen tillsammans med Chords och dj Amato på en nattklubb i Sandviken i tidigt 00-tal till dagens fullfjädrade underhållare och bandledare i Cab Calloways anda, som kan göra det samma på ett fullpackat stortorg i Malmö – och det med en pondus som gör att han kan avstyra ett uppseglande bråk i publiken med sina ord.
På många sätt är han den artist som till slut gjorde hiphopen folklig och fick den att nå ut till en bredare publik. Men det är inte det den här boken handlar om.

25-noje-timbak2
”En droppe midnatt – En familjebiografi” Författare: Jason Timbuktu Diakité Förlag: Albert Bonniers

Som den poetiska titeln skvallrar om är det inte en traditionell självbiografi Jason Diakité bjuder oss på. Det handlar inte om spelningar och skivor; karriärmässiga fram- och motgångar.
Jag byter musik till Billie Holidays Strange Fruit för att bättre ackompanjera det jag läser:

”Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”

En droppe midnatt är en djupdykning i den egna identiteten som delvis svart, delvis vit. Det är en resa från rasismen på skolgården i 70-talets Lund via 60-talets Harlem till slaveriets, segregationens och fattigdomens South Carolina. Det är slavar och medborgarrättskämpar; musiker och svarta pantrar.

25-noje-timbukBoken handlar inte bara om den rasism Timbuktus familj har utsatts för utan också vad den fått för följder i det amerikanska samhället, både psykiskt och socialt hos den svarta befolkningen.
Här och där spränger sig det senaste årens nyhetshändelser in, händelser som gett upphov till Black Lives Matter-rörelsen och rasupplopp i de svarta ghettona: obeväpnade svarta pojkar och män som skjutits till döds av poliser, massmordet i en svart kyrka i Charleston och så vidare.

Musiken i mina lurar går från Billie Holiday via soundtracket från The Black Power Mixtape till Kendrick Lamars politiskt färgade album To Pimp A Butterfly allteftersom berättelsen breder ut sig över tid och rum.

Att man är en ordkonstnär när det handlar om att skriva sång- eller raptexter gör en inte automatiskt till en god författare. Men det är Diakité utan tvekan. Det beror till stor del på att han är både reflekterande och en skicklig observatör med ett öga för detaljer som förhöjer texten.

Det är en rakt igenom gripande skildring av sökandet efter ursprung och sammanhang. Mer än Diakité själv handlar den om hans förfäder; om pappan som gifte sig med en vit kvinna och emigrerade till Lund, om den elegante farfadern som lämnade södern för storstaden New York, om anfäderna på bomullsfälten, och hur deras samlade erfarenheter blivit en del av honom.

* * *

Har det någonsin spelats in en viktigare sång än Billie Holidays Strange Fruit från 1939? Sångtexten kommer från en dikt skriven några år tidigare av Abel Meeropol. När Billie Holiday satte toner till den under sitt sista levnadsår var det fortfarande 16 år kvar till Rosa Parks skulle sätta sig på fel plats i bussen och vägra resa sig. Före hela medborgarrättsrörelsen sjöng hon om lynchade svarta kroppar som dinglade från träden i sydstaternas bris likt underliga frukter.

I sin bok om sången beskriver författaren David Margolick att Holiday var rädd när hon skulle premiärsjunga den på Café Society, en progressiv klubb i New York och stadens första verkligt integrerade spelställe. 1939 fanns knappt protestmusik så som vi känner den idag. I sin självbiografi, som Margolick refererar till, skulle hon senare beskriva det som att det var knäpptyst efter låten. Inte det minsta tillstymmelse till applåder. Sedan börjar en person klappa nervöst – och sedan klappade alla. Den legendariske skivbolagsdirektören Ahmet Ertegun – mannen bakom Atlantic Records – skulle kalla sången både för en krigsförklaring och början på hela medborgarrättsrörelsen.

Nej, Strange Fruit var inte den första protestsången. Men det var en helt ny typ av protestsång och framförd i en ny typ av miljö för sånger som manade till kamp. Nina Simone – som själv kom att spela in en version av den – skulle kalla det för ett den ”fulaste sång hon någonsin hört. Ful på det sättet att den är våldsam och sliter i inälvorna på det vita människor har gjort mot mitt folk i det här landet”.

1999 utnämnde Time Magazine Strange Fruit till århundradets låt.

En magnifik uppvisning i okuvlig vilja

14068599_10155019549863682_3386083738752046343_oFoto: Ralph Bretzer

Torsdagskvällen bjöd på en artist som tagit gigantiska kliv i karriären sedan hon sist gästade Malmöfestivalen, fredagskvällen på en annan som gjort det samma.

För några år sedan var det Gustavtältet som stod som scen för Silvana Imam. Hon hade precis släppt Svär på min mamma, det var packat i tältet och jag fann mig själv klättra på högtalarlådor för att ens ha en chans att få en bild på den person som redan då framstod som svensk hiphops stora undergroundhopp. Nu är inte Silvana Imam underground längre. Förra året delade hon Lisebergs stora scen tillsammans med flickvännen Beatrice Eli i föreställningen Vierge Moderne och nu fyller hon Stora torg på egen hand. Och med på egen hand menar jag verkligen just det.

13987500_10155019549848682_345641230992439706_oScenen är – i stark kontrast till den romerska orgie som ramade in Vierge Moderne – helt ren. Där står i och för sig en dj, men det är långt ut i kulisserna. Hon får backup här och där men det övergripande intrycket är en artist som med sin energi, sin närvaro och sina ord kompromisslöst kräver all plats som den stora nakna scenen kan erbjuda.

Till det en ljussättning som närmast är brutal i sina stenhårda kontraster. Det är en brutalism som passar fint till de stenhårda beatsen. För det kanske mest imponerande är hur Imam lyckats ta klivet från angelägenhet för de superintresserade till att bli en artist som når ut till de bredare lagren utan att kompromissa vare sig politiskt eller musikaliskt.

13698125_10155019549858682_424081509735202549_oI några intervjuer det senaste året har det framkommit en känsla av att Silvana Imam skulle tröttnat på superhjälterollen som hon klivit in i, eller tilldelats. Om det är så är det inget som märks på scen. Tvärt om framstår hon verkligen som den naturkraft som gett namn åt hennes senaste platta.

Det är faktiskt en rätt magnifik uppvisning i okuvlig vilja, såväl som i knivskarp formuleringskonst. Stundtals är det dessutom rätt rörande; som när fansens reaktioner när de får komma upp på scen under Svär på min mamma eller när hon får syn på sin kusin, som hon inte träffat sedan hon var i Syrien, i publiken.

14047328_10155019550203682_6415172013017843688_o

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×