Soulhopp med känsla för drama

På torsdagen, av alla dagar, när nyheten om Aretha Franklins bortgång just nått oss, känns det extremt passande att se ett av Sveriges riktigt lovande soulhopp på Malmöfestivalens Gustavscen. Inte för att det inte hade varit en relevant sysselsättning vilken dag som helst.

För de flesta av oss klev Malmösångerskan in i våra medvetanden när hon för ett par år sedan tolkade Frans mellovinnare If I were sorry som mellanaktsnummer i Melodifestivalen på ett sätt som nästan fick klockorna att stanna. Sedan dess har hennes debutalbum, Almost lover, kommit ut och tankarna gick direkt till storheter som Amy Winehouse och Adele. Det är referenser som på intet sätt kommer på skam på scen.

Shirins röst är uttrycksfull och säker och hennes sätt att använda den fungerar lika väl med full kraft som när hon tar ned det till något mer intimt. Hom har också en känsla för drama i sin sång och sina låtar som, vid sidan om Adele och Winehouse, får mig att tänka på Shirley Bassey och James Bond-filmslåtar. Det är stora ord i min bok. Stora och välförtjänta.

Över huvud taget finns det en övertygande säkerhet, såväl i hennes sätt att vara på scen som i hennes sätt att sjunga, i låtarna och hennes medmusiker. Hon har en självklart avspänt sätt att prata med publiken som är väldigt symptaiskt. Det bådar gott för framtiden. Så gör också det osläppta smakprovet på vad som komma skall vi fick höra.

När jag såg henne senast var det i baren på Moriskan. Då skrev jag att det förmodligen var sista chansen att se henne i ett så litet och intimt sammanhang och det står jag fast vid. Sedan debutsingeln Back to basics kom för ett år sedan har det gått fort och jag ser ingen anledning till att det inte skulle fortsätta göra det.

Smockfullt när Timbuktu kom tillbaka till festivalen

Timbuktu och Damn! å ena sidan och Malmöfestivalen å den andra är något av en match made in heaven. Under några år kändes det nästan som att de var festivalens husband och Stortorget har stått som skådeplats för några riktigt magnifika funkfester med dem. Särskilt minns jag hur Jason Diakité på ett ypperligt sätt, med sina ord, avstyrde ett bråk i publiken (var det 2012?).

Men nu är det några år sedan sist – 30-årsjubileumsfestivalen 2015 – och Jason säger själv från scenen att han knappt kan minnas när det var så långt mellan spelningarna på festivalen. Att de är efterlängtade går inte att ta miste på. Jag kan knappt minnas när jag senast såg Stortorget så fyllt av folk senast. Att ta sig fram till fotografingången vid scenens ena hörn är något av ett projekt och att ta sig ut från torget – jag kunde tyvärr inte stanna hela spelningen eftersom jag skulle se Sarah Klang – ska vi bara inte prata om: det var packat en bra bit in på gågatan.

Igår kallade jag i min recension Silvana Imam för Sveriges största hiphop-artist. Man ska vara försiktig med den typen av utsagor, där man kallar någon den största eller bästa. Det är naturligtvis på ena eller andra sättet subjektivt. Det var naturligtvis mycket mer folk på Timbuktu än på Silvanas spelning men på något sätt känns det som att Timbuktu transcenderat sin genre. Inte minst tillsammans med Damn! är det mer än hiphop; det är soul och det är funk; det är liv och det är dans. Det är Public Enemy, George Clinton och Cab Calloway i ljuv förening. Och det skojar man inte bort.

Är det Jason eller Silvana som är Sveriges största hiphop-artist? Spelar det någon roll? Knappast. Det finns plats för båda på toppen.

Silvana bara bättre och bättre

Silvana Imam imponerar. Igen. Jag har sett henne live fem gånger och varje gång har varit bättre än den förra, möjligtvis med undantag av Vierge Moderne-föreställningen där hon samarbete med sin flickvän Beatrice Eli och som led av att vara en engångsgrej.

Inför spelningen på Malmöfestivalens stora scen har hon tappat rösten och har käkat cortizon-tabletter för att trots allt kunna genomföra showen. Och som hon gör det. Det är kaxighet och värme, politik och känslor om varandra. Visst hörs det att rösten är sliten, att energin inte ter sig så outtömlig som den brukar men det spelar ingen roll. Hon är där och hon har publiken i sin hand.

När jag intervjuade henne för några dagar sedan berättade hon att det var som att hon föddes som artist när hon släppte ep:n När du ser mig – se dig. I samma veva såg jag henne för första gången när hon uppträdde i ett nästan otäckt fullpackat Gustavstält på Malmöfestivalen.

Hon hade då hittat fram till sin artistiska röst, vad hon ville säga och hur hon ville uttrycka det. Hon hade gjort det genom att söka bli den röst hon själv hade saknat när hon växte upp. Det var naturligtvis en felberäkning  från Malmöfestivalens sida att då sätta henne på en liten tältscen men det visade med all önskvärd tydlighet vilket gigantiskt hål hon hade att fylla; hur många hade väntat på just den här rösten som sade de här sakerna på det här sättet.

Fyra år har gått sedan När du ser mig – se dig. Under de fyra åren har Silvana Imam utvecklats till landets kanske största hiphop-artist. De små tältens tid är förbi nu är det de stora scenerna som gäller och Imam har såväl karisman som pondusen och budskapet att fylla dem.

Jag ska inte gå in så mycket på musiken och texterna. Jag recenserade henne på Lundakarnevalen i maj och jag recenserade coffeetableboken med bilder och texter som kom tidigare under våren. De recensionerna finns längre ned i bloggen. Några saker vill jag ändå säga:

Den första är att Silvana Imam har utvecklats till en alldeles strålande estradör. Visst, hon har sin maskot Helig och sin dj med sig på scenen men det är ändå hon som själv äger scenen och – inte minst – publiken.

Hon har en alldeles strålande i kommunikationen och kontakten med publiken, även om jag misstänker att en och annan ordningsvakt och scenarbetare tyckte att idén att släppa upp tio personer ur publiken till finalen med Svär på min mamma var sådär. Tio personer som blev hundra som blev något som närmast kan beskrivas som en fullskalig scenrusning.

Den andra är att det ytterst sällan är en bra idé att köra samma låt två gånger på en spelning. Det fungerade den gången Bruce Springsteen körde Twist & shout två gånger efter varandra på Ullevi eftersom det var under den låten som arenan en gång havererat. Och det fungerar när Silvana Imam kör nya Vikken då, en låt som kommer att bli ett riktigt livemonster vad det lider.

Och sedan måste jag återigen, liksom jag gjorde i min recension av spelningen på Lundakarnevalen, hylla Simone, låten som är en hyllning till hennes systerdotter, som är bland det finaste jag hört.

Du är varm som en sommar i Syrien
Hård som en vinter i Litauen
Rötter från Teheran till Aspudden
Vart du än hamnar, du har allt i dig
Ser du himlen ändrar färg nu
Tror den speglar sig i dig typ
Hur den ljusnar när du vaknar
Mörkare på natten när du sover
Finns ingen som Simone
Fråga solen, fråga månen

Silvana Imam har hittat sin röst

Efter en längre bortorvaro från livescenen är Silvana Imam tillbaka i Skåne för andra gången på bara ett par månader.
Imorgon tisdag spelar den hyllade rapparen på Malmöfestivalens stora scen.

Till tonerna av då nya singeln Vikken Då dansade Silvana Imam in på scenen på årets Lundakarneval. Hon hade varit borta från livescenen länge, ända sedan den triumfatoriska spelningen på Malmöfestivalen 2016.
Därmed inte sagt att hon inte märkts av däremellan. En coffee table-bok med bilder, låttexter och reflektioner kom i våras och en omtalad film har gjorts om henne. Dessutom kurerade hon utställningen Nonsense Warrior på Scenkonstmuseet i Stockholm.

Alla tecken, där på Lundakarnevalens scen, visade på en hungrig artist som längtat efter sin publik lika mycket som den längtat efter henne.
Ett album, Helig moder. skulle ha släppts då i anslutning till turnépremiären men det kom aldrig. ”Det är framskjutet” hette det från skivbolaget. I själva verket hade Silvana Imam bestämt sig för att inte släppa det. Men sedan dess har hon vacklat i sitt beslut.

– Jag har förmodligen ändrat mig, säger hon. Som det ser ut nu reduceras vi artister till streams. Jag vägrar spela efter skivbolagens regler. De bryr sig inte om artisterna och jag tycker om att spela live och vill uppleva de här låtarna med min publik. Det är det som är det viktigaste för mig, att möta publiken, spela låtarna och känna dem.
Men:
– Det är väldigt många som har skrivit till mig och undrat: vi som inte vågar gå på spelningar, som inte har råd att gå på spelningar och vill lyssna – vad ska vi göra? Och det är jätterelevant.

Så vi kan hoppas på att den kommer snart?
– Ja, inshallah! Mycket snart.
Silvana Imam debuterade 2013 med albumet Rekviem, en lite sökande skiva som inte är alls lika hård som mycket av det som hon har släppt senare.
– Rekviem var en ganska lugn skiva. Jag hade inte riktigt kommit ut för alla och var lite rädd för att prata om det jag pratar om nu.
Året därpå släpptes ep:n När du ser mig – se dig, med bland annat låten Svår på min mamma, och den känns på många sätt som en nystart. Soundet var hårdare och mer definierat, texterna hade hittat den form som skulle bli Silvanas.

Samma år spelade hon för första gången på Malmöfestivalen i ett fullpackat Gustavtält. Redan då var det tydligt att hon hade blivit en ikon och ledstjärna för många, inte minst unga homosexuella tjejer.

– Det är läskigt att vara den första som gör någonting men när jag sedan ändå började göra det så det var lite som att det var då som jag föddes som artist. Det här var det jag ville göra och säga. Jag blev lite mer ärlig och öppen.
– När Rekviem spelades in så pluggade jag fortfarande och spelade in i min lägenhet. Inte för att kasta den under stolen men jag hade inte hittat mitt sound och mina texter än.

Du har kommit att bli något av en förebild för många …
– Jag förstår det. Det var inte min avsikt men jag förstår att många känner så. Jag går inte in och tänker att nu ska jag vara en förebild, det är att lyssnarna som får definiera vad jag är för dem. För mig är det väldigt viktigt. Det är många som gör anspråk på att vara det ena eller andra men det blir fel, tycker jag.
Kan det bli tungt att bära den rollen att så många ser upp till dig?
– Nej. Jag är mig själv. Det här är konst. Det här är samhällsförändring genom konst. Det är mer än musik. Jag har gjort det här i fyra år och kommer att fortsätta göra det som känns bra för mig. Därför är det inte jobbigt.

Den karaktär som träder fram i Silvana Imams texter är urstark, på gränsen till kaxig, och den styrkan kommer från henne själv.
– Det är en del av mig och en del av mig är väldigt stark, tack och lov. Artisten är hundra procent jag men jag är inte … jag går inte runt och är artist hela tiden. Det hade varit jättejobbigt för alla.

Hon värjer sig för begreppet politisk musik. Det handlar inte om politik, menar hon, det är mer än så: det handlar om livet, Vägen till sitt uttryck fann hon genom ett sökande efter något hon själv saknat.

– Jag har tänkt tillbaka mycket på vad jag lyssnade på när jag var liten och vad jag saknat i mitt musikarkiv och förebilder jag inte hade, texter som jag inte hörde och bestämde mig för att själv bli den jag ville lyssna på nära jag var liten.

Det låter som en väldigt medveten strategi.
– Det är inte en strategi, det handlar bara om vad jag vill rappa om. Jag gick tillbaka och tänkte: Vad vill jag säga med min musik?
För någon som inte har lyssnat på dig: Vad är det du vill säga med din musik?
– De får nog lyssna på min musik. Jag vill säga väldigt mycket och det går inte att sammanfatta i ett intervjusvar. Det vore orättvist mot mig själv, min musik och min konst.

Silvana Imam har en mångfacetterad bakgrund. Hon föddes i dåvarande Sovjetunionen med en littauisk mamma och en syrisk pappa. Hon är uppväxt i Sverige och har under en period bott i USA.
– Jag tror att det har påverkat mig som artist på alla sätt. Min slutsats i livet kommer från därifrån, hur jag tycker att saker och ting borde ligga till bygger på att jag är så mångkulturell som jag är.

Vad är det som driver dig?
– Kärleken till allt det här. Jag älskar att göra det jag gör. Att träffa människor och se deras reaktioner. Jag älskar att uttrycka mig. Jag tror att det är det som driver mig. Jag vet inte vad jag skulle göra annars. Om jag inte skulle göra det här skulle jag uttrycka mig på annat sätt men nu hittade jag min form.

Klangs röst griper tag

Minifestivalen Queens of Pop har precis dragit igång på Sofiero med spelningar av Julia Adams och Sarah Klang. Himlen är ovant grå och det kommer till och med några droppar uppifrån, inte tillräckligt för att kalla regn, kanske, men det känns ändå liye skönt.

Sarah Klang har en sådan där röst som bara griper tag om själen. Personlig och knivskarp, med perfekt kontroll, kräver den uppmärksamhet.
Utan att egentligen röstmässigt låta som Dusty Springfield lyckas hon träffa den där allra blåaste sidan hos den brittiska sångerskans blåögda soul.

Sweden’s saddest cowgirl kallar hon sig på turnéaffischen och utan att blanda in alltför mycket country i musiken är det, känslomässigt, en träffande beskrivning. Det låter förödande vackert och sorgset. Det kan inte ens ett stundtals hackande PA förstöra.

På något sätt känns de där grå molnen som en passande inramning. Sarah Klangs musik känns inte riktigt rätt i strålande solsken. Allra bäst hade det naturligtvis varit efter mörkrets inbrott eller inomhus på en klubbscen.

 

* * *

Den forna Little Marbles-sångerskan Julia Adams har tagit npgra rejäla kliv sedan jag såg henne senast, på Malmöfestivalen för ett par år sedan. Den här gången har hon med sig ett helt band och inte bara en elektronisk bakgrund, en starkare låtkatalog. Dessutom känns hon säkrare på scen och framför allt: de där sura tonerna som drog ned intrycket på den spelningen lyser med sin frånvaro. Det bådar gott inför hennes kommande debutalbum i eget namn.

* * *
Min kollega Peter Eliasson recenserar hela Queens of Pop här, med bilder av undertecknad.

Basen tar över Folkets park

General Knas och Dennis Marko.

Imorgon kommer basen att ljuda tung över Folkets Park i Malmö när endagsfestivalen Baskalas går av stapeln. Det är den urbana musiken, med hip hop, reggae och dancehall, som står i fokus.
– Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.

På den här sidan av millenieskiftet har reggaescenen i Sverige växt sig allt starkare. När 00-talet var ungt regerade akter som Svenska Akademien, Looptroop och Helt off!. Nu har en ny generation tagit över som rör sig i utrymmet mellan hip hop, reggae och dancehall och det är den som ikväll ställer sig på Folkets parks scen.

Det är andra gången för det som är tänkt att bli en ambulerande turné. Premiären var den 5 maj i Norrköping och det här är första gången man kör utomhus.
– Vi ser väldigt mycket fram emot att komma till Malmö som är hemstad för många av artisterna. Det är samma bas som i Norrköping men vi har bytt ut lite för att ge det mer lokal förankning för att få med artisterna vi har på hemmaplan, säger Dennis Marko som är en av arrangörerna.
– Det finns mycket gör-det-själv-känsla inom hip hop och reggae-kulturen och det har vi byggt vidare på, säger Ivan Olausson-Klatil, för reggaepubliken mer känd som General Knas, och fortsätter:
– Vi har försökt samla de bästa artisterna för att göra en ambulerande turné. Det första året testar vi ett par stycken spelningar men vi har tänkt att till nästa år ska vi försöka göra en rikstäckande festivalturné. Det är för att vi tycker att utbudet är lite skralt på de vanliga mainstreamfestivalerna och sedan är det roligt att göra sin egen grej där man få styra det själv.

Baskalas är ett samarbete mellan Ivan och Dennis bolag Reggaestrerad, det göteborgska skivbolaget Swing Kids och Link Up som arrangerar den stora reggaefestivalen Öland Roots.
Istället för att göra en renodlad reggaefestival, som till exempel Öland Roots har man valt att sätta fokus på de djupa tonerna som känns i kropp och själ.
– Det gör vi för att det är så jäkla fett. Basen är det som får igång kroppen på riktigt. Det sker mycket på ytan, i melodierna där uppe. Men i reggae och hip hop satsar vi mer på det som träffar i mellangärdet. Basen ska vara tung och träffa direkt i hjärtat och mellangärdet. Vi har ett bra system här och har satt in lite extra basar också till imorgon (läs: idag), säger Ivan.
– Liveupplevelsen är väldigt viktig. Visst, vi har de bästa artisterna som är på scenen men det är även riktigt duktiga tekniker och bra teknik så att upplevelsen ska bli så bra som möjligt, säger Dennis.

Blandningen av artister har varit viktig. Här finns Labyrint, ursprungligen från Uppsalaförorten Gottsunda men numera bosatta i Stockholm, med sin politiskt färgade blandning av hip hop, reggae och dancehall, här finns dancehallsångerskan Etzia från Göteborg, sångerskan Ayla, dj:n Eka Scratch, dancehallartisten Antonio D och rapparen Lazee, alla fyra från Malmö. Och så är det General Knas själv, som uppträder tillsammans med Hot this year band.
– Det var viktigt att hitta en bra mix av olika genrer, olika åldrar, av tjejer och killar. Att man introducerar musik för nya målgrupper. Hela konceptet bygger på att vi vill främja musiken och främja scenen.
– Och vi vill trycka på hip hop och reggae. Det är två av de största genrerna. Om man kollar globalt sett så har hip hop gått om rock nu i streamingsiffrorna och det speglas inte i liveutbudet eller i tv. Där vill vi dra vårt strå till stacken och professionalisera och bygga upp genren, säger Ivan.

Bland tankarna inför framtiden finns möjligheten till att köra ett nostalgipaket med bland andra Svenska Akademien men nu är det alltså samtiden som gäller.
– Det bästa ‘03! Det skulle säkert dra folk. Men i år presenterar vi det nya. Etzia är en av de bästa urban-artisterna överlag som inte har kommit ut tillräckligt. Hon är charmig, har star quality och fantastiska texter. Vi tänker så när vi bokar, att försöka få in artister som förtjänar lite extra shine, säger Ivan.
– Det är samma med Ayla, vilken jäkla artist! Hon vill göra det på sitt sätt, köra independant rakt av. Det är lite genialiskt. Man hör att det händer grejer i hennes huvud när hon skapar musik, säger Dennis.
– Lazee har ett set på en timma där han dels kör sin egna musik och dels bjuder in många av Malmös urbana akter, allt från folk som rappar till danscrew och dj-battles. Jag tror att den showen kommer att bli jäkligt fet.

En hyllning till Mavis Staples


Bästa, bästa, bästa Mavis Staples.

Det här är inte en recension av hennes spelning på Kulturbolaget igår kväll. Det här är en hyllning. En rättmätig sådan.

Mavis Staples, som fyllde 79 för en vecka sedan, bär musikhistorien inom sig. Hennes karriär har varat i närmare 70 år. Med familjebandet The Staple Singers, där hon utvecklades till den stora stjärnan, tillsammans med pappa Pops Staples, var hon en central del av den afroamerikanska medborgarrättsrörelsen på 60-talet, ofta på samma scen som Dr. Martin Luther King. Det arvet lever vidare i hennes musik. Liksom hela den afroamerikanska musikhistorien.

Hon blir ledd uppför trappan till KB:s scen. Men om det var någon som oroat sig för att hon inte skulle ha rösten kvar längre – och det hade inte varit något konstigt med det, inte många vokalister håller när de närmar sig de 80 – så släppte sådana tankar snabbt.

Nog låter den lite rossligare än när jag såg henne senast, för tiotalet år sedan, men det klär musiken alldeles utmärkt och Staples vet att använda stämman så att hon får ut det mesta av den.

Hon är en publikdomptör av rang. Stilen känns igen – den följde med från de svarta pingstförsamlingarna i den amerikanska södern när fattiga svarta lämnade landsbygden för Chicago, Staples hemstad. Det är som att vara med på ett väckelsemöte, men istället för Gud handlar det om fred och kärlek; kamp och medmänsklighet. En rimligare värld, helt enkelt.

Det är lätt att förstå varför den här musiken fick en så stark roll för medborgarrättsrörelsen.

Hon för sig med en vänlig värdighet och utstrålar såväl glädje som humor och pondus. Hennes band är en väloljad maskin, så tajt och svängig att det lämnar utrymme för lek – inte minst från kapellmästaren och gitarristen Rick Holmstroms sida. Holmstrom är en synnerligen underhållande uppenbarelse i sig själv, såväl i sitt minspel som i samspelet med Staples och sitt fullständigt briljanta sätt att traktera sitt instrument.

Med en så lång karriär kan man naturligtvis ha synpunkter på låtval – tyngdpunkten ligger på de senaste åren skivor, producerade av Jeff Tweedy från Wilco – men jag tycker att det i sammanhanget vore futtigt att klaga på det, inte minst som nyare låtar som Build a bridge och Who told you that står sig så väl mot gamla örhängen som Staple Singers Touch a hand, make a friend från 1973. Ett par mycket väl valda covers, Buffalo Springfields For what it’s worth och, framförallt, Talking Heads Slippery people fyller väl sin plats.

Det är svårt att hitta jämbördiga att mäta henne mot. Det skulle vara Aretha Franklin eller Nina Simone i så fall. Simone är död och det får väl betraktas som ganska osannolikt att man någonsin skulle få se Aretha. Dessutom känns det som väldigt länge sedan hon gjorde någon relevant musik. Mavis Staples senaste, och mycket lyckade, album kom i november förra året och på scen levererar hon på en enormt hög nivå.

”Älska, dansa, slåss.”

Foto: Ralph Bretzer

”Älska, dansa, slåss.”
Med de orden säger Maxida Märak att hon vill lämna oss. Solen skiner över Lundakarnevalens sista dag och kanske är det i sammanhanget lätt att för en stund glömma kampen för en rimligare värld. Men kanske är det också då man bäst behöver en påminnelse om hur väl den kampen behövs här och nu, på så många plan.

Två av söndagkvällens akter på karnevalens stora scen gör verkligen skäl för devisen ”älska, dansa, slåss” om än på ganska olika sätt. Maxida Märak är en uttalad aktivist: för samers och andra ursprungsbefolkningars rättigheter, mot rasism och homofobi. Silvana Imam är mindre agitatör men minst lika politisk genom sitt sätt att vara och sina ord.

Själv känner jag att det är så jäkla skönt när artister tar till vara den plattform och det utrymme de fått, eller kanske snarare kämpat sig till, genom att stå upp för det man tror på.  Men det är inte allt. Allt det hade varit vällovligt men inte burit någonstans om de inte haft musiken att backa upp det med.

När jag intervjuade Maxida Märak för en dryg vecka sedan var hon noga med att understryka att musiken kommer först. Det är ingenting som det finns någon anledning att betvivla när man ser henne på Lundakarnevalens scen. Hennes låtkatalog växer stadigt och hon har en dynamik som imponerar.

Hon målar med en välfylld palett. Hon glider sömlöst mellan jojk, sång och rap och är precis lika bra i ett benhårt nummer som Matrix som i mjukare och känslosammare Andas eller Det blåser på månen. Som bäst är hon dock, tycker jag, när hon släpper fram sin allra argaste sida i Backa bak. Å andra sidan hade den inte varit lika effektfull utan den där dynamiken som uppstår gentemot de mjukare numren.

På scen har Maxida Märak en självklar pondus och vet att äga både scen och publik. Det sitter i blicken, i rörelsemönstret och rösten, i momentumet hon arbetar upp. Mellansnacken är många och fyller väl sin plats. Stundtals är det smärtsamt som när hon berättar hur hennes syskon Timimie ringer upp henne efter att hen blivit grovt misshandlad av sin dåvarande sambo.

Jojken hon skrev om det – Baseball bat – är vacker och suggestiv men bär på ett underliggande raseri. Hon säger att hon ville slå ihjäl syskonets sambo med ett basebollträ. Och man tror henne.

Märak avslutar med Vill ni se en stjärna och det är knappast något tvivel om att hon är en stjärna i uppåtgående. Det samma kan sägas om Silvana Imam. Sist jag såg henne var på ett välfyllt Stortorget under Malmöfestivalen 2016. Sedan dess har jag gått och grämt mig över att jag var för snål med betyget. Jag satte en fyra, det borde ha varit en femma.

Det var en lysande spelning men fasen vet om hon inte till och med är ännu bättre här och nu. Sommarens turné har inte dragit igång än och det känns att hon är rejält spelsugen. Lika taggad är uppenbarligen publiken – det är packar framför Stora scenen – och stämningen går nästan att ta på när hon flyger in på scenen till röjiga nya singeln Vikken då.

Hon har en tillsynes outsinlig energi när hon studsar fram på scenen och hetsar publiken och det är svårt att inte ryckas med. Musiken är stundtals stenhård och texterna (mer om dem i ett tidigare blogginlägg) är stundtals kaxiga på gränsen till hybris men det kontrasteras av den värme Imam själv utstrålar, inte minst i spelningens allra finaste stund när hon kör Simone, den förtjusande kärleksförklaringen till hennes nyfödda systerdotter.

Älska, dansa, slåss. Är det inte vad all musik, all konst, egentligen borde handla om? Vad var det Emma Goldman sa? Om man inte kan dansa till det är det inte min revolution.

“Kul att få vara det svarta fåret”

Maxida Märak på Malmöfestivalen förra sommaren. Foto: Ralph Bretzer

Den samiska rapparen, jojkaren och hiphop-producenten Maxida Märak har haft en stadigt stigande stjärna de senaste åren.
Med ett bejublat framträdande som mellanakt i Melodifestivalen tog hon sannolikt nästa kliv i karriären och på söndag står hon på Lundakarnevalens scen.

Det var en riktig show stopper. Om det finns något att ta med sig från Andra chansen i årets Melodifestival var det utan tvekan Maxida Märaks mellanaktsnummer. Zarah Leanders Vill ni se en stjärna – ursprungligen framförd av henne 1929 i en Ernst Rolf-revy – i omarbetad hiphoptappning och med en text som både lyfter kvinnokampen och, mer subtilt, ursprungsbefolkningarnas kamp. En textreferens till Tårarnas väg i Melodifestivalen? Det var det nog inte många som förväntat sig.

Och visst var hon själv först lite skeptisk när hon fick förfrågan om att vara med.
– Melodifestivalen är ju ett ganska speciellt koncept och det är ganska otippat med mitt namn i det sammanhanget, säger Maxida Märak. Men vi sa att så länge vi får fria händer när det gäller numret och vi kan stå för det till 110 procent så är det skitkul.
Möjligheten att nå ut utanför sin egen upparbetade publik och få fram sitt budskap till andra än de som redan håller med spelade också in i beslutet att tacka ja.
– Jag kan stå och prata inför samer hur mycket som helst, de tycker ju redan likadant. Och så kändes det jäkligt kul att komma in i ett sådant kommersiellt och svenskt och folkligt sammanhang och få vara det svarta fåret i gruppen – det är ju roligt!

Vad fick dig att fastna för just Vill ni se en stjärna?
– Den är kaxig och kul: jag är en stjärna, titta på mig – det är häftigt med tanke på när den är skriven. “Ingen man ska få göra brud av mig”. Den har så många år på nacken och känns ändå så aktuell idag. I hela metoo-rörelsen och allt som har hänt så var det så självklart att den där låten skulle tolkas igen.

Musiken har gett Maxida Märak en plattform för att nå ut med sina politiska budskap. Men det är inte för att driva politik som hon gör musik.
– Jag skapar musik för att jag älskar musik. Det är mitt extraspråk, min förlängda arm. Att politiken skulle färga min musik var ofrånkomligt, det är bara så jag är och det är så jag tycker att alla borde vara. Jag tycker att alla har ett privat ansvar.
Tycker du att artister i allmänhet tar för lite ställning?
– Inte bara artister. Jag menar inte att alla behöver vara som mig, så tydliga, det kräver jag inte av folk. Men vi lever i ett klimat där vi har en annan typ av kändisar, med sociala medier, influencers, bloggar och så vidare, som har fruktansvärt stor makt och som har erövrat en hel generation som ska gå och rösta nu för första gången. Man sitter på episka positioner att kunna driva vissa positioner i rätt riktning och så väljer man att inte göra det. Det gäller miljöfrågor, metoo-frågan, antirasistfrågan, varför sd har blivit så stora… Där hade man kunnat ta ställning och det gör inte folk med makt idag. Det är fegt.

 

Från jojk och hiphop till bluegrass och Zarah Leander. Maxida Märak har ett eklektiskt uttryck som hämtar inspiration från många håll. Ändå är hon mån om att poängtera att det är just hiphop-artist och hiphop-producent hon är.
– Jag battlar lite med det där för jag får höra det rätt ofta. Det är inte helt positivt att verka för spretig som artist.
– Att jojken kommer in är väl för att jag som ung kände att jag sökte en genre där jag som same också inkluderades utan att vara stereotyp. Jag ville ta jojken från världsmusikscenen till klubbscenen.
– Det är kanske därför jag särskiljer mig lite grann från andra hiphopartister, att jag i mina grundelement, där jag kommer från rent musikaliskt, är ganska annorlunda. I min familj var det mycket folkmusik och punk. Det är man ju omedvetet influerad av. Hiphopen fann jag på egen hand. Allt går hand i hand.

Hiphopen kom in i Maxidas liv på lågstadiet. En morbror var delägare i en musikaffär och brukade skicka singlar till henne. Så upptäckte hon Busta Rhymes, TLC och Michael Jackson. Hon älskade att stå på scen, att uppträda på roliga timmen i skolan, att anordna egna shower.
– Jag har haft privilegiet att faktiskt komma från en familj som har uppmuntrat det. Min mamma är gammal dansare och skådis och min morfar är erkänd jojkare och mina mostrar och min morbror har jobbat med musik.
Från början var det dock teatern som lockade. Hon blev skådespelare innan hon sadlade om. Hon började producera musik när hon var mammaledig med sin dotter.
– Det är många man träffar som är 12 år när de får den tanken och sedan släpper de inte den. Jag har inte haft den här jakten på att lyckas med musiken utan kom underfund med att det var det jag ville göra när jag var ganska gammal – 24 år.

På söndag står Maxida Märak på Lundakarnevalens scen och sedan rullar sommarens högsäsong igång för livespelningar. Ett nytt skivkontrakt skrevs på under våren och Maxida Märak håller som bäst på att åka mellan olika städer och studios för att spela in.
– Vi ska släppa en massa nytt här till sommaren och sedan under vintern, är det tänkt, kommer ett större släpp.
Ett album?
– Vem vet?, säger hon med ett skratt
– Nu gäller det att skriva så mycket som möjligt att jag har ett så stort urval som möjligt att välja bland. Det tar ju sin tid. Jag spelar ju live också varje vecka och har småbarn och jobbar med massa andra grejer – lite tv hit och lite radio dit.

* * *

Om var hennes driv kommer ifrån…
– Den ständiga jakten på lycka, tror jag. Jag hatar bilden av den deprimerade konstnären. Jag försöker verkligen hitta mina ljuspunkter i livet och det som gör att man vill vakna på morgonen. När man hittar någonting som musiken, som gör att man lever hela tiden, det sporrar en att försöka leva i den ljusa biten. Det mörka kommer ändå varken man vill eller inte. När man sliter hårt så ger det resultat och de fördelar man får i det här yrket väger alltid över alla nackdelar.

Om framgång…
– Jag ser inte pengar som framgång. Pengar ger frihet men man behöver inte hur mycket som helst. Jag vill vara ekonomiskt oberoende för jag vill slippa att tänka på vilka uppdrag jag bör välja och vilka uppdrag jag inte bör välja. Då skulle jag kunna åka runt och bara hjälpa människor och ha det fett och sitta på Grönland och producera musik i tre veckor i stället för bara en vecka.

Om att sitta på Grönland och producera…
– Jag har varit där några gånger. Jag blev tillfrågad. Det är en av de bästa grejerna med att tillhöra ett urfolk. Även om vi procentuellt i olika länder brukar tillhöra en minoritet så håller vi kontakt i den stora världen. Urfolksvärlden är väldigt stor och då får man jätteroliga uppdrag och spelningar runt om i världen.

* * *

Fakta: Maxida Märak
Född: 1988 i Skarpnäck
Bor: Just nu i Stockholm. När dottern ska börja i skolan kommer hon att dela sin tid mellan huvudstaden och Jokkmokk där hon har sina rötter.
Gör: Rappare, hiphop-producent, människorättsaktivist, skådespelerska, manusförfattare.
Har samarbetat med: Bland andra: folkrockgruppen Garmarna (låten Över gränsen), Bluegrassbandet Downhill Bluegrass Band (albumet Mountainsongs and other stories), rockbandet Mando Diao (låten Love live forever – officiell vm-låt för skid-vm i Falun 2015).

Fotnot: Tårarnas väg – the trail of tears – är den vandring som de tvångsförflyttade stammarna av den amerikanska ursprungsbefolkningen tvingades till från öster om Mississippifloden till det som idag är till ett område i dagens Oklahoma på 1830-talet. En mycket stor andel av dem dog längs vägen.

En estradpoet med ikoniska kvaliteter

Silvana Imam på Malmöfestivalens stora scen 2016. Infällt omlaget till nya boken. Konsertfoto: Ralph Bretzer

 

Så kyss mig bränn mig bit mig blodig
Du är otrolig
Riv mig ta mig ge mig blodsmak i munnen
Slit ihjäl mig
Gör det fucking värt det
Vad är jag annars här för

Smaka på orden. Läs dem högt. Hör hur orden driver beatet, skapar sin egen underförstådda frasering. Det är köttiga ord, ord som kräver sin plats, ord som går all in.

Jag skulle inte säga att Silvana Imam är Sveriges bästa rappare. Det finns många som har bättre flow i traditionell mening, men frågan är om svensk hiphop någonsin fått fram en sådan talang på Ordet.

 

Utan några som helst likheter i övrigt får hon mig att tänka på Cornelis Vreeswijk i det att han kom till Sverige som invandrare och lyckades förnya inte bara den svenska visan utan även, genom det, det svenska språket. Silvana Imam kom förvisso, till skillnad från Vreeswijk, till Sverige redan som litet barn men förnyar språket gör hon definitivt och det med en självklar pondus och stilistisk säkerhet.

Säg till dagen att jag lever nu
Säg till natten att i natt ska vi fucka ur
Säg till dom som aldrig fått nåt sagt
Självförtroende är pengar fitta krig och makt.

Jag ser henne nästan mer som en estradpoet än en rappare. Orden har sådan kraft att de inte sällan avskalade beatsen får stå i andra rummet även om de hamras ut ur en enorm PA-anläggning över en mångtusenhövdad publik. Därför är det intressant att se dem stå på egna ben. Utan Imams sceniska karisma, utan musiken, utan en dyrkande publik som ser henne som en ledstjärna, inte minst för unga homosexuella kvinnor men också för vem som helst som känner att hen inte passar in.

Helt ensamma står de nu inte, orden. “Silvana” (Norstedts) är en tjusig coffeetable-bok som vilar minst lika mycket på ett digert – och ofta väldigt bra – bildmaterial från hela livet – från uppväxten i Jakobsberg till Silvana på och bakom scen och tillsammans med flickvännen Beatrice Eli. Det är bilder som visar en artist väl medveten om – och ibland störd av – sina ikoniska kvaliteter. Men varför får vi ingen information om vad vi ser på bilderna, var de är tagna och när?

Vi får däremot inskjutna handskrivna sidor där hon reflekterar över livet och sina texter. Det är fascinerande läsning. Texternas hybris ställs här mot självreflektion. Det skulle vara spännande att se henne lägga ut texten i längre form. 31 år kan ju vara lite ungt för en självbiografi, men en dag så …

Jag stör mig lite på layouten, vilket inte är helt oviktigt i en bok av den här typen. För små marginaler kombineras paradoxalt nog med för mycket luft och ett inte jättesnyggt typsnitt. Där text används som designgrepp bland bilderna används versaler vilket ger ett störigt intryck, som att någon står och skriker dig i ansiktet när du försöker tänka.

Men det som det verkligen handlar om – orden och bilderna – de lever och de har styrkan och självförtroendet, de väcker tankar och känslor. Och kan man annat än applådera en artist, en ordkonstnär, som opererar inom den kommersiella musikvärlden och ändå har så mycket fuck you-attityd att hon fimpar att ha en refräng på I min zon, avslutningsspåret till ep:n När du ser mig – se dig, utan istället har ett politiskt brandtal om sakernas tillstånd.

Vem spände dom här ramarna
Det finns inga ramar

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×