Låt 7: Tango till they’re sore

Låt 7/7: Tom Waits – Tango till they’re sore

“Jag gillade Tom Waits bättre när han spelade piano än nu när han spelar kakburk” sa min kompis Magnus Hallberg en gång i tiden… Jag vet inte, jag måste erkänna att jag gillar det där kakburksspelandet.

Sista låten i utmaningen och jag har en del ångest. Jag borde ju haft med Bossen, Gram och Emmylou, Neil Young, Lou Reed… Men jag kan inte förbigå Tom Waits.

Efter en fin men inte särskilt anmärkningsvärd debutplatta klev han ut ur Edward Hoppers målning Nighthawks at the diner (som han senare skulle döpa ett album efter) som en de urbana småtimmarnas jazzpoet med Bukowskis dikter i innerfickan och med all loserromantik som går att krama ur Los Angeles bakgator i sitt hjärta.

Han mejslade ut brännvinspoesin till perfektion på mästerverket Blue Valentines (1980). På den följande skivan började han söka nya vägar men det var med Swordfishtrombones (1983) och Rain Dogs (1985) han skapade något helt nytt. Han är kvar på bakgatorna men han har skruvat åt det hela ett antal varv. Det är snett och vint; noir möter beat, absurdism och amerikansk gotik.

Musikaliskt lämnar han de traditionella arrangemangen för något som skrapar, klonkar, gnisslar men alltid på ett extremt musikaliskt sätt. Det är dragspel och sargade elgitarrer, stämda stålplåtar, vansinnesblås och allsköns bråte. Det är på dödligt allvar och med största humor.

På Tango till they´re sore (från Rain Dogs) spelas det dock mer piano än kakburk. Ett precis lagom ostämt sådan och blåset är precis lagom berusat.

”Well ya play the tarantella
And the hounds they start to roar
And the boys all go to hell
Then the Cubans hit the floor

And they drive along the pipeline
They tango till they’re sore
They take apart their nightmares
And they leave them by the door”

På svenska tolkades Waits – inte minst låtarna från den här perioden – på ett alldeles ypperligt sätt av Göteborgscombon Bad Liver och hans brustna hjärtan (efter Waits-låten Bad Liver and a Broken Heart). Favoriten Tango till they’re sore blev i deras tappning Kamping i Kuoppio. Ett av genidragen i deras tolkningar är att byta alla latinamerikanska referenser mot finska diton.

Jag minns att jag såg deras smått legendariska spelning där de gjorde återbesök i Waitsland på Klaras Kök & Bar i Göteborg (när det fortfarande låg på sin ursprungliga adress) för, tror jag, precis 20 år sedan. Jag hade inte köpt förköp och såg till att vara där tidigt. Det var ett bra drag. Snart var det kö runt kvarteret. Jag stog längst fram vid kanten av den minimala scenen (alldeles för liten för ett stort band som Bad Liver) med huvudet mer eller mindre inne i tuban.

Någon större respekt för eventuella begränsningar av hur många som fick vara där inne tycktes man inte ha haft den kvällen för det var galet fullt. Och en allldeles fantastisk spelning. Nästan tillräckligt bra för att jag inte ska förbanna att jag inte fått se Waits live. Nästan.

* * *

Det var den sista av de sju låtarna i listan. Men känner jag mig själv rätt lär det nog dyka upp fler vad det lider…

Bättre förr…

Vet du vad tungstepp är? Om inte: möt Ludgo-Pelle! Konstigt är bara förnamnet och något att slänga i ansiktet på alla som tycker att musiken var bättre förr..

Har för övrigt svårt att bestämma mig vilket som är mest bisarrt, tungsteppen som sådan eller Ludgo-Pelles svamp-tröja.

Ludgo-Pelle, förresten. Jag upptäckte denne musikaliske gigant genom bloggen Katastrofala omslag. Om du inte känner till den: gör ett besök. Dålig smak har aldrig varit så underhållande.

Bra dålig musik – och dålig

[youtube:http://www.youtube.com/watch?v=nt3OMF17mes]

Bad music for bad people heter en gammal samlingsplatt med The Cramps. Det är en platta som bevisar att bad music inte är det sämsta – precis som allt annat The Cramps någonsin gjorde.

Jag älskar The Cramps. De är precis allt det ett rockband ska vara. Farliga, sexiga, skitiga men med glimten i ögat och en stor kärlek till allt vad skräpkultur heter.

Men var de bra? Knappast. Vi snackar rudimentär primitiv 12-taktersblues med texter inspirerade av 50-talets b-filmer och exploitationrullar framförda utan större finess. Och det är liksom poängen. De tog allt det lägsta i den amerikanska trash-kulturen, höll fram det och sa: titta här, det här är vad vi är; vad vi älskar. De gjorde det ultimata outsider-soundtracket och skrev in sig i samma tradition som Ed Wood och John Waters. Det var liksom aldrig meningen att det skulle vara ”bra”.

Sajten Shit-Fi tar det hela ett steg längre. Sedan 2006 har den ägnat sig uteslutande åt att, under valspråket ”the political economy of bad music”, skriva om ”dålig” musik.
”Our music originates in basements and garages in non-English-speaking countries or at the margins of the US scene and is recorded with primitive equipment. Our music is the demo and live recordings of bands already deemed too bizarre or untalented “to make it.” Our music is not just lo-fi, it is SHIT-FI.” kan man läsa i sajtens manifest.

”Bra” musik är ofta våldsamt överskattad. Magnum spelar bra musik. Toto spelar bra musik. Rush spelar bra musik. Det är skickliga musiker som spelar efter konstens alla regler. Samtidigt är det så förbannat tråkigt att klockorna stannar. Om det här är bra musik föredrar jag dålig musik vilken dag som helst i veckan. I alla fall bra dålig musik.

Varför skriver jag om detta nu? Jo, jag har recenserar skivor och spelningar i snart tio års tid och fan trot men idag har jag lämnat in recensionen av den förmodligen sämsta platta jag någonsin hört. Och den var INTE dålig på det bra sättet. Vilken det är? Det kan ni läsa i Skånskan på onsdag. Betyget blev hur som helst en väldigt självklar etta.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×