Rock rätt i skrevet

Thundermother. Foto: Ralph Bretzer

Rock n roll är farligt. Redan på Elvis Presleys tid kapade man honom på mitten i tv. Allt från midjan och ned var bannlyst. Den där råa, primala kraften som rocken hämtade från bluesen, från Robert Johnson, Willie Dixon och Muddy Waters. Men the powers that be kunde inte besegra kraften i det, den bar vidare över Elvis, Eddie Cochran, garagerockarna på 60-talet, via AC/DC, Motörhead och The Runaways till idag.

Det är inte en intellektuell kraft. Den siktar in sig rakt på skrevet – Elvis kallades inte Elvis the Pelvis för inte – och kanske är det därför den aldrig tycks dö ut; därför den tycks finna nya generationer att korrumpera (på det bästa av sätt) om och om igen. Och kanske är det därför jag blir alldeles varm inombords och ler fånigt varje gång jag känner dess kraft på en spelning.

Det är just där, live, den gör sig bäst. Det är då den får fritt spelrum, där den är som mest livsbejakande och kraftfull.
Den kraften var i högsta grad närvarande när Va Rocks och Thundermother stod på KB:s scen. Det är två band som bär sina AC/DC- och The Runaways-influenser tydligt synliga. Vi snackar alltså hårdrock med tonvikten lagd på hård rock och inte på heavy metal.

Va Rocks

Att förbandet Va Rocks börjar jobba upp en rejäl fanbase är också uppenbart. Ration mellan Va Rocks och Thundermother-t-shirts i publiken föll ut till förbandets fördel med god marginal. Det kändes dessutom som att det var mer folk när de spelade.

Jag såg dem senast på Malmöfestivalen för två år sedan. Sedan dess har de tagit ett rejält kliv. De känns tuffare, tightare och bättre. Att de ser ut att ha roligt på scen är också ett stort plus i kanten. Det smittar av sig.

Mycket handlar om att projicera självsäkerhet. Om Bon Scott i AC/DC, Lemmy i Motörhead eller Cherie Currie i Runaways någonsin tvivlade på sin förmåga att rocka sönder en publik så var det inget de på något sätt lätt synas utåt. Va Rocks känns självsäkra på samma sätt på scen och är det något Guernica Mancini i Thundermother utstrålar när hon kommer ut på scen så är det just självsäkerhet.

Det ska inte förväxlas med stöddighet, det är bara den där självklara känslan av att ha rätt att stå där mitt på scenen och kräva uppmärksamhet från en betalande publik. Det är en känsla som är absolut livsnödvändig för att den här typen av rå och rak rock ska fungera.

Dagens Thundermother är ett i princip nytt band. I mars förra året byttes alla medlemmar utom gitarristen Filippa Nässli ut, men det var inget som hördes på KB. Det nya bandet är samspelt och underhållande. Mancini är kanske ingen Adele men hon har bra klös i stämbanden, den rätta attityden och vet att äga scenen med små medel.

Jag kan dock tycka att det blir lite enahanda i längden. För fullängdsspelningar behövs en större variation. När det en bra bit in i spelningen smyger sig in en lite lugnare låt, i form av Fire in the rain från senaste självbetitlade albumet, är det något av en befrielse. Det ger också Mancini en chans att tydligare visa att hon inte bara är en bra frontperson utan också en duktig och uttrycksfull rocksångerska.

Värdiga vinnare, men …

Foto: Chris Pizzello/Invision/AP

Först ska det sägas: Metallica är en värdig mottagare av Polarpriset. Det är allt för få gånger man har haft en anledning att säga det om en pristagare till detta pris som har något slags ambition att vara ett nobelpris i musik.

När Metallica började göra sig hörda utanför den snävaste kretsen som lyssnade på (då) extrem hårdrock i mitten av 80-talet gick jag i högstadiet och de bjöd något som då upplevdes som alldeles nytt. Kill em all från 1983 var något alldeles nytt med sin brutalitet och skärpa. Med Ride the Lightning (84), Master of Puppets (86) och …and justice for all (88) förfinade de sitt hantverk. Det lät tightare och bättre och framför allt vässade de låtskrivandet något enormt. Låtarna hade en omedelbar tillgänglighet som gjorde att de nådde utanför den smala subgenren.

Tillsammans med de övriga i det som skulle bli thrash metal-genrens Big 4 – Anthrax, Slayer och Megadeth (med forne Metallica-gitarristen Dave Mustaine) – fick de vad som hade varit en extrem subgenre att röra sig mot att bli något av hårdrockens mittfåra, inte genom att urvattna musiken utan genom kvaliteten på musiken.

I händerna på demonproducenten Bob Rock – som tog över efter dansken Flemming Rasmussen som rattat alla tidigare plattor utom debuten – blev det portalverket Metallica – mer känd som The Black Album – från 1991, ett album som lyfte dem till världens kanske största hårdrockband i en tid när hårdrocken höll på att dö ut under den mäktiga grungevågen som rullade in över musikvärlden.

Jag kan inte påstå att de gjort så värst mycket minnesvärt efter den plattan, bortsett från filmen Some kind of monster, ett slags Spinal Tap på riktigt, som visade upp ett band i upplösningstillstånd men som trots allt kämpade sig igenom en svår tid med galloperande egon och ett uppslitande basistbyte där James Hetfield och Lars Ulrich framstod som trätande småbarn medan gitarristen Kirk Hammet stod i mitten och verkade säga: kan vi inte bara vara snälla mot varandra? Lika delar patetiskt, ärligt och underhållande.

Med detta sagt är ändå valet av Metallica en tecken på ett pris som inte riktigt tycks ha någon klar väg att gå. Metallica är det andra hårdrocksbandet som får priset. Led Zeppelin fick det 2006 och var naturligtvis ett självklart val som första band i genren – det fanns egentligen två möjliga: dem och Black Sabbath, två band bildade på 60-talet och för hårdrockens fortsatta utveckling var väl egentligen Sabbath det viktigaste.

Metallica å andra sidan står på axlarna av giganter. Hela the new wave of british heavy metal å ena sidan och Motörhead å den andra med deras blandning av blytung rock n roll och punk å den andra. Precis som när Springsteen fick Polarpriset före Bob Dylan och att Paul McCartney fick det före Chuck Berry prisar man här eleven före läromästaren. Man kan även ifrågasätta varför Deep Purple inte fått priset före Metallica. Inte för att de är en självklar förebild för Metallica men de är ändå en hörnsten i hårdrockens utveckling.

Man vill naturligtvis dela ut priset till levande människor och det är problematiskt att man missat så många chanser. Lou Reed borde ha fått priset, så också Motörhead. Reed är död, liksom Lemmy. Man hade chansen och tog den inte. Man borde också sett till att könsfördelningen var bra mycket jämnare än vad den är. Måtte de passa på innan medlemmarna i Kraftwerk, Einstürzende Neubauten, KRS One och Sonic Youth går ur tiden. Det finns också ett stort antal kvinnor som borde få priset: Dolly Parton, Aretha Franklin och Mavis Staples för att bara nämna några. Och när ska hip hopen prisas?

Med det sagt är detta ett stort steg upp från förra årets totala bottennapp med Sting…

* * *

Förövrigt är det tragiskt att Cliff Burton aldrig fick uppleva det breda erkännande bandet skulle få, såväl superstjärnestatusen som Polarpriset. Han avled den 27 september 1986, blott 24 år gammal, när bandets turnébuss körde av vägen i Dörarp i Småland under Master of Puppets-turnén.

 

Kyrkogården har stängt

10505075_10152430583473682_7651977115704548776_oGraveyards sångare och ena gitarrist, Joakim Nilsson. Foto: Ralph Bretzer

Skiljaktligheter inom bandet.

Tja, det är det som brukar knäcka rockband. Det är i alla fall det som de bruka ange utåt. Musikaliska skiljaktigheter eller personliga. Nu har de där skiljaktigheterna även  knäckt hyllade Göteborgsrockarna Graveyard som idag meddelade att de kastar in handduken. Att det är något av en klyscha noterar bandet själva på sin Facebook-sida:

”Dark clouds above the graveyard today. Due to the all so classic reason ”differences within the band” the Graveyard is as of today officially closed.”

Man skriver sedan att man gått igenom en period av ”struggling n juggling” inom bandet. Man har tappat kontrollen över dessa stridigheter och med den också energin. Detta gör att man nu väljer att ställa in den inplanerade turnén. I meddelandet som är signerat alla fyra bandmedlemmar konstaterar man att man inte vet om man någonsin kommer att spela tillsammans som band igen.

Det är naturligtvis mycket tråkigt. Det Hisingenbaserade bandet fyllde ut ett tomrum i svenskt musikliv, och gjorde med hög internationell kvalitet.


Hisingen är historiskt sett en av de klassiska arbetarstadsdelarna i Göteborg. Här bodde den arbetskraft som bemannade varven och de andra tunga industrierna. Här bodde smeder, snickare, sjömän och fabriksarbetare.
Varvens era må vara förbi och Volvo, som i dag får tusentals att varje morgon sätta sig på bussen till Sveriges tredje största ö, må vara under kinesisk ägo, men det känns knappast som en slump att Hisingens stoltheter Graveyard, förde arvet vidare från band startade under sent 60-, och tidigt 70-tal i liknande områden i Sheffield, Birmingham och Manchester. Band som lade grunden för det vi i dag kallar hårdrock, en genre som tyvärr lite tappat den arbetarklassidentitet som gav den relevans.

Det må inte vara uttalat men det är i det sammanhanget som jag ser Graveyard och jag kan inte annat än älska det jag såg och hörde i dem. Inte minst vilade Black Sabbaths ande tung över deras musik. Det var hårdrock från den tid när bluesen var en lika tydlig referens för den tyngsta rocken som senindustrialismens kompromisslösa rytm.

Men det hade också ett närmast lyriskt drag i sin musik som hämtade näring från psykedelia och spaghettiwesternsoundtracks vilket gav dem en bredd i tilltal och sound som tillsammans med det kompromisslösa svänget gjorde dem svåremotståndiga.

* * *

Fotnot: Delar av den här texten är en bearbetning av en text jag skrev i Skånska Dagbladet i samband med bandets spelning på Malmöfestivalen 2014.

Lemmy är död

Lemmy Kilmister

Foto: Joel Ryan/Invision/AP/TT

– Det finns två rock n roll-band kvar i världen – vi och Ramones.

Orden är Ian ”Lemmy” Kilminsters, sångaren i det legendariska hårdrockbandet Motörhead. Han sade det någon gång i det väldigt unga 90-talet när båda banden fortfarande var i fullt slag och Motörhead precis hade släppt sin hyllningslåt till New York-punkarna.

Punk och hårdrock, framförallt brittisk sådan, har inte alltid gått hand i hand. Den brittiska upplagan av punk uppstod inte minst som en motreaktion till 70-talets rockdinosaurier, mot band som Led Zeppelin och Black Sabbath – band som redan då var ikoner för hårdrockarna. Inte minst handlade det om en klassmotsättning. Hårdrockarna var från början arbetargrabbar från Storbritanniens mest sotsvarta kol- och stålstäder medan de tidiga punkarna ofta var art school-kids.

Samtidigt fanns det kopplingar. Den första upplagan av Iron Maiden hade mycket punk i sig och Motörhead stod med ett ben i vardera världen med sin enkla, raka men också stenhårda rock n roll – en musikalisk käftsmäll som bar fröet med sig till det som skulle bli thrash metal redan från den självbetitlade debuten 1977. Åren som följde skulle se en lång rad klassiska album: Overkill, Bomber, Ace of Spades och Orgasmatron för att bara nämna några. Utan att någonsin egentligen lämna den enkla musikaliska formeln med klassisk rock n roll spelad i (mycket) högt tempo på vansinnesvolym med hårdheten hos en slägga förblev bandets musik märkligt vital.

Lemmy var ett barn av en äldre rocktid. I självbiografin White Line Fever kan man läsa om hans uppväxt i den allra första rock-generationen på de brittiska öarna. Han började spela i band redan i början av 60-talet efter att ha sett The Beatles på Cavern Club och bildade The Rocking Vicars 1965. Han delade lägenhet i London med Jimi Hendrix basist Noel Redding och var redan 30 år fyllda när Motörhead bildades. Då hade han också hunnit med en sväng som basist i hårdrocksmonoliten Hawkwind. Han sjöng också på ett antal av bandets låtar, bland annat deras förmodligen mest klassiska låt, Silver Machine.

Men det är genom Motörhead han kommer att bli ihågkommen. Bandet som gjorde honom till en av genrens mest älskade förgrundsgestalter. Han kommer bli ihågkommen för hårt turnéliv, för en hel del klassiska rockskrönor (inte få av dem sanna), för låtar som Ace of Spades, Born to lose, Built for speed och Orgasmatron. Och han kommer att bli ihågkommen för en underbart kärv och mycket brittisk humor.

– Det finns två rock n roll-band kvar i världen – vi och Ramones.

Nu finns inget av dem kvar. Cancern tog Joey. Cancern tog Johnny. Och nu har den tagit även Lemmy. På måndagen avled han, 70 år gammal, efter en kort tids kamp mot sjukdomen. Han dog med stövlarna på. Bandet släppte sitt 22:a album, Bad magic, i augusti och hade precis avslutat den amerikanska delen av sin 40-årsjubileumsturné i höstas och skulle i januari ha inlett den europeiska delen.

”Det finns inget lätt sätt att säga det här… vår mäktige noble vän Lemmy gick bort idag efter en kort tids kamp mot extremt aggressiv cancer. Han hade fått kännedom om sjukdomen den 26 december och var hemma och spelade sitt favoritspel // tillsammans med sin familj” skriver bandet på sin hemsida.

” Det finns inget sätt att uttrycka vår chock och sorg, det finns inga ord. Vi kommer att uttala oss med under de kommande dagarna men till dess, snälla… spela Motörhead högt, spela Hawkwind högt, spela Lemmys musik HÖGT! ”

Självbiografin, White Line Fever, förresten… Läs den! Det är mycket underhållande läsning. Lite som en The Dirt fast med en betydligt mer sympatisk förgrundsgestalt.

Eleines tunga show fyllde rock stage

Foto: Jörgen Johansson

Det råder knappast någon tvekan om att hårdrocksscenen på Malmöfestivalen är ett uppskattat nytillskott. Vid tiotiden på fredagskvällen, precis innan symfoniska hårdrockbandet Eleine går på scen är det välfyllt i tältet och god stämning.

Jag ska villigt medge att symfonisk metal knappast är min favoritgenre. Oftast tycker jag att den blir lite för corny och teatralt. Men när jag lyssnade in mig på dem inför en intervju var det något som fick mig att tycka väldigt mycket om deras musik. Mycket handlar om att sångerskan Madeleine Liljestam med sin fina röst inte försöker att låtsas att hon är en operasångerska, de markerade rytmerna och det för genren närmast subtila utförandet.

På scen slår det mig också att det mycket handlar om att gitarristen Rikard Ekberg inte tävlar med keyboardisten Sebastian Berglund om soloutrymmet utan tar sin plats i det rytmiska bygget med sin sjusträngade gitarr.

De låter och framstår som ett betydligt mer rutinerat band än vad man har rätt att förvänta av ett gäng som albumdebuterade i våras och för första gången besteg en scen tillsammans förra sommaren.

Det starkaste kortet på scen är ändå Liljestam – ett självklart blickfång med lika självklar pondus, utstrålning och röst. Allra bäst kommer den till sin rätt när den konttasteras med Ekbergs growlande, som i min personliga favorit Death incarnate. Här samsas det tunga thrash-tuggandet med med melodi, rytm och stämning på ett nästan golvande sätt. Precis som med albumet önskar jag bara att det skulle hållit på lite längre än de knappa 45 minuter vi fick. Men det är väl ändå på något sätt bra att lämna publiken med en önskan efter mer.

Malmöfestivalen, Rock Stage
Fredag 14 augusti
Betyg: Fyra pantrar

Med visuellt och musikaliskt nytänk

Foto: Ralph Bretzer

Stämningsladdade stråkar och över det en röst som är både vacker och stark – för att inte säga majestätisk. I skarp kontrast till det står hårda rytmer och en mörkt growlande mansstämma. Det är starka melodier och dramatik.

I april landade skånska symfoniska hårdrockbandet Eleines debutalbum på diskarna. “Elegant, subtilt och stilsäkert” skrev Sweden Rock Magazine i sin recension av skivan. På fredag intar de Malmöfestivalens senaste nytillskott i scenväg: Rock Stage.
Vi möter sångerskan Madeleine Liljestam och gitarristen Rikard Ekberg på ett kafé i Landskrona som de båda kommer ifrån. Historien om Eleine började för snart fyra år sedan.
– Sent 2011 kom jag genom gemensamma bekanta i kontakt med skivbolaget (Ystadsbaserade Cardiac Records, red:s anmärkning). Det visade sig att vi hade lite samma mål: vi ville göra symfonisk metal med nytänk, berättar Madeleine.

Året därpå kom Rikard med i bilden och de började skriva musik tillsammans med producenten Christian Wolf. Mot slutet av 2013 blev så bandets sättning komplett när basisten Andreas Mårtensson, trummisen David Eriksson och keyboardisten Sebastian Berglund anslöt sig.
– De hade spelat tillsammans innan och det klickade direkt. Det lät så jävla bra, säger Madeleine med inlevelse.

Med nytänk menar de både visuellt och musikaliskt. Ledorden är förföriskt, stilistiskt och pampigt.
– Det svåra med den här genren är att det blir lätt töntigt om man inte anstränger sig, säger Rikard.
– Texterna kan bli lite mitt på näsan. Vi älskar texter. Det handlar mycket om gemenskap och att öppna ögonen för det som ligger framför en och inte låta sig förföras av alla som är runt omkring.
Madeleine:
– Det finns många bra band med bra shower men det är alltid något visuellt jag har saknat. Jag tänker ofta på film, dans och ljussättning när vi skriver musik. Inte dans i form av koreografi men mer sensuell, kvinnlig, dans.
– Då, när jag började funder på det här med symfonisk metal, var det väldigt vanligt att alla bara sjöng opera. Jag är ingen operasångerska och vill inte försöka. Det finns de som försöker och inte är operasångerskor och det blir inte bra. Det låter fel.

Jag tycker mig höra lite folkton i din röst…
– Det har blivit så. Jag gillar att blanda in lite folkton och orientaliskt. Den här figuren jag är på scen är väldigt orientalisk. Det kallas för tribal goth, det är en inriktning inom det gotiska. Det är någonting jag verkligen fastnade för och kände det här är ju jag när jag testade kläderna och hela grejen. Det var så skönt att hitta sig själv.

Parallellt med musiken arbetar Madeleine även som modell, vilket kanske inte är så konstigt för ett band som lägger stor vikt vid det visuella. Ändå är det något de menar rönt ett visst motstånd.
– Vissa tyckte inte att man ska blanda musiken och modellandet, att det är två separata saker. Men varför det? Vi tar med oss mycket av det till scenen också. Det är inte en scenshow a la Alice Cooper men det är samma sorts känsla i det. En känsla som gör att man som publik blir väldigt engagerad, säger Rikard.

Vid sidan om Eleine har Rikard och Madeleine duon RM Duo som ägnar sig åt helt annan musik än den som Eleine gör.
– Det är en coverduo som gör allt från bröllop till företagsspelningar. Musik för alla tillfällen. Det är det vi lever på och det som gör att vi kan lägga så pass mycket tid på Eleine. Det är väldigt skönt att kunna säga att jag är musiker på heltid, säger Madeleine.

Livepremiären begick Eleine på Landskronafesten förra sommaren. Bandet hade då placerats mellan metalstorheterna Darkane och Raubtier.
– Totalt var det 800-900 personer på spelningen och det är ändå Landskrona vi pratar om, säger Madeleine.
– Det var 18-årsgräns men utanför avspärrningen var det fullt med ungdomar, säger Rikard.

Foto: Gisela Ackerup

När vi pratas vid framträder bilden av ett ambitiöst och målinriktat band som arbetar strategiskt med såväl det musikaliska som det visuella och inte minst närvaron i sociala medier.
– Ett mål utan en plan är bara en dröm. Det har jag haft med mig många år och det har fungerat hittils, säger Madeleine.
– Det är jätteviktigt att få ut det på sociala medier för ingenting blir serverat. Jag har daglig kontakt med följare och fans från hela världen.
– Madeleine – och nu vi – är väldigt måna om våra följare. Man måste verkligen visa att man bryr sig. Utan följare och fans blir man ingenting, säger Rikard.

Hur ser målet ut?
– Det är många mål och många delmål. Man får börja någonstans. Och bara en sån sak som att vi blev recenserade i Sweden Rock Magazine och Close Up, det känns absurt för när man själv var yngre satt man och bläddrade och tänkte att en dag så kanske… säger Madeleine.

Christopher Lee är död

Christopher Lee
Foto: AP/TT

Soldat, spion och skådespelare. Scaramanga och Saruman. Och inte minst en man som sjöng hårdrock vid över 90 års ålder.

Men det är som greven med det anmärkningsvärda tandgarnityret och den svarta slängkappan Christopher Lee skrivit sig in i mitt medvetande och blivit nästan synonym med sval, elegant och brittiskt väluppfostrad ondska. En ikonisk person och en ikonisk karaktär. Lee kom att spela Dracula inte mindre än tio gånger på film.

Han är nästan definitionen av nerdig coolhet. Rollerna han har spelat även vid sidan om Dracula talar sitt tydliga språk: Bondskurken Scaramanga, Lord of the Rings-diton Saruman, Star Wars-diton greve Dooku… Så hade han också släktbanden till det: han var kusin till Ian Flemming och kunde räkna självaste Karl den store som en anfader.
Dessutom hade en röst med en pondus som kunde frysa nerver till is med bara kraften av sitt magnifika magstöd.

Som om det inte vore nog tillbringade han åren efter att han stridit som frivillig i finska vinterkriget och i Nordafrika under andra världskriget med att jaga nazistiska krigsförbrytare.
Det finns en historia som Sagan om ringen-regissören Peter Jackson berättar i ett kommentarsspår till sista delen av filmtrilogin som ger en fingervisning om hans förflutna:

– När jag skulle filma en knivhuggningsscen med Christopher skulle jag förklarade för honom vad han skulle göra… Och han svarade: ”Peter, har du någonsin hört ljudet man släpper från sig när man blir knivhuggen i ryggen?” Och jag sa, ”Um, nej.” och han sa ”Ja, men jag har, och jag vet vad jag ska göra.”

Parallellt med filmkarriären har Lee även ägnat sig åt musiken. Och med hans djupa basröst och grandiosa framtoning är det kanske inte så konstigt att det till slut blev hårdrocken som fångade honom. Bland annat släppte han fyra temaalbum om sin anfader Karl den store. Sista skivan blev en julsingel som släpptes i december förra året. Den sjunde juni gick Christopher Lee ur tiden. Han blev 93 år gammal.

Själfulla bluespiller

DSC_0090Foto: Ralph Bretzer

– Bluesrock, fy vad tråkigt, säger kollegan när jag berättar vad jag ska ägna min fredagskväll åt.
Jag hör vad han säger och förstår vad han menar. Bluesrock kan kännas väldigt mallat och rätt trist. Men när det görs på rätt sätt är det något helt annat.

Den Örebrobaserade svensk-fransk-amerikanska kvartetten Blues Pills gör det på helt rätt sätt. Ta tyngden från Black Sabbath, plantera den i den djupaste amerikanska södern, i Muscle Shoals, Alabama – utanför Stax-studion. Låt den slå rot och gro och tillsätt en vokalist som ligger mitt emellan Janis Joplin och Jefferson Airplane-sångerskan Grace Slick manifesterad som en kvinnlig motsvarighet till Robert Plants golden god.

När man lyssnar på bandets debutalbum som kom förra sommaren låter det som något som har potential att vara hur bra som helst live. När de på fredagskvällen gick ut på Babels scen var det första besöket i Malmö och att det var efterlängtat var uppenbart. Den forna kyrkan var packad till kapacitet och redan innan gick förväntningarna nästan att ta på.

Och nej, de där förväntningarna kom inte på skam. Att de spelat mycket live är uppenbart. Det låter tungt, snortajt, själfullt och svängigt. De får kanske inga priser för sin originalitet; i mångt och mycket är de en pastisch på den tyngre delen av hippieeran, innan hårdrocken blev hårdrock. Å andra sidan gör de det förbaskat stilsäkert. Allt från klädsel, frisyrer och utrustning till den jugendinspirerade konsertaffischen och de flytande projektionerna hade funkat fint på The Fillmore i San Francisco 1967.

Det funkar alldeles utmärkt även nu, kan tilläggas. För de har tillräckligt mycket själ och bra låtar för att det inte ska bli platt. Dessutom har de i Elin Larsson en riktigt bra frontperson som har både rösten – jag tycker faktiskt att hon sjunger ännu bättre live än på skivan – karisman och inlevelsen att lyfta det hela ett par nivåer. Redan första raderna i öppningsspåret High class woman raderar alla eventuella tvivel och när singeln Black smoke och – till slut som ett extra extranummer – River kommer så är jag helt övertygad.

På skiva låter det som att de har potential att var hur bra som helst live. Och den potentialen är ingenting som slarvas bort.

DSC_0078

DSC_0527

DSC_0619

 

Rival Sons satte KB i gungning

SF201410141129994AR-600x334Foto: Ralph Bretzer

Om någon någonsin gått ut Rock Star Academy som kursetta så lär det vara Jay Buchanan. Bästa ämne? Mikrofonstativshantering och scennärvaro.

Hans band, Rival Sons, må inte vara stora nog för att headline:a arenor ännu men det är bara en tidsfråga. Själv är bandets karismatiske sångare och självklara blickfång redo att ta sig an världen. Redan när Long Beach-kvartetten – som på scen är förstärkta med turnémedlemmen Todd Ögren-Brooks på keyboards – sparkar igång på KB:s scen står han längst ut på scenkanten som för att kasta sig ut. Stället är kvällen till ära slutsålt.

Precis som Afghan Whigs på sin tid gräver Rival Sons djupt i musikhistorien, till den bästa av rock n soul och rhytm n blues, och tar med sig sina fynd in i samtiden. Med sig på resan genom tidens väv har de även snappat upp något av Tony Iommis nedstämda riffande och den där demonen som red Robert Plant genom Led Zeppelins mest klassiska plattor. Någonstans slank Jim Morrisons ödlekung med på köpet.

Det låter blytungt, fett och kraftfullt. Men trots alla muskler levererar musiken med blir den aldrig tungfotad. För det viktigaste bandet lärt sig av det sena 60 och tidiga 70-talets bluesiga rock- och hårdrocksgiganter är svänget, drivet och dynamiken. Dessutom är de med Buchanan som domptör skamlöst underhållande på scen.

 

Dålig frisör gör bra rock

Bad Barber “Courtney Cox & Rock n Roll” (Bad Barber records) Betyg: 3
Bad Barber
“Courtney Cox & Rock n Roll”
(Bad Barber records)
Betyg: 3

Att det fungerar att kombinera modern hård rock med gamla tiders rock n roll-sväng och tung soul har Danko Jones visat med all önskvärd tydlighet.

Malmökvartetten Bad Barber gräver i samma mylla. Skillnaden är att skåningarna drar mer åt soulhållet – och det gör de naturligtvis alldeles rätt i. Det är ylande orgel och ett ruggigt driv från start till mål utan att för den sakens skull sakna dynamik, tvärt om.

Allra bäst är det när de slår av på tempot och sångaren Mange Andersson (som vi tidigare hört bakom mikrofonen i Brickhouse) kanaliserar sin inre Joe Cocker i avslutningsspåret “Tangled up in you”.

 

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker (och ibland kulturreporter) på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 46 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk, soul och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: Roffe Ruff. Maxida Märak och en massa svensk punk - Attentat, Asta Kask och Stilett, till exempel.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Viv Albertines Clothes, Clothes, Clothes. Music, Music, Music. Boys, Boys, Boys och Johannes Anyurus De kommer att drunkna i sina mödrars tårar.
Ser just nu: Bland andra The Handmaid's Tale och Killing Eve. Ser gärna om gamla avsnitt av favoritserierna Buffy the Vampire Slayer, Six Feet Under och Veronica Mars.
×