Med stilla pondus och värdighet


Foto: TT

När radiolegenden Mats Nileskär, Mr Soul själv, pratar om soulmusikens uppkomst i senaste numret av musiktidningen Sonic sätter han den i sammanhanget av medborgarrättsrörelsens framväxt i USA. Blues och gospel hade tappat i relevans för den unga afroamerikanska befolkningen och en ny tid behövde en ny musik:
”Musik som byggde mer på framtidstro, livslust och samtidigt samhällskritik”, beskriver han.
”Efter mordet på Marin Luther King förändrades soulmusiken över en natt och blev mörk, sofistikerad och politisk.”

Musiken var en integrerad del av medborgarrättsrörelsen. Som vi kan läsa i Skånskans intervju med Eric Bibb som publicerades idag var hans far, Leon Bibb, en av artisterna som delade scen med King i Selma, Alabama. Det var också familjebandet The Staple Singers, något av rörelsens inofficiella husband som kombinerade gospel med den nya tidens uttryck. Vid sidan om patriarken Roebuck ”Pops” Staples framträdde dottern Mavis som bandets stjärna.
Hon är i dag 78 år gammal och än visar glöden inga tecken på att falna. Sedan solodebuten 1969 har hon samarbetat med alla från Booker T and the MG:s till Curtis Mayfield och Prince. Madonna arbetade om Staple Singers gamla Respect Yourself till Express Yourself och Mavis Staples själv har dykt upp på inspelningar med Arcade Fire och Damon Albarns Gorrillaz-projekt.

När jag själv såg henne på scen för tiotalet år sedan var hon aktuell med ett album producerat av Ry Cooder med huvudsakligen sånger från medborgarrättsrörelsens dagar. Jag minns en sångerska som trots tilltagande ålder sjöng lika bra som hon någonsin gjort och det med en stilla värdighet och pondus som imponerade oerhört på mig.
Sedan dess har hon på några album samarbetat med Wilcos frontman Jeff Tweedy. Det tredje och senaste, If all I was was black släpptes i fredags och det har gått non stop i mina lurar sedan dess. Jag imponeras fortfarande av värdigheten och pondusen hon sjunger med och det blir naturligtvis inte ett dugg mindre imponerande av vetskapen om att hon närmar sig 80, en ålder då stämbanden på de flesta vokalister stelnat sedan länge.

Tweedy har sett till att hon placeras i rätt musikaliskt sammanhang, med respekt för historien utan att det för den sakens skull blir en musikarkeologisk resa in i det förflutna. I arrangemangen som andas liv och luft möter soul rock och till och med, i titelspåret, en smula disco, allt med en sådan där lite Wilco-esque vänlig ruffighet.

”Om allt jag vore var svart” sjunger Staples.
”Skulle du inte vilja veta mer än så om mig då.”

Och jag tänker på vad Eric Bibb säger i intervjun här intill:
”Även om vi har lite olika utseenden och erfarenheter så är det en bagatell jämfört med det som förenar oss.”
Förra året hedrades Mavis Staples vid en ceremoni på Kennedy Center av USA:s första afroamerikanska president. Medborgarrättsrörelsen må ha splittrats efter mordet på på Martin Luther King men resultatet av den lever vidare, även om vi just nu lever i något slags backlash-tid. Kanske är det dags för någon att i dessa svåra tider plocka upp hans fallna mantel. Och för någon att bära The Staple Singers fackla vidare.

Känslan av att se en stjärna i vardande

Foto: Ralph Bretzer

Den där känslan.

Det är en torsdagskväll i november. Malmö är vått. Det har regnat men det är för ovanlighetens skull varken särskilt kallt eller blåsigt. Man står i baren med en öl och väntar på att musiken på scen ska börja.

Så gör den det. Och det känns som att allting bara faller på plats.

Det är ett ungt begåvat band som spelar soul. I spetsen för dem en ung sångerska som bär ett tungt arv på sina axlar.

Det är svårt att sjunga soul. Inte bara rent tekniskt. Soul handlar om att projicera och förmedla känslor. Man står på jättars axlar. Man kommer att jämförs med Aretha och the Staple Singers; med Otis Redding, Marvin Gaye och Amy Winehouse.

Shirin har inte släppt sitt första album än. På Spotify finns än så länge bara en låt med henne – om man inte räknar hennes cover på Frans mello-vinnare If I were sorry. Då är det naturligtvis tufft att stå upp i sådan konkurrens.

Så mycket mer imponerande då att hon går in och äger på det sätt hon gjorde på Moriskan i torsdags kväll.

Det är den där känslan. Den där känslan av att vara i en liten intim lokal med en artist som känns förutbestämd att bli en stor stjärna.

Shirin har en självklarhet i sitt sätt att vara på scen, att tala med publiken och, framförallt, att sjunga som får mig att tro att de dagar man har chansen att se henne på så nära håll är räknade.

Hon tar Britneys Spears bästa låt, Toxic, och får den att blommat ut till något själfullt och viktigt. Hon tar Lana Del Reys Video Games, en personlig favorit, och ger den en helt ny dimension. Och framförallt hittar den perfekta balansen mellan soul och disco i Jermaine Stewarts We don’t have to take our clothes off.

Och mest imponerande av allt: hon får det att verka lätt. Som att det bara flödar ur henne, som att det bara uppstår ur tomma intet, vilket det naturligtvis inte gör.

När jag intervjuade Shirin i somras liknade jag hennes röst med Amy Winehouse och Adele. Det är naturligtvis stora ord men jag känner ändå inte att de på något sätt kommit på skam.

”Jag känner mig som en gammal gubbe“

Shirin El-Hage har alltid siktat mot en sångkarriär. Foto: Ralph Bretzer

Med sin egensinniga nytolkning av förra årets vinnarlåt If I were sorry gjorde Shirin och Damn! succé i Melodifestivalens finalprogram.
På söndag står de på Malmöfestivalens scen tillsammans med Kristin Amparo.

Det var nog många som blev golvade där i tv-soffan. Bara 21 fyllda har Shirin El-Hage en röst som minner om Adeles fyllighet och uttrycksfullhet i kombination med lite av Amy Winehouse raspighet.
När Skånska Dagbladet träffar henne inför Malmöfestivalspelningen vill hon dock hellre tala om äldre förebilder. Om jazz och soul.
– Jag tar mycket kraft i den gamla musiken och försöker göra det till något eget. Typ Aretha Franklin och de stora namnen.
– Jag ser mig själv som en gammal judisk gubbe som tycker om jazz, som tar ett glas rom när det passar mig och när någon frågar om jag tycker om Justin Bieber säger jag, äh, det är något som barnen tycker om … jag kan inte riktigt relatera till det.

Jag tycker nästan att man hörde lite av det där jazz-freestylandet när du gjorde If I were sorry…
– Det är fint att du säger det. Då var det inte förgäves alla de där timmarna jag spenderat med att lyssna på jazzplattor. En stor cred går till bandet där också. Det är väldigt lyxigt att få spela med dem för man behöver inte tänka på om de spelar rätt, man kan bara koncentrera sig på sin grej. Det är så bra personkemi också. Jag känner mig som en gammal gubbe och hänger bäst med 40-plus-are.

Att det var på Melloscenen och med just Frans vinnarlåt If I were sorry som Shirin skulle låta sin röst bli hörd för en större publik är knappast en slump. Frans och hon är vänner, de ligger på samma skivbolag, Ystadsbaserade Cardiac Records, och en av låtens kompositörer är Fredrik Andersson som även är Shirins producent och manager, tillika medkompositör till hennes debutsingel Back to the basics som kom i våras.
– Jag har haft fruktansvärd tur och haft bra, strategiska människor runt omkring mig. Jag njuter så länge det varar men jag vill att det ska bli en lång karriär.

Samarbetet mellan Fredrik Andersson och Shirin har hållit på länge. Redan som 15-åring var hon med i den tredje säsongen av barnprogrammet Ponnyakuten där Andersson var inblandad. Till den femte och sista säsongen ville de lägga sång på programmets ledmotiv och Shirin ombads att komma och provsjunga. Redan nästa dag kom ett sms om att de ville diskutera hennes framtid. Det resulterade i ett kontraktserbjudande.
– Då var jag sjutton och ett halvt år. Jag väntade ett halvår så att jag kunde skriva på mitt eget skivkontrakt. Jag ville göra rätt från början, säger hon med ett skratt.
– Det finns tusentals unga människor som har bra röst och som har det men som aldrig får det skyltfönster jag har fått redan från början för att jag har en fantastisk manager och producent som inte bara hoppar på första bästa tåg. I och med att vi väntade så länge hann Frans vara med i Melodifestivalen och vinna. Jag hade ju inte fått den chansen att sjunga inför 60 000 på plats och miljoner framför tv:n om vi inte hade väntat. Frans har hjälpt mig jättemycket i detta och sedan har jag gjort det bästa av det jag fått.

Karriären började som sagt tidigt och vetskapen att det var sångerska hon ville bli har funnits med hela tiden.
– Det är det enda jag är riktigt bra på och som aldrig någonsin kommer att bli tråkigt för mig för det aldrig det samma. Du sjunger aldrig inför samma publik, du sjunger aldrig exakt likadant, du skriver aldrig exakt samma rader. Du utvecklas hela tiden.
Shirin kommer från en familj där i princip alla, utom hennes mormor, är läkare. Att följa de spåret har dock inte lockat henne. Hon berättar om hur bilderna från fisketuren i Norge, där familjen bodde några år, blandas med pappa kirurgens jobb-bilder. När familjebilderna visades kunde det plötslig dyka upp en krok genom ett öga eller en avhuggen hand.
– Jag tyckte alltid det var lite tråkig stämning över det. Jag har stor respekt för mina föräldrars yrke men har alltid vetat att det inte är för mig.

Närmast är det spelning på Malmöfestivalen som gäller – på söndag står hon på Posthusscenen 18.15.
Precis som i Mello är det Damn! som står för uppbackningen och hon delar även scen med Kristin Amparo, kanske mest känd för brottarhiten Min soldat, tillsammans med Albin, och hennes samarbeten med rapparen Cleo.
– Det känns väldigt tryggt att ha en så erfaren sångerska bredvid sig, hon låter fruktansvärt bra. Man känner hela tiden att man studsar av varandras energier. Jag har väldigt stor respekt för henne.
Än så länge är singeln Back to the basics och Youtube-klippet med If I were sorry de enda låtar som finns tillgängliga med Shirin. I slutet av september kommer dock förhoppningsvis en ep.

En sann ordkonstnär även som författare


sdltb8685bb-nl
Foto: Claudio Bresciani / TT

Lurarna sitter på. Jag slår mig ned med Jason Timbuktu Diakités nyutkomna självbiografi med hans debutalbum T2: Kontrakultur från 2000 i öronen. Men den får inte spela länge.
Jag har följt Timbuktu länge som musikkritiker och sett honom utvecklas från en begåvad ordkonstnär som kunde piska upp stämningen tillsammans med Chords och dj Amato på en nattklubb i Sandviken i tidigt 00-tal till dagens fullfjädrade underhållare och bandledare i Cab Calloways anda, som kan göra det samma på ett fullpackat stortorg i Malmö – och det med en pondus som gör att han kan avstyra ett uppseglande bråk i publiken med sina ord.
På många sätt är han den artist som till slut gjorde hiphopen folklig och fick den att nå ut till en bredare publik. Men det är inte det den här boken handlar om.

25-noje-timbak2
”En droppe midnatt – En familjebiografi” Författare: Jason Timbuktu Diakité Förlag: Albert Bonniers

Som den poetiska titeln skvallrar om är det inte en traditionell självbiografi Jason Diakité bjuder oss på. Det handlar inte om spelningar och skivor; karriärmässiga fram- och motgångar.
Jag byter musik till Billie Holidays Strange Fruit för att bättre ackompanjera det jag läser:

”Black bodies swinging in the southern breeze
Strange fruit hanging from the poplar trees”

En droppe midnatt är en djupdykning i den egna identiteten som delvis svart, delvis vit. Det är en resa från rasismen på skolgården i 70-talets Lund via 60-talets Harlem till slaveriets, segregationens och fattigdomens South Carolina. Det är slavar och medborgarrättskämpar; musiker och svarta pantrar.

25-noje-timbukBoken handlar inte bara om den rasism Timbuktus familj har utsatts för utan också vad den fått för följder i det amerikanska samhället, både psykiskt och socialt hos den svarta befolkningen.
Här och där spränger sig det senaste årens nyhetshändelser in, händelser som gett upphov till Black Lives Matter-rörelsen och rasupplopp i de svarta ghettona: obeväpnade svarta pojkar och män som skjutits till döds av poliser, massmordet i en svart kyrka i Charleston och så vidare.

Musiken i mina lurar går från Billie Holiday via soundtracket från The Black Power Mixtape till Kendrick Lamars politiskt färgade album To Pimp A Butterfly allteftersom berättelsen breder ut sig över tid och rum.

Att man är en ordkonstnär när det handlar om att skriva sång- eller raptexter gör en inte automatiskt till en god författare. Men det är Diakité utan tvekan. Det beror till stor del på att han är både reflekterande och en skicklig observatör med ett öga för detaljer som förhöjer texten.

Det är en rakt igenom gripande skildring av sökandet efter ursprung och sammanhang. Mer än Diakité själv handlar den om hans förfäder; om pappan som gifte sig med en vit kvinna och emigrerade till Lund, om den elegante farfadern som lämnade södern för storstaden New York, om anfäderna på bomullsfälten, och hur deras samlade erfarenheter blivit en del av honom.

* * *

Har det någonsin spelats in en viktigare sång än Billie Holidays Strange Fruit från 1939? Sångtexten kommer från en dikt skriven några år tidigare av Abel Meeropol. När Billie Holiday satte toner till den under sitt sista levnadsår var det fortfarande 16 år kvar till Rosa Parks skulle sätta sig på fel plats i bussen och vägra resa sig. Före hela medborgarrättsrörelsen sjöng hon om lynchade svarta kroppar som dinglade från träden i sydstaternas bris likt underliga frukter.

I sin bok om sången beskriver författaren David Margolick att Holiday var rädd när hon skulle premiärsjunga den på Café Society, en progressiv klubb i New York och stadens första verkligt integrerade spelställe. 1939 fanns knappt protestmusik så som vi känner den idag. I sin självbiografi, som Margolick refererar till, skulle hon senare beskriva det som att det var knäpptyst efter låten. Inte det minsta tillstymmelse till applåder. Sedan börjar en person klappa nervöst – och sedan klappade alla. Den legendariske skivbolagsdirektören Ahmet Ertegun – mannen bakom Atlantic Records – skulle kalla sången både för en krigsförklaring och början på hela medborgarrättsrörelsen.

Nej, Strange Fruit var inte den första protestsången. Men det var en helt ny typ av protestsång och framförd i en ny typ av miljö för sånger som manade till kamp. Nina Simone – som själv kom att spela in en version av den – skulle kalla det för ett den ”fulaste sång hon någonsin hört. Ful på det sättet att den är våldsam och sliter i inälvorna på det vita människor har gjort mot mitt folk i det här landet”.

1999 utnämnde Time Magazine Strange Fruit till århundradets låt.

En magnifik uppvisning i okuvlig vilja

14068599_10155019549863682_3386083738752046343_oFoto: Ralph Bretzer

Torsdagskvällen bjöd på en artist som tagit gigantiska kliv i karriären sedan hon sist gästade Malmöfestivalen, fredagskvällen på en annan som gjort det samma.

För några år sedan var det Gustavtältet som stod som scen för Silvana Imam. Hon hade precis släppt Svär på min mamma, det var packat i tältet och jag fann mig själv klättra på högtalarlådor för att ens ha en chans att få en bild på den person som redan då framstod som svensk hiphops stora undergroundhopp. Nu är inte Silvana Imam underground längre. Förra året delade hon Lisebergs stora scen tillsammans med flickvännen Beatrice Eli i föreställningen Vierge Moderne och nu fyller hon Stora torg på egen hand. Och med på egen hand menar jag verkligen just det.

13987500_10155019549848682_345641230992439706_oScenen är – i stark kontrast till den romerska orgie som ramade in Vierge Moderne – helt ren. Där står i och för sig en dj, men det är långt ut i kulisserna. Hon får backup här och där men det övergripande intrycket är en artist som med sin energi, sin närvaro och sina ord kompromisslöst kräver all plats som den stora nakna scenen kan erbjuda.

Till det en ljussättning som närmast är brutal i sina stenhårda kontraster. Det är en brutalism som passar fint till de stenhårda beatsen. För det kanske mest imponerande är hur Imam lyckats ta klivet från angelägenhet för de superintresserade till att bli en artist som når ut till de bredare lagren utan att kompromissa vare sig politiskt eller musikaliskt.

13698125_10155019549858682_424081509735202549_oI några intervjuer det senaste året har det framkommit en känsla av att Silvana Imam skulle tröttnat på superhjälterollen som hon klivit in i, eller tilldelats. Om det är så är det inget som märks på scen. Tvärt om framstår hon verkligen som den naturkraft som gett namn åt hennes senaste platta.

Det är faktiskt en rätt magnifik uppvisning i okuvlig vilja, såväl som i knivskarp formuleringskonst. Stundtals är det dessutom rätt rörande; som när fansens reaktioner när de får komma upp på scen under Svär på min mamma eller när hon får syn på sin kusin, som hon inte träffat sedan hon var i Syrien, i publiken.

14047328_10155019550203682_6415172013017843688_o

”Hellre en folkets hjälte än en narr för hovet”

ClZWjd2WMAAHPHL

Sedan Majorna blitt kaffelatte-paradis, så är det en ganska märklig vy
MC-gäng och barnfamiljer delar by

Med en arbetarklassgöteborgska som allt mer sällan ekar mellan väggarna på landshövdingehusen i de gamla arbetarkvarteren kring Mariaplan i Göteborgs västra centrum och en ordglädje som står i skarp kontrast till texternas karga observationer har Roffe Ruff, den anonyme rapparen bakom dödskallemasken, gjort sig till först en lokal hjälte och sedan även lyckats ta sig utanför postkod 414.

Majorna och Kungsladugård är, demografiskt sett, märkliga stadsdelar. Jag har inte färska siffror men när jag flyttade till området 1997 låg det i topp i Göteborg när det gäller utbildningsnivå. Samtidigt var missbruksproblemen i området uppenbara och siffrorna över psykisk ohälsa var allt annat än uppmuntrande. Men redan då var stadsdelarna inne i en kraftig gentrifieringsprocess.

Idag är de flagnade träfasaderna nymålade, graffitin försvinner lika snabbt som den kommer upp och alkishaken har ersatt ställen med en viss… ehrm, hipsterprägel. Samtidigt sjuder området fortfarande av kreativitet – det sägs att stadsdelen är det område i Göteborg som rakar hem mest pengar via Stim… Det är en utveckling på gott och ont och ingen har satt ord på den mer negativa delen av utvecklingen bättre än Roffe Ruff.

Och den som oroar sig över gentrifieringen av Möllan kan se hit för att se vad som väntar om 15 år…

När dessa husfasader vittnar om ett öppet sår
Täcks det över med pastellkulören typ så fort det går
För det man inte ser det mår man inte dåligt av

Och alla håller käften tills de bygger upp en KVA
Då blir det åka av och hippien blir till moderat
Dom protesterar högt och vilt och släpper sina ideal

Efter det rasande albumet ”Ormar i gräset”, en uppsluppen EP tillsammans med Kapten Röds kapellmästare Hofmästarn, ”Panterparken” och det uppgivna avskedsbrevet ”Barrabas” tackade Roffe Ruff för sig. Masken som skulle skydda honom och ge honom frihet att uttrycka sig utan press hade blivit ett fängelse, en gimmick. Trots anonymiteten hade han blivit just det han inte ville bli: en hjälte.

Otaliga är de gånger jag hört låten ”Majorna” (som citaten ovan är hämtade från) pumpas ut över låg- och mellanstadieskolan Kungens skolgård när jag kommit för att hämta mina barn och jag tror inte att jag gått Älvsborgsgatan fram en enda gång under de fem åren sedan ”Barrabas” kom utan att ha sett varenda elskåp prytt av ett Roffe-klistermärke eller -stencil. Hans låtar har blivit en del av stadsdelens dna, vare sig han ville det eller inte.

Och det är kanske inte så konstigt. Texterna är strösslade med referenser till Majorna, till Kungsladugård, till Frölunda. Men också till de klubbar inne i stan som jag själv, och många i min generation frekventerade i mitten av 90-talet. Klaras, Kompaniet, Unos… Det hittar hem, inte minst som de sorgkantat nostalgiska tillbakablickarna kombineras med sociala kommentarer som inte står Nationalteatern efter. Saknade under de här åren har varit stor, även om den i viss mån har överbryggts av att samlingen ”Bootlegs” kom ut på Spotify för några år sedan.

Så. Den 20 juni dök upp en kort video på sociala medier. Roffe lever igen. En intervju var på gång i gatutidningen Faktum och ett nytt album lika så. Det var länge sedan en musiknyhet fick igång mig på det viset.

ClZWjd2WMAAHPHLSedan en och en halv vecka tillbaka ligger ”Och han älskade dem alla” ute. Om det hade funnits någon oro för att Roffe inte skulle leverera på gammal god nivå stillades den redan av förstasingeln ”Bruna kuvert”. Nej, det är fortfarande stil och fason, för att låna ett Roffes favorituttryck. Hofmästarn visar god form i producentstolen och Roffe själv är fortfarande förbannad. Perspektivet är fortfarande underifrån och ilskan över sakernas tillstånd balanseras fortfarande av en påfallande ordglädje.

Sedan de kickade ut mig från Arbetsförmedlingen
Är jag inte längre en börda för regeringen
Har inget jobb, inget soc, jag är numera den papperslöse
Jag försvann med ett fingerknäpp, Keyser Söze

Skivan också av ett större musikaliskt självförtroende än sina redan klassiska föregångare. Jag tycker att Roffe rappar mer avslappnat och han behöver inte längre luta sig mot de tidigare allestädes närvarande göteborgsreferenserna. Svartsynen kombineras med vass humor (”Dr Phil”) och skarpa samtidsbetraktelser.

De ska se över sina satans rutiner
Det ser man alltid när de skapat rubriker
Men säg mig senast du såg dem bakom lås och bom
De pudrar upp den gamla pudeln och går fri från dom

Trots ovanstående rader så finns det en fokusförändring. Om  ”Och han älskade dem alla”  har en röd tråd så är det texter om kärleksrelationer. Och det är naturligtvis inga rosaskimrande kärleksbetraktelser som han levererar. ”Anna” får mig att tänka på hur det kunde ha låtit om Nationalteatern hade gjort en 2010-talshiphopversion av ”Törnrosa” ur proggmusikalen ”Sånger om kvinnor”.

Utifrånperspektivet i ”Anna” i all ära. Det är när i första person dissekerar kärlekens irrvägar, sina egna och andras villfarelser och alltings jävlighet i ”Sällskapsspelet”, ”Lika kass” och ”Du kommer aldrig få se mig” Roffe är som allra skarpast.

* * *

Fotnot: Keyser Söze är den enigmatiske skurken i filmen ”De misstänkta” från 1995. Rubriken är hämtad från intervjun i senaste numret av Faktum.

Prince bröt reglerna med genialitet

FILE - In this March 2, 2007 file photo, Prince accepts the award for outstanding male artist at the 38th NAACP Image Awards in Los Angeles. Prince announced Tuesday, Sept. 3, 2013, that he’s released a new song, titled “Breakfast Can Wait.” The song is being released through his new distribution deal with the independent Kobalt Label Services. He’s working on a new album that’s set to be titled, “Plectrum Electrum.” (AP Photo/Chris Carlson, File)
Foto: Chris Carlson/AP/TT

Det finns regler för hur man gör saker och ting. Om du sysslar med musik ska du till exempel inte byta ut ditt välkända och säljande namn mot en symbol. Du ska inte heller inleda konserter med att avverka alla dina största hits under den första tredjedelen och absolut inte bjuda på långa funkjam när du kan spela riktiga låtar.

Det finns regler för hur man gör saker och ting. Det gör det alltid och de gäller alla. Eller, ja, nästan alla. Det finns de som vanliga regler och förhållningssätt till det man sysslar med inte tycks gälla. Vi kallar dem genier, ett extremt missbrukat ord. Nästan ingen är ett geni, det är liksom själva grejen.

Prince Roger Nelson var högst sannolikt ett geni. På 80-talet, hans verkliga storhetstid, tycktes han inte kunna göra något fel. Han vräkte ur sig skivor. Mellan 1978 och 1991 släppte han inte mindre än 14 album. Han hade en lång rad hits i eget namn, naturligtvis, men hade även råd att släppa iväg givna världshits som Nothing compares 2U och Manic Monday, för att bara nämna ett par, till andra artister (Sinead O’Connor respektive The Bangles). Det sägs att han under sin mest produktiva period skrev uppemot 300 låtar om året.

För mig personligen var det dubbelalbumet Sign o’ the times som 1987 fick mig att inse Prince storhet. Här visar han prov på så väl lysande låtskrivande, sitt briljanta gitarrspel och det där lite funkstötiga sättet att sjunga som var hans specialitet. Här fanns också, speciellt i titelspåret, en knivskarp betraktelse över samtiden, då fortfarande något ganska ovanligt inom mainstreammusiken. Minns att detta var året innan N.W.A släpper Straight outta Compton och ändrade spelreglerna för alltid.

In France a skinny man/Died of a big disease with a little name/By chance his girlfriend came across a needle/And soon she did the same.
At home there are seventeen-year-old boys/And their idea of fun/Is being in a gang called The Disciples/High on crack, totin’ a machine gun.

Att höra sådant på Tracks 1987… Det var en uppenbarelse.

1992 kom plattan där han bytte namn till den där symbolen. Det var också ett första steg bort från de stora singelsuccéerna och det stora rampljuset. Det blev inga fler hits av samma magnitud som 1999, Purple rain eller Raspberry beret. Men han fortsatte vara produktiv och på scen levererade han som få andra.

På Way out west 2011 håller han lekstuga och rumsterar om rejält med hur man ska strukturera en spelning. Han inleder med att spotta ur sig ett gäng av sina allra största hits – 1999 som öppningsspår följdes av Little red Corvette. Efter en timma kommer låten som i varje normal liveshow-dramaturgi skulle varit finalen: Purple rain, komplett med lila konfettiregn och allt.

Men Prince matar på med ett långt funkjam som enligt all rimlighet borde vara en temposänkare för en artist som hade kunnat köra hits hela spelningen. Men så är inte fallet. För det är bandet alldeles för tajt och svängigt och Prince gitarrfingrar alldeles för glödande och inspirerade. I kulissen står Kanye West och får feeling, drar ut på scen, snor Prince mikrofon och börjar  freestylerappa. Oplanerat att döma av Prince förvånade ansiktsuttryck. Och sedan blir det fler hits igen.

Prince må vara en del av den väv som utgjorde 80-talets ljudvärld. Men han var uppenbarligen på intet sätt slut som artist även om han mer eller mindre medvetet vänt superstjärnestatusen ryggen. Statusen fanns där ändå. Det blev uppenbart den där augustinatten 2011. Han fortsatte att släppa skivor in i det sista. Förra året kom han 38:e och 39:e album.

Han hann samla på sig 7 grammys genom åren, en Oscar för bästa filmmusik (till filmen Purple rain) och sålde över 100 miljoner skivor. Han hittades, enligt TMZ, död tidigt på torsdagsmorgonen i sitt hem Paisley Park i Minnesota. Han blev 57 år gammal.

* * *

Så här skrev jag i en krönika i samband med att Prince spelade i Köpenhamn 2010: När jag blev frälst av Prince

Nostalgisk diva på divanen

MARIAH CAREY I KÖPENHAMNFoto: Claus Bech / Scanpix Danmark / TT

Likt en Cleopatra kommer hon in på scen liggande på en bädd buren av hennes dansare. Och det känns som ett fullständigt självklart sätt för Mariah Carey, världens genom tiderna bäst säljande kvinnliga artist, att göra entré på när hon turnerar Europa för första gången på 13 år.

Hon hanterar rollen som popsouldiva lite på samma sätt som Dolly Parton hanterar sin som countrydrottning. Det är all in och extra allt. Det nedtonade och den goda smaken har fått checka ut för länge sedan – och det känns precis som det ska vara. Det är skamlöst underhållande och välrepeterat generöst. Och mitt bland det koreograferade och mellansnack vi känner igen från Youtube och live-dvd:er känns det någonstans också varmt och genuint.

MARIAH CAREY I KÖPENHAMNDe klassiska hitsen kommer som ett pärlband och ingen ska gå härifrån besviken. Vi får till och med besök från andra sidan i form av Ol’ Dirty Bastard och Whitney Houston. Den sistnämnda sjunger från videoskärmarna i duetten When You Believe, från filmen Prince of Egypt, en udda fågel i Mariah Careys liveset som dammats av till den här turnén.

I samband med premiären på hennes Las Vegas-show spreds klipp på nätet där Mariah Carey inte lät som att hon var i bästa form, vokalt. Och även på senare tiders album hör man att den där magiska rörligheten och det gigantiska spannet kanske inte riktigt längre når upp till forna tiders storhet. Samtidigt tycker jag att åldern givit hennes stämband en intressantare och rikare klang.

KÖPENHAMN 2016-03-29 Mariah Carey uppträder i Forum i Köpenhamn. Foto Claus Bech / SCANPIX DANMARK / TT NYHETSBYRÅN / kod 93000 ref: ***BILDEN FRI FÖR ABONNENTER TOM 20160405 - DäREFTER BETALBILD***

På scen i Köpenhamn på tisdagen hör jag inget som får mig att tvivla på att rösten skulle vara vid god vigör. Hon kanske inte ger sig in i den värsta vokalakrobatiken som hon gjorde förr, men det tycker jag är av godo. Och när hon sticker upp i visselregistret på Emotions så tar det fortfarande andan ur en. Tyvärr är ljudet på Forum lite för grötigt, och arrangemangen lite för fläskiga, för att rösten riktigt ska träda fram på det sätt den förtjänar.

Mariah Carey är ett fullblodsproffs som vet att ge publiken precis det den vill ha. Och med 18 listettor på amerikanska Billboard-listan – mer än någon annan artist – har hon att ta av. Vi serveras Visions of love, My all och naturligtvis Hero, som föregås av sitt sedvanliga lilla tal. Själv kan jag ändå sakna en hel del.

Shake it off och It’s like that – från hennes i mitt tycke bästa album, The emancipation of Mimi – slarvas bort i ett medley tillsammans med Loverboy och det är på det hela taget allt för få låtar från den senare delen av hennes karriär, en del som kanske inte varit lika enormt kommersiellt framgångsrik som hennes 90-tal var men som ändå rymmer några av hennes allra starkaste låtar. Varför ingen #Beautiful? Varför ingen Cry? Nostalgin i all ära, det är ändå synd att tappa bort att Mariahs senaste album är hennes bästa på tio år.

KÖPENHAMN 2016-03-29 Mariah Carey uppträder i Forum i Köpenhamn. Foto Claus Bech / SCANPIX DANMARK / TT NYHETSBYRÅN / kod 93000 ref: ***BILDEN FRI FÖR ABONNENTER TOM 20160405 - DäREFTER BETALBILD***

Souldiva utan divalater

Lisa 4
Foto: Ralph Bretzer

Med drottninglik värdighet intar Sveriges souldiva nummer ett scenen i stora konsertsalen på Malmö Live. Och med likaledes drottningslik värdighet fyller den lika kraft- som uttrycksfulla rösten det gigantiska rummet. Lokalen är fylld till sista plats.

Tänk vad ett möte mellan människor kan göra. Att Lisa Nilsson 1990 lämnade Billy Butts artiststall och istället slog sig samman med Mauro Scocco och Johan Ekelund var ett av de där gudabenådade lyckokasten där den råa talangen mötte den bärande idé den behövde för att förlösas. Redan från den svenskspråkiga debuten med Himlen runt hörnet – med Scocco som låtskrivare och Ekelund som producent – 1992 var genialiteten uppenbar för alla och envar.

Lisa 8Eller, ja, inte för mig då kanske. Allt för fast i mina egna (gitarrbaserade) musikaliska fördomar föll jag inte för den svala, eleganta souldivan alls på samma sätt som alla andra tycktes göra. Inte då. Men sedan.

Jag säger diva i ordets bästa bemärkelse. Hon har divans hela värdighet, röstmässiga omfång och pondus. Men vad hon också har en är självdistans och humor. Med lika mycket värdighet som hon sjunger, lika personlig blir hon i de inte sällan långa, och oftast intressanta, mellansnacken. Hon pratar om sina fördomar mot Ace of Base, som gjorde världskarriär ungefär samtidigt som hon själv slog igenom, innan hon ger sig in i sin egen hudlösa tolkning av The Sign, När kärleken tar slut. En tolkning som visar upp något av det bästa i Så mycket bättre-konceptet. Befriad från sin glättiga, plastiga ytan finner man en lite juvel till låt.

La Nilsson backas av ett dynamiskt och uttrycksfullt band som fungerar lika bra i tung soulrock med hammondorgel och riffande elgitarr som i lätta smekningar över klaviaturen i en Ted Gärdestad-tolkning. Så har också delar av orkestern, gitarristen Mattias Torell och trummisen Per Lindvall, varit med på hela resan från Himlen runt hörnet.

Någonstans när det börjar dra ihop sig känns det ändå som att det blir lite såsigt men med fin känsla för musikalisk dramaturgi väljer hon att lägga in överväxeln i form av sin tolkning av Ison & Filles Klippta vingar, med rejäl Blacknuss-känsla. I sin introduktion till låten berättar hon om svårigheterna att hitta trovärdigheten när någon med hennes bakgrund ska sjunga om livet på gatan men här lyckas hon mycket väl.

Sedan kommer höjdpunkterna tätt. Himlen runt hörnet, såklart, Varje gång jag ser dig och den avslutande Allt jag behöver. Då är det riktigt, riktigt bra.


Lisa 7

Lisa 2

Tack och hej för den här gången, Malmöfestivalen!

Beatrice Eli 8Foto: Ralph Bretzer

Nej, bilden ovan är inte från Malmöfestivalens finalkväll. Den är från Beatrice Elis spelning i tisdags (Var det i tisdags? Allt flyter ihop vid det här laget.) men jag tyckte att det var en passande tack och hejdå för den här gången-bild.

Jag sitter på tåget på väg hem efter åtta raka dagar och kvällar i Malmöfestivalens vård. Benen värker. Knäna värker. Öron och huvud är trötta och ögonen lite grusiga. I lurarna dunkar Helt off:s nya platta skönt i baktakt. Den släpptes igår vilket gör deras avslutningsspelning på Stortorget till ett releaseparty modell större.

Det har varit en lyckad festival. Kajsa Grytts glöd, Sofia Karlsson vackra stämma och musikalitet, Rival Sons sköna jammande, Thåströms mörka muller och Zara Larssons självsäkra leende är några av de saker som biter sig kvar i minnet. Vädret har varit kanon och jag kan faktiskt inte minnas att jag bevakat någon Malmöfestival där jag inte har stått våt och frusen på Posthusplatsen före i år.

Seainabo 10
Kvar biter sig också Seinabo Seys spelning igår kväll. Sey är 24 år och har släppt två ep:s. I april såg jag henne på ett lite drygt halvfullt KB. Förra veckan spelade hon på Götaplatsen under Göteborgs kulturkalas och igår intog hon Stortorget på ett alldeles storstilat sätt framför en faktiskt ganska enorm publik. Så var förutsättningarna också de bästa: avslutningskväll och kanonväder.

Och där stod hon och sjönge a capella inför kanske 20 000 människor (jag tar siffran ur luften, men ni hajar dimensionen) och det var bara så där knäckande bra.

Det krävs mod och självtillit att våga låta musikerna vila och ge sig ut ensam, om än bara för en låt. Det kräver en säkerhet i vetskapen om att den egna rösten inte kommer att svika en. Det finns inget fångstnät och ingen som kan täcka upp en miss.

Nu missar inte Seinabo Sey. Någonsin. Hon har en fantastisk pondus och är majestätisk i varje ögonblick hon tar ton på scen och jag kan inte komma ifrån tanken på henne som en svensk Shirley Bassey. Om hon inte får göra temat till en James Bond-film snart är det något som är fel…

* * *

Hur är man funtad om man tar med tomater och kastar på en 17-årig popartist bara för att hon vågar ta plats och säga vad hon tycker? Nu kan Zara Larsson konsten att äga en häcklare, men ändå…

* * *

Några bilder från Helt Offs spelning:

Helt Off 8 bw

Helt Off 12 bw

Helt Off 1 bw

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×