Låt 6: Tuskegee Pride

Låt 6/7 Jason Ringenberg – Tuskegee Pride

Jag har alltid varit förtjust i låtar med berättande texter, gärna baserade på historiska händelser: The Pogues Thousands are sailing (om de tusentals irländare som flydde hungersnöd och missväxt på Irland för USA), Fairport Conventions Wat Tyler (om 1300-talsupprorsledaren med samma namn), Eric Bogles And the band played Waltzing Matilda (om de australiensiska soldater som kom hem från Gallipoli) och The green fields of France (om en soldat som dödas vid Flandern under första världskriget), The Men they couldn’t hangs The ghosts of Cable Street (en inte helt korrekt beskrivning av Cable Street-kravallerna på 30-talet), Dave Alvins Andersonville (om ett krigsfångläger under amerikanska inbördeskriget), för att bara nämna några.

Jason & the Scorchers upptäckte jag i slutet av 80-talet, kort efter att Disneyland after Dark gjort sitt inträde i mitt liv. Precis som sina danska kollegor blandade Nashvillebandet country och punk, bara med mindre fokus på humorn och mer genuint hjärta. Mycket av attraktionen, vid sidan om en bra grundläggande idé, energi och bra låtar, är sättet Jason RIngenberg sjunger på. Hans röst ligger högt i tonläget och tycks alltid ligga på gränsen till att spricka upp, vilket ger känslan att han menar allvar, att det är ord som absolut måste ut.

När Ringenberg blev soloartist var det med mer country och mindre punk, utan att för den sakens skull helt tappa greppen om den senare. Det ger mer utrymme för rösten, vilket inte är fel.
2004 släpptes det lite förbisedda mästerverket Empire Builders med låten Tuskegee Pride (av oklara skäl omdöpt till Tuskegee Stew av Spotify), en av flera låtar på skivan som ansluter till ett historiskt tema. I Tuskegee fanns under andra världskriget en flygbas där svarta män utbildades till piloter i det tidigare helvita amerikanska flygvapnet. Låtens protagonist är sonson till en frigiven slav.

”In the fall of ’39 Hitler made a mess
But frankly I didn’t see the difference I guess
From what he was doing to what was done to us
Sometimes I had to wonder in what God they trust”

Han får sin träning vid Tuskegee och skeppas med stolthet till Europa som stridsflygare. Han får höra glåpord men i skyn känner han den perfekta frihet han saknar på marken. Men med kulorna kommer respekten – medan deras fruar går hemma och får stå ut med den sedvanliga rasismen. Låten slutar med att han ligger i en sjuksäng på ett veteransjukhus. Han får frågan honom om brännskadorna i hans ansikte:

”I said ’Those are scars for freedom, now carry on the chase’”

Över huvud taget har Ringenberg ett genuint sympatiskt anslag I sina texter. Jag är till exempel väldigt svag för hur han i en annan låt från samma skiva beskriver sitt obehag när han kommer för att göra en spelning på ett ställe i Tyskland och det hänger en sydstatsflagga från en lada: ”Hell, I don’t even want to see that flag in Tennesee”

Dessutom är de låtar han skrivit till sina barn så fina att man blir lite rörd på riktigt. Jag har haft förmånen att få prata med honom ett par gånger i samband med spelningar och han var glädjande nog lika trevlig i verkligheten som hans musik ger intryck av.

Låt 5: Comandante Joe

Låt 5/7 Attila the Stockbroker – Comandante Joe

Först tänkte jag att det var självklart att ta med The Clash och Joe Strummer på den här listan. Ta med London Calling och prata om Guy Stevens makalösa produktion, mitt tonårsjags förhållande till London, om punken…

Eller Strummers tolkning av Bob Marleys Redemption song, från den sista, postumt utgivna, skivan. Jag skulle tala om vilken fantastiskt värdig avslutning på Strummers liv och karriär det var, om att ingen egentligen ”får” göra covers på den läten men hur Strummer ändå träffade helt rätt, om hur jag fällde en tår när jag första gången hörde den…

Eller ta med Coma girl och prata om den märkliga synkroniciteten i Strummers liv och gärning. Om hur Tymon Dogg, mannen som en gång i tiden lärde honom spela gitarr, kom tillbaka i hans liv och hur de två bildade band tillsammans som blev det bästa han spelat med sedan Clash kastade in handduken. Om hur Mick Jones dök upp på giget på Acton Town Hall, bara en dryg månad innan Strummers oväntade död och hur han sedan hoppade upp på scen till extranumren och hur de två spelade ihop för första gången sedan Jones fick sparken efter US Festival ’83…

Men så tänkte jag på hur sjukt väntat det hade varit att jag skulle skriva om Clash här så därför väljer jag någon annans postuma hyllning till Joe Strummer istället och en låt som inte alla har hört en miljon gånger.

Det var midsommarfest hemma hos Louise och Rickard. Det var fram på småtimmarna. Rickard och jag satt i köket med varsin öl och pratade medan alla andra sov. Vi pratade om Strummer, naturligtvis, som hade gått bort ett par år tidigare. Och så spelade han Attila the Stockbrokers låt Comandante Joe för mig.

“So many bands back then were like too many bands today
A bunch of blokes who made a noise with bugger all to say
The Clash were always out in front, you put the rest to shame
Your words a call to action, your music was a flame”

Attila the Stockbroker är en punkpoet i en urgammal muntlig tradition. Med avstamp i The Clash, John Cooper Clarke, Patrick Fitzgerald och gamla folksånger är hans dikter och sånger lägesrapporter förmedlade med humor och vrede. I Comandante Joe berättar han vad The Clash i allmänhet, och Joe Strummer i synnerhet, betytt för honom.

Till skillnad från Attila, eller John Baine som han egentligen heter, fick jag aldrig se The Clash “all those nights at the Rainbow” men orden ringer även i mig. Det är en av de finaste hyllningar jag hört.

“Although I never met you, I’m so sad to see you go
You wrote a soundtrack for my life, Comandante Joe”

Och visst fällde vi en tår där i köket, Rickard och jag…

Låt 4: It sat duollma mu

Låt 4/7 Mari Boine – It sat duollma mu

Vi fortsätter de sju låtarna på sju dagar som betytt något för mig och hämtar nästa från midnattssolens och norrskenets marker.

Ibland behöver man inte förstå orden för att gripas. 1989 när den nordsamiska sångerskan, kompositören och (sedan 2008) professorn Mari Boine, som då fortfarande hette Mari Boine Persen, kom in i mitt liv var jag 17 på det 18:e. Jag hörde första gången låten It sat duollma mu på Lars Aldmans radioprogram Bommen när jag satt i första egna lägenheten, på Öster i Halmstad.

Jag förstod naturligtvis inte orden. Mina kunskaper i samiska är obefintliga. Men det var något med rösten som grep tag. Samtidigt brukade hon sitt vokala instrument på ett sätt som jag aldrig hade hört innan. Hos hennes medmusiker hör man massor av influenser: jazz, blues, funk, folkmusik från olika håll i världen…

Men i Mari Boines sång är det inte så lätt placera influenserna, förutom jojken som finns allerstädes närvarande. När jag intervjuade den samiska rapparen, sångerskan och producenten Maxida Märak i våras beskrev hon jojken som en tonsatt känsla. Och den känslan lyckas Boine förmedla. Utan att förstå ett ord hörs kampen i hennnes röst; den okuvliga viljan i kombination med ett stråk av desperation men också av segervisshet.

Om det samiska folkets kamp visste jag på den tiden lite, liksom jag bara hade rudimentär kännedom om de övergrepp som de nordiska länderna begått mot sin ursprungsbefolkning. Lite mer skulle jag få när jag köpte Boines album ”Gula gula – Hør stammødrenes stemme”. På den finns Boines mig veterligen enda text på norska. Här ville hon uppenbarligen inte bli missförstådd.

Den låten är Oppskrift for herrefolk (Recept för herrefolk) – en rasande uppgörelse med hur det samiska folket behandlats och behandlas. Jag misstänker att skillnaden mellan Norge och Sverige här inte är så stor…

”Bruk bibel og brennevin og bajonetta
Bryt løfta og avtala vær diplomat
Bruk lovparacrafa mot eldgamle retta
Skap fordomma diskriminering og hat
La ingen betvile din overhøyhet
sånn holder du nede en minoritet”

1993 såg jag Mari Boine för första och hittills enda gången, det var på Roskildefestivalen. Det är en spelning jag minns som en av de tio, tjugo bästa jag någonsin sett. En strålande röst, ett fantastiskt band och en vilja i musiken som vägrar vika ned sig. It sat duollma mu – vilket betyder ungefär ”du ska inte trampa på mig” – var en av spelningens verkliga höjdpunkter. Jag minns också att man hade släpat ut en stor jäkla flygel på scenen som sedan bara användes när bandet skulle stämma vattenglasen som de skulle spela på.

Låt 3: Thrice all american

Dag 3/7 Neko Case – Thrice all american

“I want to tell you about my hometown
It’s a dusty old jewel in the South Puget Sound
Well the factories churn and the timbers all cut down
And life goes by slow in Tacoma”

Rakt söderut från Seattle, där jag bodde månaderna kring millenieskiftet, ligger Tacoma, stadens fattiga kusin. Inte mycket sägs om Tacoma, framförallt inget positivt. Det är, eller var, en nedkörd industristad långt från Seattles hipsters och mikrobryggerier, långt från framgångsrika storföretag som Boeing och Microsoft. Här startades inga musikaliska revolutioner.

Seattle hade Jimi Hendrix. Seattle hade Nirvana. Seattle har Fleet Foxes och Band of Horses. Men Tacoma har – eller hade under några år av hennes uppväxt – Neko Case.
Inte mycket positivt har sagts om Tacoma. Inte mycket positivt sägs väl heller i Neco Case låt Thrice all american. Men det är ändå en av de finaste kärleksförklaringar till en stad jag någonsin läst eller hört.

“There was nothing to put me in love with the good life
I’m in league with the the gangs, guns, and the crime”

Att det dessutom är väldigt enkelt att dra paralleller mellan låtens text och och mina egna hemstäder Göteborg och Malmö, städer som åtminstone har varit nedkörda industrisräder en gång i tiden, gör inte att låten hittar mindre hem hos mig.

“People who built it they loved it like I do
There was hope in the trainyard of something inspired”

Det som först fick mig att falla för Neko var dock varken hennes texter eller det att hon så tydligt har sina rötter i the pacific north west. Det var den där fullständigt enorma rösten. En röst så stor att den känns som att den på egen hand skulle kunna fylla ut Boeings jättelika flyghangarer söder om Seattle, breda ut sig över Olympiahalvöns tempererade regnskogar och jaga bort Puget-sundets dimbankar. En röst med råstyrka som ändå aldrig kompromissar med känslan.

När jag såg henne uppträda på Fox confessor brings the flood-turnén i det höga före detta kyrkorum som numera huserar rockklubben Sticky Fingers i Göteborg fick jag känslan att man lika gärna hade kunnat stänga av mikrofonen, rösten hade burit hela vägen fram ändå, över ljudet av bandet, över sorlet i publiken.

“Well I don’t make it home much, I sadly neglect you
But that’s how you like it away from the world
God bless California, make way for the Wal-Mart
I hope they don’t find you Tacoma”

Låt 2: Family

Låt 2/7: New Model Army – Family

Jag minns inte första gången jag hörde New Model Army men det lär nog ha varit låten 51st state. Men jag har för mig att det var Johan Helmstad som introducerade mig för deras magnum opus Thunder and consolation någon gång kring 89, 90 när jag bodde i Halmstad.

NMA hade gjort bra skivor tidigare och de skulle göra bra skivor även senare men här hittar de helt rätt i sin skildring av ett gråkallt och dystert Storbrittanien i den sista fasen av Marget Thatchers nedmontering av allt vad social samhörighet hette.

Jason ”Moose” Harris (som här gjorde sitt sista album med bandet) på bas och numera tragiskt bortgångne trummisen Robert Heaton piskade upp ett makalöst driv och över det Justin Sullivan på sång och gitarr som med frustrationen drypande i rösten hittade den perfekta balansgången mellan det personliga och det politiska. Rent musikaliskt hittade de också en gyllene medelväg mellan punk, postpunk och folkrock.

Skivan är full av fantastiska låtar som White Coats, Family life, Vagabonds och The Charge. Men mest slog låten Family an. Refrängens text ”Give me some place where I can go / Where I don’t have to justify myself / swimming out alone against this tide / looking for family, looking for tribe” hittade hem med mitt 18-åriga jag. Och det håller än.

Fotnot:
New Model Army hämtar sitt namn från Oliver Cromwells elitförband under det engelska inbördeskriget på 1600-talet.
Thunder and consolation är hämtat från titeln på den engelske 1600-talskväkaren Edward Burroghs postumt utgivna samlade verk: ”The Memorable Works of a Son of Thunder and Consolation”

Fotnot 2:
Thunder & Consolation är producerad av bandet tillsammans med den legendariske Tom Dowd (bortgången 2002). Vad kan man säga om en producent som satt sitt namn under inspelningar med så vitt skilda akter som Charles Mingus, Cream, Lynyrd Skynyrd, Aretha Frankling och Primal Scream? Och som både var en pionjär när det gäller flerspårsinspelning och hade en stor del i att dagens mixebord har skjutreglage istället för vridditon.

Sju låtar på sju dagar…

Jodå, jag var också en av dem som fick utmaningen på Facebook. Välj ut en låt som betytt något för dig om dagen i sju dagar och skriv om den. Så gjorde jag också. Och som vanligt skrev jag alldeles för långt… i alla fall för ett facebook-inlägg. Tänkte i alla fall återpublicera dem här.

Dag 1: Nirvana – Smells like teen spirit

Det har inte varit helt enkelt att välja ut sju låtar och jag har väl inte helt spikat listan än. Men en sak var självklar: att Teen Spirit skulle vara först ut; för sitt kulturella genomslag, för att den markerade ett brott i tiden och för vad den betydde för många människor, bland annat mig.

Inte för att det är Nirvanas bästa låt. Heart-shaped box är bättre. Det är Lithium, About a girl, All appologies och Pennyroyal tea också. Och ett gäng till.
Men känslan när man första gången såg videon till Teen Spirit på MTV var oslagbar. I slutet av 80-talet började jag lyssna allt mindre på hårdrock och allt mer på punk, goth, postpunk och all annan musik som föll in skivfacken under Independent och Alternative. (Ja, jag var hopplöst pretentiös.) På MTV kunde man mestadels bara ta del av sådan musik i Paul Kings program 120 Minutes.

Smells like teen spirit slog inte bara in dörren för hela alternativmusikscenen (eller scenerna). Den rev väggen. Och det var alldeles uppenbart att den gjorde det från första gången man såg videon. Det där klistriga gitarriffet och en text som är tillräckligt fylld av nonsens för att man ska kunna läsa in lite vad man vill i den.: ”I feel stupid and contagious / Here we are now, entertain us”. Och till det bilderna av svartklädda cheerleaders med röda anarkist-A:n på bröstet som hämtade från en inverterad high school film.

Den vände upp och ned på världen. Ett årtionde dog och ett annat föddes. Det alternativa blev mainstream. Tyvärr ledde det också, därmed, till att det alternativa blev väldigt urvattnat. Grungen som började med fantastiska band som Green RIver (ur spillrorna av vilket Pearl Jam reste sig), Mudhoney, Nirvana och Soundgarden slutade med kassa stadionrockakter i grungekostym som Alice in Chains och Stone Temple Pilots.

Plötsligt var allt alternativt och därmed inget. Och man har inte riktigt kunnat ta ord som independent och alternative i sin mun sedan dess.

Ralph Bretzer
Ralph Bretzer är webbredaktör och musikkritiker på Skånskan.se och NorraSkåne.se.

Ålder: 45 år.
Bor: I Kungsladugård i Göteborg och Östervärn i Malmö.
Lyssnar på: Country, punk och hiphop. Och en hel del annat. Just nu: The Prettiots, Kill J, Roffe Ruff.
Läser: Periodvis mycket. Just nu Elvis Costellos självbiografi.
Ser just nu: Inte så mycket, för ovanlighetens skull. Ser dock gärna om gamla avsnitt av favoritserierna "Buffy the Vampire Slayer" och "Veronica Mars"
×