Låt 4: It sat duollma mu

Låt 4/7 Mari Boine – It sat duollma mu

Vi fortsätter de sju låtarna på sju dagar som betytt något för mig och hämtar nästa från midnattssolens och norrskenets marker.

Ibland behöver man inte förstå orden för att gripas. 1989 när den nordsamiska sångerskan, kompositören och (sedan 2008) professorn Mari Boine, som då fortfarande hette Mari Boine Persen, kom in i mitt liv var jag 17 på det 18:e. Jag hörde första gången låten It sat duollma mu på Lars Aldmans radioprogram Bommen när jag satt i första egna lägenheten, på Öster i Halmstad.

Jag förstod naturligtvis inte orden. Mina kunskaper i samiska är obefintliga. Men det var något med rösten som grep tag. Samtidigt brukade hon sitt vokala instrument på ett sätt som jag aldrig hade hört innan. Hos hennes medmusiker hör man massor av influenser: jazz, blues, funk, folkmusik från olika håll i världen…

Men i Mari Boines sång är det inte så lätt placera influenserna, förutom jojken som finns allerstädes närvarande. När jag intervjuade den samiska rapparen, sångerskan och producenten Maxida Märak i våras beskrev hon jojken som en tonsatt känsla. Och den känslan lyckas Boine förmedla. Utan att förstå ett ord hörs kampen i hennnes röst; den okuvliga viljan i kombination med ett stråk av desperation men också av segervisshet.

Om det samiska folkets kamp visste jag på den tiden lite, liksom jag bara hade rudimentär kännedom om de övergrepp som de nordiska länderna begått mot sin ursprungsbefolkning. Lite mer skulle jag få när jag köpte Boines album ”Gula gula – Hør stammødrenes stemme”. På den finns Boines mig veterligen enda text på norska. Här ville hon uppenbarligen inte bli missförstådd.

Den låten är Oppskrift for herrefolk (Recept för herrefolk) – en rasande uppgörelse med hur det samiska folket behandlats och behandlas. Jag misstänker att skillnaden mellan Norge och Sverige här inte är så stor…

”Bruk bibel og brennevin og bajonetta
Bryt løfta og avtala vær diplomat
Bruk lovparacrafa mot eldgamle retta
Skap fordomma diskriminering og hat
La ingen betvile din overhøyhet
sånn holder du nede en minoritet”

1993 såg jag Mari Boine för första och hittills enda gången, det var på Roskildefestivalen. Det är en spelning jag minns som en av de tio, tjugo bästa jag någonsin sett. En strålande röst, ett fantastiskt band och en vilja i musiken som vägrar vika ned sig. It sat duollma mu – vilket betyder ungefär ”du ska inte trampa på mig” – var en av spelningens verkliga höjdpunkter. Jag minns också att man hade släpat ut en stor jäkla flygel på scenen som sedan bara användes när bandet skulle stämma vattenglasen som de skulle spela på.

Musiken som gav röst åt flykten

dd892133069586956791563ab36684b7-600x317Foto: AP/TT Montage: Ralph Bretzer

”From Oklahoma City to the Arizona line,
Dakota and Nebraska to the lazy Rio Grande,
It fell across our city like a curtain of black rolled down,
We thought it was our judgement, we thought it was our doom.”

Vi står på ett fält någonstans i Oklahoma 1934. Ett stort svart moln växer vid horisonten, kommer allt närmare och rullar in över oss. Luften färgas svart av flygande jord. Det är knappt att ljuset klarar av att tränga igenom och av bostadshuset ett stenkast bort syns bara konturerna, av ladan inget alls. Ibland ser man bara någon meter framför sig. Jorden fyller luftrör och lungor.
Men det är inte det värsta. Jorden som flyger i luften är vårt levebröd, där våra grödor ska gro, växa och bli till mat för våra barn att äta och till pengar att betala våra skulder till banken med. Och när pengarna inte kommer in tar banken vårt hem. Den stora depressionen har redan pågått i fem år. Grannens gård har redan blivit återtagen av banken och snart är det vår tur.

”Yes, as through this world I’ve wandered
I’ve seen lots of funny men;
Some will rob you with a six-gun,
And some with a fountain pen.”

Då var ändå jordstormarna sommaren 1934 bara den första av tre likadana stormperioder som drabbade framförallt Oklahoma och Texas under 30-talet. Tusentals och åter tusentals familjer tvingades bort från sina hem och begav sig västerut i hopp om arbete och ett bättre liv, bort från sjukdomar som kom i jordens spår, den hotande svälten, förödda marker och gårdar som man inte längre ägde.
Flykten gick längs den numera mytomspunna landsvägen Route 66 med riktning mot Los Angeles. Men det var inte the land of milk and honey som väntade där, vid delstatsgränsen på andra sidan Colorado-floden.

”Now the police at the port of entry say:
”You’re number fourteen thousand for today””

Som tema är flykten ett av de mer centrala inom rock, blues och folkmusik. Det må vara eskapism eller en mer handfast, påtvingad flykt från området eller staden man bor i; från familjen, från den samhällsklass och de begränsade framtidsutsikter man fötts in i. Det är ett tidlöst tema.
I litterär form har The Dust Bowl – som jordstormarna kom att kallas – skildrats mest framgångsrikt av John Steinbeck i Vredens druvor och Om möss och människor.
Musikalisk är det framförallt Woody Guthrie som blivit dess store uttolkare. 1940, i princip samtidigt som den sista jordstormsvågen ebbade ut, klev han in i studion och spelade in det som skulle bli den kanske första temaplattan: Dust Bowl Ballads.

Flyktingens och migrantarbetarens liv låg nära till hands för Woody Guthrie, som till skillnad från Steinbeck hade förstahandserfarenheter av sitt ämne. Han föddes 1912 i Okemah, Oklahoma. När han var åtta år gammal hittades olja där och Okemah förvandlades till en boom town och tusentals människor sökte sig dit, tills oljan 1931 sinade lika plötsligt som den upptäckts.
Guthrie lämnade staden för Pampa i Texas panhandle-område, ett område som kom att drabbas hårt av jordstormarna.
Så gav han sig, som så många andra, ut på vägarna för att kunna försörja sin familj där hemma i Pampa. Han gick, liftade, åkte godståg; tog småjobb och spelade och sjöng på salooner längs vägen mot Kaliforniens förlovade kustlinje, en resa hans skildrade i boken (och sedermera filmen) Bound for glory.

My brothers and my sisters are stranded on this road
A hot and dusty road that a million feet have trod
Rich man took my home and drove me from my door
And I ain’t got no home in this world anymore

Men vägen hade ett slut. Han kom fram efter betydande umbäranden och inte minst smädelser, hat och till och med fysiska angrepp från kalifornier som vände sig mot invandringen från mindre lyckligt lottade delstater.

”California is a garden of Eden,
a paradise to live in or see;
But believe it or not, you won’t find it so hot
If you ain’t got the do re mi.”

För många slutade flykten i flyktingläger och kåkstäder. Woody Guthrie fick jobb på en radiostationen KFVD där han sjöng sina egna och andras sånger och det var här han hittade sin röst som folksångare i de svagas tjänst.
Men det kringflackande livet hade fått fäste i honom och 1940 drog han österut, till New York. Det var här han spelade in sina Dust Bowl Ballads och grundlade sin egen berömmelse.

”Wherever little children are hungry and cry
Wherever people ain’t free
Wherever men are fightin’ for their rights
That’s where I’m a-gonna be, Ma
That’s where I’m a-gonna be”

Vägskälets musik

Kate in the kettleVägskälet är en av de grundläggande metaforerna. Robert Johnson gick till ”the crossroads”, mötte djävulen och kom tillbaka med förmågan att spela blues som ingen annan. Vid korsvägen möts människor som kommer från olika håll och utbyter erfarenheter med nya idéer och ny musik som följd. Det är genom korsbefruktning vi går vidare ut i den spännande nya tid som alltid ligger framför oss.

När fattiga svarta och vita arbetare från olika hörn möttes på järnvägsbyggena i USA i slutet av 1800-talet och spelade musik tillsammans vid lägereldarna där få andra nöjen stod till buds skedde ett kulturellt möte som i förlängningen skulle leda till en stor del av den popmusik vi har idag. Man behöver bara gå till folkmusiken för att se att musikaliska möten från olika kulturer alltid varit lika viktiga.

Årets kanske sista stora musikaliska upptäckt för min del är just ett sådant folkmusikaliskt kulturmöte. Jag hittar det genom en artikel i senaste numret av magasinet Lira. Artikeln är en intervju med den skotska violinisten och sångerskan Kate Young och gör mig så fascinerad att jag måste kolla in hennes senaste projekt Kate in the Kettle och det får mig att falla omedelbart.

Young har tidigare hörts som en del av fjol och sång-kvartetten Carthy, Hardy, Farrell & Young. Den gruppen gjorde förra året det spännande men i mitt tycke allt för splittrade albumet Laylam. Kate in the Kettles debutalbum Swimmings of the head som släpptes i oktober är eklektiskt men ändå betydligt mer sammanhållet och tycks mer tydligt vara resultatet av en musikalisk vision och helhetssyn.

Bandet består, förutom Young, av svensknorska Märit Fält på låtmandola (ett relativt nyuppfunnet instrument besläktat med bouzokin) och spanjoren Victor Solana på diverse slagverk. På skiva är de dessutom förstärkta med en estnisk basist och en italiensk basklarinettist. Vägskälets estetik, det musikaliska kulturmötet, ekar genom hela albumet. För den som har fördomar mot folkmusik som en stelnad, nästan museal, form torde det här vara ett lämpligt motgift.

Kate Youngs violin, röst och låtar står i centrum och kärnan är skotsk folkmusik.Men sångerna bär också släktskap med bulgariska folksånger och den skandinaviska sångstilen kulning (som hör hemma inom vallmusiken). Här finns också ett rytmiskt driv och ett sätt att tänka i riff som för tankarna till betydligt modernare tongångar. De korta, hårt rytmiserade, dragen med stråken i favoritlåten Green and gold ger ett jordigt groove som på intet sätt får mig att tänka på knätofsar, snarare är det rock n roll i medeltidstappning.

Albumet sparkar igång med en låt som bär titeln Fairy fiddler. Det är en låttitel som – vid sidan av att väcka djupt oönskade minnen av Alexander Ryback – säger en hel del om stämningen i musiken. Det finns något sagolikt i tilltalet och i tonen, något som minner om tider för länge sedan svunnen bland glömskans dimmor men som samtidigt är väldigt modernt i sin öppenhet inför element som inte traditionellt förknippas med musik från de brittiska öarna.

Det är den kombinationen av ålderdomligt, modernt och öppensinnad musikalisk nyfikenhet som gör mig så fascinerad av den här musiken. Att sedan Edinburgh-dialekten är ganska svårmotståndlig gör inte saken sämre.

Banjon har tystnat

Han avled i New York på måndagen, 94 år gammal, skriver Variety.
Seeger gav ut över 100 skivor under sin karriär, och hade en enorm betydelse för den amerikanska politiska folkmusiken. Hans låtar har tolkats av artister över hela världen – till exempel är Bruce Springsteens ”Seeger sessions” en hyllning till honom. Bland Seegers mest kända låtar kan nämnas ”If I had a hammer” och ”Where have all the flowers gone”.
Seegers engagemang, främst genom musiken, för bland annat den svarta medborgarrättskampen och mänskliga rättigheter i allmänhet har givit honom en legendarisk status som kan liknas vid hans nära vän och förebild Woody Guthries.
Han tilldelades en Grammy för sin livsgärning inom musiken 1993 och valdes in i rockens Hall of Fame 1996.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×