Svårt att vara objektiv till musik

11334103_10153174239793682_948205209016571353_oFoto: Ralph Bretzer

En möter ett band på scen. En blir lite kär i det man hör och ser. Det kan vara den varma sommarkvällen, vinet en druckit eller spelglädjen och charmen hos människorna på scen.

Förra sommaren lockade mig favoriter som Handsome Family och Justin Townes Earle att åka hem till min födelsestad Falkenberg och se paketturnén Rolling Rootsy Revue. På köpet fick man ytterligare en handfull utmärkta akter, bland dem Baskery och Temperance Movement. Helt nya för mig var Judah & the Lion, en folkrock-grupp som med sprittande banjo, mandolin och karismatiske frontmannen Judah Akers lyckades charma inte bara mig utan större delen av den månghövdade publiken på värdshuset Hwitans bakgård.

Så här ett år senare minns jag brottstycken av spelningen. Jag minns den sugande upptakten i Kickin’ the leaves, jag minns de sympatiska mellansnacken och sångtexter om att växa upp söder om the Mason-Dixon Line.

I ain’t no redneck
I ain’t no hipster
By any means
I guess I lie somewhere in between

Jag minns också spelningens dramatiska höjdpunkt när den då aktuella plattan, Kids these days, avslutningslåt kommer:

You feel the water risin’ up
You feel the water risin’ up
You feel the water risin’ up
Come on, Come on down

Om inte den suggestiva sången fattar tag i en gör det giftiga banjoriffet det. I låtens klimax befinner sig Judah Akers långt ute i publiken och leder allsången som så när får Ätran som flyter alldeles nedanför att svälla över sina breddar.

Dagen efter satt jag på tåget tillbaka till Malmö och lyssnade för första gången på Kids these days och älskade det jag hörde. Och det är kanske inte så konstigt. Musiken som strömmade från lurarna filtrerades genom minnena från gårdagens spelning.

Sedan blev det som det blev – och som det så ofta blir. Nya spelningar kommer, nya skivor att lyssna på och jag tappade bort Judah & the Lion. Kanske är det också ett bevis på att de inte egentligen satte några djupare avtryck. Hur som helst upptäckte jag för några dagar sedan att de släppte en ny platta i våras: Folk hop n’ roll. Inte utan en viss entusiasm klickade jag igång plattan på Spotify…

Vad ska man säga? Det är trevligt med band som inte står stilla utan rör sig framåt, söker nya vägar och återuppfinner sig själva. Det har Judah & the Lion gjort. Utan att helt släppa folkrocken har de sökt sig i mer elektrisk och elektronisk riktning. Problemet är bara att det inte riktigt passar dem. Musiken har en seghet som som gör att det aldrig riktigt släpper. Jag saknar också den sprittande spelglädjen från när jag såg dem på scen. Och att höra dem försöka emulera 90-tals-U2 på Graffiti dreams är direkt smärtsamt.

När jag lyssnarFolk hop n’ roll börjar jag undra: Var de verkligen så bra på den förra plattan? Jag klickar över och lyssnar för första gången på ett år på Kids these days och inser att nej, det var de inte. Det är inte en dålig skiva och det är egentligen inte Folk hop n’ roll heller. Det är bara det att det inte riktigt lyfter på samma sätt som det gjorde på scen.

Vart vill jag då komma med detta? Jo, att det är svårt att vara objektiv till musik. Man påverkas av sina förutfattade meningar. Min bild av Kids these days lyftes av min positiva konsertupplevelse och min upplevelse av Folk hop n’ roll sänktes av mina högt ställda förväntningar.

Låt 4: It sat duollma mu

Låt 4/7 Mari Boine – It sat duollma mu

Vi fortsätter de sju låtarna på sju dagar som betytt något för mig och hämtar nästa från midnattssolens och norrskenets marker.

Ibland behöver man inte förstå orden för att gripas. 1989 när den nordsamiska sångerskan, kompositören och (sedan 2008) professorn Mari Boine, som då fortfarande hette Mari Boine Persen, kom in i mitt liv var jag 17 på det 18:e. Jag hörde första gången låten It sat duollma mu på Lars Aldmans radioprogram Bommen när jag satt i första egna lägenheten, på Öster i Halmstad.

Jag förstod naturligtvis inte orden. Mina kunskaper i samiska är obefintliga. Men det var något med rösten som grep tag. Samtidigt brukade hon sitt vokala instrument på ett sätt som jag aldrig hade hört innan. Hos hennes medmusiker hör man massor av influenser: jazz, blues, funk, folkmusik från olika håll i världen…

Men i Mari Boines sång är det inte så lätt placera influenserna, förutom jojken som finns allerstädes närvarande. När jag intervjuade den samiska rapparen, sångerskan och producenten Maxida Märak i våras beskrev hon jojken som en tonsatt känsla. Och den känslan lyckas Boine förmedla. Utan att förstå ett ord hörs kampen i hennnes röst; den okuvliga viljan i kombination med ett stråk av desperation men också av segervisshet.

Om det samiska folkets kamp visste jag på den tiden lite, liksom jag bara hade rudimentär kännedom om de övergrepp som de nordiska länderna begått mot sin ursprungsbefolkning. Lite mer skulle jag få när jag köpte Boines album ”Gula gula – Hør stammødrenes stemme”. På den finns Boines mig veterligen enda text på norska. Här ville hon uppenbarligen inte bli missförstådd.

Den låten är Oppskrift for herrefolk (Recept för herrefolk) – en rasande uppgörelse med hur det samiska folket behandlats och behandlas. Jag misstänker att skillnaden mellan Norge och Sverige här inte är så stor…

”Bruk bibel og brennevin og bajonetta
Bryt løfta og avtala vær diplomat
Bruk lovparacrafa mot eldgamle retta
Skap fordomma diskriminering og hat
La ingen betvile din overhøyhet
sånn holder du nede en minoritet”

1993 såg jag Mari Boine för första och hittills enda gången, det var på Roskildefestivalen. Det är en spelning jag minns som en av de tio, tjugo bästa jag någonsin sett. En strålande röst, ett fantastiskt band och en vilja i musiken som vägrar vika ned sig. It sat duollma mu – vilket betyder ungefär ”du ska inte trampa på mig” – var en av spelningens verkliga höjdpunkter. Jag minns också att man hade släpat ut en stor jäkla flygel på scenen som sedan bara användes när bandet skulle stämma vattenglasen som de skulle spela på.

Låt 3: Thrice all american

Dag 3/7 Neko Case – Thrice all american

“I want to tell you about my hometown
It’s a dusty old jewel in the South Puget Sound
Well the factories churn and the timbers all cut down
And life goes by slow in Tacoma”

Rakt söderut från Seattle, där jag bodde månaderna kring millenieskiftet, ligger Tacoma, stadens fattiga kusin. Inte mycket sägs om Tacoma, framförallt inget positivt. Det är, eller var, en nedkörd industristad långt från Seattles hipsters och mikrobryggerier, långt från framgångsrika storföretag som Boeing och Microsoft. Här startades inga musikaliska revolutioner.

Seattle hade Jimi Hendrix. Seattle hade Nirvana. Seattle har Fleet Foxes och Band of Horses. Men Tacoma har – eller hade under några år av hennes uppväxt – Neko Case.
Inte mycket positivt har sagts om Tacoma. Inte mycket positivt sägs väl heller i Neco Case låt Thrice all american. Men det är ändå en av de finaste kärleksförklaringar till en stad jag någonsin läst eller hört.

“There was nothing to put me in love with the good life
I’m in league with the the gangs, guns, and the crime”

Att det dessutom är väldigt enkelt att dra paralleller mellan låtens text och och mina egna hemstäder Göteborg och Malmö, städer som åtminstone har varit nedkörda industrisräder en gång i tiden, gör inte att låten hittar mindre hem hos mig.

“People who built it they loved it like I do
There was hope in the trainyard of something inspired”

Det som först fick mig att falla för Neko var dock varken hennes texter eller det att hon så tydligt har sina rötter i the pacific north west. Det var den där fullständigt enorma rösten. En röst så stor att den känns som att den på egen hand skulle kunna fylla ut Boeings jättelika flyghangarer söder om Seattle, breda ut sig över Olympiahalvöns tempererade regnskogar och jaga bort Puget-sundets dimbankar. En röst med råstyrka som ändå aldrig kompromissar med känslan.

När jag såg henne uppträda på Fox confessor brings the flood-turnén i det höga före detta kyrkorum som numera huserar rockklubben Sticky Fingers i Göteborg fick jag känslan att man lika gärna hade kunnat stänga av mikrofonen, rösten hade burit hela vägen fram ändå, över ljudet av bandet, över sorlet i publiken.

“Well I don’t make it home much, I sadly neglect you
But that’s how you like it away from the world
God bless California, make way for the Wal-Mart
I hope they don’t find you Tacoma”

Låt 2: Family

Låt 2/7: New Model Army – Family

Jag minns inte första gången jag hörde New Model Army men det lär nog ha varit låten 51st state. Men jag har för mig att det var Johan Helmstad som introducerade mig för deras magnum opus Thunder and consolation någon gång kring 89, 90 när jag bodde i Halmstad.

NMA hade gjort bra skivor tidigare och de skulle göra bra skivor även senare men här hittar de helt rätt i sin skildring av ett gråkallt och dystert Storbrittanien i den sista fasen av Marget Thatchers nedmontering av allt vad social samhörighet hette.

Jason ”Moose” Harris (som här gjorde sitt sista album med bandet) på bas och numera tragiskt bortgångne trummisen Robert Heaton piskade upp ett makalöst driv och över det Justin Sullivan på sång och gitarr som med frustrationen drypande i rösten hittade den perfekta balansgången mellan det personliga och det politiska. Rent musikaliskt hittade de också en gyllene medelväg mellan punk, postpunk och folkrock.

Skivan är full av fantastiska låtar som White Coats, Family life, Vagabonds och The Charge. Men mest slog låten Family an. Refrängens text ”Give me some place where I can go / Where I don’t have to justify myself / swimming out alone against this tide / looking for family, looking for tribe” hittade hem med mitt 18-åriga jag. Och det håller än.

Fotnot:
New Model Army hämtar sitt namn från Oliver Cromwells elitförband under det engelska inbördeskriget på 1600-talet.
Thunder and consolation är hämtat från titeln på den engelske 1600-talskväkaren Edward Burroghs postumt utgivna samlade verk: ”The Memorable Works of a Son of Thunder and Consolation”

Fotnot 2:
Thunder & Consolation är producerad av bandet tillsammans med den legendariske Tom Dowd (bortgången 2002). Vad kan man säga om en producent som satt sitt namn under inspelningar med så vitt skilda akter som Charles Mingus, Cream, Lynyrd Skynyrd, Aretha Frankling och Primal Scream? Och som både var en pionjär när det gäller flerspårsinspelning och hade en stor del i att dagens mixebord har skjutreglage istället för vridditon.

Jefferson Airplanes första sångerska död

För några dagar sedan kunde man läsa, i bland annat Skånskan, att Jefferson Airplanes gitarrist Paul Kantner gått ur tiden. Idag nås vi av nyheten att samma dag som Kantner avled 74 år gammal, den 28 januari, gick även bandets ursprungliga sångerska, Signe Anderson (född Toly) ur tiden. Även hon blev 74 år gammal. Någon dödorsak är ännu inte känd, men Jefferson Airplane-basisten Jack Casady skriver på sin facebook att hon spenderade sin sista tid på hospice:

”Hon var en verklig raring med en fantastisk kontraalt-röst och kom från en solid folkmusikbakgrund. Lyssna på hur hon gjorde att de tredelade harmonierna på Jefferson Airplanes första album låter så tjocka … hennes underbara ton mitt emellan Pauls och Martys. En sorglig dag ….. för de av oss fortfarande är här.”

Signe Anderson kom ursprungligen från Seattle och växte upp i Portland. Men det var i samband med en spelning i San Francisco 1965 som hon blev upptäckt av Marty Balin som precis höll på att rekrytera medlemmar till bandet han skulle starta.

Jefferson Airplane släppte sitt första album 1966, Jefferson Airplane Takes Off, och på det var Signe Anderson den kvinnliga rösten. Men redan till uppföljaren, den psykedeliska klassikern, Surrealistic Pillow från 1967, var hon ute ur bilden.

I samband med att Anderson, som då fortfarande hette Toly, gick med i bandet träffade hon Jerry Anderson, bandets ljustekniker tillika en av medlemmarna i Ken Keseys Merry Pranksters, och de två gifte sig och fick barn. Hon tyckte inte att hon klarade av att kombinera turnélivet med föräldraskapet och lämnade bandet. Säkert spelade det också in att bandet och hennes make inte gick så väl ihop.

Själva överlämnandet av manteln som den kvinnliga rösten i acidrockens flaggskepp skedde över fyra kvällar på Fillmore West. De två första sjöng Anderson på, på de båda andra hade Grace Slick tagit över. Med kraften i låtar som White Rabbit och Somebody to love och en lång karriär i Jefferson Airplane, Jefferson Starship, Starship och solo är det väl Grace Slick som blivit den person som mest förknippas med bandet. Men det går inte att ta ifrån Signe Anderson hennes roll i bandets sound och att det sätt hon sjöng på levde kvar i bandet även efter att hon lämnat det.

Lyssna bara på hur Grace Slick sjöng White Rabbit under sin tid i Great Society och hur hon sedan förändrade sitt sätt att sjunga samma låt något år senare efter att ha tagit över efter Signe Anderson. Och lyssna på hur Signe sjöng High flyin’ bird. Åtminstone låter det i mina öron som att Slick plockat upp det där monumentala hänget i rösten, som är en sådan viktig del i bandets sound, från sin föregångare.

”Signe var en av de starkaste människor jag någonsin har träffat. Hon var vår hönsmor i flygplanets början …en förnuftets röst vid fler tillfällen än ett …en viktig medlem av vår dysfunktionella lilla familj” skriver Jefferson Airplanes gitarrist Jorma Kaukonen på sin blogg.

”Jag såg alltid fram emot att träffa henne när vi spelade på Aladdin i Portland. // Du kommer alltid att leva i mitt hjärta. Nu är vi bara fyra kvar.”

En ny crush!

DSC_0562 2

Foto: Ralph Bretzer

Det är säkert tio år sedan nu som samlingsalbumet Antifolk Vol. 1 damp ned i min brevlåda (och mig veterligen har det fortfarande inte kommit någon uppföljare) och jag gick i spinn. Antifolk-scenen, med epicentrum Lower East Side-krogen Sidewalk Cafe och exemplifierad av band som Moldy Peaches, Major Matt Mason USA och Prewar Yardsale, lånade DIY-attityden och uppkäftigheten från punken och kombinerade den med akustiska gitarrer och allmän kufiskhet på ett alldeles underbart sätt.

Just Moldy Peaches dyker upp i mina tankar när jag ser The Prettiots på Lilla Vega på Vesterbro i Köpenhamn på tisdagskvällen. Kay Kasparhauser (sång och ukulele) och Lulu Prat (bas) gör sånger om kassa high school-pojkvänner, att stalka tv-kändisar och att må skit i största allmänhet. Allt fångat med ett språk som är såväl rått som rakt och underfundigt:

On a scale from one to Plath I’m about a four
My head’s not in the owen but I can’t get off the floor

Deras låtar är lite som avsnitt ur tv-serien Girls omsatta i musikform. Det är roligt, charmigt och väldigt, väldigt New York.  Och jag går i spinn på samma sätt som när jag första gången lyssnade på den där Antifolk-samlingen. Jag förstår precis varför de kom ut ur SXSW med en handfull kontraktserbjudanden i bagaget. Jag hoppas bara att det snart kommer ett album. De fyra (utmärkta) spår som finns på Spotify har jag snart lyssnat sönder och samman.

Desktop92

Anledningen att jag är i Köpenhamn och faller som en sten för Prettiots skönt giftiga popsånger är Vegas New Crush, ett nytt format som är en utveckling av deras koncept Vegas Udvalgte. Där Vegas Uldvalgte presenterade showcases med danska band är det nya up and coming internationella akter på Vegas New Crush. Amerikanska Prettiots fick sällskap av bland annat engelsmannen Tenterhook, australiensaren Fraser A Gromer, engelskan Jones och skotten C Duncan. Allt som allt fick åtta akter en halvtimma var.

Det är ett riktigt bra koncept. Speltiden är tillräckligt lång för att vi ska lära känna dem men tillräckligt kort för att de ska kunna lämna oss med en smak för mer. Och kvaliteten är genomgående mycket hög. The Prettiots har alla förutsättningar att kunna bli ett riktigt kultband men en sångerska som Jones har potentialen att bli en storstjärna med sin fantastiskt vackra soulstämma som förmår trollbinda endast uppbackad av en elektrisk gitarr. Titelspåret från hennes debut-EP, Indulge, har redan hörts i tv-programmet Later with Jools Holland.

Desktop91

Fraser A Gromer, Jones, C Duncan och Hinterhook.

Även Fraser A Gorman charmar rejält. Hans framtoning på scen är lite av den odräglige fulle killen i baren, eller polarens jobbiga lillbrorsa. Men han projicerar den bilden med glimten i ögat och när han börjar lira är det en svåremotståndlig korsning mellan slyngelrock och lätt 60-talsklingande folksånger. Även C Duncan bär ett tungt arv med sig från 60tals-folkrocken. Men där Gorman är östkust och Greenwich Village är C Duncan mer västkust och drömsk psykedelia. Tänk The Byrds mer flummiga sida korsad med Teenage Fanclub. Inte minst imponerar deras undersköna sångstämmor.

Tenterhook är kvällens ”ledsen kille med gitarr”, även om han försäkrar oss att han inte är så ledsen egentligen. Med bara sin egen elgitarr (eller akustisk under någon låt) som akompanjemang lämnas mycket utrymme för rösten. Och det bär den för. Visst är han  en duktig låtskrivare men det är verkligen rösten som bär honom hela vägen i mål, något som kommer fram betydligt mer i det avskalade formatet än vad jag tycker det gör på skiva.

 

En Malmö-trippel

Seguwita 1Seguwita Foto: Ralph Bretzer

Kulturbolaget bjöd på en en Malmötrippel på fredagskvällen. Tre Malmöband i lite olika fas av karriären, men alla på uppåtgående. Stella Lugosi gjorde sin sista spelning för året och det iförda svarta luciaskrudar dagen till ära.
– Det är första och sista gången vi gör ett luciatåg, sa sångerskan och låtskriverskan Anna Bergvall efter spelningen.

Stella Lugosi har spelat mycket under hösten och går in i studion i januari för att spela in sin första skiva. Den ser jag mycket fram emot. Deras långsamma och dramatiskt laddade indiegospel går rakt in i hjärtat på mig. Deras förkärlek för att leka med presentationen och arrangemangen gör varje spelning spännande att se. Kören ger dem dessutom en fyllighet i ljudbilden som får dem att stå ut.

Bandettes har skapat svallvågor med sin låt The Beard Song. Den har spelats för sex miljoner amerikaner på CBS, ett grekiskt skäggsällskap har tagit den till sig och ett slovenskt punkband har  gjort cover av den, berättar sångerskan och gitarristen Anna Linnéa från scen. Jag gillade deras country- och folkfärgade debutalbum men live växer de ut till något mycket mer. De har ett bra driv och fint samspel sinsemellan, både musikaliskt och scenmässigt. Dessutom har Anna Linnéa Edström  och bassisten Hannah Billing, som delar på det vokala insatserna, en mycket bra dynamik sinsemellan varandra.

The Beard Song är naturligtvis en höjdpunkt men för mig är den riktigt peaken under spelningen när Anna Linnéa Edström  ställer undan gitarren och med den nyvunna rörligheten hon då får låter sig själv blomma ut som publikdomptör, Hon förvandlar oss alla till en enda stor gospelkör i den jazziga Niagara Falls. Låten är riktigt bra på skiva men här får den mycket mer kraft. I kombination med bandets uppenbara spelglädje räcker det för att golva mig.

För både Stela Lugosi och Bandettes utgjorde fredagskvällens spelning deras första på KB. För Seguwita som avslutade kvällen var det deras första över huvud taget. De släppte sin första ep tidigare i år och den innehåller tre spår som skickar tankarna till The Gaslight Anthem. Rock med ett bultande hjärta och en punkig egg som står lika mycket i skuld till den unge Springsteen som till The Clash.

Det var, som sagt deras första spelning någonsin men det handlar definitivt inte om några musikaliska nykomlingar. Istället handlar det om något av ett malmöitiskt superband och bakom det märkliga bandnamnet döljer sig medlemmar från bland annat Sista Sekunden, Atlas Losing Grip, Satanic Surfers och Terrible Feelings. Så sitter allt där det ska redan från första stund. De må inte ha skrapat ihop en låtkatalog av den kvalitet The Gaslight Anthem kunde visa upp på sin karriärhöjdpunkt The ’59 sound men det jag hörde bådar gott inför framtiden. Här finns både passionen och kunskapen att kanalisera den i musikalisk form.

Stella Lugosi 2Stella Lugosi som svart luciatåg.

Stella Lugosi 1
Bandettes 1Bandettes

Bandettes 2

Seguwita 2Seguwita.

Seguwita 3 liten

TOYT putsar vidare på sitt recept

14_noje_turnTurn off your Television. Foto: Pressbild

Ny höst innebär nytt album från malmöitiska folkpoptrion Turn off your television. Men tre album på lika många år hade det varit förståeligt om bandet hade tappat lite av sin fart på vägen men så är inte fallet. Plattorna har hållit en hög och jämn kvalitet – och till stor del hållit sig till den redan från början utstakade vägen. Save all the liars (Sound of wool) är på intet sätt något undantag.

save-all-liars
Turn off your Television
”Save all the liars”
(Sound of wool)
Betyg: 4

Jon Rinneby och hans kollegor har inte fått någon “A writer’s cramp” som de själva sjunger om. Istället putsar bandet vidare på sitt recept bestående av skäggrock, klassisk pop och 60-talets folkrock.

Det är hantverksskickligt utsnidade popmelodier i lekfulla arrangemang som framförs på ett som känns som känns väldigt levande. Framförallt bär bandet på en värme i sitt uttryck som jag tycker väldigt mycket om. Frågan är om de inte med “Save all the liars” fått till sitt bästa album hittils. Jag är böjd att tycka det. Framförallt växer sig deras låtskrivande bara starkare och starkare.

Sfärernas musik

DSC_0190Linda Perhacs. Foto: Ralph Bretzer

Jag älskar att gå på konserter. Jag älskar riktiga rockklubbar, och av sådana har Malmö sin beskärda del. Ibland är det dock trevligt med spelningar som bryter det klassiska mönstret. En sådan var jag på under onsdagskvällen i ett samarrangemang  mellan Moderna Muséet och Music Doc.

Vi befinner oss på muséets lastkaj, ett bakre rum med kuddar på golvet och biofotöljer längs väggarna. På väggen bakom ”scenen” – projiceras ett kalejdoskop-mönster och i högtalarna spelas jazzmusik på låg volym som sätter stämningen innan spelningen drar igång.

Kvällens huvudakt är något av en begivenhet. Linda Perhacs släppte sitt hittills enda album, Parallelograms,  1970. Plattan som är ett exempel på den tidens psykedeliska folkmusik gjorde då inte mycket väsen av sig trots uppenbara kvaliteter. Den spänner från förtjusande vacker folkpop a la Joni Mitchell och Crosby, Stills & Nash via den rootsiga Paper Mountain Man till huvudnumret, det komplexa och utmanande titelspåret som får mig att tänka lika mycket på modern konstmusik som på folkpop.

Med tiden har hennes musik dock börjar sippra igenom sprickorna i tiden och på ett nästan lite märkligt sätt influera tiden. Så olika artister som Daft Punk, freakfolksångaren Devandra Benhart och svenska melodiska dödsmetallbandet Opeth tillhör dem som låtit sig influeras. För några år sedan började hon plötsligt uppträda och nu är en uppföljare på gång. Spelningen i Malmö är hennes andra i Europa någonsin – den första var i Berlin i måndags.

Med tanke på att hon knappast är någon ungdom längre och att det har gått 43 år sedan hennes enda platta släpptes vet jag inte riktigt vad jag har att vänta men det visar sig att hennes röst är vid god vigör och att hon backas av ett mycket fint band. De nya låtarna från kommande plattan håller också hög standard och faller fint in med klassikerna.

Perhacs tar en paus en bit in i spelningen och låter var och en av sina medmusiker ta lead på var sin låt. Det är ett kvitto på hur bra bandet är att spelningen inte dalar allt för mycket under den tiden. Inte minst imponerar hennes två medsångerskor Michelle Vidal och Durga McBroom-Hudson. Den sistnämnda kanske någon kommer ihåg från technoduon Blue Pearl som var stora i början av 90-talet eller från sin tid som körsångerska med Pink Floyd.

Linda Perhacs musik har förmågan att transportera lyssnaren till andra sinnestillstånd och har också en mycket stark visuell, nästan cinematisk, aspekt. På frågestunden efter spelningen tar någon upp det där med det visuella i musiken och Perhacs berättar då om hur det lite märkliga mellanspelet i Parallelograms kom till som en slags musikalisk representation av ett himlafenomen hon sett när hon körde bil hemma i Topanga Canyon, Los Angeles.

Det är ett något svårgreppbart resonemang men när man lyssnar på stycket känns det inte så svårt att förstå, ändå. Jag tror att det var Pythagoras som pratade om sfärernas musik, den tänkta musik som himlakroppar skapar genom sina rörelser. Med tanke på att både himlakropparna och musiken styrs av matematikens lagar så finns det ju en logik i det. Jag vet, det låter flummigt, men jag har inget bättre sätt att beskriva hur Linda Perhacs musik låter.

En låt som hon tyvärr inte körde på spelningen är Paper Mountain Man, en sång som står inte stark kontrast till allt annat på skivan med sitt jordnära sound som påminner mig mer om Bobbie Gentrys countryrock än om psykedelia. Jag frågar henne om den på frågestunden och hon berättar att låten handlar om en man som hon hade ett förehållande med och som hon såg som sin stora kärlek men som sårade henne och som senare knarkade ihjäl sig.
– Han behövde ett annat sound. Det var sådan han var, säger hon.

DSC_0052

DSC_0047

Frågestund efter spelningar… Vilken bra grej. Det borde det vara efter varje konsert.

DSC_0018

För uppvärmningen stod Sarah Hepburn, en sångerska från Chicago som numera är bosatt i Köpenhamn och som har jobbat mycket med Neil Halstead från Mojave 3 och Slowdive. I mitten av 00-talet släppte hon sin första soloplatta ”Stars & haze”, en sympatisk men lite blek singer/songwriter-skiva där hon backades av folk från Mojave 3.

På scen nu är hon betydligt mer spännande än så. Avskalat till den egna akustiska gitarren, rösten och ibland tvärflöjt och med en elgitarrist och lite elektronik som enda backup trollband hon under de allt för få låtar som hon hann köra. Hon lyckas slå an en känsla som är både uråldrig, modern och tidlös på en och samma gång.

DSC_0030

Övertygande Billy Bragg

Foto: Ralph Bretzer

Senast Billy Bragg var i Sverige var förra sommaren när han stod ensam med sin silvergrå Fender Telecaster på Way out Wests största scen. Då var det punktrubaduren vi såg; den Billy Bragg som för mer än 20 år sedan fick mig att fastna för hans musik. Sedan dess har albumet Tooth & nail släppts, en skiva som hämtar näring från den amerikanska folk- och countrytraditionen. Det är inte svårt att se den som en naturlig fortsättning på den albumtrojka han gjorde tillsammans med Wilco där de tonsatte Woody Guthries sena texter, de texter som Guthrie vid slutet av sitt liv var för sjuk att själv kunna sätta musik till.

Det är också den Billy Bragg som på onsdagskvällen klev in på KB:s scen tillsammans med fullt band. Den första tredjedelen av spelningen har en tydlig countryprägel där steelguitar och ståbas får mycket utrymme. Materialet kommer huvudsakligen från senaste platta och Guthrie-skivorna. Det i kombinationen med Braggs roliga och sympatiska mellansnack med självironi, skrönor från livet på vägarna och tjuvnyp mot såväl en roddare som självaste Morrissey skapar en gemytlig stämning. Nya spåret No one knows nothing anymore känns också som en blivande klassiker.

Det är dock när bandet går av scen och Bragg byter den halvakustiska Gibsongitarren mot den silverfärgade Telecastern och sparkar igång den rödglödgade klassikern To have and have not från 30-årsjubilerande solodebuten Life’s a riot with spy vs. spy som det tänder till på allvar. Då drar kvällens första riktiga allsång igång och spelningen lyfter till en ny nivå. Det blir inte sämre när han följer upp den med alltid lika vackra The man in iron mask och The milkman of human kindness.

Stämningen håller i sig när bandet kommer tillbaka på scen och nu är det mesta av den inledande countryn som bortblåst. Istället bjuds det på jangle-pop a la Byrds i Sexuality, rak rock i Reckoning  för att i en smått extatisk final landa i folkpunkiga Help save the youth of America. Däremellan hinner han med åtskilligt, däribland självklara höjdpunkten A new England (och där inte många av de cirka 600 personerna på KB tysta) och ett par politiska brandtal: mot kapitalismen, naturligtvis, och vad, enligt honom själv, värre är – cynismen.

När jag såg Billy Bragg på Way out West var det första gången för mig, trots att jag lyssnat på honom så länge. Jag gillade verkligen vad jag såg men jag var nog mest av allt glad att han levde upp till mina högt ställda förväntningar. På KB, och med band, höjer han ribban. Det blir av naturliga skäl en mer fullfjädrad spelning med ordentlig dramaturgi utan att han för den sakens skull tappar den närhetskänsla han har när han är ensam med gitarren.

* * *

 

Men det går alldeles utmärkt att klara sig på egen hand på scen. Det visade Kim Churchill, den australiensisk singer/songwritern som agerade uppvärmare åt Bragg. Han är ett nytt namn för mig men jag måste säga att hans knappt halvtimmeslånga set räckte för att övertyga mig om hans förträfflighet.

Ensam på scen med akustisk gitarr, en baskagge, tamburin, chimes och en del elektronik visade han att termen enmansband inte måste vara bara en kul gimmick, det kan faktiskt låta bra också. Vi pratar folkrock som för tankarna till såväl The Low Anthems ärkemusikaliska amerikanska folkmusik, Bob Dylan och klassisk aussie-rock. Enda covern, Dylans Subterranean Homesick Blues sitter fint på slutet utan att få hans egna låtar att skämmas för sig.

Med starka låtar, ett personligt sätt att spela gitarr, vasst munspelande och framförallt en riktigt bra sångröst gjorde han mig mäkta imponerad. Enda felet var att hans tid var allt för kort. Jag hade velat höra mer.

Churchills tredje album, Detail of distance, som släpptes förra året finns på Spotify. Det rekommenderas å det varmaste.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×